Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

​Ulfs hämnare i stjärnskådarens torn - Svärd och Svartkonst (spoilers!)

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Svarte Faraonen, Igår, 23.29
5 responses
93 visningar
4 gillar
Tre solar  
Skapad av wilper, 02 February 2018, 07.18
70 responses
3.041 visningar
13 gillar
Björn Wärmedal  
Skapad av ceruleanfive, 20 November 2018, 12.19
62 responses
3.063 visningar
1 gillar
Tzeraph
av Tzeraph
 
Skapad av joth1006, 19 November 2018, 13.31
9 responses
189 visningar
2 gillar
Tzeraph
av Tzeraph
 
Skapad av luddwig, 28 October 2018, 13.09
8 responses
329 visningar
0 gillar
Tzeraph
av Tzeraph
 
Skapad av Björn Wärmedal, 28 November 2018, 14.19
87 responses
2.909 visningar
1 gillar
Tzeraph
av Tzeraph
 
Skapad av talgboll, Igår, 11.07
10 responses
225 visningar
4 gillar
Swedish Chef  
Skapad av ceruleanfive, Igår, 12.31
2 responses
103 visningar
0 gillar
ceruleanfive  
Skapad av Khan, 10 December 2018, 12.54
26 responses
778 visningar
1 gillar
Rickard
av Rickard
 
Skapad av Skarpskytten, 11 December 2018, 21.58
2 responses
145 visningar
4 gillar
Skarpskytten  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • ​Ulfs hämnare i stjärnskådarens torn - Svärd och Svartkonst (spoilers!)

    I söndags spelade jag Svärd och Svartkonst för första gången, tillsammans med tre polare som aldrig tidigare spelat rollspel. De fick slå fram två rollpersoner var.

    Setting: Denethix (från Anomalous Subsurface Environment)
    Äventyr: Tower of the Stargazer (varning för spoilers!)

    Roll call:
    Knäckehäxan. Alv och magiker. Ständigt utsatt för den rasism som drabbar icke-människor i stadsstaten Denethix.
    Flaxxor. Människa och tjuv. Använder sitt spjut för att hålla fiender på avstånd.
    Ulf. Människa och krigare. Äventyrargängets enda öppet homosexuella medlem.
    ”Chefen”. Människa och magiker. Tar alltid det säkra före det osäkra.
    Brutus. Människa och krigare. Identifierar sig som ”Chad” men är ganska svag.
    Rutus. Människa och magiker. Gruppens helare.

    Historien tar sin början på kvarterskrogen Fula Trynet, nära Lägre tjänarnas gata, där gänget sitter och smider orealistiska planer om silver, ära, berömmelse och ännu mer silver. De enda övriga gästerna är en skallig man i svart kåpa som sitter ensam i ett hörn och sippar vin, samt ett gäng fyllon vid bordet bredvid äventyrarnas.

    Ett av fyllona kommer fram till gängets bord och dryftar sitt missnöje med att äventyrarna dragit med en alv in på en människokrog. Brutus, som har (obesvarade) känslor för Knäckehäxan, tjafsar tillbaka. Chefen försöker förgäves avstyra bråk, samtidigt som killen i kåpa sveper sitt glas och lämnar lokalen. Krögaren, som också märker vartåt det barkar, försvinner diskret in i ett annat rum. Det hela urartar snabbt i en fullskalig strid.

    Till en början går det illa för våra hjältar. Krigaren Ulf faller död till marken redan under första rundan medan de rasistiska fyllona håller ställningarna. Också Brutus skadas svårt, men får snabb hjälp av Rutus, som turligt nog har besvärjelsen Vederkvicka memorerad. Bataljen vänder sedan och äventyrarna lyckas dräpa tre fyllon i snabb följd. De tre återstående fienderna lägger då benen på ryggen och försvinner ut ur krogen.

    Rutus, Brutus och Flaxxor springer efter och fäller ytterligare en fiende med ett välplacerat kastspjut genom halsen, samtidigt som Chefen (som gärna undviker att utsätta sig själv för onödiga faror) stannar kvar inne på krogen och länsar de dräptas kroppar på mynt. Våra hjältar låter sedan de kvarvarande fyllona löpa och återvänder in i lokalen för att slicka sina sår, dela upp de få silvermynt de erövrat samt dricka ur sina ölstop.

