Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Karaktärer från A till Ö

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Möller, 09 December 2018, 15.36
7 responses
107 visningar
0 gillar
Lukas
av Lukas
 
Skapad av ceruleanfive, 06 December 2018, 21.34
30 responses
1.137 visningar
16 gillar
Måns
av Måns
 
Skapad av Khan, 10 January 2018, 10.51
170 responses
6.790 visningar
14 gillar
Khan
av Khan
 
Skapad av Cyberhest, 27 November 2018, 12.12
4 responses
218 visningar
4 gillar
Cyberhest  
Skapad av Mannen i skogen, Igår, 16.36
1 response
71 visningar
0 gillar
illuzive  
Skapad av lofty, 09 December 2018, 08.32
7 responses
211 visningar
0 gillar
God45
av God45
 
Skapad av Svarte Faraonen, 23 October 2018, 22.21
21 responses
546 visningar
7 gillar
Svarte Faraonen  
Skapad av God45, 27 March 2018, 21.04
89 responses
4.899 visningar
12 gillar
Måns
av Måns
 
Skapad av Khan, Igår, 12.54
18 responses
434 visningar
1 gillar
Måns
av Måns
 
Skapad av ceruleanfive, 26 November 2018, 09.48
6 responses
150 visningar
6 gillar
ceruleanfive  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Karaktärer från A till Ö

    Jag har inte kontrollräknat men jag är ganska säker på att jag vid det här laget har spelat eller varit spelledare för en karaktär vars namn börjat på varje bokstav i alfabetet. Så jag tänkte skriva lite kort om en karaktär om dagen och om vad jag lärt mig av att spela dem eller ha sett dem spelas. Vill du hänga med och göra samma sak i tråden är det supertrevligt :)

    Karaktär: Ansell
    Varelse typ: Dhampir
    Yrke: Anti-Paladin
    Spel: Pathfinder

    Spelledaren pitchade en kampanj med mycket gonzo där det fanns flygande öar och en hel civilisation som levde på köttet från ett enorm fastkedjat monster som hela tiden regenererade. Gudar vandrade gatorna och vildmarken och det var en tid för stora hjältar!

    Det är här jag bestämmer mig för att rulla upp Ansell. Eller snarare, jag bestämmer mig för att jag vill spela en Anti-Paladin och sätter mig ner med internet guiderna för hur man min/maxar den klassen som bäst. Och Ansell var ett under av min/maxing för att slåss mot folk med ett enormt svärd, bärandes en enorm rustning, på en platt yta som inte rör sig där man kan se och nå fienden. Om en sådan strid någonsin hade dykt upp i kampanjen hade Ansell varit en köttkvarn. Var som egentligen hände var att Ansell slogs mot flygande fladermusmän i sin pyjamas, förförde necromancers så att hen kunde knivhugga dem med dolda dolkar, genomlevde underjordiska fantasy Vietnam mot troglodyter, slogs hängandes från rep under processen att hissa ner sig själv från de där flygande öarna och till sist dog i ett bakhåll i en skog där hen inte kunde se något.

    Ansell var, eftersom hen var en anti-paladin, chaotic evil. Det var svårt att vara något annat när ens pappa är någon form av super dracula och man är hans 667 barn. Men Ansell brann för att vara Chaotic Evil på sitt eget sätt så hen packade på sig sin sexiga svarta rustning och åkte iväg för att bli en äventyrare. Men en fancy äventyrare. Inte en sekund av kampanjen passerade där Ansell inte vara sexig som Vampire Hunter D eller Edward eller förbannade att hen var täckt av slem, blod eller pyjamaser som förstörde henoms look.

    Det mest intressanta som hände Ansell under kampanjen var när gruppen hittade ett försvarslöst barn vara föräldrar mördats av monster. Ansell bestämde sig att den ungen var great mörk lärjunge material och tog pojken i sin lära för att bli nästa generations anti-paladin. Dragkampen mellan vettigare delar av gruppen som ville lära barnet andra saker är ”Att känna hat och dräpa det goda!” var extremt underhållande.

    Ansell dog svikandes sina principer om Chaotic Evil i det kanske mest briljanta bakhållet en speleldare satt ihop. Ut ur den väldigt täta skogen karaktärerna traskade igenom kom två ugglebjörnar springandes från varsitt håll och greppade Ansell. De spenderade sedan två rundor med att slita henom i två bitar. Ansell skrek till gruppen att fly för att överleva och slogs mot ugglebjörnarna till sista andetaget innan hen led en mycket fruktansvärd död.

    Det jag lärde mig av att spela Ansell var att du kan min/maxa hur mycket du vill, har du en bra spelledare kommer du ändå bli utmanad. Jag lärde mig också att du fucking täcker flankerna om du ser spår av ugglebjörnar. Men mest lärde jag mig att bara för att någon är en halv-vampyr som dyrkar ondskan och spenderar sin tid med att välja rätt påfågelfjädrar till sin krage så behöver de inte vara så främmande egentligen. Absurditeten i karaktären gör den inte mindre djup.

  • #2
    Karaktär: Barnabas Clay
    Varelse typ: Nagaraja (köttätande vampyr)
    Yrke: Ond necromancer och gentleman
    Spel: Vampire the Masquerade


    Den här karaktären spelades av Cybot i en Vampire kampanj som vi båda spelade i och där min karaktär kommer dyka upp på en senare bokstav. Faktum är att Barnabas bara spelades under den första fjärdedelen eller så av kampanjen innan han ersattes av en mer nyanserad (men precis lika ond) karaktär. Men bara för att samma spelare hade en mer intressant karaktär i samma kampanj gör det inte att jag älskar Barnabas något mindre.

    Så kampanjen utspelade sig i London på 1830-talet till en början och det var lite här resten av oss stötte på problem. London är i Vampire de civiliserade vampyrernas i Camarillans högborg och det är hem till Ventrue klanen som är den den mäktigaste av vampyrernas härskarklaner. Det är ett ställe där du gör försiktig politik på den högsta möjliga nivån i settingen. Och vi gjorde saker som att frysa en kille på plats med magi för att sedan tända eld på honom, hans hus och husen kring hans hus. Det här ledda till att vi blev ”erbjudna” en chans att åka och erövra Afghanistan åt Camarillan, vilket vi var mycket mer lämpade för. Men i vår grupp bestående av galningar besatta av att de var bättre än alla andra eftersom de var rika, engelsmän och tillhörde fina klaner, stod Barnabys ut. Barnabys brydde sig inte om pengar, han hade dåligt med tålamod för kolonialister och han tyckte att klan bara var mer trams man skröt om ifall man inte kunde göra något själv. Han var här för att rulla upp armarna och göra ond necromancy.

    Barnabas hade åkt till Indien och där blivit förvandlad till en köttätande och nekromantisk nästan vampyr. Han hade sedan skickats till London av sin klan för att göra.... saker. Jag minns inte exakt. Men för att smälta in accepterade han en plats i coeteriet som karaktärerna satte ihop och äventyrade med dem. Varje chans Barnabas fick slank han dock undan till en kyrkogård och gjorde ond necromancy, slank undan för att äta lite döda kroppar, slank undan med stulna bevis för att göra ond necromancy på dem och alltihop under premissen (som gruppen köpte) att han absolut inte kunde någon necromancy, absolut inte var en likätare och 100% brydde sig om gruppens trams. Och pågrund av gruppens generella nivå av kompetens köpte de andra karaktärerna alltihop.

