Tillkännagivande

Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Din favoritgenre?

Minimera
X
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

    Din favoritgenre?

    Har du en favoritgenre inom rollspel och i så fall vilken? Vad gör just den genren till din favorit? Vad gör att du inte gillar andra genrer lika mycket? Överensstämmer dina preferenser när det gäller rollspel med sådant som böcker och film eller gillar du olika i olika sammanhang?

    För egen del är jag allätare. Jag spelar gärna fantasy, science fiction, postapokalyps eller western. Favoriten är rymdopera. Jag tilltalas helt enkelt väldigt mycket av rymdfärder, främmande planeter, märkliga varelser och det stora okända. Vad som inte lockar mig är verklighetsnära spel och skräck. Verkligheten får jag nog av ändå, och jag är inte intresserad av att känna rädsla eller obehag.

    Mina preferenser när det gäller rollspel överlappar med vad jag gillar i andra sammanhang. Jag ser lika gärna en Clintan-western eller Jedins återkomst som Game of Thrones, och jag läser lika gärna Spindelmannen som någon av Asimovs böcker. Skräckfilm och -litteratur går däremot helt bort. Dock är jag petigare när det kommer till rollspel, kanske för att rollspel kräver en större investering i tid och för att jag har möjlighet att spela mer sällan än jag till exempel kan se film.

    #2
    Fantasy! Det är mest arketypiskt, mest fyllt med möjligheter att berätta vilken historia som helst, har ett etablerat formspråk som alla redan kan, har mytiska resonanser som inget annat och har det bästa rollspelet (OSR D&D). Det låter mig berätta historier om folk som dör i smutsen, om folk som uppstiger till gudomlighet, hjärnlösa sagor om slakt och list eller politiska fulspel och konspiration. Och det är så jävla kul!

    Kommentera


      #3
      Jag är också lite av en allätare, men vill defintivt ha klara fantasi-inslag med i spelvärlden. Jag menar alltså inte "fantasy", som i alver och dvärgar nödvändigtvis, utan laserpuffror och FTL-rymdskepp är fullvärdiga fantasiinslag. Jag vill bara inte spela i vår vanliga värld. Den får jag tillräckligt av utanför rollspelandet.

      Vad som är min absoluta favoritgenre varierar rätt mycket fram och tillbaka. Om jag spelar/spelleder i min nuvarande favoritgenre så kommer jag så småning om bli mätt på det och bli sugen på en annan genre.

      Tidigare favoriter har varit post apokalyps och cyberpunk, och båda ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Men de senaste åren har jag varit väldigt inne på fantasy.

      Kommentera


        #4
        Min favorit över hela linjen är fantasy. Jag tror det är för att det känns som historia (som jag också är mycket intresserad av), men med fantasiinslag. När det gäller film är väldigt många av fantasyfilmerna tyvärr dåliga. Bra fantasyböcker finns det däremot gott om. Vissa rymdfilmer/serier gillar jag, t.ex. The Expanse och så klart Firefly. Men jag är inte lika förtjust i att rollspela genren, delvis för att jag tycker det är svårt att hitta gemensamma referensramar, plus att det kan bli lite för teknikfixerat.

        Kommentera


          #5
          Just nu är jag mycket för action eller konfliktfritt. Den senare fokuserar mer på att bygga upp en berättelse tillsammans med deltagarna. Båda har mer verklighetsflykt att göra, att bygga gemenskap och att kunna simulera det vi upplever via film.

          Kommentera


            #6
            Politisk skattletar-medeltidsfantasy-horror.

            En gammal Indiana Jones-artefakt, ambitiöst snåriga politiska intriger och nån mumie som vaktar templet eller nån zombiedrake som sover i stadens katakomber!

            Ett hopkok av allt jag gillar mest! Det ska vara som en korsning mellan Sagan om Ringen, en politisk spionberättelse av Jan Guillou och en läskig Lovecraft-novell. Det ska vara vuxet, pretentiöst och intelligent - men för den sakens skull inte sakna något coolt monster!

            Ingenting modernare än 1920. I enstaka händelse av sci/fi ska det vara skitig low tech.
            Last edited by Daniel; 16 April 2019, 11.16.

