Nostalgi ur ett kulturellt perspektiv

[entomophobiac]

Så det ligger nära till hands att istället anklaga dig för cherry picking när du väljer att se en inte alls drivande och ganska anonym del av OSR som kärnan.

Jag känner att du tar lite orden ur munnen på mig, ärligt talat. Mitt syfte är inte att kritisera OSR på något sätt—jag spelar själv OSR och köper mycket OSR-grejer just för att det görs mycket nyskapande. Det jag skrev var:

"Mycket infekterad debatt mot inkludering har även förekommit och flera individer i kärnan [...] är minst sagt konservativa och bakåtsträvande."

Så alltså hävdar jag inte vare sig att den infekterade debatten är dominant eller att hela kärnan är konservativ och bakåtsträvande.

Men stor del av OSR växte fram som en motpol till d20/OGL med en grundföresats om att det var bättre förr. Att det sedan vuxit fram så mycket mer ur det är varför jag tycker det är "mycket som är riktigt coolt och som tar hobbyn vidare".

Håller helt med om att Renaissance är ett bättre ord, däremot, men allt är heller inte renässans—det är väldigt mycket Revival där med.

[God45]

Först och främst så är det nog vanligare att se betydelsen Old School Renaissance än Revival, och det signalerar mycket bättre vad det rör sig om. En renässans, nyskapande med ena foten i det gamla materialet. Kompatibilitet skulle jag säga mycket mer handlar om att kunna ha tillgång till mycket material snarare än någon sorts nostalgisk bundenhet till gamla moduler. Att OSR skulle ha en kärna av konservativa och bakåtsträvande personer förstår jag inte, där får du vara mer konkret. OSR drivs idag enligt mig av personer som Patrick Stuart, Emmy Allen, Ben Milton, Scrap Princess, Jacob Hurst, Luka Rejec m fl och ingen av dem känns som att de passar in på din beskrivning speciellt väl. Så det ligger nära till hands att istället anklaga dig för cherry picking när du väljer att se en inte alls drivande och ganska anonym del av OSR som kärnan.

För mig personligen handlar OSR inte alls om nostalgi och har aldrig gjort. Jag hade aldrig spelat D&D överhuvudtaget innan jag spelade OSR så det känns extremt krystat att på något sätt hävda att jag skulle dragits till det av nostalgiska skäl. Snarare kändes det nytt och fräscht för mig, med spelelement som jag inte tidigare stött på. Och jag vet att jag inte är ensam om den åsikten.



Jag tycker inte nostalgin är drivande. Det som driver är saker som till exempel skapande av intressant fantastik med spännande miljöer och perspektiv eller ett driv efter enkelhet och effektivitet i regler och beskrivningar. Att många ger ut egna saker som kanske inte lyckas med detta och inte är nyskapande har väl ändå inget med nostalgi att göra. Det är snarare helt naturligt att det blir så när det är så enkelt som idag att ge ut egna saker. Så jag tycker du får ta en funderare på vad du verkar ha bestämt dig för att OSR är, och kanske snarare se ditt perspektiv som hur du använder OSR. Det finns många där ute (inte minst i den här tråden) som inte håller med dig.

100% medhåll!

[Genesis]

Jag blir väldigt sugen av nostalgivågen att återbesöka de platser och världar jag lekte i som barn/ung, men nu som en vuxen med annan smak. Jag skulle gärna besöka Ereb Altor, Mundana, Neotech, Shadowrun-världen och kanske Pyrisamfundet (från MUA, då jag inte spelade någon tidigare variant vid mer än ett tillfälle). Så för mig skulle det nog handla om att få se på dessa platser med nya ögon, göra något nytt på en plats som jag har minnen från.