    Det bästa med Barnabas var när han åkte fast för att vara en Nagaraja och en ond necromancer och hela gruppen gick i god för honom. Det var inte som att vi visste! Så det ledde till tankeläsning och tortyr av stora delar av gruppen innan Barnabas var tvungen att sluta en deal med stadens härskare som tyvärr gjorde honom ospelbar men som räddade resten av oss.

    Det bästa med Barnabas är att han var en mycket större karaktär än någon runt honom. Resten av oss var småaktiga med personlighets brister så som rasism, girighet och hämndlystnad som senare i kampanjen skulle förvandla oss till sanna monster på ett vidrigt och degenererande sätt. Barnabas gick ”A beast I am least a beast I become” och var ett monster, men ett värdigt monster, omedelbart.

    Kommentera


    • #3
      Barbabas Clay var i London för att Camarillans sociala struktur var lite för stabil och välmående och hans indiska overlords var oroade för att europeiska vampyrer skulle börja dyka upp i Indien i större antal. Så hans mål var att destabilisera den politiska strukturen och starta ett krig mellan Londons faktioner. Han misslyckades fruktansvärt.

      Kommentera


      • #4
        Kommer Horst Boss på H eller kommer han inte med, God45?

        Kommentera


        • #5
          Ursprungligen skrivet av Skarpskytten Visa inlägg
          Kommer Horst Boss på H eller kommer han inte med, God45?
          Han kommer på H :D Han kunde inte komma redan på B, han behöver build up :D

          Kommentera


          • #6
            Karaktär: Caliope
            Varelse typ: Människa
            Yrke: Paladin/Rogue
            Spel: D&D

            Jag har faktiskt spelat en hel hög karaktärer som heter Caliope. Det är ett bra namn i det att det är en uppenbar men ganska ytlig mytologisk referens. Jag hade inte kunnat döpa en karaktär till Nemesis utan att antyda en massa saker om karaktären, men Caliope kan jag återanvända när jag vill.

            Det intressanta med den här Caliope var att hon antagligen var den värsta mekaniska karaktären jag någonsin spelat. Jag körde en rogue och gjorde gruppens lönnmördande, spanande och desarmerande av fällor. Det var en solid build. Två dolkar i ryggen på folk som inte är beredda är en dålig start på dagen. Så långt så bra. Men sedan kom rollspelandet i vägen.

            Så Caliopes super generiska bakgrund var att hon var från en fin familj i stadsstaterna äventyrarna var från. Hon ville bli utbildad till trollkarl och åkte iväg till universitetet men var inte smart nog så hon hoppade av och skrev in sig på lönnmördare community colleget istället. Hon var Neutral Evil och jag hade specifikt utrustning för att karva trollkarlar till döds och gjorde det medan hon skrek saker som "Vem klarar inte matten nu?!!!!!" och skrattade psykotiskt.

            Och sedan fann hon religion på vägen till en dungeon. Det var inte spelledarens plan (jag pratade med henne efteråt) men när Bahamut, platinum draken, talade till Caliope ute på landsvägen tog hon det som Paulus på vägen till Damaskus. Caliope föll till sina knän och lovade gråtandes sitt liv och sin själ till Bahamut.

            Och sedan började jag ta Paladin levels exklusivt. Om du tror att en klass som går ut på att bära en tung rustning och slåss öppet för din gud och en klass som går ut på att vara en skugga i natten som dödar innan de vet att hon är där inte kommer gå ihop med varandra så har du rätt! Det var en mekanisk katastrof! Sure, jag kunde smite evil backstabba för att använda D&D termerna för att både göra extra skada för att du sätter en kniv i någon njure OCH slå dem med gudarnas heliga ljus. Men jag sög på alla andra sätt.

            Caliope dog genom att en daemone (neutralt onda djävlar är officiellt värst!) sköt henne med en pil när striden egentligen redan var över. Det var inte en särskilt viktig död, men de andra karaktärerna betalade för att få henne begravd i ett av Bahamuts tempel.

            Det jag lärde mig av att spela Caliope var att ibland måste du gå till ett ställe som är mekaniskt uselt och dö som en underhuggare för allt annat hade känts fel.

            Kommentera


            • #7
              Karaktär: "Daniel"
              Varelse typ: Människa
              Yrke: Rymd Maffioso
              Spel: Fading Suns

              Vi körde Fading Suns för första gången med en spelledare som valde att börja med ett kort into scenario där alla var soldater i tjänst till ett av rymdadelshusen. Detta var till för att alla skulle känna sig lite bekvämare med settingen när vi skapade våra kättare-cyborger, rymdriddare och telepatiska präster. Intro scenariot var mer eller mindre exakt Aliens i basen från The Thing på en avlägsen planet. Med skillnaden att vid slutet av äventyret har några av rymd soldaterna lagt beslag på grejen som orsakade monstren och säljer den till rymdmaffian. Jag spelade gruppens medic, Daniel, och genom att folk dog var också killen som släpade runt på det enorma blaster geväret som var till för att skjuta ner rymdskepp men som Daniel använde som ett närstridsvapen. Detta var särskilt oroande eftersom Daniel var en tung missbrukare av smärtstillande.

              När vi skulle börja spela den riktigt kampanjen gjorde alla nya karaktärer med fler poäng. Men jag gillade min medic turned maffioso så jag undrade om jag istället fick de extra poängen och pengarna som skiljde mig från en riktig karaktär och det fick spelledaren med på.

              Så jag rullar in som en representant för maffian, klädd i stulen rustning med avfilade serienummer, en väska full med knark, sido questen att hitta nya marknader för knark och vapen och ett skillset där jag var medelmåttig på allt men kompenserade med det kraftigaste handhållna vapnet i spelet (jag uppgraderade till ett ännu galnare vapen med ett Blaster Rifle Shotgun).

              Kampanjen blev inte så lång men medan den pågick var de andra karaktärerna tvungna att hantera mina inköpta jättestora krigsminkar jag bara släppte loss i skeppet när jag nyktrade till, min vana att avfyra min enorma bössa inuti rymdskepp (det är dåligt att skjuta sönder skrovet på skeppet från insidan tydligen) och min vana att skjuta upp med rymdheroin för att hantera rymdgalenskapen (jag fick PTSD efter att en alien träd-dinosaurie försökte äta mig). Vad jag tillförde gruppen var dock att jag avslutade några supersvåra strider på en enda runda (mitt gevär var STÖRST!!!), jag lappade ihop folk när de blev skadade och jag var rösten av "Istället för att nobelt fäktas med den onda rymd-riddaren så kanske vi kan explodera hans hus från omloppsbana?".

              Daniel var på många sätt en comic relief karaktär, men det fungerade på många sätt. Anledningen till att set inte blev irriterande var att Daniel fick alla andra att se coolare och mer kompetenta ut eftersom medan han var effektiv mekaniskt så var han det inte i narrativet. Han fungerade också eftersom Fading Suns är väldigt commedia dell arte inspirerat och han var en bra Harlekin, poppandes upp här och där med ett galet op gevär för att tumma näsan mot makten och ordning.

