Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Det här med att visualisera

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Henke, 16 July 2018, 20.34
21 responses
960 visningar
2 gillar
hakanlo
av hakanlo
 
Skapad av Tzeraph, Idag, 20.22
1 response
5 visningar
0 gillar
Bolongo
av Bolongo
 
Skapad av jensofsweden, Idag, 20.01
0 responses
7 visningar
0 gillar
jensofsweden  
Skapad av Frogdog, Idag, 03.28
11 responses
246 visningar
1 gillar
Frogdog
av Frogdog
 
Skapad av krank, 16 July 2018, 10.45
10 responses
201 visningar
0 gillar
Minimoni  
Skapad av Henke, Igår, 23.56
13 responses
245 visningar
6 gillar
Tant Ragnar  
Skapad av Khan, 10 January 2018, 11.51
133 responses
4.980 visningar
13 gillar
Khan
av Khan
 
Skapad av Äventyr, Igår, 20.48
4 responses
91 visningar
3 gillar
God45
av God45
 
Skapad av Mattifier, 30 March 2018, 16.35
19 responses
728 visningar
6 gillar
Henke
av Henke
 
Skapad av God45, Idag, 01.01
0 responses
61 visningar
2 gillar
God45
av God45
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Det här med att visualisera

    Idag har jag lärt mig att jag har en visualiseringsförmåga under genomsnittet. Jag tror inte att jag rakt av har afantasi (artikeln i länken är på engelska), men det är nog inte långt därifrån. Tror jag. Det är lite svårt att riktigt veta, för det är väldigt svårt att beskriva och tala om subjektiva upplevelser. Men jag tycker att detta förklarar en hel del, som att jag har svårt att minnas upplevelser men lätt att minnas fakta. Och att jag aldrig har förstått hur det här med "immersion" är tänkt att fungera.

    Så för att få lite mer klarhet och för att det är ett ämne som ändå är ganska relevant för rollspel och rollspelare: hur funkar det för er när ni spelar rollspel? Får ni liksom upp bilder i skallen? Hur skulle ni beskriva dessa bilder i jämförelse med hur ni ser när ni … öh, ser? Är det en viktig del av vad rollspel är för er? Att föreställa sig scener i huvudet? Och borde ni inte typ blunda när ni spelar isåfall? Är detta något som händer när ni läser böcker också?

    Personligen kan jag nog få någon typ av bild i huvudet om jag blundar och föreställer mig någonting, men det är något som sker med ansträngning, aldrig spontant, och jag måste medvetet fokusera på en detalj för att kunna föreställa mig den. Och jag har nog aldrig gjort det när jag spelar rollspel (eller när jag läst en bok). Men jag vet inte om "bild" är det rätta ordet. Liksom, det är ju svart när man stänger ögonen, eller?

    Jag är fortfarande osäker på var jag ligger på visualiseringsskalan, men det känns fortfarande som att alla andra har någon sorts superkraft där de kan ha en VR-studio i skallen och ingen har berättat detta för mig. Eller har jag missuppfattat detta? Kan någon klargöra för mig hur detta funkar?

    Det finns ett litet (och rätt kasst) test i den här artikeln (också på engelska, är jag rädd): https://www.bbc.com/news/health-34039054 Gör gärna testet och säg vad ni fick! Mitt resultat var att runt 9% av befolkningen ligger i samma område, men jag tyckte att det var svårt att göra testet, och det känns som att man bara sätter samma svar på alla frågor, typ.

  • #2
    Hmm, intressant frågeställning!

    Har själv reflekterat att jag har hyfsat kass visualiseringsförmåga, men samtidigt upplever jag att immersion är det viktigaste för mig när jag spelar rollspel. Jag fick 30/40 på testet, men jag håller med – det lämnar mycket att önska i sin utformning.

