Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Highstone 1147

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av lofty, 09 December 2018, 08.32
10 responses
259 visningar
0 gillar
Henke
av Henke
 
Skapad av Möller, 09 December 2018, 15.36
8 responses
133 visningar
0 gillar
Möller
av Möller
 
Skapad av Skarpskytten, Igår, 21.58
0 responses
36 visningar
2 gillar
Skarpskytten  
Skapad av Khan, 10 December 2018, 12.54
25 responses
636 visningar
1 gillar
Birkebeineren  
Skapad av Galdermester, 04 December 2018, 17.21
3 responses
116 visningar
0 gillar
Kaigon
av Kaigon
 
Skapad av God45, 27 March 2018, 21.04
90 responses
5.046 visningar
12 gillar
CapnZapp  
Skapad av ceruleanfive, 06 December 2018, 21.34
30 responses
1.241 visningar
16 gillar
Måns
av Måns
 
Skapad av Khan, 10 January 2018, 10.51
170 responses
6.810 visningar
14 gillar
Khan
av Khan
 
Skapad av Cyberhest, 27 November 2018, 12.12
4 responses
226 visningar
4 gillar
Cyberhest  
Skapad av Mannen i skogen, 10 December 2018, 16.36
1 response
93 visningar
0 gillar
illuzive  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Highstone 1147

    I helgen besökte jag luddwig och spelledde Saga. Jag tänkte jag skulle klottra ner lite så jag minns vad som hände egentligen.

    Det hela utspelade sig kring de tre byarna Howe (närmast kusten), Ockton (närmast skogen), och Langham (sydligast) i Highstone, lite norr om den hed där en här av Norog stoppades för drygt 40 år sedan. I mitten mellan dessa tre byar ligger godset Eymundshus, hem för riddaren Oswyn Eymundsson som styr över de tre byarna.

    På fredag kväll hade vi följande rollpersoner (de flesta boende i byn Howe):
    Aiden Strach, byns unga och stiliga präst.
    Hanna, bondänka med 13 munnar att mätta, obotligt ärlig och en kunnig ölbryggare.
    Ylva, byns smed sedan hennes far blivit mer ofärdig och håller sig till gårdssysslor.
    Signe, nervöst lagd piga på godset.

    Äventyret började i april 1147. Jag körde igång med att spela en liten scen med var och en så vi fick se lite vad de hade för sig till vardags. Sedan träffade Signe på en främling som satt vid vägkanten, slog följe med henne mot Howe och påstod att det fanns en jätte i trakten, för han hade minsann snavat ner i dess fotspår. Det här mottogs ju med viss tveksamhet från både Signe och byborna, men som av en händelse så blev det en grupp bestående av rollpersonerna som gav sig ut för att undersöka.

    De träffade på jättinnan Unn som förirrat sig från Drachmorebergen efter att ha väckts av klockors klang, ett ljud som skar i hennes huvud och fick henne att omtöcknat fly iväg. De djärva rollpersonerna kommer överens om att gå hem och utrusta sig för en resa och helt enkelt leda Unn hem igen.

    Äventyret med Unn hade jag rullat fram på min gamla tabell om jätte-äventyr, men jag hade inte riktigt tänkt ut hur allt skulle hänga ihop. Klockorna var lite improviserade och det kändes inte riktigt rimligt att det skulle ha anlagts någon riktig kyrka där uppe i bergen. Ett kloster kanske? Mja, jag kände inte riktigt för det heller. Lite bläddrande i regelboken gjorde att jag hamnade på sekten Den fria anden som jag skriv till nya versionen, och det kändes som det kunde vara något. En koloni av oliktänkande som gjort ett försök att leva utanför samhället fick det bli!

    Resan till bergen tar ett par dagar och på vägen skrämmer de skiten ur en liten herdepojke, och Signe tigger att få bli buren (vilket hon också blir). Så en förmiddag när de är i bergens utlöpare så hör de klockors klang och Unn reagerar starkt. De andra säger åt henne att vänta medan de undersöker. De kommer till en samling hyddor där män och kvinnor håller på att samlas för ett mål mat. De verkar bli lite nervösa över att det dyker upp folk oanmält och undrar hur rollpersonerna hittat dit. Prästen (i civila kläder för övrigt) försöker få den överdrivet ärliga bondmoran att hålla tyst och spela som att de skulle vara folk som fått vägbeskrivning för att de ska ansluta sig till gruppen. Ledaren verkar rätt oövertygad.

