Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Den mörka handen

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Max Raven, Igår, 02.17
23 responses
433 visningar
2 gillar
2097
av 2097
 
Skapad av Anders & Tove, Igår, 10.25
5 responses
210 visningar
3 gillar
CapnZapp  
Skapad av CapnZapp, Idag, 21.33
1 response
19 visningar
0 gillar
CapnZapp  
Skapad av Kronofogden, Idag, 21.54
1 response
18 visningar
0 gillar
Rangertheman  
Skapad av CapnZapp, Idag, 21.25
1 response
36 visningar
1 gillar
2097
av 2097
 
Skapad av CapnZapp, Idag, 21.29
1 response
21 visningar
0 gillar
CapnZapp  
Skapad av CapnZapp, Idag, 21.35
0 responses
18 visningar
0 gillar
CapnZapp  
Skapad av CapnZapp, Idag, 21.31
0 responses
13 visningar
0 gillar
CapnZapp  
Skapad av CapnZapp, Idag, 21.27
0 responses
12 visningar
0 gillar
CapnZapp  
Skapad av MachoDangerNoob, Idag, 17.25
13 responses
192 visningar
1 gillar
Arfert
av Arfert
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Den mörka handen

    Här återges de första spelsessionerna i ett Eon IV äventyr i berättande form. Vissa bitar har ändrats och lagts till för att passa ett berättande format. Spelarna är Anders, John och Jens. Jag spelleder och krönikerar.

    Denna berättelse tar sin början i staden Xanto, som ligger i kejsardömet Jargiens västra kust. Året var 2971 efter Reningen, och kriget mellan stormakterna Jargien och Muhad hade lagt sig. En gryende fred växte fram mellan kejsardömena, och handeln blomstrade i de västra kolonierna i Jargiern. Likaså växte sig intresset bland många handelsmän och unga män att utforska Mundanas märkliga värld. Speciellt intresserad av exotiska länder och historik var den lärde mannen Jarlexander, och med denne man börjar denna historia.

    Jarlexander var en cirefalier som levde i staden Xanto, i det cirefaliska kvarteren.
    Cirefalier var nämligen ett folkslag som trivdes där handeln blomstrade, och helst bland sina egna landsfränder. Därav kom det sig att flera cirefalier reste till handelsstaden Xanto, och lät ordna ett kvart ämnad enbart för sina landsfränder. Tack vare politisk skicklighet och med mutor, lyckades de skapa sig ett kvart som de kunde kalla hem - mitt bland jargierna. Cirefalierna var inte speciellt olika Jargierna till utseendet, förutom att de oftast var blonda och något kortare än jargierna. De själva såg sig ofta som förmer än jargierna, men detta höll de tyst om för att inte väcka sina grannars illvilja.

    Den lärde mannen Jarlexander stod och såg ut genom ett fönster på övervåningen av sitt hus. Rummet var möblerat med ett skrivbord, ett par tunnor och framförallt med böcker och pergamentrullar. Från fönstret kunde han se en skymt av havet som glittrade i det bländande förmiddagsljuset. Hans hår var svart, och likaså hans mustasch. Ansiktsdragen var ädla och antydde att han var som mest trettio år.
    En sval vind for in i rummet, och hans panna droppade av svett. Hans blick svävade ut mot havet, samtidigt som han höll en pipa i en handen.
    Bakom honom vid ett skrivbord satt en kvinna klädd i en ljusblå klänning, som hette Lambretta. Hennes hår var blont och tunt, och ihopsnörat till en fläta. Ansiktet var litet och ögonen stora på ett tilltalande sätt. Hon drog några streck med en fjäderpenna över ett pergament, och ritade något som såg ut som människor på en bal.
    “Kan en människa kan vara en kallblodig mördare och samtidigt en kärleksfull fader?” sade Jarlexander tankfullt. “Historierna om den unge herr Nesius Regelius får magen att vämjas, och den allsmäktige att undra vad för slags verk han skapat. Men mycket finns att säga om adelsmannen och hans intrigerande, men..”. Vid de sista orden avbröts han av en knackning på dörren.
    “Kom in”, svarade Jarlexander med ett trött suck, utan att vända sig om. In kom en betjänt som hade ett smalt ansikte och en lång näsa.
    “Ett brev har anlänt till min herre”, svarade tjänaren och höll i ett brev.
    Jarlexander vände sig halvt om och gjorde en gest åt tjänaren att ge honom brevet. När tjänaren räckt över brevet bugade han sig och gick iväg ut från rummet.
    Jarlexander noterade vaxemblemet och rev sedan upp brevet. Han lutade sig mot väggen, smuttade på sin pipa, och läste noggrant innehållet i brevet.
    Brevet löd följande: “Käre Jarlexander, en upptäckt har gjorts som kan göra oss båda rika. Detta är ett tillfälle som inte får spillas. Res snarast hit. Det är av stor vikt att du tar med dig en som är kunnig i Muhadinsk, och som du kan lita på. Dröj inte min vän.
    Från Torgio, tullmästare i Togon.”
    Rummet blev tyst förutom ljudet av fiskmåsar och ett dovt avlägset myller som kom utifrån.
    “Är allt som det ska, herrn?”, frågade Lambretta artigt.
    “Mmm?”, mumlade Jarlexander fundersamt.
    Lambretta såg åter på sina anteckningar och lät tankarna sväva iväg på nytt.
    Efter en stund vände sig Jarlexander om och så fundersamt på Lambretta. Den senare kände hans blick och såg undrande på honom.
    “Säg mig, unge dam, stämmer det att du kan läsa språket Muhadinska”, frågade Jarlexander och strök sin mustasch.
    “Det stämmer. Varför frågar du det?”, svarade Lambretta.
    “Hm. Nä, det var inget. Låt oss fortsätta”.
    Lambretta såg undrande på Jarlexander, men denne vände sig åter mot fönstret och fortsatte sin monotona föreläsning.
    Last edited by olofglans; 06 September 2016, 13.07.

  • #2
    Denna historie handlar inte bara om Jarlexander, och Lambretta, utan också om en man som heter Alexus. Alexus var en ståtlig cirfalisk man som få lärde känna, eftersom han ofta höll sig för sig själv. Än färre visste hur han försörjde sig, eller vad han ens gjorde i staden Xanto. Det lilla man visste om Alexus var att han höll till i cirfaliernas kvarter, och kunde ibland ses i sällskap med Jarlexander.
    Samma dag som Jarlexander fick ett brev gick Alexus längs en stenbelagt valv i en innergård. Gården sprudlade av färgglada blommor, och en papegoja kvittrade i en fågelbur.
    Jarlexander var klädd som en friborn; det vill säga i en tunika, hosor och jacka. Håret var koppargrått och hängde fritt ner till öronen. Hans mustachen var välansad, och blicken lugn.
    Han passerade en man i korridoren, och kom till en dörröppning som vätte ut mot gatan. Morgonsolen värmde hans ljusa hy som hunnit att få en lätt rodnad av sommarens hetta.
    -”Hern, är ni Alexus Remacoz”, frågade en pojk som kom emot honom, från gatan.
    “Det stämmer”, svarade Alexus, och tog emot ett liten lapp.
    “Det kom i morse med en fågel”, svarade pojken och tog emot ett par silver som betalning.
    Alexus vecklade ut lappen och läste en rad med obegripliga tecken. Genast gick han iväg upp för en trappa i huset, och in i ett litet rum. Rummet rymde knappt en säng och ett litet skrivbord. Han satte sig vid bordet och försökte att lista ut hur texten hade krypterats. Han insåg snabbt att författaren enbart flyttat orden två steg bak i alfabetet, vilket var en ovanligt simpelt, tänkte Alexus irriterat. När han dekrypterat meddelandet lutade han sig tillbaka och läste innehållet:
    Till herr Alexus, i staden Xantro. Jag kan kan ha funnit ledtråd om Khabis viloplats. Er ödmjuke Zorian i Togon, Lothain”.
    Alexus såg fundersamt ut genom fönstret. Khabi var namnet på en legendarisk Muhadinsk trollkarl som levt för snart hundra år sedan. Sägnerna sade att denne försvann spårlöst, och att han fortfarande kan finnas “sovande” någonstans. Men sådan sägner var vanligtvis sagor, tänkte Alexus. Några historiker menade att Khabi egentligen blivit nerstucken av sina fiender i en gränd; eller dött av lungsot. Men trots detta kunde Alexus inte släppa tanken på att genast resa till provinsen Lothain och undersöka saken.