            Kommentera


              #7
              Mysterielösande och detektivande. Oavsett setting-skal så är det vad jag vill fokusera på; lösa mysterier, undersöka saker, räkna ut hur saker egentligen funkar eller är.

              Jag ser "genre" i rollspel som ganska fristående från "setting-typ", dvs fantasy/scifi etc. Jag menar, mysterielösande i fantasy har mer gemensamt med mysterielösande i en superhjältevärld eller mysterielösande i en rymdoperavärld, än det har med till exempel dungeoncrawling i fantasy. Som jag ser det.

              Men om vi pratar miljöer så... är jag inte så kräsen. Jag gillar modern horror / urban fantasy-aktiga världar och scifivärldar. Allt utom fantasy, generellt. Och ju mer standard-tolkien-aktig fantasyn är desto mindre gillar jag den.

              Kommentera


                #8
                Generellt tycker jag om fantasy/SF och avskyr diskbänksrealism.
                När det gäller rollspel tycker jag dock bättre om fantasy än om SF.
                Anledningen är att jag är tillräckligt tekniskt kunnig för att haka upp mig framtidsteknik som saknar logisk förklaring så det förstör spelupplevelsen för mig.

                Kommentera


                  #9
                  Jag föredrar fantasy. Jag är inte alls avog till andra genrer men de upptar inte en likvärdig andel, speciellt inte i rollspel eller litteratur. Dels är anledningen så klart subjektiv. Jag gillar känslan av saga, mystik och magi som fantasy i sina bästa stunder frammanar och som sällan är andra genres styrka.

                  I rollspel finns det också en intern-logisk anledning i att sådana världar oftare är enklare att få grepp om och hitta en gemensam förståelse för inom en spelgrupp. De är också enklare att skapa äventyr till, mer intuitiva i sin lågteknologiska grund.

                  Det sagt brukar jag ha kul med det flesta genre i rollspelsform.

                  Kommentera


                    #10
                    Ursprungligen skrivet av Bifur Visa inlägg
                    I rollspel finns det också en intern-logisk anledning i att sådana världar oftare är enklare att få grepp om och hitta en gemensam förståelse för inom en spelgrupp. De är också enklare att skapa äventyr till, mer intuitiva i sin lågteknologiska grund.
                    Det här tycker jag är rätt intressant, eftersom det för mig är exakt tvärtom. Jag föredrar nutida världar eller världar i närtid just för att de är lättare att få grepp om (för mig) än pseudomedeltid – hör idag vet jag ju i princip hur saker funkar, det gör jag ju inte nödvändigtvis i Midgård.

                    Och jag har definitivt lättare att komma på äventyr när jag inte hindras av lågteknologiska begränsningar... =)

                    (Nu har jag iofs generellt svårt att skapa äventyr, men jag upplever att det är MINDRE svårt om jag kan använda mig av lite längre resor, mobiltelefoner och DNA-analyser)

                    Kommentera


                      #11
                      Genre valfri, setting fantasy.

                      Kommentera


                        #12
                        Jag gillar snut/deckarkampanjer, förutsatt att de utspelar sig före internet och mobiltelefoner. Förstoringsglas, skuggning i mörka gränder, pappersarkiverade fingeravtryck, vittesförhör, funderande och så vidare. Vår Pinkertonkampanj som utspelade sig dels i Colorado 1869 och dels i New Orleans 1870 blev en stor framgång.
                        Last edited by Mekanurg; 16 April 2019, 13.43.

                        Kommentera


                          #13
                          Tycker det här är väldigt intressant, eftersom svaren tolkar "genre" olika.

                          Försöker svara mer orienterat kring spelstil än vare sig världar eller filmgenrer.

                          Vad jag alltid gillar:

                          - Internkonflikter. Spelare som knivhugger varandras ryggar. Spelare som har olika agendor, både gentemot varandra och gentemot spelets tilltänkta "story". SLPer som inte är pålitliga, typ Chaotic-clericen som lägger en Cause light wounds när du behöver bli helad, eller byråkraten som kräver drösvis med silver i muta för minsta skitsak. Uppdragsgivaren som egentligen är en dubbelagent.

