Salubri är Stora Mesklanen #1, med Saulot (Zao-lat) som antediluvian. De kan ståta med WoDs tristaste disciplin, Valeren, och att ha blivit utrotade märkligt fort av små obstinata typer som Hus Tremere. Till Dark Ages finns en del att läsa om Salubri, främst då Clanbook: Salubri, men en del info finns även i Dark Ages Companion.

I nutiden finns inte många Salubri kvar. En har grundat en Sabbat-blodlinje, som det står om i Guide to the Sabbat. De övriga sex Salubri-vampyrerna i nutiden fjantar mest runt och är mesiga. Om dem kan man läsa i Storytellers Companion. Antediluvianen lever iofs också. Om honom kan man läsa lite här och var, bland annat i Kindred of the East. Skum typ, den där Saulot.

I övrigt finns en kasse blodlinjer, som jag sade. Dark Ages-blodlinjerna (Lamia, Lhiannan, Laibon, Salubri) beskrivs i Dark Ages Companion, utöver Baali, som beskrivs i en klanbok (Clanbook: Baali), samt Giovanni, som beskrivs i Clanbook: Cappadocian. Wind from the East handlar i stor utsträckning om en Gangrel-blodlinje, Anda, och en Salubri-blodlinje, Wu-Zao. Wolfes of the Sea innehåller ett par nordiska vampyrsläkten, inte direkta blodlinjer, dock, (Einharjar, Sons of Jormungandr, etc), och Veil of Night behandlar de gängse vampyrklanernas arabiska släkten.

Många blodlinjer i nutida The Masquerade är med i Sabbaten, och beskrivs således i Guide to the Sabbat. Dessa är Salubri antitribu (och alla andra klaners antitribu, egentligen), Harbingers of Skulls, Serpents of Light, Panders, Blood Brothers, Kiasyd, etc.

Tre blodlinjer (Salubri, Daughters of Cacophony och Samedi) beskrivs i Storytellers Companion, och ytterligare tre (Baali, Nagaraja, True Brujah) i Storytellers Handbook. I övrigt finns en kasse blodlinjer som beskrivs lite varstans - de extraordinärt pinsamma akvatiska Gangrel-vampyrerna Mariners från Blood-dimmed Tides förtjänar ett extra omnämnande (se det som en varning).

Bringade jag ordning i WoD-röran nu? Antagligen inte.

- Ymir, informativ och insatt.

"Tänk på att dylikt beteende leder till att speltillverkarna får minskade intäkter,"
Beror på hur man ser det.. Visst.. Många kanske drar ner sådant som de vill ha men jag t.ex. skulle aldrig köpa D&D 3ED men tänka mig att dra ner det... Kanske blir jag intresserad av spelet, köper det och tilläggen.. Då har gratisnerladdningen funkat som en smakbit som jag nappat på..

/[color:448800]Han som vill minnas att WD lade ut Vampires Live-regler, antagligen som en saftig smakbit

Gör slutligen ett inlägg på den enda plats jag har något ens avlägset vettigt att säga... sedan skall jag överge den här styggelsen! Fan, jag borde vara på jobbet nu...

Åter till Vindhand:
"Det finns inga klaner, ingen camarilla och inga snälla hjälpsamma Sires. Vampyrer är rovdjur och dessutom rovdjur som vill hålla sig gömda. Hårt revirtänkande och knappast organiserade."
En variant är att inrikta det hela på rent solospel. Alternativt kan man betona att vampyrer är flockjagande "rovdjur" som vargar eller lejon. Notera att detta inte är snälla kompisföreningar - sådana enheter har oftast ett dominerande "alfa"-djur. Säg att Besten gör det svårt att samarbeta - det är ett mänskligt drag - och att en svag Best underordnar sig, medan en stark Best försöker domninera. Se till att så split mellan rollpersonerna.

"Vampyrer är inte coola och mäktiga. De är sjuka vandöda som behöver blod från de levande för att fortsätta existera."
Precis. En vampyr förenar en narkomans och en seriemördares personligheter.

"De har kvar svagheterna (solljus m.m.) men har inte en massa Dicipliner eller dylikt. De har _enbart_ förmågan att förlänga sitt liv med hjälp av blod (läkas m.h.a. bloodpoints) men det går långsamt (över dagsvilan)."
Njae - jag skulle låta dem boosta sina rovdjursegensakper med blod - bli snabbare, starkare, etc. Sedan har vampyrer skarpare sinnen än människor, etc. Gör dem till ganska effektiva jägare.

