...såvida man inte kan Dominatea dem och få människorna att piska på varandra istället, eller Obfuscatea en själv så att de inte ser en, eller...

Man kan inte Dominatea alla människor man ser (Om man inte är Methelusha) och man kan inte vara Obfuscatead på dagen. (Om man inte är Metshelusha).
Själva dagen och solen är då en stor nackdel för vampyrer som T.ex RP:na, som inte är Methelushas.

Denna nackdel gör att man måste hålla sig på "god fot" med männskligheten. Annars drar dom ut en ur sitt haven på dagen och det är inte kul.

Överhuvudtaget har vampire många likheter med gangsterintrigerande.

Är Gudfadern är en skräckfilm i dina ögon?

"Är Gudfadern är en skräckfilm i dina ögon?"

Nej, men jag blir HUNDRA gånger mer skrämd, fängslad och gripen av den filmen än "Jag skiter i vad ni gjorde förrförrförra sommaren"... Vissa filmer är per defenition "skräckfilmer" utan att vara ett dugg skrämmande. Detsamma kan sägas om flera skräckrollspel, därför tycker jag den tituleringen är rätt oviktig.

För mig sker den riktiga SKRÄCKEN runt själva spelbordet, och om "monstret" sedan är klassiska skräckmonster som zombies och varulvar eller mer lågmälda varianter som gangstrar eller psykopater, det tycker jag är rätt oviktigt.

I vilket fall som helst lyckas vampire kombinera båda skräcksorterna, så det är rätt irrelevant i den här frågan. Du kan ju köra gammal klassisk monsterskräck i vampire också om du så önskar.

/Rising

"...javisst, det kan man göra mot ett par människor."<br><br>Gör det på rätt människa - han som för befäl över skyttekompaniet, eller USAs kärnvapen, eller nåt - så är problemet löst.<br><br>"Överhuvudtaget har vampire många likheter med gangsterintrigerande."<br><br>Vilket är problemet. Gangsterintrigerande är heder, passion, drama, shootouts, territoriestrider, politik... men inte skräck.<br><br>"Solljus är ju direkt skadligt, till exempel."<br><br>Dito "Gå i fängelse"-rutan. Eller om någon motspelare har byggt hotell på Norrmalmstorg.<br><br>"Jag tycker det är konstigt att du förespråkar en skräckspelstil som går stick i stäv med ditt vanliga mässande om spelarfrihet."<br><br>En av orsakerna till att jag inte är särskilt förtjust i skräckgenren är att den, för att bli effektiv skräck (och inte balla ut i gåffsuperhjältande eller gåffgangsterintrigerande) faktiskt är rälsad.<br><br>"Återigen är vi tillbaka vid dig och dina polare när ni mötte imperiets stjärnkryssare. Era rymdskepp är alltså era vampyrförmågor. Skulle det varit roligare, menar du, om era rollpersoner satt fastbundna på en stor otymplig sputnik medans universums största tie-jagar-armada cirkulerade runt er och närsomhelst kunde blästra er till rymdflis?"<br><br>Situationen är inte ens liknande. Syftet med Imperiets stjärnkryssare var att ha en massa action och att visa hur grymma Imperiet är, så att man kan hata dem lite till, inte att skrämma skiten ur oss spelare. Tanken var inte att vi skulle ge oss i kast med stjärnkryssaren över huvud taget, utan att vi skulle hålla Imperiets TIEs borta från medicinfregatterna tills de kunde hoppa. Ur en dramatologisk synvinkel var stjärnkryssaren enbart till för att flytta dit ett skitlass TIEs som vi kunde skjuta ner. Därmed är jämförelsen ganska haltande.<br><br>"Att BARA klämma åt spelarna och kasta dem från den ena hopplösa situationen till den andra känns ganska rälsat."<br><br>Ska jag klämma åt spelarna så gör jag det gradvis. Rälsat som faen det med, men det funkar.<br><br>"Jag protesterar dock mot att rollpersonens resurser skulle ligga ivägen för skräckkänslorna."<br><br>Protestera på du. Om resurserna är starka nog att faktiskt kunna spela roll så går spelet över till ett taktiskt analyserande av hur ens resurser ska kunna användas på rätt sätt. Skulle antagonisterna vara tuffa nog för att negera användningen av resurserna så spelar resursernas existens ingen roll. Då är de bara fluff, avsedda för att tillfredsställa superego-begäret i koboldgåffare. Skulle antagonisterna inte vara det så kommer de flesta spelledare att antingen fuska eller utsätta spelarna för något annat (till exempel en helt vanlig intrig), eftersom det annars finns en påtaglig risk att spelarna ger antagonisten spö vid fel tillfälle. Har man sedan en stårytellande spelledare som har bestämt sig för en maffig uppgörelse på slutet... Fyrans spårvagn till Järntorget, säger jag bara.

"Gör det på rätt människa - han som för befäl över skyttekompaniet, eller USAs kärnvapen, eller nåt - så är problemet löst."

Chock har lärt oss att det kan räcka med en grupp hängivna vampyrtroende med vässade träpålar för att göra slut på de mäktigaste vampyrer. Självklart bör samma devis tillämpas när det är ombytta roller. Killen som är befäl över skyttekompaniet har tillräckligt med problem som det är, rikta istället misstankarna åt annat håll. Den stora faran med att inte hålla låg profil är dock att de andra vampyrerna kommer göra processen kort med dig om de misstänker att du kommer avslöja dig som vampyr. Precis som i en gangsterhistoria så tillåter inte dessa dunkla sällskap alltför mycket uppmärksamhet. Jag ser texempel spänt fram emot vad som kommer hända med Ralfie i the Sopranos. Han är ändå invigd...