    Rollpersonerna bli i alla fall kvar och försöker på olika vis framföra att de kanske borde använda en annan signal än klockorna när de ska samlas. När prästen till slut tar med kolonins ledare så han får se Unn på håll så ger han sedan omgående order att klockorna ska tas ner. Hanna som är väldigt rätt fram av sig (och har det rejält svårt ekonomiskt – hon har till och med gjort mat och vantar av hunden där hemma) framför att hon tycker de borde få någon slags kompensation för att ha behövt handskas med jätten på grund av kolonins klockor. Hon förhandlar sig till att de ska få ta den mindre klockan helt enkelt.

    Unn meddelas att hon ska slippa det hemska ljudet framöver och ber då om ett stort kärl med vatten (med människomått då). I det lägger hon den guldring hon har på fingret, säger att de ska mötas på samma plats igen imorgon bitti, och går iväg med kärlet medan hon sjunger lågt för det. På morgonen efter när de möts så tar Unn upp två guldringar ur kärlet. Den ena sätter hon tillbaka på sitt finger, och den andra räcker hon över som tack för hjälpen.

    Byborna återvänder till Howe betydligt rikare. Signe lämnade aldrig något bud om att hon for iväg på annat, så hemma på godset har de funderat var hon blivit av. Som tur var hade en äldre piga sett till att täcka upp för henne, och dessutom verkade Eymundsson själv distraherad. Han hade åkt iväg på jakt innan Signe försvann iväg på äventyr, och den jakten hade visat sig vara något av en katastrof. Det sades att Eymundsson hade kommit bort från de andra och trillat av sin häst.

    Prästen skriver brev till sina överordnade och anger var kolonin finns, trots att han fann dem harmlösa. Karriären kräver sitt, och han är ju från adelsson trots allt.
    Nej! Han hade inte trillat av sin häst. Han hade i själva verket kommit bort från de andra och mött den mytomspunne Gröne riddaren, Chadion, och förlorat i envig. Chadion ville ta med Eymundsson till sin borg för att vara hans fånge resten av livet, men Eymundsson erbjöd istället fler frivilliga själar än bara en, och bad att få till fullmåne om tre månader på sig. Allt det här var alltså setup för lördagens äventyr. Det jag missade var att etablera myten om den gröne riddaren under fredagen, men whatever.
    På lördag var inte Signe med utan få fick vi istället träffa Ketill, en timmerman vars släkt mer nyligt sökt sig till Hightstone från Normark och bosatt sig i Howe (annars är stor del av befolkningen i länet ättlingar till vikingar som flyttade in på 700-talet).

    Vi hoppade fram till juli 1147 och fick reda på att en ung man från byn, Moray, saknades. Det var ju bara en vecka kvar till han skulle gifta sig, så det var ju olyckligt och hans blivande brud var upprörd och arg. Men Moray var inte ensam om att vara borta. Lilla Owein (son till en av Hannas drägnar) och Molly (dotter till en annan bonde i byn) saknades också. Och ryktet sa att ännu fler barn saknades från Ockton och hade gjort det ett tag. Och när nu prästen tänkte på det, hade det inte var mindre och mindre folk från Ockton som dykt upp i kyrkan på söndagar? Jo, sist var det inte en enda. Dessutom hade de gamla ryktena om att det finns en häxa i skogen blommat upp igen. Kanske hade hon tagit barnen och gjort nåt med byn? Det här behövde ju undersökas.

    I fint kulturspelsmanér så begav sig Hanna och prästen till Eymundsson och sa att han måste ta tag i det här. "Jag rider dit imorgon!" sa en blek och lite drucken Eymundsson avfärdande. Nå, våra rollpersoner var inte riktigt nöjda med det, utan begav sig själva till Ockton för att undersöka under nästa dag.

    I Ockton stötte rollpersonerna på bönder som gick omkring med dimmiga ögon och gjorde sina sysslor i halvfart som bäst. En del bara stod rakt upp och ner på sin åker, och städning och reparationer var eftersatta. Efter att ha dröjt kvar och röjt runt en del i byn hittade Hanna en märklig amulett ovanför dörren till ett hus. Benbitar och fjädrar hade knutits ihop med tråd, och visst var det där mörka blodfläckar? Ja huvva. När fler hus undersöktes så hittades de vid varje hus som det bodde någon i. Hanna har också märkt att en del husgeråd och sånt verkar saknas från hemmen, men några spår av vart barnen tagit vägen lyckas ingen hitta. Medan våra rollpersoner diskuterar om de borde bränna dem allihopa eller spara en dyker Eymundsson upp med sina vakter. Han verkar lite arg över att rollpersonerna är där. Han säger åt dem att bränna amuletterna och bege sig hem istället för att ställa till med oro i den här byn.