    Lagom till att Flaxxor (som inte tål fördomar eller diskriminering) börjat urinera på rasisternas lik kommer en patrull från Den Obevekliga Näven, som utgör stadsstaten Denethix motsvarighet till poliskår. Patrullens befäl förklarar med myndig stämma att han, på förekommen anledning, har ett och annat han behöver prata med rollpersonerna om. Brutus försöker förklara att ”det inte är som det ser ut” och att krögaren kan intyga att det var ”fyllona som började”.

    Då krögaren i fråga flytt ur lokalen genom ett fönster finns tyvärr inga vittnen som kan intyga att rollpersonerna agerade i nödvärn. Ett tafatt försök från Brutus sida att få befälet att se mellan fingrarna på det hela, med en modest muta på tio silvermynt, misslyckas. Istället förs rollpersonerna iväg till ett häkte och låses in i en cell, i avvaktan på ytterligare åtgärder från rättsvårdande myndigheter.

    Efter en knapp timme kommer dock en vakt och hämtar dem ur cellen och tar dem till receptionen. Där möts de av vaktbefälet och den andra gästen från kvarterskrogen, den skalliga mannen i svart kåpa. Befälet förklarar för rollpersonerna att de släppts fria, då de nu har ett vittne som kan intyga deras oskuld. Den skalliga mannen tackar befälet för visad förståelse och räcker över en klirrande penningpung till vederbörande.

    Våra hjältar följer med sin välgörare in på en något finare krog, där de bjuds på vin. Den skalliga mannen presenterar sig som Abakor och säger att han representerar den Stjärnklara Visdomens kyrka. Rollpersonerna har ingen detaljkunskap om organisationen i fråga, men den har dåligt rykte. Bland annat sägs det att de brukar köpa slavar som de offrar i blodiga ritualer. Rollpersonerna är dock inte ”de som är de”, så att säga, och lyssnar därför när Abakor ber om en gentjänst för sitt besvär. En gentjänst som dessutom torde vara monetärt fördelaktig för äventyrarna.

    Kyrkan har nämligen upptäckt att de saknar en bok i sitt bibliotek. Efter visst grävande i arkiven lyckades de få fram att boken i fråga, ”Necropoli Centauris flora och fauna”, lånades ut till magikern Nilas för ett drygt halvsekel sedan. Denna Nilas har ett torn i utkanten av staden, men ingen har hört ett knyst från honom på flera decennier. Förmodligen är han död. Eventuellt ligger boken kvar och skräpar i något arbetsrum där, säkert tillsammans med en massa värdesaker. Skulle rollpersonerna kunna tänka sig att återbörda boken till sina rättmätiga ägare väntar en belöning på två tusen silvermynt. Äventyrarna tackar snabbt ja.

    Fortsättning följer.
    Last edited by Cyberhest; 27 November 2018, 18.19.

  • #2
    Abakor pekar ut Nilas torn på kartan över Denethix och rollpersonerna bestämmer sig för att gå dit följande dag. Efter en natts välgörande vila tar gänget först en sväng förbi Ojämförliga Bazaaren för att köpa lite extra vapen och annan utrustning.

    Tornet ligger i en av de värsta delarna av staden, men rollpersonerna tar sig dit utan några missöden. Byggnaden i sig är 20-30 meter högt, helt kolsvart och utan fönster. Själva toppen tycks dock utgöras av något slags kupol av glas (eller annat genomskinligt material). Marken runt omkring är helt askgrå och bidrar till en olycksbådande känsla som håller de mindre lyckligt lottade i den kringgärdande kåkstaden på behörigt avstånd.

    Givetvis är känslan inte tillräckligt olycksbådande för att avskräcka ett äventyrargäng som fått korn på silver. Rutus skickas fram för att undersöka dörren, som har två metallhandtag formade som huggormar, samt en portklapp. Rutus struntar i handtagen, som ser läskiga ut, och knackar på dörren med portklappen istället. Dörren öppnas och gänget kommer in i en foajé, som ser ovanligt clean och välstädad ut. Inte ett dammkorn på golvet.

