"KP räcker, och några fasansfulla möjligheter att förlora dem på."<br><br>Nej, jag tycker inte det. Det sätter tonvikten på den fysiska faran och det finns en risk att sådant ballar ut i ren action. En av de saker som jag tyckte drog ner Kult var just att det fanns ett helt kapitel med katastrofer, olyckor, gifter och andra sätt att ge rollpersonerna skador. Det förflyttade tonvikten till action, helt enkelt. Det var tur att det fanns ett stort avsnitt om mental balans, annars känner jag att spelet hade blivit monsteraction snarare än skräck.<br><br>"Det finns tillräckligt med regler för att även tärningslirare ska bli rädda, tycker jag."<br><br>Möjligen i form av "finns det verkligen spelare som använder de här skräpreglerna? Huuuuuh..." <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15><br><br>Tricket med att skriva regler i allmänhet och skräckregler i synnerhet är att skriva rätt regler, inte att skriva mycket regler - ännu en sak som friformare brukar få om bakfoten. En poäng med regler är att de inte får komma ivägen, utan att de i sig ska utgöra en resurs som kan användas för att förstärka det narrativa.<br><br>Vampires regler kommer ju bevisligen ivägen för det narrativa tack vare sina grabbnävar T10or, eftersom man måste låta bli att använda dem för att det narrativa ska flyta på. Observera att jag inte räknar "man kan ju titta på motsvarande EDDs B-skala, juh" som en regelmekanik som hjälper det narrativa, eftersom det är en värdeskala och inte en mekanism. Med tanke på din erfarenhet av drösvis med tärningsslag i Vampire så verkar det ju som att du håller med på den punkten.<br><br>Sen kan man ju ifrågasätta om Vampire har rätt regler, men det är en helt annan diskussion. <br><br>"Fast poker DRYPER ju utav berättarteknik."<br><br>Kul att du ändrade dig på den punkten i alla fall.

"Att dö pga ett tärningsslag tycker jag är trist dock. Min rollperson lägger jag ned mycket tid på. Den ska inte få dö bara sådär utan vidare."<br><br>Av samma anledning drar jag en radikalt annorlunda slutsats: jag ser hellre att rollpersonen dör på grund av ett tärningsslag eller min egen dumhet än på grund av att spelledaren tycker att det passar ståryn. Det är min rollperson, jag lägger ner mycket tid på den, och jag gillar definitivt inte att spelledaren ska in i den och rota. Då blir det frustrerande och jag slutar bry mig om mina rollpersoner.<br><br>If you catch my drift.

"Men det är ändå bara ett siffertrix."<br><br>...sade friformaren. För en regelspelare är det en minnesanteckning, en riktlinje och framförallt en form av kommunikation.<br><br>De alternativ du tar fram är ingen ersättning för SAN, utan kan lika gärna vara ett komplement till dem och en beskrivning av vad som händer. Precis som när man "översätter" 4 KP i höger arm till ett långt skärsår i överarmsmuskeln som gör att blodet forsar utmed armen och klibbar ner handen, så kan man även "översätta" en SAN-loss på 4 till minnesblockering och mardrömmar. Det tar dessutom bort en godtycklighet från spelledaren, och immuniserar spelledaren mot favoriseringar.<br><br>"Att konkretisera detta med poäng känns vulgärt i mina ögon."<br><br>Måhända, men det är dina ögon. Det finns en hel del rollspelare som faktiskt inte klarar av att köra den rolltolkningen som du gör, speciellt om man tittar på den stora klumpen rollspelare som ligger nånstans mellan 15 och 20 år. På sin höjd är tortyr och döda vänner en ursäkt för Punisher-syndromet - dvs att spela en cool, cynisk och ondskefull hämnare med ett skitlass vapen och ett minspel värdigt Stephen Seagal. En konkretisering av denna effekt kan få dem att börja rollspela dessa effekter på ett sätt som de inte hade gjort annars.<br><br>"Hupp hupp! Ge exempel, bitte!"<br><br>Du har ett exempel nedan, när min marinsoldat låg hjälplös i en sopcontainer och slempropparna närmade sig. När allt tycks vara kört lägger spelledaren fram initiativtärningen och säger "slå för initiativ". <br><br>Den tärningen var mer än en tärning. Den var osäkerhet och hotfull, den var helt opartisk, hade en helt egen vilja och den var ute efter min rollpersons blod! <br><br>Jag brukar tala om att "tugga på naglarna tills det smakar armbåge" - det var exakt vad jag gjorde då. Och jävlar vad jag skrek när kamraterna förlorade initiativet.<br><br>"Jag menar att ALL skräck; i böcker, i verkligheten, på film och i rollspel baseras på förhållandet mellan suspense och surprise."<br><br>Och jag menar att en tärning är "suspense" såväl som "surprise". Att ignorera något som genom sin natur är bådadera i en genre som kräver båda tycker jag låter som oerhört puckat.<br><br>"You can come further with a kind word and a gun, than with a kind word alone."<br>- Alfonse Capone

