"M.a.o. är det tärningarna du vänder dig emot snarare än existensen av en mekanik? "

Njaej... Mer att ett monster kommer och spelet tar för givet att jag inte skall bli rädd på riktigt utan måste slå tärningar och förlora MTH, SAN eller VST för att skräcken skall konkretiseras.

Konkretiserad skräck är bara ett brädspelshinder (ungefär som de skräckinjagande trupperna i ett tabletopspel) så det tycker jag är dumt när man kan få RIKTIG skräck, dvs skräck som skrämmer spelaren och inte blott hans rollperson.

/Rising

"Menar du på fullt allvar att folk skulle förstå "du är 3 pluppar duktig på detta" bättre än "du har 50% på den färdigheten" eller "du är 13 bra på detta"?

Procentvarianten innehåller ju t.o.m skalans "gränser" implicit och borde därför vara något enklare. Jag ser inte varför 3 skulle vara mer talande än 13 om man nu inte skall ha tittat i någon regelbok. Förklara gärna. "

Tja, när man lärt sig vad ens yrkesnivåer innebär i vampire (vilker ju är rätt logiskt upplagt, särskilt om man är van vid B-färdigheter) så vet man precis vad man klarar utan problem under normala omständigheter, och ungefär hur stor sannolikhet det är att man klarar en normalsvår uppgift under press. Att det är lite svårt att kalkylera ut sannolikheten precist tycker jag bara är bra. Det är ju knepigt att veta hur stor sannolikhet man har i verkligheten också. Abstraktionen ökar inlevelsen.

När det gäller procent är det svårare. Hur mycket SKA man klara utan att slå tärningarna om man har 50%, till exempel? Well, 50 är ju "medelbra", kanske någon tänker. Det borde ju vara som en vanlig medelsvensson. En vanlig medelsvensson skall alltså ha 50% i vanlig allmänbildning som historia alltså.

Nej, säger någon annan. Färdigheten "Historia" är ju svåra saker. En "vanlig professor" bör ha omkring 75% och en "medelmåttig student" skall ha 50%.

Vänta nu, säger en tredje, tänk dig att du kan hälften av alla medelsvåra historiefrågor i världen, då är du väl en rätt högstående historielärare? Har man 80% då är man ju nästan att klassificera som allvetande.

Osv osv osv. Tre rimliga tolkningar, tre väldigt olika resultat. Procentsystem är bra om man vill slå tärningar, B-systemet är bra om man vill låta bli.

/Rising

"Tar man ett typiskt CoC-äventyr (jag har bara spellett ett riktigt äventyr, så jag fortsätter väl dra liknelser till BtMoM, då) så är det en resa till ett exotiskt område (precis som i Indiana Jones-rullarna) med lite småförvecklingar på vägen vari man etablerar dramatologiska planteringar."<br><br>Nepp.<br><br>Tar man ett typiskt CoC-äventyr så visar det sig att ens kusin i New England dött, och när man flyttar dit visar det sig att biblioteket är fyllt av konstiga böcker. Allt eftersom huvudpersonerna läser i dessa så blir de varse att världen inte är riktigt så trevlig som de trodde från början. Ju mer huvudpersonerna lär sig om hur världen egentligen är desto knasigare blir de. Äventyret slutar oftast med att samtliga rollpersoner dör, eller att de lyckas göra handling X som förhindrar att Stjärnorna Står Rätt så att Cthulhu inte vaknar och R'lyeh inte reser sig och sedan drar sig tillbaka till sin trygga håla i Mellanvästern och skriver memoarer om hur hemskt universum egentligen är, eller att de blir inspärrade på mentalsjukhus.<br><br>Grunden i Cthulhu, i både äventyr, regelbok och den bakomliggande litteraturen är att det finns Saker Som Inte Mänskligheten Borde Veta - lite samma tema som 1950-talets Atomic Horror fast utan den grundläggande invasionsskräcken. Ett äventyr som jag läste för en tid sedan byggde på att en rollperson genomgår en synförbättrande operation. Visst, han ser bättre, men ögonen ser helt knas ut så att det är bäst att han gömmer sig bakom solglasögon. Samtidigt blir rollpersonen varse att det finns ett Något som han kan se, och som är medvetet om att han kan se det och tittar tillbaks. Allt eftersom äventyret går blir synen av detta Något mer och mer tydlig och skrämmande. Här har vi ett av grundelementen i Mythos - vetenskapen kan när som helst råka avslöja hur universum egentligen förhåller sig och därmed tvinga ut människan ur dennes trygga vanföreställning. För övrigt, att sticka ut ögonen hjälper inte. Det gör bara att man ser det där Något ännu bättre.<br><br>Så nej, Beyond the Mountains of Madness är inte ett typiskt Cthulhu-äventyr, och de är inte upplagda enligt din standardmatinémall. Sorry.

