När jag lirar rollspel försöker jag oftast hitta på originella karaktärer. Ny twistar och idéer, liksom. Men ändå blir det oftast "Magnus som spelar en hemlös knarkar-alv", "Magnus som spelar en givmild, men galen, vetenskapsman", "Magnus som spelar en misslyckad guldletare" eller "Magnus som spelar en cool sol-och-vårare som hatar sig själv".

Ni fattar? Oavsett vad jag spelar blir det oftast, tja, som vanligt.

Samma sak gäller de flesta av mina spelkamrater. En snubbe, oavsett vilket spel eller hur han beskriver karaktären, lirar alltid en magiker som i hemlighet är en ninja, eller ninja som i hemlighet är en magiker. En annan är alltid den lite korkade konstnären. En tredje är alltid den högljudda bråkstaken.

Lite samma fenomen som att Julia Roberts, oavsett film, alltid är Julia Roberts.

Jag misstänker att problemet ligger i att vi lirat tillsammans för länge, sedan 1994 åtminstone, så att vi har våra givna roller inom spelgruppen. Så att säga.

Hur bryter man sig ur det rutinmässiga rollgestaltandet? Hur gör man något som verkligen blir annorlunda? Hur inspirerar man andra att göra detsamma?

Tankar, erfarenheter och idéer uppskattas.

Okej, jag bidrar med det uppenbara förslaget: Leta reda på ett konventsäventyr med färdiga rollpersoner, fördela dessa slumpmässigt, och spela det. Då tvingas samtliga inblandade (förhoppningsvis) att spela något de inte brukar spela.

/tobias

Tja tobias har helt rätt. Man spelar med färdiga karaktärer. Fast jag föreslå att man gärna gör det på konvent, för en spelledare man inte känner har inga fördommar om vem som spelar vad. Annars är det lätt hänt att man i alla fall fastnar i de gamlar rollerna.

Och sedan måste det inte vara helt fel, om jag vill se en film med Julia Roberts är det för att jag vill se henne spela en Julia Robertsroll. Annars så skulle jag se en film med någon som inte är lika fast i nischerna, men då kan jag å andra sida få lite vad som.

Fast jag är nog själv sån så jag föredrar en handfull olika gubbar från varje spelare. Gärna i samma spelmöte

-Gunnar (kan tipsa om gamla scenarion i länk i signaturen)

En sak som fungerat ganska bra för oss är att när man skapar en ny karaktär så beslutar man sig för ett eller två karaktärsdrag som är sådana som man sällan eller aldrig spelar annars. Ett spännande alternativ är att låta någon annan välja åt dig. Håll sedan stenhårt på de dragen. Enligt min erfarenhet så leder dessa allt som oftast till att spelet blir annorlunda än man är van vid.

Normalt sett så brukar vi bara spela sådana gubbar under kortare kampanjer, för de gubbarna blir inte sällan lite av anti-karrikatyrer. De är roliga att spela, men passar sällan vår spelstil i långa loppet.

Det har vart en del svar om konventsäventyr (eller vilka äventyr som helst med färdiggjorda rollpersoner), och det stöder jag helt och fullt. För några veckor sedan spelade vi ett färdiggjort speltest-äventyr till ett hemmabygge, och trots att jag hade skrivit rollpersoner som var mer eller mindre anpassade efter de individuella spelarnas stil, blev det inte alls i närheten av vad jag hade tänkt mig. Den fanatiska kristna snubben (alltså irl fanatiskt kristen. Bortsett från det är han en ok snubbe, men det är en annan historia), fick spela sjukvårdaren, som faktiskt hade en del anledningar att försöka vara religiös (på ett jobbigt sätt) - exempelvis försöka konvertera resten av gruppen, o s v. Det enda andra egentliga karaktärsdraget den rollpersonen hade, var en oerhörd respekt för människoliv - vilket snubben såklart spelade på, och missade religionsbiten helt.
Jag vet inte riktigt vad sensmoralen är, men jag antar att den är något i stil med: Oväntade grejer händer.