Det intressanta är ju att du inte behöver ändra ETT DUGG för att spela Kult som antingen ångestskräck, splatterskräck, äckelskräck, vardagsskräck, suggestiv skräck, surrealistisk skräck, psykadelisk skräck eller ren actionskräck. Reglerna som sådana rymmer alla de möjligheterna, och ingen spelstil är mer "rätt" än någon annan. Precis så är det i vampire. Om man begränsar sig att spela ett rollspel på ett enda sätt har man inte uttnyttjat det till fullo. Då har man inte gjort rollspelet rättvisa.

Man behöver inte ändra ett dugg i reglerna för att spela skräck av valfri typ i AD&D heller. Man måste bara anstränga sig (ganska mycket föreställer jag mig) som SL och som spelgrupp. Det gör inte AD&D till ett skräckspel. Samma sak gäller V IMHO.

Att någon säger "jag spelar rollspelet på det riktiga sättet och jag tycker inte det är läskigt. Alltså är inte rollspelet läskigt" är alltså rätt otrevliga åsikter.

Sådan tur att ingen säger det då...

Nja, med tanke på att en kasse folk bevisligen tycker att vampire redan är läskigt så tycker jag inte riktigt att det behövs.

Det var du som ville tala om tips för hur man gör V läskigt... nu behövs de plötsligt inte längre.

Det är ju snarare de som INTE kan skrämmas med vampire som borde fråga de andra hur de egentligen får det att gå till. Det är ju lustigt att de enda som inte kan få till skräck i vampire påstår sig vara experter som skall läxa upp de andra.

Åh, jag kan nog skrämmas i Vampire, både med och utan förändringar. Det är bara väldigt jobbigt. Jag skulle vara tvungen att arbeta runt massa saker som kommer ivägen (världen, förmågorna o.s.v.).

Man kan skura en bro med en tandborste om man vill... det gör det inte rimligt att kalla tandborstar för broskurningsverktyg rent generellt...

Man kan inte påstå att ALLA människor tycker att friformsskräck suger. Så fort någon säger "nä, det gillar jag" så försvinner argumentet.

Återigen så gör du ett utmärkt jobb med att angripa fiktiva argument.

Ingen säger väl att dina erfarenheter är osanna, däremot kan du inte generalisera från dina egna erfarenheter till världen i stort. Att du blir rädd av V innebär inte att V är i sig ett skräckrollspel lika litet som min kusins rädsla gör Lejonkungen till en skräckfilm. Nu vet jag att du inte gillar den typen av genrebeteckning på spel men du kanske kan förstå varför vi som gör det inte känner att våra mindre subjektiva argument blir bortblåsta av dina högst personliga erfarenheter?

Skulle du säga "Jag blir livrädd när jag får slå för SAN-loss, även om jag inte är ett dugg rädd för hur spelledaren har gestaltat monstret" så skulle jag ge mig på den punkten, texempel.