"Nej, säger någon annan. Färdigheten "Historia" är ju svåra saker. En "vanlig professor" bör ha omkring 75% och en "medelmåttig student" skall ha 50%."<br><br>Snodde du mitt exempel om betygsskalan 1-5 rätt av, eller?

"Att karaktärerna tar skada av att komma i kontakt med eller få ett begrepp om universums sanna struktur är en grundläggande premiss i den bakomliggande literaturen. Det är också (just därför) en del av spelmekaniken. Hur karaktärerna påverkas visas av mekaniken. Vad som händer med karaktären påverkar sedan spelaren eftersom det är hans/hennes karaktär och han/hon inte vill förlora den."

Blä! Konkretiserad skräck! Spelledaren säger "jag är ledsen, grabbar, jag kan inte skrämmas på riktigt utan har ett par monster här som gör att ni kan dö om ni tittar på det. Om ni är rädda om era rollpersoner borde ni alltså bli rädda när jag skickar fram det här monstret. Det är min enda chans att skrämmas, förstår ni". Brädspelsskräck klarar jag mig utan. Det är läskigt att spela monopol ibland, när man är nära att bli bankrutt. Men... det är ju inte riktigt lika skrämmande skräck som när man blir rädd på riktigt, som av en kusligt välberättad skräckhistoria.

"Nej, det kallas "rollspel" och går ut på att varje spelare skapar en rollfigur som han/hon sedan spelar efter bästa förmåga"

Ah, där har vi skillnaden. Jag "Spelar" inte min karaktär efter bästa förmåga. Jag "gestaltar" den. Om något läskigt händer med min rollperson så agerar jag ut skräcken, jag sitter inte och tittar på spelledaren och väntar på att han ska slå fram hur rädd jag blir. Jag kan agera så att min rollperson blir mer rädd än vad jag som "spelare" skulle vilja (för att det kan bli farligt för min rollpersons hälsa), men för mig är inlevelse allt, mycket viktigare än att jag ska "klara mig" - vilket är på det viset man resonerar när man spelar bräd- och dataspel.

"Tja, om man anstränger sig för att vara fånig riskerar man nog att sabba även de bästa spel. "

Mmm, om inte spelledaren anstränger sig för att skrämmas utan brädspelshinder så sabbar han nog stämningen i all fall.

"Det gör dem farligare ja, men inte enbart. Det understryker deras sanna natur. Det presenterar en utmaning inget våld i världen rår på. Det utgör ett hot många ser som större än döden (att bli tokig)."

He he. Jag som tycker spelledaren skall gestalta monstrets sanna natur genom dess ageranden, dess sätt att skrämmas på och på det sätt den presenteras för spelarna. Det verkar enklare att säga "det här monstret är en själasugare och suger bort 2d4 av dina soulpoints. Läbbigt va? Kan du tänka dig att förlora din sjäääl!? Åh, vilket hemskt öde, va? Vänta, bakom den kommer en Apatixdemon! Gissa vad den gör? Den suger 4d6 willpoints av dig! Vet du vad som händer om man åker ned på noll? Man blir ett kolli!!! Jo, kan du fatta vad äckligt!? Åh, kolla vad som kommer bakom dig, det är en Imphotenzia! Så fort du ser den förlorar du 4d8 shagpoints, om du åker ner på noll så kommer du dö av frigiditet!!! Har du sett vad olika alla monster är i det här spelet? De har helt olika inre natur, visst?"

Att dö är att dö. Om jag inte får agera ut min sinnessjukdom som jag vill genom min rollgestaltning utan genom påtvingade regelkonster från spelledaren tycker jag SAN-poäng bara är ett nytt sätt att dö på. Inte mycket läbbigare än att förlora sina kroppspoäng, soulpoäng eller shagpoints. :^)

Om man däremot får BLI sinnessjuk på riktigt, DÅ blir det genast mycket intressantare. Vi gillar att spelledaren skickar lappar med plötsliga flashbacks eller små tankar som löper genom våra huvuden. Det är ju också en påtvingad känsla, men det fina med den är att spelaren kan ta den tanken och använda den som hon vill. Om spelledaren säger: "jag slog fjorton, du ska få en fobi och du börjar springa bort från monstret" eller "du blir sjuk i huvudet" så inskränker han direkt på spelarens inlevelseförmåga. Det distanserar spelaren från rollpersonen och det är dumt.

Man ska inte göra så.

/Rising

"Återigen våra något olika sätt att se på det hela. Dina två exempel ovan ser jag som framgångar, man har lyckats få en bra berättelse och ett värdigt slut på karaktären.

Ett misslyckande är när spelomgången blir ointressant, äventyret ”lyfter aldrig”, eller min kampanj idéen är dålig från början. Sånt formligen avskyr jag. Jag kämpar med näbbar och klor för att göra det hela så bra som möjligt. Och hatar när det inte blir bra."