Någon vända, diskuterade jag ett ganska annorlunda Vampire eller Daemon-scenario, som troligen skulle kunna främja det du frågar efter.
Bakgrund: I Vampire har varje rollperson sin mänskliga sida (alltså personen han var innan han blev vampyr), och the Beast, den omänskliga gestalt som försöker få rollpersonen att släcka sin törst på allt, hela tiden. Ungefär en god och en ond sida. Jag har aldrig lirat Daemon, så jag är inte helt hundra på hur det fungerar där, men jag antar att man har en mänsklig och en demonisk sida däck också.
I Vampire (både Masquerade och Requiem) är en rollpersons Beast ganska intetsägande. Den vill dricka blod, den vill hålla sig vid liv, den vill spöa skiten ur mindre mäktiga vampyrer. Ungefär. Tanken jag hade, var att man gör den lite mer utarbetad. Hur det skulle fungera rent praktiskt?
Varje spelare gör en rollperson, som är den människa han vill spela. Alltså inga vampyr-grejer eller kewl powerz. Sedan, när varje spelare har gjort sin rollperson, gör spelaren till höger (eller vänster, eller mitt emot) spelarens rollpersons Beast. Man stattar ut lite karaktärsdrag (mest personlighetsmässiga), vampyrkrafter som passar, vampyrklan, kanske en slags kraft-stat (en kraftig Beast skulle i så fall både ge ett gäng fördelar, men samtidigt vara svårare att kontrollera). Sedan får varje spelare försöka att konsolidera sin rollpersons två sidor, alltså försöka få en vettig rollperson av människan och besten. I o m att det är någon annan som har stattat ut besten, kommer den troligen inte att hålla sig till spelarens "vanliga" mönster, men i o m att spelaren fick statta ut människan själv, har han fortfarande lite familjär terräng att röra sig inom.

En annan grej man kan testa, är att varje spelare skriver ett gäng lappar, som man lägger i ett gäng olika hattar/skålar/högar/whatever. Varje spelare skriver en lapp per kategori, sedan drar varje spelare en slumpmässig lapp ur varje kategori, och bygger sin rollperson runt det. Beroende på hur begränsande man vill att det ska vara, justerar man kategorierna efter behov. Förslag på kategorier, skulle kunna vara:
Vän/kontakt
Fiende
Vidskeplighet
Personlighetsdrag
Arketyp
Nackdel/Negativt särdrag
Fördel/Merit/Feat/Quality/Benefit/VadDetNuHeterIEratSystem

Varför skall man ge bort besten, för? Är det inte mycket coolare om spelaren till vänster spelar ens best? Det kanske inte riktigt ger vad Dilandau ville i den här tråden, men jag tycker att det vore coolare.

---

On topic: Man kan prova att spela ett spel som lägger sig i rollgestaltandet mer. TSoY/Solar System är det mest uppenbara alternativet jag kommer på, då man tjänar XP genom att agera på vissa sätt. Pendragon har väl också regler för personlighet, men jag har ingen aning om hur de funkar.

Intressant, speciellt tanken att låta någon annan välja. Jag har faktiskt funderat på att låta spelarna göra varandras rollpersoner. Kanske utan att berätta det för dem. Men jag vet inte om det är roligt -- eller bara taskigt.

Det verkar som om i princip alla föreslår att man ska rada upp alternativ på en tabell och sedan slumpa fram vilka karaktärsdrag man ska ha. Utifrån vad jag själv har upplevt så är det ett rätt kasst förslag, eftersom man ändå faller tillbaka till att spela sig själv igen.

Som jag ser det, så beror det här på två saker:
1. Man gör rollpersonen på ett visst sätt.
2. Man tröttnar på sin rollperson och börjar spela den slentrianmässigt.

---

1. Det första sättet är rätt svårt att slå sig fri från, eftersom man spelar ungefär samma stil i alla rollspel. Vissa tänker på vad de ska ha för funktion i gruppen och satsar en hel del på att få fram mekaniken och sedan slänger in några personlighetsdrag ovanpå det som egentligen inte spelar någon roll. En tjuv är ungefär som en tjuv, oavsett hur denna är.

Det man istället bör göra är att skita i mekaniken och börja spinna fram olika koncept. Ta eller sno flera olika och kombinera dem till någon sorts personlighet. Förklara ditt koncept med de andra deltagarna och be dem komma med idéer. De mest lyckade koncepten brukar vara när man känner att allting liksom faller på plats. Att allting på rollpersonen följer en viss logik. Det kan infinna sig en magiskt känsla och man känner att rollpersonen är "fullständig".