Jag har ju i.o.f.s. påpekat det att jag tycker San-förluster är skrämmande. Naturligtvis går det att sabba den skräckkällan om man anstränger sig men allmänt så blir jag rädd av att hamna i en situation där jag behöver slå san. Så det är väl bara för dig att ge dig... :)

Jäpp. Man MÅSTE ju inte ha spelledartips för att kunna spelleda skräck. Hade det varit så hade vi inte haft skräckberättelser överhuvudtaget. Någon måste ju få till en skräckhistoria först innan han/hon kan försöka undervisa andra om hur man gör för att berätta dem. Jag gillar skräcktips. Jag berättade om tipsen i Bris Brygga. Vad jag inte gillade var tanken på att de skulle krävas i regelboken för att inte rollspelet skulle anklagas för "falsk marknadsföring".

Tja, om ett spel kräver att man gör allt själv så är det litet som att sälja en dator och påstå att den är utmärkt som ordbehandlare trots att det inte finns några andra program att få till den än en C-kompilator och ett grafiskt bibliotek. Naturligtvis finns det användare som kan ta detta och skriva sin egen ordbehandlare men det ändrar inte det faktum att det är falsk marknadsföring. Detsamma gäller IMHO för spel.

"Jag kan inte förstå varför jag direkt från första början tyckte att changeling var något utav det otäckaste skräckspel jag någonsin sett. Det finns liksom ingen "rimlig" anledning till det, ändå tycker jag att det är fullkomligt självklart."<br><br>Jösses, vad olika vi är! Changeling är ett av de få White Wolf-spel som jag kan tänka mig att spela, just för att det är (eller snarare att jag uppfattar det som) ett glatt sagospel i nutid. Regelsystemet suger visserligen fortfarande, men miljön är i alla fall kul, o-mörk och fantasieggande.<br><br>Och sen kommer du och säger att det är det otäckaste skräckspel som du någonsin sett... <br><br>Jaja, jag lär aldrig begripa mig på dig...

"Av samma anledning drar jag en radikalt annorlunda slutsats: jag ser hellre att rollpersonen dör på grund av ett tärningsslag eller min egen dumhet än på grund av att spelledaren tycker att det passar ståryn. Det är min rollperson, jag lägger ner mycket tid på den, och jag gillar definitivt inte att spelledaren ska in i den och rota. Då blir det frustrerande och jag slutar bry mig om mina rollpersoner."

Fast så skall alltså inte friformare få göra.Ska någon dö då måste det ju ske på att man spelat dåligt. I mitt exempel på museet hade jag ju klantat mig rejält och sprungit fel vid flera tillfällen och till på köpet agerat felaktigt när mina kompisar började slå sönder krukorna. Jag kunde ju titta tillbaka och säga "varför gjorde jag sååå? åååh!" och dö en otäckt grym död där jag främst hade mig själv att skylla.

En regelspelledare kan ju gömma sig bakom sina tärningar och bara minska oddsen för att spelarna ska ha en chans genom att göra spelet för svårt. Ta ditt exempel med spelarna som rider efter orcherna in i ett bakhåll med väntande bågskyttar. Här avgör ju du också spelarnas öde genom valet av bågskyttar. Är de fyra? Sex? Åtta? Hur skickliga är de? Det räcker ju med små marginaler inom trovärdighetens gränser för att det skall bli en skillnad mellan liv och död för hela spelgruppen. Ändå är ju spelarnas misstag detsamma. De har ridit in i ett bakhåll. I ett tärningsspel kan spelledaren nedgöra hela gruppen efter ett sådant klavertramp och ändå lira helt trovärdigt. Då har man ju ingen att klaga på, men om en friformsspelledare gör detsamma, då blir det uppenbart att han varit för sträng och spellett som en klåpare.

Så jag ser inte riktigt förekomsten av tärningar som ett skydd från SL, snarare är det så att han har ett skydd att gömma sig bakom.

