Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Karaktärer från A till Ö

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av ceruleanfive, 17 September 2018, 09.52
10 responses
182 visningar
4 gillar
ceruleanfive  
Skapad av .Per., Igår, 22.48
13 responses
188 visningar
0 gillar
Genesis
av Genesis
 
Skapad av Nässe, Igår, 21.05
11 responses
254 visningar
0 gillar
kloptok
av kloptok
 
Skapad av Beastslayer, 08 October 2018, 21.19
15 responses
594 visningar
5 gillar
LordTengel  
Skapad av Lambendil, 10 October 2018, 21.44
21 responses
439 visningar
3 gillar
Lambendil  
Skapad av Pendragon, 09 October 2018, 21.39
6 responses
481 visningar
5 gillar
avatarex  
Skapad av krank, 08 October 2018, 20.15
6 responses
138 visningar
0 gillar
Swedish Chef  
Skapad av dancodan, Igår, 14.47
4 responses
119 visningar
0 gillar
Swedish Chef  
Skapad av Förstefadern, 05 October 2018, 13.54
8 responses
750 visningar
5 gillar
Förstefadern  
Skapad av Mundo, 15 January 2018, 17.59
25 responses
690 visningar
1 gillar
Krille
av Krille
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • #16
    Karaktär: Ishida Kenku
    Varelse typ: Kenku
    Yrke: Ronin
    Spel: En spelledares hemmasnickrade D&D version

    Vill du veta vilken den värsta D&D rasen är? Kenkun. De här irriterande små fågelmännen har (i vissa versioner i alla fall) den fantastiska förmågan att deras AC ökar om de står nära en annan vänlig varelse. Det skulle kunna göra att alla spelar Kenkus och går runt i en klunga och är extra svåra att träffa, men du kan inte hitta en hel grupp människor på planeten som skulle gå med på att spela idiotiska fågelmän i en hel kampanj. Så vad som hände när jag spelase en Kenku var att jag hade en tung rustning, magiska föremål som ökade min AC OCH stod nära folk bonusen. Detta gjorde att jag var helt omöjlig att träffa och spelledaren istället var tvungna att låta monstren skjuta på folket som stod bredvid mig. Det var första saken alla höll emot stackars Ishida men det var inte den enda saken.

    Ishida var en fattig dräng från den lägsta samhällsklassen. En dag mördade han en sårad samuraj som vandrat nära Ishidas hemby, stal killens utrustning och gav sig ut för att lura bönder att han var en modig Ronin som kunde rädda dem från monster och banditer. Den här planen kollapsade när han hamnade i en by som var belägrad av monster och var tvungen att samarbeta med en grupp modiga äventyrare för att döda monstren. Eftersom alla andra faktiskt var Samurajer, magiska munkar och magiska mystiker/samurajer så hakade han på gruppen eftersom det verkade vara ett bra sätt att tjäna pengar på. Alla i gruppen såg rakt igenom Ishidas bullshit direkt och ville väldigt, väldigt gärna kalla honom på det och också skrika på honom över hans idiotiska Kalle Anka röst. Men det kunde de inte för han var den enda i gruppen som var kompetent.

    Så jag är en fruktansvärd min/maxare och Ishida Kenku var ett av mina mästerverk. Han var en absolut dödsmaskin som utnyttjade systemet till 200%. Ingen annan hade ens min/maxat. Att spelledaren hade skrivit om reglerna en massa och bad oss ”stresstesta dem” snappades bara upp av mig. Vilket resulterade i att min idiotiska fågelman kunde slakta resten av gruppen ensam. Under flera strider var jag den enda som bidrog. Spelledarens försök att matcha min galet OP karaktär (som blev värre och värre OP varje level) gjorde att ibland dog andra spelarkaraktärer från en enda attack och liknande.

    Så, alla andra spelar culture gaming samurajer och bryr sig om heder, hur man tilltalar folk och liknande. Jag är en tjuv, mördare och ex-dräng som inte fattar och inte bryr sig. Alla andra är motiverade av heder och att göra det rätta. Jag är motiverad av pengar och vid ett tillfälle av en sexig pingvin tjej (ni skulle ha sett den tjejens näbb!). Alla andra har seriösa karaktärer de försöker gestalta. Jag gör en Kalle Anka röst (och en dålig Kalle Anka röst). Alla andra ska vara kompetenta äventyrare i fiktionen men dör som flugor eller får permanenta funktionshinder. Jag ska vara en nybörjare som knappt hållit i ett svärd och slaktar tre elit samurajer i rundan när jag inte sticker mer demoner som inte kan träffa mig.

