Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Vad gör en karaktär svår att rollspela?

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Platon, Igår, 08.46
12 responses
428 visningar
1 gillar
Swedish Chef  
Skapad av Björn den gode, Igår, 00.03
15 responses
253 visningar
0 gillar
DeBracy
av DeBracy
 
Skapad av Magnus Seter, Igår, 21.48
1 response
62 visningar
0 gillar
Rymdhamster  
Skapad av Khan, 09 October 2018, 09.00
31 responses
803 visningar
0 gillar
Genesis
av Genesis
 
Skapad av krank, 05 November 2018, 13.38
15 responses
248 visningar
0 gillar
Voldstagg13  
Skapad av PalMer, 07 November 2018, 16.10
28 responses
1.362 visningar
0 gillar
Paal
av Paal
 
Skapad av krank, Igår, 19.17
0 responses
13 visningar
0 gillar
krank
av krank
 
Skapad av CapnZapp, 09 November 2018, 16.28
21 responses
1.066 visningar
3 gillar
Ymir
av Ymir
 
Skapad av anth, 16 October 2018, 11.03
15 responses
396 visningar
2 gillar
anth
av anth
 
Skapad av Zire, 04 November 2018, 17.14
38 responses
940 visningar
0 gillar
God45
av God45
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Vad gör en karaktär svår att rollspela?

    Jag har funderat lite på det här den sista tiden. Jag har länge tänkt att saker som gör det svårt att rollspela en karaktär är att den är väldigt annorlunda från mig som spelare eller att karaktären är känslomässigt komplex. Men jag har mer och mer funnit att detta inte är fallet. En komplex karaktär kan man ibland glida in i som en hand i en handske och ibland hjälper det att komma in i rollen om man inte är så nära den själv.

    Men det finns karaktärer som är lättare och karaktärer som är svårare att rollspela. Ibland klickar det bara inte, men inbland går det och är kul men kräver en ansträngning.

    Är det någon som har funderingar rörande vad som gör det svårt att rollspela en karaktär?

  • #2
    1. Karaktärer du inte kan lära dig att sympatisera med är skitsvåra.
    Har man bara en bra grund av värderingar, personliga relationer och tycken så glider man mer och mer in i karaktären allt eftersom, att ta på sig karaktären blir inte svårare än att sätta på sig en hatt.

    2. Karaktärer där deras egen drive och det som är behövs för scenariot (eller vad spelledaren vill att scenariot ska vara) skiljer sig åt är skitsvåra, eller till och med ospelbara

    Kommentera


    • #3
      Det här är extremt subjektivt.
      Jag har stött på spelare som har haft extremt svårt att spela en speciell karaktär, medan en annan spelare inte haft några som helst problem med samma karaktär.

      Frågan borde inte vara
      Vad gör en karaktär svår att rollspela?
      utan
      Vad har just DU svårt att rollspela?

      Kommentera


      • #4
        Håller helt med om Cybots #2 ovan. Karaktärer som går på tvärs med vad scenarion eller spelgruppen vill spela är nog det enda som jag verkligen tycker är svårt. Möjligen också äckelsadistiska karaktärer (som skiljer sig från myssadistiska karaktärer så till vida att de senare ger sig på saker som är okej att ge sig på medan äckelsadister ger sig på saker som inte är okej att ge sig på).

        Kommentera


        • #5
          Ursprungligen skrivet av Ram Visa inlägg
          Håller helt med om Cybots #2 ovan. Karaktärer som går på tvärs med vad scenarion eller spelgruppen vill spela är nog det enda som jag verkligen tycker är svårt. Möjligen också äckelsadistiska karaktärer (som skiljer sig från myssadistiska karaktärer så till vida att de senare ger sig på saker som är okej att ge sig på medan äckelsadister ger sig på saker som inte är okej att ge sig på).
          Jag har faktiskt inte så svårt för äckelsadister. Så länge jag kan internt övertyga mitt karaktärsjag att "Det här är det bästa i världen mannen. Det bästa, och du måste göra det" så går det. Sedan så kan det få en att må bra-dåligt* efter rollspelssessionen.