              Det jag lärde mig av att spela Daniel var att så länge du håller dig inom genren och tonen så kan du ta ur svängarna med din karaktär nästan hur långt du vill.

              Kommentera


              • #8
                Karaktär: Special Agent Emery
                Varelse typ: Människa
                Yrke: Delta Green Agent
                Spel: Delta Green

                Kortaste hittills. Men kanske en av mina favorit karaktärer någonsin. Så i DG utreder man det övernaturliga som en del av en olaglig konspiration, dödsnumren och antalet karaktärer som går obotligt vansinniga under ett scenario tenderar att vara högt. Så att hålla en karaktär levande ett tag är lite av en konst. Men vi spelar inte det i kampanj så mycket. Därför har de lokala spelledarna som kör DG här nere bestämt att om man har en agent som överlevt ett scenario får man ta med den till nästa scenario man spelar om man vill. Emery var min karaktär som överlevde längst, 4 scenarion!, och sedan dog amazing.

                Så, i DG är karaktärerna mest skal med ett par personlighetsdrag du använde medan du som spelare analyserar puzzel, gåtor, försöker förhöra folk och så vidare med player skills. Så det vi vet om Emery är att han är gammal, sur, jätte mega-ultra konservativ och han hatar "hippies och hipsters". Och Emery vandrar genom ett par riktigt ruskiga uppdrag genom att avrätta folk höger och vänster, förinta alla bevisen och i övrigt varandes super brutal. 3 gången går dåligt, efter att han slaktar en ond kult (och deras barn och oskyldiga vittnen) förvandlades han av en något omänskligt till levande gelé gjord av cancer. Han var nästan osårbar, hade fortfarande ok sanity och kunde fruktansvärt absorbera/smälta folk som The Blob. Men hans er mänsklig ut och ingen vet! Så jag tar med min cancerman till nästa DG scenario... som är på ett mini-konvent!

                En massa nya spelare så Emery tar en aktivt ledar roll. Han är cool, saklig och håller ihop gruppen. Saker går super fucked två timmar in i scenariot och vi blir anfallna av ghuler under marken. Emery bestämmer sig för att använda sina krafter out of fucking nowhere och slaktar ghulerna i en sanity förstörande cancervåg av våld. Sedan vänder han sig till resten av gruppen och säger "Det är lugnt. Jag kan förklara.". Och de tvekar i ett par sekunder innan den helt nya spelaren skriker och mimar att hon använder ett maskingevär.

                Emery dog under ett regn av kulor och fosforgranater. Men inte innan jag smälter av en annan agents ansikte i självförsvar. Det är en absolut mardröm. Mycket värre än hotet i det faktiska scenariot.

                Vad lärde jag mig av att spela Emery? Måste du döda dina fiende med frätande cancer så sluta inte innan du är av med alla vittnena!

                Kommentera


                • #9
                  Riktigt kul att läsa!

                  Kommentera


                  • #10
                    Karaktär: Frederic Skinner
                    Varelse typ: Dvärg
                    Yrke: Tjuv
                    Spel: Fantasy!

                    Ja, haha, jag döpte en karaktär efter en berömd psykolog och tyckte jag var jätteklyftig. Men det passade ganska bra.

                    Skinner, dvärgen, vaknade upp utan minne som alla andra karaktärer i kampanjen. Han var en tjuv, han slogs med ett armborst och var bra på fällor. Och han insåg att det inte fanns någon fri vilja. Allting berodde på tidigare handlingar och med minnesförlusten hade han fått en tabula rasa. Han kunde bli vem som helst. Jag försökte komma ihåg alla val och se vad jag fick. Vad han fick var stryk av arga orcher (spela inte en dvärg med en lätt rustning, ta den awesome dvärg super rustningen som en vettig person) och av girighets reglerna. Kampanjen slutade med att han sköt sin alvkompis i ryggen, stal skatten och gav sig iväg ut i skogen. För jag rullade som en krata.

                    Vad jag lärde mig av att spela Skinner är att om du har en konstig ide är det inte säkert att den fungerar. Så bygg inte 100% av din karaktär runt den.

                    Kommentera


                    • #11
                      Karaktär: Günther Wolt
                      Varelse typ: Människa/Chaos Mutant
                      Yrke: Soldat/Sergeant
                      Spel: Warhammer Fantasy Roleplay 2ed

                      Günther var en karaktär i min kampanj "Den tredje svansen" till Warhammer Fantasy. Det är en brutal svart komedi kampanj som öppnar med chansen att en karaktär bryter ryggen. Det är kampanjen där den här skiten från början kommer från: http://www.rollspel.nu/forum/main-ca...yret-någonsin


                      Så Günther är fast i God45:s sadistiska skämt av en kampanj (spelarna var med på att det var ert skämt och gillade set nog för att begära fler kampanjer i samma stil). Günther var en enkel soldat som efter att ha blivit dömd för tidelag och mordbrand tvingades äventyra för att försörja sig. Han var lång, täckt av vårtor, hade en extra bröstvårta, han hade smutsiga men regnsäkerhet kläder och faktiskt ett gevär. 3 minuter in i kampanjen kollapsar bron gruppen står på. Günther rullar dåligt och håller på att falla. Resten av gruppen får valet att försöka rädda sin vagn och sin åsna eller Günther. De väljer åsnan. Günther faller ned på hårda stenar i floden under den och bryter ryggen. Han misslyckas med att klamra sig fast vid stenen och sveps med i floden där vassa stenarna rostiga gamla vapen skrapar sönder hans kropp och ansikte. Till slut fastnar han i ett kvarnhjul där han blir räddad och krävs på böter för skador på kvarnhjulet.

                      Resten av gruppen har lite dåligt samvete så de lastar Günther på sin vagn och försöker hitta en doktor. De har tre val i staden där de befinner sig: En billig barberarkirurg, en klok gumma och en riktig doktor. De andra försöker stilla sina skuldkänslor genom att betala för den dyra doktorn som visar sig vara en lurendrejare. Günther får färgglad sand att smörja sina sår med och rådet att andas in kvicksilver ångor för att ryggen över tid ska bli bättre. Detta resulterar i att Günther utvecklar astma och en rejäl hudinfektion.

                      Sedan är det äventyrande! Gruppen åker för att utreda gravplundring. Günther sitter på vagnen med sitt gevär och är faktiskt ganska effektiv, förutom när var från hans sår droppar ner i hans ögon. De finner att skurken är en necromancer och gör sig redo för att slåss med hans zombier och onda magi. De gör sig inte redo för att slåss mot hans flock arga pitbull hundar. De kommer upp i vagnen och biter sönder Günthers ena hand och tar ett öga (critical hits i WFRP är väldigt brutala).

                      Efter de besegrat nekromantikern blir Günther hånad av barn och skrattad åt av bybor. För krymplingar är ju så festliga!