    Fram mot elvadraget hördes en ny knackning på Jarlexanders dörr. Denna gång klev cirefaliern Alexus in i rummet.
    “Alexus, vad gör oss äran”, frågade Jarlexander med en lugn röst.
    “God förmiddag. Jag råkade ha vägarna förbi”, svarade Alexus och såg på de båda i rummet.
    “Låt mig presentera, unge Lambretta av Marcellinus släkt”, sade Jarlexander och pekade på Lambretta. “Hon är min främsta elev i historik”.
    “Vi har träffats”, svarade Lambretta artigt och reste sig upp. “Herr Alexus är en god vän till familjen”.
    “Ah”, svarade Jarlexander.
    “Ni har säkerligen fått varsin inbjudan till min systers bröllop som hålls i morgon”, sade Lambretta och plockade ihop sina papper och skrivdon.
    “Det stämmer”, svarade Jarlexander, och Alexus nickade som svar.
    “Jag måste lämna er, för att gå till min familj. Min fader och systrar har rest ändå från Rankun för bröllopet. De skulle bli besvikna om jag inte deltar i morgondagens förberedelser.”
    Men de orden gick Lambretta hem till sig.
    “Ville du något, gamle vän?”, frågade Jarlexander och satte sig ner på en stol.
    Alexus såg sig omkring, och funderade på om han skulle berätta om sitt brev för den lärde mannen. Även om de kände varandra väl, var det en del utav Alexus liv som den andre inte kände till. Alexus var nämligen en magibrukare, och gick ibland ärrenden åt en hemlig magikerorden som heter Den Skimrande Vägen. Skulle han kunna anförtro uppgifter om en legendarisk trollkarl, även en för en vän. Nej, vänskap har splittrats för mindre tänkte Alexus och skakade på huvudet.
    “Nej”, svarade Alexus. “Jag ska gå och förbereda mig inför bröllopet. På återseende”.
    Last edited by olofglans; 06 September 2016, 13.07.

    Kommentera


    • #3
      Nästa dag möttes Jarlexander och Alexus utanför Sankt Josens basilika, som låg i mitten av staden Xanto. Basilikan var stadens högsta byggnad, och dess väggar var utsmyckade med ett hundratal statyer som föreställde Jargiska helgon och krigshjältar. Jarlexande och Alexus nickade hövligt mot varandra, och gjorde sedan sällskap in i basilikan.
      Bröllopet pågick i en dryg timme och avslutades med att paret fick hålla sina händer ovanför Daaks eld och ge varandra sina äktenskapslöften. När ceremonin var över färdades bröllopssällskapet ut ur staden, åtföljd av ett lång rad vakter, till en herrgård som låg i en grönskande del av landet.
      Väl framme serverades gästerna allehanda läckerheter. Uppstoppade fasaner, söta mandlar, druvor, vin, och mycket annat. Vid högsätet av ett stort bord satt bröllopsparet och deras familjer. Lambretta satte inte långt ifrån brudparet, och hennes blick flackade nervöst runt bland gästerna. Hon log artigt, men huruvida det var äkta kunde Jarlexander inte säga, när han såg på henne.
      Brudparet stod vid bordet och tog artigt emot gåvor från gästerna. Tveksamt reste sig Lambretta upp och plockade fram en tavla som hon målat, och gick mot systern. Tavlan föreställde en svart svan som låg i en sjö, jämte ett vackert palats. I ett träd jämte sjön hängde svarta äpplen som påminde svagt om människokranium. Miljön i tavlan var både vacker men samtidigt en smula vemodig och skrämmande. Detta var hennes bäst tavla, tänkte Lambretta när hon räckte över tavlan till bruden och systern Pomona. Denne såg på tavlan och gjorde en förbryllad grimas.
      “Eh, tack syster”, svarade Pomona med en likgiltig röst, och undvek att möta sin systers blick.
      “Jag hoppades att du skulle gilla denna”, viskade Lambretta och log med hela ansiktet.
      Pomona ställde snabbt undan tavlan och ignorerade kyligt Lambretta, för att fokuserade på nästa person som ville ge henne en gåva. Lambretta svalde en klump av bitterhet och gick iväg. “En dag kommer du göra det”, mumlade Lambretta för sig själv.
      Lambretta stötte ihop med Jarlexander i folkskaran.
      “Lambretta kära vän, ett ord är du snäll”, frågade Jarlexander på sitt artiga och aristokratiska sätt.
      “Javisst”, svarade Lambretta tveksamt. De gick undan trängseln och ställde sig längs en vägg.
      “Jag fick ett brev idag från en affärskontakt i den jargisk provinsen Lothain”, började Jarlexander försiktigt. “Personen efterfrågade en översättare som kan läsa Muhadinska. Mina tankar gick naturligtvis till dig. Skulle en ung kvinna som du kunna tänka sig att resa iväg till provinsen Lothain ett par dagar, för ett översättningsuppdrag?”
      “Lothain?”, svarade Lambretta förvånat. Jarlexander nickade och strök sin mustach. “Jag hade tänkt att resa dit och besöka en kär vän”. Det sista ordet sade hon tveksamt.
      “Nämen, utmärkt. Jag har för avsikt att resa dit redan i morgon gryning, med först bästa skepp. Följer du med?”.
      Lambretta såg mot sina systrar och föräldrar och funderade en sekund.
      “Ja, jag kommer”, svarade hon tveksamt.
      “Utmärkt. Jag ser redan fram emot resan”, sade Jarlexander och klappade henne vänskapligt på axeln.

      Last edited by olofglans; 06 September 2016, 13.07.

      Kommentera


      • #4
        Bland bröllopsgästerna stod en ståtlig jargisk man som hette Marcio. Denne underhöll gästerna med historier om det Muhadinska folket och deras kultur. Han hade nämligen återvänt från kejsardömet efter sju år som jargisk soldat, och hade mycket att berätta om.
        Gästerna lyssnade nyfiket och skrattade hjärtligt åt hans historier. Även Alexus som stod intill kunde inte undgå att lyssna med “båda öronen”.
        Just som när Marico skulle berätta om en kötträtt han fått smaka som kallade för blodkorv, så fick Alexus syn på en kort man som stod avsides bland gästerna. Den korte mannen hade en mörk uppsyn och
        spottade på golvet. Efter att gjort en rispa i en byrå med en kniv, gick han iväg mot tjänarnas lokaler.
        Alexus lade ifrån sig ett glas med vin och följde efter.
        Den korte mannen gick med uttråkade steg igenom tjänarnas korridorer och sedan in i ett kök. Där satte han sig på en vintunna och sprattlade lekfullt med benen i luften. När Alexus kom in köket möttes deras blickar.

