Det här med att visualisera

[Björn den gode]

Det här var den mest spännande tråden på länge och vet inte riktigt var jag ska börja för att inte göra en textvägg. Men ok, visualisering, jag fick 29/40 och ligger således tydligen nära normalen men jag hade verkligen inte ungefär samma svar på frågorna vilket bekräftar något jag väl redan varit inne på en del.

Jag har absolut inga problem med visualiserade fantasier, men jag har väldigt dåligt visuellt minne och kanske till och med uppfattningsförmåga. För alltså jag kunde nog knappt tänka mig att folk noterar hur långa steg andra tar? Jag skulle inte heller kunna säga vad de övriga spelarna i min rollspelsgrupp har för hårfärg (fast jag träffat dom hyfsat ofta över ett antal år), jag är rätt säker på att ingen har något som står ut jättemycket som blått eller rosa hår men förutom det.. eh.. de har väl typ vanligt hår. Jag har förstått att andra människor noterar sånt. Och om jag verkligen har behov av att komma ihåg det så måste jag aktivt göra om det till ett text-minne, typ "Ok, jag behöver kunna känna igen/beskriva den där personen, "grön jacka, blont hår, lång lugg" " Då kan jag komma ihåg det och jag har inte heller några problem att utifrån den texten visualisera en person med grön jacka, blont hår, lång lugg, men det kommer ju inte vara bilden av personen jag minns utan den visualiserade texten.

Eller ja sanningen att säga så kanske det framförallt gäller människor, eller detaljnivån, jag har nämligen inga problem alls med att minnas hur (min bild) av senaste kampanjens lägenhet är, trappan upp till den, hur studion såg ut eller taket från vilket vi kastade ner ett trumset, men jag har typ inget minne alls eller ens direkt skapade mig bilder av rollpersonerna, men jag kan komma ihåg vad de gjorde, och känslorna, och den dramatiska kurvan och så.. Tyvärr är jag också dålig på att minnas namn vilket ju inte alls är visuellt så tja jag vet inte, kanske bara har dåligt minne...

[krank]

Det här tycker jag är intressant. Skulle gärna höra mer om det från hypervisualiserare som krank och God45.

Hmmm...

För mig är nog visualiseringen väldigt knuten till immersionen och vice versa. Det är inte alltid bilderna i mitt huvud är saker rollpersonen ser ur förstapersonsperspektiv dock. Ibland ser jag miljön lite mer allmänt, ibland "ser" jag liksom strukturen som ett argument, ett koncept, ett mysterium etc har i huvudet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, för jag vet ingen tredimensionell bild jag sett som riktigt fångar det mischmasch jag ser där... Men t.ex. när min rollperson argumenterar med en SLP eller med en annan rollperson så skiftar jag ju mellan att "se" den fiktiva person "jag" pratar med, och att "se" de saker min rollperson tänker på när hen argumenterar. Så gör jag ju IRL också; när jag argumenterar så "ser" jag strukturen samtalet har, situationer som hör ihop med de olika argumenten, filmsnuttar jag sett av folk som fört liknande argumentation, scener ur skönlitteratur jag läst som gestaltat liknande argument eller diskussioner eller problem, och så vidare. Så att jag gör detsamma när jag argumenterar "in character" har jag nog knappt reflekterat över; det är ju helt enkelt så det är när "man" argumenterar...

Jag tror att jag har lite svårt att föreställa mig hur det skulle funka att inte liksom vara i det här visuella/mentala kaleidoskopet hela tiden. Jag har försökt en del meditation och mindfullnessövningar och så, men det har mest lett till att jag blivit mindre närvarande i nuet. Med färre distraktioner blir ju behovet av stimulans från annat håll större, och då uppfinner min hjärna tusen nya roliga saker att tänka på och vips så är hela världen överfylld av visualisering. Jag har ibland tänkt att jag borde försöka bli bättre på att "bara vara i nuet" men skulle nog egentligen hellre bara bli bättre på att fokusera på en sak i taget istället. Jag ser inte nyttan riktigt i att vara "närvarande i nuet" eftersom IRL:et i princip aldrig är speciellt stimulerande eller intressant...

Nåja, sorry. Jag pladdrar. Den här diskussionen rör ju ett par av mina favoritämnen; immersion, verkligheter, visualisering, och mig själv. =) Och likt många nördar har jag svårt att hejda mig när jag får tillfälle att prata om mina favoritämnen...

[Björn den gode]

Men jag tycker att detta förklarar en hel del, som att jag har svårt att minnas upplevelser men lätt att minnas fakta. Och att jag aldrig har förstått hur det här med "immersion" är tänkt att fungera.

Men nu till det intressantaste. Jag förstår inte hur du menar att det här hör ihop, upplevelser är väl inte visuella? Jag tänker mig att upplevelser framförallt är känslomässiga och har också ganska lätt att komma ihåg dem. Inte hur allt såg ut, men det är väl inte heller det viktiga.