    Alla de andra karaktärerna hatade Ishida Kenku. Alla de andra SPELARNA hatade Ishida Kenku. (Jag har glömt säga det men ja, mitt efternamn var namnet på min fantasy ras. För fuck you.). Alla viktiga NPC:er hatade Ishida. Spelledaren försökte döda Ishida varje session och lyckades bara döda andra spelarkaraktärer. Jag hade hur kul som helst. Men jag aktivt saboterade alla andras kul, inte egentligen med meningen, men det var vad min idiotiska karaktär (som hade börjat som en ok karaktär som både spelledaren och de andra spelarna godkände och tyckte var kul vid kampanjens början) gjorde.

    Ishida dog tillslut via självmord. Jag gick till spelledaren och var ”Jag förstör din kampanj. Låt oss rigga det här så jag dör.”. Så något hände och någon behövde betala för gruppens (mest Ishidas) brott. Så Ishida offrade sig själv för att rädda de andra och tog på sig skulden för allt och blev avrättad som en brottsling. Det var vad som var tvunget att hända. Min nästa karaktär var en ridande bågskytt som också var op men inte en galen tjuvkråka.

    Det jag lärde mig av att spela Ishida var att även om du älskar din karaktär så får det inte gå ut över alla andras kul. Man måste veta när det är dags att ta ett steg tillbaks. Jag lärde mig också att culture gaming är bäst när man vägrar lära sig något om kulturen in character.

    Kommentera


    • #17
      Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
      Jag är sen pga en hjärnskakning. Mer karaktärer kommer när jag mår bättre.
      Krya på dig och ta't varligt! Gillar tråden skarpt hittills!

      Kommentera


      • #18
        Karaktär: Iris Ingram/Speed Angel/Death Row
        Varelse typ: Homo Superior
        Yrke: Superhjälte
        Spel: Silver Age Sentinels/Marvel universumet

        Så vi skulle spela Marvel superhjältar, pitchen var att vi var ett nystartat super team som satts ihop av oss själva. Inga miljonärer eller liknande, utan vi var folk från arbetarklassen och medelklassen som lade ihop våra pengar och försökte bli professionella superhjältar. Det var typ Ghost Busters fast med superhjältar. Alla karaktärerna var folk som hade krafter eller färdigheter men inte hade tagit steget att bli superhjältar. Vårt gruppnamnet var det inte fruktansvärda Protectors. De andra karaktärerna var en mix av folk som bara var bra på karate och folk som varit i radioaktiva olyckor. Jag gjorde en mutant för X-men fuck yes. Spelledaren undrade om det var ok om hon körde på mutantfobi och sådan vilket jag var helt ok med.

        Iris Ingram var en revisor som arbetade för en liten firma. Hon muterade när en bil höll på att träffa hennes chef och hon använde sina nya krafter för att rädda honom. Men hennes konstiga lysande anti-skugga av ljus avslöjade hennes mutant natur och hon blev sparkad för att undvika att kunder lämnade firman. Något hon var lite bitter över, men hon tänkte hämnas genom att bli mycket mer framgångsrik som superhjälte. Hon var en superspeedster och samtidigt en brick. Hon var alltså jätte, jättesnabb men också typ omöjlig att skada. Jag hade min/maxat som en galning.

        Första sessionen bestod av att designa dräkter (jag hade en cool helt vit ängel liknande dräkt!), skaffa ett högkvarter (vi köpte en gammal Hydra bas av S.H.I.E.L.D. jättebilligt mot att vara skyldiga dem en tjänst!), försöka försäkra oss och så spelade vi in en tv-reklam också! Spelledaren slängde in en snabb fight de sista 10 minuterna mot den ganska tramsiga skurken Armadilo. Vilket var kul! Tills jag av misstag mördade honom.

        Ni förstår, TriStat systemet som driver Silver Age Sentinels är inte alls bra balanserat. Liksom, inte alls. Och sättet jag valde att bygga mina superhastighets krafter på var att jag gjorde en massiv attack genom att springa i ett par gånger ljudets hastighet och sedan slå någon. Och jag var superstark. Och jag kunde göra det 4 gånger i rundan. Och jag bröt igenom rustningar.... Jag gjorde 10 gånger så mycket skada som Armadilo hade HP på cirka en sekund. Speleldaren bestämde sig att beskriva det som att Armadilo exploderade i ett moln av blod och organ.

        Fuck.

        Jag borde protesterat här men jag var för ny och oerfaren. Så vi spelade på. Och alla hatade mig. Inte resten av gruppen alltså, men folket på gatan. Som tyckte jag var en mördar mutant. Och pressen började kalla mig Death Row eftersom jag dödade folk så ofta (JAG FÖRSÖKTE HOTA FOLK TILL ATT GE SIG MEN JAG HADE BARA POÄNG I HÖGHASTIGHETS PUNCHING). Jag var till och med tvungen att skaffa en svart dräkt för att det var så mycket blod överallt. Jag valde att spela Iris som allt mer deprimerad och alkoholiserad. Spelledaren verkade tycka att jag borde gå med i The Brotherhood men det ville inte jag så när folk kom för att rekrytera mig exploderade jag dem.