        - “Vem är du, lille man”, frågade Alexus och ställde sig jämte den korte mannen. Den andre såg förtegen ut och svarade inte. När den lille mannen räckte ut sin tunga, blängde Alexus förvånat tillbaka, och gick sedan tillbaka till gästerna.
        När Alexus kom tillbaka till matsalen hade ett par tjänare börjat att servera skivor av en rödaktig korv. Rummet var fyllt av mustiga lukter, och från ett hörn kom en behagfull strängmusik. Efter en stund lade Alexus märke till en adelskvinnan som sluddrade när hon talade. Personerna omkring henne skrattade. Märkligt att en adelskvinna blir berusad så här tidigt, tänkte Alexus.
        “Vad är det som händer”, flämtade en kvinna, och Alexus såg hur den sluddrande kvinna satte sig på knä och flämtade febrilt efter andan.
        “Hon kan inte andas”, ropade en kvinna, och skakade i henne.
        Alexus gick raskt fram till kvinnan och lade märke till att hennes kropp och blick var stel, som om hon blivit förlamad. Ur munnen rann saliv. Genast lade han henne på sidan, stoppade sina fingrar i hennes mun och drog ut tungan som täppt hennes luftväg.
        “Hon har blivit förgiftad!”, ropade en röst bland gästerna.
        “Tänk om det är böldpesten!”, flämtade en annan gäst.
        “Se vad hon har ätit”, beordrade en gäst.
        “Se, hon har ätit från den röda korven”, svarade en annan gäst.
        Gästerna flämtande till när en medelålders man föll till golvet, och rörde sig krampaktigt omkring. Alexus sprang fram mot personen, och ropade på tjänarna och gäster att släppa fram honom.
        De adliga gästerna började genast att lämna herrgården, eftersom de var oroliga att böldpesten slagit till mot huset.
        Ytterligare två personer föll till golvet och skulle förmodligen ha dött om inte Alexus sprungit runt och hjälpt de. Efter en stund hade såväl adeln och bekanta avlägsnat sig från herrgården, och kvar var främst tjänstefolk och anhöriga till familjerna. De stod i en cirkel i rummet och såg på de drabbade, som blev omhändertagna av tjänstefolk.
        “Vem är skyldig till detta dåd?” röt brudgummens fader Priorn Marcellinus. Flera blickar gick till den mörkhåriga mannen Marcio.
        “De drabbade åt alla av den här rätten, som den mannen förde med sig till festen”, svarade en kvinna och pekade på Marcio. På tallriken som hon höll fanns bitar av en starkt rödfärgad korv.
        “Jag är oskyldig”, sade Marcio förfärat. “Ni måste tro mig, jag skulle aldrig göra något sådant!”.
        Alexus såg sig omkring, och fick syn på den korte mannen, vid ett hörn. Denne betrakade scenen och såg nöjd ut.
        “Bind uslingen, och släng honom i en vagn”, beordrade Priorn. “Vi tar honom till magistratorn redan ikväll, för att få honom dömd!”
        Last edited by olofglans; 06 September 2016, 13.21.

        Kommentera


        • #5
          Lambretta såg på sina systrar. Deras blickar var fulla av avsky och fasa.
          “Det är inte rättvist”, började den nygifte systern Pomona klaga. “Detta får inte hända på mitt bröllop!”
          “Såja, min käraste”, svarade hennes nyblivna make, med en tam klapp på hennes axel. Hennes make var inte mer än tjugo år, hade ett alldagligt och tråkigt utseende; i jämförelse med den vackre Pomona.
          “Nej, sluta. Bröllopet har blivit förstört!”, väste Pomona tillbaka och slog bort sin makes hand.
          “Var inte sådan!”, väste Lambretta irriterat. “Lyssna, det är säkert bara… “.
          “Se hur gästerna flyr”, avbröt Pomona som ignorerade Lambretta. “Nu kommer våra gäster och adeln förknippa oss med böldpesten. De kommer tro att vi försökt förgifta dem!”.
          “Tig, dotter”, väste hennes fader Priorn Marcellinus bestämt.
          “Fader, visst har jag rätt!”, skrek Pomona. Rummet var vid det här tillfället fyllt av ljud och oroliga röster. “Mitt rykte och äktenskap är redan vanärat!”.
          “Tänker du bara på dig själv?”, replikerade Lambretta.
          “Syster, Tig!”, utbrast Pomona, och såg tårögt med vrede på Lambretta. “Du kan ta din idiotiska tavla och ...“. Pomona hejdade sig och hämtade andan.
          “Och vad?”, frågade Lambretta efter att hon svalt en klump av sorg.
          “Och bränna upp den!”, utbrast Pomona. “Jag vill inte ha dina hemska tavlor. Vad tänkte du? Är du medveten om att detta är mitt bröllop? Mitt bröllop, och inte ditt”. Pomona slog bort sin makes händer, och sprang mot sin faders famn istället.
          “Bra, då tar jag tillbaka tavlan!”, röt Lambretta och kände hur hennes kinder blev röda. “Du är egentligen arg därför att du blev påtvingad detta äktenskap. Märk mina ord, jag tänker inte göra samma misstag!”
          Lambretta kände sin faders hårda blick.
          “Vad menar du?” frågade en annan syster. “Har du gått och blivit förälskad i en friborn?”
          “Inte ett ord till!”, befallde deras moder med en sträng blick.
          “Ja, det stämmer”, svarade Lambretta med hetta i rösten. “Vi är förälskade, och vi kommer att resa iväg så fort vi kan”. Med de orden sprang Lambretta iväg med tårar i ögonen.

          Senare samma kväll gick Lambretta omkring i sitt rum inne i staden Xanto. Hon hade packat ett par väskor med sina ägodelar och satt på sin sängkant, när hon hörde två hårda knackningar på sin dörr. Lambretta höll andan, och såg oroligt mot dörren.
          “Öppna, dotter”, sades hennes fader, Priorn Marcellinus. Hans röst var sträng.
          Tveksamt öppnade Lambretta dörren och tog skydd mot en vägg när han steg in. Bakom fadern stod två manliga tjänare. Fadern var klädd i en lång grå kappa som hade en mängd broderade Daaksymboler. Lambretta kände så väl igen kappan. Hon hade försökt att följa symbolerna med sina fingrar när hon var liten, men insett att de var alldeles för många för att räkna på en hand. Kappan var faderns harnesk tänkte hon, och status där hemma i Rankun. Han bar den var gång han marscherade igenom folkmasorna på gatorna.
          Fadern såg sig omkring i hennes rum och fick syn på hennes tavlor, och sedan på hennes väskor.
          “Så det stämmer”, väste priorn hotfullt.
          Lambretta svarade inte.
          “Säg något!”, röt fadern och grep tag om hennes hals. Men Lambretta teg. Plötsligt sved Lambrettas kind till och hon såg ur ögonvrån sin faders hand som slagit henne. Han bar ofta en tunn sidenhandske, tänkte Lambretta.
          “Tror du att jag är dum? Tror du inte att jag förstår?”
          Lambretta skakade på huvudet.
          “Hur kan du vara så otacksam mot mig, och din moder?” Lambretta hann inte svara förrän faderns hand slog henne över käken.
          “Håll fast henne”, röt faderns röst, och Lambretta kände fyra händer som bar upp henne, så hon blev stående.
          “Så du tänkte alltså rymma iväg med en smutsig horkarl? Har du ingen ära i kroppen?” Denna gången kom ett knytnäveslag som träffade Lambretta i magen så hon vek sig dubbelt.
          “Här har jag betalat din utbildning och uppehälle i flera år. Och så belönar mig på detta vis?” Ytterligare fyra knytnäveslag träffade henne i ansiktet. Eller var det fem? Lambretta kunde inte minnas. Hennes blick var mörk, och huvudet bultade av smärta. Hennes läppar hade spruckit, och det blödde från såväl näsa och mun. Fadern flåsade och svettades.
          “I fyra generationer har Marcellinus döttrar blivit bortgifta, och på så vis stärkt familjen. Om du bryter denna tradition är du inte längre min dotter.” Med de orden gick priorn iväg, och hans tjänarna följde lojalt efter. Kvar låg Lambretta på golvet och blödde ymnigt i ansiktet.

          Tidigt nästa gryningen begav sig Jarlexander iväg med sin tjänare Fikon i ett släptåg. De promenerade ut ifrån Cirefaliernas kvarter och ut på de kullerstensbelagda gatorna som vette mot hamnen. Just som han kom runt ett väggkrön mötes han av två friborna män som samtalade högt.
          “Mannen fick säkert inte ens en rättvis prövning, innan han hängdes på torget”, sade den ena mannen.”
          “Knappast?” svarade den andra mannen torrt.
          Jarlexander stannade upp och tvekade en sekund. Sedan frågande han:
          “Ursäkta, vem då?”
          “De hängde en jargisk man i natt på torget”, svarade ena mannen.
          “Han var knappt hemkommen från Muhad sägs det”, fyllde den andra mannen i. “Men se hur det gick för honom. Satans adeln hänger vem de vill”.
          Jarlexander skakade på huvudet. Sedan gick han raskt vidare tills han kom till stadens allmänna hamn. Vid en brygga pågick ett arbete med att lasta ombord varor på ett handelskepp. Till hans förvåning fick han syn på sin vän Alexus på bryggan.
          “Alexus?”, frågade Jarlexander häpet. Alexus vände sig om och såg även han förvånat på den andre.
          “Vad gör du här?”, frågade Jarlexander.
          “Jag har ett ärende i Lothain. Var gör du här?”
          “Vid Briolds Högre hand (ett uttryck hämtat från ett känt hjälteepos), jag tror den Allsmäktige spelar oss ett spel. Jag har nämligen också ett ärende i Lothain.”
          “Hm, intressant”, svarade Alexus och kisade i den gryende morgonsolen.
          Kort därpå anlände en blek kvinna med två tunga väskor.
          “Lambretta, det glädjer mig att du kom”, utropade Jarlexander och klappade om kvinnan vänskapligt på armen. Lambretta ryggade till och de två männen fick syn på hennes spruckna läpp, och att hon bar ett ovanligt tjockt lager med smink.
          Jarlexander kisade och såg medlidande på henne, men ingen kommenterade det uppenbara. Istället hjälptes de åt att bära ombord hennes bagage på båten, och en timme senare lämnade handelsbåten hamnen.
          Last edited by olofglans; 06 September 2016, 13.44.

