Inspirerad av Dantes korta grejer om lite olika kortspel tänkte jag skriva ett par rader om ett par brädspel vi spelade i lördags. Vi spelade, i tur och ordning, Tannhauser, Ticket to Ride, Roborally, Fallen Reichs rollpersonsskapargrej och Arkham Horror med King in Yellow-expansionen. Tannhauser och King in Yellow var de enda nya renodlade brädspelen så jag tar bara dem. Till skillnad från Dantes gäng drack vi ingen alkohol - och det var nog tur det.

Tannhauser är nog det Fantasy Flightspel jag blivit mest besviken på. Inte för att det är ett dåligt spel eller för att det är fult eller så - utan för att regelboken var så oerhört opedagogiskt upplagd. Det krävdes flera genomläsningar för att fatta i vilken ordning man egentligen förväntades göra saker; i slutänden fick jag fixa flödesscheman själv i datorn innan vi började. Arkham Horror har ju till exempel ett skitbra upplägg - såhär gör du, från det att du öppnat lådan tills dess att spelet tagit slut. 1-2-3. Tannhauser kändes mer 3-1-2. Kanske har man blivit bortskämd?

Nå; spelet är ganska mycket som en first-person shooter. Man går runt på en karta (som har ett ganska snillrikt system för att avgöra om man kan se varandra) och kombinerar uppnåendet av olika mål med att försöka slå ut fiendens figurer. När vi väl fick lite flyt gick det snabbt och var roligt, även om vi pga en missuppfattning av reglerna fick alldeles för många poäng... Det finns tre svårighetsgrader och fyra game modes - deathmatch, capture the flag, domination och story mode. Sa jag att det är som ett FPS? Vikörde Story mode, vilket gjorde att vi skulle springa runt och fixa "objectives". Detta gjordes genom olika kombinationer av karaktärer som kunde göra olika saker - en karaktär kanske hade "teknik" och en annan "smyga", och objectivet måste fixas med hjälp av båda...

Nåja; en smula rörigt och på vissa sätt begränsat, men det var roligt och värt pengarna. En del oklarheter i reglerna som ska kollas upp innan nästa gång...


Arkham Horror: King in Yellow
Vi har kört mot och besegrat alla Old Ones i grundpaketet minst en gång vardera och kände för nåt nytt - och det fick vi, med råge. King in Yellowexpansionen kan köras i två lägen - ett där alla de nya korten används innan de vanliga, och ett där man bara blandar in. Vi valde det förra. Det fanns också en variantregel med att ha en "Herald", men vi tyckte det räckte med nytt för en gång...

Och nytt blev det. Nästan ett nytt spel - de nya grejerna förändrade fokus och de nya prylarna och händelserna kändes klockrena för oss som kört första delen i kampanjen Tatters of the King - mycket igenkänning, av Hali, av Carcosa, och så vidare.

Olyckligtvis fanns det bland de nya korten också ett nytt sätt att förlora, vilket vi inte riktigt tänkt på. Bland de nya Mythoskorten finns nämligen "a new act begins"- kort. Det finns tre akter, och kommer tredje akten så förlorar man automatiskt. Första aktkortet kan man köpa loss - när det vänds upp - genom att lägga extra doom tokens på elder one-pappret. Det valde vi att inte göra. Det var dumt, för när väl andra akten vändes så kunde man bara få bort denna genom att offra elder signs man redan lagt ut - och eftersom vi körde mot Hastur (=dyrare att låsa portar) så hade vi inga såna. Två kort senare kom tredje akten...

Awesome, och vi ser fram emot att köra inblandat och med The Yellow King som herald.


//krank, inte lika kort som Dante

Tannhäuser ska få nya regler enligt Fantasy Flight. Lite kul att de köper upp ett brädspel de gillar, skriver om reglerna helt och ger ut det. Jag hoppas de nya reglerna kan förmå mig plocka ner Tannhäuser från hyllan igen.

Egentligen inte så mycket fel på reglerna tyckte jag, mer på hur de förklarades. De svagheter jag tyckte fanns i själva spelet var typ att det fanns för få objective circles och action circles på kartorna, annars tyckte jag det funkade bra. Kan iofs vara så att vi missade en del problem under första spelomgången.


Jag gillade dock Story Modeö-grejen att det inte är den som fixar sina objectives först utan den som har flest poäng när någon uppnår sina objectives som vinner. Det gav en dynamik i att alla inte bara sprang runt och pillade objectives, utan det fanns en poäng i att försöka sig på andra taktiker också.

Det förvånar mig att du som brukar barrikadskrika om strömlinjeformade regler i rollspel tycker detta. Själv anser jag Tannhauser vara ett av de sämre spelen jag har i samlingen (typ 3 av 10 i betyg eller så) då _allt_ i spelet är egensinniga specialregler (utrustning, powers etc). Detta ger en mycket hög inlärningströskel och känslan av att lära om inför varje nytt spelmöte med nya karaktärer. Det underlättas inte av att reglerna är extremt usla både i pedagogik och disposition. Och att vissa karaktärer och dess utrustning är sjukt obalanserade.

Synd, för spelets miljö är fantasieggande och läcker.

Varför heter spelet Tannhäuser så?

...det lär ju knappast handla om frälsning, botgöring och striden mellan den lustfulla och rena kärleken, som operan?

»I’ve seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched c-beams glitter in the dark near the Tannhauser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain … Time to die.«

Så spelet har nåt att göra med Bladerunner? Nån slags inside-tribute?

...det var förresten Rutger själv som skrev den monologen till filmen, och Tannhauser Gate är helt påhittat (namnet fanns i ursprungsmanus), det finns inget sånt i verkligheten, såvitt jag vet.

Snarare så att »Tannhauser Gate« har blivit nån sorts SF-mem och förekommer i bl.a. filmer och datorspel. Och ursprunget är såklart Bladerunner.