Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Retorik och tärningsrull

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Galdermester, 12 March 2019, 01.27
10 responses
366 visningar
1 gillar
Galdermester  
Skapad av stenhöna, 24 March 2019, 01.44
16 responses
223 visningar
0 gillar
Staffan
av Staffan
 
Skapad av Lightshy, Igår, 21.34
13 responses
215 visningar
0 gillar
Dimfrost  
Skapad av runequester, Idag, 04.31
2 responses
70 visningar
0 gillar
Staffan
av Staffan
 
Skapad av Den Gamle, 13 March 2019, 10.49
55 responses
2.971 visningar
4 gillar
Staffan
av Staffan
 
Skapad av Quadrante, Idag, 11.46
0 responses
20 visningar
0 gillar
Quadrante  
Skapad av Måns, Idag, 10.52
5 responses
105 visningar
1 gillar
Björn den gode  
Skapad av krank, 24 March 2019, 21.22
38 responses
1.160 visningar
12 gillar
chrull
av chrull
 
Skapad av crilloan, 23 February 2019, 09.04
57 responses
1.988 visningar
2 gillar
koraq
av koraq
 
Skapad av Per, 23 March 2019, 21.45
99 responses
3.392 visningar
4 gillar
Mekanurg  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • #31
    Lika märkligt här är väl att man (många?!) upplever sig bra på en färdighet genom att man lyckas bra med tärningsslag i de fall det handlar om något som är svårt att beskriva/utföra under spel.

    En del vill prata sig till fördelar även i de fall där det gälker saker som ofta löses genom tärningsslag (till exempel strid).

    Allt går att rollspela sig fram till lösningar helt utan tärningar, tärningen används väl mest för att lägga ett raster av osäkerhet när det behövs.

    Kommentera


    • #32
      Om min roll är bra på något, så behöver jag inte själv känna att jag är det. Är rollen charmig, duktig på att slåss, talför, övertygande, men jag själv saknar allt detta så upplever jag det inte som förminskade att det är tärningen som gör det åt mig. Inlevelse är inte för mig att jag utför det, det räcker med att jag beskriver det.

      Kommentera


      • #33
        Ursprungligen skrivet av Måns Visa inlägg

        Den uppdelningen känns otymplig för mig. Jag ser hellre breda områden. Så båda.



        Slag sker när vi spelar när samtalet nått en punkt där det blir uppenbart att RPn vill något som SLPn inte vill. Det är alltså någonstans mellan "ALDRIG I LIVET!" och "Jag är på!". Då kan man fortsätta rollspela av olika orsaker. Men förr eller senare, om inget samförstånd uppstår, får ett slag lösa det. Eller så lägger parterna ner. Det är en vanlig utgång när vi spelar.

        Alltså det senare. Ni slår efter rollspelandet och sen får man ändra fortsättningen efter resultatet.

        Vad gäller färdighetsbredd så är jag hellre av det senare (breda generella färdigheter). Men tror man bör fråga sig vad som det system man spelar simulerar. Är det endera part som är övervägande? Vad innebär det om det är "en kunskap om" eller "en skicklighet i att".

        Kommentera


        • #34
          Egentligen räcker det ju med ett värde i Charm eller Övertala eller dylikt, som sedan "viktar" framförandet.

          Kommentera


          • #35
            Ursprungligen skrivet av Quadrante Visa inlägg
            Lika märkligt här är väl att man (många?!) upplever sig bra på en färdighet genom att man lyckas bra med tärningsslag i de fall det handlar om något som är svårt att beskriva/utföra under spel.
            Mja... Alltså, strid till exempel sker ju i stort sett helt och hållet i våra huvuden. Talet... gör vi kring bordet. Det existerar i sinnevärlden. När det gäller min förmåga att göra roundhouse-sparkar så är så att säga handlingen redan förlagd i det fiktiva, jag "ser" bara min rollpersons sparkar i min fantasi / för mitt inre öga.

            Talet behöver ju... utföras, på ett eller annat sätt. Eller jag vet inte, jag har i vart fall väldigt svårt att föreställa mig samtal i spelvärlden som inte också i någon mån spelas ut kring bordet. Annars blir det, i mitt huvud iaf, mer som att man "klipper" eller narrativt sammanfattar diskussionen och går vidare – ingen vidare inlevelse (för mig).

            Men ja, min poäng är väl mest att för mig har de saker jag faktiskt gör kring spelbordet viss särställning gentemot saker som enbart sker i vår gemensamma fantasy.

            Kommentera


            • #36
              Jag har upplevt spelsessioner där man talat i tredjeperson och som upplevts som både lyckat och inlevelsefullt.

              "Min rollperson går fram till vakten och ... /längre beskrivning/" Lite som man skulle beskriva en strid.

              Men oftare så har givet varit samtal in persona. Vad som funkar beror lika mycket på personerna som spelar, som vilken berättelse som utspelas.