                      Günther är sedan den avgörande faktorn i att medla en släktfejd mellan två familjer uppe på ett berg som uppståt efter ett par mord som familjerna skyller på varandra. Problematiskt nog visar det sig att de riktiga mördarna är en grupp arga beastmen som dyker upp och försöker mörda gruppen. De andra flyr och lämnar Günther att dö efter att Günther sagt åt dem att rädda sig själva och sitter med geväret och mördar beastmen till slutet. När han fick slut på ammo slogs han vidare med dolk tills han får en yxa i huvudet och dör.

                      Det jag lärde mig av att spelleda för Günther är att oavsett hur jäkla mycket otur en karaktär har så kan karaktären vara ett coolt badass. Det är vad en karaktär väljer som gör dem coola.

                      Kommentera


                      • #12
                        Karaktär: Horst Boss
                        Varelse typ: Människa
                        Yrke: Necromancer/Knarklangare/Apotekare
                        Spel: Svavelvinter

                        Horst spelades på spelföreningen DMF i Lund i en kampanj som nu och för alltid kommer vara känd som ”Den vulgära enhörningen” kampanjen. Det här var kampanjen som jag ser som gränsen mellan mitt tidiga rollspelande och någon sorts mogenhet inom konstformen. Kampanj pitchen var att vi var personer i Tricilves undre värld och att ett gängkrig höll på att blåsa upp. Vi hade spelarkaraktärer som var lömska tulltjänstemän, en krigarmunk som jobbade som utkastare (Hanze är nog egentligen en bättre karaktär än Horst men eftersom jag spelade Horst är han närmre mitt hjärta) och en ex-officer med fel fiender.

                        Horst har innan kampanjen börjat hittat sin bror och sin fästmö i säng med varandra och reagerade med att bränna dem inne samtidigt som han brände ner hela huset. Han har sedan blivit besatt av att återuppliva sin fästmö så därför har han stoppat hennes kvarlevor i en glaskista och börjat lära sig skapelse vidrig (all den bästa magin sliter sönder universum) necromancy. Men necromancy är dyrt och superförbjudet så för att få pengarna att gå ihop började han göra knark och helande drycker av mänskliga hjärnor och sälja till maffian (de vet inte om biten där allt de stoppar i sig är gjort av delar av människor). Men eftersom det också är olagligt poserar han som en normal apotekare. Han gör också smutsiga småjobb som att återuppleva folk som zombier så att de ändrar sina kontrakt och det är där kampanjen börjar. Med att en död husbonde förvandlad till zombie löper amok när Horst tappar kontrollen över sin magi och Horst tvingas hacka av händerna på zombien framför den samlade (och förfärade släkten)innan Horst flyr ut i natten.

                        Nu tänker jag posta Horst karaktärsblad för det är väldigt kort (jag älskar Svavelvinter och det här är en stor anledning) och det förklarar väldigt mycket om Horst.

                        Öde: Besegra döden
                        Förbannelse: Allt som hotar arbetet gör mig mordisk
                        Blod: Eld 3, Vatten 1, Sten 1 och Vind 3
                        Förmågor: Nekromanti 1, Drogmakeri 1 och Läkekonst 1

                        Det, mina damer och herrar, är statblocket du har om du är en absolut motherfucker. Horst har maxat Vind och Eld så att om han bestämmer sig för att göra något är han dödligt effektiv. Men han har dumpat Sten och Vatten så han klarar inte en örfil eller att någon drar ett ”din mamma skämt”. Hur reagerar han på motgångar? MORD!!! Är han bra på mord? Nja, han har Bloden men utan en stridsförmåga eller mer poäng i Nekromanti har han inte nog med punch att avsluta jobbet på någon som kan ta ens en liten smäll. Men han kan fucka upp dem något otroligt med nekrotisk energi eller det där lönnmördare käppsvärdet jag gav honom. Eller med sina tänder som han gjorde vid ett tillfälle i kampanjen.

                        Grejen Horst gjorde genom hela kampanjen var att rulla från en katastrof, precis överleva eller komma undan men med fruktansvärd konsekvenser. Han var tvungen att lönnmörda någon med en zombie efter det där första fiaskot. Han råkade utlösa en zombie apokalypse över ett par kvarter. Han var tvungen att bränna av sitt eget ansikte med syra för att fly lagen...

                        Till sist grips han och ställs inför rätta. Det finns många bevis men det är vittnesmål som verkligen kommer fälla honom. Nu, i Svavelvinter får man ödespoäng för att spela en NPC under en scen. Så när Horsts Igorliknande assistent som han hotat och mutat till att hjälpa honom skaffa döda kroppar kallas till vittnesbåset tar jag över honom och... Assistenten tjallar om allt! Horst kommer nu säkert avrättas... om det inte var för att resten av spelarkaraktärerna just fick reda på vad de där helande dryckerna, bandagen och salvorna de fått av Horst hela kampanjen var gjorda av. Krigarmunken vrålar, hivar fram sin stridsstav av metal och slår den rakt i huvudet på Horst vars huvud spricker och han dör. Det var slutet på Horst och ett perfekt slut på kampanjen.

                        Det jag älskade med Horst var stämningen han tillförde kampanjen. Det är den varmaste och våldsammaste sommaren i mannaminne i en våldsam och varm stad. Det är gängkrig. Och någonstans där ute finns en seriemördare och nekromantiker som sätter skräck i staden. Och hela tiden är han en av gruppen utan att de vet!

                        Men Horst är också var jag lärde mig om bleed. När Horst får panik och sliter ut någons hals med sina tänder, försöker mörda någon med mörk magi och bara handikappar dem fruktansvärt för livet eller hackar händerna av någon så är det för att jag fick panik.

                        Horst fick också en chans att ändra sig. Hans döda fästmö uppenbarade sig till honom (oklart om det var en äkta övernaturlig upplevelse eller psykos från smärtan och drogerna) och bad honom att ge upp. Att inte återuppliva henne utan bli en okej person igen. Och Horst vägrade. ”Hon kommer förstå när jag lyckats återuppliva henne.”. Och så fortsatte han rakt ner i avgrunden.

                        Jag lärde mig för mycket av att spela Horst för att sammanfatta här. Men en sak jag lärde mig var att när du vill ha en tragedi så är det mycket bättre att sätta upp ett omöjligt mål och sedan misslyckas nå det medan du jobbar så hårt du kan än att medvetet sabotera dig själv.

                        Vår eminenta spelledare skrev när vi spelade en krönika om hela kampanjen om ni vill läsa mer: http://forum.frialigan.se/viewtopic.php?t=380

                        Kommentera


                        • #13
                          Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
                          Karaktär: Horst Boss
                          Varelse typ: Människa
                          Yrke: Necromancer/Knarklangare/Apotekare
                          Spel: Svavelvinter

                          Horst spelades på spelföreningen DMF i Lund i en kampanj som nu och för alltid kommer vara känd som ”Den vulgära enhörningen” kampanjen. Det här var kampanjen som jag ser som gränsen mellan mitt tidiga rollspelande och någon sorts mogenhet inom konstformen. Kampanj pitchen var att vi var personer i Tricilves undre värld och att ett gängkrig höll på att blåsa upp. Vi hade spelarkaraktärer som var lömska tulltjänstemän, en krigarmunk som jobbade som utkastare (Hanze är nog egentligen en bättre karaktär än Horst men eftersom jag spelade Horst är han närmre mitt hjärta) och en ex-officer med fel fiender.