"Vilket är problemet. Gangsterintrigerande är heder, passion, drama, shootouts, territoriestrider, politik... men inte skräck"

Det där är ju bara stereotyper. Vad tramsigt att diskussionen om "vampire, är det ett skräckspel?" skall handla om sådana småsaker. Vore Vampire ett "riktigt" skräckspel om man stoppade in Cthullu? Zombies? Skräcktabeller? Äh, vad larvigt, skräck är ju en berättarteknik, det har ingenting med krusiduller som kultister, SAN eller ritualer att göra.

Passion, drama och politik är rysligt effektiva skräckingredienser. Jag kan nämna Farliga Förbindelser för sin kombination av passion och skräck, Eyes Wide Shut för sin blandning av drama och skräck samt JFK för sin blandning av politik och thriller som exempel.

Om ni med "skräck" pratar om splatter, slasher eller monsterskräck så blir jag ändlöst besviken. Varför har vi nämnt skräckmästare som Hitchcock, Kubrick och King om vi ska falla ner på sådan't här?

"Dito "Gå i fängelse"-rutan. Eller om någon motspelare har byggt hotell på Norrmalmstorg."

Vad jag menar är att vampyrer inte på något sätt är odödliga. Visst har de förmågor, men de har också nackdelar jämfört med de vanliga människor du spelar med i CoC. Detta blir tydligt då jag själv gör bedömningen att jag har lika många döda vampyr-RP som CoC-RP. Det är alltså således lika farligt att spela båda spelen, ingen har ett "slipp fängelse, grabben"-kort. Spelledaren i vampire anser jag har möjligheten att själv anpassa dödlighetsgraden och sätta den rätt högt om han vill utan att frångå spelets grundtanke. Den kan även sättas rätt lågt. Det tycker jag är en bra grund för att ett skräckrollspel ska vara flexibelt och roligt att spelleda.

"En av orsakerna till att jag inte är särskilt förtjust i skräckgenren är att den, för att bli effektiv skräck (och inte balla ut i gåffsuperhjältande eller gåffgangsterintrigerande) faktiskt är rälsad."

Jag håller inte med. Faktum är att jag i min klassiska tråd "en studie i skräck" visade att spelarens val är ett av de unika skillnader som finns mellan skräckböcker och -filmer gentemot skräckrollspelen. Kan det här vara anledningen till att du inte gillar skräckgenren så mycket?

"Situationen är inte ens liknande. Syftet med Imperiets stjärnkryssare var att ha en massa action och att visa hur grymma Imperiet är, så att man kan hata dem lite till, inte att skrämma skiten ur oss spelare. [...] Därmed är jämförelsen ganska haltande."

Jaså. Well, jag har för mig att du använde det som ett exempel här på skräckforumet... Nåja, jag vet iaf att du använt Dart Vader som ett skräckmoment:

"när man totalt saknade framgång mot Vader efter fyra rundors vildsint fäktande och han inte ens tog i, och spelledaren ville låna fler tärningar eftersom hans egna inte räckte, så blev det ett stort hick helt enkelt. Så bra går det väl knappt att bli? Men jodå, så bra var Vader."

...så action är ju inte helt avskilt från skräck. Här hade RP:n tydligen också en ljussabel och grundläggande fäktningskunskaper (ersätt med valfri disciple) så han/hon kunde ge sig i kast med den svartklädde ondingen och sinka honom ett tag. Här räckte det inte, men mot vanliga stormtroopers gissar jag att de funkade utmärkt. Precis som vampyregenskaper kan vara effektiva mot vanliga människor men inte räcka till mot farliga vampyråldringar eller varulvsflockar.

Jag menar inte att använda dina egna exempel mot dig själv för att vara elak eller så, men du brukar göra ditt bästa för att missförstå mina exempel, så det blir enklare såhär. Man kan ju ändras också. Mycket av det jag skrev om friform förut stämmer inte alls med min spelstil idag, texempel.

"Om resurserna är starka nog att faktiskt kunna spela roll så går spelet över till ett taktiskt analyserande av hur ens resurser ska kunna användas på rätt sätt."

Det är vad jag brukar säga om prestationsrollspelande, men du har alltid hävdat att det kan vara full stämning även om spelet är "matematiskt" och stridsfokuserat. Ditt krig mot stjärnkryssaren var ju en av de mest stämningsskapande sessionerna du varit med om, och var inte det taktiskt analyserande? Ni kom ju överrens om vad var och en skulle göra, n'est pas?

"Skulle antagonisterna vara tuffa nog för att negera användningen av resurserna så spelar resursernas existens ingen roll. Då är de bara fluff, avsedda för att tillfredsställa superego-begäret i koboldgåffare"

Nej, det är fel. Resurserna är inte starka i sig, det beror ju på hur man använder dem. En varulv är stark och blixtrande snabb och kan lätt döda en erfaren soldat som har full tillgång på silverkulor om den bara har överraskningsmomentet på sin sida. Det är alltså en överdriven konflikt, att jämföra med de skräckupplevelser som sker mellan människa och djur i vår verkliga värld. Jag håller förvisso med dig om att en lågmäld konflikt ofta är läbbigare än en överdriven, men om vi tolererar scenariot "SAVE-agent vs varulv" (som ju är en överdriven konflikt av typen "rabiessmittad hund vs ungdom") som "godkänd skräck", medans "vampyr vs vampyr" inte är det, då har mycket med magin med rollspel gått förlorad.