Brainstorma riktigt rejält och försök komma fram till olika koncept. Börja tänk när du ser filmer att du vill spela just den karaktären. Sno helvilt - ta vänner och bekanta och blanda ner dem i smeten. Börja sedan att knyta samman de olika delarna genom att förklara hur ett koncept hänger ihop med ett annat.

---

2. Systemet The Shadow of Yesterday som Genesis snackade om har drivkrafter i regelmekaniken som spelaren ska följa. Varje gång drivkraften uppfylls så får rollpersonen erfarenhet. Fast det är sekundärt. Det riktigt smaskiga i systemet är när man går emot in drivkraft. Då stryker man den och håvar in massor av erfarenhet och får välja en ny drivkraft. På så sätt förändras rollpersonen hela tiden och gör att spelaren strävar efter att vilja förändras. Många system går ut på att ständigt förbättra rollpersonens siffror, men inga går igenom förändring av personligheten på detta sätt.

Om du inte spelar med något liknande system, så försök komma på händelser som din rollperson ska gå igenom. Det ska vara saker som är överväldigande för rollpersonen, som att få en religiös kris, gifta sig, förlora en nära vän, göra sig ett namn, få massor av pengar så att personen äntligen kan köpa sig en krog med mera. Ha gärna mål som avslutar "berättelsen" för rollpersonen. Du behöver inte spela en rollperson tills den dör, utan kan överge rollpersonen när du känner att denna inte längre har någonting i livet att uppnå.

Det här kan dock skära sig mot övriga rollspelsgruppen - om ni exempelvis spelar grottröj så är det rätt dumt att ha mål i livet som går ut på att hitta kärleken eller pengar. Pengar kommer du säkerligen att få, men ska du verkligen "pensionera" din rollperson redan efter ett spelmöte (eftersom grottröj brukar ge rejält med pengar direkt)?

/Han som kan säga att det finns ett tredje sätt att göra rollpersonen - vad den ska fylla för roll i berättelsen - men det tänker han inte gå in på

Det där minns jag från Wraith the Oblivion. Fast då hette det Shadow eller något sådant där, men hade samma funktion. Tror det fanns i Kindred of the east också.

Har du testat att spela såhär i praktiken? Hur gick det?

Bra tankar där, Han. Tackar.

Jag känner igen det här. Vi har inte längre det problemet för vi spelar spel där fokus på grupproll inte sätter sig lika tydligt i spelandet, men vill man inte byta spel kan man istället röra om i grytan. Det kan vara så enkelt som att bjuda in en ny spelare. Då måste grupprollerna omdefineras och det är möjligt att det händer roliga saker. En grupp som känt varandra i 15 år kan befinna sig i ett skede som ni som individer lämnat bakom er. Typ.

Ett par förslag till:
-Byt genrer, ju längre från det ni spelat förr detso bättre.
-Använd system som har få egna val i karaktärsgenereandet
-Byt roller med varandra (typ bråkstaken får spela magikerninjan, och magikerninjan får köra knarkaralven osv), kan vara ett enkelt sätt att börja variera sig

-Gunnar (som inte riktigt tyckte att rubriken matchade ämnet)

Medhåll. När vi första gången gick från DoD till Kult/CoC, började exempelvis vår ständige halvorch/minotaur-spelare att experimentera med diverse roller som tandläkare, basist och zigienare...

Nope.
Det med lapparna, har vi dock testat lite granna, men då var syftet att integrera rollpersonerna mer i spelvärlden. Vi spelade Vampire: the Requiem, med Rom som setting (förövrigt mitt projektarbete i gymnasiet :P), och varje spelare fick hitta på X hemligheter om sin rollperson, som relaterade till en annan rollperson eller en SLP. Jag var dock tvungen att hoppa ur den gruppen p g a värnplikt, så jag har ingen riktig koll på hur väl det fungerade.

