Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Vad för backstory har dina favoritkaraktärer?

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av IggePlitz, Idag, 00.56
0 responses
2 visningar
0 gillar
IggePlitz  
Skapad av Gurgeh, Igår, 23.04
2 responses
20 visningar
0 gillar
Rymdhamster  
Skapad av Khan, 10 January 2018, 11.51
103 responses
3.878 visningar
13 gillar
Khan
av Khan
 
Skapad av luddwig, Igår, 10.13
5 responses
123 visningar
6 gillar
luddwig
av luddwig
 
Skapad av luddwig, 19 April 2018, 21.37
24 responses
729 visningar
0 gillar
luddwig
av luddwig
 
Skapad av krank, 22 May 2018, 06.30
7 responses
53 visningar
0 gillar
Jocke
av Jocke
 
Skapad av Botulf, Igår, 20.39
0 responses
15 visningar
0 gillar
Botulf
av Botulf
 
Skapad av Lerius Doman, 23 May 2018, 23.28
2 responses
103 visningar
4 gillar
zonk
av zonk
 
Skapad av Kraetyz, 25 May 2018, 12.51
15 responses
315 visningar
0 gillar
Lemur
av Lemur
 
Skapad av Genesis, 26 May 2018, 20.58
8 responses
186 visningar
2 gillar
RasmusL
av RasmusL
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Vad för backstory har dina favoritkaraktärer?

    Tänkt att det här är en tråd där vi delar med oss av våra favoritkaraktärers backstory, alltså någon av de bästa spelarkaraktärerna som du har skapat genom tiderna (eller i alla fall en av de som du tycker mest om).

    Min är Zaros Neheb, en Sorceror som jag skapade när God45 körde Way of the Wicked, en skurkkampanj till pathfinder.
    Här är hans backstory.

    Jag är Zaros Neheb, den yngste sonen till Panos Neheb av familjen Neheb, och den tredje av fyra syskon. Var Zaros Neheb. Familjens överhuvud, i sin visdom och inskränkthet, valde att förskjuta mig när domen föll. På ett sätt förstår jag honom, och jag hoppas att när han dog hade han samma förståelse för min respons. Ur en handling föds ett spår av konsekvenser, lika obönhörligt som den glödande solens uppgång var gryning.
    Neheb är, var, är... ett framträdande handelshus. I fyrahundra år har de levt på handeln som flödar genom [staden]. Vi var respekterade... och fruktade. När jag var yngre förstod jag inte varför händer sökte sig till skyddsamuletter och endast ett fåtal av barnen i staden tilläts leka med mig och mina syskon. När jag blev äldre förstod jag att det gick rykten i staden om Neheb. Det vanliga förstås. Ett mörkt förflutet, rikedom som fåtts genom pakter med oheliga krafter. Rykten som föds ur den avundsjuka som förpestar Mithras samhällen, resultatet av deras förakt för människan och människans natur och allt människan skapar.
    Nu i efterhand förstår jag att det fanns en viss sanning i ryktena. Att Neheb inte hade förtjänat sin framgång var förstås nonsens, men det har funnits ett mörkt stråk i familjen Neheb. Inte för att få rikedom, en Neheb behöver ingen hjälp för att vinna rikedom, men i hur rikedom spenderas. Det är nästan smärtsamt att citera Mithras fånar, men för att låna ett av deras koncept. I familjen Neheb har det funnits individer med "förbjudna aptiter".

    En son i Familjen Neheb måste givetvis utbildas, och som många andra söner och döttrar ibland de många handelshusen så utbildas en Neheb av Kollegiet i [större stad]. Förutom det nyttiga såsom matematik, språk och historia så givetvis även i Mithras lära och hans "storhet". Det är nästan ironiskt att det var den utbildningen som skulle binda mig till Mithra var den som fick mig att förakta Mithras kungadömen. De söker fred och upplysning, men skapar endast oändliga krig och xenofobi. I deras världsfrånvändhet föds split och söndring. Fraktioner i samhället som borde ha inkluderats, blidkats och blivit investerade i samhället stöts istället bort och bildar cancersvulster som tär på rikets hälsa.
    Det var det jag och mina gelikar försökte åstadkomma när vi brände ner Mithras tempel i [större stad]. Utplåna Mithras prästerskap, borgmästare, riddarkommendören och stadens elit i ett enda svep. Skapa en tomhet där en ny och livskraftig ordning kunde ta rot.
    Vi lyckades dock inte. Det var nära, men riddarkommendören och hans närmaste undkom. Resten är allmänt känt. Rättegången, domen, min familjs reaktion.