"Det ryktas om mäktigare vampyrer men det innebär bara ännu en fara för de stackars vampyrerna."
Eventuellt kombinerat med en legend om en 'vampyrkonspiration'. Regeln om att äldre vampyrer måste dricka vampyrblod är faktiskt ganska bra: Din motsvarighet till en 'förälder' födde dig för att kunna sluka dig. Glöm det där med moders- och faderskärlek.

"Mäniskor gillar inte att bli bitna och blir knappast förlamade av njutning. De kommer också ihåg allt vilket gör det hela jobbigt. Det kan nog finnas en och annan vampire-wannabe som är medgörlig men de är sälsynta och ganska opålitliga (även förutom det att de inte kan lämna särskilt mycket blod."
'Se, Mästare, vi har torterat ihjäl tjugo småbarn till din Ära och våldtagit dem i röven!' Alla 'vampyrdyrkare' är antingen totalt sjuka galningar (ergo, samarbeta med dem ökar Bestens inflytande) eller så är det naiva stackare som blir skräckslagna när de inser vad det hela går ut på.

"En nybliven vampyr är antingen död eller försvunnen från sitt vanliga liv och får alla de problem som det innebär. Inget leg eller efterspanad m.a.o."
Kom ihåg att ROLLSPELA det här introt. Hur man förlorar alla vänner och släktingar, alla sina tillgångar, all möjligheter att göra något som helst som är, tja, mänskligt och roligt. Ge sedan då och då spelarna ett finger så det ser ut som de skall kunna få igen något, men slit sedan bort det igen.

"Naturligtvis finns det en och annan vampyrjägare som vill se till att döingar förblir döda."
DE får gärna ha en organisation som kan jaga RP med blodhundar, svarta helikoptrar och obegränsade polisbefogenheter.

"Besten är verklig och farlig. Varje gång man gör hemska saker (som att döda någon) glider man närmare att förlora kontrollen. När man spelar den i händerna är det risk att den tar över. T.ex. måste man klara ett humanityslag för att dricka måttligt från ett offer (ännu ett skäl till att medgörliga offer är ovanliga)."
Låt gärna de modesta förmågor man nu får som vampyr ÖKA när Besten blir starkare. Ju mer Best en vampyr blir, ju mindre människa, desto mer försvinner hans mänskliga begränsningar.
Eventuella svagheter som vampyr ökar också ju starkare Besten är. Man tar mer skada av eld och solljus, börjar kanske få sådana där åkommor som att man inte kan gå in i andras hem oinbjuden, osv.

Annan variant: I folktro, i motsats till Hammer Horrors filmer och Anne Rice-porr, är vampyr inte nödvändigtvis något man blir som en sorts sjukdom. Istället kan man bli vampyr av magiska orsaker (en katts skugga föll över ens kista), därför att man begått vissa synder (man tillhörde en religion som lokalt anses kättersk eller förtappad) eller bara för att man är född sådan (i delar av Transylvanien blev man vampyr om man var rödhårig). Vampyrism som orsakas av ett "felaktigt" levande har den extra kryddan att ALLT ÄR DITT EGET FEL! Lika attraherar lika, "a Beast I was, so a Beast I became". Vampyrism som orsakas av nutso yttre orsaker har den extra kryddan att det INTE är ditt fel, men dessutom kan man förklara existensen av vampyrer annat än som totala olyckor (varför skulle en vampyr skapa en annan vampyr, en konkurrent om bytet och en allvarlig risk innan den lärt sig jaga? ). FLERA förklaringar kan också fungera.

Nightowl, som slutligen vill påminna om att i samma region där man talar om "vampir" använder man också ordet "strigoi" vilket kommer av "strix" = uggla. Inga fladdermöss här inte...

Aha! Då tar vi en titt på vad exakt jag laddade ner:

D&D3ed. Känns inte som att de kommer gå under, direkt.
Vampire. Se ovan.
Rolemaster. ICE hade vid tillfället redan gått under.
MERP. Se ovan. Jag äger även den svenska översättningen.
Star Wars. Jag äger även den svenska översättningen.
Horror on the Orient Express. Out of print. Finns inte att köpa.