Sedan finns det tre saker som gör att jag inte gjort det. Dels är jag inte intresserad av de nostalgispel som släpps, eftersom de är skrivna för en spelstil som jag inte tycker är så kul. Stor IP betyder stort spel som riktar sig till stor publik, och den spelstilen storpubliken gillar lockar mig inte. Dels så minns jag ärligt talat inte så mycket från min tid som ung rollspelare. Jag minns att det fanns ankor och att min bror en gång spelade en alv med två svärd, och det är typ allt. Enstaka brottstycken. Jag känner igen vissa ord som Hynsolge och Trakorien, men egentligen mest som ord. Skulle jag spela i Ereb Altor igen skulle det mesta vara nytt för mig, vilket skulle förta en del av poängen. Sedan tror jag inte att de andra i min spelgrupp är så intresserade av detta, men jag kan ha fel.

[anth]

Jag har två frågor som jag tycker är viktigare:
A. Hur definierar ni nostalgi?
B. Utifrån den definitionen: har vi ens en nostalgivåg just nu?

Nostalgi är önskan/viljan att återuppleva hur man själv hade det förr (ofta underförstått ens barndom), "då det var bättre och mer rosaskimmrande".
Jag blir alltså "nostalgisk" när jag hör musik från min skoldisko-tid (även om jag inte lyssnar på sådan musik idag).
Men jag blir INTE nostalgisk om jag hör Louis Armstrongs What a Wonderful World, för jag var inte född då.

Det betyder inte att What a Wonderful World är dålig, tvärtom! Men den väcker inte nostalgiska minnen hos mig, för jag var inte född då.
(kanske väcker den nostalgiska minnen hos andra här på forumet, men då är det mer troligt att man hörde den i filmen Good Morning Vietnam)

Jag håller med om att vi har en retrovåg inom rollspel idag - och jag tycker att det är bra.
Det är bra att vi förvaltar vårt rollspelsarv innan det går förlorat.
Förvaltar man inte det gamla har man ingen historia - och det hade varit väldigt tråkigt.
Det skulle betyda av många av er aldrig skulle ha hört talas om Louis Armstrong, om Bellman, om Shakespeare, om Homeros.

Jag vet att många är less och sura på retron för det hindrar nya saker att komma fram - men det är fel.
Retron är inte bara återupplevandet av barndomen, det är att ta ens barndomsminnen och mixa med moderna idéer, vilket resulterar i en syntes av nyskapande.
Titta på nya retro-spel som into the Odd, The Black Hack, Knave och Svärdets Sång. De är någonting helt nytt.

Den stora frågan är om retrovågen också är en nostalgivåg?
På det svarar jag nej.
Det kan så vara att DoDR från 2016, Orvars och Spelpappans böcker om Äventyrsspel och Mutant och Svärdets Sång med Gullikssons bilder lockar 40-åriga personer av nostalgiska skäl.
Men ärligt: hur stor andel av dagens rollspelare är 40+? Det må så vara att medelåldern på rollspel.nu är hög, men det speglar tyvärr inte dagens rollspelare (däremot speglar det en köpstark grupp: personer i begynnande medelålder, som är villiga att kasta pengar på barndomsminnen).

Det stämmer att just jag började min rollspelsbana med ADnD på 1980-talet och att jag spelar OSR idag.
Men många i min spelgrupp var inte ens födda under gammel-DnDs era och jag kan med bestämdhet säga att vårt OSR-spel inte alls liknar sättet jag spelade ADnD på 1980-talet.
Den enda nostalgi jag har är att jag envisas med att vilja ha flera klasser och separera dem från raser, när mina medspelare idag är helt tillfreds med att alv, dvärg och halvling är klasser och inte raser.

Kort sagt så pågår det inte någon nostalgivåg.
Däremot finns det en väldigt liten grupp rollspelare vars gemensamma nämnare är:
- De växte upp och började spela rollspel på 1980-1990-talet.
- De är aktiva här på rollspel.nu
- De skriver i den här tråden.
För dem är det nostalgi. Men kalla det inte "våg".

[Bifur]

Till att börja med ska sägas att jag tror att det är svårt att svara annat än anekdotiskt kring frågorna. Man vet sina egna motivationer men sällan andra. Nostalgin ligger helt enkelt i betraktarens öga. Med den reservationen så...

