Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

[Western] Trubbel i Tularosa

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av terje, Idag, 11.45
2 responses
42 visningar
1 gillar
terje
av terje
 
Skapad av zonk, 20 July 2017, 16.57
7 responses
142 visningar
1 gillar
zonk
av zonk
 
Skapad av Halo, Idag, 11.48
0 responses
8 visningar
0 gillar
Halo
av Halo
 
Skapad av Bolongo, 17 July 2017, 09.19
23 responses
507 visningar
0 gillar
da_bohz
av da_bohz
 
Skapad av MetaLarsson, 23 July 2017, 10.30
16 responses
303 visningar
0 gillar
MetaLarsson  
Skapad av Opoopo, 15 July 2017, 10.50
4 responses
124 visningar
0 gillar
Opoopo
av Opoopo
 
Skapad av phastari, Igår, 12.35
7 responses
111 visningar
0 gillar
Mundo
av Mundo
 
Skapad av krank, 18 July 2017, 13.05
16 responses
463 visningar
6 gillar
Mundo
av Mundo
 
Skapad av Max Raven, Igår, 22.06
4 responses
72 visningar
0 gillar
Måns
av Måns
 
Skapad av 2097, 01 June 2017, 10.29
8 responses
182 visningar
1 gillar
Fiktionslek  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • [Western] Trubbel i Tularosa

    Funderade även på Döden i Doña Ana, men kunde inte komma på något bra som allittererade med gipsöken eller vit sand...oh well

    Pendragon sade att jag inte fick vara en jävla tease genom att mumla om att kanske eventuellt spelleda en Westernkampanj nån gång, så sagt och gjort. Vi bjöd in briljansmaskinen Daniel och awesomenessprutan Deckard och körde igång.

    Kampanjen har lite udda feel och inspirationskällor. Hade den inte varit så spontan hade det kanske varit annorlunda, men jag har alltid när jag tänkt mig spelleda Western velat spelleda något lite eteriskt, ödsligt och weird. Jag är inspirerad av morbida, moody och udda Westernfilmer som Exit: Humanity, Seraphim Falls, Bone Tomahawk och The Proposition, för att inte tala om filmhistoriens bästa knarkscen. Men ännu mer är jag inspirerad av australiensisk outback horror och Tasmanian gothic, och i synnerhet, relaterat till dessa oceaniska genrer, två feministiska deckarserier om små inavlade samhällen och deras dolda hemligheter och spöklika landskap - nämnligen Top of the Lake och The Kettering Incident.

    Jag behövde nu en lämplig setting för en sådan ståry. Tack och lov har ju Western gott om gudsförgätna hellholes, men jag underhöll ändå ett tag tanken på att göra kampanjen till en australiensisk Western, och förlägga den till the outback och dess kusliga, ödesmättade miljö. Pendragon hittade dock den perfekta miljön åt mig. Tularosa, New Mexico, en håla som settlades av mexikanska nybyggare på 1860-talet efter konstanta apache-attacker, och är belägen i utkanten av Tularosa-bäckenet, en ogästvänlig ödemark inringad av övergivna gamla fort, i vars mitt finns en ödslig sjö och en vit öken av fucking gips. Nu var jag såld, för det här var nästan lika kärvt som Kekexili.

    Nu behövdes bara en premiss to get the awesomeness started. Sagt och gjort!

    I Tularosa levde och verkade en tysk doktor vid namn Fritz Baumann, ihop med sin mexikanskättade fru Magdalena (född Nogales), och barnen Hermann och Hanna. Men en tidig vårdag anno 1876 försvann hela familjen spårlöst. Ett par månader senare nås Fritz och/eller Magdalenas vänner, närmaste bestämt rollpersonerna, av nyheten om deras försvinnande, och bestämmer sig för att resa till Tularosa och nysta i det inträffade. Men Tularosa är ett sånt där ställe där många stenar kanske hade gjort sig bäst ovända, och mysteriet går kanske djupare, och längre tillbaka, än någon kunnat föreställa sig.
    Last edited by Ymir; 12 August 2016, 05.55.

  • #2
    Rollpersoner

    Pendragon vet vad som gäller och satsar därmed på spelledarboons genom att appellera till min fetisch för alliterationer. Han spelar därmed Cullen Cassidy, en gunslinger som även går under navaho-namnet Bináá' Dootł'izhí.

    Cassidy är ung och lite rotlös. Hans mor togs som slav från Navajofolket och såldes till prostitution. Fadern var en irländare som kom västerut för finna lyckan, men hittade en fru istället, innan han blev tvångsvärvad och stupade vid Valverde. Cassidy och hans mor hade trevande kontakt hennes stam efter det, men efter att Navajo tvingades på den långa vandringen till reservatet vid Bosque Redondo, valde modern att fortsätta bo bland de vita. Cassidy har varit både kofösare och arméspejare, ingetdera med nån större framgång. Han är odisciplinerad och för stolt för att svälja förolämpningar vilket sätter honom i problem. Han ställde upp på några fårfaramres sida i konflikt mot boskapsbaronen Grenville H. Flake, vilket slutade med att Cullen dödade tre män och fick kravla sårad över gränsen till Mexiko tills saker lugnat ned sig. I samband med detta vårdades han dock av Fritz Baumann, och kom på så vis att bekanta sig med denne och känna en viss tacksamhetsskuld till honom.