Men tja, helt klart är det ju att spelledaren endast ska få döda ens rollperson om man gjort något dumt med den. Tycker jag, iaf. Det här med att man går i en skog och så plötsligt kommer Grim och Grum fram och vinner intiativet och slashar en till blodiga bitar med första slaget, det är det värsta jag vet.

/Rising

"Och jag menar att en tärning är "suspense" såväl som "surprise". Att ignorera något som genom sin natur är bådadera i en genre som kräver båda tycker jag låter som oerhört puckat."

Mmm... Suspense och Surprise i Hitchcocks mening var ju mest en skillnad i timing.
Suspense: fräsfräsfräsfräsfräsfräs medan stubinen brinner ned och...
Surprise: BANG!

Tärningar har inte direkt någon dramatisk skillnad i timing, däremot så KAN ju tärningar onekligen medföra både ovisshet (suspense) och överraska (surprise) med märkliga värden.

Jag föredrar förvisso att göra det utan slump av rent berättarmässiga former, eftersom tärningarna inverkar på flytet och därför förstör själva timingaspekterna av suspense och surprise.

Men det här var intressant. Jag vill inte diskutera det nu i den här tråden, men ge mig lite tid så postar jag ett större inlägg om fenomenet här på skräckforumet i en ny tråd.

Det vore kul för mig att dra lite teori om hur bra tärningar kan vara, för en gångs skull. :^)

Det här är det jag gillar med att diskutera med dig. Man kommer alltid på något smart under tiden. Kom gärna med synpunkter sen när jag har tänkt färdigt.

/Rising

Hoppas det. Annars är Fia med Knuff ett skräckspel. Man kan ju känna en olidlig spänning i vissa tärningsspel. Det är bra. Men jag tycker att "skräck" i rollspel snarare handlar om berättelseteknik än simpelt risktagande med tärningar. Antar att du också gör det, annars så skulle ju alla spel med tärningar som man kunde dö i vara skräckrollspel.

Jag har som bekant fler krav för att kalla ett spel för skräckspel än att man blir rädd ("på ett skräckigt vis"). Jag har därför inga problem med att låta folk vara rädda i vilka spel som helst och behöver inte heller skilja på fin rädsla (som kommer av berättarteknik och inlevelse) och ful rädsla (allt annat). Är man rädd så är man. Att påstå något annat är bara att försöka definiera bort debatten till din egen fördel :)

Örm... Jag tog faktiskt för givet att man dog av hjärtattack, var fullkomligt crazy eller blev allmänt hjärndöd så fort ens SAN var borta. Man mår rätt bra alltså? Jag körde med SAN-prylen ett par gånger som liten knodd men har skitit i det sen dess. Ehhh, får väl leta upp boken och kolla då...

Gör det. Det finns massor av saker som händer på vägen. Tillfällig galenskap, mer långvariga sammanbrott, olika psykiska problem, avtrubbning o.s.v... Sanity är en av de saker som gör CoCs regler så eleganta eftersom så mycket intressanta grunkor är inpassade i en enkel mekanik.

Ingenting är enklare. KP-systemet finns ju också där i skräcksyfte i så fall! Varelsen i Alien skrämmer inte folk med sin övernaturliga uppenbarelse. Den gör det genom att hota att döda folk.

Kp-systemet kan som sagt användas för att skrämma folk. Dess _syfte_ är däremot att folk skall kunna bli skadade och dö, vilket kan vara nödvändigt för att vidmakthålla "suspension of disbelief".

KP-mekaniken inger spänning på precis samma sätt som SAN-mekaniken.

Inger spänning, ja... men inte på samma sätt. Se ovan (och i CoC-reglerna) om sanity.

Jag tycker dock inte det räcker för att det ska bli skräck.

Det är ett hjälpmedel.