    Personligen skulle jag nog vilja likna visualiseringen med att föra en konversation med sig själv, eller att nynna på en låt i huvudet. Man hör ju inte rösten eller låten, men man kan ändå identifiera en uppsjö detaljer i det. Det är hyfsat tydligt när man fokuserar på det, men det är fortfarande en enorm skillnad jämfört med att uppleva något i verkligheten.

    Jag kan uppleva att det hjälper att blunda. Ofta räcker det dock med att stirra fokuslöst i fjärran, för mig.

    Det är som sagt en spännande fråga – jag är nyfiken på hur andra har det!

    Kommentera


    • #3
      Intressant! Jg har en väl utvecklad visualiseringsförmåga. Har säkert att göra med att jag tidigt ritade och målade mycket. Sedan började jag med rollspel vid 10 års ålder och sedan jobbat med bilder och grafisk form hela livet.
      Jag lever mig lätt in i och kan visualisera när jag rollspelar. När jag spelleder och är oftast bra på att just beskriva miljöer. Kanske sämre på att beskriva känslor och handling???

      Kommentera


      • #4
        Ursprungligen skrivet av ceruleanfive Visa inlägg
        Personligen skulle jag nog vilja likna visualiseringen med att föra en konversation med sig själv, eller att nynna på en låt i huvudet. Man hör ju inte rösten eller låten, men man kan ändå identifiera en uppsjö detaljer i det. Det är hyfsat tydligt när man fokuserar på det, men det är fortfarande en enorm skillnad jämfört med att uppleva något i verkligheten.
        Mm, jag kan höra en låt i huvudet. Tror att jag har bättre förmåga att föreställa mig saker när det gäller ljud än bild. I en artikel av en kille med afantasi sade han att han inte kunde höra en låt i huvudet eller föreställa sig hur en text skulle låta om Morgan Freeman läste den. Det kan jag göra hyfsat, tycker jag. Men att föreställa mig att jag befinner mig på en strand är väldigt svårt. Jag kan föreställa mig vågbruset och ljudet från fåglarna, men bara få en vag bild av lite gul sand och något blått.

        Kommentera


        • #5
          Ursprungligen skrivet av Caligo Visa inlägg
          Intressant! Jg har en väl utvecklad visualiseringsförmåga. Har säkert att göra med att jag tidigt ritade och målade mycket. Sedan började jag med rollspel vid 10 års ålder och sedan jobbat med bilder och grafisk form hela livet.
          Jag ritade och målade väldigt mycket när jag var liten. Var alltid killen som "var bra på att teckna" och funderade på att gå estetisk linje på gymnasiet (min mamma övertalade mig att låta bli). Jag läste till "designingenjör" på högskolan och har mer eller mindre slumpmässigt hamnat på ingenjörsbanan. Trodde alltid att jag skulle bli någon som sysslade med design eller konst. Men vem vet, kanske hade jag varit helt afantasisk om jag inte sysslat med detta?

          Kommentera


          • #6
            Hm.

            Såhär nånting funkar det för mig: Jag har oftare bilder i huvudet än jag inte har det. Oavsett om jag blundar eller inte. Inte sällan upplever jag bilderna i huvudet som väldigt mycket mer intressanta än det jag faktiskt får in genom ögonen; ibland känns det rentav som att verkligheten mest är i vägen. Det är nog delvis därför jag alltid fascinerats av scifi och liknande som behandlar olika "verklighetslager" även om jag inte direkt tror att verkligheten funkar så på riktigt.

            När jag läser böcker så blir det här ännu starkare. När jag läser är det bara i undantagsfall som jag överhuvudtaget är aktivt medvetet medveten om världen omkring mig. Mina "inre bilder" ligger i huvudfokus och bara något slags miniminivå av sensorisk input från kroppen kommer igenom. Jag kan ryckas ut ur det om omgivningen blir för obekväm eller om någon input ges tillräckligt hög prioritet av... jag vet inte, något slags undermedvetet eller så? Jag kan till exempel gå och läsa samtidigt, och upplever det då som att jag mest... läser, och sen är jag framme. Helt utan att ha varit medveten om något som hände "utanför mitt huvud" på vägen mellan A och B. Jag har sedan unga år ett ganska väl utvecklat "undermedvetet radarsinne" - jag brukar beskriva det som att någon halvmedveten process i mitt huvud reducerar omgivningen till enklast möjliga former och låter mig undvika hinder, inte bli påkörd av bilar, etc. Jag uppfattar verkligen inte ansikten, färg på bilar eller liknande. Bara något slags abstrakt "bil, inte gå där" eller "människa, vik åt vänster".