    De kliver in, studerar försiktigt de två dörrar rummet har utöver porten ut. De öppnar dörren till vänster och hittar en klädkammare full av malätna ytterkläder som nog var fina och på modet för ett halvt sekel sedan. Rutus bestämmer sig för att ta på sig en av rockarna, då han menar att ”det kan vara smart”, utan att på ett adekvat sätt lyckas förklara för de andra vad som är smart med det.

    De går vidare in i nästa rum, som ser ut att vara något slags vardagsrum, med ett stort bord, några hyllor med vinflaskor och glas, några lådor i ett hörn och en mystisk staty. En trappa leder upp till nästa våning. Gänget rotar runt lite, överväger att ta med vinflaskorna men landar i att det får vänta till senare. Under några lådor i ett hörn hittar de en lucka som leder ner till något slags källare. Flaxxor anmäler sig som frivillig att undersöka källaren, där han ett antal lådor märkta med etiketter där det står ”fingrarna från en kvinna som hatade månen”, ”ögon från en magiker som älskade en drake” och liknande. En dörr leder in till ett annat källarrum, men partyt bestämmer sig för att röra sig uppåt i tornet istället.

    På nästa våning hittar de några enklare sovrum innehållandes trasiga sängar, grovhuggna trämöbler och liknande. Rutus gör några tafatta försök att leta efter intressanta föremål men hittar inget. Istället tar de nästa trappa upp, som slutar i en låst dörr. De ser inget genom nyckelhålet och hör heller inget när de sätter örat mot dörren. Flaxxor får nu visa sina skillz och använder tjuvredskap för att få ur nyckeln i dörren, så den landar på golvet på andra sidan. Han dyrkar sedan upp låset och öppnar.

    Det första som slår dem när de kliver in i det öppna våningsplanet är att magikern Nilas, en åldrad man i klassisk trollkarlshatt etc står, fullt levandes, i mitten av något slags cirkel. Nilas hälsar dem välkomna och förklarar för dem vilken penibel situation han hamnat i. För snart 60 år sedan råkade han, på grund av en assistents klantighet, bli fast i en magisk cirkel av saltkorn i samband med ett försök att åkalla en demon. Om rollpersonerna bara kunde vara så vänliga att skyffla bort saltet så kommer han ge dem 150 silvermynt som tack.

    Äventyrargänget samlas i en huddle för att samråda. De enas snabbt om att 150 silvermynt är alldeles för lite. Detaljen om att magikern försökte åkalla en demon förtar knappast deras skepsis. Rutus, iförd den malätna rock han tidigare stulit från Nilas garderob, utses till förhandlare och vänder sig till magikern med krav på mer pengar samt information om den bok som gängets uppdragsgivare vill ha tillbaka.

    Nilas ilsknar då till och beordrar rollpersonerna att släppa honom fri omedelbums. Knäckehäxan svara att ska han ha den där attityden så kan han glömma det, vilket får den gamla magikern att börja skrika av ilska. Nilas förbannar rollpersonerna, lovar att utsätta deras föräldrar, vänner och bekanta för de värsta och brutalaste osedligheter man kan tänka sig, et cetera.

    Våra hjältar bestämmer sig då helt sonika för att ignorera den otrevliga besvärjaren och fortsätta sitt sökande efter boken. De söker igenom resten av rummet, tar en stor kristallkula från en piedestal nära cirkeln och bläddrar i en bok som ligger uppslagen på magikerns skrivbord (dock inte den volym de söker). I östra delen av våningsplanet hittar de en dörr som leder in till något slags schakt, utan något tak som de kan se. Längst in finner de ett reglage som tycks kunna vridas till fem olika positioner (numrerade 1 till 5).