Och när det gäller immersionen så vill jag jättegärna höra hur du tänker dig att din immersion skulle fungera på ett lajv. Inte då jeepform/blackbox-lajv där det väl går att tänka sig att visualiseringen är viktig (även om jag väl inte tror det men det är en annan diskussion), utan ett "360-lajv" där du till exempel klär ut dig i en 30-tals militäruniform, spelar med andra med kläder som ser ut som det ska för perioden, lagar mat på och bor i tidsenliga tält, det vill säga "what you see is what you get", tror du att du skulle ha väldigt lätt för immersion i en sådan roll?

Av det vi har pratat om tidigare så tror ju jag att du inte tror att du skulle ha det men i så fall vad har immersionen med visualiseringsförmågan/afantasi att göra för på ett sånt lajv finns det ju inget behov av att föreställa sig något (visuellt) som inte finns där.

[gustaf s]

Det här var spännande.

Jag fick 17/40. Jag är inte förvånad. Jag har väldigt svårt att se människor i min närhets ansikten.Jag träffade en kompis i förra veckan. Jag vet vad han har för hårfärg, ögonfärg, hudfärg... men jag har svårt att se honom framför mig. Däremot har jag inte lika svårt att se hans nervösa plockande med mobil, tändare osv. Lättare med gester. Men jag minns att han hade tunna eleganta glasögonbågar, snygg klocka och sneakers, skjorta och senare på kvällen en tunn jacka. Jag vet hur han brukar klä sig, hur hans rock brukar sitta, vilka jeans han brukar ha, vilka färger hans tröjor brukar vara i och hans skjortor. Jag vet vad han röker och hur. Jag har bara väldigt svårt att se hans ansikte... Jag får liksom försöka pussla ihop detaljer jag vet till något som liknar en bild. Det blir en väldigt medveten och nästan våldsam process. (Däremot minns jag ansikten väl när jag stöter på dem igen. Eller iaf människorna de sitter fast på.)

Jag är kass på att rita, men tycker jag förstår hur färger passar ihop eller inte. Jag visualiserar inte böcker eller rollspel alls egentligen, men jag blir tagen av landskap (åh, Skaraborg på sommaren), jag älskar flaggor och fotbollsställ. När jag tittat själv. Ögat till hjärnan. Så fort det kommer ord emellan (inklusive mina egna och mina minnen är i stort sett ord tror jag) är det inte lika ball.

Men det jag är intresserad av i i stort sett all kultur är det mellanmänskliga. Jag saknar inte bilderna när jag spelar rollspel eller läser böcker, jag är exklusivt intresserad av vad som händer med huvudpersonerna och mellan huvudpersonerna. Och om nån beskriver en fjäril... jag vet vad en fjäril är. Jag vet i någon mening hur den ser ut. Jag vet hur den rör sig. Men jag är mer intresserad av hur den relaterar till det som händer med rollpersonen/-na. (Och jag menar inte att vi behöver slå upp fjäril i något slags Jungistiskt lexikon, alla har mer eller mindre någon relation till fjäril i alla fall.)

(Musik däremot är en annan femma. Jag har det i huvudet och i kroppen hela tiden och jag känner igen en låt på första taktslaget.)

[krank]

Det är en intressant berättelse. Det händer intressanta saker. Människoöden, kärlek, svek, desperation, vändningar i berättelsen, begäret att få reda på hur det slutar. Inget av detta är beroende av några bilder i skallen.

En liten tanke, säkert inte nödvändigtvis relevant: Det som låter mig visualisera är ofta när jag behöver klura. Alltså, när hjärnan behöver brottas med något klurigt problem, försöka förutse saker framåt - konsekvenser etc. Det gör att jag upplever att rollspel där jag behöver tänka lättare aktiverar min immersion, min visualisering, hela flow-grejen för mig. Det är därför, tror jag, som jag generellt söker efter rollspelsupplevelser som låter mig tänka snarare än känna.

Kärlek, svek, desperation, människoöden upplever jag inte alls kräver samma sorts njutbar tankeverksamhet för mig, och jag upplever dessutom känslor som mestadels ganska jobbiga i mitt vardagliga liv (har en massa hangups, avskyr att göra bort mig, är på spänn 100% av tiden i alla sociala situationer etc)... I allmänhet har jag mycket lättare att bry mig om kluriga problem än människoöden...

[Genesis]

Måste sova strax, så jag får skriva mer imorgon. Men tack för många intressanta kommentarer! Fortsätt så Jag tycker att detta är jättespännande.

