Tillkännagivande

Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Ditt misslyckande

Minimera
X
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

    Ditt misslyckande

    Det framkom i en annan tråd att det tillför något för många att misslyckas. Så när misslyckades du senast, som spelare, med ett äventyr, och på vilket sätt var det kul? Alltså inte missyckade slag eller delar av äventyr, utan helheten -- skurken vann, ni förlorade hela äventyret.
    Last edited by Nässe; 31 March 2019, 09.24.

    #2
    LinCon i fjol. Vi spelade Skrômt, scenariot Vid Sjöns Rand. Utan att spåjla för mycket handlar det om en familj som råkar ut för en övernaturlig kidnappare. Under stora slutscenen slåss de om familjens yngsta barn i en otroligt tung scen. Och vi misslyckades. Barnet kidnappades/dog.

    Det var ett effektivt klimax. Storyn innan hade vi byggt upp till en familj som hade slitningar utan att vilja erkänna det, och att det blev en otroligt traumatisk händelse som krossade den passade hur bra som helst. I epilogerna sedan gick familjen isär, flyttade långt ifrån varandra och bar sina djupa emotionella ärr på var sitt håll. Den historien gav mig mycket mer än historien om en familj som lyckats mot alla odds.

    Kommentera


      #3
      Jag vet inte om vi spelar "äventyr" på det viset just nu, men i Western tvingades vi fly från Black Hills innan vi hunnit utkräva hämnd på våra fiender och dessutom lämnade vi min farbror till sitt öde. Istället skulle vi söka upp min försvunne svärfar, men han visade sig ha mördats, så all in all har vi inte direkt lyckats med så mycket på länge, men vi har fortfarande bytet, och nu får vi bestämma om vi vill jaga svårfars mördare eller fly igen. Vilket som är lite av ett misslyckande... :)

      Men överlag har jag inget starkt fokus på att "klara äventyret" så jag vet inte om det räknas.

      Kommentera


        #4
        "Äventyr" är lite flytande, men den senaste praktmisslyckade grottexpeditionen involverade en obehaglig tvåfrontskonflikt. Vår grupp hade nått ett rum som innehöll ett par fina stridsgissel. Att ta dessa fick en uppsättning väktare att vakna till liv och anfalla. Samtidigt angreps vi av två virvelvindsdemoner som dykt upp som ett random encounter, vilket innebar att vi fann oss pressade mellan dessa två hot. Utöver min rollperson, som spelade död och inväntade att virvelvindsdemonerna och väktarna skulle slåss mot varandra, dog samtliga rollpersoner, så jag fick genomföra en skräckfylld flykt mot utgången, enbart hjälpt av en gravt traumatiserad henchman.

        Kommentera


          #5
          När jag spelade nåt stenhårt OSR-konventsäventyr för God45, online. Fy fan vad vi dog. Hoppade illa och trillade ner bland pirayor. Blev bitna av sjöodjur. Petade oförsiktigt på fällor. Utplånade av boss-konstellationer. Det var förbannat roligt. Vi var inte ens i närheten av att vinna.

          Kommentera


            #6
            Om en TPK i en sandlåda räknas som att misslyckas med ett äventyr så var det ett par år sedan. Det hela började med utforskande som övergick till strid som i sin tur övergick till ett flyktförsök då vi insett att motståndet var alldeles för tufft. Flyktförsöket var dock en katastrof och alla dog, men fram till att siste man stupade var det spännande.

            Kommentera


              #7
              Så där är vi, tre övernaturliga varelser utan någonting gemensamt mot världen. Vi har tagit pulsen på stadens hemliga hjärtslag och vi vet att hon håller på att koka över med feber. Vi har klättrat hit från diverse spår som vi inte kunde ignorera. Jakten på vem som låg bakom de försvunna barnen, de vridna leylinjerna och anfallen på mina intressen. James är en trollkarl, han borde vara våra riktiga muskler men killen är så alkoholiserad att enda gången han är mindre användbar än när han är packade är när han är nykter. Lina kanaliserar energin från någon förkristen gudom, det är lite obehagligt men framförallt är hon bra på att spräcka ansikten och krossa ben. Men hon är ung, ny och oerfaren. Jag är död och dricker blod för att fortsätta röra mig. Jag är inte en av de brutalare av min sort, det avsågade hagelgeväret jag har med mig i en duffelbag vittnar mer om en brist på övernaturliga vapen än att jag är någon sorts wannabe cowboy. Det är laddat med kallt järn dock. Vi stiger ur skåpbilen som varit vår vita springare till konfrontationen med sakerna som försöker stjäla vår stad från under våra fötter. James drar ett skämt och Lina drar sitt järnsvärd. Jag sväljer hårt och känner rädsla sprida sig i mina armar och ben på ett sätt jag inte gjort sedan jag var mänsklig. Vi klättrar ner i avloppet där fomorerna väntar på oss.