          Kommentera


          • #6
            Del 2: Färden mot Togon

            Handelskeppet seglade fram över havet som glimrade lätt gult och orange i det tidiga förmiddagsljuset. Lambretta stod i lastutrymmet med sina väskor och trängdes med en samling av män ett myller av tunnor och lådor. När hon fick syn på kaptenen för handelsskeppet ropade hon på honom.
            “Finns det ett rum för en kvinna ombord detta handelsskepp?”.
            Kaptenen såg på Lambrettas spruckna läpp och sedan på det stökiga lastutrymmet.
            “Det enda som är ledigt är mitt rum”, svarade han fundersamt. “Men frun kan få låna rummet för en natt, för tio silvermynt”.
            “Jag är inte en fru”, svarade Lambretta instinktivt. “Men tack, det skulle vara en sådan lättnad. ”
            Kaptenen nickade och visade henne till sin bostad och gav henne nyckeln till dörren.
            “Jo, angående kostnaden”, började Lambretta när de stod vid hans dörr. “Skulle ni uppskatta ett porträtt på er, som betalning istället för silver. Jag är nämligen en skicklig konstnär”.

            Kaptenen såg åter på Lambretta och sedan på hennes resväskor.
            “Ja, jo. Visst”.
            “Ni kommer inte att ångra er.”

            Med de orden gick Lambretta in i rummet och kaptenen iväg för andra sysslor.

            Fram mot elvadraget ljöd en järnklocka ombord handelsskeppet som signalerade lunch. I mitten av lastlokalen samlades en skock med hungriga besättningsmän, samt en liten skara av medpassagerare. Det serverades sill med bröd och en liten mugg med mjöd. Lambretta, Jarlexander och Alexus satte sig vid ett bord och såg på besättningen. Besättningen var i olika åldrar; allt ifrån vuxna män till knappt trettonåringar. Några av de bar järnkragar runt sin halsar och såg ut att tillhöra ett annat folkslag.
            “Alexus, ska du inte äta?” frågade Lambretta och såg på honom. Alexus blundade med ögonen och grimserade sin panna.
            “Jag har ingen brådska, kanske att jag äter senare”, svarade han.

            Lambretta såg undrande på Jarlexander.
            “Min vän här, är en finsmakare”, svarade Jarlexander och log. “Liten i maten med andra ord”.
            Lambretta fortsatte att äta. Efter en stund lade hon märke till en ung man bland besättningen som såg ut att inte passa in. Han hade ett fräknigt ansikte, långt hår och var smal. Just som när denne vände ryggen åt sin tallrik, var en annan i besättningen snabb att stjäla hans mat. Ett lågt fnissande hördes bland besättningen när yngligen vände sig om och såg på sin tallrik.
            Lambretta såg förargat på tjuven, och sedan på ynglingen.
            “Unge man, kom hit”. Yngligen såg sig osäkert omkring men gick sedan fram till Lambretta.
            Lambretta tog tag om hans tallrik och skyfflade över sin ranson av mat på hans.
            “Håll bättre koll på din tallrik”, viskade hon. Yngligen bockade sig av tacksamhet och gick iväg. Samtliga i rummet såg händelsen, och fortsatte sedan att äta i tystnad.

            Kommentera


            • #7
              Fram mot sen eftermiddagen började det blåsa och himlen täcktes av moln. Jarlexander höll om räcket i fördäck och såg ut mot horisonten. Hans hår klibbade sig fast om ansiktet i den blöta vinden. Han trivdes med att känna skeppet gunga upp och ner, och lukten av saltvatten. Men just som när han öppnade sina ögon och kisade fick han syn på ett skepp vid horisonten. Skeppet såg inte ut att bära varken en flagga eller vimpel som avslöjade vem det tillhörde. Efter en kvart insåg Jarlexander att skeppet var på väg mot deras. Han vände sig om och frågade en utav besättningsmännen om skeppet. Denne svarade inte, utan såg ut att fortsätta iväg på något ärrende.
              När Jarlexander såg sig omkring på övriga i besättningen fick han känslan av att de allihop var på helspänn, som om de var rädda.
              Jarlexander gick då tillbaka ner mot kaptenens hytt och knackade på dörren.
              “Lambretta, är du inne?”, frågade han.

              “Kom in, det är inte låst”, svarade Lambretta inifrån.
              Jarlexander gick in och såg hur Lambretta arbetade med att måla en tavla.
              “Jag vill inte skrämma dig, min kära vän”, började Jarlexander. “Men jag tror att pirater är på väg mot vårt håll”.
              Lambretta såg upp från sin tavla och blängde oförstående på Jarlexander.
              “Var inte rädd. De är fortfarande på ett långt avstånd, och besättningen ser ut att göra allt för att segla i en båge bort från dem”.
              Lambretta satte sig ner på en stol och såg trött ut.

              “Ja, jag kan inte hjälpa dem. Det är lika bra att jag fortsätter att måla antar jag”.
              “Ja, gör så. Jag underrättar dig om saker förändras”, svarade Jarlexander och gick åter upp på däck. Där mötte han han Alexus. Även Alexus hår for i vinden, och ett lätt duggregn slog mot båten.
              “Vad tror du, gamle vän?”, frågade Jarlexander.

              “Jag tror att de kommer ifatt oss om två timmar”, svarade Alexus torrt.
              Jarlexander kisade mot skeppet och noterade att fiendeskeppet hade sänkt sina segel och såg ut att ro i en hög fart.
              “Pirater”, viskade Jarlexander. “Kan det vara Muhadiner?”
              “Möjligtvis, men tveksamt. Vi är allt för långt ut på jargiska vatten.”
              “Om inte muhadiner, vad i så fall?”

              Alexus ryckte på axlarna.

              Kommentera


              • #8
                Två timmar senare gungade handelsskeppet av starka motvindar och regn. Kaptenen ropade ut order till besättningsmännen som slet med att hålla seglen uppe. Skeppet for fram över vågorna i ett sicksack mönster, så att vattnet skvätte åt var håll. Ett hundratal meter ifrån anlände ett fientligt skepp som var utrustad med ett femtiotal sköldar på sina relingar. Bakom sköldarna syntes ett trettiotal män med hjälmar. En röst hördes från fiendeskeppet som manade männen att ro snabbare, och en trumma slog i takt med årorna. Deras röster lät djuriska och deras språk påminde mer om grymtningar än lägre Jargiska.
                Runt kaptenen på däcket stod en samling av besättningsmän som hade tagit på sig läderharnesk, spjut, kortsvärd och sköldar. De höll sköldarna framför sig, och inom kort kom en skur med pilar från motståndarna.
                “Låt inte en djävul komma över relingerna!” skrek kaptenen.
                Alexus som stod i bakre däck blundande och rabblade högt magiska formler, samtidigt som regnet slog mot hans ansikte. Jarlexander stod i Lambrettas rum och svettas nervöst. De hade barrikaderas dörren med en byrå och höll i varsitt vapen; Mambretta i en dolk och Jarlexander i en liten armborst som kallades för Cineramozin.