    Vad som inte är känt är hur jag flydde. De flesta trodde väl att jag redan då hade oheliga krafter som matchade mina "monstruösa handlingar" och "oheliga sinne", men icke. Jag visste inte ens om den kraft som fanns i familjen Nehebs blod. Allt det ändrades den natten.
    Jag vaknade upp mitt i natten, och allt var tyst. Det tog mig inte länge att märka att något var annorlunda. Vakterna låg utslagna vid bordet, försänkta i djup sömn. Det tog mig ett tag att lägga märke till mannen i skuggorna. Eller kanske det var en kvinna, än i dag är jag osäker.
    Han, hon, eller det, var min upplysning. Förklarade för mig om världens korruption, det som jag redan visste om, men i ord så klara och lysande att tårar rann ner för mina kinder. Om de fåtal av mina förfäder som hade ingått pakter med Asmodeus; som hade lämnat spår av Asmodeus välsignelse i mitt blod. När den frågade mig och jag var redo att tjäna fullkomligen snubblade orden ur min mun. Jag bad skepnaden att befria mig, men den bara skrattade och sa till mig, ord som än i dag är inbrända i mitt sinne, "Min härskare är inte en befriare. Han lösgör ingen från sina kedjor. Min härskare hjälper de värdiga att befria sig själva". Skepnaden välsignade mig med ett finger, och jag svimmade, min kropp och mitt sinne var fortfarande svaga på den tiden. När jag vaknade var vakterna fortfarande utslagna men skepnaden var försvunnen. Min ängel var försvunnen och jag var kvar. Cellens nycklar låg där på bordet, så nära men så långt borta. Men när jag sträckte mig efter dem i min förtvivlan rasslade de till, och snart så började de sväva. Ostadigt, men det tog inte länge förrän nycklarna var i min hand och friheten var åter igen min.

  • #2
    Jag håller just nu på att spela en karaktär i Victorian Age Vampire som jag är grymt förtjust i. Så jag tänker posta hans bakgrund:

    Captain Robert "Mad" Watts

    "Mad" låter heroiskt, modigt och beundransvärt när man håller en sliten flagga i en hand, sitt vapen i den andra och döda infödingar ligger överallt med hål i sig som du orsakade. Det låter mindre imponerande på inskrivningspapperna till St Mary of Bedlam sjukhuset efter att man skjutit sin älskarinna, mannen du fann henne i säng med och sedan sprang skrikandes och blodig ned för gatan.

    Mad Watts är uppfostrad på internatskola efter att hans föräldrar dog. Han har inga släktingar förutom ett par ogifta systrar och en fru som han inte älskade och som inte ens tyckte om honom. Han spenderade 25 år i militären och var på många sätt den perfekta engelsmannen från övre medelklassen. Sedan kom han hem med en pension, och utan strukturen från militären imploderade han.

    Han ser ut som den mest rubbade brittiska utrikespolitiken från 1800-talet. Han ser alltid ut som om han borde bära en safarihjälm och skrika om infödingarna. Han ser ut som om han borde vara i djungeln och leta efter Kurtz medan han hatar varje sekund av det. Han ser ut som om han är Kurtz. Han ser ut som ungen de lämnade kvar på Flugornas Herre ön eftersom han kanibaliserade Piggy. Han ser ut som om han använder sin betjänt som en pall när han hoppar upp på sin kamel. Han ser ut som en av Rudyard Kiplings noveller. Han ser ut som om han tror att kriget kommer vara slut innan jul. Han ser ut som om han kommer ärva en gård och kasta ut alla som jobbat där i tre generationer. Han ser ut som om han en gång genomförde en komplicerad plan för att få en annan pojke utkastad från Eton för att han snärtade till honom med en handduk i omklädningsrummet. Han ser ut som om han precis mördat en ofrälse som påstod att drottning Victoria knullat John Brown.

    Robert är en Malkavian och omfamnad av sin sire, Primogenen för klan Malkavian, som ville ha en användbar childer med erfarenhet av våld som vet hur man för sig i det brittiska samhället på en lite högre nivå. Robert är van att kalla sina egna shots (ibland bokstavligt talat) men är också väll fungerande i ett klass samhälle där han inte är på toppen och med att få order.

    Kommentera


    • #3
      Jag spelade killen korsfäst två steg från Jesus i en Vampire Requiem elder kampanj. Ni vet hur killarna korsfästa bredvid Jesus slinker in i himmelriket för att Jesus gillar dem? Jag var killen ett steg längre bort så jag fick ingen sådan special behandling. Sedan blev Longius den första vampyren och det är snubben som ger mig special behandling. Jag var mer än lite bitter även i nutid.

      Karaktären var inte great i spel... men jag gillar fortfarande bakgrunden.

      Kommentera


      • #4
        Just nu spelar jag:
        Corvus "Halvhäxan" - Stigfinnare/Expeditionsguide i Symbaroum.
        (Jag har försökt använda fågeln Korp som tema för henne. Den finns i hennes namn, hennes Bjära är en korp och vad slåss en fågel med om inte Näbb & Klo. Därav valet av tvillingattack och stridsdolkar. Bjäran Nattvinge har Hugin & Munin som förebild och har förmågor som häxsyn o minnesmästare.)