    Nejdå, våra hjältar från Howe hänger kvar. De bara låtsas bege sig hemåt men cirklar tillbaka och gömmer sig bland de stora ekarna som gett Ockton sitt namn. De inväntar natten för att se om något mer kommer hända, och de får lön för mödan. Riddaren Eymundsson rider in i byn under fullmånens sken tillsammans med sina vakter. Han bankar på husdörrarna och ger bönderna order att komma ut. Och snart står i princip hela byns vuxna befolkning ute på bygatan.

    Eymundsson tar täten och beordar bönderna att följa honom. De styr mot skogen. Rollpersonerna följer efter och en bra bit in i skogen, lite bortom ett vadställe, får de se hur Eymundsson möter en riddare som är klädd i en grön tabard och en grönskimrande rustning. ”Jag har kommit med de frivilliga själar jag lovat!” säger Eymundsson, och den Gröne riddaren öppnar med en gest en lysande portal till sin borg. Eymundsson säger åt bönderna att gå in.

    Här brakar Hanna fram ur buskarna och ropar att bönder är förtrollade och inte går av fri vilja. Eymundsson försöker rida ner henne, och svingar efter henne med svärdet, men hon tar sig fram till den Gröne riddaren och förklarar hur det ligger till. Eymundsson är förtvivlad och försöker igen komma åt att tysta Hanna med stål. Hon kliver in bakom den Gröne riddaren som enkelt avväpnar Eymundsson och slänger honom genom portalen med några ord om att han ska få betala sitt pris alldeles själv.

    Innan den Gröne riddaren rider iväg frågar någon om han vet var barnen finns. Han pekar vagt norrut och säger att han hört dem leka. Han försvinner sedan iväg på sin nattsvarta hingst.

    I och med att Eymundsson försvunnit genom portalen till févärlden så bryts förtrollningen. Bönderna faller till marken, som i djup sömn, och vaknar till när de blir ruskade. De flesta minns inte mycket av de senaste veckorna då Eymundssons formel tagit kraft. Rollpersonerna leder Ocktons vuxna tillbaka till byn, och kommer överens med Idris som jagat en del i skogen att han ska hjälpa dem leta efter barnen nästa dag.

    Med mat och filtar i packningen ger sig rollpersonerna och Idris in i skogen. De följer bäcken norrut från vadstället och letar efter spår av barnen. Det första lovande tecknet är en grovt tillverkad piltavla som någon har skjutit en pil i, men några tydliga spår på var barnen tagit vägen därifrån hittar de inte. De fortsätter leta sig fram nästan på måfå och stöter under dagen på både en ung magiker från magikerkonventet Altus Saxum (som ligger i västra änden av skogen) som letar efter sin formelbok, och en skadad riddare som jagat efter en björn som utgjort en fara för bönderna i några byar i Drachmore. Båda ansluter sig till gruppen tills vidare.

    När mörkret börjar falla så återvänder de till området där de hittade piltavlan. Här stöter de på en svart katt. Den tittar på dem och börjar sedan gå sin väg, men stannar upp och ser tillbaka på dem. Ylva får intrycket att den kommer leda dem nånstans ifall de följer efter... och det gör hon. Det gör alla, fram till att rökdoft och en hägrande lägereld får några att söka sig iväg för att hitta den istället. De märker snart att något inte stämmer, elden tycks vara precis bortom nästa klunga av träd hela tiden. De försöker skyndsamt hitta igen sina kamrater.

    Den svarta katten leder gruppen till en liten stugan. Där inne hänger det örter i taket. En äldre kvinna sitter på en pall vid elden och skär bort det hon inte ska använda av några rötter hon samlat. Katten hoppar in genom det öppna fönstret, lägger sig vid elden och jamar. ”Jaså säger du det?” svarar kvinnan. Hon höjer sedan rösten och frågar om de där ute är kalla eller hungriga.

    Snart har alla samlats i hyddan. Hanna är mycket misstänksam och undrar var barnen är egentligen. Kvinnan förklarar att de nog sover nu, och att de kan gå till dem imorgon. Hon menar att hon inte har ett dugg att göra med att de försvunnit, utan att hon hört dem tala sinsemellan om hur konstiga de vuxna hade blivit. De har fått någon matkorg då och då så de ska klara sig, men kvinnan vill helst bara att de ska komma iväg så att hon får vara i fred. Gruppen övernattar i/kring stugan.