                “Inte trodde jag att mina sista dagar skulle bli på havet”, viskade Jarlexander.
                “Sluta”, jämrade sig Lambretta och grimaserade för att inte börja gråta.
                “Jag tänkte att någon skulle försöka att förgifta mig, eller kanske att en otäck sjukdom tog livet av mig. Men inte så här - på havet.”
                Plötsligt hördes höga ljud som slog mot skeppets styrbord. Det lät som tunga pilar som borrade sig in i skeppets väggar.
                “Åh gode Gud, de går ombord nu!”, grät Jarlexander.

                Alexus hörde hur piraternas långa spjut och änterhakar flög över skeppet. I samma stund uttalande han sista orden i sin formel, och kände en svag vind susa ut från hans mun och som kom att forma om verkligheten runt båten. Upp ifrån havets yta steg en snabbt stigande moln av vit rök. Röken steg upp till däcket och dolde större delen av skeppet.
                Besättningsmännen skrek av rädsla och förvåning; och piraterna gjorde förvånade rop. Men trots röken kastade sig piraterna ut mot handelsskeppet. Alexus såg ur ögonvrån att piraterna tillhörde en ras som vanligtvis gick under namnet tirakier. Deras kroppar var vanligtvis större än jargiernas, och deras ansikten gav ett vilt utseende. Från deras underbett stack två betar, och deras näsor var trubbiga med yviga näsborrar. De rörde sig fram med både styrka och vighet, som om de var födda till att vara krigare.
                Ljudet av järn som möter järn, och män som ropar av smärta och skräck fyllde luften.
                Alexus fick syn på tre utav de yngsta i besättningen som jobbade febrilt med att fira ner handelsskeppets enda livbåt ner i vattnet. Livbåten låg nämligen på skeppets barbord, och fiendeskeppet var på styrbord.
                Alexus tog ett par steg bak och gömde sig bland dimman i bakre däck, och lyssnade på den otäcka striden som pågick.

                De tirakiska piraterna vann ganska snabbt striden och fyra utav de hastade ner till första undervåningen. Två gick in i lastutrymmet, men två kände på dörren som ledde in till kaptenens rum.
                Jarlexander och Lambretta såg med rädsla mot dörren. Tirakien började att knuffa på dörren och byrån som blockerade den skälvde för varje stöt.
                “Flytta undan byrån, så skjuter jag den första som kommer in”, viskade Jarlexander, och strök bort en fåra med svett från sin panna.
                “Är du säker?”, viskade Lambretta tveksamt.

                Jarlexander nickade som svar och höll ett stadigt tag om sitt vapen.
                Lambretta gjorde som han sade och drog undan byrån i rätt ögonblick, så att tirakien flög fram in i rummet. I samma stund avfyrade Jarlexander och en pil som flög iväg och träffade tirakierns väst och åstadkom ett skrubbsår.
                Vad som hände härnäst etsade sig in i Lambrettas minne. Hon mindes att två tirakier sprang i rummet, och att hon hade huggit den ena i armen med sin kniv. Jarlexander hade dragit sin dolk och även han angripit, men blivit träffad av en yxa i bröstkorgen. Denne föll ihop mot en vägg, och hans ögon stirrade stelt upp mot taket.
                Lambretta skrek till och kände sedan hur den trubbiga sidan av en yxa slog henne halvt medvetslös.


                Kommentera


                • #9
                  Alexus skakade bort sin paralyserande rädsla och beslöt sig för att smyga ner till kaptenens hytt för att om möjligt rädda sina vänner. Dimman hängde fortfarande kvar över skeppet, vilket gjorde det möjligt för honom att smyga fram. Just som när han hoppade ner på däck och skulle ner till första undervåningen hörde han fotsteg jämte sig.
                  Han skulle just till att vända sig om när en yxa träffade hans ena ben, och en våg med smärta for genom kroppen. Alexus haltade tillbaka och såg ur ögonvrån en tirakisk gestalt. I nästa ögonblick kastade han sig över relingen ner i vattnet. Han föll ner mellan de två båtarna i en explosion av bubblor.
                  När Alexus kom ner i vattnet började han att gestikulera med sina händer, som om han försökte att kasta en trollformel. En stund senare hände något som bäst kan beskrivas som att en tunn luftbubbla spred sig runt hans mun och ögon. Hans andning lade sig, och han såg ut att andas normalt i vattnet.
                  Lambretta återfick medvetande efter några minuter, och kände hur någon drog i hennes hår. Instinktivt reste hon sig upp och följde efter en tirakisk pirat upp på däck. Där stod ett tiotal tirakier jämte en hög med jargiska lik. Det var såväl unga som vuxna män som låg på varandra. Strax ovanför högen hängde ett naket lik i ett rep, och som var svårt misshandlat och vanärat. Liket tillhörde handelskeppets kapten. Lambretta skrek okontrollerat av fasa, och kröp ihop vid relingen.
                  Under en lång stund sprang piraterna upp och ner för nedervåningen, och hjälptes åt att lasta över varor till sitt eget skepp. Lambretta lade märke till att de såg ut att ha bråttom. Vid hennes sida stod en tirakier som vaktade henne och en jargisk pojk. Samma tirakier såg till och från ut mot havet mot barbord, som om han var orolig för något. Lambretta tvekade ett ögonblick, men sedan sträckte hon ut handen för ta tag i en dolk som låg på däck. Men just som hon fick tag om kniven ställde tirakiern ner sin fot på hennes hand. Lambretta skrek av smärta. Tirakien drog upp Lambretta i håret, och gick med bestämda steg mot piraternas skepp.
                  “Nej, nej. Nej!” flämtande Lambretta av fasa.
                  Just som när de nådde relingen samlade Lambretta all kraft hon hade kvar och knuffade till tirakien. Knuffen kom så oväntat att han ramlade åt sidan och rev loss en bit av hennes hår. Lambretta kom upp på benen, och slängde sig ögonblickligen ner i vattnet, utan att tveka.
                  Vattnet exploderade runt henne av bubblor och hon började att sjunka. Hennes panna sved av smärta och blödde ymnigt i vattnet.
                  Hon flaxade panikartat med händerna i ett försök att simma upp till ytan, men istället slog hon huvudet mot handelsbåtens huv, och hennes blick blev åter mörk.


                  Alexus dröjde sig kvar i vattnet och rörde minimalt med benen för att hålla sig flytande. Till och från for jargiska lik ner i vattnet, och gav ifrån sig röda stråk av blod. Då plötsligt for ett lik som bar kjol och hade långt blont hår. Han släppte greppet om sitt ben och simmade så snabbt han kunde mot Lambretta. Just som när han kom fram slog hon huvudet mot båtens huv, och hennes kropp blev livlös. Han tog ett fast grepp runt hennes midja och skyndade sig att bärga upp henne mot ytan, på skeppets barbord.
                  När de kom upp till ytan greppade han tag om handelsskeppet och kände sig helt matt i kroppen. Lambretta hostade till och klamrade panikartat tag om Alexus.
                  Från båten hördes ett ljudligt sprakande, och röken runt båten fick en gulaktig färg.
                  “Båten brinner”, viskade Alexus.
                  Efter dryg tio minuter lämnade piraterna handelsskeppet, och rodde iväg i hög fart. Samtidigt började handelsskeppet att långsamt sjunka ner i det djupa havet.
                  Last edited by olofglans; 06 September 2016, 13.59.

                  Kommentera


                  • #10
                    Handelskeppet bakre del var helt under vattnet och enbart fören dröjde sig kvar ovanför ytan. Dimman som tidigare täckt skeppet var nära på försvunnen. Lambretta och Alexus höll ett tag om fören och kisade mot ett jargiskt krigsskepp som seglade mot deras håll. Lambretta skrek efter hjälp, och viftade med en hand.
                    Efter en fem minuter sjönk handelsskeppet och de två fick trampa vatten. Lambrettas blick var vild av oro, och hennes ansikte blekt.
                    Efter tio minuter kom duggregnet och Lambrettas krafter tog slut. Med ett uppgivet tjut sjönk hon ner i vattnet. Alexus som inte såg att hon sjönk för de vågorna, vände sig om och ropade på Lambretta. När inget svar kom dök han ner och viskade den magiska formeln som gjorde det möjligt för honom att andas under vatten. Han såg sig omkring men kunde först inte se henne, eftersom vattnet var mörkt. Men så efter ett par sekunder såg han två händer som flaxade för att komma upp, och genast simmade han dit.
                    När Alexus fick upp Lambertta till ytan, hostade hon upp vatten. Hon var utmattad, och Alexus fick hålla upp henne runt överkroppen och trampa vatten med sina ben. Hennes huvud blödde ymnigt i pannan, och hon hade förlorat för mycket blod. Alexus såg sig förtvivlat omkring och fick då se skymten av en flagga bakom de guppande vågorna.

