Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

[Numenera/Vindkraft] Spåren av det förflutna

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Skarpskytten, 25 February 2019, 22.00
52 responses
1.250 visningar
0 gillar
Oldtimer  
Skapad av Henke, 24 January 2019, 18.12
55 responses
1.509 visningar
2 gillar
luddwig
av luddwig
 
Skapad av crilloan, 23 February 2019, 09.04
35 responses
1.231 visningar
2 gillar
Dubbelyxa  
Skapad av Den Gamle, 13 March 2019, 10.49
52 responses
2.622 visningar
4 gillar
Evokee
av Evokee
 
Skapad av krank, 11 March 2019, 11.44
4 responses
166 visningar
0 gillar
Mannen i skogen  
Skapad av Joker, Idag, 10.23
0 responses
25 visningar
0 gillar
Joker
av Joker
 
Skapad av luddwig, 02 March 2019, 16.35
64 responses
1.539 visningar
0 gillar
da_bohz
av da_bohz
 
Skapad av wilper, Igår, 07.10
5 responses
261 visningar
4 gillar
Basilides  
Skapad av Basilides, Igår, 19.27
0 responses
59 visningar
0 gillar
Basilides  
Skapad av krank, 15 March 2019, 13.27
4 responses
69 visningar
0 gillar
Max Raven  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • [Numenera/Vindkraft] Spåren av det förflutna

    Min spelgrupp håller just nu på att spela ett egenskrivet scenario som utspelar sig i Numenera-världen, men med ett hemmaknackat regelsystem.

    Alla rollpersonerna lider av minnesförlust och scenariot försöker vi lista ut vad som har orsakat den – och vilka vi egentligen är.

    Jag skriver lite personliga krönikor utifrån rollpersonens perspektiv. Vet inte om det är något intressant för utomstående, men eftersom jag ändå har dem tänkte jag dela dem här med.


  • #2
    Avrans krönika I

    Vad är det som pågår? Någon form av svävande intelligent kristall väckte mig, där jag låg på någon slags sjukbrits i en container. Jag vet inte hur jag kom dit. Jag vet inte ens vem jag är.

    Avran. Tror jag i alla fall. Men det är nog bannemig allt.

    Bredvid mig vaknade tre andra personer. Jag tror att jag känner dem. Kände dem.

    Kristallen manade oss att hjälpa Marcel. Ingen aning. Men utanför containern hördes ljudet av våld. Yrvaken och injicerad med adrenalin klev jag ut.

    Vi avbröt slagsmålet. Eller ja, misshandeln, snarare. Några råskinn ville ha sjukvårdsgrejer som den misshandlade vägrade sälja. Något om resursbrist. En av deras egna var skadad.

    En av mina... kamrater? Hain – tyckte inte att det vore rätt att ge bort resurser till våldsverkare. Vi kom överens om att sälja grejerna till ett rimligt pris, för att avstyra mer våld.

    Marcel var dock misshandlad till dödens port. En annan av mina kamrater – Gavi –lyckades stabilisera honom. Gavi verkar vara en klipsk sort.

    Ingen av oss hade några påtagliga minnen om vilka vi var, var vi var, eller varför. Men något var ändå bekant med dem. Alla bar vi någon form av metallarmband utan spänne, med en genomskinlig sten som visade handledens kött och ben. Ingen aning om varför. Gavi förde visst någon form av journal, men sidorna var utrivna. Typiskt.

    Jag föreslog att vi skulle hålla ihop för att få rätsida på allt.

    Vi befann oss i någon slags skrotstad, intill vraket av ett gigantiskt... någonting. Jag vet inte. Inom kort var halva samhället utanför containern, upprörda över att någon hade gett sig på deras läkare. Rimligt. Mindre rimligt att lägga skulden på oss.(ändrad)

    Jag anade dock att de inte hade vad som krävdes för att våga gå till anfall. Jag hade visst rätt. Den tredje i min skara – Vics – lugnade ned läget ytterligare genom att kallprata med folkhopen. Han verkar bra på sånt.

    Bland dem fanns dock en mekaniker – Tessa – som kunde ge oss lite mer information. Eller ja, Gavi och Hain korsförhörde henne mer eller mindre. Tydligen hade samhället – Husk – drabbats av ett angrepp från ett fientligt okänt skepp, samt av en mystisk storm.