Sådeså! Dessutom skulle jag inte betalat för något av ovanstående utom Horror on the Orient Express, så förlorade intäkter för någon är det då rakt inte tal om.

Jag tycker det är en regel som alltför ofta leder till maktmissbruk ifrån SL:s sida. Istället för att hitta på någon rimlig förklaring till vad som händer så hänvisar man till att "SL alltid har rätt" och sedan är det inte mer med det.
Jag tycker att det egentligen är en onödig regel som borde ersättas med "alla ska ha roligt" istället.

Jag har mycket svårt att tro att rollspelstillverkarna kan känna sig hotade av nedladning av deras produkter. Om jag nu verkligen vill spela eller utnyttja ett rollspel som jag laddat ner så är det både obekvämt och opraktiskt att antingen försöka skriva ut hela rasket(antagligen dyrare eller lika dyrt som att köpa reglerna i en affär) eller sitta och läsa det på en sunkig datorskärm samtidigt som man spelar. Många av de nedladdningsbara produkterna görs dessutom inte längre och är svåra eller omöjliga att komma över. Jag använder det jag laddar ner mest som inspiration och för att se om det är något som kan vara värt att införskaffa. Ingen taskig nedladdning kan slå en inbunden, väldesignad rollspelsbok.

"Så nästa gång du ser en tiggare stå på tunnelbanestationen med en skylt där det står "Will design roleplaying games for food" hoppas jag att du åtminstone har vett att skämmas, för det är ditt fel alltihop "

Så du menar om vi fortsätter med våra nedladdningar så kan vi få skickliga rollspelsdesigners att arbeta som slavar åt oss bara de får lite mat? Häftigt!! Tänk att ha en hel flock med små designers som skriver ihop det perfekta rollspelssystemet bara till mig. Nu tänker jag verkligen ladda ner allting jag kommer över.

Minns hur det gick för Napster! Det du, din lymmel!

Hur faan gick det för Napser förresten? o.o;

Storuggla, undrar om gäddan är en fisk

Tack så mycket, WW gillar visst att ge ut många böcker!

Alltså en frpga till Cappadocians är dom Giovanni f eller finns dom i huvudtaget i nutiden?

Exakt! Jag ska fan göra ett rollspel bara för att få ha den regeln som regel nummer ett.

OS = Oseriöst<br><br>"Så du menar om vi fortsätter med våra nedladdningar så kan vi få skickliga rollspelsdesigners att arbeta som slavar åt oss bara de får lite mat?"<br><br>Tja, det är ju definitivt en löneökning. Min budget har en matkostnad på ca 2000 kronor i månaden, medan jag brukar få in kanske 800 kronor i månaden på en normal rollspelsmodul. Det är en löneökning på 1200 spänn eller 150% påslag!<br><br>Fan, synd att jag inte kan få sådana påslag på mitt riktiga jobb...

Njae - jag skulle låta dem boosta sina rovdjursegensakper med blod - bli snabbare, starkare, etc. Sedan har vampyrer skarpare sinnen än människor, etc. Gör dem till ganska effektiva jägare.

Kan funka... kombinerat med "förmågor ökar med bestens styrka" så ger det ju motstridiga motivationer... Å ena sidan vill man förbli så mänsklig som möjligt för att behålla kontrollen, inte bli helt monstruös och behålla kontrollen. Å andra sidan är den mänskligaste vampyren en total mes som alla andra vampar hackar på... (vilket, givet deras fallenhet för "kannibalism" inte är så trevligt)...

DE får gärna ha en organisation som kan jaga RP med blodhundar, svarta helikoptrar och obegränsade polisbefogenheter.

Man bör se säsong fyra av buffy... :)

Istället kan man bli vampyr av magiska orsaker (en katts skugga föll över ens kista), därför att man begått vissa synder

T.ex. genom att bete sig vampyriskt i livet... som i Ravenous där det är blotta ätandet av mänskligt kött som gör en till en glupsk wendigo.

Det funkar dessutom kanska logiskt med att gamla vampar behöver vamp-blod. De är så fjärran från människor att det inte längre tillfredsställer den kannibalistiska besten att äta dylika...