        Kampanjen blev inte kul för mig igen förrän Ultron storylinen började och jag kunde spränga robotar. Men det var försent och min kul super revisor var en Grim Dark Edgelord mot min vilja.

        Det jag lärde mig av att spela Iris var att direkt ta saker till ett meta-plan när spelledaren bryter mot grundförutsättningarna för kampanjen.

        Kommentera


        • #19
          Så jag gjorde två på I. Jag skyller på Hjärnskakningen. j kommer!

          Kommentera


          • #20
            Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
            Så jag gjorde två på I. Jag skyller på Hjärnskakningen. j kommer!
            men båda var kul, så det gör inget :)

            Kommentera


            • #21
              Karaktär: Janus
              Varelse typ: Albino Drow
              Yrke: Anti-Paladin
              Spel: Pathfinder

              Så kampanjvärlden hade en Lawful Neutral gud dedikerad till handel och kapitalism. Och då såg jag och en annan spelare en möjlighet. En fruktansvärd, fruktansvärd möjlighet. Så han gjorde en lawful good alv paladin vid namn Bifrons dedikerad till den här guden. Och jag gjorde Janus, en albino drow Lawful Evil Anti-Paladin dedikerad till samma gud. Vi var den onda och den goda delen av kapitalismen. Och vi var i samma äventyrargrupp. Det var amazing.

              Vi rullar in någonstans där de har mindre teknologi och magi än vad vi har så vi kallar dem vildar. Jag börjar köpa upp folks land, säljer dem whiskey, startar ett casino (dock bara ett shitty sådant) och börjar handla med slavar. Han börjar rättvis handel, startar en skola och börjar sälja helning. Båda börjar konverterna lokalbefolkningen. Resten av gruppen är förfärade. De trodde vi skulle plundra och mörda lite på vägen till monstren, inte den här riktigt sjuka skiten.

              Vi äventyrar djupare in i vad vi bestämt är vildmark trots att folk bor här. Och vi mördar folk för att de är i vägen och monster för att de är farliga och allt möjligt för att de har guld. Äventyrar grejer. Men istället för att göra det slumpvis började vi investera i att röja vildmarken. Sätta upp handelsstationer, anställa lokalbefolkningen och resten av grejerna du behöver för att bygga fantasy Fordlandia. Sedan börjar vi ta in legosoldaterna och handlarna hemifrån.

              Så istället för att utforska ett hexcrawl har jag och en annan spelare kapat kampanjen och nu spelar vi ut fasorna av kolonialismen (fast med 200% med mer smiting och förgyllda rustningar (ja, vi köpte förgyllda rustningar)). Vi har fått med de andra spelarna genom att muta dem med pengar och slagit i dem lögner om att det här är mer ”culture gaming”. Spelledaren vet inte riktigt vad han ska göra till en början. Men han får snart en briljant plan.

              Så Bifrons är ju en Paladin och måste vara god och Janus är en Anti-Paladin och måste vara ond. Så Bifron frestas att vara god och vår gud vill att han släpper arbetarna och skit (de var inte tekniskt sett slavar! Bara fast i orättvisa kontrakt!). Men det är inte det stora problemet. Det hade vi kunnat jobba runt. Janus blir varnad av att hans krafter börjar crapa ut pga för lite ondska.

              Janus är vid den här punkten sjukt dekadent. Han går på opium, han knullar varje dag någon ur sitt harem av halv-demoner och odöda, alla hans grejer är förgyllda, han äter allting ur porslin gjort av sina fienders skallar och han känner att livet är fantastiskt. Sure, han är inte så aktivt ond längre men han skapar ändå en massa ondska och är inte det poängen? Men nej, så är det inte. När hans krafter slutar funkar fylls han av kval och inser att kolonin han byggt gör honom svag. Han behöver avsluta den och alla i den på det värsta sättet. Så han tar upp sitt svärd och går till arbetshuset för föräldralösa (en kompromiss mellan Janus och Bifrons) för att fixa det.

              När Bifrons backade av de flesta men inte alla medlemmar av äventyrargruppen lyckas sticka ner Janus brinner fucking allt, slavarna och arbetarna har flytt och Janus har mördat sig genom halva kolonin. Det var fantastiskt.

              Vad lärde jag mig av att spela Janus? It is better to burn out than to fade away!