    Sedan hade vi dykt upp i ett mindre skepp, med telepatiskt nödanrop. Husk-folket – mer specifikt Lokom – sköt då ned oss. När vi fick höra det blev de andra i gänget blev ganska upprörda. Rimligt. Jag påpekade fock att vi ju inte har en aning – vi kanske gick till angrepp. De lugnade ned sig lite.

    Mekanikern Tessa tog oss till ”vårt” skepp. Det var skadat från nedskjutningen, men höll visst på att reparera sig självt. Efter att Husk-folket hade fått ut oss lyckades de inte ta sig in igen. Vi gjorde ett försök – och skeppet gav oss respons – men det öppnade sig inte. Kanske var det för trasigt, just då i alla fall.

    Tessa föreslog att hon kunde ta med sig skeppet till sin gård, för att försöka reparera det ytterligare där. Gavi poängterade att han var utsvulten. Båda hade bra poänger. Vi begav oss alla till gården.(ändrad)

    -----------

    Hain
    Verkar vara hedersfull och principfast. Kan nog slåss, men verkar inte vara jättetaggad på det. Bådar ganska gott.

    Gavi
    Verkar klipsk. Rakt på sak, om än lite påflugen. Jag vet inte – jag känner att jag känner honom, men något är lite... skevt.

    Vics
    Social och utåtriktad. Verkar ha bäst koll på läget. Har dock en känsla av att man ska ta en del av det han säger med en nypa salt.

    Avran
    Jag känner mig vresig och trött av någon anledning. Men jag bryr mig om de andra. Jag känner att jag kan slåss – och det oroar mig.

    Kommentera


    • #3
      Avrans krönika II

      Jag kom inte ens ihåg vad jag tyckte var gott eller inte. Men det satt ändå riktigt fint med mat – vi hade varit utslagna i fyra dagar.

      Mekanikern Tessa föreslog en skål för att fira att vi åtminstone hade vaknat. Under skålen bländades vi av en vision. En liknande händelse, skålande – fast mycket god stämning. Det fanns minst en person extra där, kanske två. Vi alla upplevde visionen gemensamt, med undantag för Tessa.

      Ingen hade någon aning, men kanske orsakade armbanden det.

      På vägen tillbaka till sjukstugan gick vi förbi en stor pråm, där det festades ordentligt. Tydligen tillhörde den Provani-familjen från Shallamas. De var i Husk för att förhandla om någon form av beskyddsavtal för samhället. Något med deras sigill – en hök – gav mig en känsla av att vi hade förflutet med dem. Eventuellt har vi lurat dem på något sätt.

      Vi sov i sjukstugan. Under natten verkade alla få svaga upplevelser av minnen. Jag var i en folkmassa, letade efter någon farlig – ett hot. Kändes bekant. Rimligt, om det nu var ett minne.

      Morgonen därpå gick vi till Aeon-prästerskapet. Förutom Gavi – han stannade i sjukstugan med kristallen. Först pratade vi med en prästassistent. Riktigt arrogant. Ansåg sig ha rätt till vårt skepp, ungefär. Knappast. Misstänkte oss för att vara fiendespioner. Möjligt.

      Sedan fick vi tala med prästen Oberon. Betydligt trevligare och tillmötesgående. Han ville gärna undersöka skeppet och vi kom överens om att låta prästerna ta en titt – förutsatt att vi fick närvara och att de delade med sig av information till oss.

      Oberon erbjöd oss även mat och husrum för att upprätthålla lite ordning i Husk. Sheriffen hade nämligen försvunnit under attacken på samhället. Vi sa att vi kunde undersöka saken lite närmare.

      Vi visade armbanden för prästen. Han kunde se att de skickade någon form av signal och föreslog att vi skulle försöka triangulära den. Hain och Vics experimentera lite med sina armband. De fick någon vision om att vara på varsin sida om ett fängelsegaller.

      Vi gick till sheriffens byggnad. Där inne var lampan tänd, så vi knackade på. Lampan släcktes, jag sparkade in dörren, Hain rundade byggnaden och blockerade bakdörren. Vi verkar vara i bra synk.

      Väl inne visade det sig att sheriffens son Markus var där för att släppa ut en fånge. Vi skickade hem honom och pratade själva med fången. Fallenfot. Han hade tydligen blivit instängd för att ha orsakat oreda, sedan hade han glömts bort. Fallenfot hävdade att han sett en gudavarelse kalla ned solen mot det anfallande skeppet, vilket fick det att brinna upp.