                          Horst har innan kampanjen börjat hittat sin bror och sin fästmö i säng med varandra och reagerade med att bränna dem inne samtidigt som han brände ner hela huset. Han har sedan blivit besatt av att återuppliva sin fästmö så därför har han stoppat hennes kvarlevor i en glaskista och börjat lära sig skapelse vidrig (all den bästa magin sliter sönder universum) necromancy. Men necromancy är dyrt och superförbjudet så för att få pengarna att gå ihop började han göra knark och helande drycker av mänskliga hjärnor och sälja till maffian (de vet inte om biten där allt de stoppar i sig är gjort av delar av människor). Men eftersom det också är olagligt poserar han som en normal apotekare. Han gör också smutsiga småjobb som att återuppleva folk som zombier så att de ändrar sina kontrakt och det är där kampanjen börjar. Med att en död husbonde förvandlad till zombie löper amok när Horst tappar kontrollen över sin magi och Horst tvingas hacka av händerna på zombien framför den samlade (och förfärade släkten)innan Horst flyr ut i natten.

                          Nu tänker jag posta Horst karaktärsblad för det är väldigt kort (jag älskar Svavelvinter och det här är en stor anledning) och det förklarar väldigt mycket om Horst.

                          Öde: Besegra döden
                          Förbannelse: Allt som hotar arbetet gör mig mordisk
                          Blod: Eld 3, Vatten 1, Sten 1 och Vind 3
                          Förmågor: Nekromanti 1, Drogmakeri 1 och Läkekonst 1

                          Det, mina damer och herrar, är statblocket du har om du är en absolut motherfucker. Horst har maxat Vind och Eld så att om han bestämmer sig för att göra något är han dödligt effektiv. Men han har dumpat Sten och Vatten så han klarar inte en örfil eller att någon drar ett ”din mamma skämt”. Hur reagerar han på motgångar? MORD!!! Är han bra på mord? Nja, han har Bloden men utan en stridsförmåga eller mer poäng i Nekromanti har han inte nog med punch att avsluta jobbet på någon som kan ta ens en liten smäll. Men han kan fucka upp dem något otroligt med nekrotisk energi eller det där lönnmördare käppsvärdet jag gav honom. Eller med sina tänder som han gjorde vid ett tillfälle i kampanjen.

                          Grejen Horst gjorde genom hela kampanjen var att rulla från en katastrof, precis överleva eller komma undan men med fruktansvärd konsekvenser. Han var tvungen att lönnmörda någon med en zombie efter det där första fiaskot. Han råkade utlösa en zombie apokalypse över ett par kvarter. Han var tvungen att bränna av sitt eget ansikte med syra för att fly lagen...

                          Till sist grips han och ställs inför rätta. Det finns många bevis men det är vittnesmål som verkligen kommer fälla honom. Nu, i Svavelvinter får man ödespoäng för att spela en NPC under en scen. Så när Horsts Igorliknande assistent som han hotat och mutat till att hjälpa honom skaffa döda kroppar kallas till vittnesbåset tar jag över honom och... Assistenten tjallar om allt! Horst kommer nu säkert avrättas... om det inte var för att resten av spelarkaraktärerna just fick reda på vad de där helande dryckerna, bandagen och salvorna de fått av Horst hela kampanjen var gjorda av. Krigarmunken vrålar, hivar fram sin stridsstav av metal och slår den rakt i huvudet på Horst vars huvud spricker och han dör. Det var slutet på Horst och ett perfekt slut på kampanjen.

                          Det jag älskade med Horst var stämningen han tillförde kampanjen. Det är den varmaste och våldsammaste sommaren i mannaminne i en våldsam och varm stad. Det är gängkrig. Och någonstans där ute finns en seriemördare och nekromantiker som sätter skräck i staden. Och hela tiden är han en av gruppen utan att de vet!

                          Men Horst är också var jag lärde mig om bleed. När Horst får panik och sliter ut någons hals med sina tänder, försöker mörda någon med mörk magi och bara handikappar dem fruktansvärt för livet eller hackar händerna av någon så är det för att jag fick panik.

                          Horst fick också en chans att ändra sig. Hans döda fästmö uppenbarade sig till honom (oklart om det var en äkta övernaturlig upplevelse eller psykos från smärtan och drogerna) och bad honom att ge upp. Att inte återuppliva henne utan bli en okej person igen. Och Horst vägrade. ”Hon kommer förstå när jag lyckats återuppliva henne.”. Och så fortsatte han rakt ner i avgrunden.

                          Jag lärde mig för mycket av att spela Horst för att sammanfatta här. Men en sak jag lärde mig var att när du vill ha en tragedi så är det mycket bättre att sätta upp ett omöjligt mål och sedan misslyckas nå det medan du jobbar så hårt du kan än att medvetet sabotera dig själv.

                          Vår eminenta spelledare skrev när vi spelade en krönika om hela kampanjen om ni vill läsa mer: http://forum.frialigan.se/viewtopic.php?t=380
                          Jag har spelat en necromantiker som påminner väldigt mycket om Horst. Fast han lyckades väcka upp sin fru (visst, hon var en zombie, men det var han galet omedveten om). Ibland bubblade det igenom hans brutna psyke att allt inte riktigt var frid och fröjd med livet och hans fru men det gick som tur var över för det mesta. En annan spelare var en släkting som försökte hjälpa honom att hitta frid men antagligen bara gjorde det värre genom att spela med.

                          Kommentera


                          • #14
                            Här följer Horst vapendragare och sedermera baneman, den roligaste rollfiguren jag spelat sedan 80-talet i en kampanj som trots att gruppen spelade ett nytt spel och var sammanfogad av folk som aldrig hade spelat med varandra blev väldigt, väldigt bra. (Återpostat från DMFs-forum).

                            Hanze Blåmunk
                            Ålder: 20 år
                            Utseende: Väldig kroppshydda

                            Skrå: Munk
                            Hemort: Tricilve
                            Ursprung: Kusma, Saphyna
                            Språk: Västjori; Saphynas bastardspråk

                            De fyra bloden
                            Sten: 3
                            Vind: 1
                            Eld: 2
                            Vatten: 2

                            Erfarenheter
                            1. Vann den stora grisskrikartävlingen i Pjullo
                            2. Festade med S’rid-be-Ghiles värsta avskum
                            3. Kämpade på arenan i Tricilve och förlorade men överlevde

                            Förmågor och expertiser
                            Svärdskonst 1 (massiv järnstav, +1 Skada)
                            Bärsärk 2 (Okontaktbar, Ingorera elände)

                            Öde
                            Att i vredesmod mäta sig med andra i slagsmål och strid

                            Förbannelse
                            Att svika alla plikter och uppgifter när faten digna och bägarna skummar

                            Fem ägodelar
                            1. En stridsstav i järn.
                            2. Ett munkbrev (från Ranzinersekten, som intygar att Hanze är en äkta och full Ranzinermunk och reser i ordnens intresse).
                            3. En bronsmedaljong med Trocuspas heliga symboler.
                            4. En silverplunta, graverad med da Crumpa-ättens vapenmärke.
                            5. En svinaherdes horn.