    De chansar på att det är något slags hiss, drar in hela gänget i utrymmet och vrider reglaget till ettan. Ingenting händer. De skickar ut Knäckehäxan, ifall det är så att hissen inte klarar av tyngden från fem äventyrare, och provar igen. Samma resultat. Denna gång skickar de ut Rutus och gör ännu ett försök. Denna gång gungar golvet under dem i alla fall, vilket de tolkar som en signal om att de är på rätt spår. Till slut provar de att vrida på reglaget med bara Flaxxor och Brutus inne i det lilla utrymmet, och denna gång känner de hur golvet rör sig nedåt.

    Fortsättning följer.
    Last edited by Cyberhest; 05 December 2018, 10.11.

    Kommentera


    • #3
      Hissen stannar längst ner i tornet. När Flaxxor och Brutus kliver ut möts de av ett stort, öppet utrymme med ett större antal kistor uppställda längs väggen på andra sidan rummet. När de rör sig noterar de ett svagt, blåaktigt sken i ljuset av facklan, som en halvt genomskinlig vägg mellan dem och kistorna. När de tittar noga ser de ytterligare två liknande barriärer närmare kistorna. De hittar även ett antal omärkta spakar och ägnar en längre stund åt att experimentera med dessa.

      Samtidigt med detta står de övriga rollpersonerna kvar på tornets tredje våningsplan och får utstå salva efter salva med förolämpningar, hot och grova okvädningsord från Nilas. Rutus, Knäckehäxan och Chefen tänker att ”han inte är värd det” och fortsätter ignorera den arga magikern.

      Längst ner i källaren provar Brutus och Flaxxor olika kombinationer med spakarna. Efter några ordentliga elchocker, som de nätt och jämnt överlever, är de nära att ge upp. Ingenting tycks få bort barriärerna. Flaxxor kommer då på idén att kasta silvermynt tvärs över rummet, för att prova om experimenten ger resultat som inte syns för blotta ögat. Detta visar sig vara en klok strategi och till slut lyckas de dra spakarna i rätt kombination av lägen för att kunna nå kistorna, som vid en närmare inspektion visar sig innehålla tusentals silvermynt, kopparmynt, ädelstenar och liknande. Äventyrarna resonerar lite och kommer fram till att skatten får ligga kvar här så länge, tills de är färdiga med tornet och funderat ut något bra sätt att kånka hem all loot genom stans farligaste områden.

      Istället tar de hissen uppåt en våning och blickar ut i ett stinkande rum möblerat med träbänkar, alla tomma sånär som på en, där de i fackelskenet anar vad som ser ut att vara liket från en humanoid varelse. Detta räcker för att de modiga hjältarna raskt ska springa tillbaka in i hissen och fortsätta uppåt. De drar hissreglaget till trean, vilket tar dem tillbaka till de andra äventyrarna och den arga inspärrade besvärjaren.

      De övriga i gänget får en kort redogörelse över läget och efter en ny huddle bestämmer de sig för att se vad som finns längst upp i tornet. Flaxxor och Brutus tar täten än en gång och vrider reglaget till femman. Mycket riktigt hamnar de nu på den översta våningen av tornet, vars tak utgörs av en glaskupol. I ljuset från eftermiddagssolen kan förtruppen se en stor anordning med en stor metallcylinder på ett podium, ett antal lådor i ett hörn och en liten pool innehållandes mystiska fiskar. På en bänk ligger också en stor bokvolym uppslagen.

      Att identifiera boken visar sig dock vara knepigt, då varken Flaxxor eller Brutus är läskunniga. Resten av gänget hämtas upp och Rutus börjar bläddra i den stora boken medan Flaxxor studerar cylindern och den kontrollpanel som sitter ihop med maskinen. Flaxxor trycker på en knapp som inte tycks ha någon effekt och börjar därefter dra i några spakar, vilket resulterar i att glastaket dras tillbaka och att cylindern expanderar till något slags stort teleskop, genom vilket man kan se ytan på en främmande planet där märkliga varelser hoppar omkring.