              Kommentera


              • #22
                Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
                Karaktär: Janus
                Varelse typ: Albino Drow
                Yrke: Anti-Paladin
                Spel: Pathfinder

                Så kampanjvärlden hade en Lawful Neutral gud dedikerad till handel och kapitalism. Och då såg jag och en annan spelare en möjlighet. En fruktansvärd, fruktansvärd möjlighet. Så han gjorde en lawful good alv paladin vid namn Bifrons dedikerad till den här guden. Och jag gjorde Janus, en albino drow Lawful Evil Anti-Paladin dedikerad till samma gud. Vi var den onda och den goda delen av kapitalismen. Och vi var i samma äventyrargrupp. Det var amazing.

                Vi rullar in någonstans där de har mindre teknologi och magi än vad vi har så vi kallar dem vildar. Jag börjar köpa upp folks land, säljer dem whiskey, startar ett casino (dock bara ett shitty sådant) och börjar handla med slavar. Han börjar rättvis handel, startar en skola och börjar sälja helning. Båda börjar konverterna lokalbefolkningen. Resten av gruppen är förfärade. De trodde vi skulle plundra och mörda lite på vägen till monstren, inte den här riktigt sjuka skiten.

                Vi äventyrar djupare in i vad vi bestämt är vildmark trots att folk bor här. Och vi mördar folk för att de är i vägen och monster för att de är farliga och allt möjligt för att de har guld. Äventyrar grejer. Men istället för att göra det slumpvis började vi investera i att röja vildmarken. Sätta upp handelsstationer, anställa lokalbefolkningen och resten av grejerna du behöver för att bygga fantasy Fordlandia. Sedan börjar vi ta in legosoldaterna och handlarna hemifrån.

                Så istället för att utforska ett hexcrawl har jag och en annan spelare kapat kampanjen och nu spelar vi ut fasorna av kolonialismen (fast med 200% med mer smiting och förgyllda rustningar (ja, vi köpte förgyllda rustningar)). Vi har fått med de andra spelarna genom att muta dem med pengar och slagit i dem lögner om att det här är mer ”culture gaming”. Spelledaren vet inte riktigt vad han ska göra till en början. Men han får snart en briljant plan.

                Så Bifrons är ju en Paladin och måste vara god och Janus är en Anti-Paladin och måste vara ond. Så Bifron frestas att vara god och vår gud vill att han släpper arbetarna och skit (de var inte tekniskt sett slavar! Bara fast i orättvisa kontrakt!). Men det är inte det stora problemet. Det hade vi kunnat jobba runt. Janus blir varnad av att hans krafter börjar crapa ut pga för lite ondska.

                Janus är vid den här punkten sjukt dekadent. Han går på opium, han knullar varje dag någon ur sitt harem av halv-demoner och odöda, alla hans grejer är förgyllda, han äter allting ur porslin gjort av sina fienders skallar och han känner att livet är fantastiskt. Sure, han är inte så aktivt ond längre men han skapar ändå en massa ondska och är inte det poängen? Men nej, så är det inte. När hans krafter slutar funkar fylls han av kval och inser att kolonin han byggt gör honom svag. Han behöver avsluta den och alla i den på det värsta sättet. Så han tar upp sitt svärd och går till arbetshuset för föräldralösa (en kompromiss mellan Janus och Bifrons) för att fixa det.

                När Bifrons backade av de flesta men inte alla medlemmar av äventyrargruppen lyckas sticka ner Janus brinner fucking allt, slavarna och arbetarna har flytt och Janus har mördat sig genom halva kolonin. Det var fantastiskt.

                Vad lärde jag mig av att spela Janus? It is better to burn out than to fade away!
                Jag bara väntar på vilken bokstavstwist det blir där du typ kör en helgodhjärtat halfling som bara vill kramas och göra gott. Och vad du lärde dig av det ;)

                Kommentera


                • #23
                  Ursprungligen skrivet av .113 Visa inlägg

                  Jag bara väntar på vilken bokstavstwist det blir där du typ kör en helgodhjärtat halfling som bara vill kramas och göra gott. Och vad du lärde dig av det ;)
                  Kommer på L ;)

                  Kommentera


                  • #24
                    Karaktär: Kass
                    Varelse typ: Halv-Alv
                    Yrke: Cleric
                    Spel: D&D

                    Jag har tagit ut karaktären som skulle vara här eftersom ni vill höra om snällare karaktärer. Så nu får ingen höra om Killhammer Murderfist! (Faktiskt inte en riktigt karaktär men han hade kunnat vara det :p)

                    Kass var en halv-alv helare. Jag designade karaktären för att göra två saker och bara två saker. 1. Läka folk. 2. Debuffa alla fiender för alltid. Kass dyrkade Sune, gudinnan över skönhet vilket var ett problem för Kass som var fruktansvärt ful. Första sessionen ramlade Kass nämligen ner i ett hål med en form av alvisk vampyr som sög charisma ur folk och gjorde dem fula. Så vampyren spenderar fyra strids rundor med att misshandla Kass ner från 15 i charisma till 3. Permanent. Hon såg ut som en tågolycka hade hänt i en syragruva. Det var fucked. Mitt tempel ville kasta ut mig, jag kan inte tänka mig att min gudinna var glad och min awesome romans med en faktisk prins gick åt helvetet.