Insåg också att jag inte skrev vad jag fick på testet. 16/40. Kanske lite mindre, för jag kan inte för mitt liv föreställa mig hur någon jag känner väl går, men jag kan ju frammana något som liknar en bild av någon som går och typ "mena" att det är personen som jag känner.

[God45]

Eftersom det talades lite om känslor och visualisering här i tråden kom jag att tänka på hur min empati fungerar med visualisering. För när jag känner empati är det alltid starkt koplat till visualisering. Om jag tänker mig in i hur någon känner eller känner med dem får jag dem i huvudet visuelt, och har jag inte träffat dem inbillar jag mig ett ansikte som är kvar tills jag kan ersätta drt med ett riktigt ansikt. Och jag ser det som drabbat dem framför mig eller hur jag föreställer mig det i alla fall.

[Jocke]

18/40.
Jag har å ena sidan vetat att jag har svårt att visualisera länge. Jag har också svårt att känna igen folk (alltså både som i att jag har svårt att förstå vem någon är på utseendet, men också så att ibland kommer inte den minnesmässiga reflexen av en vän med allt vad det innebär även om jag logiskt förstår vem personen är). Det här händer oftast när folk dyker upp i fel sammanhang och om jag träffat personen färre än tio gånger. Dock har jag lättare att känna igen folks gångstilar, maner och röster än utseende. Jag vet inte om jag kan visualisera deras gångstilar men jag kan helt klart skilja på hur alla mina vänner typ går.

Men de gånger jag får upp bilder i huvudet är väldigt starka upplevelser.
Jag blir också väldigt stimulerad av bilder, läser mer serier än böcker och tycker att ett rollspels framsida är den kanske viktigaste möjligheten att visa spelets ide.
Kan tänka mig att många av de som "hör röster" helt enkelt inte är vana med att tänka i ord som jag i första hand gör (eller det är ganska mycket rena känslor inne i mitt huvud också, svårt att veta vad det är mest av).

[Nässe]

Jag är för trött för att göra testet ikväll men min upplevelse är exakt samma som din, Genesis. Jag ”ser” ingenting, varken när jag spelar rollspel eller läser, och absolut inte när jag skriver. Jag kan, precis som du, anstränga mig fram till en suddig och ointressant bild. Jag upplever saker i berättelser eller sammanhang. Har också betydligt lättare att minnas sammanhang än fakta, som aldrig intresserar mig i någon större omfattning. Jag minns relationer, och känslor, hur folk positionernar sig till varandra. Upplever att jag har en väldigt bra koncentrationsförmåga när jag jämför med andra. Blir också fullständigt uppslukad av böcker, i den grad att jag inte hör när folk pratar med mig. Men det är inte för att jag ser bilder, utan för att jag befinner mig inne i berättelsen.

När det i text kommer grejer om hur tex kläder ser ut eller hus och sånt är det som utfyllnad, eller som att man valt att genom symboler säga något om personen. Det skulle vara ansträngande att ta den informationen och försöka ”trycka fram” faktiska bilder.

Jag har sjukt svårt för att känna igen andra. Brukar gå på hur de rör sig.

Intressant tråd!

[Rymdhamster]

Ja, bilder. Som filmscener som spelas upp ungefär. Med miljöer och hela konkarongen.

En egenhet äe dock att jag väldigt ofta visulaiserar mig de faktiska spelarna i sina karaktärers roller.

Vilket betyder att jag vid en del tillfällen fått föreställa mig Anarchclown i snygg balklänning (med skägg och allt). Det gör att det är lätt för mig att hålla reda på vem som är vem, men ibland rör jag ihop genus när det diffar mellan rollpperson och spelare. Det är vad jag övar på just nu.

Och det är sällan fråga om djupimmersion, utan lite lagom-immersion. Scenerna spelas upp där i bakhuvudet rullande hela tiden. Ibland fokuserar man lite extra när det händer något synnerligen spännande.

Tärningsslag syör inte denna filmuppspelnimg nämnvärt (antagligen tack vare övning), men välnandra saker som att dra dumma skämt, prata om annat, eller (av någon anledning jag inte fattar) om man hänvisar till saker som "scener" som format för vad som händer.

Det här är oavsett om jag spelar eller spelleder och samma sak gäller om jag läser böcker eller lyssnar på ljudband.

[Rangertheman]

Med åren har jag fått svårare att koncentrera mig. Kanske är jag internetskadad, kanske är det en stresskada. Jag har svårare för att sjunka in i fiktion, i böcker och filmer och rollspel, och fokusera på de inre bilderna. Det betyder inte att jag blivit bättre på att minnas saker eller att jag blivit mer närvarande IRL, utan bara att jag hattar mer mellan aktiviteter och inte gör någon av dem bra.