                            Utseende
                            Hanze är en väldig oxe till karl, eller kanske snarare än ugntjur för han är endast tjugo vårar gammal. Huvudet är stort, klotrunt och ljusgult, som en tjugopunds ost gjord på kärnmjölk från Frimbolinerslättens fetaste kreatur. Käkarna är kraftiga som en bitvargs, läpparna fylliga, den brutna näsan en liten knopp. De små grå ögonen speglar Hanzes sinnestillstånd. Vanligen är de spegelblanka som Trakoriska sjön i stiltje, men om Hanze känner sig förorättad slår vredens blixtar ur dem och om han känner sig lycklig (oftast när han är berusad) så lyser de av glädje som ett barns inför ett nytt under. Hanze rakar hår och huvud, som en munk bör, men så sällan att både skalp och anlete ofta täcks i en tjock, mörkt skäggstubb.

                            Hanze har nackmuskler, axlar och skuldror som en grävling, svällande överarmar och väldiga händer som sagans rese, bröstkorg som en tunna, en matstinn, löshullad buk, och massiva ben, som två hundraårsekar från Tocmerskogen.

                            De tatueringar som har gett Hanze hans smeknamn är i kargomitisk stil: vejdeblå, snirkliga, onda. Över hans rygg, nacke, skuldror och överarmar kryper, krälar och dansar diverse hedniska gudar, demoniska makter och urtidsmonster fram. Fältslag, människoroffer och demondyrkan avbildas alla med vällustig kargomitisk detaljrikedom.

                            Hanze bär en fläckig och flottig munkkåpa i ofärgad vadmal, en (oftast tom) plunta och en väldig stridsstav i järn, den som han stred med i Tricives gladiatorspel, så tung att de flesta inte kan lyfta den och som sägs vara Forkkan Halvapa egen.
                            300px-Lu_Zhishen_Water_Margin_2.jpg (23.82 KiB) Visad 38 gånger


                            Personlighet
                            Hanze är en frossare, livsnjutare och slöfock. Han saknar kvinnotycke och kvinnointresse, men dyrkar bordets håvor och dricker med vällust allt som kan berusa. När han sätter tänderna i en särskild läckerbit bryter han ofta ut skratt så att halvtuggad mat eller drycksljom sprutar över bordsgrannarna.

                            Hanze är en godtrogen och vänfast person. Han är obildad, något dum, inte alls skarpsynt eller subtil, men utvecklar understudnom en viss slughet. Han är impulsiv; snar till vänskap och snar till vrede, och väldig är hans lojalitet med de han ser som sina vänner och väldigt är hans hat mot de han ser som sina fiender.

                            Några djupare mål än att njuta för dagen har inte Hanze. Men att uppnå dem kan vara svårt nog för en godtrogen latmask utan andra förmågor än att kunna slåss i en stad som Tricilve. Hanze driver dit livets vindar för honom, och livet tenderar att sända äventyr i hans väg.

                            Bakgrund
                            Första omgången. Om hur en viss Hanze föds och blir svinaherde
                            För tjugo år sedan föddes i den lilla byn Kusma, som ligger på ön Saphyna vid Limmarsfjärsets stränder, just där Frimbolinerslätten går över till Tocmeskogen, en välväxt gosse. Pojken kom till världen lurvig som en björnunge och vägde lika mycket som en slaktfärdig kalkon; tretton skålpund tung var han, och inte ett uns mindre. Han var inte sina föräldrars (vars namn här ska lämnas outsagda för att skona dem från andras hån över att ha fått en så märklig son) första barn, och inte det sista, men inget av deras andra barn var som denne pojke, som fick namnet Hanze. Han tappade snart sin päls, men växte och växte och växte och var efter bara några månader stor som en tvååring.

                            Därtill hetsade av traktens spåkvinna trodde snart alla i Kusma att pojken var ett av de vidunderliga och olyckssaliga silverbarn som ibland födas på Saphyna. Det skänkte pojkens enfaldiga moder en viss stolthet, men de andra i byn förstod att ett silverbarn inte är någon välsignelse, utan en förbannelse, och att pojken skulle dra dem alla i fördärvet om han därtill gavs möjlighet. Men modern vägrade att lyssna på deras prat om att sätta ut gossen i Tocmerskogen för att tas av trollen; hon var ensam av alla i byn att inte tro att barnet var en bortbyting.

                            Hanze fick en svår uppväxt. En utböling blev han och utstött, men han lärde sig snart att han var starkare än alla i sin egen ålder – och att vildsint temperament och svingande knytnävar kan tysta hån. Omtyckt blev han icke, och inte heller accepterad, men i alla fall lämnad ifred. Han aptit var så väldig att hans föräldrar förfasades. När han var sju åt han lika mycket som en heldräng, och när han var tolv som en manipel resekämpar. Hade pojken gjort rätt för sig hade det väl inte gjort något, men nu var han trög till och med för ett barn från Saphyna och förstod inte att göra de enklaste göromål rätt. Därtill hade han föga tålamod och var en osedvanlig latmask. Att tukta honom bet lika mycket som att hälla vatten på en raugon. Det enda pojken dög till var att vakta byns svin, så att de inte förvirrade sig in i Tocmeskogen. Så vaktade svin gjorde gossen, och var nöjd därmed, ty han behövde inte göra mer än att sitta på sin växande ändalykt, tugga på sin matsäck och då och då skria på grisarna eller tuta i sitt horn när de kom för nära skogens mörka bryn.

                            Men hans fader insåg med sorg i hjärtat att gossen höll på att resten av familjen till svältens rand. Något måste göras, men vad?

                            Andra omgången. Om hur Hanze blir härold hos baron Valder da Crumpa
                            Nu föll det sig så, strax efter att pojken hade fyllt sexton, att det var bryggarslag i byn Pjullo. Hanze fick följa med sin far dit, om inte annat för att kunna utfodras vid andras bord. En grisdrivartävling var utlyst, och Hanze hade tagit med sig Ekvältaren, det väldigaste svinet i hela Kusma. Tävlingen startade med en smäll knallpulver, och de olika byarnas grisherdar började jaga på sina svin med rop och hornstötar. Det visade sig snart nog att ingen av de andra herdarna hade något att sätta emot Hanze. Han hade en torndönsstämma som helt dränkte de andra gossarnas gälla skrin, och hans blåsbälgar till lungor blåste så kraftiga ljud i svinahornet att de andras horn lät som svalans kärlekspipande jämte elefantens vredestrumpetande. Alla svin utom Ekvältaren flydde fältet i fasa.

                            Den dagen var en lokal adelsman, baron Valder da Crumpa vid namn, i byn för att roa sig med att titta på småfolkets löjliga nöjen och skjuta på dem med sitt armborst för att påminna dem om deras skatter och pålagor till hösten. Han bevittnade Hanzes seger. Det hör till saken att alltsedan Ylarnas afton sätter mången saphynsk adelsman en ära i att ha en så högljudd härold som möjligt i sin tjänst, en som helst ska ha en dunderstämma lika kraftig som den store Skrynk en gång sades ha haft. I Matagadebergens dalgångar mötas deras härolder ibland till väldiga vrålartävlingar som får stenblocken att studsa ner för bergssidorna som bergsgetter berusade på övermogna höstäpplen.