Ska jag hitta en gemensam nämnare mellan alla skräcksessioner jag kört så är berättartekniken jag använt mig utav den enda gemensamma nämnaren. Därför anser jag att det är det som gör rollspel läskiga. Det är dessutom det som förenar samtliga läskiga filmer och böcker, så det låter rimligt tycker jag.

Det är inte alls orimligt. Det är definitivt en viktig faktor. Det är därför tråkigt att ett spel som anser sig vara skräck (Vampire) antar att man redan kan allt som är värt att veta om detta.

Om tärningar är läskiga, då blir direkt samtliga spel man kan dö på läskiga.

De är (kan vara läskiga. Vad är problemet? Det är enbart du som verkar anse att "läskigt spel" innebär "spelet är ett skräckrollspel". (Ser du problemet med för vida definitioner nu?). Att omdefiniera vad rädsla är för att ge plats för din definition av skräckrollspel är väldigt suspekt.

"Åh, jag kan nog skrämmas i Vampire, både med och utan förändringar. Det är bara väldigt jobbigt. Jag skulle vara tvungen att arbeta runt massa saker som kommer ivägen (världen, förmågorna o.s.v.).

Man kan skura en bro med en tandborste om man vill... det gör det inte rimligt att kalla tandborstar för broskurningsverktyg rent generellt..."

Heh... Det är precis vad jag tycker om DnD. Visst kan jag också skapa en rolig rollperson och rollgestalta med honom i DnD, det är bara att jag tycker spelvärlden, spelfilosofin och reglerna är i vägen för mig och att det blir som att skura broar med en tandborste.

Men jag har gjort fel tidigare när jag påstått att DnD är ett spel som motverkar rollgestaltning. Så fort någon annan spelare säger att de kan lira DnD med hur färgstarka personporträtt som helst så vissnar mitt argument. Jag kan inte uttala mig om sättet de kör DnD på, för det vet jag inget om. Eftersom deras sätt verkar vara bättre än mitt så är det ju helt enkelt så att jag lirar spelet fel. Jag kan alltså inte uttala mig om spelstämning och spelkänsla i DnD, endast om enskilda reglers utformning och liknande.

"Ingen säger väl att dina erfarenheter är osanna, däremot kan du inte generalisera från dina egna erfarenheter till världen i stort. Att du blir rädd av V innebär inte att V är i sig ett skräckrollspel lika litet som min kusins rädsla gör Lejonkungen till en skräckfilm."

App app, vad har jag sagt om liknelser mellan rollspelssystem och filmer? Byt ut Lejonkungen mot "tecknat". Din kusin blev rädd för en tecknad film. Jag har inte sett den tecknade film som han såg, enbart han och hans polare har sett den, och den går inte längre att se på. Kan jag nu säga att tecknade filmer inte är läskiga, dömt på mina referenser om tecknad film? Nej, inte när jag vet att en massa andra människor säger att de tittar på tecknade skräckfilmer jämt och att de blir skitskraja av det.

Jag kan endast dra slutsatsen att jag har sett fel tecknade filmer.

Precis som jag har spelat DnD fel har du spelat Vampire fel, alltså. Nå, vi har iaf en sak gemensamt, va? :)

"Jag har ju i.o.f.s. påpekat det att jag tycker San-förluster är skrämmande. Naturligtvis går det att sabba den skräckkällan om man anstränger sig men allmänt så blir jag rädd av att hamna i en situation där jag behöver slå san. Så det är väl bara för dig att ge dig... :)"

*Hissar den vita flaggan* :^)

Jag ska klura lite på läskiga tärningsslag, faktiskt. Tärningar har ju en inneboende dramatologi, så jag ska försöka klura lite på hur de bäst ska komma till användning. Håll ögonen öppna efter en sådan tråd... Jag kommer behöva respons och kritik.

/Rising

"Är man rädd så är man. Att påstå något annat är bara att försöka definiera bort debatten till din egen fördel :)"

Tusan! Du har avslöjat min hemliga taktik! :^)

"Det är inte alls orimligt. Det är definitivt en viktig faktor. Det är därför tråkigt att ett spel som anser sig vara skräck (Vampire) antar att man redan kan allt som är värt att veta om detta."

