Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Sägner från Symbaroum - en äventyrskrönika

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Bolongo, 17 November 2018, 08.55
24 responses
871 visningar
0 gillar
RasmusL
av RasmusL
 
Skapad av Paco, 11 November 2018, 16.08
1 response
82 visningar
0 gillar
Paco
av Paco
 
Skapad av Mariner, Igår, 19.48
0 responses
45 visningar
0 gillar
Mariner
av Mariner
 
Skapad av Necross, Igår, 19.15
0 responses
28 visningar
0 gillar
Necross
av Necross
 
Skapad av anth, Igår, 10.53
3 responses
108 visningar
0 gillar
God45
av God45
 
Skapad av tommislav, 17 November 2018, 21.23
3 responses
142 visningar
0 gillar
God45
av God45
 
Skapad av God45, 17 November 2018, 20.08
7 responses
149 visningar
1 gillar
God45
av God45
 
Skapad av Förstefadern, 05 October 2018, 12.54
11 responses
1.028 visningar
5 gillar
Spelaroll  
Skapad av Henke, 17 November 2018, 19.19
12 responses
156 visningar
0 gillar
soda
av soda
 
Skapad av luddwig, 11 November 2018, 09.25
1 response
61 visningar
0 gillar
luddwig
av luddwig
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • #46
    38. Väktarens Vrede, spelmöte 14

    Teara-Téana skrider in i förkammaren och börjar fråga ut våra vänner om varför de är här och hur de fått reda på hennes namn. För att försäkra sig om deras ärlighet använder hon ett halssmycke från Ka’eroan som avslöjar när någon medvetet talar osanning. De berättar om Anadea och hur de anlitats för att hjälpa henne och om vad de fått reda på sedan dess. Teara-Téana beskriver hur skogsguden Eox halshuggits och tagits till fästet och hur Anadea, som varit hennes agent där sedan Vernham förlorades, fick i uppdrag att ta reda på vem som tagit gudens huvud, ta reda på varför och stoppa dem om möjligt. Om återförandet sker snabbt nog finns chansen att sammanföra huvud och kropp och rädda gudomen.

    Anadea hade tagit reda på att ledaren för kultisterna heter Erlaber Ambreagos och att de höll till i det gamla garveriet i Tistla Fäste. Teara-Téana lovar att hålla Anadeas löften om belöningar och instruerar våra hjältar att överlämna huvudet till häxorna om de skulle lyckas med sitt värv. De samtalar även om Godrai och hon avslöjar att han är på uppdrag i norr och inte hörts av på länge. När våra vänner väl accepterat uppdraget instruerar hon väktaren att öppna en portal åt dem nära Tistla Fäste, bedyrar vikten av brådska och ber dem sedan farväl.

    Några timmar senare är våra vänner utanför fästets norra port och ska just hälsa vakterna när ett par armborstlod avfyras mot dem. Demion lyckas undvika ett med sin sköld men Argaryn får en förgiftad skäkta rakt genom sin strupe och faller genast ihop döende. Endast Ukkos snabba insatser med motgift och Demions sista livselixir räddar livet på honom. Demion försöker med stadsvaktens hjälp finna lönnmördaren som måste ha legat på lur men hittar inga spår. Argaryns hals är svårt ärrad och missfärgad men han kan med de andras hjälp hanka sig fram till Den huvudlösa hästen där de får en kort vila. Där frågar de runt efter det gamla garveriet och lyckas snart hitta byggnaden i de nordvästra delarna av fästet.

    Byggnaden är bevakad och de ser att folk rör sig därinne så de lämnar Ukko och Gandolfo på ett hustak intill för att spana vidare medan Argaryn och Demion beger sig till antikhandlaren Elda för att få mer information om Erlaber och hans förehavanden. De får veta att han endast köper makabra ting men att han i princip aldrig säljer något. De passar även på att handla läkemedel av Tenid. Sen bär det vidare till Nattbacka där de blir insläppta förvånansvärt fort. Borgmästaren ser fortfarande sjuklig ut men tar emot dem med intresse. Han inser allvaret i situationen och tycks väga alvernas ord tungt. Nattbäcka ber dem kontakta vaktkapten Dekamedo dels för att få reda på mer om Erlaber och dels för att få hjälp mot kultisterna. Han skriver dem även ett lejdebrev och svär att hjälpa dem så gott han kan.

    Dekamedo är lyckligtvis tillgänglig i stadsvaktens högkvarter och blir övertalad dels av Nattbäckas brev men även av att de utfört uppdraget med koppartavlan så framgångsrikt tidigare. Han visar dem sina hemliga akter om Erlaber vilka inte målar upp någon vacker bild. Dekamedo tar på sig att skaffa ritningar över garveriet från legationens arkiv och att samla ihop så många vakter han kan lösgöra. Aragaryn och Demion återvänder till sina vänner som spionerar på byggnaden och får veta att en stor mängd mat nyligen levererats och att vakterna nyss bytts ut.