Jag vill inte dra den slutsatsen.

Mina vampyrer lever lika länge som mina CoC-rollpersoner. Alltså är båda spelen lika "farliga". Vad jag gillar med vampire är att det är enklare att skriva äventyr där äventyrarna får klara sig mot "monstrena" med sina egna förmågor, snarare än att förlita sig på trumfkort som ska utdelas av SL. I Kult och CoC har man sällan någon chans mot monstrena i en väpnad konflikt utan får förlita sig på artefakter, ritualer eller annat hokus pokus som endast kan utföras när man kommit till en viss punkt i äventyret eller träffat en viss SLP, osv osv. I vampire kan du klara dig på egen hand, vilket i min mening gör en eventuell förlust så mycket mer snöplig. Och (förstås) skrämmande.

/Rising

Nej, men jag blir HUNDRA gånger mer skrämd, fängslad och gripen av den filmen än "Jag skiter i vad ni gjorde förrförrförra sommaren"...

Good point... även om jämförelsen är orättvis :)

För mig sker den riktiga SKRÄCKEN runt själva spelbordet, och om "monstret" sedan är klassiska skräckmonster som zombies och varulvar eller mer lågmälda varianter som gangstrar eller psykopater, det tycker jag är rätt oviktigt.

visst är det så...

I vilket fall som helst lyckas vampire kombinera båda skräcksorterna, så det är rätt irrelevant i den här frågan. Du kan ju köra gammal klassisk monsterskräck i vampire också om du så önskar.

Man kan köra gammal klassisk monsterskräck i nästan vad som helst, inklusive The Simpsons Roleplaying Game eller t.o.m. AD&D om man så vill :)

Däremot måste jag hålla med Krille om att alla Dicipliner spelarkaraktärerna har inte precis underlättar. Det hade kunnat göras så mycket bättre... t.ex. genom att låta diciplinanvändning föra en närmare Besten (som vi nog varit inne på tidigare här i forumet).

I vampire kan du klara dig på egen hand, vilket i min mening gör en eventuell förlust så mycket mer snöplig. Och (förstås) skrämmande.

Snöpligt och skrämmande passar inte så jättebra ihop imho. Jag håller med om att det bör finnas någon chans för att man skall kunna vara rädd snarare än uppgiven men om det blir så att man bör klara de flesta situationer själv och förlorar när man klantar sig (mitt exempel, jag säger inte att det är så när du spelar) så är väl skräck-faktorn ganska låg?

Jag tror att en av anledningarna till att Hokuspokus X eller artefakt Y har fått en så stor roll i CoC är just för att man skall kunna ge spelarna utmaningar som de inte kan hantera i normala fall och ändå ge dem en skärva av ett hopp. I stället för att de måste klura ut en smart taktik och samordna sitt användande av välkända resurser och specialförmågor så måste de satsa allt på ett osäkert kort.

"Däremot måste jag hålla med Krille om att alla Dicipliner spelarkaraktärerna har inte precis underlättar. Det hade kunnat göras så mycket bättre... t.ex. genom att låta diciplinanvändning föra en närmare Besten (som vi nog varit inne på tidigare här i forumet)."

Jag förstår ditt resonemang, men jag undrar om inte det hade skiljt spelaren ifrån rollpersonen på ett onödigt sätt. En sak som jag gillar när jag spelar vampire är att jag hamnar i rätt vampyrstämning när jag spelar spelet. Att det inte är så dyrt att använda Chimestry gör att min Ravnos gärna blir en lurig vampyr som ägnar sig åt skojsigt illusionerande för jämnan. Som Lasombra blir jag lömsk och manipulerande som spelare och jag lockas till att spela min Gangrel på ett direkt och otyglat sätt.

Så istället för att ha regler som gör min rollperson till ett odjur har jag förmågor utformade så att jag som spelare agerar bättre i rollen. Gör mig mer till ett odjur. Förutom malkavianförmågan och setitesförmågan (vad nu de heter) så är disciplarna väldigt välskrivna ur denna synpunkt. De får verkligen spelaren att KÄNNA sig som vampyren man gestaltar. ÄR man en mästare på att obfuscera sig så håller man ju sig lite i bakgrunden, visst?

/Rising
som gillade vampire-teve-serien när den gick på TV4 och tyckte det var kul att ledaren över Gangrelerna var samma skådis som betalade för att se Dirk Diggler onanera i Boogie Nights. Brujahledaren var samma skådis som Stallone kickade skiten ur i slutstriden i Cobra.

... jag köpte Vampire & ett tillbehör ...
och där tycker jag att jag borde avsluta denna diskution innan någon gör sig illa ... jag tackar djupt för all denna förvirring som har gjort att jag vet lite om mycke .. men jag tror att den bästa informationen jag fick var www.malkavian.nu ...