                    “Hjälp! Hjälp!, skrek Alexus med en sprucken och panikslagen röst.
                    Ljudet av en livbåt som slår mot vatten hördes, och sedan jargiska röster. Alexus tog ett nytt tag om Lambrettas överkropp, och kände mjölksyran pumpa i ben och armar.
                    - “Håll ut!”, ropade en jargisk röst.
                    - “Jag kan inte”, mumlade Alexus uppgivet och kände hur Lambretta började att glida ur hans famn. Men i samma stund såg han ur ögonvrån armar som fick tag om Lambretta, och en roddbåt som gled fram intill hans huvud. Lambrettas kropp såg ut som en docka som knuffades ombord roddbåten, tänkte Alexus. Nästa stund greppade någon tag om Alexus armar och drog upp honom ombord roddbåten.

                    Kommentera


                    • #11
                      Långsamt återvände värmen i Alexus kropp. Han sträckte ut sin fingrar och såg sig omkring. Han låg i en hängmatta i krigsskeppets koj, omgiven av män i soldatuniformer. Samtliga såg på honom med bistra blickar.
                      Alexus satte sig upp och letade med blicken tills han fick syn på Lambretta som låg i en hängmatta en bit ifrån.
                      - “Du har haft tur”, sade en utav soldaterna som höll i en pipa. “Tirakier brukar inte lämna överlevare”.

                      -”Lever hon?” frågade Alexus och såg mot Lambretta.
                      -”Än så länge andas hon”, svarade en annan soldat. “Ni är i tacksamhetsskuld till den Jargiska flottan för era liv”.
                      Alexus nickade och gick fram till Lambretta. Hon sov forfarande och hade fått ett bandage runt huvudet. Alexus andades ut och satte sig på en bänk.


                      Nästa morgon anlände skeppet till huvudstaden Togon, som låg vid kusten i provinsen Lothain. Lambretta och Alexus stod vid fören och såg ut mot staden. Den var omgärdad av en hög mur, och många av husen var byggda med stockar och hade vasstak. I de östra delarna av staden reste sig en borg som var befäst med projektilvapen och katapulter. Vissa delar av borgens tak var raserade, och på flera ställen i muren hängde läderhudar som såg ut att skyla hål.
                      En kopparklocka slog i hamnen när krigsskeppet lade till vid hamnen. På bryggan stod en lång rad människor som bar slavkragar, och hade gyllenbruna hy och mörkt hår. Lambretta insåg att det var av samma folkslag som de slavar hon mött dagen innan på handelsskeppet. Hon ryste till och undvek slavarnas tomma blickar.
                      En centurion steg av krigsskeppet och efter honom följde en lång rad med jargiska soldater. Efter en stund gick även även Lambretta och Alexus av skeppet och kände sig lättade av att vara på fastlandet.
                      “Ni två, har ni någonstans att ta vägen?”, frågade en röst bakom de.
                      Alexus och Lambretta vände sig om och fick syn på en jargisk man som också gick av skeppet. Han bar en mantel och hade ett svärd i sitt bälte.

                      “Hurså, vem är du?”, svarade Lambretta.
                      “Mitt namn är Jurian Randarian”, svarade mannen. “Jag äger ett hus strax utanför staden, och ni är välkomna att övernatta där.” Något i Jurians blick fick dem att tro att han var en soldat som sett många fältslag.
                      “Tack”, svarade Alexus. “Vi övernattar på ett värdshus”.
                      “Gör som ni vill”, svarade Jurian och ryckte på axlarna. Sedan började han gå förbi dem.

                      “Kan du rekommendera ett bra värdshus?”, frågade Lambretta.
                      “Blå Flamman”, svarade Jurian utan att vända sig om. “Vem vet, vi kanske möts där någon kväll.”

                      Lambretta såg sig omkring som om hon letade efter någon.
                      “Du har inte sagt vad ditt ärrende är här i provinsen”, sade Alexus och kisade på Lambretta.
                      “Min fästman reste hit för en månad sedan, och jag hoppas att hitta honom”. Efter de orden började de två att promenera in i staden.

                      Vägarna i staden var leriga, och Lambretta kunde inte undgå att längta tillbaka till Xantos stenbelagda gator. Hennes skor gick till ankeln ner i leran, och hennes häl skavde. Blusen och klänningen luktade surt och var smutsig av blod. Hon kände folkets blickar - ja även slavarnas blickar. Lambretta rätade nervöst till sitt hår, och undvek folkets blickar.
                      -”Hern, hern, ropade en nasal röst som kom från en slav som satt i en träbur. “Jag kan jargiska! Jag vill inte säljas i Jargien”.
                      Alexus såg på slaven och insåg att även denna var en inföding i landet; en så kallad morer. Ovanligt att en morer kan jargiska tänkte Alexus och gick vidare. Efter att de promenerat runt i staden en tag, hörde de fiolmusik komma från ett stort hus, och ovanför dess dörr hängde en skylt med en bild på en blå bägare. När de gick in möttes de av en samling människor som åt och spelade kort, och på en stol satt en ung man som spelade fiol så stråkarna for i luften. Lambretta gick genast fram mot fiolisten och såg ut att fråga honom något. Alexus däremot beställde varsitt rum till de två.
                      När Lambretta kom tillbaka efter sitt samtal, var hennes blick trött, och Alexus räckte över en nyckel till henne. Sedan gick de in på varsitt rum och lade sig på sängarna. Alexus låg en lång stund och såg upp mot taket, och kände hur gårdagens stress sakta höll på att rinna av honom. Men det dröjde inte länge förrän han hörde hur Lambrett lämnade sitt rum och gav sig iväg. Alexus suckade och kände en impuls av att vilja gå efter och beskydda henne, men stod emot. Istället slöt han ögonen och somnade.


                      Kommentera


                      • #12
                        Senare samma kväll mötte Alexus Lambretta nere vid värdshusdisken. Hon hade köpt nya kläder och tvättat bort den värsta smutsen. Men trots hennes förfriskningar såg hon bedrövad ut. Alexus köpte en skvätt vin och satte sig sedan ner jämte henne.
                        Hon såg på honom, och harklade sig sedan för att samla sig.
                        “Så jag gick runt i staden, för att hitta min fästman”, började Lambretta.

                        Alexus nickade för att signalera att han lyssnade.
                        “Tydligen hade han tagit anställning som musiker på tavernan Solfågeln, med en vän. Men sedan försvann de. Och nu …” och här svalde hon en klump av förtvivlan. “Och nu säger de, att de hittat en mördad man på gatan”. Lambretta svalde en klump och andades tungt.
                        “När då?”, frågade Alexus och lät medlidande.

                        “För tre dagar sedan, sade de”, svarade Lambretta. “Han hade långt hår, precis som min..”, och vid dessa ord rullade tårar ner för hennes kinder.
                        Alexus strök sitt skägg och försökte att komma på en tröstande kommentar.
                        “Har du hört med vaktkaptenen i området, om du kan se liket?”, frågade Alexus fundersamt.

                        Lambretta strök bort tårar och hår från sin kind och skakade på huvudet.
                        “Följ med”, sade Alexus och sedan gick de ut. En doft av hav och lera mötte dem när de gick runt på gatorna, och frågade sig runt efter den lokala vaktkaptenen. Efter en tag blev de dirigerade till en bister soldat som satt på en stol utanför ett soldatlegiment. Han bar ett emblem på sin vänstra axel som signalerade hans ställning, och runt honom stod fyra soldater med sköld och svärd. Hans namn var Lucius.