För det första, även om vi kanske haft denna diskussionen förr: det är rimligt att skilja på nostalgiska produkter och återanvändningen av ett varumärke. I det senare fallet kan en anspelning på nostalgi möjligen fungera som ett kortsiktigt säljargument men det är knappast kärnan, speciellt inte gentemot den primära marknaden som väl alla härinne utgör. Bara nostalgi kan möjligen ge dig några extra slantar inledningsvis men det kommer inte räcka särskilt långt i att bygga en demografi som faktiskt spelar spelet (lex DoD 2016). Jag är alltså delvis tveksam till att det pågår en nostalgivåg i faktiskt utgivning och spelande. (Anekdotiskt som sagt men att Äventyrsspelsboken var nostalgisk är självklart: många i min bekantskapskrets har glatt bläddrat i den och mints tillbaka - inte en enda har faktiskt tagit de ljusa minnena till intäkt för att de borde börja spela själva trots mina inviter.)

Så för att säga något om frågorna med utgångspunkt att det ändå finns en nostalgivåg:

1) Är det en återgång till barndomens kul? Nja, vem vet? Så kan det vara men jag gissar att vi på forumet är ett dåligt urval för att svara på frågan. Majoriteten härinne är folk som aldrig slutade spela rollspel. Jag skulle säga att för att svara ja på den frågan, ur svenskt perspektiv, räcker det inte bara med att titta på vilka spel som görs utan man måste även undersöka hur de spelas och av vilka personer - vilket inte är så lätt. Men mitt intryck är att den renodlade nostalgin som artikuleras i olika forum främst faktiskt riktas mot 80-talets spel, inte mot nyversioner.

2) Är det ett sätt undvika dagens krav på inkludering m.m.? Oklart av samma skäl som ovan. Det som kan sägas är att få av de nya svenska spel som kommit har en ansats likna 80-talets produkter i den aspekten. Jag gissar att om den medvetna/undermedvetna drivkraften är slippa de kraven då blir man mest besviken och vänder nog, återigen, hellre blicken mot de gamla spelen.

3) Är det en möjlighet för tidigare exkluderade grupper att ta del? Ingen aning men det låter ju trevligt i så fall.

4) Är det ett uttryck för en generell konservativ backlash? Jag antar att det i så fall borde hänga ihop med fråga 2. Och i relation till den så: nej det tror jag ändå inte av skälen som ges ovan.

[Bolongo]

Som jag även anmärkte på FB: jag ser återkommande exempel på #2, och undrar ifall #4 döljer sig bakom det, men det är ju väldigt svårt att avgöra. Ser väldigt få exempel på klart uttalad #4.

[Grisodlar'n]

Jag skulle bestämt hävda att det pågår en slags revivalvåg med många av de spel och äventyr som nu produceras. De är likt remakes och reboots i filmvärlden. Remakes och reboots görs aldrig av filmer som har fått 2,3 på imdb naturligtvis (även om det borde funka så). Jag avskyr de flesta remakes och reboots som görs. När det gäller rollspel så kan en viss del av kärnan finnas kvar, t ex namn och företeelser från en känd spelvärld som Altor, men reglerna är nya och främmande. Jag är en hängiven och konservativ gammal nostalgiker. Jag har tyvärr inte hittat det där magiska skimret i de produkter som producerats än så länge. Herr Blixts äventyr till Drakar och Demoner 2016 kom väl lite nära, men något var off iallafall. Där var det spelvärlden som kändes off.