                          - Dålig stämning. Misär, skräck, ångest, karaktärer som dör, skador, etc.

                          - "Larger than life"-äventyr. Lite av motsatsen till dålig stämning. Indiana Jones. James Bond. Star Wars. Hoppa ut genom rutan på övervåningen med två pistoler i händerna och vetskapen att fallet inte tar dig så länge du inte tappar hatten! Action, pure and simple.

                          - Internkonflikter. Japp! Jag gillar gruppdynamisk interaktion så mycket att det måste nämnas två gånger. Ser berättelsen i gruppen--runt bordet--som helt överlägsen äventyrets berättelse(r).

                          Vad jag pendlar mellan:

                          - Verkligheten. Jag kan tycka *allt* är intressant i olika faser. Ibland 1700-talet. Ibland 20-talet. Ibland nutid. Det här blir mer som en inspirationskälla än som en genre egentligen. Verkligheten överträffar dikten, trots allt. Finns så helt galet mycket märkliga fenomen, braigheter och hemskheter att ta inspiration ifrån genom historien.

                          - Hård Science Fiction. SciFi utan technobabbel. SciFi utan psikrafter och cybernetiktrams. SciFi signerad Vernor Vinge eller Robert Heinlein eller Arthur C Clarke.

                          - Rymdopera. Good stupid fun. Star Trek/Wars. Spelade en hyfsat lång Coriolis-kampanj som avslutades förra året. Den faller helt klart in här.

                          - Konspirationer. Spionsagor, rymdinvasioner eller andra agentgöromål. Det här är nog alltid coolt och kan i praktiken bakas in lite överallt. Det kräver dock oftast en mängd förarbete som jag inte har tid till.


                          Det enda jag egentligen är noll intresserad av (som spelledare) är hjältesagor. Dels för att de alltid i praktiken är en smula moraliskt ambivalenta när du granskar dem (mörda en hel by kobolder... varför?) och dels för att jag oftast finner dem ganska banala och tråkiga. Spelar dem däremot gärna ibland och de är på något sätt hur många verkar se på "urrollspelandet", så om en inte gillar det i alla fall litegrann skulle det göra att en inte var välkommen i säkert häflten av alla spelgrupper längre!

                          Kommentera


                            #14
                            Ursprungligen skrivet av entomophobiac Visa inlägg
                            Spelare som knivhugger varandras ryggar.
                            Blir det inte väldigt blodigt runt spelbordet?

                            Kommentera


                              #15
                              Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg

                              Det här tycker jag är rätt intressant, eftersom det för mig är exakt tvärtom. Jag föredrar nutida världar eller världar i närtid just för att de är lättare att få grepp om (för mig) än pseudomedeltid – hör idag vet jag ju i princip hur saker funkar, det gör jag ju inte nödvändigtvis i Midgård.

                              Och jag har definitivt lättare att komma på äventyr när jag inte hindras av lågteknologiska begränsningar... =)

                              (Nu har jag iofs generellt svårt att skapa äventyr, men jag upplever att det är MINDRE svårt om jag kan använda mig av lite längre resor, mobiltelefoner och DNA-analyser)
                              Hm, ja allt beror väl ens egen utgångspunkt.

                              Jag inkluderade inte vår världs historiska epoker men det jag skriver gäller så klart även för dem om vi drar gränsen någonstans på 1900-talet (men jag tycker ju de är aningens mindre roliga än fantasy av de subjektiva skälen).

                              När det gäller äventyrskonstruktion handlar det inte så mycket om den moderna/framtida världens möjligheter, de kan vara nog så spännande att använda, utan om dess alternativmöjligheter. Det vill säga allt det som kan vara lösningen på ett problem för spelarna som inte jag har kompetens eller kreativitet att täcka in. Min erfarenhet är att det kan leda till diskussioner om hur det "borde funka" eller att spelgruppen måste justera upplägget allteftersom för att få intrigen att hänga ihop. Båda sakerna är stämningsdödande. Nu är ju det avarter och inträffar inte alltid men gör ändå att jag upplever att det kräver mer av mig som konstruktör.

                              Kommentera

                              Senaste inlägg

                              Minimera

                              Arbetar …
                              X