                            Valder da Crumpa bestämde sig på stående fot att han måste ha pojken i sin tjänst och träna honom till sin härold. En sådan högljudd talang hade han aldrig sett, och han såg för sitt inre de andra adelsmänens gröna nunor när han visade upp sin unga Skrynk. Han sökte genast upp pojkens fader, som snabbt förstod att gudarna hade lyssnat på hans böner. Inte utan en viss saphyns bondslughet lurade han i baronen att gossen var mildsint, foglig och läraktig. Baronen var inte tappad bakom en vagn och litade inte fullt på faderns försäljartal, men när han frågade runt om Hanze bland de andra bondlurkarna från Kusma intygade de alla vilken förträfflig ung man han var, ty de ville bli av med detta silverbarn som de i sin enfald trodde att han var.

                            Några veckor senare hade Hanze tagit sin boning i Valder da Crumpas borg i Matagdebergen.
                            Den noble baronen började snart ana ugglor i mossen. Pojken var tröglärd och egensinnig. För honom dansade bokstäverna kring på pappret som pigorna kring majstången och läsövningar gav honom endast huvudvärk och en än större aptit än vanligt. De saphynska adelssläkternas sköldmärken flöt för honom samman till hopplös färgsoppa, och skillnaden mellan en pelikan och en grip förblev för honom ett förborgat mysterium. Inte heller kunde han lära sig blåsa i den ädla silvertrumpeten, för han var tondöv som ett klippblock och därtill så handstark och lungkraftig att han hade sönder den ena trumpeten efter den andra. Endast att skrika dög han till – och han åt som ett lejon.

                            Den stolte baronen insåg med rodnande kinder att bondtjuvarna från Kusma hade dragit honom vid näsan och att han skulle bli utskrattad på hela Saphyna om han försökte näpsa dem för deras fräckhet. Något måste göras, men vad?

                            Tredje omgången. Om hur Hanze blir en helig munk av bansikan
                            Nu föll det sig så, strax efter att pojken hade fyllt sjutton, att en kusin till Valder da Crumpa, en viss Sandor Silveryx, en mästare av bansikan kom på besök i borgen. Just som Sandor trädde innanför borgens portar, drabbades Hanze av ett vredesutbrott riktat mot borgens magister som just för den sjuttonde gången hade försök förklara skillnaden på ”p” och ”b” för honom. Magistern kom flygande med fladdrande mästarrock och landade plask i gödselhögen och med ett avgrundsvrål kom Hanze hoppande efter med mord i blicken. I den efterföljande striden krävdes det ett dussin av baronens soldater för att brotta ned pojken, som beväpnad med en gödselgrep försökte spetsa den gode magistern och alla hans bokstäver. Imponerad såg Sandor hur gossen lika plötsligt som han vredgats tappade all stridslust och fogligt lät sig ledas från valplatsen. Han tyckte sig i pojken se inte bara en osedvanlig talang för våld, utan anade också i hans sinne en naturlig begåvning i bansikans självkontroll. Yngligen syntes honom redan ha förstått eken, stenen och frötes principer, som mången svärdsviftande adelsyngel och grym kondottiär aldrig lyckas greppa.

                            På festen kvällen efter talade Sandor storögt om gossens dåd, och Valder da Crumpa såg nu sin chans. Han smög sig genast åt sidan och bad magistern att droga pojken, samtidigt som han talade sig varm för hans enkla bondvishet och stora kroppskrafter inför kusinen. När Sandor morgonen efter språkade med Hanze var han under inflytande av majjagräsets extrakt, lung som en filbunke och uttalade de märkligaste sentenser, som Sandor tolkade som en naturlig visdom och djup mysticism. Även hans aptit var stillad av extraktet och när Sandor så att Hanze levde endast på sönderkokta morötter och källvatten bestämde han sig – här fanns en sällsynt begåvning. Han måste ta pojken till sitt kloster Bhannavil och där sätta honom att lära bansikan. Kanske var han rentav den vidunderliga kämpe som hade förutspåtts att återuppväcka den gamla bansikans renhet?

                            Valder da Crumpa låtsades vara mycket fäst vid sin blivande härold, men lät tillslut sin kusin köpa loss pojken för en vacker slant. Några veckor senare fanns sig Hanze på Bhannavil med rakat hvuvud. Han var en munk av bansikan.

                            Sandor upptäckte snart nog att allt inte var som det skulle vara, men han var fäst vid sin vackra idé om Hanzes storhet och trängde undan allt det som redan under resan från borgen tydde på att han hade haft fel.

                            Pojken började skolas in. Han hade en våldsam läggning och Sandors mödor att lära honom De sjutton vapen var inte bortkastade. Inte minst lärde han sig snabbt att strida med järnstaven och stridsdolken. Men pojken var varken vis eller stillsam; han var korkad, dryg och otyglad. Han tappade gång på gång humöret istället för att låta vreden vila stilla som en klippa på flodbottnen. Han smet ut natt efter natt och i S’rid-be-Ghile vann och förlorade han pengar på smickelbräde och armbrytning. Han tog med sina nya dryckeskamrater – brottare, barder och tatuerare – till templet, där de frossade i vin och kapuner medan de andra munkarna svårmodigt tuggade på sina olivkärnor och isterband. Hanze svirade hela nätterna medan de andra kämparna på klostret späkte sina lekamen för att betvinga smärtan från gryning till skymning och han snarkade långt i på dagen medan de andra munkarna svettades och slet ont med armhävningar och svärdssvingningar.

                            I protest mot Hanzes skörlevnad gick de andra munkarna i strejk. De nedlade sina hantlar and träsvärd för att kasta sig ut i ohämmade utsvävningar som om de var med i en Uelgeric-kult.

                            Sandor Silveryx accepterade till slut med ett styng av besvikelse att han hade haft helt fel. Hanze kunde säkert bli en utmärkt flåbuse men skulle aldrig förstå ens de enklaste av bansikans grundsatser. Och han som hade talat vitt och brett om detta underbarn! Något måste göras innan hela templet och halva hans anseende gick åt pipan, men vad?

                            Fjärde omgången. Om hur Hanze blir en av Ranzinersketens tålmodiga bergslyssnare
                            Bland Hanzes dryckesbröder fanns en kargomitisk renegat, en ormtjusare, hypnotisör och tatuerare vid namn Yxxmoffa. Sandor Silveryx erbjöd renegaten en nätt summa silver mot att denne tjusade den svagsinte Hanze liksom en spottande bergssnok från Laabne, och denne behövde inte tänka länge innan han tackade ja. Snart nog var Hanze stilla som ett vaggebarn dövat med ölsupa, och satt som en stenstod i sin cell och stirrande tomt in i väggen. De andra munkarna återupptog under stillsamma glädjerop sina asketiska övningar.