    En plan kläcks och sätts i verket. Gandolfo skapar en illusionskopia av en av vakterna medan Demion besätter densamme. Under Demions kontroll beger sig vakten sedan in i garveriet och förmedlar allt han ser till Demion och de andra. Det visar sig att garveriet är fullt av kultister, både från Rödögas band och från Erok Mörkes kult. De är satta att vakta byggnaden medan “Mästaren” och hans anhang gör vad de ska i källaren under dem. Demion lyckas som vakten precis ta sig ut innan misstankarna mot honom blir för stora samtidigt som Dekamedo anländer med ritningarna och fem stadsvakter i släptåg.

    Då anländer en liten sångfågel och deklarerar att Gadramon söker kontakt och strax därefter dyker Yagaba upp för att hjälpa dem smuggla in häxan genom en obemannad port. Gadramon är ensam men redo att bekämpa mörkret. Yagaba återvänder därefter omedelbart till den sjuke borgmästarens sida. Trycket över staden är nästan outhärdligt och ett olycksbådande åskväder bryter loss samtidigt som våra hjältar gör sig redo för att storma garveriet med sina nyvunna bundsförvanter.

    Kommentera


    • #47
      39. Väktarens Vrede, spelmöte 15

      Pulserande tunga rytmiska vågor av illamående sköljer över staden. Åskvädret eskalerar och blixtar börjar flyga.

      Dekamedo ser sammanbiten ut. Han skakar på huvudet. "De är för många, oddsen är emot oss. Vi kommer behöva all hjälp vi kan få", muttrar han samtidigt som han börjar plocka fram knytnävsstora paket, noggrant inslagna i vaxat papper från sin ränsel. Gandolfo tycks försjunken i djup meditation. Då och då rycker hans anlete spastiskt till och en svettdroppe kan ses sakta rinna nedför hans panna. Ukko stoppar febrilt sin långa näsa i alla sina olika flaskor och kärl samtidigt som han frånvarande smeker sin kniv. Han mässar om och om igen "Vad ska fin-kniven få smaka, vad ska fin-kniven få smaka..." Gadramon väser "Så mycket svärta, så många förlorade själar." Han radar därefter upp ett antal föremål framför sig och börjar med ett rytmiskt nynnande medan han gör sina förberedelser. Stadsvakterna ser sig nervöst omkring, några tittar storögt på häxans förehavanden. Ett ständigt mumlande om Prios gunst och välsignelse kommer från dem samtidigt som de kollar sina vapen och rustningar ännu en gång.

      Ukko preparerar Demions svärd och ett knippe av Argaryns pilar med rykande eldessens. Samtidigt som Gadramon delar ut häxflätor och dekorerar de som så önskar med rituell krigsmålning som osar av häx-magi. Dekamedo vecklar upp sina paket och plockar fram två rejäla alkemiska granater och placerar ut en vid varje dörr till garveriet, redo att detoneras. Demion leder åter den ännu kontrollerade kultistvakten in i garveriet och låter honom ropa till sig så många som möjligt av sina kamrater till dörren som just ska sprängas. Dekamedo står redo med stadsvakterna och leder dem in genom huvudingången så fort dörrarna sprängs upp i en kaskad av träflis. Först in är en stadsvakts-sappör med dödssprutande eldrör som bränner en väg in genom de samlade kultisterna.

      Argaryn leder de övriga genom den mindre porten i efterdyningarna av spränggranaten med Gadramon i släptåg som binder upp en grupp kultister med ett snabbt framväxande törnesnår. Våra hjältar karvar sig snabbt in genom Rödögas trashankar som faller till höger och vänster. Dock finns det armborstskyttar på balustraden som sinkar framfarten och Argaryn är nära att återigen bli genomborrad av en skäkta.

      Erok Mörkes lärjungar ger sig även dem in i fajten och besätter Demion men som tur är lyckas Gandolfo i sista stund skingra magin med sin Anatema-besvärjelse. Förhäxningar och larvbölder haglar över våra vänner och läget börjar se desperat ut när våg efter ny våg av kultister tillkommer. När Erok Mörke ansluter för att leda kultisterna direkt ökar trycket ännu mer, men Gandolfo slänger upp en brandvägg för att skära av trupperna och de vinner en liten respit. Argaryn sårar Erok svårt med en brinnande pil och Demion hugger slutligen ner honom, trots att han faller på knä bedjandes för sitt liv.

      Med sin ledare död flyr de få kvarvarande kultisterna fältet och några fångas av spillrorna av Dekamedos stadsvakter. Lugnet hinner dock inte lägga sig förrän både Gadramon, Gandolfo och Demion känner det mystiska trycket öka, nästan pulsera. Det är bråttom, de är de alla överens om. Utan att tveka stormar våra hjältar ner för trapporna och undersöker källaren. Bra för att finna den tom på folk. Det de finner är ett altare som tycks ha burit upp gudens huvud och resterna av en magisk sjumilacirkel.