    Daniel slog på stort med den historiska immersionen och spelar därmed César Caballero, en jesuitpräst. César hade en fattig uppväxt i Yucátan i Mexico, där familjen med få andra utvägar skickade honom till kyrkan. Han befanns dock ha läshuvud och hamnade under jesuiternas vingar, och gick så småningom på universitetet och blev prästvigd. I tonåren fick han dock bevittna hur praktiskt taget hela familjen rensades ut av den franska armén. Césars mor blev galen, och han själv sattes i fängelse en tid. Detta har präglat hans psyke; han lider av cellskräck och ett oförsonligt hat mot franska militärer. Men orättvisorna har mer än något annat gett honom ett rättvisepatos. Han är eftertänksam och logisk och finner visst nöje i sin förmåga att som präst bryta vissa sociala normer.

    Sedan jesuiterna slängdes ut från Mexico har César spenderat sin tid i New Mexico med olika småuppdrag för jesuiternas räkning, ofta med sin följeslagerska Alodia, en indiankvinna han frälste under en mission i Guyana. Han verkade som utbildare i Santa Fe när han nåddes av budet om Fritz Baumanns försvinnande. Trots Baumanns lutheranska läggning hade de båda männen möts i tanken och blivit goda vänner under Césars tid i USA, och brevväxlat en del.


    Deckard went for dramapoäng och skapade därmed Josefine Ochora, en mexikansk rebell och kvinnosakskämpe.

    Josefine har en brokig bakgrund; hennes mors familj var afroamerikaner från New York, hennes fars mestiser från Tamaulipas. Modern var en självständig kvinna som på egen hand verkade som kusk och vagabond i Mexico, och byggde upp ett stort nätverk av kvinnor som försökte empowra varandra. Hennes far, å andra sidan, fick sin egendom beslagtagen av armén, och blev därefter en bitter landstrykare som visade upp Josefine och hennes talanger i gevärsskytte och på andra sätt utnyttjade sin dotter ekonomiskt. Men Josefine läste in sig på några av de mer extrema av dåtidens tänkare och blev inspirerad och radikal, och valde en helt annan väg än sina systrar, som slavar för ringa kvinnolöner i Mexico City. Istället bröt hon halvt om halvt med fadern och blev en slags enforcer åt moderns nätverk. Hon höll brandtal och utförde radikala aktioner och förnedrande bland annat banditen Iago Hernandez i en duell. Magdalena Nogales, Fritz Baumanns fru, var en vän till Josefines mor, och det systerskapet är viktigare än det mesta; när Josefine nåddes av nyheten om hennes försvinnande visste hon att hon måste nysta i saken.
    Last edited by Ymir; 12 August 2016, 13.36.

    Kommentera


    • #3
      Fan ymir, här har jag under ett tag jobbat på ett liknande koncept för western. Men om jag nu speleder det så kommer alla tro att jag kopierat dig.

      Nåja om jag skall vara sur på dig kan jag ju lika gärna läsa krönikan och kanske sno några idéer.

      Kommentera


      • #4
        Ska bli kul att följa!

        Kommentera


        • #5
          Spelmöte #1: The Silent Town

          César anländer till Tularosa tidigt på morgonen med Alodia; de har spenderat natten hos en gammal mexikansk officer de känner, som har en liten farm en bit norrut i Tularosa-bäckenet. De rider genom den torra, dammiga adobestaden, som precis börjat vakna, och när de hör klockorna från stadens katolska kyrka bestämmer de sig för att delta i mässan direkt. Prästen, Alberto Rozales, är en gammal bekant till Cesár, men inte längre riktigt sig själv. Mässan är inte välbesökt, och fader Alberto lyckas inte leverera en särskilt livfull ceremoni. Han är sliten och utmärglad och orakad. Efter mässan försöker César genast tala med honom och reda ut vad som är fel, och erbjuder sig att vara hans biktfader. Men fader Alberto är förtegen, anat än om sina egna personliga brister och sin församlings brist på entusiasm. Han antyder en konflikt mellan stadens ursprungliga mexikanska nybyggare och nya amerikanska entreprenörer, och en rivalitet med en lutheransk predikant som byggt en bönestuga tvärs över gatan. Det förra var César bekant med sedan tidigare, medan predikanten är en nyhet. César ger sig tusan på att försöka återvinna några kyrkobesökare, och Alberto bjuder in honom att förrätta mässan om två dagar - men imorgon vill Alberto själv hålla något han förberett.