                        “Har ni kvar liket till den man som blev mördad för tre dagar sedan?” frågade Alexus.
                        Lucius såg med en trött blick på de två, och hans blick fastnade på Lambretta.
                        “Är hon ny här i staden?”, frågade han och sluddrade onyktert på rösten.

                        “Det är hon”, svarade Alexus raskt med en svagt irriterad ton.
                        Lucius blick dröjde sig kvar över Lambretta, och sedan svarade han med en svävande stämma: “Ja”.
                        “Kan vi få se liket”, frågade Alexus irriterat.
                        Lucius nickade med ena ögat och gjorde en gest åt sin närmaste man. Sedan frågade han “Vem hade hand om liket?”.
                        Mannen jämte Lucius svarade: “Det var pojken Sorigus”.
                        “Sorigus, verkligen?!”, röt Lucius föraktfullt.

                        Lucius såg åter på Lambretta, och röt: “hämta pojken”.
                        “Han gör tjänst i princeptens gård ikväll”, svarade en pojke som satt på en pall.
                        Lucius blick blev mörk, som om han ville mörda någon. Sedan såg han åter på Lambretta med en dimmig blick och sade med en svävande stämma: “Vi skickar honom till dig i morgon. Vart bor du?”

                        “Blå Flamman”, svarade Lambretta.
                        Det blev en kort tystnad och Alexus skulle just till att leda Lambretta iväg när hon tog orda på nytt: “Säg mig, var den döde från staden?”.
                        Lucius såg på sin närmaste man, och denne skakade på huvudet.

                        Lambretta dolde sitt ansikte i en sjal och ville skrika.
                        “Hör med smeden Misero, han trodde sig känna igen den döde”, sade åter vaktkaptenens närmaste man.

                        Lambretta neg och de två gick vidare runt i staden och frågade efter smeden Misero. Tillslut kom de till en man som satt på en stock och rengjorde sina redskap, i ljusskenet av en svag eldstad. Hans ansikte var runt och ögonpåsarna hängde vemodigt under hans ögon.
                        “Smeden Miserio?”, frågade Lambretta försiktigt.
                        Mannen såg upp på de två, och hans blick var grumlig.
                        “Kom närmare, jag ser er inte”, svarade mannen.

                        Lambretta och Alexus tog två steg fram och klev in i smedverkstaden.
                        “Er känner jag inte”, svarade mannen. “Hur kan jag hjälp er?”.

                        Kommentera


                        • #13
                          “Kände ni mannen som blev mördad för tre dagar sedan?” frågade Lambretta ivrigt.
                          Smeden Misero kisade i ljusskenet och gapade fundersamt som äldre människor kan göra.
                          “Vakterna sade att ni kände mannen”, fortsatte Lambretta, och stirrade en stund på smeden. Tillslut skruvade smeden på sig och sade: “Vem är ni som frågar?”
                          “Vad spelar det för roll?”, invände Alexus.
                          “Jag har rest hit från Xanto för att hitta min fästman Xerxes”, svarade Lambretta irriterat. “Kan du inte bara svara på min fråga!”.
                          Smeden stängde sin mun och samlade sig innan han svarade: “Jag kände honom kort, om du måste veta. Men jag vill inte bli indragen i något!.”

                          “Sade han sitt namn?”, frågade Lambretta.
                          “Nej. Han var förtegen, och sade inte så mycket”.
                          “Var han här i din verkstad?”
                          Smeden nickade.
                          “Ville han beställa något?”
                          Misero reste sig upp,och såg fundersamt in i eldstaden. Sedan svarade han med låg röst: “Nej”.
                          “Vad gjorde han hos dig, då?” frågade Lambretta.
                          “Han gömde sig i min verkstad”, svarade Misero med fortsatt låg röst.
                          Lambretta och Alexus utbytte frågande blickar.

                          “Från vem?”, frågade Lambretta.
                          Smeden drog på axlarna.
                          “Vad var det sista du såg av honom?”, frågade Alexus.

                          “Kvällen före hans död kom en pojk hit med ett meddelande”, började Misero. “Det var till Xerxes vän, sade pojken. När min gäst hörde det läste han meddelandet, och sedan blev han tveksam. Nästa ögonblick gick han iväg ut, och efter det såg jag honom aldrig mer.”
                          Lambretta andades lättat ut och lutade sig mot en vägg.
                          “Kommer du ihåg hur pojken såg ut?”, frågade Alexus.
                          “Pojken är oskyldig, det vet jag!” röt Misero plötsligt.

                          “Det tror jag säkert”,svarade Alexus lugnt. “Men han kan veta vem som skickade brevet”.
                          Misero gjorde en avfärdande gest, och grinade tveksamt. Men sedan sade han lågmält: “Jag kan visa er pojken. Följ mig”.
                          Misero lade ifrån sig sitt förkläde och ropade på en ung man som tog över hans sysslor. Med bestämda steg ledde smeden dem två ut till stadens torg. Solen hade gått ner bakom de höga murarna och från husen lyste svaga stearinljus. På torget syntes gestalterna av människor som rörde sig i mörkret. Misero steg fram till ett litet skjul som visade sig vara bebott av fem personer som kröp ihop för att behålla värmen.
                          ”Verig, kom fram här”, röt Misero strängt.
                          Ut från mörket kröp en ung pojke med spejande blick.
                          Misero grep tag i pojkens öra och ledde honom fram till Lambretta och Alexus.

                          “Berätta allt du vet om vem som skickade meddelandet du gav mig för tre dagar sedan”, röt Misero på nytt.
                          Pojken svarade inte utan kved av smärta.
                          “Berätta pojk!”, röt Misero och drog hårdare så pojken skrek. Skriket ekade i husen, och ett par hundar började att skälla.
                          “Sluta, det räcker!”, befallde Lambretta och tog ett tag om pojkens axlar. “Han är bara en pojk”.
                          Misero släppte pojken, och backade undan.
                          Pojken gjorde ett plötsligt utfall i försök att komma loss Lambrettas grepp, men den senare lyckades att få ett grepp om hans späda överarmar.
                          “Stanna, pojk”, röt Lambretta, och lyckades att fånga in honom i sin famn.
                          “Lyssna på mig”, började Lambretta och såg honom i ögonen. “Ingen kommer att göra dig illa; det är inte därför vi är här.”

                          Pojken blev stilla som ett djur som låtsas att vara död.
                          Lambretta höll om pojken och gjorde lugnande läten. En en stund såg hon åter på honom och började med en lugn röst: “En elak farbror gav dig ett meddelande för tre dagar sedan.”
                          Pojken började att vrida sig på nytt i hennes famn.
                          “Lugn! Han kommer inte göra dig illa. Jag vill hitta den mannen, och fånga honom. Vill du hjälpa mig med det?”
                          Pojken tvekade och spejade vilt omkring.
                          “Om jag fångar honom, så kommer han inte kunna skada dig. Förstår du?”
                          Åter igen teg pojken, och stirra frånvarande bort från de vuxna.
                          “Svara mig”, röt Lambretta frustrerat och skakade om pojken. Från hennes kinder rann tårar.
                          Efter en lång stund av tystnad, med undantag av Lambrettas snyftande, viskade pojken något.
                          “Vad sade du?”, frågade Lambretta, och torkade bort en tår.
                          “Stor Öga”, viskade pojken på nytt.

                          Kommentera


                          • #14
                            Nästa morgon stod en ung man jämte Lambretta i värdshuset Blå Flamman, och väntade på Alexus. Pojken höll en mössa i handen, och såg stel ut, som om han var blyg eller speciell på något sätt.
                            - “Alexus, här är pojken som kan visa oss vart liket finns begravt”, sade Lambretta till Alexus när denne kom ner för trapporna.

                            Alexus nickade som svar och rättade till sin kavaj som hade mörka fläckar efter händelserna på handelsskeppet. Sedan gick de tre ut i morgonljuset, och trängde sig förbi en lång rad med kärror och stadsbor tills de kom till norra stadsporten. Efter att de stått i kö i en dryg halvtimme kom de ut ur staden. De gick då vidare tills de kom ett kustområde som var klippig och full med stenblock.
                            “Vart för du oss?”, ropade Lambretta till pojken.
                            “Vi är snart framme, frun”, svarade pojken utan att vända sig om.
                            “Jag är inte en fru”, mumlade Lambretta samtidigt som hon hoppade över små stenblock. Efter en stund kom de fram till en djup skreva som pojken pekade ner i. När de böjde sig ner såg de att botten rymde plankton, stenar, och ett hög med kroppsdelar som var omgiven av ett moln av myggor.