Mmm, det är nog riktigt. Liiite skräcktips kunde de faktiskt ha stoppat in i regelboken, eftersom nu det ändå är ett rätt annorlunda skräckrollspel. De kunde ju ha tagit bort något av allt Tremere-kobolderi eller de töntiga Baali-vampyrerna till exempel och använt några sidor till det som är viktigt. Ja. Jag håller nog med.

"Det är enbart du som verkar anse att "läskigt spel" innebär "spelet är ett skräckrollspel". (Ser du problemet med för vida definitioner nu?). Att omdefiniera vad rädsla är för att ge plats för din definition av skräckrollspel är väldigt suspekt."

Mmm, det är ganska suspekt att tvinga på etiketter på alla spel också. Grejen med rädsla är att det ÄR en väldigt svårdefenierbar känsla. När övergår EGENTLIGEN spänning till att bli rädsla? När det övernaturliga är inblandat? Nej. När man blir chockad? När man är hotad? När man fasar för vad som kan komma att hända?

Vad jag än väljer så blir det fel. Rädd kan man väl bli utan en chock? Hotad blir man i vanlig action och fasan för vad som ska hända kännetecknar ju den vanliga thrillern. Är det något annat?

Nå, om en person tycker att vampire är ett skräckrollspel och en annan tycker att det inte är det, då faller diskussionen platt innan man fåttklart för sig vad som egentligen skall behövas för att ett rollspel ska bli ett skräckrollspel. Då vi alla verkar ha olika åsikter om vad som är läskigt överhuvudtaget så blir nog det svårt.

Jag ska försöka defeniera rädsla så länge...

/Rising

"Men jag har gjort fel tidigare när jag påstått att DnD är ett spel som motverkar rollgestaltning."<br><br>Man kan ju säga så här: D&D vare sig motverkar eller hjälper rollgestaltningen, annat än att man vet vad rollpersonen klarar av. På den punkten är Vampire bättre med sina nature/demeanor-regler.

Det var länge sedan jag läste något så roligt!

/ Tyr som gör sitt bästa för att återhämta sig ifrån allt skrattande.

"Fast så skall alltså inte friformare få göra."<br><br>Säg det till dem som gör det.<br><br>"I ett tärningsspel kan spelledaren nedgöra hela gruppen efter ett sådant klavertramp och ändå lira helt trovärdigt. Då har man ju ingen att klaga på, men om en friformsspelledare gör detsamma, då blir det uppenbart att han varit för sträng och spellett som en klåpare. Så jag ser inte riktigt förekomsten av tärningar som ett skydd från SL, snarare är det så att han har ett skydd att gömma sig bakom."<br><br>Det är både och. I regelspel bygger spelledaren upp en skyddsbarriär mellan sig och spelarna. Den barriären går åt båda håll.<br><br>Det räddar spelledaren från en hel del agg och förhindrar att det blir personligt. Personligt gnabb är något som sänker stämningen bra mycket hårdare än regelgräl. Regelgräl går att arbeta sig förbi. Personligt gnabb kan splittra gruppen. Men å andra sidan så har spelarna hela tiden en chans att undkomma spelledarens onda öde. Har spelarna totalflyt och slaktar alla orcher istället så är det precis lika trovärdigt som att rollpersonerna dör allihop, eftersom det har hänt.<br><br>Friformsspelledaren kan antingen låta gruppen komma undan med livet i behåll, eller ha ihjäl gruppen. I vilket fall så är det hans beslut. Det beslutet påverkas rätt mycket av PMS, hur mycket hans flickvän har pussat honom, hur mycket jag har pussat hans flickvän, hur mycket havreflarn man har bjudit honom på, hur irriterad han är över att Jonte spelar som en jävla looser et cetera. Och i vilket fall som helst, dör min rollperson på grund av att spelledaren tycker att det är bra så är det personligt!<br><br>Fast det där vet du redan och håller inte med om.<br><br>"Det här med att man går i en skog och så plötsligt kommer Grim och Grum fram och vinner intiativet och slashar en till blodiga bitar med första slaget, det är det värsta jag vet."<br><br>Du menar slumpmötestabeller? Jag tror inte jag har använt en slumpmötestabell sedan 1984 eller så.