Hmm... funderar på om man skulle kunna övertala några av mina mer hardcore vampirespelande kompisar att pröva denna "lätt modifierade" variant

Krille nämnde i tråden ovanför att han har tänkt sig något liknande i nästa utgåva av Västmark, vilket gör ett redan intressant rollspel ännu intressantare.

Då är analogin dålig. Att regeltunga spel är regeltunga är så att säga automatist. Att skräckspel bara skulle kunna spelas av folk som är ypperliga på rolltolkning är en helt annan femma.

"Tja, det är ju definitivt en löneökning. Min budget har en matkostnad på ca 2000 kronor i månaden, medan jag brukar få in kanske 800 kronor i månaden på en normal rollspelsmodul. Det är en löneökning på 1200 spänn eller 150% påslag!"

Jag som trodde att nu rollspelkonstruktörer vältrade er i pengar. Ännu en av min barndoms illusioner krossade. Kom inte och säg att jorden har blivit rund och att man kan flyga till månen för då krossar ni mitt stackars hjärta.

"Hmm... funderar på om man skulle kunna övertala några av mina mer hardcore vampirespelande kompisar att pröva denna "lätt modifierade" variant :)"<br><br>Tja, om inte annat så är det en variant som jag skulle vilja prova på, trots rabiat vampyrhatande. Personligen ser jag varianten som det mest nyskapande inom vampyrsubgenren sedan 1888 eller så, även om den på många områden faktiskt är tämligen tillbakasträvande.<br><br>Fast jag tror inte att majoriteten av vampyrspelarna skulle gilla det. Det är inte coolt och gåffigt, juh.

Ja ja. Jag blir väl aldrig bra på att uppvigla massorna då Och jag som var så säker på att alla som läste mitt inlägg skulle sluta upp bakom mig och att vi, ackompanjerade av kampsånger, skulle... ehh... skulle... sluta ladda ner rollspel. Eller nåt sånt. Du vet, politiska manifestationer. Och sånt.

-JPS- stiger ned från barrikaderna just innan de rasar

Tjing för att vara hovkansler!


Storuggla, mumsar

"Alltså en frpga till Cappadocians är dom Giovanni f eller finns dom i huvudtaget i nutiden?"

- Hoho, ska vi se om jag kan något nu sådär utan direkta referensböcker... Mer insatta typer får nog revidera mitt uttalande.

[color:red]SPOILER!

I kampanjen "Giovanni Chronicles" får man - här extremsammanfattat - redogjort hur Giovanni från början var en "del" av Cappadocians och hur Giovanniklanens ledare senare dibbar Cappadocius och Giovanni intar scenen som en klan, medan Cappadocians "dör ut".

Nu är situationen emellertid lite tillspetsad, eftersom det råder en del tveksamma formuleringar och antydanden (ovanligt...) kring Cappadocius död och ta mej fan om inte Sabbat-bloodlinen Harbringers of Skulls, med sin "Mystiska Bakgrund" låter mycket som vad som skulle kunna tänkas vara kvar av Cappadocians.

Nu har jag iofs inte alla böcker av WW, eller något i färskt minne, men jag tror att jag är på rätt spår.

    { [color:red]§ e r a p h i m } - inte direkt en WW-fanatiker.

"Vi brukar ändå bara falla tillbaka till bomben under bordet - just det grundläggande som du dissar."

Du och jag, ja. Jag tycker i vart fall att om man ser på alla diskussioner som förs på det här skräckforumet så anser jag att det är en imponerande vidd av skräckaspekter som utforskas och genomgås.

"Det enda som kommer att komma fram är att de undrar vad faen Rising och Krille har i huvudet, och om de inte borde skaffa sig ett liv."

Jo, det är ungefär vad Seraphim har frågat sig någon gång. "Är det någon som bryr sig om vad jag skriver?" typ. Jag tycker att responsen från Insignia, Arcana, Han, Nemesis och alla andra som brukar ha en blygsam inställning till skräckforumet men ändå bidrar med personliga åsikter och funderingar är värd jättemycket, och det är inte sällan man får tänka om i sina gamla tankebanor just efter att de har bidragit med sina åsikter.

""Du blev just lite mer galen efter att ha läst boken, men du har börjat få insikt i besvärjelsen Hasturs Avskräckande Fjärt. Du kommer att bli ännu lite mer galen om du försöker använda den."
"Huh?""