                    Och Kass bestämde sig för att skratta, hävda att ”äkta skönhet kommer inifrån” och kämpa på. Det var inte alltid lätt. Hon var tvungen att passera som en orch vid ett tillfälle för folk trodde inte hon var en halv-alv. Hennes mamma försköt Kass för att hon ”Svikit Sune” och vid ett tillfälle blev hon anfallen av alviska gängmedlemmar för att hon var för ful.

                    Kass lät det rulla av henne. Hon gjorde sitt jobb och var gruppen arbetshäst, debuffade effektivt och riskerade livet för att rusa in och rädda livet på gruppmedlemmar. Hon började prata med gruppens halv-ogre fighter som hon inte hade haft en bra relation med tidigare och de blev vänner. De båda pratade om att inte passa in i samhället och hur de blev dömda för hur de såg ut.

                    När ett föremål som ökade en karaktärs charisma till 15 kom i gruppens händer tackade Kass nej. Jag tror att Rangern fick det. Men Kass hade kommit över sitt utseende och lät inte längre det styra henne.

                    Två sessioner senare dog Kass i strid tillsammans med resten av gruppen i en TPK. Gruppen vägrade låta en anfallande arme av odöda fånga ens en enda flyende bybo vilket betydde att de behövde offra sig själva. Det var en utdragen, brutal strid som de inte kunde vinna. Kass dog näst sist, bara halv-ogre fightern levde längre.

                    Vi fortsatte spela med en ny grupp i samma kampanj men det varade inte så länge, magin var inte där bara. Men vi han få en quest från en väldigt ful ny ängel som jobbade för Sune.

                    Kommentera


                    • #25
                      Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
                      Karaktär: Kass
                      Varelse typ: Halv-Alv
                      Yrke: Cleric
                      Spel: D&D

                      Jag har tagit ut karaktären som skulle vara här eftersom ni vill höra om snällare karaktärer. Så nu får ingen höra om Killhammer Murderfist! (Faktiskt inte en riktigt karaktär men han hade kunnat vara det :p)

                      Kass var en halv-alv helare. Jag designade karaktären för att göra två saker och bara två saker. 1. Läka folk. 2. Debuffa alla fiender för alltid. Kass dyrkade Sune, gudinnan över skönhet vilket var ett problem för Kass som var fruktansvärt ful. Första sessionen ramlade Kass nämligen ner i ett hål med en form av alvisk vampyr som sög charisma ur folk och gjorde dem fula. Så vampyren spenderar fyra strids rundor med att misshandla Kass ner från 15 i charisma till 3. Permanent. Hon såg ut som en tågolycka hade hänt i en syragruva. Det var fucked. Mitt tempel ville kasta ut mig, jag kan inte tänka mig att min gudinna var glad och min awesome romans med en faktisk prins gick åt helvetet.

                      Och Kass bestämde sig för att skratta, hävda att ”äkta skönhet kommer inifrån” och kämpa på. Det var inte alltid lätt. Hon var tvungen att passera som en orch vid ett tillfälle för folk trodde inte hon var en halv-alv. Hennes mamma försköt Kass för att hon ”Svikit Sune” och vid ett tillfälle blev hon anfallen av alviska gängmedlemmar för att hon var för ful.

                      Kass lät det rulla av henne. Hon gjorde sitt jobb och var gruppen arbetshäst, debuffade effektivt och riskerade livet för att rusa in och rädda livet på gruppmedlemmar. Hon började prata med gruppens halv-ogre fighter som hon inte hade haft en bra relation med tidigare och de blev vänner. De båda pratade om att inte passa in i samhället och hur de blev dömda för hur de såg ut.

                      När ett föremål som ökade en karaktärs charisma till 15 kom i gruppens händer tackade Kass nej. Jag tror att Rangern fick det. Men Kass hade kommit över sitt utseende och lät inte längre det styra henne.

                      Två sessioner senare dog Kass i strid tillsammans med resten av gruppen i en TPK. Gruppen vägrade låta en anfallande arme av odöda fånga ens en enda flyende bybo vilket betydde att de behövde offra sig själva. Det var en utdragen, brutal strid som de inte kunde vinna. Kass dog näst sist, bara halv-ogre fightern levde längre.