Ehh, jamen självklart. Trodde du jag satt och skrev "jag tycker det är roligt att ha tråkigt"?

...

/Rising

Historia, spel, vad är skillnaden?

I rollspel är det inte någon skillnad. Om du spelar ett scenario som går ut på att döda monster, kommer du att vilja ha exakt information om dina omgivningar ur ett perspektiv, som möjliggör optimerad strid. Spelar du ett scenario proppfullt av hovintriger och socialiserande, så kommer du att vilja ha den information som krävs för att optimera dessa saker. Eller för att ta ett exempel. Rollpersonerna stöter på samma kvinna i båda de två ovan beskrivna scenarioerna. I det första scenariet kan spelledaren beskriva hur mycket muskler hon har och hur fett hennes vapenb och rustning är. I det andra kan spelledaren beskriva vilket adelsklan hon mest troligt tillhör, vilken dialekt hon talar med och vilket mode hon går klädd i. Hennes fräknar är i båda sammanhangen ointressanta.

För tid är alltid en bristvara, även när man spelar rollspel. Beskrivningar är det tråkigaste somn finns, näst efter att inte få spela alls för att ens spelkompisar är på andr aplatser och håller på med andra grejer, för man får ju inte göra något. Undantaget vore väl om spelledaren vore så bra på att beskriva att det är rent underbart att höra, men så bra spelledare finns det knappt (jag har träffat EN).

Så. Maximalt med användbar information, minimalt med bullshit!

"Mer att ett monster kommer och spelet tar för givet att jag inte skall bli rädd på riktigt utan måste slå tärningar och förlora MTH, SAN eller VST för att skräcken skall konkretiseras."<br><br>Tja, lär dig en sak: ska ett spel vara kommersiellt gångbart så måste det ta hänsyn till att 90%-regeln gäller även rollspelare och inte bara produkterna de spelar. Annars har spelet bara potential att nå tio procent av marknaden, och då bär det sig inte. Återigen, det är lättare att ignorera en regel om den finns men inte behövs i det lokala spelgänget, än att skriva till en ny regel som saknas men som skulle behövas i spelgänget.<br><br>Och det finns ingenting som hindrar att du beskriver monstret och verbalt försöker skrämma skiten ur spelarna även om det finns värden också. Om man ser existensen av siffror som ett hinder, även om det dessutom finns en textbeskrivning att tillgå, då är man verkligen insnöad i friformsfacket.<br><br>Ärligt talat, med din bakgrund trodde jag inte att jag skulle behöva skriva det här, men som det står i väldigt många rollspelsböcker: "betrakta reglerna som ett stöd, inte som Svea Rikes Författningssamling."

Oki. Då är det ett gnosisbaserat rollspel då, som Kult.

Det handlar ju, som du säger, om insikt och om att "ignorance is bliss" som Cypher säger i The Matrix.

Den stora skillnaden är att man i Kult förtrycks av ens okunnighet och utav materien i vårt fängelse och att vi måste, för att bli fria, kämpa oss upp genom utökad insikt och bryta oss loss från våra materiella bojor, medans man i CoC hotas av utomstående krafter och skall motverka dem genom "handling X".

Jag kanske snöade in på just handling X och hur typisk den är för matinéactiongenren.

Nå, okej, två gnosisbaserade rollspel med skräckinslag, alltså.

Påminner ju lite om Changeling, där det finns en del fokus på gnosisen (man inser sin rätta roll i världen) och börjar utforska vad det innebär att vara en älva.

Ute i världen väntar en avskyvärd kraft (vårt illusoriska fängelse med dess fångvaktare i Kult, slemblorbar i CoC och banalitet i Changeling) som bäst bekämpas genom olika handlingar.

Kanske är det likheterna spelen emellan som gör att jag gillar dem alla?

/Rising

"Jag som tycker spelledaren skall gestalta monstrets sanna natur genom dess ageranden, dess sätt att skrämmas på och på det sätt den presenteras för spelarna."<br><br>Där har vi ju då ett litet problemi Cthulhu - monstren där är av en större verklighet. Du kan gestalta dem lika bra som du kan rita en tjugotredimensionell rymd, ungefär. Du vet att du har lyckats då spelarna inte bara spelar sinnessjuka utan är sinnessjuka.<br><br>Vilket för oss till...<br><br>"Om man däremot får BLI sinnessjuk på riktigt, DÅ blir det genast mycket intressantare."<br><br>Nej, det blir det inte.<br><br>Får jag påminna om Kult-spelledaren på konventet som gav mig en rollperson med schizofreni? Det slutade med att jag skrämde spelledaren med min spelade sinnessjukdom. Sinnessjukdom är inte trevligt, speciellt inte när det gestaltas trovärdigt.<br><br>Jag tycker det är synd att du verkar ha en inneboende blockering mot spelvärden. Det verkar som att så fort det finns ett spelhjälpmedel i form av en regel som är avsedd för de 99% av rollspelarna som inte har treårig dramautbildning, mångårig erfarenhet från Storan och ett personligt rekommendationsbrev från Lars Norén så får du krupp och antar att det automagiskt reverterar till monsterslakt i en dunge. Om du nu vill ignorera sådana hjälpmedel, gör det, men kom för sjutton inte med dina nedlåtande plattityder mot dem som inte vill det.<br><br>Det är liksom sånt bjäfs som leder till alla angrepp om "prettofriformare".