"Det där är ju bara stereotyper."<br><br>Klart det är stereotyper! Vad trodde du? Människan är ett släkte som lever för att skapa stereotyper, om inte annat så för att överraska genom att frångå dem. Frångår du stereotypen för mycket så faller det inte in i stereotypen längre.<br><br>Om du nu hävdar att Vampire är som ett gangsterdrama, då får du fanimej stå för det också, och hålla dig till stereotypen (mer eller mindre). Alternativet är att du antingen definierar om stereotypen (god lök) eller konstaterar att stereotypen inte höll och därmed byter stereotyp.<br><br>"Om ni med "skräck" pratar om splatter, slasher eller monsterskräck så blir jag ändlöst besviken."<br><br>Med skräck menar jag något som primärt är till för att skrämma publiken. Ingenting annat. Gudfadern är inte primärt till för att skrämma publiken, ergo: inte skräck.<br><br>"Jag håller inte med. Faktum är att jag i min klassiska tråd "en studie i skräck" visade att spelarens val är ett av de unika skillnader som finns mellan skräckböcker och -filmer gentemot skräckrollspelen. Kan det här vara anledningen till att du inte gillar skräckgenren så mycket?"<br><br>Dessvärre vill jag nog hävda att dina "klassiska råd" inte nödvändigtvis stämmer. Speciellt den där grejen med val: den är illusorisk. Valen spelar egentligen noll roll i skräckrollspel.<br><br>Orsaken till detta ser jag i det grundläggande problemet att skräck är en reaktion och skräckgenren därmed är en reaktiv genre. Skulle ett val spela någon roll så är det högst tillfälligt, eftersom skräck bygger på att man bygger upp stämningen inför ett klimax. Valens betydelse blir därmed högst temporär och övergående. Alla vägar bär till Rom, monstret, bomben under bordet, whatever, och valets betydelse är illusorisk.<br><br>Det är också en orsak till varför jag anser att den politiska intrigbiten av Vampire inte fungerar ihop med skräckbiten: om valen man tar spelar roll i den politiska biten så kan det hända att rollpersonerna spelar ut sig själva ur skräckståryn, "åker hem till Massachussets", om man så vill. Och vad gör man då?<br><br>Om valen man tar inte spelar roll i den politiska biten så kan man inte spela ett politiskt spel och intrigera. Intriger förutsätter interaktion, aktion och reaktion. Det förutsätter att det finns flera viljor som kan spela roll. Ta bort den influensen så rasar intrigbiten. Visst, man kan säkert skrämma skiten ur spelarna, men de kan inte intrigera.<br><br>"Nåja, jag vet iaf att du använt Dart Vader som ett skräckmoment:"<br><br>Nepp. Inte jag. Min spelledare (vid tillfället). Själv råkade jag ut för det.<br><br>Star Destroyer-grunkan var på rollspelsforumet, för övrigt.<br><br>"Här hade RP:n tydligen också en ljussabel och grundläggande fäktningskunskaper (ersätt med valfri disciple) så han/hon kunde ge sig i kast med den svartklädde ondingen och sinka honom ett tag."<br><br>Ersätt snarare med valfri färdighet. Disciplines motsvarar närmast förmågorna hos Kraften i natur och dramaturgi. <br><br>"Här räckte det inte, men mot vanliga stormtroopers gissar jag att de funkade utmärkt. Precis som vampyregenskaper kan vara effektiva mot vanliga människor men inte räcka till mot farliga vampyråldringar eller varulvsflockar."<br><br>...exakt. Man blir inte heller rädd av stormsoldater - de är helt enkelt ännu en knöl i vägen som bankas ner, skjuts i småbitar eller filéas med ljusvärja. Man får problem med dem, men problem är till för att lösas.<br><br>Och det är exakt den uppfattningen jag har fått av vampyrers inställning till dödliga. Man får problem med dem, men inte mer. Problem är till för att lösas. Men man skiter inte knäck (eller vad vampyrers odöda tarmsystem nu kläggar ur sig) på grund av dem. Man löser problemet.<br><br>"Ditt krig mot stjärnkryssaren var ju en av de mest stämningsskapande sessionerna du varit med om, och var inte det taktiskt analyserande?"<br><br>Jovisst var det. Och visst var det hur tät stämning som helst. Men (poäng i antågande) det var inte skräckstämning! Sånt bjäfs hade vi inte tid med.<br><br>"Jag håller förvisso med dig om att en lågmäld konflikt ofta är läbbigare än en överdriven, men om vi tolererar scenariot "SAVE-agent vs varulv" (som ju är en överdriven konflikt av typen "rabiessmittad hund vs ungdom") som "godkänd skräck", medans "vampyr vs vampyr" inte är det, då har mycket med magin med rollspel gått förlorad."<br><br>För min del finns det ett enkelt lackmustest.<br><br>Blir jag skrämd om min rollperson i Chock utsätts för en varulv? Risken är rätt stor. Den är en sak som håller på att tugga i sig mitt rollformulär och jag har inte särskilt mycket att sätta emot det.<br><br>Blir jag skrämd om min vampyr i Vampire utsätts för en annan vampyr? Med stor sannolikhet inte. Den är en motståndare, manipulatör eller möjligen en potentiell allierad, och jag har trots allt en kasse resurser att sätta emot.<br><br>Fast det är klart, det beror väl på hur man spelar...<br><br><br><br>"Mina vampyrer lever lika länge som mina CoC-rollpersoner."<br><br>Tja, mina vampyrer levde bra mycket längre än någon CoC-rollperson någonsin gjorde. <br><br>"I Kult och CoC har man sällan någon chans mot monstrena i en väpnad konflikt utan får förlita sig på artefakter, ritualer eller annat hokus pokus som endast kan utföras när man kommit till en viss punkt i äventyret eller träffat en viss SLP, osv osv."<br><br>Huvudsakligen förlitar jag mig på apostlahästarna. Det brukar jag inte kalla för hokus pokus.<br><br>Poängen med Cthulhu är inte att kultisterna ska få spö (fast det får de i alla fall), eller att hemska yttre gudar ska bortdrivas (händer rätt sällan), eller att de ska få spö (händer aldrig, och skulle det hända så är de tillbaka om en kvart). Poängen är att de hemska yttre gudarna finns, och att det är en kunskap som det mänskliga psyket inte är byggt att hantera. Den poängen är närmast motsvarande den där poängen med den inre besten i Vampire (som i allt för många fall glöms bort, som Naginata så mycket riktigt påpekar), men till skillnad från den inre besten så funkar Cthulhu på den punkten, och punkten används också regelbundet.