        Corvus "pappa" Ursus är fd. Vredesgardist från klanen Baiaga. Han tvingades till vanärat avsked efter att Corvus "mor" tog livet av sig genom att kasta sig ut för Karvostis stup då det uppdagades att Corvus var bortbyting. Ursus övergav Corvus och begav sig till Svartheden utanför Tistla fäste.
        Där han idag driver ett litet gladiatoraragemang kallat "Gropen".
        Ett sorgligt slut för någon som spåddes kunna bli klanens Baiagas framtida hövding.
        Corvus fostrades istället av sin "morbror", den vilda hamnskiftande blodvadande manshäxan Canis.
        Något som ogillades av Corvus "mormor" Bera, som är ålderkvinnan utsedd att föra klanens Baiagas talan i samtal med spårulven Arex (se häxhammaren sid 32). Bera anser ju att Corvus är den som orsakat hennes dotters död. Lägg till detta en stor misstro mot alver.
        Men detta brydde inte Canis, som såg något speciellt i Corvus och lärde henne om Klanens traditioner och historia. Men också om Davokars flora, fauna & hemligheter. Corvus är i sådant samförstånd med naturen att hon kan göra sig förståd bland Davokars bestar. Dessutom invigde Canis henne i den mystiska dådkraften och hjälpte henne att skapa bjäran Nattvinge av Corvus tama korp.
        Själv har Corvus tränat på att använda sina stridsdolkar Näbb & Klo för att avskräcka Davokars invånare från att komma för nära om det behövs.
        Stora delar av klanen ser ner på ”halvhäxan” och bortbytingen Corvus. Detta trots att hon är en av klanens bästa Stigfinnare och personifierar allt det Klanen sätter högst värde på hos sina egna.
        Detta hat och misstro är det som fick Corvus att tills slut lämna Arex revir och försvinna ut i världen. Hon färdades till och med söder om Titanerna.
        Men klanens traditioner rinner djupt i Corvus och innebörden av familj är viktigt.
        Därför har hon bestämt sig för att återvända till Davokar och klanen för att ställa saker till rätta.
        Detta genom att återbörda sin alvtagne motpart till sin "far", så han kan återvända till klanen och åter ta sin rättmätiga plats. Något som klanen skulle välkomna.
        Därför söker hon kontakt med Alverna för att söka svar. För att lyckas med detta har hon utan någons vetskap bundit Mäster Vernams Järnpaktsring till sig.
        Om hon lyckas skulle Corvus bli fri från sitt fängslande familjeband och äntligen kunna följa sin egen stig...
        I Tistla Fäste har Corvus inlett ett förhållande med Kapten Marvelo vid Stadsvakten. Och efter ett spännande äventyr i staden tog hon sig ann en ung skadad mara hon hittat och som hon döpte till Aska efter hennes färg och skugga. Aska är näst Bjäran Nattvinge Corvus närmaste trognaste vän, men tyvärr hjälper den inte hennes rykte i staden som ”Halvhäxan”.

        Kommentera


        • #5
          Ja… det var lurigt. Jag inser att jag vet väldigt lite om de flesta av mina rollpersoners bakgrund. Och jag är OK med det. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån, vad som har betydelse är var du är på väg liksom.

          Exempel Burroughs, en av mina absoluta favoritRP någonsin. Hon var The Siren i Dream Askew. Någon slags minnesdoktor, som hade sin klinik en trappa ned i en gammal tatueringssalong. Jag vet ingenting om henne, absolut noll, innan The Arrival dök upp på trappen i spelets första scen.

          Men, nyligen spelade jag Farrokh Padishah i Den yttersta domen. Där finns det bakgrundstabeller så jag vet lite grand. Farrokh hade faktiskt varit någon slags lönnmördare flera år tidigare, men hade hoppat av, resonemangsgift sig med tidigare kapakmissbrukaren Shanti (också RP), blivit allt mer förälskad i henne allteftersom tiden gick och samtidigt skött sitt civila arbete och sina församlingsåtaganden med sådan ackuratess att han valdes till någon form av religiös domare. Under tiden hade han också uppenbarligen blivit djupt involverad i en lokal motståndsrörelse mot vad han ansåg var en regelrätt ockupationsmakt: Väktargardet. Jag vet inte om jag tycker att Farrokh är någon av mina bästa rollpersoner… kanske kanske inte, men han hade iaf en bakgrund.

          Kommentera


          • #6
            Min senste Eon-karaktär. Har så många trevliga karaktärer med mig från många års spel men tänkte att det är dags för Awwi att få ta plats.