                            Sandor Silveryx hade så klart fortfarande Hanze på halsen. Då kom han att tänka på den märkliga sekten med munkar på berget Ranz, de som tränar sig i tålamod och spenderar åratal med att lyssna på vad de tror är berget Ranzs profetiska röst. Sandor skrev ett brev, listigt formulerat för att inte innehålla en enda lögn, till sekten överordnade där berättade om en akolyt vid sitt tempel som var alltför stillsam för att kunna lära sig bansikan, men som gärna stirrade på väggar dagarna i ända med ett synbart outtömligt tålamod. Han erbjöd sig att bekosta den unge munkens överresa till Paratrona mot ett löfte om att denne skulle tas omhand väl. Sandor Silveryx var känd som en hedervärd man, och snart nog var avtalet slutet.

                            Hanze och Yxxmoffa anlände till Ranz och munkarna där svallade över av glädje inför Hanzes stilla sinne; inget tycktes kunna störa denne tröge jätte, som bara stilla satt och stirrade tomt framför sig. Inte ens när kargomiten ristade hans gulbleka hud med sina nålar så rörde han en min; han var helt sluten i sig själv. Kanske var han den munk som en gång för alla skulle lösa de gåtor som Ranz uttalade?

                            Lyckan varade tills Yxxmoffa en kväll smet iväg från klostret. Hanze vaknade. Hans hunger visste inga gränser och när munkarna förklarade sina läror för honom första gången brast han ut ett skratt som hördes halva vägen till Tricilve. Hela hans kropp skakade och hoppade som en jättes trumma och ett stenskred föll ned från berget som om Ranz själv vredgades över denna blasfemi mot hans gudomlighet. Flera hyddor förstördes av stenskredet och ett halvdussin munkar mörbultades svårt av stenregnet.

                            Munkarna stod snart på förtvivlans rand. Hanze åt som en häst. Hanze skrålade och sjöng. Hanze bråkade med tjänstefolket och slog sin stridstav i väggarna. Hanze fes och rapade. All den ro och stillsamhet som de behövde för att lyssna på sin guds röst var som borta. När Hanze en dag i sin okunnighet förorenade en av de heliga grottorna och sedan spydde i abbottens heliga mössa var måttet rågat.

                            Munkarna insåg att de måste göra sig av med Hanze innan Ranz i vredesmod lät hela bergssidan rasa ned i Malossisjön med heliga grottor, tempelhus, tjänstefolk och allt – men vad?

                            Femte omgången. Om hur Hanze blir kämpe på Tricilves arena
                            Lösningen på deras problem blev Bosper da Vinfengi, ägare till en mindre gladiatorskola i Tricilve. För det föll sig nu så att Bosper kom till Mazmatra för att leta efter spjutmat till arenorna. Där berättade han vitt och brett om klingande guld, starkt vin och löshullade kvinnor för att locka traktens ungdomar till sin skola. Nyheten nådde även Ranz. Munkarna hade fått sin chans.

                            Hanze skickades ensam i en eka till Mazmatra med en pung full med silver och order att köpa vaxljus, vadmal, langocker och diverse läckerheter till Ranzreningen. Sedan hade naturen sin gång. Hanze glömde hälften av allt han skulle köpa, berusade sig svårligen på ett värdshus, hamnade i krakel med värden och gick i flyllan bärsärkagång med sin stav. När Bosper och hans mannar hörde de vilda vrålen och skriken om nåd från stadens vakter trodde de först att något monster från Skuggornas träsk hade anfallit staden. De rusade mot ljudet från vad som lät som ett fullskaligt fältslag och såg Hanze i vilt raseri strida ensam mot halva stadsvakten. Bosper och hans mannar tittade storögt på varandra och sade, med ansikten lysande av glädje: ”Honom ska vi ha!” Tillsammans med statsvakten lyckades de till slut avväpna och brotta ned den ilskne titanen.

                            Hanze vaknade, surrad som en langock innan grillen, i en av Bospers järnburar. Bosper förklarade för honom att han i sin storsinthet beslutat sig för att muta stadens myndigheter för att lägga ned åtalen om massförstörelse av privat egendom och nio fall av misshandel – om Hanze lovade att följa med honom och bli hans gladiator. Efter att ha hört gladiatortränarens prat om guld, vin och fest dagarna i ända behövde Hanze inte tänka länge. Han sade ja, allt medan Bosper log i mjugg över att han lagt händerna på en så vildsint stavkämpe. Han anade början på en gyllene era för sitt gladiatorhus, ett där Hanze hyllades av tiotusenhövdade skaror för den ena segern efter den andre.

                            Några dagar senare fanns sig Hanze, förundrad och storögd som en saphynsk bondlurk inför en resande cirkus, i Tricilve. Bosper da Vinfengis gladiatorskola var hans nya hem och han var som en fisk i vattnet. Varje dag växte han i styrka, uthållighet, snabbhet. Dyr i drift var han, så klart, men Bosper bet ihop, för han ville inte försätta sin stora chans att bli en berömd och rik gladitortränare. I över ett år tränade han Hanze och drev drev honom så hårt han vågade samtidigt som han spred rykten om Hanzes storhet. Den störste stavkämpen sedan Forkkan Halvapa, ja, och därtill bärare av Forkkans egen legendariska järnstav, som Bosper återfunnit i kämpens grav. Först när stadens gladiatorfinsmakare höll på att koka över av nyfikenhet, först när vaden för och emot detta krigiska underbarn hade trissats upp till enorma summor, först då släpptes Hanze fram på arenan.

                            Ack! Först när Hanze stod där och blinkade som en dvärg i solen en vårdag med tiotusen vilt skrikande åskådare på läktarna uppdagades hans scenskräck. I samma ögonblick som han trädde ut på arenans heta sand lämnade alla kraft hans armar och hans vildsinhet smälte som en klick smör på en klippa på Fokalerslätten. Ziddus Hrarkans vildmansklubba slog honom gul och blå, spräckte hans ögonbryn, knäckte hans näsa, bröt hans fingrar, allt medan publiken ömsom buade åt Hanzes klumpiga rörelser och ömsom skrattade åt Bospers hårslitande och tårar. Just när det Ziddus skulle utdela det dödande slaget stormade delar av publiken arenan. Bosper hade i deras ögon överbevisats för att ha spritt ut falska rykten om sin kämpes storhet – och säkert satt stora summor mot honom – och under vilda rop om ”läggmatch” rusade de in med mord i blicken.

                            De efterföljande upploppen varade i tre dagar och slutade först när kejsarens eget garde sattes in.
                            Bospers stall var skingrat, hans skola en rykande ruin och hans rykte oåterkalleligen förstört. Men han fick aldrig en möjlighet att göra sig av med Hanze. Denne var borta.

                            För i förvirringen efter sin första och sista gladiatorkamp smög sig Hanze undan. Han var inte det minsta skamsen, men lite nedstämd över hur det gått och söp och åt så klart upp sina sista slantar – och ett antal slantar han inte hade. Men värden på värdshuset som Hanze hamnat på - Den vulgära enhörningen vid namn - visade sig vara en storsint och förlåtande man som hette Lupejo Hängbuk. Om den stukade kämpen kunde stanna hos honom och hjälpa honom att ta hand om stökiga kunder och annat besvär kunde Hanze sova i köket och äta hur mycket kan kunde. Hanze tackade ja.
                            Last edited by Skarpskytten; 24 September 2018, 05.42.

                            Kommentera


                            • #15
                              Jag är sen pga en hjärnskakning. Mer karaktärer kommer när jag mår bättre.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X