              Och sedan spöar de skiten ur oss. Alltså, det är pinsamt. Vi får så mycket stryk att när jag och James lyckas kravla oss halvdöda därifrån så pissar hundar på oss och barn kastar stenar på oss. Det är matematiskt osannolikt hur dåligt det går. Lina dog, det gjorde att vi kom därifrån men fan i helvetet vi kunde inte rulla en tärning som inte hatade oss alltså. Fomorerna lyckas göra sin grej, vi måste fly stan för de har tagit den. Vi MISSLYCKADES med stora bokstäver.

              Kommentera


                #8
                Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
                LinCon i fjol. Vi spelade Skrômt, scenariot Vid Sjöns Rand. Utan att spåjla för mycket handlar det om en familj som råkar ut för en övernaturlig kidnappare. Under stora slutscenen slåss de om familjens yngsta barn i en otroligt tung scen. Och vi misslyckades. Barnet kidnappades/dog.

                Det var ett effektivt klimax. Storyn innan hade vi byggt upp till en familj som hade slitningar utan att vilja erkänna det, och att det blev en otroligt traumatisk händelse som krossade den passade hur bra som helst. I epilogerna sedan gick familjen isär, flyttade långt ifrån varandra och bar sina djupa emotionella ärr på var sitt håll. Den historien gav mig mycket mer än historien om en familj som lyckats mot alla odds.
                Kul att du tog detta exempel. Satt också och funderade över när vi misslyckades och det var "kul" och kom fram till samma scenario som vi spelade på Gothcon i påskas. Kidnapparen vann och vår familj släppte barnet och körde där ifrån med gråten i halsen. Vi hade nog helt enkelt missat vissa väsentliga ledtrådar. Som sagt inte "roligt" men ändå en härlig upplevelse på samma sätt som på film som inte slutar lyckligt (drog den parallellen även i föregående tråd). Kanske berodde det på att äventyret var spännande och det blev ändå ett bra händelseförlopp...

                Minns även Symbaroum-scenariot "Klockan klämtar för Kastor" som vi misslyckades med eftersom vi missat en viktig pusselbit som var nödvändig inför slutstriden. Även denna gång missade vi alltså en ledtråd, men minns det ändå inte som ett "kul" scenario, troligtvis för att jag inte tycker det äventyret är så bra.

                Som läsare kan jag också säga att jag följde en kampanjtråd om Konfluxsviten till Svavelvinter RPG där man i slutstriden förlorar mot Shagul som låter världen förtvina i skallspräckarpest. Kanske lättare att på en läsares distans finna den bitterljuva njutningen i detta, men jag hade ärligt talat gärna varit deltagare i den kampanjen.

                Kommentera


                  #9
                  Ett annat exempel som jag eventuellt tror vi pratade om med dig på förra Gothcon var ett gammalt Gothcon-scenario till rollspelet Nephelim där RP misslyckades totalt med äventyret redan från start. SL hakade dock på och lät dem åka på actionladdad roadtrip genom landet innan han vid scenariotidens slut avbröt och berättade att de råkat ta livet av uppdragsgivaren i äventyrets början. De pratar alltså fortfarande om hur roligt de hade den gången...

                  Kommentera


                    #10
                    Nu räknas kanske inte Fiasco men det gick sanslöst dåligt för vårt punkband "Take This" som råkade bli lanserade på Ullevi som "Take That". Managern flydde med alla pengar. Min karaktär slutade (i epilogen) sina dagar utblottad och dog urfattig, men jag nyttjade ändå inte den svarta sexan (det allra värst tänkbara) och gruppen förstod inte vad som kunde vara värre än berättelsen om att dö på detta sätt. Jag nyttjade istället sexan till att berätta hur hans aska omhändertogs av hans värsta stalker-beundrare som han hatade över allt annat, för att den dagen hon väl dog, blandas upp i samma urna...

                    Nu valde jag iofs själv detta slut, men det är ett minne för livet :-)

                    Kommentera


                      #11
                      Mitt största misslyckande som spelledare: En av spelarna hade utvecklat en relation med en NPC som hade blivit en stor och aktiv del av den spelarens ambitioner och narrativ. Utan att prata med spelaren innan så mördade jag den NPCn offscreen utan att spelaren hade möjlighet att påverka situationen. Var med nöd och näppe som jag lyckades rädda min egen relation med spelaren efter det. Kunde verkligen ha hanterat det där bättre.

                      Kommentera

                      Senaste inlägg

                      Minimera

                      Arbetar …
                      X