      Argaryn upptäcker dolda skåror vid altaret och för undan det med Demions hjälp. En ung spoling till kultist hoppar då ut mot dem från ett gömställe under altaret.Han försöker fly men fångas snabbt av Argaryn och hålls fast av Demion medan han förhörs. Pojkkultisten avslöjar motvilligt att Mästaren och hans lärjungar huserade ostörda här nere och att de försvunnit med huvudet genom den magiska portalen. Portalcirkeln tycks fortfarande svagt aktiv och Gadramon tror att han kan återupprätta den med Gandolfos hjälp. Det kommer dock att kosta honom all hans kraft och han kommer endast kunna skicka igenom ett fåtal personer.

      Demion passar på att genomföra ritualen Askans berättelse medan Gadramon förbereder sig själv och portalen. Elden avslöjar en kvinnlig ordensgesäll som berättar för en kåpklädd figur att cirkeln är skapad på tryggt avstånd från den underjordiska sjön och att allt är redo. Fler figurer ansluter och totalt fem stycken bär så iväg ett enormt tjurhuvud mot den magiska cirkeln och försvinner.

      Dekamedo och hans mannar tar hand om de kvarvarande kultisterna och lovar att försöka skaffa förstärkningar som tar sig genom slukhålet för att understödja våra vänner i underjorden. Demion passar på att kort samtala med Xanatha och be om råd, hon ber honom skynda sig och stoppa vad som sker.

      Den sargade och blodiga gruppen gör sig redo för ännu en strid och får Gadramons sista livselixir som en sista förstärkning. De ställer sig sedan i mitten av cirkeln och väntar spänt medan Gadramon mässar de nödvändiga ramsorna och allt svartnar för dem....

      Kommentera


      • #48
        Som ni har väntat! :)

        Efter att ha undvikit att skriva ihop mina anteckningar om vårt sista spelmöte för Väktarens Vrede i över ett halvår så har jag äntligen tagit mig i kragen. Inom kort kommer även vår lilla prolog till Häxhammaren att hamna här.

        Kommentera


        • #49
          40. Väktarens Vrede, spelmöte 16

          Världen flimrar till och plötsligt befinner sig våra vänner återigen i den stora underjordiska salen med den enorma rashögen rakt under Tistla fästes slukhål. Brinnande facklor ligger utslängda i salen och lyser upp en väg från högen till en av de utgångar som leder västerut mot den underjordiska sjön och den svarta kristallklippan.

          I fackelskenets ljus ser de gestalter röra sig, de kan urskilja en gänglig silhuett som bara kan vara en rese samt två andra figurer varav en tycks skadad, som lägger två kroppar vid gångens mynning. Våra vänner smyger sig närmare för att tjuvlyssna och lyckas förstå att häxan Bayela är en av kropparna och att hon bekämpat kulten och fällt deras ordensgesäll och sårat en av de andra innan hon själv nedgjordes. Det blir också tydligt att de två gestalterna bredvid resen är skepnadskiftande bortbytingar som utgett sig för att vara den mystiska kvinna som agerat uppdragsgivare åt flertalet av våra hjältars motståndare.

          När trion beger sig bortåt i gången mot kristallklippan jagar våra vänner efter så fort de kan och upptäcks av kultisterna när dessa är på väg ut ur gången vid den underjordiska sjöns början. I bakgrunden ute på klippan skymtas även den som bara kan vara Erlaber Ambreagos, kultens mästare. Han står vid ett altare av stenbumlingar, upplyst av facklor, på vilket det enorma huvudet från tjurguden Eox ligger, läckandes och råmandes sin sorgsna sång. Erlaber tycks mitt uppe i en pågående ritual och en ständigt fluktuerande skugga tornar upp sig runt och ovanför honom, bildandes en demonisk skuggfigur som förebådar vad som komma skall.

          Gandolfo inser att de bara har ögonblick på sig att avbryta ritualen och manar de övriga till hast. Demion får samtidigt en sändning från spindeln Xanatha som även hon med något som liknar panik i rösten uppmanar till att förhindra det som håller på att ske.

          Argaryn är den som agerar snabbast och rusar mot de tre kultisterna som vaktar ingången. Resen muttrar några märkliga ord och plötsligt fylls luften av pilar som med vindens fart skjuts mot våra hjältar som dock undkommer med endast lindriga skador. Argaryn lyckas mirakulöst nog ta sig förbi både resen och de väntande bortbytingarna för att skjuta en pil mot den mässande Erlaber, men han missar. Omedelbart blir han angripen av de två bortbytingarna och alla tre inleder en dödsdans där Argaryn mot alla odds lyckas hålla sig vid liv.