      Rutus kan konstatera att boken på bänken måste vara den de söker efter, dels då den tycks handla om floran och faunan på en planet kretsandes kring stjärnan Necropoli Centauri, dels för att bokens titel står tryckt på omslaget. Samtidigt fortsätter Flaxxor att undersöka teleskopet, efter att den sista spaken han drar inte ger någon effekt. Invid teleskopet finns något slags behållare som ser ut som en större djup tallrik, och Flaxxor provar direkt att lägga dit kristallklotet från magikerns rum. Det visar sig passa perfekt.

      Chefen manar dock Flaxxor att vänta med att dra den sista spaken. Han anar oråd, både vad gäller att experimentera mer med teleskopet och att återbörda den mystiska boken till Den Stjärnklara Visdomens Kyrka. Borde det inte kunna gå att få ut mer information ur Nilas?

      Rutus, som har gängets lenaste tunga, skickas tillbaka till det tredje våningsplanet för att förhandla. Han möts av en besvärjare som lugnat ner sig avsevärt sedan senast och som ber om ursäkt för hans bryska sätt tidigare. Rutus säger sig vara öppen för att släppa magikern fri, om han först berättar vad boken handlar om (”den handlar om exakt det som titeln antyder”) och varför kyrkan vill ha den (”för att de leker med krafter som ett barn leker med elden”). Rutus vill också veta mer om Nilas experimenterande med teleskopet, hur det används samt till vad. Nilas erbjuder sig att visa, om Rutus släpper ut honom först, men detta är inte bra nog för äventyrargängets chefsförhandlare. Ordentlig redogörelse först, sen kan frisläppande diskuteras. Detta bud får Nilas att återigen tappa fattningen av ilska och Rutus åker tillbaka upp med hissen med hela tornet ekandes av den gamla magikerns ilskna skrik.

      Ny överläggning. Att leka med teleskopet verkar på tok för riskabelt, så det projektet lämnas dithän. Näst på tur står istället att utforska det våningsplan som ligger mellan teleskopet och Nilas saltcirkel. Denna gång blir det Chefen som får följa med Flaxxor istället för Brutus, då läskunnighet kan vara bra att ha med i mixen. De åker ner, hittar ett iskallt rum med ett ännu iskallare skrin, innehållandes något slags smala glasrör fyllda med fryst blod. Skrinet lämnas därhän och de fortsätter in i ett dammigt bibliotek med hyllorna fulla med böcker. Ungefär en timme läggs på att undersöka vilka böcker som finns där, men de gamla volymerna och pergamentrullarna innehåller dels inget av vidare intresse, dels går de knappt att lyfta utan att de faller isär. De tar sig vidare in i ett mindre rum där ett spöke uppenbarar sig och erbjuder sig att spela tärning med någon av dem. Om spöket vinner får rollpersonen ge upp sin själ och om rollpersonen vinner öppnas dörren till nästa rum åt båda äventyrarna. Flaxxor och Chefen landar snabbt i att det inte är värt det och återvänder upp till plan fem.

      Gruppen bestämmer sig för att de är färdiga med tornet och börjar planera hur de ska få med sig alla skattkistor hem. Därefter sker följande:

      Rutus och Chefen skickas ut på stan för att enrollera ett större antal bärare och beväpnade vakter, som erbjuds skälig ersättning för en mindre arbetsinsats påföljande morgon (eftersom det hunnit bli mörkt ute). Samtidigt hjälps de övriga tre i gruppen åt att bära skattkistorna från källaren till hissen, sedan upp till plan tre och därefter ner för trapporna, förbi den ursinniga besvärjaren (som ser hela sin förmögenhet försvinna utan möjlighet att göra något åt saken förutom att skrika och förbanna deras anfäders ruttnande lik), ner till entréplanet.

      Undertecknad: Var på entréplanet ställer ni kistorna?

      Spelare NN: I farst… VÄNTA NU HÄR! Vad var det där med att farstun var helt kliniskt ren, utan ett enda dammkorn, medan alla andra rum vi stött på varit nergångna och sunkiga?

      *Undertecknad kan inte hålla masken och ler brett*


      Följaktligen placeras kistorna istället i vardagsrummet, där Brutus, Flaxxor och Knäckehäxan sover över i tornet i väntan på att de övriga två i gänget ska anlända med förstärkningarna.