                            “Va?”, utropade Lambretta. “Nej, det kan inte vara sant! Har du slängt ner liket här?”.
                            Pojken tog ett steg bak.
                            Lambretta ställde sig upp och örfilade pojken och skrek: “Hämta upp honom!”
                            “Nej frun, det går inte”, gnydde pojken och höll sina händer för att skydda sitt huvud.
                            “Varför inte då?!”

                            “Det har gått flera dagar och krabborna har ätit på det”
                            “Krabborna?”, röt Lambretta frågande.

                            Pojken nickade.
                            “Hämta den nu, eller så slänger jag ner dig!”, skrek Lambretta, men vände sig sedan om för att stilla sin vrede.
                            “Har du rep och en bår?”, frågade Alexus pojken. Denne nickade.
                            En halvtimme senare klättrade Alexus och pojken ner i skrevan med en bår. Genast möttes de av ett moln med myggor, och såg krabbor som kröp omkring bland stenarna.
                            Alexus ställde sig raklång, blundade och tog ett djupt andetag. En stund senare kom en stark vind ner i skrevan som blåste undan myggen som surrade runt liket. Pojken såg med stora ögon på Alexus. Sedan öppnade Alexus sina ögon och gav pojken en lätt knuff på axeln, för att få honom att gå framåt. Tillsammans hjälptes de åt att knuffa upp liket på båren, och sedan fira upp den till marknivån..
                            När de två hade kommit upp och liket låg på marken, satte sig Lambretta ner vid det. Hon vände upp likets ansikte och begrundande det. Sedan satte hon sig på en sten och såg rakt ut i luften.
                            “Kände du igen honom?”, frågade Alexus.

                            Lambretta nickade och strök bort en bit hår som fladdrade över ansiktet.
                            “Han var en vän till Xerxes”, svarade hon.
                            Efter att de tänt eld på liket, läste Lambretta en dikt om döden. Alexus kunde inte undgå att lägga märke till att dikten nämnde döden flera gånger vid namn, men aldrig nämndes Daaks namn. Men han brydde sig inte speciellt mycket. Daaktron låg inte nära hans eget hjärta eftersom han var en cirefalier. Cirefalierna hade sin egen gud, och Jargierna tvingade dem inte att tro på Daak. Daak var en gud för jargierna, och det passade bäst så, tänkte Alexus.

                            Kommentera


                            • #15
                              Senare på kvällen fick Lambretta syn på ett välkänt ansikte på värdshuset. Vid ett bord satt soldaten Jurian, som de hade mött första dagen de anlänt till Togon. Denne samtalade med några vänner, och vände sig om när Lambretta gick fram till honom.
                              “Jurian var ditt namn, inte sant?”, frågade Lambretta och räckte fram sin hand.
                              “Det stämmer”, svarade Jurian och skakade hand. “Har ni kommit till rätta i staden ännu?”
                              Lambretta nickade och sneglade tveksamt på hans vänner. “Vill du ta lite frisk luft?”
                              Jurian nickade och de gick ut i den friska kvällsluften.
                              “Vad kan jag göra för dig, vackra dam?” frågade Jurian och log.

                              “Jag har en fästman”, sade Lambretta instinktivt och tog ett steg bakåt. Jurian lutade sig tillbaka mot väggen och fortsatte att le.
                              “Du verkar vara en man som känner folk i staden”, fortsatte Lambretta och drog upp sin sjal runt axlarna. “Är namnet Stor Öga bekant?”.
                              “Fästman säger du?” frågade Jurian och ignorerade frågan. “Vart är han då?”.
                              Lambretta stirrade irriterat tillbaka.
                              “Nåja”, fortsatte Jurian och skruvade på sig. “Namnet känns bekant. Är du säker på att du vill träffa denne?”
                              Lambretta nickade och såg bister ut.
                              “Då föreslår jag att du tar med din beskyddare där inne, och följer med mig”, svarade Jurian och ställde sig upp raklång från att lutat sig mot väggen.


                              Alexus och Lambretta gick tätt bakom Jurian ut i sommarkvällens skymning. Glada röster hördes från drickande människor, och kvinnoskratt ekade i gränderna. När de kom fram till norra porten möttes de av bistra vakter som gav Lambretta långa och mörka blickar. De gick förbi vakterna och ut ur staden. Efter att de traskat omkring bland stugor och åkrar, och fått sina skor leriga, kom de fram till en stuga. Stugan hade halmtak och var omgiven av ett staket med pinnar som svagt påminde om legionens pallisader.
                              “Här är min hem”, sade Jurian och stannade upp. “Om jag bjuder in er, har jag ert ord på att ni behåller vad ni ser för er själva?” Han såg frågande på de två.

                              Lambretta nickade sammanbitet och så även Alexus.
                              “Det är inget märkvärdigt”, fortsatte Jurian med en lättsam ton “, men skitstövlar med papper och bläck skulle inte gilla det”. Med de orden öppnade han dörren och ledde in sin gäster in i ett hus fyllt med röklukt och svett. Inne i stugan trängdes sju män vid två bord, och passades upp av en späd kvinna med fräknar och en sjal runt håret. Männen spelade kort och rökte pipor. Alexus misstänkte att deras pipor innehöll mer än bara tobak.
                              “God afton herrar”, sade Jurian muntert och klappade vänskapligt ett par ryggar. Männen nickade mot Jurian och stirrade på främlingarna.
                              “Återgå till spelet, låt oss inte störa”, sade Jurian och bjöd sedan Lambretta och Alexus att sätta sig ner vid ett bord. Sedan satte sig Jurian ner vid ett annat bord och samtalade glatt med en herre.
                              Lambretta såg på kortspelarna och log artigt.

                              “Vill du spela?”, frågade en man och såg på de två.
                              “Visst”, svarade Lambretta och sträckte på ryggen. Alexus skakade på huvudet och spejade med blicken i rummet.
                              Lambretta spelade två spelomgångar, och blev tio silvermynt fattigare. Sedan tog Lambretta till orda: “Jag söker efter en man som heter Stor Öga”.
                              Männen vid bordet sneglade upp på henne från sin kort, och det blev tyst.
                              “Jag vill bara tala med honom”, fortsatte Lambretta.
                              Männens blickar gick åter ner mot korten och de fortsatte att spela som de inte hört något.
                              Lambretta tog upp sin myntbörs och lade upp fem mynt framför sig. Männen sneglade på mynten, men fortsatte att spela. Då lade Lambretta ut ytterligare tio, jag till och med tjugo på bordet. Männen ignorerade henne på nytt.
                              Lambretta hällde tillbaka sin mynt i börsen och reste sig irriterat upp. Just som när hon var på väg ut, mötte hon servitörens blick. Lambretta stannade upp och vände sig mot henne.

                              “Känner du en man som heter Stor Öga?”, frågade Lambretta kvinnan. Denne skakade på huvudet.
                              Lambretta gick då närmare servitören och viskade: “Kan du få en utav männen att berätta vem han är?” Hon visade sin börs med mynt.
                              Servitören tvekade men svarade sedan: “Jag kan försöka”.
                              Lambretta räckte över tio silvermynt till den fräkniga servitörens belåtenhet.
                              “Vänta här, det kan ta en stund”, svarade servitören. Sedan gick hon fram till en utav kortspelarna och började att sno sina fingrar i hans hår. En stund senare gick hon ut med mannen på stugans baksida.
                              Lambretta suckade, och satte sig ner på en stol. En kvart senare återvände servitören med en trött och skamsen blick. Hon lutade sig diskret fram mot Lambretta och viskade: “Är du säker på att du vill träffa mannen du söker?”
                              Lambretta nickade.

                              “Han kommer ibland till Blå Flamman, och har grått hår som når ner till axlarna”, svarade servitören, och låtsades sedan vara sysselsatt med att torka ett bord.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X