            Ibland behöver jag inte ens läsa; det räcker att jag har ett tillräckligt intressant och klurigt problem att klura på. Då ser jag det istället, med samma resultat i övrigt.

            Jag fick 30/40 på testet, men upplever att det mycket hade att göra med att det var så tråkiga bilder jag förväntades visualisera - inget att liksom greppa tag i.

            För mig är det aldrig svart när jag stänger ögonen. Jag har förstått att andra ser faktisk svarthet ibland, som i ett mörkt rum eller när man blundar ordentligt eller så. Det var dock först ganska nyligen jag insåg att alla andras synfält inte konstant är uppfyllt av färggrant brus. "Visuellt brus" kallas tydligen det jag har och, vad jag kan minnas, alltid haft. Jag har aldrig upplevt "riktigt svart", tror jag.


            Det är dock intressant att du skriver om att minnas upplevelser. Jag minns i princip ingenting jag varit med om. Inte visuellt i varje fall. Som du beskriver minns jag fakta - i mitt fall ofta hur saker hänger ihop, strukturer, idéer. Men jag har förstått att det t.ex. finns folk som minns sin barndom. Eller sin ungdom. Eller, you know, saker som hände för mer än en vecka sedan. Och liksom riktigt minns dem. För mig sker det bara i extrema undantag, supersmå glimtar. Större delen av mitt liv är bara tomrum, vaga aningar, enstaka fragment. Det är anledningen till att jag brukar föredrar presenter som är saker snarare än upplevelser - det är rätt värdelöst med upplevelsepresenter när man inte minns upplevelserna i efterhand. Att minnas ATT man gjort en grej och vilka man gjorde det med är ju rätt blodlöst, kan man väl säga, när man knappt har några visuella minnen, hörselminnen, luktminnen eller något annat sinnligt...

            För mig har nog det här i allmänhet hört ihop med att mina inre bilder generellt haft högre prioritet för mig än mina yttre. Idéerna och problemen jag vrider och vänder på är ofta mycket mer givande för mig än solnedgången eller träden eller främlingarna omkring mig. Men jag tror inte att det bara är det.


            Så... Givetvis blir det här en grej för mig i rollspel också. Immersion, inlevelse i rollpersonen, i situationen. Jag gillar när mina inre bilder domineras av vår gemensamma låtsasvärld, när jag helt kan glömma att vi är ett gäng nördar i en soffa. Jag ser visserligen fortfarande mina medspelare men det som händer i mitt huvud är viktigare, mer intressant. Och som när jag läser böcker kan saker såklart slita ur mig ur upplevelsen. Som tärningsslag; sånt kräver direkt och aktivt deltagande av mina högre kognitiva funktioner - som därmed inte kan hålla på och fokusera på de inre bilderna i fiktionen.


            Med åren har jag fått svårare att koncentrera mig. Kanske är jag internetskadad, kanske är det en stresskada. Jag har svårare för att sjunka in i fiktion, i böcker och filmer och rollspel, och fokusera på de inre bilderna. Det betyder inte att jag blivit bättre på att minnas saker eller att jag blivit mer närvarande IRL, utan bara att jag hattar mer mellan aktiviteter och inte gör någon av dem bra.