      Morgonen därpå anländer Rutus och Chefen med ett tjog inhyrda medhjälpare. Då rollpersonerna ser stora risker med att förvara sin nyvunna skatt i deras gemensamma lägenhet, som ligger i ett ruckel i ett annat av stadsstatens slumområden, bär de istället sin loot till Okränkbara banken, där säkert förvaringsutrymme hyrs för en mindre summa pengar. Lejonparten av den nyvunna förmögenheten läggs på förskottshyra till en trerumslägenhet i en betydligt finare del av staden, vilket undertecknad bedömer som ett rimligt sätt att spend-for-xp:a silvret. Detta genererar tillräckligt mycket äventyrspoäng för att tjuven Flaxxor ska nå rang 3 och de övriga fyra gå från rang 1 till rang 2.

      Några trådar förblir lösa. Rutus har blivit mer och mer tveksam till om de verkligen borde lämna över flora och fauna-boken till sina skumma uppdragsgivare. Kanske kan de kräva mer pengar först? Kanske innehåller boken några mysterier de inte upptäckt än? Chefen tycker att det å andra sidan verkar dumt att stöta sig med en välconnected, resursstark och skrupelfri dödskult. Frågan lämnas öppen till senare tillfälle.

      En annan fråga är vad som händer med Nilas. De tjugo medhjälpare som anställdes för att bära och vakta skattransporten kan sannolikt innehålla en eller ett par filurer som blev nyfikna på tornet, som ju tycktes vara helt obevakat och fullt av skatter. Kan det finnas mer intressanta saker där? I alla fall vinflaskorna (som rollpersonerna lämnade kvar i rummet där de förvarade kistorna) borde vara värda en del silver. Kanske hittar de till våningen där Nilas står kvar i sin saltcirkel? Kanske är de lättare att övertala än rollpersonerna var? Hur hämndlysten skulle inte Nilas vara om han lyckades bli fri?

      Vi får se vad som händer under nästa spelmöte på söndag!
      Last edited by Cyberhest; 06 December 2018, 15.00.

      Kommentera


      • #4
        Nytt spelmöte.

        Äventyr: Djävulen i Kryptan (något modifierad). Varning för spoilers!

        [J, som spelade Knäckehäxan och Flaxxor, var frånvarande detta spelmöte. Dock tillkom V, som slog fram den mänskliga krigaren Rolle samt resemagikern Satez.]

        Ett par dygn har gått sedan den framgångsrika expeditionen till stjärnskådarens torn. Efter en hård natts festande i den nya lägenhet de hyr (belägen mellan Värdiga tjänarnas gata och Tempelgatan) väcks rollpersonerna, duktigt bakfulla, av deras nya betjänt.
        De har en besökare som står nere vid porten. En skallig man, enkelt klädd i en svart kåpa men vältalig och trevlig.

        Just fan.

        Brutus skickar ner betjänten till dörren med budskapet ”Vi ses vid baren Fiskarens klagan om en timme”. Detta skaffar äventyrarna lite tid att komma fram till hur de ska göra med boken som deras uppdragsgivare, Den Stjärnklara Visdomens Kyrka, bad dem hämta från magikern Nilas torn. Ska de ljuga och säga att de inte hittade den? Kanske erkänna att de har den (i säkert förvar på Okränkbara banken) men kräva mer i ersättning? Till slut landar de ändå i att det nog är bäst att fullfölja det muntliga avtal de slöt när Abakor köpt ut dem från häktescellen. Dessutom kan kyrkan kanske erbjuda dem ytterligare lukrativa uppdrag i framtiden och då vore det kanske dumt att stöta sig med dem.