Mmm, ungefär. Jag tror det var i magiboken till DoD där en magiker kunde förvandlas efter långvarigt magianvändande. Idén var häftig, men den sköttes klumpigt av en spelmekanism som bestod av halvtråkiga tabeller. Vi struntade i den och jag spelade en illusionist som höll på och trollade lite då och då. Efter ett tag fick jag lappar av SL som det stod "du slås plötsligt av hur ful Vanëssa är. Alldaglig. Ofullkomlig. Kan hon inte sminka sig?", "Brr, baronen är fet och hans ansikte är på ett vederstyggligt sätt assymetriskt. Vad är det för trista kläder han har på sig, förresten?" och "Blää! Du sjunker ner till knäna i vedervärdig GYTTJA! Den fulaste, vidrigaste av alla materier! Hur kan folk LEVA i den här ÄCKLIGA verkligheten!?" eller något i den stilen. Jag tror jag fick sju lappar eller något, sedan tog jag över rollen och började förvandla mig själv. Långsamt blev min illusionist världsfrånvänd och började avsky all ofullkomlighet i verkligheten. Jag tillbringade allt mer tid åt att skapa min egen omvärld i vackra, felfria och oförargliga illusioner. Det blev mycket spännande för mig, för jag bara agerade på och hoppades innerst inne att min karaktär skulle klara sig till slut på något sätt, och mina medspelare tyckte förstås det var asläbbigt, för de kunde ju inte veta varthän det skulle sluta. (samtidigt som de hade egna problem att ta itu med, förstås)

Det slutade med att jag togs till fånga och var borta från spelgruppen ett tag. När de andra spelarna också blev fångatagna och slängda i samma mörka cell som jag själv så var jag en helt blek, vithårig man med helt vitblanka ögon och ljus, opersonlig röst. Jag pratade för mig själv och levde helt i min egen föreställningsvärld. När de försökte ruska liv i mig fick jag ett skrämt utbrott (kontakt med verklig materie) och började försöka bekämpa dem med mina krafter. Till slut lyckades någon få mig att inse att jag höll på att mörda mina vänner och jag vaknade upp som ur en dröm.

Då var det dock redan försent. I ett snyggt ögonblick gick jag mot min gamle kamrat för att omfamna henne och be om förlåtelse, varpå spelledaren förklarar: "Du skall precis krama om henne när du upptäcker att dina armar bara far igenom hennes kropp, och hennes armar bara åker igenom din egen... Ni har gått igenom varandra!? Du märker att du saknar känsel i hela din kropp. Cellen känns inte kall längre..."

Då hade jag alltså redan tagit det slutgiltiga steget och blivit en illusion själv. Strax skulle jag blåsas bort och sluta existera överhuvudtaget. Superhäftigt. Spöar alla tabeller i världen.

"Fast jag kanske är en sån där obotlig regelspelare som faktiskt kan läsa siffror (den förmågan verkar ha evolverats bort från friformare), vad vet jag."

Jo, så är det nog. Vi är lite konstiga, vi som föredrar berättelser och handling framför tärningsresultat och brädspel.

"Att Cthulhu har gjort samma sak sedan 1982, fast med en procentskala istället för en betygsskala, verkar stårytellarna på något sätt glömma bort."

Fast punktsystemet är enklare att arbeta med enligt storytellerprincipen. Du recenserar inte filmer med procentsystem, eller hur? Det är rätt omständigt. En "trea" eller "fyra" är enklare att arbeta med. Jämför med B-färdigheterna i Expert, hellre. Det är samma sak.

"hade Vampires värld bara passat för skräckrollspel och om systemet bara hade fungerat så hade jag nog inte kunnat invända..."

En rätt subjektiv åsikt, alltså. Tja, jag har en del fördomar mot rolemastertyper och DnD-kobolder, så jag tänker inte klaga. Jag tror dock det är viktigt att poängtera att ens fördomar bara är just fördomar, och inte säger något om rollspelets potential i sig.

/Rising

"Eon är bara ett fantasyspel bland många. Knappast ens representativt för genren."

Erm.. näe... Men påstod jag det? Jag menar ju bara att vissa spelstilar kräver vissa spelare. Eon och Rolemaster kräver andra spelstilar än de jag lirar med.