            Kommentera


            • #7
              Det här är väldigt intressant! Jag har en väldigt god visualiseringsförmåga. Men precis som krank har jag idag svårt att koncentrera mig, vilket, om jag ska vara ärlig, gör att rollspel inte är fullt så spännande för mig längre. För mig är nämligen just den biten själva huvudsaken när jag spelar, att jag får visualisera fantastiska skeenden. Jag har alltid utgått ifrån att alla har lika god visualiseringsförmåga, men inser nu att det helt enkelt beror på att jag aldrig har reflekterat över det.

              Jag undrar vidare om det här inte är ganska viktigt när det gäller ens rollspelspreferenser. Jag vet att jag själv kan störas väldigt mycket av mekaniker som går emot min visualisering, men det problemet lär inte infinna sig hos någon med afantasi.

              Min bild av rollspel ändrades just.

              Kommentera


              • #8
                Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg

                Det är dock intressant att du skriver om att minnas upplevelser. Jag minns i princip ingenting jag varit med om. Inte visuellt i varje fall. Som du beskriver minns jag fakta - i mitt fall ofta hur saker hänger ihop, strukturer, idéer. Men jag har förstått att det t.ex. finns folk som minns sin barndom. Eller sin ungdom. Eller, you know, saker som hände för mer än en vecka sedan. Och liksom riktigt minns dem. För mig sker det bara i extrema undantag, supersmå glimtar. Större delen av mitt liv är bara tomrum, vaga aningar, enstaka fragment. Det är anledningen till att jag brukar föredrar presenter som är saker snarare än upplevelser - det är rätt värdelöst med upplevelsepresenter när man inte minns upplevelserna i efterhand. Att minnas ATT man gjort en grej och vilka man gjorde det med är ju rätt blodlöst, kan man väl säga, när man knappt har några visuella minnen, hörselminnen, luktminnen eller något annat sinnligt...
                Väldigt spännande! Jag insåg precis att ett ännu bättre sätt att beskriva min visualiseringsupplevelse är som minnen i realtid – sen kom jag tillbaka och läste det här.

                Jag har inte heller några särskilt starka minnen, med undantag för enskilda scener. Och oftast känns det inte riktigt som att det är jag som har upplevt dem – jag observerar mest. När jag tänker efter har jag nog ungefär lika detaljerade visualiseringar av mina egna minnen och upplevelser som av mina rollpersoners minnen och upplevelser...

                Kommentera


                • #9
                  Jag maxar testet i artikeln och jag känner det lite chockande att andra inte också kan föreställa sig hur saker ser ut och "se" dem. Jag ser... Well, allt som beskrivs när jag spelar rollspel. Beskriver någon en fjäril "ser" jag en fjäril och beskriver någon en biljakt ser jag den. Precis som när jag läser en bok eller minns något faktiskt.

                  Kommentera


                  • #10
                    Ursprungligen skrivet av Måns Visa inlägg
                    Jag har alltid utgått ifrån att alla har lika god visualiseringsförmåga, men inser nu att det helt enkelt beror på att jag aldrig har reflekterat över det.
                    Jag känner detsamma. Jag har liksom alltid utgått ifrån att när folk säger "visualisera" eller "jag kan se det framför mig" så är det mest, typ, metaforer. Det är helt sjukt att ni kan göra det här. Alltså, typ, göra bilder. I huvudet. Whaaaat. Jag kan vagt föreställa mig bilder, men det är typ som att kisa genom ett litet hål på en skärm som visar en bild som är ur fokus. Det är inte särskilt intressant eller engagerande och jag gör det sällan. Och det är aldrig något som händer spontant. Men ni kan typ, göra bilder. I huvudet.

                    Det är helt sjukt och ni vet inte ens om det.

                    Jag undrar vidare om det här inte är ganska viktigt när det gäller ens rollspelspreferenser. Jag vet att jag själv kan störas väldigt mycket av mekaniker som går emot min visualisering, men det problemet lär inte infinna sig hos någon med afantasi.