Rena skräckfilmer som Rosemarys baby, Psycho, The Shining, Exorcisten och Fåglarna har inte karaktärer som ska lösa fall, leta ledtrådar och långsamt långsamt närma sig en kritisk punkt där de utsätts för mer och mer fara av monster. Istället är huvudpersonerna starkt knutna till ploten och har egna mål som ligger långt utanför själva skräckintrigen. Det påminner ju mer om en vampyr som intrigerar vid sidan om än en SAVE-agent som kastar sig huvudstupa in i farligheter bara för att han saknar bättre saker att göra.

Först säger du att man inte kan jämföra filmer och rollspel. Sedan gör du exakt det.

Om alla spel kan spelas som skräckspel så måste ju även t.e.x Chock kunna spelas som intrigspel? Ditt exempel ovan motsäger ju dina övriga argument?

PS, strax efter att jag skrev ovanstående kom jag fram till följande:
Du vill överbevisa Vindhand genom att kalla Vampire ett skräckspel med Vindhands argument och därmed bevisa hur meningslösa de är. Eller?

"Så vi koncentrerade oss på karaktärerna och försökte få dem grymma och roliga. Det häftigaste i Star Wars är ju att hänga på skumma krogar med rymdjazz och fuska i kortspel och bli jagade av IG88 (häftigast i hela Star Wars) och Bossk, eller några andra kewla bounty hunters. Prisjägarna rular Star Wars!"

Jag känner mig nästan ledsen när jag läser det där, en av mina idoler på forumet spelar Star Wars som han spelar Chronopia. Barer, barer, barer. Blir det aldrig enformigt? Iofs är det roligt att er grupp spelar huvvudelen av era äventyr på de ställen de flesta andra bara använder som inledning. "Ni sitter på ett värdhus när...", fast ni skippar när:et.

"Snodde du mitt exempel om betygsskalan 1-5 rätt av, eller? "

Oj, förlåt, gjorde jag? Jag har så många trådar i huvudet här (och så lite utrymme att lagra dem =D) att jag glömmer det mesta om vad jag skrivit och vad andra skrivit till mig. Jag har faktiskt inget minne av något exempel från dig överhuvudtaget. Hoppas jag inte gjorde något dumt här så att det ser konstigt ut om man läser båda inläggen efter varandra.

Jag ska kolla vad du skrev nu. Om det blev tokigt i mitt inlägg, ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Hade inte för avsikt att sno något av dig eller förvanska något.

/Rising

"I rollspel är det inte någon skillnad. Om du spelar ett scenario som går ut på att döda monster, kommer du att vilja ha exakt information om dina omgivningar ur ett perspektiv, som möjliggör optimerad strid. Spelar du ett scenario proppfullt av hovintriger och socialiserande, så kommer du att vilja ha den information som krävs för att optimera dessa saker. "

Så långt håller jag med.

"I det andra kan spelledaren beskriva vilket adelsklan hon mest troligt tillhör, vilken dialekt hon talar med och vilket mode hon går klädd i. Hennes fräknar är i båda sammanhangen ointressanta."

Där blev hovintrigen just ett prestationsrollspel. Visst, om jag bara är ute efter intrigerande så är jag mest intresserad i hovdamens sociala och kulturella attribut. Men så spelar man ju inte rollspel! Man träffar ju killar som man drar med sig på krogen, man hör av sig till folk man träffat i något gammalt äventyr och frågar vad de gjort sedan sist, man blir kanske
tillfrågad av någon kvinna man räddat livet på om man vill bli hennes nyfödda dotters gudfar, man hälsar på hos grannen och ber om ursäkt för oljudet igår kväll och blir ögonblickligen förälskad, osv osv osv. Inte sitter SL bara och levererar saker som är viktiga för äventyret, nog måste han se till vad som är viktigt för rollpersonerna också?

Om en betjänt kommer med en drink med orden "från damen i hörnet, min bästa herre" så är man ju intresserad av vem hon ÄR, inte bara vad hon har för färdigheter, karisma eller vad hennes roll är i äventyret. Det skiter ju rollpersonen i.

Fast det är klart. Om man inte spelar genom sin rollperson utan genom sig själv och sin egen lust att "klara" äventyret, då håller jag med om att beskrivningar om fräknar och hårfärger måste vara ändlöst frustrerande.