Man måste vara rolig eller uppskatta humor för att gilla ett humorrollspel, man måste gilla utmaningar för att få nöje av ett prestationsrollspel, man måste vara någorlunda romantiskt lagd om man ska gilla ett kärleksrollspel, och man måste ha lite inlevelse om man ska bli rädd under ett skräckrollspel.

Det har inte så mycket med genre (i min defenition) att göra. Ett helt horrorinriktat äventyr i Chronopia kräver inlevelse. Ett helt humorinriktat äventyr i Mutant kräver humor. Ett helt prestationsinriktat äventyr i Kult kräver spelare som gillar utmaningar.

Det är inte mer elitistiskt än att man låter bli att bjuda vegetarianer på hamburgare.

/Rising

Dissa inte mina polare moster Mammon, Göran Girig och Kapten Kapitalist.

"Superhäftigt. Spöar alla tabeller i världen."<br><br>Får väl stå för dig. Jag kan mest sucka om prettofriformare - just den sortens psykodravel till ångest har jag nog av i verkligheten. Jag har ingen större lust att återskapa det som en illusion i en illusion. Men det är jag, det.<br><br>Men visst, har du kul med det så får du väl ha det. Kom dock inte och kräv att alla andra ska klara av att spela det utan regelhjälp.<br><br>"Jo, så är det nog. Vi är lite konstiga, vi som föredrar berättelser och handling framför tärningsresultat och brädspel."<br><br>Appappapp. Det handlar inte om berättelser och handling, utan kommunikation. Regelspelare begriper vad "1d4 SAN-loss" betyder och anser att det säger mer, är kortare och är mer koncist än "du blir lite mer galen, inte så mycket mer galen att du hamnar på hispan, utan det räcker nog med tjugo timmars terapi hos en psykiatriker och du gillar inte hundar från och med nu". Man kan helt enkelt komma förbi den där biten snabbare och med tydligare resultat.<br><br>"Fast punktsystemet är enklare att arbeta med enligt storytellerprincipen. Du recenserar inte filmer med procentsystem, eller hur?"<br><br>Varför inte? Skala som skala. <br><br>Jag vet ett antal film- och datorspelstidningar som kör med procentskala på sina recensioner och har använt det sedan typ urminnes tider. Recensioner i tidningar med en femgradig skala brukar ändå införa betyg noll (ingen geting), betyg -1 (överkryssad geting) och en kasse halva steg (halva getingar). Uppenbarligen räcker det inte med bara en skala på 1 till 5 i dessa fall, så jag ser inget problem med en mer detaljerad skala.<br><br>Återigen tror jag att det handlar om kommunikation. Det verkar finnas en kategori rollspelare som lever i en djup övertygelse om att siffror inte kan säga något, och att mer siffror blir meningslösa. Jag ser ingen skillnad på att arbeta med 50% och 75% respektive 3 och 4. Dessutom, det går fortare att säga "55%" än "fortfarande 3 men lite bättre än den andra 3", och det är tydligare också. För mig.<br><br>Men är man rabiat sifferhatare så är man - då lär man aldrig tycka om fler siffror än att man kan räkna dem på ena handen. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15><br><br>"Jämför med B-färdigheterna i Expert, hellre. Det är samma sak."<br><br>Jo, jag vet. Du gjorde den jämförelsen. Återigen, skala som skala. Jag ser ingen skillnad på en skala 1-5, en skala 1-20 och en skala 1-100 utom möjligen finkornigheten.

Man måste vara rolig eller uppskatta humor för att gilla ett humorrollspel, man måste gilla utmaningar för att få nöje av ett prestationsrollspel, man måste vara någorlunda romantiskt lagd om man ska gilla ett kärleksrollspel, och man måste ha lite inlevelse om man ska bli rädd under ett skräckrollspel.

Det är jag tvungen att helt hålla med om
Däremot anser jag att den inlevelsen med rollpersonens rädsla kan komma från ett regelmekaniskt hjälpmedel som t.ex. risken för san-förlust eller UAs Madness Meters.

Det har inte så mycket med genre (i min defenition) att göra. Ett helt horrorinriktat äventyr i Chronopia kräver inlevelse. Ett helt humorinriktat äventyr i Mutant kräver humor. Ett helt prestationsinriktat äventyr i Kult kräver spelare som gillar utmaningar.