Det vore faktiskt riktigt coolt, problemet är väl att det blir lite svårt att ge båda spelarna tillfälle att spela nog mycket för att båda ska vara nöjda. Iofs: Om man tolkar det så att besten är ens vitae förkroppsligat (utan kropp då, men du fattar :P), så skulle best-spelaren även kunna påverka ens ghouls och dylikt. Man kanske tar det steget längre, och gör Besten till en ickekroppslig varelse, typ som en spirit eller ett spöke, och ser vart det leder. Kan dock bli lite flummigt, och VtR-purister kommer troligen att sätta ett pris på ens huvud, men det skulle kunna funka?

Man får väl ge varje spelare en egen vampyrrollperson, samt en annan rollpersons best. Dnalor gjorde något liknande när han spelledde Wraith till oWoD, då fick varje spelare en ansiktsmask, och när en spelare talade i egenskap av en annan rollpersons Skugga, så höll hen bara masken framför ansiktet. Fråga honom om du undrar hur det gick.

Jag löser det genom att lira rollspel på konvent. Där får man ju rollser som allt som oftast bryter det vanda mönstret i sin vanliga grupp. Så försök att få med gruppen din på konvent & lira där, det är kul !
Min erfarenhet av att köra rollspel på konvent är att det är mer rollspel & mer annorlunda än det vanliga spelet som man har i sin ordinarie grupp.

Det var så jag hade tänkt, ja.

Testa mitt Variation. Där handlar det inte om att bara skapa en karaktär med ett yrke och en ett beteende. Självklart är detta en del av rollpersonen, men till det så skall det till så mycket mer. Eftersom spelet också går efter att alla deltagare skall försöka bidra lika mycket, och alla är SL och spelare så är det en bra övning för att vidga fantasin och karaktärsdjupet. Det är i alla fall tanken bakom spelet.

Är det inte en slagsida mot fokus på en inre drivkraft hos karaktärerna i denna diskussion?

Jag skulle vilja påstå - i alla fall för diskussionens skull - att en person i mångt och mycket är och förblir ett resultat av sin relation med sin omgivning. Alltså, det finns ingen inre essens som är karaktären. Istället är det det yttre som definierar och gör karaktären; allt från freudianska diagnoser till socioekonomiska faktorer.

Men om individen är sina relationer, så är det ju ändå individen som är sina relationer. Det vill säga: medan individen onekligen har ett ursprung och en framväxt, och medan detta ursprung och denna framväxt kan eller inte kan vara influerat uteslutande av externa faktorer, så är ju resultatet fortfarande en individ i den gängse bemärkelsen av något som inte omedelbart gör sig till känna som blott en nod i ett nätverk av relationer, utan som en människa med ett antal idiosynkrasier som är delar av eller egenskaper hos denna människa.

Man behöver inte ta hjälp av någon slags evig essens för att kunna nå slutsatsen att varje människa är unik. Hennes diverse egenskaper må vara resultat av yttre faktorer, men deras historia påverkar inte deras nuvarande status som "inneboende".

Är det - som spelare - inte enklare att förstå och sätta sig in i sin karaktärs situation och drivkrafter om man känner till dessa externa faktorer, istället för att slå fast att karaktären är religiös, sjukligt intresserad av modelljärnvägar, psykopatisk galning, avskyr kvinnor, föraktar rödhåriga, utan att försöka fastslå varför?

Jag håller nog faktiskt med. Till viss del, iaf.

Jag skulle verkligen gilla ett system som på ett eller annat sätt gjorde så att alla egenskaper karaktären har i present, har också en historia, ett imperfekt. Exempel - man väljer att ha en karaktär som är bulemiker (extremt exempel). Då skulle det kunna finnas ett antal exempel på hur bulemi kan utvecklas, och hur det kan ha påverkat karaktärens övriga historia. Varje egenskap ges en "svans" av historia.


Vissa spel har bakgrundstabeller, där man får egenskaper av att ha varit militär eller så. Jag skulle nästan vilja se tvärtom - Jag bestämmer att min karaktär kan slåss, men då måste jag motivera varför han kan det. Kanske har han varit militär? Jag bestämmer att min karaktär är rädd för råttor - varför är han det?

Kanske ett system emd få egenskaper men att man måste hitta på/skriva ner historien bakom varje egenskap?

Måhända. Jag förstod inte att det var det som var frågan. Bra att du klargjorde det.

Vet la inte riktigt om det var frågan, det var mer en reflektion.