En skillnad mellan rollgestaltare och prestationsrollspelare, alltså. Som så mycket annat jag får debattera om.

/Rising

"Återigen, det är lättare att ignorera en regel om den finns men inte behövs i det lokala spelgänget, än att skriva till en ny regel som saknas men som skulle behövas i spelgänget."

Jag håller med. Just den här regeln tycker jag är dum. Tar man bort tärningsslaget för SAN-loss så blir spelet bättre i mina ögon. (det är ju så jag spelar, och jag gillar ju CoC)

Här påstod dock Vindhand att det var regelmekaniken för skräck som var viktig för att ett rollspel ska få kalla sig skräckrollspel överhuvudtaget.

DET opponerar jag mig alltså emot (eftersom jag aldrig använder skräckmekanik) och om det nu inte behövs för friformare, då behövs det väl inte för Vampirare heller? Visst, jag köper ditt resonemang om att "det är bättre att ha regler än att skippa dem", för det är ett bra argument, men att ett så kallat "skräckrollspel" MÅSTE ha dem, det tycker jag är fel.

Slutligen måste jag ju bara säga:

"med din bakgrund trodde jag inte att jag skulle behöva skriva det här, men som det står i väldigt många rollspelsböcker: "betrakta reglerna som ett stöd, inte som Svea Rikes Författningssamling.""

Ska du prova att spela vampire och ta klanrelationerna med en nypa salt, då?

/Rising

"Hade inte för avsikt att sno något av dig eller förvanska något."<br><br>Massuppfittning. Det var inte det att du snodde som var det knepiga, utan att du använde exakt samma argument mot procentskalan som jag använde mot B-skalan.

"Naturligtvis kan man spela DnD grymt bra, jag menar bara att det är svårare att lira rollgestaltningsrollspel i det än till texempel Kult. Inget konstigt med det, right?"

Jo det tycker jag, rollgestaltning är spelare, inte regler eller genrer. Nån som spelar D&D bra spelar oftast VtM bra och Kult bra, och Gamma World bra och ad naseum. Och eftersom jag spellett alla dessa spel och spelat dem, utom GW så anser jag mig väl kunna bedöma detta.

Du verkar dock vilja ha klara incitament eller regler för att facilitera detta, det har jag aldrig behövt. Jag kan göra rollpersoner med personlighet i alla spel oavsett dess regler. Jag tycker det är lite märkligt att du vill ha detta när du inte vill ha skräckregler i skräckspel. Så DnD har inte för och nackdelar och inte främjar de rent regelmässigt gott agerande genom att exempelvis ge erfisar för detta. Utan det lämnar det helt upp till spelarna att sköta detta. Är det för svårt, måste du ha en lista med för och nackdelar för att du ska kunna göra en rollperson? Det kommer du säkert svara nej på, med Chronopia som exempel eftersom det inte har såna listor (säger jag baserat på tidigare utgåvor av DoD).

"Förvisso inte. Frågan är bara om jag inte tycker att en stereotypisk Brujah har mer personlighet än en stereotypisk dvärg... Brujahns framträdande drag är ju hans personlighet framför allt, medans dvärgens snarare är ytliga attribut som skägg, stark, modig, smideskonst, kortvuxen, osv."

Jag vet inte vad du tycker. Och jag vet definitivt inte sanningen eftersom jag inte spelat med så många. Jag vet dock att spelare tenderar vara mer stereotypa i början av sina karriärer för att sedan börja tänja på allt tills de gestaltar diverse olika personligheter oavsett spel, ras, klan, whatever. Jag skönjer bra mycket större likheter mellan en spelares olika karaktärer i sig än likheter mellan säg alla mina spelares dvärgar och så. Men man kan inte dra några vettiga slutsatser om rollgestaltning utan en mycket större bas än vad jag har (har spelat med ca 25-35 personer i mitt liv varav 5-6 har spelats med i 5-10 år och 2 i ca 15 år.)

Eller har jag missupfattat nåt i hela argumentet? Jag kan dra fler paralleller men det finns fan så många andra inlägg som ska läsas.

"DET opponerar jag mig alltså emot (eftersom jag aldrig använder skräckmekanik) och om det nu inte behövs för friformare, då behövs det väl inte för Vampirare heller?"<br><br>Om Vampire-spelare allihopa är perfekta rollgestaltare som aldrig slår ett tärningsslag, då håller jag med dig. Varsågod, bevisa nu att alla Vampire-spelare är perfekta rollgestaltare.<br><br>"Visst, jag köper ditt resonemang om att "det är bättre att ha regler än att skippa dem", för det är ett bra argument, men att ett så kallat "skräckrollspel" MÅSTE ha dem, det tycker jag är fel."<br><br>Ungefär lika fel som att Neotech MÅSTE ha regler för automateld?<br><br>"Ska du prova att spela vampire och ta klanrelationerna med en nypa salt, då?"<br><br>Aldrig vid min fot! Vad skulle jag då ha att gnälla på? <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15><br><br>Dessutom är det en viss skillnad - du gnäller på SAN-reglernas existens på grund av din princip att inte använda sådana regler, inte på grund av dess framställning eller dess regelmekanik. Jag tror knappast att du angriper dem för att de är otydligt framställda eller ger felaktiga implikationer av hur spelvärlden fungerar.<br><br>Jag gnäller på klanrelationerna på grund av min åsikt om klass/klan/yrkes/rasgrupperingar i största allmänhet och på grund av deras framställning och effekt i det skildrade samhället.