              Kommentera


              • #37
                Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
                Om jag är korkad, vad är det då som kan ge mig känslan av att vara smart?
                Om jag är blyg, vad är det då som kan ge mig känslan av att vara talför?
                Jag tror att en viktig skillnad ligger i hur vi arbetar med inlevelse. Mitt sätt att spela fungerar för mig eftersom jag försöker sätta mig in i rollfigurens situation och känna det hen känner. Om rollfiguren lyckas lista ut något kan jag alltså känna mig smart, även om det var ett tärningsslag som gjorde att rollfiguren lyckades. Samtidigt njuter jag absolut om jag som spelare till exempel lyckas avslöjar mördaren, och det är absolut enklare att leva sig in i hur rollfiguren känner om jag själv känner något liknande, men min inlevelse i rollfigurens situation är ändå det primära.

                Kommentera


                • #38
                  Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
                  Om jag är korkad, vad är det då som kan ge mig känslan av att vara smart?
                  Om jag är blyg, vad är det då som kan ge mig känslan av att vara talför?

                  Innebär verkligen tärningsslag en lösning på det? Understryks inte bara känslan av att vara blyg när man behöver ett tärningsslag för att lyckas?
                  Men är det verkligen du som spelare som behöver känna dig smart och talför? För mig är det att kräva lite väl mycket av lite enkla regler nedskrivet på ett papper. Syftet med tärningsslaget är att få rollpersonen att kännas smart och talförd även fast du inte är det.

                  Om det sedan leder till att du oftare kommer spela smarta och/eller talförda rollpersoner för att du kan göra detta utan att sätta press på dig själv, men då sammtidigt uppmuntras till att _försöka_ vara smart och talförd innan du slår tärningsslaget så kan ju det på sikt ha effekten att du faktiskt blir smartare och mer talförd.

                  Kommentera


                  • #39
                    Utan att ha läst igenom alla era inlägg slänger jag in några av mina tankar:

                    Problemet för mig att försöka få in fysiskt agerande och socialt agerande i samma mall är att de för mig har olika premisser - olika saker jag vill få ut av själva handlingen. När jag slår en tärning för att se om rollpersonen lyckas med något fysiskt tycker jag slumpen är rolig för att den ger ett spänningsmoment - osäkerheten om huruvida rollpersonen kommer lyckas eller ej är spännande!

                    När det kommer till sociala interaktioner däremot tycker jag inte att spänningen ligger i slumpen på samma sätt. Där tycker jag det som är spännande är att se hur samtalet spelas ut, hur man tolkar eller misstolkar varandra, vilket drama som uppstår, subtexter i vad som sägs, osv. Det är saker som är sjukt svårt att simulera med ett tärningsslag. Det är inte om rollpersonen lyckas övertala vakten som är det intressanta, utan hur den gör det och vilka potentiella framtida problem hen skapar genom de ordval den gör. Visst, sen kan man slå för att se om vakten släpper igenom en till slut, men det är inte den delen som är det intressanta.

                    I Skrômt har jag med en social färdighet - Övertyga (om jag inte helt gör bort mig nu och minns fel...). Den finns där mest för att jag känner mig lite skyldig att ha den med. Och i vissa fall känns det faktiskt rimligt att slå för huruvida ett argument biter eller ej.

                    Kommentera


                    • #40
                      Hej och hå! Här sticker man och jobbar lite – så rasslar det in tre sidor. Intressanta tankar, stort tack att ni delar med er!

                      Min övergripande känsla är att vi är många som använder tärningsslag på helt olika sätt och vill ha ut ganska olika saker av dem. Det är knappast någon skräll, men det är spännande att höra allas tankar formulerade.

                      Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
                      Jag vill nästan alltid ha färre tärningsslag, mer player skill. Som jag ser det är ju det sociala tillsammans med problemlösandet liksom det man gör kring spelbordet. Vi kan ju inte gärna ställa oss och slåss eller skjuta varandra med pistol, men prata och lösa mordmysterier... det kan vi faktiskt göra. Så för mig blir det ofta mest frustrerande när man har färdigheter för sådant.
                      Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg

                      Mja... Alltså, strid till exempel sker ju i stort sett helt och hållet i våra huvuden. Talet... gör vi kring bordet. Det existerar i sinnevärlden. När det gäller min förmåga att göra roundhouse-sparkar så är så att säga handlingen redan förlagd i det fiktiva, jag "ser" bara min rollpersons sparkar i min fantasi / för mitt inre öga.

                      [...]

                      Men ja, min poäng är väl mest att för mig har de saker jag faktiskt gör kring spelbordet viss särställning gentemot saker som enbart sker i vår gemensamma fantasy.

