Hur får jag mina spelare att inte hata jämbördiga slps?

[afUttermark]

Kampanjspel leder ofta till att spelarna möter en hel massa slps men jag tycker det är svårt att få in namngivna slps utan att spelarna ska känna sig hotade.
Hur gör ni?

[God45]

De ska inte sno något rampljus från spelarna, de ska verkligen inte ingå i gruppen, de ska inte lösa saker, spelarna ska ALDRIG se på när de gör något och väljer spelarna att skita i dem, döda dem eller be dem dra åt helvete ska inte spelledaren försöka insitera på att få med dem eller ännu värre fuska för att få med dem.

[zonk]

2nded för rampljuset. Jag har haft med SLP i gruppen men då ofta i form av ruskigt korkade talande familjarer etc. Spelarna hade t.ex. jävligt roligt när fladdermusen Flax undersökt en (uppenbart magisk) fälla och lyckades klämma ur sig att jaaaa... den var nog magisk? Tack, Flax, tack så mycket..

SLP som inte direkt samarbetar med RPna brukar ju dessutom ha sina egna målsättningar och liknande. Det gäller väl där att spela dem vettigt - att vara sjukt dryg mot en massa tungt beväpnade, ärrade veteraner från vildmarken är liksom inget man gör om man är rädd om livhanken, såvida man inte sitter på tillräckligt mkt eget våld för att kunna göra sånt. De flesta butiksinnehavare etc lär väl stryka RPna medhårs (och sedan erbjuda dem så lite guld som möjligt för de där föremålen från kryptan..)

[luddwig]

Vilken typ av SLP menar du afUttermark? "Kompis-SLP", slumpmässiga personer i spelvärlden eller antagonister?

[afUttermark]

Jag ser kampanjspel lite som en tv-serie, för att det ska bli intressant kanske det vore kul om birollsinnehavare dök upp i fler än ett avsnitt(spelmöte). Problemet är att så fort jag introducerar en slp som är på samma nivå som mina spelare upplever dom oftast dom som antagonister.

Därför gillar jag bäst att spela spel där spelarna själva har listat en lång rad med bekanta som man kan sätta in i spel.

Jag har väl redan fått svaret av God45. Jag måste tona ner rampljuset på slpn.

[Lupus Maximus]

Det beror så pass mycket av vad spelarna vill, och vad de är vana vid. De två sakerna kan vara motsatta, så att de reagerar på ett sätt de egentligen inte gillar. Så tona ner rampljuset behöver inte vara det rätta.

[luddwig]

Det låter som att du har överdrivet paranoida spelare, vilket inte alls är ovanligt. Ett sätt att hantera situationen kan vara att visa att det finns pålitliga SLP/biroller. Kanske en uppdragsgivare som håller vad hen lovar. Kanske en affärsinnehavare som säljer kvalitetsgrejer. Kanske en skum person som faktiskt visar sig vara på rollfigurernas sida. Ett annat sätt kan vara att låta rollfigurerna gå miste om något eller misslyckas just för att de är överdrivet paranoida. Sedan har God45 helt rätt, det är viktigt att SLP inte stjäl rampljuset från rollfigurerna. Rollfigurerna ska vara huvudpersonerna och det är deras val som ska forma berättelsen. Samtidigt kan det mycket väl finnas färgstarka och betydelsefulla SLP som arbetar både med och mot rollfigurerna, men SLP är ändå alltid biroller.

[RasmusL]

Jag ser kampanjspel lite som en tv-serie

Har du pratat med spelarna om det och frågat dem om det också är vad de vill? Spel som Prime Time Adventures gör ju TV-seriegrejen explicit och har tekniker för att främja det sättet att spela (exempelvis tydligt uppdelat i scener med beskrivna kameravinklar och liknande, fokus på en "huvudroll" per episod, plot armour, utrymme att spela ut filmiska dialoger utan risk, etc), kanske kika lite på det för inspiration?

Jag faller då och då själv i fällan att spelleda med en oförlåtande och konsekvenstung stil och sedan bli snopen när spelarna inte litar på någon eller något. Men är jag generös och transparent med spelarna så är de generösa och transparenta med mig :)

[Rymdhamster]

Mmmm... ja att SL låter sina SLPer reagera fullkomligt logiskt på rollpersonernas handlingar samtidigt som spelarna tycker att SLPs reaktioner är fullkomligt orimliga, överdrivna och orättvisa är något känner väl igen =D

Tyvärr...