"Så istället för att ha regler som gör min rollperson till ett odjur har jag förmågor utformade så att jag som spelare agerar bättre i rollen."<br><br>Gör det dig som spelare mer skrämd, eller får du en extra livlina på köpet?

"Jag tror att en av anledningarna till att Hokuspokus X eller artefakt Y har fått en så stor roll i CoC är just för att man skall kunna ge spelarna utmaningar som de inte kan hantera i normala fall och ändå ge dem en skärva av ett hopp. I stället för att de måste klura ut en smart taktik och samordna sitt användande av välkända resurser och specialförmågor så måste de satsa allt på ett osäkert kort."

Problemet är ju bara att en artefakt som finns i äventyret aldrig är ett osäkert kort. Det är ju det säkraste kortet som finns. Äventyrskonstruktören har ju inte skrivit ett äventyr som inte går att klara, eller hur? Om spelarna hajar att de aldrig kan döda nefarien/slemmonstret med vanliga vapen så inser de att de måste få tag i ett hjälpmedel av någon sort. Om äventyret förser dem med en artefakt så vet de ju att denna hjälper mot fienden, nu spelar de ju som äventyret är tänkt att spelas!

Det är betydligt värre att använda sina egna tillgångar, som ju kan vara av vilken art som helst. Om du får skapa din egen rollperson så är ju "kortet" mer osäkert än om du använder de resurser som äventyret förser dig med. Det är ju omöjligt att på förhand gissa sig till vilken användning man kommer få av den eller den egenskapen.

Nå, det behöver ju inte alltid vara så, men det KAN fungera på det viset. Det är ju det som är lite kul med vampire; skräckupplevelsen fungerar på ett annat sätt än i många andra skräckrollspel. Omväxling är alltid kul.

/Rising

NT = No Text

Ymir, jo jag hoppade över några för jag vet inget om Inconnun, Tal mahe'ra, Quincunx, etc? Men Independents brukar väl inte lägga sej i dom andra gruppernas krig så ofta eller?

Jo jag vet WoD är jäkligt detaljerat, du verkar vara en ganska inbiten vampire spelare. Är reglerna på många sidor eller är det mest historia och sånt? Själv har jag bara spelat efter MET reglerna men planerar att köpa Bordsrollspelet....

Jasså Kagge Vampire! Vad tycker du då?
Vilket tillägg köpte du?
Om man får vara lite nyfiken.......

"Om du nu hävdar att Vampire är som ett gangsterdrama, då får du fanimej stå för det också, och hålla dig till stereotypen (mer eller mindre). Alternativet är att du antingen definierar om stereotypen (god lök) eller konstaterar att stereotypen inte höll och därmed byter stereotyp."

Nej, genrer är faktiskt förvånansvärt lätta att blanda samman och vidareutveckla. Scream var både en slasher och en komedi, The Big Lebowski är en komedi med tydliga noir-referenser, Starship Troopers är både satir och action och The Unforgiven avlivar snyggt en hel del westernmyter samtidigt som det är en hårdkokt westernhistoria. Serien Watchmen lyckas både vara en deckare/satir/komedi/superhjältehistoria och samtidigt klä av superhjältegenren de mest förutsägbara klyschorna. (Samtidigt som den lyckas blåsa nytt liv i ett par gamla och hitta på ett par nya)

Jag förväntar mig av mig själv att lyckas med samma sak (i viss utsträckning, iaf) i varje äventyr jag skriver, och det är ingen stor sak. Vem som helst kan det. "Skräck" är en grundläggande känsla, precis som romantik och komik. Det har inte mycket med genre att göra. Därför kan skräck, precis som passion och humor, användas som krydda i vilken genre man än önskar. En humoristisk western? Prova Tre Amigos, Blazing Saddles eller Cactus Jack. Inga problem. Lika lätt är det att göra en romantisk thriller eller ett skräckladdat gangsterepos. Att kräva att det ska finnas några speciella ingredienser i en skräckhistoria förutom just skräck är... fel.

"Med skräck menar jag något som primärt är till för att skrämma publiken. Ingenting annat. Gudfadern är inte primärt till för att skrämma publiken, ergo: inte skräck."

Vilken tur då. Vampire är nämligen primärt till för att skrämma publiken. Så då är du nöjd, då. Jag finner liknelser mellan vampire och gudfadern på samma sätt som jag ser liknelser mellan kult och matrix. Eller De Sju Samurajerna och Ett Småkryps Liv. Man tar en liten ingrediens och sedan formar man något nytt av det.

"Orsaken till detta ser jag i det grundläggande problemet att skräck är en reaktion och skräckgenren därmed är en reaktiv genre. Skulle ett val spela någon roll så är det högst tillfälligt, eftersom skräck bygger på att man bygger upp stämningen inför ett klimax. Valens betydelse blir därmed högst temporär och övergående. Alla vägar bär till Rom, monstret, bomben under bordet, whatever, och valets betydelse är illusorisk."

Du har tidigare sagt att du aldrig förväntar dig något i dina skräckäventyr, att du aldrig förutsätter något och att de är fritt skrivna så att allt kan ske i dem. Nu säger du plötsligt att du styr dina äventyr till på förväg defenierade klimax?