"Ärligt talat, som spelare, vad sjutton bryr jag mig om ifall tjejen jag möter ha si och så höga käkben, si och så många fräknar och si och så mörk nyans på solbrännan. Det har noll betydelse för historien, liksom. Som spelare vill jag max veta hennes etniska tillhörighet och klädstil (så att jag ska veta vilket kulturellt sammanhang jag ska sätta henne i och därmed vad jag kan förvänta mig av henne och hur jag ska bemöta henne), samt hur nsygg hon är (så att jag ska veta om jag ska bli kåt eller inte). Det här kan spelledaren lätt sammanfatta med "hon är snygg, lång, kaukasier och punkare"

Tja, jag personligen vill gärna veta så mycket som möjligt, i likhet med Rising gillar jag när karaktärerna känns levande och inte bara är fyra adjektiv. Sen så varierar jag det mellan spelen, i GW som är handlingsdriven matinehumoraction så är det ras, kön, utrustning som är intressant. I Greyhawk som är en lång delvis handling och delvis karaktärsdriven kampanj med ett stort register av spelledarpersoner så vill jag gärna ge mer. Och när det är så relationscentriskt spelande som Rising och grupp spelar då är det mer intressant för handlingen eftersom det är relationer umgänge och upptåg som är äventyret.

Ett äventyr som jag läste för en tid sedan byggde på att en rollperson genomgår en synförbättrande operation. Visst, han ser bättre, men ögonen ser helt knas ut så att det är bäst att han gömmer sig bakom solglasögon. Samtidigt blir rollpersonen varse att det finns ett Något som han kan se, och som är medvetet om att han kan se det och tittar tillbaks. Allt eftersom äventyret går blir synen av detta Något mer och mer tydlig och skrämmande. Här har vi ett av grundelementen i Mythos - vetenskapen kan när som helst råka avslöja hur universum egentligen förhåller sig och därmed tvinga ut människan ur dennes trygga vanföreställning. För övrigt, att sticka ut ögonen hjälper inte. Det gör bara att man ser det där Något ännu bättre.

Hmm... det låter ju som en direkt rip-off på Roger Cormans B-skräckfilm "The Man with the X-ray Eyes" från 1963. Som faktiskt har en del drag av matinéäventyr, för att försöka återknyta till resten av diskussionen.

-JPS-

"Först säger du att man inte kan jämföra filmer och rollspel. Sedan gör du exakt det. "

Jäpp, dumt va? Fast filmerna jag pekat på har handlingar vars dramatologi fungerar bättre som äventyr till vampire än till chock. Förutom excorcisten som säkert skulle kunna funka som chockintrig också.

Chock är upplagt för en annan sorts skräck än Vampire, här försökte jag provocera genom att påstå att vampire's skräck skulle vara bättre. Ren bullshit förstås, men inte så tokigt ändå. Den sortens "äventyrsskräck" som Chock är bra på och som finns i BtMoM har fler likheter med matinéfilmer som Indiana Jones än rena skräckfilmer som The Shining och Psycho. Blir det mindre läskigt för det? Jag tycker inte det.

"Om alla spel kan spelas som skräckspel så måste ju även t.e.x Chock kunna spelas som intrigspel?"

Inte enligt mig. Skräck är ju en känsla, medans intrigerande snarare är att betrakta som en handling. Jag antar att det borde funka iofs, synd bara att det inte någonstans nämns något om interna splittringar i SAVE eller om sätt för SAVE-agenter att utöva sitt inflytande på några myndigheter eller om andra fraktioner som kan agera som organisation ivägen för SAVE. Jag anser att de säkert går, men att det kräver en hel del arbete. Jag vet att du vill säga "...precis som om man vill göra skräck av vampire!" men du behöver inte nöta ner tangenterna: Dels är "intrigerande" en handling och inte en känsla, som "skräck". Dels finns det ju många utpräglade läskiga saker i WW-böckerna. Baali-vampyrer, varulvar, Tzimischeotäckingar, vampyrjägare, präster och framförallt... ÄLVOR! En Redcap eller en uppretad hyenapooka är nog fan så äckliga att de skrämmer skiten ur en liten vampyrtönt. Eller tänk dig bara en MANDRILLPOOKA!!! Det måste ju vara det otäckaste man överhuvudtaget kan tänka sig!!! Eller så är det jag som är besatt av mandriller. Läbbigt, iaf...