            De kallar mig Awiti, som betyder bortkastad på ett av de gamla språken, och jag hade rest med dem i nästan tjugo år.
            ”De” är min cirkusfamilj, Makena är deras ledare och hon har berättat för mig att de hittade mig vid vägkanten för många år sedan. ”Du var som en liten tanig fågelunge” brukar hon säga ”ett riktigt litet skrälle”. Jag var runt sex år gammal och har inget minne av mitt liv innan cirkusen kom in i det, men det finns dunkla bilder av saker som verkar bekanta men som jag aldrig har sett. En klippa vid ett hav, en kvinnas ansikte, doften av tjära och känslan av att det Makena berättar inte är hela sanningen.

            Hur som helst, jag är cirkusartist. Eller gycklare. Eller bard. Underhållare rätt och slätt. Mitt yrke har många benämningar och mitt cirkussällskap var en färgstark skara underhållare, allt från eldslukare till musiker, själv är jag duktig på att sjunga och spela, det är min grej. Och en del spel kanske, och alkohol. Det är också min grej. Under alla de år jag reste med Makena och de andra rörde vi oss upp och ner längs Kebes, vid sällsynta tillfällen så långt söderut som till Egia vid havet men mestadels bara i Rankuns gränsland, Ghalenthu, Niges, Lakhasia. Det var våra städer. Jag säger ”hade” och ”var” för att jag tillhör inte längre mitt cirkussällskap. För drygt ett år sedan valde jag att lämna dem för att klara mig själv. Makena ville att jag skulle visa tacksamhet gentemot henne för att hon räddat mig från döden vid vägen genom att gifta mig med hennes son, Dejen. Jag var inte så intresserad av det och efter ett, av många, stora gräl mellan mig och Makena så begav jag mig av. Jag tog det jag gick och stod i och är nu på egen hand ute i världen och försöker överleva. Vilket inte är så himla enkelt alla gånger. Men det går.

            Jag reser runt ensam, försöker undvika de städer jag vet att Makena besöker och har därför sökt mig bort från floden, norrut, även om mitt hjärta önskar att jag tar mig söderut, mot havet. Men den tiden kommer. Just nu är jag i Binkh och det har hittills varit en bra stad för mig. Det finns en trevlig bordell som har både trevliga män och kvinnor. De har god öl och en bra marknad för lite gyckelkonster så jag behöver inte gå hungrig. Mest hänger jag på värdshuset Fjättrade Gripen där jag också råkade i bråk med en dvärg, ja en dvärg! för några dagar sedan. Fick dyngstryk! Blåmärkena har precis börjat läka och fläskläppen är borta, det var en fantastisk fight! Ja, alltså, man ska inte låta sig luras av mitt yttre, jag vet att man lätt kan tro att jag bara är en liten, vän fröken men det är bara yta, det finns mycket mer under den. Värdshusvärden, Dinidian, var skitsur efteråt, vi hade tydligen råkat slå sönder nått i tumultet. Dinidian är en gammal bekant. Jag träffade honom för flera år sedan längre söderut och det var en positiv överraskning att upptäcka att han har ett värdshus här uppe. Sen dess har vår bekantskap utvecklats och jag lär honom saker som är bra att kunna. Alla möjliga saker! Om det fortsätter såhär så kanske jag stannar i Binkh hela sommaren och hösten. Det skulle dessutom vara skönt att hitta ett knäck som gör att jag överlever vintern utan att behöva resa runt hela tiden. Förra vintern var tuff och jag hade tur som lyckades träffa en Kamorian som var lite mer bevandrad i att överleva i vildmarken än vad jag är, annars hade de kejserliga vakterna fått bända bort mig från vägrenen framåt vårkanten. Jag är nog ganska positivt lagd, det måste man vara om man ska överleva ensam på vägarna i Rankun. Ensam men inte själv. Vill jag umgås med folk så gör jag det. Allt är lite roligare när man är fler. Framförallt livets tre stora nöjen, sprit, sex och slagsmål!

            //Awwi

            Kommentera


            • #7
              Ursprungligen skrivet av Cissi Visa inlägg
              Min senste Eon-karaktär. Har så många trevliga karaktärer med mig från många års spel men tänkte att det är dags för Awwi att få ta plats.
              Om Awwi är en missla så är det här den absolut bästa karaktären som någonsin har skrivits till Eon.

              Kommentera


              • #8
                Ursprungligen skrivet av Mundo Visa inlägg

                Om Awwi är en missla så är det här den absolut bästa karaktären som någonsin har skrivits till Eon.

                Hon är inte en missla. :) Men är hon inte rätt bra ändå?

                Kommentera


                • #9
                  Ursprungligen skrivet av Cissi Visa inlägg


                  Hon är inte en missla. :) Men är hon inte rätt bra ändå?
                  Absolut. Jag gissar med namnet/bakgrund på... Adasier?

                  Kommentera

                  Arbetar …
                  X