En källa är att spelare och SL helt enkelt inte har samma film som referenspunkt (nej, det behöver inte vara en film): i vissa filmer går protagonisten in på en bar, slår en flaska i huvudet på tuffingen i dörren, hotar bartendern och går därifrån med informationen. I andra filmer går protagonisten in på en bar, försöker hota bartendern, och får stryk så det skriker om det. Om spelaren tror att det är film nr 1 som gäller, och spelledaren gör på film nr 2, så blir det jäkligt frustrerande för spelaren.

En annan källa är att spelarna inte sitter på all information, och dessutom vägrar inse att de inte sitter på all information (undermedvetet, tror jag). Dvs om baren är hemvist för det hårdaste, grymmaste MC-gänget i staden kanske bartendern har väldigt god anledning att inte bli skrämd av rollpersonen. Medan spelaren som tror att det är en helt vanlig bar tycker det är skitdåligt att hans jättehårda rollperson inte lyckas hota den mesiga bartendern.

Sen har man ju såklart skillnader i rent personliga uppfattningar. En spelare tycker kanske på allvar inte att det är särskilt hotfullt att säga att han ska slå någon på käften, för han är van vid att man skämtar så. Om då SL inte alls ser humorn och låter SLP:en reagera som någon faktiskt hotat denne på allvar så kan det bli konstigt igen.

Det finns tyvär inge jätteenkla lösningar på detta förutom att prata-prata-prata. Jag försöker alltid gå igenom innan en kampanj eller spelkväll vilken "filmnivå" jag tänkt att allt ska ligga på. Eller för all del, frågar spelarna vilken filmnivå de vill ligga på. Är rollpersonerna "de hårdaste dräggen i staden", eller är de bara "dräg rätt och slätt". Kan en rollperson spöa upp fem SLPer på en gång, eller är det att automatiskt förora fajten?.

Sen har jag börjat vara rätt öppen med när spelarna inte har all information. Typ att "den här bartendern borde verkligen känna sig jätterädd för dig just nu, att han istället kaxar emot är faktiskt skitkonstigt. Det måste finnas någon faktor du inte har insett här". Eller bara förklara resonemanget du för: "Du hotar en köpman på ett torg där det finns massor av vittnen och stadsvakten finns inom skrikavstånd. Han är inte alls sugen på att kasta dagens vinst i sjön oavsett hur läskig du är."

Och slutligen brukar jag ofta fråga spelarna vad deras intention är när de har sagt något eller gjort något. "Var avsikten att hota honom till livet, eller ville du bara visa att du är en tuff person som man inte borde bråka med?".


Jag känner överlag att brutal öppenhet drastiskt minskat stunderna av frustration mellan SL och spelare, och de gånger frustrationen uppstår är de offast för att jag glömt bort att vara öppen med något.

[krank]

Det finns tyvär inge jätteenkla lösningar på detta förutom att prata-prata-prata.

Jag vill också lägga en röst på universalmedlet "prata med spelarna". Om det är något man upplever inte fungerar så som man vill kring spelbordet så kan det vara dags med en öppenhjärtlig diskussion kring det problem man upplever och se om någon annan upplever detsamma. Och hur man isåfall kan lösa det. Tyvärr är det ju rätt svårt att hitta ett sätt att introducera SLP:er utan att spelarna känner sig hotade, om man inte vet varför spelarna känner sig hotade - och det kan man nog bara få veta genom att fråga. Har de blivit brända efter att en gång för mycket litat på en SLP? Upplever de spelvärlden och SL som rent antagonistiska och ser överdriven försiktighet som en fråga om överlevnad? Tänker de sig ett "spelarna vs SL"-spel? Eller tycker de bara att det är mycket roligare att vara misstänksamma / agera som att de känner sig hotade av nya SLP:er?

Många i tråden har gett bra råd; öppenhet och tydlighet och att se till att introducera ett gäng SLP:er som faktiskt är hjälpsamma och inte förråder rollpersonerna (eller blir kidnappade, eller korrumperade, etc etc).