          Demion tjurrusar sin vana trogen rakt in i resen som tycks fått slut på vindpilar, lyckas vräka omkull denne och såra den svårt, samtidigt som han lämnar en lucka för den blodtörstige lille svartalfen. Ukko stormar fram och sätter bägge dolkarna djupt i resens ögonhålor vilket dräper den omedelbart. Gandolfo undsätter en alltmer pressad Argaryn och de båda lyckas hålla bortbytingarna uppehållna länge nog för att Demion och Ukko ska kunna flankera och göra processen kort med dem.

          Därefter rusar alla ut mot kristallklippan och Erlaber som nu är halvt förvandlad till den skugglika demonformen. Han tycks dra sjöns gastar skrikande mot sig och förtär dem, som bränsle för ovärdslig eld. Argaryn skjuter pil efter pil och Ukko kastar sina knivar, men till ingen efffekt. Demion tar då ett språng upp på den svarta, pulserande klippan och lyckas, trots den förstyggande våg av korruption som sköljer över honom och som får spindelborst att spreta ut från hans kropp, frammana en larvböld mot den demoniske kultledaren vilket till sist bryter dennes koncentration och då även ritualen.

          En ursinnig Erlaber, nu förvandlad till en halvdemon, flyger på Demion och hugger honom med sin förbannade svarteggade dolk, vilken skär rätt igenom rustning och kött och lämnar Demion svårt sårad och halvt handlingsförlamad. Endast en välriktad pil från Argaryn, som avväpnar demonen, räddar Demion från en säker död. Dock sköljer klippans svarta kraft över Erlaber och helar hans sår med skrämmande hastighet och hur mycket skada de än åsamkar honom står han ändå kvar. Ända tills Gandolfo efter upprepade försök, under vilka han tvingas dra på sig oroande mängder korruption, till sist lyckas bryta demonens magiska länk till den svarta kristallklippan och göra honom sårbar.

          Ukko försitter inte chansen utan hugger den försvagade Erlaber i ryggen samtidigt som Argaryn genomborrar kultledarens bröstkorg med en välriktad pil. Demion ser sin öppning och tar den. Han hugger ner demonen, får den på fall och innan den hunnit resa sig halshugger han den och slungar ut dess huvud i den mörka sjön för att blidka de klagande gastarna som snabbt flockas runt sitt byte.

          Uppfylld av svart energi försöker den blodtörstige Demion sätta demonens dolk genom tjurgudens skalle och tysta den för evigt men han hindras och övertalas av de övriga att låta bli. Istället bärgar de Eox brölande huvud och beger sig skyndsamt tillbaka till salen med rasberget. Väl där möts de av vaktkapten Dekamedo och en handfull stadsvakter som firat ner sig från slukhålet för att komma till undsättning. Snabbt hjälps våra hjältar upp ur underjorden och Eox huvud firas brölande upp efter dem.

          Dekamedo tar kommandot och ser till så att huvudet smugglas ut ur staden i en täckt kärra så att så få som möjligt får se det. Medan Ukko hämtar den uttröttade Gadramon från garveriet så beger sig de övriga med huvudet ut till brynet av Davokar där de möter upp med häxan och svartalfen. Tillsammans beger de sig i all hast ut i Davokar och guidas av häxan till en glänta en dryg dagsmarsch in. Ingen stör dem. Eox råmanden tycks lugna och tysta skogen runt omkring dem. Det blir en stilla och dämpad, nästan spöklik färd.

          Väl framme möter de Teara-Téana och hennes följe i gläntan där Eox kropp fortfarande ligger. Alviska gråtare och besvärjare håller kroppen vid liv med märkliga ritualer och smörjelser. Försiktigt återsätts tjurgudens huvud och Eox reser sig upp på stapplande ben, ger våra hjältar ett förstulet ögonkast och börjar lugnt beta av gräset som om inget hade hänt och så sakta tycks skogen i närheten av dem vakna till liv och blomma upp.

          Teara-Téana tackar dem för sin insats och frågar dem en och en om de anser att de gjort sig förtjänta av sin utlovade belöning. Argaryn visar sig ödmjuk och Demion mindre så. Även Gandolfos och Ukko svar tycks både intressera och oroa henne. De inser dock att detta var någon form av test men att de trots allt belönas med de önskningar de förr några dagar sedan uttalat i Tusen tårars salar.

          Demion får ett mästersmitt runsvärd av svart trolljärn vid namn Livgivaren, som “tyvärr passar honom bättre än någon alvkrigare.” Argaryn blir instruerad i och får omedelbar insikt i några av alvernas stridskonster med båge. Ukko får veta åtskilliga hemligheter om alvernas extrakt och örtkunskaper. Medan Gandolfos sinne öppnas för alvernas uråldriga visdom och språk.