                    Min bild av rollspel ändrades just.
                    Jag tror att det kan påverka hur det verbala är så viktigt för mig när jag spelar rollspel. Varför jag älskar spel som påverkar hur man pratar. För mig handlar rollspel om ord och meningar och språk. Fantasi och visualisering händer liksom inte. Det gör mer för min upplevelse att du beskriver en tråkig plats på ett intressant sätt än att du beskriver en intressant plats på ett tråkigt sätt.

                    Och, som sagt, jag har sedan länge insett att det folk menar när de pratar om "immersion" är något jag inte är kapabel till. Men jag trodde att det var en liten grej. Men det har nog att göra med det här med att visualisera, som är typ en jättegrej!

                    Kommentera


                    • #11
                      Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
                      Precis som när jag läser en bok eller minns något faktiskt.
                      Jag "ser" ju inget när jag läser en bok eller minns något, som sagt.

                      Kommentera


                      • #12
                        Vet inte om jag har bra visualiseringsförmåga, fick 25/40 på testet.

                        Generellt är jag nog ganska litterär så till vida att jag har lättare att visualisera omständigheter som beskrivs för mig - av författaren, av SL, av andra spelare etc. Det behövs lite detaljer som jag kan fylla i runt och på så vis får en klar bild.

                        (Vilket jag tyckte gjorde testet svårt, att tänka på en verklig person hindrade mig att fylla i själv och att tänka på en föränderlig himmel stördes av att den första bilden på soluppgången blev för dominerande).

                        I rollspel fungerar det så att jag upplever miljöer och stämningar väldigt visuellt, medan interaktioner och spelmekaniska delar blir plattare. På så vis tycker jag att immersion är något annat än visualisering. Ett replikskifte kan ge mig en väldigt stark upplevelse av närvaro men är samtidigt inte särskilt visuellt, medan en bra miljö- eller stämningsbeskrivning kan ge mig väldigt tydliga inre bilder samtidigt som jag ser de mer utifrån, mer som spelare (åskådare) och mindre som RP.

                        Kommentera


                        • #13
                          Men, de av er som inte ser något eller har svårt att se något, vad är ens poängen med skönliteratur om ni inte kan föreställa er det? Eller, typ, vad är poängen med beskrivningar eller genre i rollspel om ni inte kan förestäla er det?

                          Kommentera


                          • #14
                            Ursprungligen skrivet av Bifur Visa inlägg
                            På så vis tycker jag att immersion är något annat än visualisering. Ett replikskifte kan ge mig en väldigt stark upplevelse av närvaro men är samtidigt inte särskilt visuellt, medan en bra miljö- eller stämningsbeskrivning kan ge mig väldigt tydliga inre bilder samtidigt som jag ser de mer utifrån, mer som spelare (åskådare) och mindre som RP.
                            Det här tycker jag är intressant. Skulle gärna höra mer om det från hypervisualiserare som krank och God45.

                            Kommentera


                            • #15
                              Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
                              Men, de av er som inte ser något eller har svårt att se något, vad är ens poängen med skönliteratur om ni inte kan föreställa er det?
                              Det är en intressant berättelse. Det händer intressanta saker. Människoöden, kärlek, svek, desperation, vändningar i berättelsen, begäret att få reda på hur det slutar. Inget av detta är beroende av några bilder i skallen. Vill jag ha bilder så kollar jag på film.

                              Eller, typ, vad är poängen med beskrivningar eller genre i rollspel om ni inte kan förestäla er det?
                              Beskrivningar gillar jag ju för den språkliga kvalitén, som sagt. Jag är förtjust i snygga metaforer och vacker språkdräkt. Språker och konversationen är väldigt viktig för mig i rollspel. När det gäller genre är jag desto mer agnostisk. Om vår tragiska kärlekshistoria utspelar sig på ett rymdskepp eller i en riddarborg spelar inte så stor roll för mig. Men så diggar jag ju också spel som inte har så mycket till spelvärld. Jag irriterar mig ju också mycket på saker som är till för att få världen att kännas "verklig", som att "folk gör saker även när inte rollpersonerna är där". Vet inte om det har med saken att göra.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X