(Du tar väl inte och ändrar dina argument bara för att få debattera med mig?)

Well, du har tidigare sagt att du hellre läser en bok än att spela ett äventyr där inte valen är av betydelse. Jag lånar detta argument och passar det tillbaka till dig. Du har förstås rätten att ändra din spelstil hur du än önskar (några av de saker jag sagt här på forumet tar jag aktivt motstånd till idag) men innan jag kan komma med ett eget motargument måste jag veta vad som gäller just nu.

"Det är också en orsak till varför jag anser att den politiska intrigbiten av Vampire inte fungerar ihop med skräckbiten: om valen man tar spelar roll i den politiska biten så kan det hända att rollpersonerna spelar ut sig själva ur skräckståryn, "åker hem till Massachussets", om man så vill. Och vad gör man då?"

Skriver ett bättre äventyr nästa gång, med tyngre incitament och alternativa vägar genom äventyret som låter rollpersonerna fortsätta kämpa och lösa det politiska spelet ur en annan ände.

"Och det är exakt den uppfattningen jag har fått av vampyrers inställning till dödliga. Man får problem med dem, men inte mer. Problem är till för att lösas. Men man skiter inte knäck (eller vad vampyrers odöda tarmsystem nu kläggar ur sig) på grund av dem. Man löser problemet."

Ändå kan dödliga ställa till med mycket problem, även om man kör helt enligt reglerna och i spelets anda. Kommer du ihåg orcherna du spelledde, som lurade in spelarna i ett bakhåll och sköt på dem med pilar? Innan du gjort det så hackade dina spelare orcherna utan problem, men efter att du spellett orcherna verklighetstroget, så fick spelarna omedelbart respekt för dem? Tillämpa samma strategi här.

"Jovisst var det. Och visst var det hur tät stämning som helst. Men (poäng i antågande) det var inte skräckstämning! Sånt bjäfs hade vi inte tid med."

Rättelse: Spelledaren tog sig inte tid till det. Han snabbade på spelet så det blev snabb, adrenalinpumpande, spännande action (antar jag). Skräckstämningen ligger väldigt nära spänningskänslan. Det är oftast bara en fråga om spelledarteknik som krävs för att växla mellan de båda. Det är förstås inget problem att lira Beyond the mountains of madness som en actionkampanj om man nu önskar det.

"Blir jag skrämd om min rollperson i Chock utsätts för en varulv? Risken är rätt stor. Den är en sak som håller på att tugga i sig mitt rollformulär och jag har inte särskilt mycket att sätta emot det.

Blir jag skrämd om min vampyr i Vampire utsätts för en annan vampyr? Med stor sannolikhet inte. Den är en motståndare, manipulatör eller möjligen en potentiell allierad, och jag har trots allt en kasse resurser att sätta emot."

Om du utsätts för en varulv och har en revolver med en silverkula i då? Då har du plötsligt en djävligt fet resurs att sätta emot den håriga besten. Om du vet att vampyrmotståndaren är överlägsen dig i allt du förmår?

Är vampire ett enklare rollspel än Chock? Nej, det beror helt på äventyret och SL. Jag har mött varulvar i både chock och vampire, och de är banne mig lika läbbiga i båda äventyren. Enda gången jag inte var rädd för en varulv var när jag var en obeväpnad hårdrockare som sprang genom tunnelbanesystemet under Paris. Då var mitt öde upp till SL, och chansen att jag skulle överleva berodde plötsligt inte längre på min förmåga, utan på varulvens oförmåga.

Inte ett dugg läbbigt, hur stark varulven än är.

"Tja, mina vampyrer levde bra mycket längre än någon CoC-rollperson någonsin gjorde. "

Well, då handlar din kritik mer om att "snälla spelledare är inte bra för skräck" Jag håller med dig om det.

"Poängen är att de hemska yttre gudarna finns, och att det är en kunskap som det mänskliga psyket inte är byggt att hantera. Den poängen är närmast motsvarande den där poängen med den inre besten i Vampire (som i allt för många fall glöms bort, som Naginata så mycket riktigt påpekar), men till skillnad från den inre besten så funkar Cthulhu på den punkten, och punkten används också regelbundet."

Så alla skräckrollspel måste innehålla något stort och övernaturligt som överskrider gränserna för vad det mänskliga sinnet kan greppa? Well, CoC gör det, Kult gör det, tar man bort SAVE så gör Chock det också. Vampire... gör det verkligen inte. Så långt håller din tes.

Jag ser det dock som en tafflig defenition på vad "skräck" är. Jag gillar lågmäld skräck också som inte innehåller något övernaturligt obegripligt obeskrivligt ofattbart och allmänt ruskigt monster. Å så gillar jag monstermördarskräck där min rollperson vet precis vad som jagar honom/henne och är mentalt rustad för att klara konfrontationen. Å så gillar jag vampyrskräck som fungerar på helt andra sätt.

Måste skräckrollspel ha en skräcktabell?

/Rising

"Gör det dig som spelare mer skrämd, eller får du en extra livlina på köpet?"

Allt som ökar min inlevelse ökar förstås omedelbart min mottaglighet för skräckpåverkan. Det ger mig spelfördelar att använda en disciple på samma sätt som jag kan få en spelfördel av att gestalta en professor i CoC som kan mer om något ämne än vad jag själv kan.