      Siva på samhällets krubbstuga bekräftade Fallenfots ”brott” och verkade besvärad över att de glömt honom inlåst. Vi släppte ut stackarn.

      Därefter gick vi till försvarsverket, dit sheriffen tydligen ska ha varit på väg. Eftersom det anfallande skeppet blev fullständigt omintetgjort – helt utan vrakdelar – var vi lite nyfikna på försvarskanonernas duglighet.

      Utsikten var absurt fantastisk, med stora kristallmoln som svävade i skyn. Vet inte om det var första gången jag såg dem.

      Kanonerna var också respektingivande. Svårt att säga hur dugliga de var dock. Vi talade med en som höll vakt under anfallet. Skeppet hade tydligen kommit som från ingenstans och kommit nära väldigt plötsligt. Inget i försvarsverket hade tagit skada från det anfallande skeppet, innan skeppet slukades av infernot. Kunde det kanske ha varit någon form av illusion?

      Genom triangulering listade vi ut att armbanden skickade signaler till varandra – och till skeppet. På håll kunde vi se att Tessa hade lyckats ta sig in i det, genom att montera av vindrutan. Vi skyndade oss dit.

      Inne i skeppet kastade Vics på ren reflex sin hatt mot en spak. Hatten krossade en skiljevägg av glas. Inte helt lyckat. Själva spaken fällde dock ned en bädd och öppnade en garderob, som verkade tillhöra Vics. Garderoben var full av utklädander och maskeringar. Närliggande spakar aktiverade ytterligare bäddar och garderober. En till var och en av oss. Och en var städskrubb. Och en som verkade tillhöra en kvinna?

      Skeppet var fortfarande skadat, men reparerade sig självt. Mitt i fanns någon form av ringanordning som hade kärvat. På golvet ringlade sig någon form av märken. I skeppets cockpit var något bortslitet. Skeppet verkade inte göra någon ansats att reparera den bortslitna delen. Vi fick alla tre vaga och olika minnesbilder från skeppet.

      Vi bestämde oss för att hämta Gavi, för att visa honom skeppet.
      ----------

      Hain
      Jag känner mig bekväm med att arbeta med Hain. Vi är i synk.

      Gavi
      Hann knappt träffa honom, så min bild är oförändrad.

      Vics
      Personligen litar jag på Vics. Men det är nog bara för att jag tror att han är på min sida.

      Avran
      Är jag en av de schyssta? Eller motsatsen? Kanske lite av båda.

      Kommentera


      • #4
        Avrans krönika III

        Vi underrättade Gavi om vad vi lärt oss. Tillsammans utbytte vi en bunt olika teorier om vad som pågick. Det är för många pusselbitar – och de verkar tillhöra olika pussel.

        Gavi hade pratat med kristallen som kallades Tib. Tydligen var kristallens intelligens hämmad på något sätt. Gavi verkade hyfsat arg över detta.

        När vi kom fram till skeppet igen började Vics och Gavi att genomsöka det. Jag och Hain gick för att hämta prästerna. Vi hade ju gett vårt ord.

        Omedelbart började Gavi anklaga prästen Oberon för att ha stympat Tibs intelligens. Oberon hävdade att det var nödvändigt för att kristallen alls skulle fungera. Jag avbröt bråket. Det fanns viktigare saker att fokusera på.

        Vics och Gav lyckades ta sig ned i skeppets lastutrymme. Där hittade vi en låda märkt med en höksymbol – Provanis sigill. Känslan av att vi hade förflutet med dem infann sig igen. I lådan fanns någon form av handskar och visir – och ett utrymme för något större som saknades. Visiret lät bäraren avgöra saker ålder. Jaha.

        Var vi kriminella? Kändes inte alls solklart, men tanken var olustig. Jag tog upp saken. Vi kom överens att om vi tidigare var kriminella – eller spioner – så var vi inte det längre. Ingen ville skada civila.

        Fler teorier. Hain trodde att vår eventuella femte medlem kunde ligga bakom minnesförlusterna. Kändes inte helt sannolikt då, men…

        Vi beslutade oss för att låta prästerna och Tessa roa sig med skeppet. Själva gick vi mot krubbstugan.