        Sagt och gjort. De möter upp Abakor på den närbelägna krogen Fiskarens klagan en timme senare och tar med honom till banken, hämtar ut boken och lämnar över den. Abakor är nöjd, ger äventyrarna de utlovade två tusen silvermynten och frågar om de är intresserade av ytterligare ett uppdrag. Chefen ber om mer information och representanten från den mystiska kyrkan redogör då för följande:

        Ferayn, häxmästare i tornet Tab-Nakel (beläget 8-9 mil nordväst om Denethix) har nyligen störtats och avrättats av sina alvslavar. Slavarna, ledda av en mystisk härförare vars namn Abakor inte känner till, har slutit sig samman i en fanatisk sekt som kallar sig Arianerna. Denna sekt har utropat ett heligt korståg för att rensa de tusen tornens land på icke-alver. Som ett led i detta korståg har Arianerna skickat ut expeditioner för att hitta mäktiga magiska föremål och uråldrig teknologi som kan vara till nytta i kampen. En av dessa expeditioner har hittat den forna storkungen Akhensetis krypta bland kullarna norr om Denethix. Enligt Abakors kunskapare håller alverna nu på att utforska kryptan i jakt på Akhensetis spegel, en legendarisk artefakt som skulle kunna orsaka enorm skada i fel händer.

        Ergo: rollpersonerna måste ta sig till kryptan och lägga beslag på spegeln innan alvsekten hinner göra det. Abakors kyrka kan då placera artefakten i tryggt förvar, långt borta från människohatande alvfanatiker.

        Att Den Stjärnklara Visdomens Kyrka i hemlighet tillber Nyarlathotep, även känd som ”det krälande kaos” eller ”vansinnets furste”, vet rollpersonerna ingenting om. Äventyrargänget tackar därför, efter en kortare förhandling, ja till uppdraget mot en betalning på fyra tusen silvermynt när/om de överlämnar Akhensetis spegel till Abakor, samt på villkoret att kyrkan bistår med facklor, lyktor, lyktolja samt proviant inför resan.

        Abakor säger också att han kommer skicka med Basina, en av kyrkans bästa krigare, som medhjälpare. Basina kan dessutom vägen till kryptan. Abakor uppmanar vidare rollpersonerna att anlita ett par hyrsvärd extra, för att bättre kunna tackla de faror och utmaningar som väntar.

        Fortsättning följer.

        Kommentera


        • #5
          Nu gäller det alltså att anlita ett par hyrsvärd att ta med på resan. Denethix äventyrarskrå har ett bås på värdshuset Den Vackra Alabstern, där presumtiva anlitare kan anmäla intresse om att hyra in folk och vice versa. Äventyrarna säger adjö till Abakor och ger sig av i riktning mot Alabastern.

          Ute på gatan möts de av en stor, glad folkhop i full karnevalsstämning. Folk sjunger och dansar fram, bärandes pinnar med stora floats formade som dinosaurier. Soldater från Obevekliga Näven delar ut godis till småbarn. Brutus hör sig för vad det är frågan om och får reda på att dinosaurieguden Theosaurid (som manifesterar sig som en glittrande, juvelbeprydd T. rex), har uppenbarat sig i sitt tempels gudaöga och påbjudit ett spontant firande på Grönskande torget.

          Äventyrarna tar sig igenom folkhopen, upp längs Tempelgatan och kliver in på Alabastern. Där enas de snabbt om att inte bara anställa första bästa hyrsvärd, utan först låta dem genomgå en ordentlig intervjuprocess.

          Först ut är en robot som kallar sig BWI-8371. Att det rör sig om en robot väcker omedelbart stark skepsis bland rollpersonerna, som snabbt ropar ”nästa!”.

          Näste man till rakning är en snobbig krigare, Harod del Gork, sjätte sonen till en rik köpman. Brutus gillar inte riktigt krigarens dryga sätt, men ställer ändå några kontrollfrågor för att se om vederbörande är allmänt fördomsfull och/eller hyser rasistiska/sexistiska uppfattningar. Så verkar inte vara fallet, vilket gör Brutus (som ju är kär i alvmagikern Knäckehäxan) nöjd. Harod får veta att han ”står på listan” och att gänget återkommer om anställning blir aktuell.

          Nästa kandidat att intervjuas är en magiker, Eldfängda Eventia, som skryter om sin vana med att förhäxa fiender och utforska underjorden. Även hon hamnar på listan.