          Teara-Téana ber dem farväl och hoppas att de kan strida sida vid sida igen i framtiden.
          Argaryn möter ensam hennes blick och hör hennes röst i sitt huvud, viskandes en personlig hälsning, och han bugar sig djupt mot henne när hon avlägsnar sig.

          Färden tillbaka till Tistla Fäste är lika harmonisk som resan till gläntan. Eox safter dränker dem fortfarande och lugnar skogen omkring dem och snart skymtar de återigen fästet, staden de kommit att kalla sitt hem.

          Redan tycks Tistla Fäste ha påbörjat sin återhämtning och återuppbyggnad och den lilla staden sjuder av liv och aktivitet igen, den slöja av oro och misströstan som hängt över staden känns iallafall för tillfället som bortblåst. Men samtidigt mumlas det om vad som hänt de stadsbor som försvann i Rovklanens räd, om alla de kultister som syns till om nätterna på fästets gator och i Svartheden samt vad Drottningen egentligen ska göra åt de opålitliga barbarstammarna i Davokar och inte minst om de oroligheter som tycks råda inom Solkyrkans falanger. Men det hörs trots allt heroiska kväden på gatorna om ”segern över mörkret” och ”hjältarna vid slukhålet” och kanske är det så att även namnen Demion, Argaryn, Gandolfo och Ukko börjat leta sig in bland sådana sånger...

          Kommentera


          • #50
            41. Prolog till Häxhammaren - En grönskande dal - del 1: Svarthedens skuggor

            Borgmästare Nattbäcka har tillkallat våra vänner och de befinner sig nu i hans kontor på Nattbacka tillsammans med Vaktkapten Dekamedo, Yagaba och två utforskare som presenteras som Broder Bartho och den mer (ö)kända Elmendra Vettlöse. Nattbäcka ber Elmendra berätta vad som har hänt.

            Hon sprang på Luteo/Ranfalt utanför Svartheden, på väg tillbaka från sin senaste expedition. Han sålde henne en karta och hon kopplade den till sätet för Ambreagos-ätten, hon kände också igen Ranfalt som före detta Ordo Magica-novis (Han kallar sig numera Luteo). Hon har genomskådat hans lögner och förstått att flera av hennes kollegor försvunnit i samma område som han säljer kartor till. Hon minns även att han gav sig av med den försvunna Ordo Magica-mästarinnan Trobela för ca 4 år sedan. När hon konfronterade honom om namnen Ambreagos och Trobela bleknade han och flydde in mot Svartheden. Hon varskodde Nattbäcka och varnar honom eftersom hon inte vill se fler av sina utforskarvänner lurade och försvunna. Nattbäcka reagerade på namnet Ambreagos och skickar efter våra hjältar.

            Nattbäcka ber dem om hjälp att ta reda på kopplingen till Erlaber Ambreagos och försöker förgäves övertala Elmendra att guida dem till platsen på kartan men hon har viktigare saker för sig, nämligen ett nytt hett spår till Symbar och är obeveklig.

            Dekamedo ordnar en kontakt i Svartheden som visar sig vara Okia, tjuven från Bastarden och Byrackan. Det är med blandade känslor hon återser våra vänner.

            Gruppen beger sig omedelbart till Svartheden, blir guidade av Okia till de troligaste platserna och frågar runt överallt. De pratar med Borkio, den svettige tältplatsuthyraren och gör en deal om att han ska meddela dem när Luteo är tillbaka i sitt tält. De pratar med den misslyckade utforskaren Guros som berättar att Luteo i flera sålt samma kartor om och om igen, och att han ritar dem själv.

            De får äntligen reda på att Luteo har gått till sängs av den nyfikne Borkio. Men när de omringar tältet och konfronterar honom visar det sig att han är död. Han har fått halsen avskuren med en förgiftad klinga. En mystisk figur syns skynda iväg på avstånd bland tälten men är omöjlig att spåra.

            Raskt genomsöker de Luteo/Ranfalts kropp och finner kartritningsverktyg och kartor i halvfärdiga stadier samt en Ordo Magica-medaljong med namnet Trobela inristat.

            Argaryn bestämmer sig för att muta den förvirrade Borkio till tystnad med tveksamt resultat, därefter drar sig våra hjältar ädelt tillbaka till fästet innan Blodsärkarna upptäcker dem och de orätt anklagas för dråp och lönnmord.

            Okia kräver en omedelbar rapportering till Dekamedo och denne yrkar på detsamma till Nattbäcka och skriver en passersedel åt dem. De rapporterar vad som hänt för Borgmästaren som ber dem att genast ge sig iväg för att undersöka vad kartan leder till och dess koppling till vad som drabbade Tistla Fäste. Han lovar även att ordna med skattletarlicens och förnödenheter. Sedan ber han dem att uppsöka Elmendra för ett sista övertalningsförsök samt för att få kartan av henne.