"Och får olika kort på handen som lyder ”Retorisk lögn”, ”Ignorera inlägg”, ”Återupprepa ståndpunkt” eller ”Snabb ämnes glidning”

Eller varför inte: "medveten missuppfattning", "hårklyveri" eller "känslomässigt försvarstal".

"En expansions box skulle kunna innehålla regler om att Krille-spelaren vill samla på kort emedan Rising-spelaren vill göra sig av med korten helt och hållet för att vinna."

Störta problemet hade varit att det inte hade gått att vinna. Den som är uthållig och tålmodig kan istället satsa på att försöka nöta ut sin motståndare.

Jag har en liten fråga. Vilken, eller vilka versioner av Dungeons & Dragons är det du läst?

"Jag har en liten fråga. Vilken, eller vilka versioner av Dungeons & Dragons är det du läst?"

Hmm, svårt att säga. Jag var rätt liten när jag provade på det först. Jag tittade mest i delen om att skapa sin egen rollperson och så läste jag en hel del i någon monsterbok. Vi hade nån sorts pärm i vår spelklubb också, med lösblad på olika monster. Tyckte inte om dem något vidare. Konstiga sniglar med psykiska krafter och det ena übermonstret efter det andra. Nä, tja, jag har bläddrat lite lätt i den nya versionen också. Tyckte inte den var mycket bättre. Fast jag letade mest efter fel och så, så det kanske inte var så konstigt.

Sorry att jag inte kan komma på vad de där gamla böckerna hette. Jag har svårt att lära mig namnen eller versionsnumren på spel som jag inte äger själv. De blir liksom inte riktigt "mina".

/Rising

Det låter som AD&D 2nd ed som i början hade en (eller två) pärmar med lösblad för varje monster. Det är hur som helst lättare att bemöta och så om vi är överens över vilka spel vi nämner när de har flera upplagor. Jag har ju själv kört ursprungliga D&D i 4e utgåvan, AD&D, AD&D 2nd ed, och nya D&D (även känt som 3E).

Och när jag säger Vampire menar jag 2nd ed för övrigt fall om jag skulle få för mig att snacka illa om det (vilket inte är troligt, det är snäppet under favoritrollspelen.) (Typ favvorollspel - jätteroliga spel - roliga spel - ok spel - tråkiga spel.)

Och i nyaste versionen hittar även vissa som gillade tidigare versioner fel så...

Mmm, Vedervärdig! DET är en titel som heter duga

Heh... Det är precis vad jag tycker om DnD. Visst kan jag också skapa en rolig rollperson och rollgestalta med honom i DnD, det är bara att jag tycker spelvärlden, spelfilosofin och reglerna är i vägen för mig och att det blir som att skura broar med en tandborste.

Samma här... Jag har gjort det och det var mycket roligt men det hade varit bra mycket lättare i ett system som inte gav så absurda resultat. Speciellt som jag spelade en krigare (paladin)...

Men jag har gjort fel tidigare när jag påstått att DnD är ett spel som motverkar rollgestaltning. Så fort någon annan spelare säger att de kan lira DnD med hur färgstarka personporträtt som helst så vissnar mitt argument.

Inte om man _har_ argument. Om du säger att regel x & y i D&D gör det svårare att gestalta karaktärer för att ... så är det ett argument som bör bedömas på sina egna meriter. Att spelgrupp X lyckas arbeta runt det är inte ett giltigt motbevis (om du inte sagt "omöjligt" istället för "svårt" :)

App app, vad har jag sagt om liknelser mellan rollspelssystem och filmer?