        På vägen stötte vi på råskinnen vi bråkade med tidigare, precis när vi vaknade. Gavi ville tydligen prata med deras ledare: Hakon. Något om Tibs intelligens. Han övertygade mig om kristallen också var en självständig, tänkande varelse som behövde hjälp. Skit. Mer att lösa.

        Vi begav oss till råskinnens tillhåll. Hakon var sårad i benet. Gavi gick rakt på sak och krävde att Hakon skulle förklara hur han hade låst upp delar av Tibs medvetande. Med reservdelar, var svaret. Vi kunde få köpa några, så Gavi la alla shins han hade i Hakons hand.

        Bland reservdelarna låg konsolen som slitits från cockpiten. Lysande.

        Tydligen hade Hakon köpt delen från en kvinna, tre dagar tidigare. I utbyte ville hon eskorteras till katakomberna utanför samhället Husk. Väl där hade strid utbrutit och hon hade sårat Hakon. Femman, utan tvivel.

        Innan vi lämnade Hakon varnade jag honom för att hitta på något dumt medan vi var borta. Han övertygade mig… om att det kommer att bli trubbel. Typiskt.

        Vi återvände till skeppet för att lämna konsolen innan vi begav oss till katakomberna. När vi packade proviant fick jag en minnesbild. En blodig kniv låg på marken. Femman hade försökt skära av sitt armband. ”Det räcker nu” upprepade hon.

        Ned i katakomberna. En jäkla labyrint. Vi lyckades dock spåra femman genom våra armband och Oberons trbanguleringsutrustning. Vägen tillbaka markerade vi med svart färg. Vics hade visst en burk som fyllde på sig själv. Smidigt värre.

        Katakomberna var urplockade på teknik och annat av värde. Gavi hittade dock något orört bakom ett skynke – ett automatiskt försvarssystem. Jag kastade mig för att rädda Gavi, sedan slet jag loss maskinen från väggen. Brände händerna rejält, men det fick det vara värt. Jag hatar hur bra jag mår av våld.

        Vi passerade genom någon form av trasig spårvagn och hittade sedan spår av strid. Vi följde blodspåren och hittade en kropp – kanske död. Vi närmade oss kroppen.

        ----------

        Hain
        Hain är klockren.

        Gavi
        Han är kanske lite väl nyfiken och osmidig. Men jag respekterar hans hjärta.

        Vics
        Gavi må vara påläst, men jag undrar om inte Vics är den smartaste i gänget.

        Avran
        Jag blir mindre och mindre säker på att jag verkligen vill veta.
        Last edited by ceruleanfive; 15 February 2019, 12.04.

        Kommentera


        • #5
          Härligt spännande grejer! Blir alltid glad när Numenera kommer på tal, helt klart min favoritsetting.
          Blir nyfiken på ert hemmasnickrade system, Hur fungerar det? sitter nämligen själv och pillar på något liknande.

          Kommentera


          • #6
            Ursprungligen skrivet av Arrikir Visa inlägg
            Härligt spännande grejer! Blir alltid glad när Numenera kommer på tal, helt klart min favoritsetting.
            Blir nyfiken på ert hemmasnickrade system, Hur fungerar det? sitter nämligen själv och pillar på något liknande.
            Skoj att höra! Det är mycket jag gillar med settingen, framför allt de absurda och obegripliga inslagen. :)

            Och trevligt att systemet väcker nyfikenhet! Det är någon form av tradd-indie-bastard. Systemet är konstruerat för traditionellt äventyrande, men har lånat in lite verktyg från indiesfären. Det är inriktat på spelarval, cinematiska handlingar, icke-binära utfall och dynamik mellan rollpersoner – snarare än regelcrunch och monsterbank. Själva grundstommen är nog främst influerad av Blades in the Dark, med småpölar av T6:or och olika framgångsnivåer.

            Kommentera


            • #7
              Aha? Vad spännande! Jag hade själv planer på att göra en "reducerad BRP", med en D20 som bas och fyra grundegenskaper med tillhörande färdigheter. Tanken var att ha tydliga "skills" samt hög flexibilitet i vad man som spelare uppmuntras göra. systemet ligger tyvärr halvklart för tillfället, någonstans på min dator. Väldigt roligt att höra om andra sätt att tackla settingen. Nya systemideér och perspektiv är alltid bra tycker jag.