Chaosium ägnar sig också åt revivals när de kommer med nyversioner av t ex Masks of Nyarlathotep, Horror on the Orient Express och liknande från deras gamla utbud. Men de ändrar alltid saker, inte för att vara nyskapande, utan för att vara s k inkluderande och liknande saker. De kanske byter ut en manlig professor i det gamla äventyret mot en kvinnlig, färgad sådan som exempel? Men vad handlar det om, egentligen? Som Keeper kan du ju göra alla NPCs färgade om du vill. Jag har varit SL i många, många år och har alltid ändrat och strykit saker jag inte gillat i rollspelsprodukter, precis som när det har rört regler. Det är ju något varje SL/Keeper bör göra om man inte gillar något. Men att Chaosium gör det handlar för mig inte om någon slags kreativ krydda, eller ett försök att förbättra saker (förutom t ex det rent grafiska) utan mer att man är lite rädd för att gammalt material ska uppfattas som det fruktade sunket och dra på sig någon Twitter-storm där en handfull individer går till betsk attack. Jag inser att jag nog är ensam om denna uppfattning på detta forum, men det är min fulla rätt. Om Chaosium verkligen ville vara inkluderande så skulle de inkludera sunkigt konservativa människor som jag också.

[Tant Ragnar]

Jag skulle bestämt hävda att det pågår en slags revivalvåg med många av de spel och äventyr som nu produceras. De är likt remakes och reboots i filmvärlden. Remakes och reboots görs aldrig av filmer som har fått 2,3 på imdb naturligtvis (även om det borde funka så). Jag avskyr de flesta remakes och reboots som görs. När det gäller rollspel så kan en viss del av kärnan finnas kvar, t ex namn och företeelser från en känd spelvärld som Altor, men reglerna är nya och främmande. Jag är en hängiven och konservativ gammal nostalgiker. Jag har tyvärr inte hittat det där magiska skimret i de produkter som producerats än så länge. Herr Blixts äventyr till Drakar och Demoner 2016 kom väl lite nära, men något var off iallafall. Där var det spelvärlden som kändes off.

Chaosium ägnar sig också åt revivals när de kommer med nyversioner av t ex Masks of Nyarlathotep, Horror on the Orient Express och liknande från deras gamla utbud. Men de ändrar alltid saker, inte för att vara nyskapande, utan för att vara s k inkluderande och liknande saker. De kanske byter ut en manlig professor i det gamla äventyret mot en kvinnlig, färgad sådan som exempel? Men vad handlar det om, egentligen? Som Keeper kan du ju göra alla NPCs färgade om du vill. Jag har varit SL i många, många år och har alltid ändrat och strykit saker jag inte gillat i rollspelsprodukter, precis som när det har rört regler. Det är ju något varje SL/Keeper bör göra om man inte gillar något. Men att Chaosium gör det handlar för mig inte om någon slags kreativ krydda, eller ett försök att förbättra saker (förutom t ex det rent grafiska) utan mer att man är lite rädd för att gammalt material ska uppfattas som det fruktade sunket och dra på sig någon Twitter-storm där en handfull individer går till betsk attack. Jag inser att jag nog är ensam om denna uppfattning på detta forum, men det är min fulla rätt. Om Chaosium verkligen ville vara inkluderande så skulle de inkludera sunkigt konservativa människor som jag också.

Eller nä, fick just en vision av tangenten på min frågeställning och jag är inte så intresserad av den diskussionen.

Du gillar det du gillar, jag har inte några värderingar gällande det.

[Jocke]

Thisp: jag tänker att det här grejerna är en nostaligvåg och om man ser det så, då kan de här sakerna vars intressanta att prata om...

Alla andra: Nja, nostaligvåg och nostaligvåg det vet jag inte om just min grej är...

[Magnus Seter]

Men vad handlar det om, egentligen?

Troligen om att på ett bättre sätt skapa en skildring av hur det såg ut förut. Alltså att det fanns kvinnliga professorer. Och säkert om att det blir mer intressanta miljöer och äventyr om inte alla SLP är vita män.

Tidiga rollspel skrevs företrädesvis av unga män (som jag själv till exempel), och om jag bara ser till mig själv så var det så mycket enklare att bara ha alla SLP som män, eftersom jag tyckte det var rimligt utifrån vad jag såg i annan media och i andra rollspel.