            Elmendra släpper in våra vänner trots den sena timmen och sina pågående förberedelser. Hon vägrar fortfarande avstå från sin egen expedition men hjälper dem gärna genom att ge dem kartan och diverse specialutrustning som hon har över i sitt hus, bl.a. några alkemiska granater.

            Sedan faller natten och gruppen återvänder till värdshuset Den huvudlösa hästen för att spendera natten. Både Argaryn och Demion rids av bekanta drömmar, Demion drömmer om spindlar och Argaryn om att jagas och bli jagad.

            Nästa morgon blir det ett tidigt besök hos Ordo Magica för att prata med en sömndrucken Eufrynda samt söka i tornets arkiv efter uppgifter om Trobela och hennes expedition. Resultaten är få men bekräftar vad de redan vet.

            Därefter är det åter ett besök hos Nattbäcka som ger dem licenser och annat, de bestämmer sig också för att anlita en vägvisare eftersom Elmendra avböjt. På Nattbäckas rekommendation uppsöker de Mor Mehiras agentur och anlitar där Davokar-guiden Serafia.

            Sedan är det dags för avfärd och de första två dygnen passerar i det ljusa Davokar utan nämnvärda händelser, tack vare Serafias goda ledning. Tredje dagen stöter de dock på en ilsken Urorne som de tvingas fly från och det sinkar dem något. Dagen därpå möter de ett jaktlag bestående av barbarer, otroligt nog tycks de komma från Gaoia-klanen långt norrifrån. Vad de gör så långt söderut är oklart men de är avvaktande hotfulla och skrämmer iväg våra hjältar utan strid vilket leder till ytterligare förseningar.

            Till sist anländer de till platsen dit kartan lett dem, en gömd ravin eller mindre dalgång, vars ingång är helt gömd under grönskan och svår att hitta utan kartans hjälp. De står så vid ravinens kant och blickar ner över den grönskande dalen och inser att klättringen ner både kommer ta tid och vara farlig.

            Kommentera


            • #51
              42. Prolog till Häxhammaren - En grönskande dal - del 2: Kastellets slavar

              Sällskapet står vid ravinens kant och blickar ned mot den tätbevuxna dalen. I ravinens mitt kan de ana en tornformad byggnad som reser sig ur lövverket. Argaryn gör bedömningen att själva vandringen genom snårskogen kommer att vara betydligt svårare än klättringen ner till den, varför de bestämmer sig för att söka sig närmare dalens mitt; bergväggen är brantare där men vandringssträckan till tornet betydligt kortare.

              Det visar sig emellertid vara en gravt felaktig bedömning. Klättringen blir avsevärt mycket svårare än tänkt och sällskapet är nära att störta ner i djupet både en och två gånger. Situationen förvärras dessutom ytterligare av att en flock bergsspindlar, stora som hundvalpar, letar sig ut ur klippskrevor och hotfullt närmar sig klättrarna. Precis när det börjar se riktigt mörkt ut chockerar Demion sällskapet genom att med väsande strupljud få spindlarna att stanna upp och tveka. De tycks kommunicera med varandra för en kort stund, ett meningsutbyte där Demion verkar få sista ordet för äventyrarna kan klättra vidare neråt utan att störas av långbeningarna. Ingen utom Demion vet egentligen vad som hände, månne är det relaterat till de spindelborst på ynglingens rygg som kan anas vid halslinningen på den kråsade sidenskjortan.

              Väl nere på marken börjar färden mot tornet i dalens mitt. Vegetationen är tät, på sin ställen så tät att de måste hugga sig fram. I de glesare partierna kan de se delar av lägre byggnader som omringar tornet, och plötsligt är vägen blockerad av en tre manslängder hög mur. Lyckligtvis är det gott om träd i närheten av muren, så det är en smal sak för dem att klättra upp och spana in på andra sidan.

              I mitten av det muromgärdade området, vars träd är nedhuggna, står en tornbyggnad, omgiven av en handfull lägre byggnader. En statyförsedd pelargång leder från en stenport i muren, som märkligt nog står vidöppen, fram till tornets bas.

              Sällskapet bestämmer sig ändå för att klättra in över muren, för att använda växtligheten som skydd. De smyger sig fram till ett av de lägre husen, vilket verkar vara ett mausoleum. Även detta står med dörren på vid gavel. Demion kliver in, och kan konstatera att sarkofagen är uppbruten och tom.

              Nästa byggnad är ordentligt tillbommad – från utsidan. Argaryn anar oråd, och kan med örat mot porten höra släpande steg inifrån. Den fräna stanken av lik och förruttnelse får honom att misstänka vandöda. De skickar upp Ukko på taket för att spana in; minst flera dussin skepnader vaggar av och an inne i den mörka stenladan.