              Kommentera


              • #8
                Avrans krönika IV

                Femman är död. Givetvis var hon det. Fan också. På marken hade hon skrivit ”Minns mig” i blod, med en sista rörelse mot en maskin bredvid henne.

                Maskinen överensstämde med det som saknades i skeppet och de andra ville lista ut hur den fungerade. Jag ville bara döda Hakon. Hakon och alla hans anhängare. Jag hade försökt, om det inte vore för att Vics aktiverade maskinen.

                Det förflutna började projiceras i rummet vi befann oss i. Femmans sista stund. Hon talade till oss.

                Hon beklagade vad som hänt. Tydligen kunde hon inte lita på oss – vi var för ”godhjärtade” och för villiga att förlåta. Hon bad oss slutföra det vi påbörjat. Vi hade bara ingen aning om vad hon menade. Eventuellt var det något otalt med någon kallad Armalu. Och kanske var vi utskickade av någon som kallades Havssvanen, i Harmuth.

                Maskinen rörde runt rejält i våra sinnen. Vics visste inte ens var vi var eller hur vi hade kommit dit. Vi andra hade också tappat minnen, skulle det senare visa sig. Vi kom överens om att inte använda maskinen lättvindigt framöver.

                Femman låg vid en port som hon hade försökt ta sig in genom. Vi lyckades bättre.

                Vi kom in i korridoren till ett stor kammare, någon slags observatorium. Själva kammaren var omslutetnav ett skyddsfält, som dock hade en reva i sig. Vi kastade bråte på skyddsfältet och bråtet omintetgjordes fullständigt. Jag tror att de andra började diskutera en plan för att ta sig in.

                Plötsligt befann jag mig på andra sidan revan. Inget minne av hur jag kom dit. Enligt de andra hade jag hoppat igenom, men en av mina numenera hade exploderat. Tydligen var det en amnesiorsakande granat. Vad är oddsen?

                Jag ryckte ut en stor kabel, vilket avaktiverade skyddsfältet. Och gav mig en sjujäkla stöt.

                I kammaren fanns ett stort kar med lysande gas. Vid karet fanns ett tomt fäste för något runt föremål – men fästet var tomt. Ovanför fanns något slags rör som Hain blev nyfiken på. Han försökte klättra upp, men halkade istället ned i karet och fick köldskador av gasen.

                Vi lämnade kammaren och tog oss upp för att begrava Femman. Hon vilar på en ås som blickar ut över fält med stora svävande kristallmoln – en mäktig och absurd syn. Tydligen hade vi sett dem tidigare. Troligtvis var det maskinens fel att jag inte minns.

                Därefter ville de andra döda Hakon, för att han hade dödat Femman. Jag hade dock hunnit lugna ned mig, så jag kunde lugna dem. Jag är tacksam för att vi var i sånt osynk – vi ska inte vara mördare. Vi är kapabla till något bättre. Hoppas jag.

                Vi återvände till sjukstugan, där vi fick vård av datorkristallen Tib. Sedan begav vi oss till skeppet för natten.

                Morgonen därpå pratade vi. Det stora anfallande skeppet hade dykt upp från ingenstans och sedan försvunnit spårlöst, utan att göra skada på samhället. Kanske var det bara en projicering av maskinen? På vårt eget skepp fanns brännmärken som motsvarade maskinen. Hade vi framkallat projiceringen av skeppet, överladdat maskinen och förlorat alla våra minnen på grund av det? Varför? Och varför verkade Femman ändå ha kvar sina minnen?

                Det kändes som att vi var på väg framåt, även om frågorna fortsatte att hopa sig. Vem var den där Armalu? Mekanikern Tessa visste – regenten över riket i söder. Lysande.

                Vi övervägde att bege oss till Harmuth för att söka upp Havssvanen. Kanske skulle det finnas svar där? Men vi var inte riktigt klara med Husk än…

                ----------

                Hain
                Hain är nog tyvärr lika kapabel till våld som jag är – det är bara att han inte agerar på känslor. Jag vet inte vem som är värst.

                Gavi
                Gavi verkar djupt försjunken i tankar, har knappt fått kontakt med honom på sistone.

                Vics
                Är Vics impulsiv eller överlagd? Jag vet inte. Både och?

                Avran
                Skulle jag alltså vara för godhjärtad och villig att förlåta? Eller syftade Femman på de andra?



                Kommentera

                Arbetar …
                X