Mjo, och regler för skräck skall underlätta sådan inlevelse, regler för humoräventyr skall underlätta en sådan stämning och regler för prestationsinriktade spel bör hantera det hela bra (vara rättvisa). Om man skall kunna kalla dem för "spel av typ X" d.v.s...

Det är inte mer elitistiskt än att man låter bli att bjuda vegetarianer på hamburgare.

Idén att all skräck nödvändigtvis skulle basera sig enbart på metodskådespelande av rollpersonen är däremot ganska elitistisk... nu påstod du säkert inget sådan heller så jag attackerar nog en strågubbe ;)

"Dom försöker nämligen få ut information ur en stor talande(pladrande) uggla som bor mitt i älvskogen. Men ugglan lider av personlighetsklyvning och kan omöjligt hålla sig till ämnet. "

Ars Magica månne?
Räkna med att alla inlägg om vänsterns borttynande och bristen på engagemang i politiken, som görs på skräckforumet kommer att få de mest besynnerliga svar.

"Regelspelare begriper vad "1d4 SAN-loss" betyder och anser att det säger mer, är kortare och är mer koncist än "du blir lite mer galen, inte så mycket mer galen att du hamnar på hispan, utan det räcker nog med tjugo timmars terapi hos en psykiatriker och du gillar inte hundar från och med nu".

- Det är ju en fråga om vad som förmedlas också, och hur det förmedlas. Eftersom det inte existerar någon slags defenitiv brytpunkt mellan saker - och definitivt inte mellan de luddiga koncepten "friform" och "regelspelande" så får man försöka se det ur ett lite större perspektiv än bara "siffror" kontra "lång utläggning". Många som använder regler och använder "1d4 SAN-loss" vill gärna fylla i vad det är som är hemskt, så att det inte bara blir mekaniskt. Visst, klarar man av att översätta "SAN-loss" i karaktärstermer, så får man väl skatta sig ungefär lika lyckad som om man lyckas översätta den långa utläggningen till något spelbart.

Det finns ju en intressant mellanväg också, som kan ses i Ars Magicas regelsystem. Tillexempel så är ju grundegenskapsskalan inte speciellt "stor" (på tal om skalor...), men det är tänkt att man ska fylla i sitt positiva eller negativa attributvärde med ett påstående om karaktären. Har han +2 i Intellegence så har han kanske väldigt lätt för att lära sig. Har han -1 i Perception kanske han dagdrömmer en massa.
på så sätt tycker jag att man får lite mer liv i de annars ganska stela, eller otroligt tolkningsfira sifferkombinationer som frodas i rollspel.

"Kom dock inte och kräv att alla andra ska klara av att spela det utan regelhjälp."

Argumentet med regler som "stöd" för spelarna fungerar åt båda håll; regler kan lika väl hjälpa som hindra en spelare. det finns gott om spelare som ansett att SL har gett alldeles för mycket siffror och för lite innehåll i sitt berättande.
För precis som vissa spelare har svårt att ta till sig skräcken i att möta ett Level 10 Monster med en +2 Artefakt, så har andra svårt att ta till sig skräcken i Spelledarens Långa Utläggning.

"Frihet" är väl egentligen vad som diskuteras här. Å ena sidan kan man tycka att regler och siffror ger friheten till tolkning och utagerande, medan berättande och beskrivande anses manipulativt och begränsande. Å andra sidan kan man tycka att berättande och beskrivande ger frihet till tolkning och utagerande, medan regler och siffror anses manipulativt och begränsande.
Inte heller här tror jag på något universiellt "rätt", men jag tror att man kan diskutera i vilka sorters spelande som respektive typ av spelande kommer till sin rätt och på vilka sätt man kan kombinera de två i lyckade kompromisser, att använda som någon slags "universiallösning".

"Varför inte? Skala som skala."

- Här är det ju en fråga om vilket mått av detalj man vill ha. 5-stegsskalan fungerar dåligt i mina ögon, precis som betygssystemet. För mycket variation samlat i samma "fack". Däremot tycker jag inte heller om procentsystemet. Båda fungerar i sina respektive spel och kan väl vara användbara, men det är inget av dem jag skulle använda "bara för att".


    { [color:red]§ e r a p h i m } - lägger sig i...