Samma här. Senast jag var riktigt koncentrerad på ett projekt var nog NaNoWriMo 2014. Då var jag verkligen inne i "zonen" när jag skrev och visualiseringen var på topp. Det var inte jag som hittade på berättelsen, utan karaktärerna berättade för mig vad jag skulle skriva. Nu hattar jag också mellan femtioelva olika aktiviteter och oftast slutar det med att jag sitter och tittar på YouTube om hur man bygger ett hus av glasspinnar till sin hamster...

Jag vill gärna leva mig in i rollspel, men även om jag mycket väl kan gå in i en roll, så är det tyvärr fortfarande ett spel.

[Nässe]

Jag fick 15/40, men det kändes som ett rätt skakigt test. Jag får tex upp en bild av en typ låtsasregnbåge, en ritad av papper, men jag kan inte se en riktig. Är det då vagt eller precist? Kan också se min sons kläder väl, eftersom han vägrar ta på sig något annat än just exakt de kläderna som han påstår att Elsa i Frost har, och har haft på sig samma kläder (vi tvättar dem!) i typ fyra månader. Är det visualiseringsfusk?

[Ram]

Jag fick bara 33/40 på testet men jag är väldigt bra på att visualisera saker. Jag vet att jag både när jag jobbar och på fritiden tänker väldigt mycket i bilder och att jag när jag gör det även arbetar väldigt mycket med att låta saker påverka bilder och att låta saker färdas genom bilder och omgivningar. Jag har fått höra vid många tillfällen (och det stämmer) att jag gestikulerar mycket med händerna när jag pratar och att jag med det tecknar hur händelser går igenom de bilder jag har inne i huvudet.

Jag känner igen mig i det som några andra skriver, att jag med åren och främst i mitt fall tror jag beroende på att min overhead av aktiviteter att hålla koll på (jag har generellt sett ganska dåligt minne, jag har obefintligt namn- och förkortningsminne) har fått svårare att koncentrera mig och att minnas de bilder och ideer som jag visualiserar. Jag läser till exempel mycket mindre i dag än jag gjorde tidigare och jag har inget tålamod med ointressanta saker. Jag lämnar mycket oftare saker oavslutade i dag än jag gjort tidigare.

[Måns]

Jag fick förresten 37 på testet. Det här gör hela världen mer begriplig för mig. Det kommer att underlätta mitt jobb något oerhört, och jag behöver inte bli frustrerad för att folk inte förstår vad jag säger. Jag kommer helt enkelt att göra på ett annat sätt i fortsättningen. Det är väldigt bra kunskap för mig. Tack! (jag är formgivare)

Jag tror att det här förklarar en hel del. Jag kan exempelvis uppskatta att sitta i 3 timmar och göra en RP, för medan jag gör det så har jag en massa bilder i huvudet. När jag sedan tittar på formuläret så ser jag en riktig person. För mig förklarar det här en del av varför jag uppskattar mer realistiska spel med komplexa och begripliga världar. Det är helt enkelt för att jag "ser" spelet på ett så levande och intressant sätt. Ibland räcker det med att vi reser i spel. Om jag kan föreställa mig omgivningen så blir det som en skön landsskapsscen i vilken film som helst. Jag kan också förstå varför det här blir helt menlöst för andra. Det ger ju inget mervärde alls om man inte ser det framför sig.

Jag var inne på det innan, men för mig blir det därmed så tydligt när något skaver mot min bild. Det händer ganska ofta att jag måste stanna upp och fråga "men, hur är det möjligt?", för min inre bild går sönder.

Jag vet inte än hur detta förändrar mitt spelande, eller hur jag skriver spel, konstruerar äventyr m.m. men jag kommer att tänka på det.

Jag undrar om världsbyggande hänger ihop med detta? Ju mer jag vet om spelets setting, desto mer levande blir min visualisering. Det innebär att jag gärna vet vilken typ av kläder som är vanlig, vilken hårfärg som dominerar och liknande.

Väldigt bra tråd det här!

[Ram]

Jag var inne på det innan, men för mig blir det därmed så tydligt när något skaver mot min bild. Det händer ganska ofta att jag måste stanna upp och fråga "men, hur är det möjligt?", för min inre bild går sönder.
---
Väldigt bra tråd det här!

Håller med om båda dess extremt mycket!

Den första beskrivningen sätter på ett strålande sätt ord på känslor som jag brottades extremt mycket med i min tidiga rollspelskarriär, får slängar av även i dag och som är min absolut största mild dislike när jag spelar och läser om/tittar på playthroughs på brädspel.

Jag håller också med väldigt mycket om att det här är en bra tråd! Jag har börjat fundera över en massa fall där jag upplevt att folk jag spelat med har varit "knepiga" och inte fattat läget/situationen.

Awesome tråd! Vill gärna veta mer hur "den andra sidan" upplever saker när de rollspelar. Jag lider lite med er därför att jag har svårt att se hur jag skulle kunna ha lika roligt utan den inre bilden.