    På morgonen hittar de ett litet läger och kan ta med sig barnen hem. De från Howe har blivit medlockade av de andra barnen eftersom historierna om hur de vuxna blev var så läskiga. Alla barn återbördas i alla fall dit de ska, och trollkarlen och den skadade riddaren lämnas av vid Eymundshus där man såklart också måste rapportera att Oswyn Eymundsson har försvunnit. Det visar sig att Eymundssons trogna vakter (som missade det mesta av vad som egentligen hände i skogen, men förstod att han var borta och att de kunde pekas ut) kommit tillbaka och roffat åt sig en del rikedomar för att sedan sticka.

    Prästen skriver brev för att förklara att traktens riddare är borta, men lämnar förklaring lite vag.
    Här tar materialet jag hade klart sedan innan slut. Under både fredag och lördag har jag dock lagt in små saker från oraklet Jord och blod, så jag lutar mig nästan helt på det när vi bestämmer oss att spela ett tag till.
    På sensommaren infaller Shaikana, den gladaste av årets högtider. Man har samlats vid Eymundshus för att festa och dansa. Traditionen bjuder att de som bor i närheten ger en gåva till den som styr området, och att hen ger till de som bor här. I princip blir det ett väldigt knytkalas med hornstötar och glad musik. Under festen söker en lite nervös tonåring upp prästen och ber att få tala med honom.

    Tonåringen är Caesennius av Leirvon, tidigare satt att uppfostras av Oswyn Eymundsson så som adeln brukar göra för att knyta band till varandra. Efter Eymundssons försvinnande utsågs Björn Galdursson till ny styrande makt i området, man han har andra saker han är mer intresserad av och tyckte att Caesennius är nog vuxen nu. Vips hade tonåringen givits uppgiften att vara Galdurssons fogde och ta hand om byarna.

    Caesennius oroar sig över att Galdursson verkar vilja beskatta området alltför hårt för att det ska vara hållbart i långa loppet, och prästen lovar att se om det finns något de kan göra för undanstyra det hela.

    Ylva uppvaktas av en ung bonde från Langham som är i rätt ålder och har det hyggligt ställt. Hon är inte ointresserad.

    Ketill lyckades imponera på den han hade ögon för när han var med och räddade barnen. Hon övertalar honom att dansa fast han inte kan, och får ge upp senare när han trampat henne alldeles för mycket på fötterna.

    Hanna dricker sig asplakat och röjer runt tills hon däckar hängandes ut genom ett fönster. Hon går hem lagom till att tjänstefolket på gården kliver upp och ska lyckas städa bort allting.

    Eftersom det hänt en del saker i trakten så har det börjat talas en del, och ett rykte om att det ska finnas skatter i gravkumlet utanför Howe har börjat florera. Det lockar till sig några råbarkade legosoldater som tjänat i bland annat Arlac. De planerar att gräva sig in i kullen och se vad som finns. De köper verktyg hos Ylva, flyttar in i huset där Hanna brukar ha sina grisar, och skrider till verket. Byborna är rätt kluvna till om det verkligen är okej att gräva i kullen, men ingen hindrar dem. Prästen och den unge fogde samråder och låter ett par vakter hänga omkring i Howe utifall det skulle bli konflikt.

    Under tiden är Ketill i Ockton och hjälper dem laga ett tak. Man har missat att reparera ett uthus och en del av säden som förvarades där har börjat ruttna. Dåliga nyheter för byn. Ketill har fått husrum hos Idris som hjälpte till att spåra barnen. När Ketill tar mod till sig och ber om hjälp att lära sig dansa visar det sig att Idris faktiskt både är duktig på det och en god lärare. Timmermannen återvänder till Howe med större självförtroende.

    Efter en och en halv dags hängivet grävande så har legosoldaterna till slut kunnat öppna kullen. I fackelsken gör de sig redo och skickar in en för att se hur det ser ut. Byborna har samlats för att se vad de kan tänkas hitta där inne, och de hör alla hur ett ljud som en susande vind viner ut ur hålet, följt av ett isande skrik. Facklan där inne har slocknat och det blir tyst. De andra legosoldaterna konfererar fort, öppnar hålet ytterligare så det ska vara lättare att ta sig in och ut, och skickar in ytterligare en. Han kommer strax tillbaka, skrikande, och jagad av en blåskimrande uppenbarelse – en krigare från förr, utan materiell kropp. Nej det är blåskimrande gestalt som ropar efter inkräktaren med en röst som vinden, och ryggar tillbaka vid kumlets öppning.