          *Bra-dåligt: Känslan över att ha klarat av något, men att man är något moraliskt äcklad över att man kunde gå in i karaktären så mycket att det kändes okej när man spelade.

          Kommentera


          • #6
            Jag får spela så sällan numera, men jag tror att det för mig är så enkelt att ju längre ifrån mig, desto svårare är det för mig. Och ju viktigare den aspekt som skiljer oss åt är för mitt personliga identitetsbygge, desto svårare blir det.

            Jag tror att den vanligaste grejen som fjärmar mig från en rollperson är om den ska vara dummare och/eller mer okunnig än mig. Jag har en självbild där jag tycker om att se mig som ganska smart och intellektuellt kapabel, hyfsat allmänbildad och kunnig. Att då spela en karaktär som är korkad, eller som är mer "slug" än intellektuellt smart, blir väldigt svårt för mig.

            I moderna settings blir jag snabbt frustrerad av att spela karaktärer som inte kan något om teknik eller datorer, så jag ser ofta till att skaffa bra färdighetsvärden där. För att slippa det.

            Är alla mina rollpersoner i princip variationer av mig? Japp, så är det. Om jag inte kan hitta en skärva av mig själv i rollpersonen så är det svårt att identifiera sig med den för mig, och då blir det svårt att leva sig in i den. Och jag pallar generellt inte spela rollpersoner jag inte lever mig in i.

            Eller ja, det funkar väl i spel där jag mest ser rollpersonen som en spelpjäs, typ D&D4e eller så. Där blir svaret mer att jag har svårt att spela regelmekaniskt komplexa rollpersoner...

            Kommentera


            • #7
              För mig går det oftast bra att gestalta karaktärer (gäller både rollfigurer och spelledarfigurer) som drar mot ytterligheter. Den extremt tjuvaktiga råttmannen, den extremt impulsiva krigaren, den extremt rättrogna munken, och så vidare. Däremot har jag svårt att gestalta karaktärer som är "vanliga" eller "mittemellan". Då känns det liksom alltid som att karaktären är jag med, i bästa fall, någon knappt märkbar twist.

              Kommentera


              • #8
                För mig är det svårt om jag inte har koll på karaktärens motivation. Eller hur olika aspekter av motivationen leker med varandra.

                Risken för det här ökar så klart med en karaktärnsom har mer komplex motivation, men även till synnes enkla motivationer kan vara svåra att få grepp om.

                Stor dissonans mellan den tänkta karaktär och spelvärlden kan också ställa till problem, om det inte är det som är tanken.

                Kommentera


                • #9
                  Jag har nog aldrig riktigt känt att det är "svårt" att gestalta en rollperson. Kan ni utveckla vad det betyder?

                  Kommentera


                  • #10
                    Ursprungligen skrivet av Genesis Visa inlägg
                    Jag har nog aldrig riktigt känt att det är "svårt" att gestalta en rollperson. Kan ni utveckla vad det betyder?
                    Gestalta vet jag inte, riktigt. Jag skulle nog kunna gestalta det mesta. Däremot känner jag ett mentalt motstånd mot att gestalta utan att känna inlevelse. Det blir liksom bara mekaniskt, på något sätt. För stor distans till rollpersonen. Kanske är det att det känns lite oärligt och påklistrat? När jag pratar om att rollspela en karaktär/rollperson så lägger jag nog in mer i det än att bara göra en röst som passar den, eller använda ett kroppsspråk som passar den, eller beskriva saker den gör eller säger som ligger i linje med dess motivationer och egenskaper. Utlevelsen, gestaltningen, eller vad man ska säga. Den biten är inte så intressant för mig, så om det är den enda del som finns så har jag svårt att engagera mig, hålla mig vaken, bry mig om vad som händer.

                    Kort sagt, efter alla dessa år är det fortfarande den inre upplevelsen, inlevelsen, som är det centrala för mig när jag rollspelar. Jag vill känna som karaktären, tänka som karaktären, bli sårad när den blir sårad, känna skam när den känner skam, bli arg när den blir arg, känna misslyckande när den misslyckas - en hyfsat stark identifikation med rollpersonen, helt enkelt.