Jag känner mig inte mer trygg som vampyr än som professor eftersom själva äventyret jag spelar är skrivet så att även utmaningen är större i vampyräventyret. Professorn kan ju desutom vistas ute i solsken, vilket brukar ställa till med problem för min vampyr. Eftersom min dödlighet är lika stor i vampire som i CoC så upplever jag som spelare förstås att båda spelen är lika farliga.

/Rising

Däremot måste jag hålla med Krille om att alla Dicipliner spelarkaraktärerna har inte precis underlättar. Det hade kunnat göras så mycket bättre... t.ex. genom att låta diciplinanvändning föra en närmare Besten (som vi nog varit inne på tidigare här i forumet).

Många disiplin användningar kan föra en närmare Besten, om man använder dom för en "ond/Hemskt/Omoralisk" handling. En Vampyr som faktisk har högt Humanity (typ 8)kan föras närmare avgrunden om han så bara dominatar "Kalle" att ringa ett telefon samtal till "Nils" bara för att "Nils" ska hållas kvar i lägenheten lite längre så att han sprängs av den gömda bomben. Samvetskval.

Alla RP:s har inte 8 i Humanity, normalt är väl 5, 6 eller 7 vid fem är man nära betsen och det är inte bra alls, vid 6 får man inte döda någon ens av misstag och vid sju få man inte stjäla.

Disipliner måste man använda med eftertanke liksom vanliga handlingar som "Svärd" eller "Handeldvapen" som är lika farliga eller nästan farligare för sin "inner beast" än vad disipliner är.

"Lika lätt är det att göra en romantisk thriller eller ett skräckladdat gangsterepos."<br><br>Jo, men det gör inte gangstergenren till skräck, eller Gudfadern till skräck, eller Vampire till gangsterdrama. Möjligen kan den göra Vampire till gangsterskräckdrama, men Vampire är inte ett gangsterdrama. Då har du definierat om stereotypen.<br><br>"Vilken tur då. Vampire är nämligen primärt till för att skrämma publiken. Så då är du nöjd, då."<br><br>Hade det bara funkat, så...<br><br>"Du har tidigare sagt att du aldrig förväntar dig något i dina skräckäventyr, att du aldrig förutsätter något och att de är fritt skrivna så att allt kan ske i dem. Nu säger du plötsligt att du styr dina äventyr till på förväg defenierade klimax?"<br><br>Nej, jag har tidigare sagt följande:<br><br>1) att jag aldrig förutsätter något i mina äventyr.<br>2) att skräck förutsätter rälsning.<br>3) att jag inte är särskilt förtjust i skräckrollspel.<br><br>Var motsäger jag mig?<br><br>"Skriver ett bättre äventyr nästa gång, med tyngre incitament och alternativa vägar genom äventyret som låter rollpersonerna fortsätta kämpa och lösa det politiska spelet ur en annan ände."<br><br>Spelar valfriheten någon roll om det enda man har att välja mellan är E20, riksväg 45 och E3 till skräcken? Återigen, alla vägar bär till rom och cola...<br><br>"Han snabbade på spelet så det blev snabb, adrenalinpumpande, spännande action (antar jag)."<br><br>Anta på du. Vi pumpade på rätt bra vi också. Och särskilt snabbt gick det faktiskt inte. Det tog omkring en och en halv timme (kom ihåg att vi körde med regler) och stämningen var på topp hela tiden.<br><br>"Om du utsätts för en varulv och har en revolver med en silverkula i då? Då har du plötsligt en djävligt fet resurs att sätta emot den håriga besten. Om du vet att vampyrmotståndaren är överlägsen dig i allt du förmår?"<br><br>För att citera Tarkin-doktrinen (Star Wars igen, I'm afraid): "Folk tänker inte i siffror. De tänker i symboler. En Imperial Star Destroyer är just nu symbolen för Ers Majestäts makt i galaxen. Så länge som Era undersåtar uppfattar den som oövervinnerlig så är den det. Sedan spelar hur lång den är, eller hur många kanoner den har, eller hur många soldater som finns ombord, ingen roll."<br><br>Sen må man säga vad man vill om den doktrinen och att den bara är påhittad för spelbruk: den funkar. <br><br>Så i fall ett: Jag är dödlig. Han är varulv. Jag förvandlas till toast. Modifierat fall ett: Jag har en silverkula. Bra, då är det en fråga om taktik. <br><br>I fall två: Jag är vampyr. Han är vampyr. Symbolerna är likvärdiga. Är han bättre så har han mer tur eller mer spelledare. Modifierat fall två: "hur faen vet jag att han är överlägsen i allt, han är ju bara vampyr". Risken finns faktiskt att jag skulle bli irriterad på spelledarens rälsade äventyr - jag får ju inte ha ihjäl kräket.<br><br>"Innan du gjort det så hackade dina spelare orcherna utan problem, men efter att du spellett orcherna verklighetstroget, så fick spelarna omedelbart respekt för dem? Tillämpa samma strategi här."<br><br>Respekt är inte skräck. Att behandla dynamit med respekt är bra. Att behandla orcher med respekt är bra. Att behandla stormsoldater med respekt är bra (om det inte är dramatiskt korrekt att göra annorlunda). Att behandla dödliga med respekt är bra. Men det gör inte att man behöver skita knäck så fort man ser en dynamitgubbe, orch, stormsoldat eller dödlig.<br><br>Spelarna ifråga blev heller inte rädda för orcherna. Först blev de irriterade. Sen när de kom på vad jag gjort (låtit orcherna tänka) så fick de respekt för dem - en hälsosam sådan, det ska medges. Det gav en helt annan bieffekt, dock - de började hantera orcher som människor, så att de till slut fick intresse för orchisk kultur. Men skräck? Inte en centimeter. <br><br>"Well, då handlar din kritik mer om att "snälla spelledare är inte bra för skräck" Jag håller med dig om det."<br><br>Ah. En spelledare måste vara elak och hänsynslös för att kunna spelleda skräck? Det räcker alltså inte med att man följer reglerna? Man måste fuska?<br><br>"Så alla skräckrollspel måste innehålla något stort och övernaturligt som överskrider gränserna för vad det mänskliga sinnet kan greppa?"<br><br>Nej. Alla skräckrollspel måste ha något som kan användas för att skrämma sin publik. Jag håller helt enkelt inte med om att Vampire har tillräckligt mycket av den varan, i synnerhet som intrigmomenten och superkrafterna tar så stor del av innehållet.<br><br>"Måste skräckrollspel ha en skräcktabell?"<br><br>Har Cthulhu en skräcktabell?