                      Vi fortsatte spela med en ny grupp i samma kampanj men det varade inte så länge, magin var inte där bara. Men vi han få en quest från en väldigt ful ny ängel som jobbade för Sune.
                      Låter som en härlig karaktär! Helt klart min favvo hittills.

                      Kommentera


                      • #26
                        Karaktär: Liam Lurfot
                        Varelse typ: Halfling
                        Yrke: Summoner
                        Spel: Pathfinder

                        Liam var en halfling från en stereotyp halflingby som han hade gett sig av från eftersom hans låtsaskompis en dag blev verklig och åt upp hela byns matförråd. Låtsaskompisen var en jättestor och snäll hund. Den blev större med tiden, eftersom Pathfinder funkar så mekaniskt, och fick fler ben.... och fruktansvärda klor. Men inget av det där spelade någon roll för Liam som var ute på ett magiskt äventyr med sin fantastiska hund kompis. Liam själv trodde att han var en Ranger, för det fanns en sådan i gruppen och han hade också en hundkompis!

                        Liam var (och nu kan vi snart säga det i kör)sjukt OP. Men det var för att han var en Summoner i Pathfinder, en klass som i sig själv är djupt obalanserad. Men här var det en källa till humor eftersom Liam var en tönt med ett fånigt leende medan hans hund kompis var en lurvig stridsvagn täckt med svärd. Så Liam sprang efter och ropade ”Snyggt jobbat” medan hunden rev sönder ugglebjörnar.

                        Jag spelade Liam för max glädje och godhet. Jag var trots allt mest ute och äventyrade för att hjälpa folk. Men jag hade en ondskefull motherfucking lönnmördare/sorcerer i gruppen som utnyttjade det till max genom att bara flat out ljuga för Liam. Som när han påstod att killarna som kom för att gripa honom var ”falska paladiner” och Liam med hund spöade skiten ur dem.

                        Gruppen var i alla fall ute räddade världen från en ond demon och demens kult vilket vi lyckades göra. Liam blev utsedd till greve av kungen vars rike vi räddade och pensionerade sig med sin gigantiska mordhund.

                        Det jag lärde mig från att spela Liam var att det är okej att vara the straight man i en grupp ibland och låta andra spela de luriga och mer out there karaktärerna.

                        Kommentera


                        • #27
                          Karaktär: Dr. Mega-Oak!
                          Varelse typ: Muterat ekträd
                          Yrke: Post-apokalyptisk legosoldat
                          Spel: Mutant Future

                          Ja min karaktär var en fucking post-apokalyptisk ent!

                          Ja mitt muterade och intelligenta ekträd hade en doktorsgrad! Gruppen träffade en odöd doktor och han lärde Mega-Oak behandla sina kött kompisar.

                          Ja, mitt muterade ekträd hade ett obehagligt ansikte på sidan av stammen som såg ut som mormor trädet i Pocahontas.

                          Ja, mitt träd slogs primärt med granatkastare och genom att trampa folk till döds med sina rötter.

                          Ja, mitt träd utvecklade självmordspollen som i filmen The Happening. De användes mest mot banditer men en gång mot ett enormt och skottsäkert bältdjur som kastade sig från en klippa.

                          Ja, Dr. Mega-Oak samlade på muterade djur som han tämjde och gav bort till barn.

                          Ja, det här är kanske den bästa karaktären på listan. Men det är också kanske den bästa döden på listan. Dr. Mega-Oak blev: Tänd eld på med eldkastare, anfallen av en radioaktivt sengångare, ramlade ner i en radioaktiv sjö av olja medan han brottades med sengångaren, tände eld på oljesjön och blev sedan slutligen dödad genom att kampanjskurken sköt honom i ansiktet med en laserkanon. Resten av gruppen lyckades hämnas på skurken, fick tag på macguffinen som räddade vår hemby och vi van kampanjen. Men det var ledset att komma hem utan sin trädkompis.

                          Vad lärde jag mig av att spela Dr. Mega-Oak? Att det finns inte egentligen roller att fylla i en grupp. Om alla har många jobb är det ok att vara gruppens tank, helare, diplomat, kock, fordon och maskot.

                          Kommentera


                          • #28
                            Karaktär: Nathan Erenhorn
                            Varelse typ: Människa
                            Yrke: Nekromantiker/Adelsman
                            Spel: Trudvang

                            Jag har tvekar rörande om jag ska ta upp den här karaktären. För jag är fortfarande lite arg. Men den formade väldigt mycket hur jag bygger karaktärer så den får vara med trots att jag egentligen mest vill glömma det här.