                    Så TL, DR: Det är inte svårt att bära typ vilken rollperson som helst som en skin-suit och utåt agera som den. Men det är svårt för mig att engagera mig i den aktiviteten om jag inte känner inlevelse i rollpersonen.

                    Kommentera


                    • #11
                      Jag spelar inte heller så ofta, utan spelleder mest och det är väl lite så jag tänker kring att gestalta (som jag som SL gör när jag framställer en SLP) eller leva sig in (som jag gör i min rollperson som spelare). Har inte så svårt att leva mig in och tycker absolut det är mer spännande att spela någon med helt annat synsätt och värderingar än mig själv, än en variant på mig själv. Det kräver givetvis mer tankearbete när man inte kan gå på ryggradsreflex, men klart mer spännande och givande.

                      Kommentera


                      • #12
                        Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
                        Gestalta vet jag inte, riktigt. Jag skulle nog kunna gestalta det mesta. Däremot känner jag ett mentalt motstånd mot att gestalta utan att känna inlevelse. Det blir liksom bara mekaniskt, på något sätt. För stor distans till rollpersonen.
                        Ah, coolt. Ja, det var visst jag som förde in ordet "gestalta" i diskussionen. "rollspela", menade jag såklart. Och då förstår jag bättre. Jag som inte känner inlevelse i rollpersoner har då inte heller olika svårt att rollspela olika rollpersoner.

                        Däremot kan jag ju såklart känna att olika rollpersoner kan vara olika intressanta att rollspela, men det är ju en annan grej.

                        Kommentera


                        • #13
                          Ursprungligen skrivet av Genesis Visa inlägg
                          Ja, det var visst jag som förde in ordet "gestalta" i diskussionen.
                          Jag misstänker att du lånade ordet från mig. Jag skrev gestalta just för att jag tycker att gestaltningen ofta är den svåraste biten av att rollspela. Med gestaltning menar jag då sådant som röst, ordval och gester. Att presentera en rollfigur i handling i spelet är klart lättare för mig, och en rimlig nivå av inlevelse går också bra om det inte är något som stör, till exempel i spelsystemet eller spelledandet.

                          Kommentera


                          • #14
                            Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
                            Jag har funderat lite på det här den sista tiden. Jag har länge tänkt att saker som gör det svårt att rollspela en karaktär är att den är väldigt annorlunda från mig som spelare eller att karaktären är känslomässigt komplex. Men jag har mer och mer funnit att detta inte är fallet. En komplex karaktär kan man ibland glida in i som en hand i en handske och ibland hjälper det att komma in i rollen om man inte är så nära den själv.

                            Men det finns karaktärer som är lättare och karaktärer som är svårare att rollspela. Ibland klickar det bara inte, men inbland går det och är kul men kräver en ansträngning.

                            Är det någon som har funderingar rörande vad som gör det svårt att rollspela en karaktär?
                            För mig handlar det inte om en karaktär är långt ifrån mig själv eller nära mig själv. Jag kan spela allt ifrån den svaga och desperata och tydligt nedtrampade karaktären till den dominanta, iskalla eller vidriga.

                            Det som jag insett är att jag är intresserad av karaktärer som har en historia som är värd att berätta. Att spela en klassisk barbar som bara vill slåss och plundra guld men utan att det finns något där. Det är för mig ointressant. Det måste finnas en berättelse, ett mål, något inom karaktären som den egentigen vill eller kanske behöver. Kan jag få ha den historien (även om den bara är i mitt huvud) kan jag bli förälskad i karaktären på ett djupt sätt.


                            Kommentera


                            • #15
                              Jag har personligen svårt att spela onda karaktärer. Jag klarar det inte ens i tv-spel. Antagligen för att jag tycker det blir så enkelt liksom, det är så mycket enklare att rasera än att bygga upp. Jag pratar inte om karaktärer som emellanåt behöver begå en hemsk handling utan karaktärer som faktiskt är onda.

                              Sen hänger det för min del absolut mest på de jag har omkring mig. Det spelar ingen roll vad jag har för karaktär framför mig, om ingen annan i gruppen bjuder till blir det skitsvårt.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X