För att citera Tarkin-doktrinen

Ja! Tarkin-doktrinen fungerande strålande ända tills några nötter lyckades spränga den ultimata symbolen för den Kejserliga Auktoriteten, Den Runda Plåtgrejjen Som Spränger Grejjor.
En doktrin döpt efter en Stormoff som gestaltas av Peter Cushing är aldrig fel ^_-


Storuggla, som gillar imperiet på en nivå

ja du , det var en intresant lektyr och tilläget blev " New York By Night " å nästa kommer att blir Kairo ...

"Det ger mig spelfördelar att använda en disciple"<br><br>Ett glas besserwisser: "disciple" är sådana som Jesus hade tolv ar. "Disciplines" är sådana som vampyrer har tretton på dussinet av.<br><br>"på samma sätt som jag kan få en spelfördel av att gestalta en professor i CoC som kan mer om något ämne än vad jag själv kan."<br><br>I Cthulhu får man egentligen fördelar av endast tre värden: Credit Rating i det långa loppet, Luck lite då och då, och Förflyttning på det mycket kortsiktiga. Alla andra värden leder en bara mer eller mindre snabbt in i fördärvet.<br><br>"Eftersom min dödlighet är lika stor i vampire som i CoC så upplever jag som spelare förstås att båda spelen är lika farliga."<br><br>Eftersom jag upplever att spelledaren är det farligaste som kan drabba mig i Vampire och att speciellt disciplines ger mig lite av MacGyver-griller i huvudet ("Hmmm... hur kan man kombinera en zippo-tändare, Obfuscate och en tallkotte?") så upplever jag att Cthulhu är farligare - och därmed mer skrämmande - än Vampire.

I CoC kan man lära sig besvärjelser och ritualer som kan vara till nytta mot diverse monster man möter. De funkar naturligtvis inte om Mr C själv dyker upp men mot småknoddarna kan de vara nog så användbara ibland. Det är ett trumfkort som (i mina ögon) är större än de discipliner man har som ungvampyr i vampire. Sen hävdar jag fortfarande att skräcken i vampire framför allt handlar om räddslan för monstret man själv håller på att bli.

/Suhrim

"I CoC kan man lära sig besvärjelser och ritualer som kan vara till nytta mot diverse monster man möter. De funkar naturligtvis inte om Mr C själv dyker upp men mot småknoddarna kan de vara nog så användbara ibland. Det är ett trumfkort som (i mina ögon) är större än de discipliner man har som ungvampyr i vampire."<br><br>Skillnaden i liknelsen är att när rollpersonerna väl kan de där besvärjelserna så är de inte motsvarande ungvampyrer längre, utan snarare motsvarande dibbade gamla erfarna vampyrrävar. Vid det laget har vampyrerna skaffat sig bra mycket häftigare trumfkort.<br><br>Slutligen vill man inte använda besvärjelser i Cthulhu, egentligen. Man blir liksom galen av sånt, så trumfkortet slår hårt tillbaka.<br><br>"Sen hävdar jag fortfarande att skräcken i vampire framför allt handlar om räddslan för monstret man själv håller på att bli."<br><br>Och jag hävdar att det är mer äckel och ångest än skräck, men det får stå för mig.

En sak som jag inte kan låta bli att fundera över när jag läser en diskussion som den här är vad ni egentligen försöker uppnå. I det här fallet, till exempel, frågade någon om han borde köpa Vampire, och då var det säkert bra att han fick höra åsikter både från sådana som tycker om spelet och från sådana som inte tycker om det, men efter en viss punkt upphörde det att vara konsumentinformation och blev det vanliga ställningskriget i stället (ungefär samtidigt som rubrikerna slutade ha något att göra med inläggen, konstigt nog).

Så låt mig fråga de inblandade vad ni egentligen hoppas att diskussionen ska leda till.

Krille, vad försöker du uppnå egentligen? Att folk här på forumet slutar kalla Vampire ett skräckrollspel? Att folk slutar spela Vampire? Att White Wolf slutar kalla Vampire ett skräckrollspel? Att varannat inlägg på alla forum ska vara skrivna av någon med lila användarnamn (det ser ju onekligen snyggare ut på det sättet, men ändå...)?

Rising, vad tror du egentligen att en sån här diskussion ska leda till? Att folk slutar säga att Vampire inte är ett skräckrollspel? Att folk som inte tycker om Vampire ger det en chans till? Eller är det världsrekordet i inlägg med ordet "apa" eller delar därav i titeln du är ute efter?

-JPS- undersökande journalist