                            Så vi skulle spela Trudvang. Jag följde övertygelsen jag bär i mitt hjärta att vikingar och pseudo-vikingar är idiotiska i rollspel och spelade någon från fantasy Frankrike. Minns inte vad stället heter men det är där de har riddare och förfädersdyrkan? De har en feodal adel i alla fall och de är inte vikingar så jag var nöjd.

                            Nathan hette egentligen Nathalie. Men när hela släkten dog i böldpest tog hon sin döda brors identitet och gav sig iväg för att bygga ett nytt liv någon annanstans. Detta drevs av motivationerna att alla bönderna på mitt land hade dött av böldpest, skogen hade blivit ockuperad av sällsynt anti-sociala troll och Trudvang världen som jag läste om den i boken var sjukt sexistisk. Min spelledare hävdar att den inte är så sexistiskt men jag håller inte med om detta och vet att research är för nördar. Så jag förklär mig till en man, snor allting jag kan sälja från familjegården och slår mig ihop med en snubbe med praktiska färdigheter (han är en smed!) och en dvärg för att bli handelsmän.

                            Jag har noll praktiska färdigheter. Men jag är den mäktigaste motherfucking magikern möjlig att bygga som en startkaraktär, jag är 19 tjugondelar immun mot illusioner, min magi är super dold och jag bryr mig inte ett jävla dugg om ifall min magi orsakar katastrofer för andra människor. För det är så de balanserar ond magi. Det får mjölk att surna och spädbarn att dö när man gör necromancy. Jag går "Andra människor är saker." och visslar upp några zombier.

                            Vi handlar lite, mutar lite folk, mördar en ond snubbe som var taskig mot dvärgar och dvärgarna vill nu vara våra smeder. Det är inte jättekul för spelaren vars spelarkaraktär är en smed att bli bräckad av super smeddvärgar men innan det hinner bli värre blir vi rälsade ut i skogen.

                            Du vill inte gå ut i skogen i fucking Trudvang. Den är full med magiska illusionstroll. Jag vet inte om den ska vara det men alla spelledare jag haft har gjort skogen fylld med illusions fuck you troll. Så därför är jag fucking immun och jag har en necromancy spell som söker sig till folk som en värme missil. Det känns op men gick att bygga så länge jag satte 0 poäng i någon vettig skill. "Dansa?! Hantverk?! Överleva i vildmarken?! FUCK THAT.".

                            Nu, ingen har en karaktär byggd för att vara i skogen. Ingen karaktär vill vara i skogen. Ingen spelare vill vara i skogen. Alla enqounters är byggda för att vara fuck you illusionsgrejer. Spelledaren undrar om jag inte vill göra om min karaktär eller vi kan strunta att jag är immun mot illusioner, något jag var tydlig med när jag gjorde karaktären, och jag är djupt odiplomatisk men ger mig. Alla ställer krav på att inte bli rällsade in i dödsskogar mer i kampanjen där vi är handelsmän. Sedan blir vi jagade av en jätte till ett specifikt ställe och flyr till en flod.

                            Här kommer idiotiska viking pirater och vill kidnappa oss. Något som hade fått mitt karaktärskoncept att sluta fungera. Så jag går "Då rullar vi initiativ". Spelledaren antyder här hårt att i strid kommer vi alla dö. Jag säger att jag inte bryr mig, bättre att dö än att hemligheten avslöjas. Också bättre att dö i strid än att bli tagna som slavar. Här vill spelledaren börja införa regler om att vi kan slåss medvetslösa. Detta avvärjs när jag påpekar att typen av magiker jag är inte kan stoppas från att kasta formler om hon är vid medvetande efter som hon bara behöver tänka grejer, att jag har en necromancy area of effekt spell som är ruskigt dödlig och att jag kommer kasta den om jag vaknar. Oavsett omständigheterna. Jag tänker inte bli tillfångatagen och jag bryr mig inte om vi alla dör. Spelledare viker sig och sessionen slutar med att vi får använda reglerna och fly från piraterna

                            Efteråt får jag reda på att planen var att vi skulle bli kidnappade och ha ett episkt fantasy äventyr där vi inte var handlare. Detta gjorde mig mindre glad än jag redan var. Jag fattade inte ens att något sådant skulle kunna vara grejen eftersom det inte var vad vi kommit överens om innan kampanjen. Spelledaren avslöjade också att han inte tyckte att det var "så viktigt" att den rälsade handlingen förstörde alla karaktärernas, men speciellt mig och smeden, grundkoncept. Och han var småsur att jag inte lät oss bli rälsade.

                            Jag är fortfarande lite arg.