              Sällskapet fortsätter att utforska omgivningarna. En byggnad verkar vara ett slags förråd fyllt med äventyrarutrustning – Demion hittar två flaskor med livselixir samt en mystisk mässingspingla som Gandolfo konstaterar är en artefakt av något slag. Bredvid förrådet ligger vad som verkar vara ett skafferi, fyllt till bredden med halvätna djur- och svartalfskadaver.

              Efter att ha undersökt de omgivande byggnaderna smyger sig äventyrarna närmare tornet. Även denna byggnads portar står på vid gavel, men de väljer att spana in genom ett fönster på baksidan för att få en vy av läget. En stor ankomsthall, upplyst av eldfat och ljuskronor, bevakas av två fullt rustade solriddare och deras väpnare.

              Argaryn föreslår en avledande manöver: medans Demion, Serafia och Gandolfo tågar in genom porten tar sig Ukko och Argaryn obemärkt in genom baksidesfönstret. En av templarerna hälsar dem med myndig stämma välkomna till Na-Ethikel Ambreagos tempel, och presenterar sig själv som Eran av Kalfas, varefter han beordrar besökarna att omedelbart lägga ner sina vapen. Demion gör som han blir tillsagd, och börjar dra en vals om att han kommit för att ansluta sig till Ambreagos led. Samtidigt upptäcker Argaryn en suspekt upphöjning i golvet strax framför Demions fötter. Han misstänker en fallucka och ropar för att varna Demion. Solriddarna förstår att spelet är slut och går omedelbart till angrepp.

              En intensiv strid bryter ut i entrésalen. Argaryn har svårt att hålla stånd mot en tungt bepansrad templar och dess väpnare, trots assistans från Ukko. Han blir tidigt svårt sårad, men kan av sin motståndares plågade ansiktsuttryck förstå att solriddarna inte vill detta; de står under någons kontroll. Gandolfo försöker då avbesvärja dem men inser att det rör sig om slavrunor inbrända i de förhäxades hud vilka kräver speciella ritualer för att bryta.

              Demion lyckas tvinga ut den ena solriddaren över falluckan i golvet; den tungt rustade krigaren krossas i en hög av kött och metall mot hålans botten. Precis när striden håller på att vända till våra hjältars fördel blir Argaryn spetsad av den andre templarens tvåhandssvärd och faller medvetslös till golvet. De övriga kämpar emellertid tappert, och slutligen suger Demions svärd Livgivaren både blod och själ ur den sista solriddaren.

              Sällskapet pustar ut i ankomsthallen och ser över sina sår. Argaryn, som ligger på dödens tröskel, hålls vid liv av örtkurer och Ukkos fältkirurgi. De tar sig tiden att vila en kort stund innan det är dags att utforska resten av Na-Ethikels kastell.

              Kommentera


              • #52
                43. Prolog till Häxhammaren - En grönskande dal - del 3: Kryptfurstens torn

                Våra hjältar tillåter sig en kort vila och offrar ett dyrbart livselixir för att få Argaryn i stridbart skick. Därefter studerar Argaryn de fallna templarerna genom sin förhäxade mask och kan konstatera att de mycket riktigt är slavrunade med ett en mystisk inbränd runa i pannan.

                Efter att ha stängt och kilat fast ytterdörrarna beger de sig så uppför trappan till andra våningen. Där finner de bara tomma salonger, som dock tycks ha använts nyligen. Raskt fortsätter de uppåt mot nästa våning.

                På tredje våningen finner de en stängd dörr med en vinschanordning bredvid. Ukko smyger fram och gläntar på dörren och ser att vinschen leder till en enorm ljuskrona som hänger i en balsal full av makabert uppklädda vandöda som utför en bisarr parodi av någon uråldrig hovdans. Snabbt beslutar sig våra vänner för att kila igen dörren och skynda vidare innan de blir upptäckta.

                Fjärde våningen består av flera rum som bildar en kombination av bibliotek och laboratorium. Längst in finner de den försvunna ordensmästarinnan Trobela arbetandes vid en bänk. Hon är i fruktansvärt illa skick, klädd i trasor och tycks ha förlorat ett ben. De förstår snabbt att hon är slavrunad precis som templarerna men att hon lyckats bryta igenom förslavningen då och då och försöker hålla sig gömd för sin mästares inre syn när hon kan.

                Hon berättar kort om Na-Ethikels infångade av hennes utforskargrupp och om hur han skickade iväg Ranfalt, bunden av sin kärlek till Trobela för att locka hit fler.