"Du vill överbevisa Vindhand genom att kalla Vampire ett skräckspel med Vindhands argument och därmed bevisa hur meningslösa de är. Eller?"

Jo, dels det. Jag har ju mina egna argument; "skräck är en känsla precis som humor, och den kan fås fram i stort sett i samtliga rollspel. Att säga att ett rollspel inte är ett RIKTIGT skräckrollspel är ungefär som att säga 'det där rollspelet är inte roligt!' -det är ju bara att SPELA det roligt så blir det roligt!"

Tills Vindhand kommer fram till ett hållbart resonemang om varför ett rollspel ska få vara skräckrollspel men inte ett annat, så förnöjer jag mig med att leka retorik. Kanske inte så kul för er andra.

/Rising

"monstren där är av en större verklighet. Du kan gestalta dem lika bra som du kan rita en tjugotredimensionell rymd, ungefär. Du vet att du har lyckats då spelarna inte bara spelar sinnessjuka utan är sinnessjuka."

Beskriv dem som monsterna är beskrivna i Kult. "En uppsvälld varelse av ___, ___ och ___" vettu, å så stoppar du "slem", "spaghetti", "gyttja" och "tentakler" i mellanrummen. Finfint. :^)

Äh, men en del monster i CoC har ju en typiskt konkret kropp. Dessa är enkla att beskriva precis som de ser ut. Annars föreslår jag alltså att du beskriver monstret mycket suggestivt eller allra helst inte alls. Det är skitsvårt att spelleda en Aspekti i Kult, men det går. Spelarna har däremot helt olika åsikter om hur den egentligen "såg ut" efter äventyret.

"Får jag påminna om Kult-spelledaren på konventet som gav mig en rollperson med schizofreni? Det slutade med att jag skrämde spelledaren med min spelade sinnessjukdom. Sinnessjukdom är inte trevligt, speciellt inte när det gestaltas trovärdigt."

Alternativet är "Hej, jag heter Daniel Olafsson. Mmm, jag kan tyvärr inte hjälpa er, för jag har förlorat typ all min SAN och är helt tokig. Tja, jag får väl önska er lycka till, då! Hej då"

Jag tycker man ska ta bort sinnessjukdomar överhuvudtaget om de inte fungerar i äventyret. Men med agera sinnesjukdomarna själv menade jag att du skulle agera precis som efter ett vanligt SAN-slag bara att du skulle välja själv hur uppfuckad din karaktär bli och inte bara gå efter tärningsslag.

"Jag tycker det är synd att du verkar ha en inneboende blockering mot spelvärden. Det verkar som att så fort det finns ett spelhjälpmedel i form av en regel som är avsedd för de 99% av rollspelarna som inte har treårig dramautbildning, mångårig erfarenhet från Storan och ett personligt rekommendationsbrev från Lars Norén så får du krupp och antar att det automagiskt reverterar till monsterslakt i en dunge. Om du nu vill ignorera sådana hjälpmedel, gör det, men kom för sjutton inte med dina nedlåtande plattityder mot dem som inte vill det."

Njae... Prylen är den att jag har friformat med så mycket småkobolder som bara hackat monster i hela deras liv och det har ALLTID blivit bra. (nästan alltid, iaf) Så fort man tagit bort det mesta av tärningarna och tabellerna så har spelarna lixom kommit till sans om att det inte längre är så viktigt att "vinna" utan att man plötsligt kan koncentrera sig på att göra historien så kul (eller skrämmande) som möjligt. Jag tror inte att jag har några magiska egenskaper som SL, det bara blir så.

Så jag vill mest inspirera folk att prova på. Men sedan har jag tröttnat lite på att alla lastar skit på friformare också, så jag har börjat bita tillbaka lite. Utan att skämmas. Den här tråden började ju iom att man vägrade kalla Vampire för skräckrollspel för att det saknas regler för skräckpåverkan, bland annat. Sånt låter jag ju bara inte gå emotsagt.

Så det var inte jag som började!

Hi hi!
/Rising

"Jag känner mig nästan ledsen när jag läser det där, en av mina idoler på forumet spelar Star Wars som han spelar Chronopia"

Vad pratar du om? Vi har ju nästan ingenting gemensamt?! Du är ju en av dem jag bråkat mest med på forumet. Jag trodde du föraktade mig grymt. Nå, tja, äh, jag gillar att spela SW som första Star Wars-filmen, fast utan den storslagna slutstriden och allt sånt. Du vet, lite tokiga karaktärer, lite mystiskt barhäng, lite fiffel och skjuta Greedo, lite "två snubbar blir kär i samma tjej och börjar smågnabbas" och lite humor på rymdskeppet när droiden lämnar remi åt wookien i rymdschack, osv osv... Vi sitter nog inte BARA på värdshus... ..fast jo, det är nog de bitarna jag gillar bäst. Äh, det är bara så det låter när jag sitter här framför datorn. Det blir en hel del intergalaktiska strider och äventyr när vi väl sitter runt spelbordet.