          Fjärde intervjupersonen är Otho Fulfot, så kallad på grund av att högerfoten ersatts med en protes i trä. Chefen konstaterar att gänget, i Flaxxors frånvaro, skulle behöva en skicklig tjuv. Otho får en utmaning för att visa sina färdigheter på området. Vid bardisken står aktrisen och divan Amadona och håller hov. Om Otho lyckas stjäla något från henne är han definitivt intressant. Otho kilar bort till bardisken, småpratar med aktrisen i några minuter och återvänder sedan med hennes örhängen. Rolle säger att tjuven står ”högt upp på listan” och att de återkommer inom kort. Det enda aber de kan känna är att Otho var tydlig med hur mycket han hatar slavägarna i staden (sammanslutna i Köttsliga Skuldebrevsägarnas Förbund) och Rutus menar att det möjligtvis skulle kunna uppstå problem med tanke på de rykten som omgärdar Stjärnklara Visdomens Kyrka.

          De bestämmer sig för ytterligare ett försök. Denna gång intervjuar de en charmant alv, Ezar kallad, som ”skulle tycka att det var SÅ spännande och exotiskt att äventyra tillsammans med er kortlivade människor”. Ezar visar sig också vara tjuv och får därför samma utmaning som Otho: stjäl något från den diviga aktrisen i baren. Ezar ler mot äventyrarna, glider upp ur sin stol, stiger fram till baren och pratar med Amadona i nästan en kvart. De ser hur hon skrattar åt alvens skämt och lägger armen runt hans höft. Plötsligt möts de i en lång kyss. Äventyrarna ser sedan från sitt bord hur Ezar ber henne adjö, vandrar tillbaka till bordet och slår sig ner. ”Stal du något?” frågar Satez. Alven ler brett. ”Jag stal en kyss”. Hired.

          Gänget känner sig nu rätt färdiga med intervjuprocessen. De landar i att anlita Ezar samt magikern Eventia. Brutus, Rutus och Satez bestämmer sig för att seal the deal med några stadiga glas öl tillsammans med sina nya kompanjoner, men Chefen är nyfiken på den där karnevalen och ger sig av i riktning mot Grönskande torget. Rolle hakar på.

          På vägen ner för Tempelgatan möts de av ett par-tre dussin arga studenter som protesterar mot någon ny lag som stadens ledning instiftat. De bär på stora dockor föreställande karikatyrer av Denethix ledarskikt. Chefen smittas av demonstranternas engagemang och ansluter sig till protesten, men Rolle anar oråd och kilar tillbaka till Alabastern för att hämta de övriga. Detta visar sig vara klokt, då tre patruller från Obevekliga Näven dyker upp för att läxa upp bråkmakarna fem minuter senare.

          När Chefen (som är känd för sin feghet, trots att han enligt egen utsago ”brukar kallas Megachefen eller Storchefen, beroende på kontext”) ser de beväpnade trupperna får han panik. Tack och lov har han besvärjelsen Förklädnad memorerad och använder den för att förklä sig till soldat. När tumult uppstår lyckas han därför undvika att bli antastad av ordningsmakten. Vid det här laget har protestmarschen dock hunnit fram till Grönskande torget, där karnevalen fortfarande pågår, och studenterna smälter snabbt in bland alla festande medborgare.

          Chefen ställer sig i utkanten av torget och får snart sällskap av Rolle och de andra i gänget, som hastigt hämtats från värdshuset. De betraktar spektaklet och ser hur ett dussin präster bär upp ett gudaöga på den stora scenen i mitten av torget. Det tystnar i folkvimlet när gudaögat börjar spraka. ”En gud uppenbarar sig!” viskar folk till varandra. Mycket riktigt manifesteras en skepnad i gudaögat, men det är inte Theosaurid utan robotguden Kiod, som med sin mekaniska och monotona stämma uppmanar Denethix befolkning att uppföra ett tempel till hans ära i slumområdena i den sydöstra delen av staden. Ett sus går genom publiken och folk nickar instämmande. Gudaögat slocknar sedan och äventyrarna beger sig hemåt för att vila upp sig inför äventyret som väntar dem.

          Fortsättning följer.
          Last edited by Cyberhest; Igår, 11.14.

          Kommentera

          Arbetar …
          X