                Med hjälp av Demions ritual, Askans berättelse, visar hon dem en sådan grupp utforskare som kom för några månader sen. De använde magi och svartkonster för att uppehålla de vandöda och stal koppartavlor och dokument om en demonisk ritual och om tjurguden Eox kultplats. Hon visar vidare hur de nämnde Erlaber Ambreagos som en lämplig, lättlurad kandidat och försökskanin att testa ritualen på. Sedan utbröt strid mellan utforskarna och de vandöda och de lyckades fly med sitt byte vilket vredgade Na-Ethikel svårt.

                Trobela gissar att hennes mörke härskare är i sitt tronrum ovanför och ber dem hastigt att gå, för rädsla att han ska upptäcka dem genom henne när hon känner hans mörka slöja åter omsluts henne.

                Våra vänner lämnar henne i all hast och undgår upptäckt och beger sig upp mot tornets femte och sista våning. I sin brådska missar de en giftpilsfälla och både Gandolfo och Serafia förgiftas. Lyckligtvis kan Ukkos kunskaper och dekokter snabbt hjälpa dem. Ytterligare fällor i trappan undviks och de smyger så tyst de kan in i tornets tronrum.

                Rummet är öde men på dess balkong står vad som bara kan vara Na-Ethikel tillsammans med två av sina vandöda underhuggare. Den mörke mästaren upptäcker omedelbart våra hjältar och med en gest befaller han sina två underlydande att ljudlöst falla ner från balkongen. Samtidigt stegar han in i tronsalen och sätter sig hånleende i sin tron samtidigt som han uppmanar dem att lägga ner sina vapen och knäböja. Argaryn skjuter en pil till svar, men missar, tydligt skakad av situationens allvar.

                Pilskottet bryter dock de övrigas tvekan och alla attackerar Na-Ethikel men med förbluffande små resultat. Argaryn ser då de tecken han fruktat och identifierar honom som en kryptfurste mot vilken vanliga vapen inte biter till fullo.

                I nästa stund slår en ohelig aura ut från kryptfursten och får alla att stanna upp. Då passar Na-Ethikel på att aktivera en drönardaggsfälla i taket som förblindar och söver i ett moln av sporer och i tumultet passar han på att fly nerför trapporna men inte innan Ukko mot vilken få doger biter hinner avväpna honom i farten.

                Demion jagar efter den flyende fursten men inser att det vandöda hovfolket från tredje våningen har sluppit fria och är på väg upp. Samtidigt inser Argaryn att de vandöda som föll ner från balkongen har släpat sina brutna kroppar över borggården och nu har börjat släppa ut de vandöda horderna från stenladan och att dessa är på väg mot tornet till sin mästares undsättning.

                Demion väljer att fly tillbaka uppåt men att rädda med sig Trobela, dock tvingas han knocka henne och bära henne över sin axel då hon återigen är slavstyrd och i sin mästares våld. Med Argaryns hjälp slår sig Demion så förbi det svärmande hovfolket tillbaks till tronsalen där de barrikaderar dörren bakom sig.

                Under tiden har de andra har förberett klättringen nerför tornets baksida med hjälp av de rankor som växer längs dess sidor. Men klättringen är både svår och hal och nästan alla faller de från olika höjd då klättringen sker i panik. Argaryn slås medvetslös av fallet och måste återigen upplivas av Ukko med ännu ett dyrbart livselixir.

                Snabbt inleds en flykt över muren kämpandes mot horder av vandöda. Till sist är det Gandolfos mäktiga brandvägg som räddar dem och de lyckas fly ut i den täta vegetationen med ljuden av de förföljande vandöda bakom sig.

                Serafias expertis som vildmarksguide och situationens allvar hjälper dem att blixtsnabbt ta sig till ett lämpligt ställe att klättra upp för de förrädiska klipporna och de tycks tillfälligt ha skakat av sig sina förföljare. Alla lyckas denna gång ta sig upp för branten, Demion med Trobela över axeln. Den ende som får problem är Gandolfo som tvingas värja sig mot de efterföljande vandöda som nu nått fram. Men med understödjande skytte från de övriga lyckas även han ta sig upp och de kan med en lättnadens suck konstatera att de vandöda inte följer dem ut från dalgången och att de är i säkerhet.

                Det blir en långsam men tack vare Serafias och Argaryns kombinerade expertis säker färd genom Davokar tillbaka till Tistla Fäste. Under resans gång avslöjar Trobela hur man i nödfall kan neutralisera förslavningen och hennes slavruna karvas bort ur pannan av en skicklig Ukko.

                Väl framme i Tistla fäste avläggs rapport till en nöjd Nattbäcka och en belöning utbetalas.

                Snart startar förberedelser av både jägarkåren och templarerna att sända expeditioner för att utrota Na-Ethikels vandöda hord. Men ingen tycks veta med säkerhet när det ska bli av. Det tycks finnas så många andra potentiella hot och läget är spänt, även mellan grupperingarna i trygga Ambria.

                Demion och Argaryn drömmer. De drömmer om Karvosti…

                Kommentera

                Arbetar …
                X