Fast jag ska föra vidare det här till min spelgrupp:

"er grupp spelar huvvudelen av era äventyr på de ställen de flesta andra bara använder som inledning. "Ni sitter på ett värdhus när...", fast ni skippar när:et."

Det kommer de att älska!

/Rising

Föraktar dig? Nej nej nej nej nej. Jag hyser mot min vilja lite förakt mot några personer på forumet men det är ingen av dem som jag debatterar med, jag skulle definitivt inte debattera med folk jag föraktar. Jag debatterar med de jag de facto tycker är intressantast som personer, som har intressanta idéer, för annan form av debatt bli bara tråkig. Helst skulle jag vilja ta bort ordet debatt, jag försöker hellre ta reda på skillnader mellan olika personer på hur de spelar och belysa likheter och skillnader. I övrigt är mitt forumande lite i upplysningssyfte, att hjälpa till där jag kan för de som vill det i de ämnen jag är insatt eller har en åsikt. (Vilket är väldigt lite regler, har du nånsin sett mig i ett regelinlägg m,ed en massa siffror t.ex?) Det jag egentligen tycker är intressantast som spelledare är tips och tricks och intressanta anekdoter från olika spel, hela äventyr eller kampanjidéer.

"Vi har ju nästan ingenting gemensamt?!"

Vet vi egentligen det, hur mycket av vårt samlande spelande har vi dragit upp för offentligt beskådande här egentligen? Risken blir tyvärr att man vilefierar sina motdebattörer i onödan och sätter dem i fack efter bara väldigt liten tid, tyvärr. Skulle hellre sitta med några spelsessioner för att lära mig mer om den aspekten av olika personers rollspelande eftersom man på forumet kan försköna något, eller så kan man inte finna rätt beskrivning för det man vill få fram.

"Det kommer de att älska!"

Tackar, kul att man kan bli uppskattad av friformare också. Fast jag tänker givet inte ge mig förän alla typer av rollspelare älskar mig.

"Jag har ju mina egna argument; "skräck är en känsla precis som humor, och den kan fås fram i stort sett i samtliga rollspel. Att säga att ett rollspel inte är ett RIKTIGT skräckrollspel är ungefär som att säga 'det där rollspelet är inte roligt!' -det är ju bara att SPELA det roligt så blir det roligt!""<br><br>Det intressanta med dina argument är att det verkar som att det enbart är du som håller på dem. Du har specificerat att genre bestäms av genrens stereotyper, och visst, kör man enligt den definitionen så är skräck inte en genre.<br><br>Kruxet är att ingen annan kör med den definitionen. Detta har till exempel Prismas lexikon att säga om saken:<br><br>genre [shanger] (fr. slag, släkte, av lat genus, se genus) slag, sort, fack, konst- el. litteraturart, stilart<br><br>Det sägs dock inte ett jota om hur man bestämmer gränserna för dessa fack. Att ett skitlass litteratur- och filmvetare sedan faktiskt pratar om skräckgenren måste tyda på att det är fler som anser att det går att dela in genrer efter känsla än som inte anser det.<br><br>Så att dela in rollspel efter den känsla som de primärt är avsedda att ha går inte emot vare sig den lexikala eller kollokiala definitionen av "genre".<br><br>Nå, Chock, Kult, Call of Cthulhu och Vampire är avsedda av deras respektive skapare att ha känslan "skräck". De verktyg som erbjuds i Chock, Kult och Call of Cthulhu hjälper till för att frammana denna känsla (såvida man är ett hyperseriöst friformspretto vars stämning krasar som ett porslinslager i en Jackie Chan-gilm så fort någon nämner ordet "tärning" eller "regel"). Vindhand och jag anser att dessa verktyg saknas i Vampire, plus att känslan motarbetas av diverse andra verktyg (till exempel discipliner och intriger). Dessutom är känslan "skräck" till stor del likvärdig med eller nertryckt under en hel del andra element, som till exempel intrigerandet.<br><br>Ska man ha skräck i Vampire så får man arbeta en jefla massa för att lyfta fram det själv, men någon hjälp får man inte. Därmed hamnar det för min del i samma kategori av icke-skräckspel som Drakar och Demoner eller Castle Falkenstein. Skräckelement är en bisak även där och får lyftas fram manuellt om man vill ha det. Annars är det andra saker som gäller.<br><br>Hoppas att den här retoriken förklarar min ståndpunkt i saken, och att jag är såpass tydlig att du begriper vad jag menar. Du behöver inte hålla med om min ståndpunkt - det lär du aldrig göra - men jag är fullt nöjd om du förstår vad jag menar.