                      Det är tänkvärt med konceptet att fysiska handlingar behöver konkretiseras med regler och slump, medan social interaktion redan är kärnan i rollspel och därmed inte behöver konkretiseras mer. Jag håller med om skillnaden – men personligen ser jag det nog mer som en bugg än en feature. :)

                      Ursprungligen skrivet av Svarte Faraonen Visa inlägg
                      Om vi utgår från att tärningsrullandet anger vad som är viktigt eller meningsfullt i spelet så blir konsekvensen av social konflikt-system att de sociala situationer som räknas ständigt just formuleras som konflikter. Detta är i mitt tycke ett fruktansvärt dysfunktionellt sätt att se på den mellanmänskliga dimensionen. Meningsskiljaktigheter formuleras i termer av att två personer försöker bryta ned varandra för att i så hög grad som möjligt driva igenom sin åsikt.
                      Perspektivet att sociala interaktioner skulle vara lika med strid är så klart problematiskt. Men jag håller inte med om att regler för sociala interaktioner per automatik gör det till en konflikt. Att ta sig över en ranglig bro, att identifiera väderstreck eller att bygga en flotte ser jag inte alls som en konflikt – det är inte fråga om att besegra gravitationen, skogen eller virket. Det handlar om att samverka, precis som sociala interaktioner. Så tänker iaf jag.

                      ----------

                      Med det ovan sagt, jag föredrar att använda sociala tärningsslag ungefär som en traddig strid. Dvs, ett slag avgör inte allt.

                      Någon framför ett argument, man slår ett slag för att se om det biter. Biter det inte får man göra ett nytt förslag med ett nytt argument. Ju bättre ett argument biter, desto snabbare kan man nå en överenskommelse. Ju värre en kommentar misstolkas, desto längre ifrån varandra glider man.

                      Sedan spelar jag personligen inte så mycket för att enbart vinna. Jag är nyfiken på att se vart saker och ting tar vägen. Allt blir mer spännande med lite motgångar att överkomma. Just när man tror att man man har sitt på det torra går något oväntat åt skogen och man tvingas använda sin kreativitet för att lösa situationen – och narrativet blir mer dynamiskt.

                      Om jag själv får bestämma huruvida något lyckas eller misslyckas, då tappar jag såväl engagemang som inlevelse. Och om allt beror på min egen förmåga, då vet jag på förhand ungefär hur det kommer gå.

                      Jag vill hoppas, överraskas, glädjas och gräma mig. Därför gillar jag att låta tärningarna och rollpersonens förmågor avgöra utfallet på mina tänkta handlingar, i så stor utsträckning som möjligt utan att jag själv tappar känslan av immersion.

                      Don efter person. Men som sagt, alltid kul att läsa andras tankar!


                      Kommentera


                      • #41
                        Ursprungligen skrivet av Rymdhamster Visa inlägg
                        Men är det verkligen du som spelare som behöver känna dig smart och talför?
                        Tja, om jag ska känna det som att jag "är min rollperson" och inte att rollpersonen är en separat entitet jag knuffar runt så behöver ju jag känna mig så som min rollperson känner sig, tänker jag. Och det är ju den sortens inlevelse jag är ute efter. Jag får inte så mycket ut av ifall rollpersonen upplever saker jag inte kan dela upplevelsen av. Det blir lite som att titta på fotboll, en aktivitet jag inte heller uppskattar men vet att andra gillar – varför ska jag vara glad och stolt över att någon annan springer runt och gör mål? Framför allt när jag hade så lite att göra med framgångarna.

                        Så för mig blir det nog lite såhär: När rollpersonen känner sig smart och jag känner mig dum, eller när rollpersonen känner sig talför och jag känner mig blyg, så ökar det disconnecten mellan oss och det, för mig, är ett större problem än att jag eventuellt inte kan spela rollpersoner som ligger långt ifrån mig när det gäller vissa förmågor.

                        Kommentera


                        • #42
                          Ursprungligen skrivet av luddwig Visa inlägg
                          och det är absolut enklare att leva sig in i hur rollfiguren känner om jag själv känner något liknande
                          Det här, tror jag, blir lite det centrala. För mig är den här skillnaden i hur enkelt det är väldigt stor – om rollpersonen känner sig smart medan jag känner mig dum så har jag i det ögonblicket väldigt svårt att ta steget in och känna min rollpersons känsla av smarthet. Kontrasten reser upp murar för mig.

                          Kommentera


                          • #43
                            Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
                            Det här, tror jag, blir lite det centrala. För mig är den här skillnaden i hur enkelt det är väldigt stor – om rollpersonen känner sig smart medan jag känner mig dum så har jag i det ögonblicket väldigt svårt att ta steget in och känna min rollpersons känsla av smarthet. Kontrasten reser upp murar för mig.
                            Jag har inte det problemet, men jag förstår hur du menar. Min inlevelse fallerar på ett likartat sätt om reglerna eller äventyret i alltför hög grad dikterar vad rollfiguren kan och inte kan göra.

                            Kommentera

                            Arbetar …
                            X