Du får så gärna säga vad du vill om det men jag tycker det är en bra liknelse. Exemplet är till för att visa att man inte kan generalisera från ett subjekt till generella etiketter. Det kan man inte göra om vare sig filmer, köttbullar eller rollspelssystem.

Nåja, vi kan ju fortsätta i den intressanta tråd du startat på första sidan... Den här blir litet svår att navigera...

Mmm, det är nog riktigt. Liiite skräcktips kunde de faktiskt ha stoppat in i regelboken, eftersom nu det ändå är ett rätt annorlunda skräckrollspel. De kunde ju ha tagit bort något av allt Tremere-kobolderi eller de töntiga Baali-vampyrerna till exempel och använt några sidor till det som är viktigt. Ja. Jag håller nog med.

På äkta white wolf vis kunde de ju i.a.f. släppa ett par tre supplement om det :)

Mmm, det är ganska suspekt att tvinga på etiketter på alla spel också.

Inte suspektare än att göra detsamma på filmer. Det tjänar samma syfte: att förenkla för konsumenten. Konsumenten som vill spela genre X har då lättare att hitta ett spel som passar för det. Detta kräver dock att folk sätter vettiga genreettiketter snarare än vad de tror säljer bra.

Nå, om en person tycker att vampire är ett skräckrollspel och en annan tycker att det inte är det, då faller diskussionen platt innan man fåttklart för sig vad som egentligen skall behövas för att ett rollspel ska bli ett skräckrollspel.

Det kan nog stämma. Jag tycker att mitt enkla krav "spelet skall särskilt lämpa sig för genre X" för godtycklig genreetikett X är ganska bra. Om man skall kalla något ett romantkspel så bör det vara särskilt bra för att spela romantik i. Enkelt, eller hur?

"Visst kan jag också skapa en rolig rollperson och rollgestalta med honom i DnD, det är bara att jag tycker spelvärlden, spelfilosofin och reglerna är i vägen för mig och att det blir som att skura broar med en tandborste."

Spelvärldarna. Du vet Forgotten Realms, Greyhawk, Council of Wyrms, Ravenloft, Mystara, Dark Sun, Spelljammer, Planescape, Lankhmar, Jorden, Dragonlance och Islands of Jakandor. (Jag har inte räknat med miljöer som Hollow World, Kara-Tur och liknande då de "ingår" i nån av ovanstående.)

Spelfilosofin. Först tänkte jag att du menade reglerna men de nämner du just efteråt. Så nu sitter jag här och funderar om det är de där meningarna om att "man spelar för att ha kul tillsammans", att det är den filosofin du stör dig på men eftersom du brukar säga att du har en massa kul när ni spelar så kan det inte vara det. (Så tillvida inte du är den enda som har kul och de andra är uttråkade, men det verkar absurdt.)
Så då är jag tillbaks till ruta ett igen. Ett generellt fantasyrollspel. Vad har det för filosofi egentligen? Filosofierna dyker väl upp i de olika världarna (speciellt Planescape med sina bisarra filosofier.)

Reglerna. Tja, de tar du friskt bort i CoC och Vampire också så det ska väl bara vara att ta bort dem i D&D också.

Skura broar med en tandborste. Låter jobbigt. Jag tycker att alla rollspel är som, eh, att spela rollspel med rollspel. En del har lättare regler och en del har svårare regler och friformare tar bort reglerna så alla rollspel blir lätta.

det känns som det du svarar på är sådant som rising skrivit snarare än något av mig... kan det stämma?

IMHO utesluter inte det ena det andra. Ju mer hjälpmedel man har att välja från desto bättre. Att det står san-loss 1/1d10 efter monstret behöver ju inte störa någon som ändå inte använder de reglerna...

Lite klantigt var jag lade det kanske, jag ber om ursäkt. Jag gjorde det för att forumet för tillfället var sådär otroligt segt och jag inte iddes gå tillbaks.