                            Jag lärde mig att om du ska spelar ett spel med karaktärer som spelar roll i en kampanj så vill du, efter du gjort din karaktär, tala om exakt för spelledaren vad du vill ha ut av karaktären och kolla att det inte krockar med hens planer. Du vill också göra den mest brutet op karaktären om du inte litar på spelledaren så att du åtminstone kan försöka bräcka dig sv spåren med ren mekanisk makt.
                            Last edited by God45; 04 October 2018, 16.54.

                            Kommentera


                            • #29
                              Karaktär: Orwyn, byråkraten
                              Varelse typ: Fjärdedels gud
                              Yrke: Äventyrare/Prins/Bard
                              Spel: D&D

                              Orwyns pappa var krigar halvguden Wrein. Wrein var en big deal, han hade fått enorm styrka och osårbarhet från gudinnan över våld och var hennes agent i världen. Han hade börjat erövra världen och hade redan tagit en kontinent, den norra. Där hade han skaffat barn med de mäktigaste av de dödliga raserna och skickat sina barn som agenter till den södra kontinenten för att erövra den.

                              Orwyn var den femte i sin syskon skara. Jag kommer inte ihåg vad hans storasyskon hette men de var i alla fall: Poeten som var hälften drake, Generalen som var hälften Jätte, Mördaren som var en Cambrion och Prästen som var en Halv-gud. Allihop var födda från allianser menade att stärka banden mellan Wrein och folken mödrarna var från och för att skapa mäktiga agenter åt Wrein. Men inte Orwyn, han var barn till Wrein och en kvinna som Wrein helt enkelt bara blivit förälskad i. Så hon blev mördad av en av de andra mammorna, oklart vilken, och Orwyn flyttade till den södra kontinenten för att undvika att bli mördad själv.

                              Så när Orwyns halvsyskon kom ner med sina onda arméer för att erövra kontinenten tänkte Orwyn ”Fuck this” och gick med i äventyrargruppen som bestämt sig för att stoppa dem.

                              Orwyn var en bard speciellt tränad för att gå runt i en tung rustning och fortfarande göra hela bardgrejen. Han hade en AC som var runt 40 när 25 ska vara ett galet maximum genom att jag mer eller mindre torterade reglerna. Han var djupt medioker på allt annat. Men killen kunde ignorera en hel del fiender och hålla sin grupp boostad och i fighten länge. Han till och med stack ner någon ibland, dock inte så ofta. Vi började på medel levlarna i D&D så han gick att göra så kul mekaniskt redan från början.

                              Det som gjorde Orwyn kul som en karaktär var att ingen i hans grupp litade på honom till en början, han var nära släkt med alla bossarna i hela kampanjen för helvetet! Men han visste saker och han helade så de var fast med honom. Att bygga tilliten med gruppen samtidigt som han försökte övertyga sina syskon om att ge sig och mådde skit när gruppen var tvungen att döda en av dem var vad som gjorde karaktären. Det är synd att det gick fruktansvärt fel på slutet

                              Vi var i alla fall i strid med Mördarens minions i en stad där vi försökt ena en massa olika politiska faktioner och bevis hade planterats om att jag förrådde gruppen. Jag gjorde inte det, och de flesta hade börjat lita helt på mig. Men bevisen var övertygande. Så gruppens trollkarl, en alv som hette Julius, konfronterade mig. Vi var på ett av de där fantasy värdshusen och han kom in på mitt rum och vi började skrika på varandra. Julius bakgrund var att hans folk hade folkmördats av Wrein och det var därför han var med i gruppen. Därför han litade minst på mig även så här många sessioner in. Vi skriker i alla fall på varandra och saker blir mer och mer personliga. Sedan kallar han mig för barn till en av monstrets horor och jag säger fel sak. Jag säger att jag önskar att hans familj också blev mördade så att jag slapp dras med honom. Han kastar Phantasmal Killer (en formell som omedelbart dödar någon med deras egen värsta fruktan), jag rullar jättedåligt och dör.

                              En karaktär blev just fucking raderas ur kampanjen. Inget initiativ. Jag fick inte en chans att göra något. Orwyn är bara borta.

                              Jag älskar det. Det är en fantastisk twist i storyn. Spelledaren och de andra spelarna (utom Julius som tänker samma som jag) är chockade och vill hitta en lösning. Jag är ”Fuck no! Spela på. Jag gör en ny karaktär till nästa session.”

                              Julius lyckas sätta dit Mördaren för det hela och kommer undan. Men det gnager på honom och mot slutet av kampanjen erkänner han mordet. Det var fantastiskt drama.

                              Vad har jag lärt mig av att spela Orwyn? Att dö kan vara den bästa delen av din storyline! Och Save or Die spells är badass.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X