Men ju mer jag lärde mig om historien och även om hur man skapar en intressant miljö och intressanta äventyr, så insåg jag att det var mycket rimligare att göra SLP på ett annat sätt än "vit man med specialkunskap". Och det är nog till största delen detta som är motivet för att göra förändringar.

Sen är det ju det gamla vanliga: om det inte finns någon som ser ut som du i ett rollspel, så är det till viss del exkluderande. Och varför då inte ändra lite här och där för att göra en produkt mer inkluderande, i en hobby som har fler diversifierade deltagare än förr?

Och du kan ju också göra som du själv föreslår: byt den kvinnliga professorn till en man. Som en keeper kan du ju göra alla SLP till män om du vill och om du tycker att det skapar en mer spännande miljö och ett mer intressant äventyr för dina spelare. Själv har jag 50/50, så det är ett litet steg på vägen för mig i alla fall.

MVH

/Magnus

[Arfert]

Tja, jag skrev ett något längre inlägg på FB, men i korthet var, anekdotiskt, spelgängen mer blandade 1979 än 1989. Så om det fanns exkludering så ökade den med tiden. Kanske för att de som började spela 1979 var eller började bli vuxna, medan de som började spela svenska rollspel senare på 80-talet var i 12-årsåldern. Och en 12-årings bekantskapskrets och spelgrupp 1985 var nog betydligt mer homogen, och det höll i sig.

Dock känner jag att frågeställningarna är en smula tendentiösa, utom kanske 1:an. 3-4 förutsätter att nostalgivågen drivs av dunkla och murkna idéer. Så behöver det ju inte alls vara, utan det kan vara som punken, som gick tillbaka till ett 3-ackordsideal, efter att musikscenen dominerats av band som Led Zeppelin, Pink Floyd, Queen och Emerson, Lake & Palmer.

Jag tror att man söker enkelhet som spelare, kombinerat med att inarbetade varumärken har lättare att sälja.

[Grisodlar'n]

Troligen om att på ett bättre sätt skapa en skildring av hur det såg ut förut. Alltså att det fanns kvinnliga professorer. Och säkert om att det blir mer intressanta miljöer och äventyr om inte alla SLP är vita män.

Tidiga rollspel skrevs företrädesvis av unga män (som jag själv till exempel), och om jag bara ser till mig själv så var det så mycket enklare att bara ha alla SLP som män, eftersom jag tyckte det var rimligt utifrån vad jag såg i annan media och i andra rollspel.

Men ju mer jag lärde mig om historien och även om hur man skapar en intressant miljö och intressanta äventyr, så insåg jag att det var mycket rimligare att göra SLP på ett annat sätt än "vit man med specialkunskap". Och det är nog till största delen detta som är motivet för att göra förändringar.

Sen är det ju det gamla vanliga: om det inte finns någon som ser ut som du i ett rollspel, så är det till viss del exkluderande. Och varför då inte ändra lite här och där för att göra en produkt mer inkluderande, i en hobby som har fler diversifierade deltagare än förr?

Och du kan ju också göra som du själv föreslår: byt den kvinnliga professorn till en man. Som en keeper kan du ju göra alla SLP till män om du vill och om du tycker att det skapar en mer spännande miljö och ett mer intressant äventyr för dina spelare. Själv har jag 50/50, så det är ett litet steg på vägen för mig i alla fall.