(Sedan är jag inte helt säker på om spotlight-grejen är så universell egentligen; det känns mycket som en fråga om spelstil. Men ja, om spelarna förväntar sig att deras rollpersoner ska vara spelvärldens huvudpersoner och att ingen ska ta deras spotlight så är det såklart bra att spela på de förväntningarna. Ytterligare en ganska bra sak att diskutera innan man spelar, tillsammans med huruvida spelarna tycker att det är viktigt att deras rollpersoners beslut har stor effekt på spelvärlden).

[God45]

Vi hade en liknande situation när vi körde vår första Werewolf the Apocalypse kampanj där vi behandlade allt från Umbran, spelets andevärld, som ondskefullt och misstänkt. Spelledaren började bli irriterad och frågade varför vi såg andevärlden som så dålig när vi skulle vara dess väktare och vi bara: ”För att det är ett animistiskt helvete och allting därifrån är som saker från helvetet. INGET från umbran har varit något annat än dåligt.”.

Problemet är ofta att spelledare missar att saker BARA är det som hänt vid bordet för spelarna, inte det du planerat eller backstoryn från spelet.

[Tre solar]

Gör den hjälpsamma och kompetenta. Det gillar alla.

[Mundo]

Utan att spelarna känner sig hotade?
Wat?

Kan någon förklara för mig vad det är som åsyftas här? Misstänker att det inte handlar om att de är in character misstänksamma mot alla SLPs och tror att alla är ute efter dem?

Själv har jag endast upplevt problemet med SLPs i gruppen när jag har kört DnD, som är otroligt mycket mer combat-centriskt än övriga rollspel jag lirar (kartor, HP, levlar, min-maxa, etc) för det är tråkigt när SL först gör moves för mina fiender, och sen för mina allierade.

Men för "vanligt" rollspel har jag aldrig upplevt att det skulle vara något negativt att ha en SLP i gruppen, om SL bara är medveten om vad spelarna gillar och inte gillar, såklart. Jag håller verkligen inte med somliga ovanstående att det är förbjudet att någon SLP någonsin ska få vara användbar, prata, lösa ett problem, ingå i en grupp eller vad som helst. Detta kan såklart vara ett problem om SL gör en karaktär som ser ut som en coolare version av SL själv och är en superninja som dödar allt, men det känns som om en sådan karaktär förstör spelupplevelsen varesig den är allierade eller en fiende.

Somliga av mina mest givande rollspelsscenarion så bestod min grupp av två spelarkaraktärer och tre SLP (vid ett tillfälle växte gruppen till fem SLP, huga så hemskt!).

-----------------------------------------------------------------------

Istället skulle jag säga att snacka med din grupp. Var rakt på sak och lägg korten på bordet: "Tjena, jag har lite funderingar på att ha SLPs i gruppen. Vad tror ni om det? Vad skulle kunna vara bra med det? Vad skulle kunna vara dåligt?" Det här gäller i princip ALLTING som har med rollspel att göra imo.

Hur mycket strid skulle ni gilla? Hur mycket problemlösning? Hur ska sociala konflikter lösas? Ska ni förklara vad ni vill få ut en situation och bara rulla eller ska ni beskriva in character vad som händer? Desto mer som är tydligt redan innan karaktärerna har fått namn, desto bättre.

[afUttermark]

Jag har spellett dem i tjugo år så jag skulle väl kunna prata med dem, antar jag.

[Lupus Maximus]

Jag tolkar det som om du menar alla SLPs i settingen, t.ex. andra äventyrare som dyker upp då, och inte SLPs i gruppen.

Min spontana reaktion är att någon av dessa anledningar ligger bakom.
1. De gillar power-fantasy, och jämbördiga SLPs påminner dem om att de inte är lika kickass som de vill vara.

2. Tidigare spel har haft med backstabers till SLP. Behöver inte vara alla, men tillräckligt många för att de anser att de måste hålla potentiella hot kort.

Då du har spelat med dem i 20 år, hur såg din spelledarstil ut för 10-15 år sedan? Det kan vara ett inlärt beteende från tidigare spelstil, andra spelledare de spelat med, eller att de läst för mycket "tips" på nätet om rollspelande (ungefär som att en hel del spelledare blir paranoida spelare, eftersom de vet vad en SL kan hitta på).

Dock, väldigt många är usla på att prata om vad de vill och inte vill. För det första så är det inte ens säkert att de ens har koll på vad de vill och gillar, och för det andra är många ovana att prata om det. Så det kan behövas att man pratar om det från flera vinklar.