    Legosoldaten som togs sig ut yrar om att deras kamrat ligger där inne, blek och med hår som blivit vitt, och att de bara ska ta sina saker och dra. Mycket riktigt rafsar de ihop och börjar bege sig tillbaka till sitt grishus. Ketill är först fram och greppar tag i en spade. Anden syns inte till, och några bybor och vakterna hjälps åt att fylla igen öppningen innan de söker sig hemåt.
    Här slås jag av en plötslig ingivelse. De är ju råbarkade legosoldater … inte kommer de väl dra därifrån tomhänta? Nej, aldrig i livet.
    Hanna vaknar senare på natten. Över henne står en figur med en fackla, en annan har sitt svärd riktat mot henne. ”Var har du dina pengar?” snäser en av legosoldaterna. Hanna förhalar, utan att ljuga. De tappar humöret, sätter svärdsspetsen mot henne och tvingar henne att visa sig största gömma om hon nu har flera. Hon för dem till ölkällaren där en summa på omkring 25 silver finns gömd. Legosoldaterna säger åt henne att om hon lovar att vänta med att larma till efter de har begett sig iväg så ska de inte skada henne. Hon lovar.

    Legosoldaterna beger sig ut till sina hästar för att rida iväg. Hanna larmar inte. Hon hämtar pilbågen. Ett skott i huvudet på den med facklan. Han faller medvetslös från hästen. De andra två låter ilskan ta över. De drar sina dolkar och sätter fart mot Hanna. Hon har fått sällskap. Ett par av drängarna har hunnit få tag i något som kan liknas vid vapen. Hanna värjer sig från den ena dolken, den andra skär djupt i drängen Stevens arm. Bönderna retirerar in i stugan och legosoldaterna rider iväg. Hanna skyndar ut och släpper iväg en sista pil. Den sätter sig rakt igenom armen, men legosoldaten håller sig på hästen och de försvinner iväg ut i mörkret. Tyvärr med pengarna.
    Tre träffar, tre kroppsdelar som gick ner till 0, -1 och -2 respektive. Saga är uppenbarligen ett spel där man gärna vill ha rustning på sig! Första gången jag använt kroppspoäng i kroppsdelar på enormt många år, och jag blev faktiskt lite taggad!
    På morgonen försöker några av byborna följa spåren, men de får snart ge upp. Den infångade legosoldaten uppger de andras namn och en efterlysning går ut. Eftersom den infångade inte försökt skada någon utan bara rånat Hanna så kommer han undan med att betala böter. Hanna tilldelas den ena ridhästen som gruppen lämnat efter sig, och får ytterligare 15 silver för sin sårade dräng. Fogden utmäter summan från fångens ägodelar.

    Under sin dom talar tonåringen med myndig stämma, men söker prästens blick för att få stöd i att det han säger verkar rätt och riktigt. Han får det stöd han hoppas på, i form av nickningar och uppmuntrande men ljudlösa ord.
    Där lämnade vi byborna i Howe. Prästen hade snokat reda på att Galdurssons andra förläning var en kyrklig sådan (han var tydligen marknadsfogde för något kloster) men om det kommer lösa sig vet vi inte. Det kändes ändå bra att lämna det hängande sådär. Det är nog först i nådens år 1148 det kommer visa sig.
    Last edited by DeBracy; 19 December 2017, 00.19. Anledning: Fixat lite indrag och grejer

  • #2
    Ja just, den där försvunne Moray, han som skulle gifta sig? Han hade bara dragit till Langham och blivit full. Bröllopet blev av, han och Cynwise dansade som äkta makar på Shaikana.

    Kommentera


    • #3
      Det här är otroligt inspirerande! Sånt här vill jag spela!

      Hur många speltimmar blev det?

      Kommentera


      • #4
        Vad roligt att höra!

        Jag tror det var 10 timmar från start till slut på lördagen, men då med matpauser och så. Dra av två timmar kanske? Och fredagen var typ 19-23. Så 12ish timmar på två dagar.

        Kommentera


        • #5
          Jag kan intyga att det var ytterst gemytligt och för min del ett finfint avbrott mot att spela OSR och annat mer actionorienterat.

          Kommentera

          Arbetar …
          X