MVH

/Magnus

Jo, visst fanns det kvinnliga professorer, jurister, piloter, kvinnliga upptäckresande, etc, men de var inte direkt många under 1920-talet. Men du har självfallet rätt i sak. Men att tåga in på ett universitet och finna en massa professorer i kjol anno 1924 var väl inte alltför sannolikt. Men visst, kvinnor bör väl förekomma i lika eller t o m högre grad (tack vare The Great War) i klassiska CoC-äventyr om man vill ha en realistisk fördelning av könen. Men det krävs research om man vill porträttera 1920-talet på ett realistiskt sätt. Andelen afroamerikaner i t ex Upstate NY var försvinnande få till antalet (jag har kollat censuslistor och liknande material när jag placerade äventyret jag håller på att plita på i Adirondacks). De flesta bodde fortfarande kvar i Södern. Men nog om detta för i Chaosiums fall tror jag inte att det handlar om detta överhuvudtaget. Enligt min högst personliga åsikt, gubbparanoia och Novaluzidmagkänsla så känner jag att deras nytryck är lite politiserade samt att de går mer mot det pulpiga hållet där allt liksom inte behöver researchas och där de mer unkna men realistiska bitarna av 1920-talet suddas bort. Naturligtvis vill de också mjölka kon med nytryck (vilket jag också har synpunkter på) men i deras få videos på Youtube och på Yog-Sothoth forumet kan jag ändå ana att det finns krafter som vill förändra CoC till något annat.

[Grisodlar'n]

Tja, jag skrev ett något längre inlägg på FB, men i korthet var, anekdotiskt, spelgängen mer blandade 1979 än 1989. Så om det fanns exkludering så ökade den med tiden. Kanske för att de som började spela 1979 var eller började bli vuxna, medan de som började spela svenska rollspel senare på 80-talet var i 12-årsåldern. Och en 12-årings bekantskapskrets och spelgrupp 1985 var nog betydligt mer homogen, och det höll i sig.

Ja, det stämmer nog. Så var det allt i mitten av 80-talet. Jag kan bara utgå från de jag själv spelat med under åren. Endast två tjejer har varit med under något enstaka tillfälle.

[Magnus Seter]

de går mer mot det pulpiga hållet där allt liksom inte behöver researchas

Få företag gör mer research och har mer kunniga och högt utbildade skribenter än Chaosium, och särskilt till CoC. Så jag är inte orolig över något sådant, och tror inte någon annan behöver vara det heller.

För övrigt skrevs CoC av Sandy Petersen för att vara just mer pulp än Lovecrafts texter, för att det då i alla fall inte sågs som så stor potential till rollspelande om man la upp spelet enligt mallen "en vit snubbe upptäcker nått hemskt och blir galen the end". Så att det går mer mot pulp är helt enligt ritningarna, och jag skulle nog hävda att det aldrig gått från pulpen heller.

Dock är ju nostalgin stark kring CoC. Det ser man inte minst som du säger i och med att Chaosium ger ut gamla saker om och om igen, och att vi spelare som grupp köper Masks of Nyarlathotep igen och igen. Men det kan ju också handla om att det är en sådan klassisk kampanj, mer än nostalgi.

Själv drivs jag av nostalgi när jag konsumerar spel. Köper WFRP igen och igen, fast jag inte behöver mer material till det spelet egentligen. För att jag minns det som helt fantastiskt när jag körde det under andra hälften av 80-talet, och hoppas kunna fånga den magin igen.

MVH

/Magnus

[Grisodlar'n]

Få företag gör mer research och har mer kunniga och högt utbildade skribenter än Chaosium, och särskilt till CoC.

Ja, jag vet inte det, jag. För att vara så många inblandade i projekten så trampar de fel rätt ofta. Oscar Rios verkar ha lite av en låt gå-attityd (om det inte gäller Romarriket), fast han är ju med Golden Goblin nu. Oscar Rios är för övrigt med i några segment av min favoritkanal på youtube (Into the darkness) där de försöker skriva ett CoC scenario som ska utspela sig i South Dakota. Jag påpekade att området de tänkte nyttja (p g a en lokal legend) hade varit ett indianreservat sedan 1860-talet, men det var tydligen inte så viktigt.

Skribenten bakom äventyret Amidst the ancient trees som jag gillar har missat en vital sak som jag upptäckte när jag hade tänkt placera ett äventyr kring den s k Benningtontriangeln och Green Mountain i Vermont. Det så sägenomspunna Glastenbury Mountain med sina idag skogsklädda höjder var i princip ett gigantiskt kalhygge på tidigt 1920-tal, liksom flera områden kring bergskedjan.