          Josefine anländer lite senare på dagen, och där César möttes av en blandning av vördnadsfyllda och skeptiska blickar möts den mycket lilla, tungt beväpnade och sombrerobärande kvinnan av förbryllan och ett visst mått av misstänksamhet. Hon rider direkt till en trevägskorsning i stadens mitt, där ett hotell tronar på ena sidan, den (med Tularosa-mått mätt, det vill säga inte särskilt) fancy saloonen The Bavarian Inn på andra sidan, och den aningen mindre fancy saloonen Tularosa Cantina på den tredje. Det verkar tydligt vilket ställe som är mest i Josefines smak, så hon går rakt in på cantinan, som såhär tidigt på dan ännu ligger öde. I det dammiga rummet står några övertäckta, nyförvärvade hasardspel, och ägaren Godfredo Almendarez, en förhållandevis stilig mexikan med grånade tinningar, står och torkar av bardisken. Josefine söker sig dock till den andra personen i rummet, saloonflickan Paz. Detta är givetvis helt rätt strategi, det är ju alltid saloonflickorna som vet mest. Paz förklarar att Magdalena och Fritz med familj bara försvann spårlöst en dag, men att det går många rykten. De kan ha tagits av öknen, blivit dödade av apacherna eller banditen El Serpiente eller någon annan på en glidande skala av osannolika grunder, men Paz betvivlar att de nånsin dyker upp igen. Det är visst många som har försvunnit i Tularosa-bäckenet genom åren.


          En annan som också förstår värdet i att fråga ut saloonflickor är Cullen Cassidy. Han kommer ridande söderifrån lite senare på dagen, törstig och dammig och sliten efter en rejäl trek genom den vita öknens utkanter. I porten på The Bavarian Inn står den docksöt saloonflickan Flossie och hänger i bara underkläderna, men ser mycket tvekande ut när Cullen går in eftersom hon inte kan avgöra om han är n-ordet, indian eller någon mer acceptabel typ av brunhyad fenotyp. Saloonens fetlagda ägare, Malcolm Muggeridge, dyker dock upp från köket och signalerar åt henne att det är okej, och Cullen sitter snart med de bägge och en flasha whisky. Malcolm är en storvulen herre med stora ambitioner, men varken han eller Flossie vet särskilt mycket om Fritz Baumann och hans försvinnande, annat än att Baumann var relativt omtyckt och att det är en enorm skandal att en hednisk kines nu är den enda i stan med nån som helst medicinsk kompetens. Malcolm och Flossie är dock båda entusiastiska till Cullen som ny source of income, och Flossie övertalar honom att betala en dollar för ett bad (med okänd grad osedliga inslag). Innan denna nya transaktion kan äga rum ser Cullen dock sheriffen och en deputy röra sig, med gevär i högsta hugg, nedför en sidogata och bort bland ett trädbevuxet område, mot det hus där familjen Baumann bodde. Det här kan bara vara intressant, så han skyndar efter.


          Orsaken till tumultet är Josefine. Paz förklarade vägen till Baumanns hus, varvid Josefin helt sonika gick dit och sköt upp dörren med sitt gevär. Efter att snabbt ha sett sig om i det tysta, mörka huset satte hon sig i det ödsliga arbetsrummet, packade upp sin skrivmaskin och skrev ned Paz namn på en nyligen påbörjad lista. Så långt allt väl, om det inte vore för att två mexikanska grisbönder hade sett alltihop och misstänkt att hon var en tjuv. Så de hämtade sheriffen för att ta henne på bar gärning.Men sheriffen, den enögde och vresige Tularosa Tom Taylor, skulle även kanske kunnat gå under epitetet Trigger-Happy Tom Taylor, för han och hans vicesheriff stormar huset när Josefine inte svarar på hans order att komma ut med händerna över huvudet. Paranoid och stridskåt som hon är hon istället gömt sig under en säng med geväret redo. I tumultet som följer lyckas Tularosa Tom vådaskjuta sin egen vicesheriff med en hagelbössa, innan han i vredesmod mular Josefine med kolven. Cassidy anländer lagom till att se en av vicesherifferna, Ike Tatum, stötta sin sårade kamrat, César Gallardo, medan Tom Taylor kommer utsläpande med en blödande och medvetslös flickunge slängd över axeln. Det här är inte en scen som ger ett gott första intryck av Tom Taylor, och det blir direkt klart att ingen kärlek är förlorad mellan honom och Cullen. Givetvis är Cullen dock intresserad av att någon annan än han verkar nysta i Baumanns försvinnande, så han följer med sheriffprocessionen tillbaka mot staden.


          César och Alodia har under tiden tagit in på Tularosa no 1 Hotel ner längst en av gatorna från saloonkorsningen. Fader Alberto var mycket bekymrad över ägaren, Leonidas Robert Roseberrys "sataniska samröre" med kineserna som har en serie stånd och inrättningar av tvivelaktig karaktär i gränden bakom hotellet. César tar sig därför ett snack med Roseberry, en luggsliten men skenbart hyfsat tillmötesgående figur av skotskt påbrå. Roseberry är dock vag på att bemöta prästens anklagelser, och försvaret bygger helt på att hans samröre med kineserna är oskyldiga affärer. César har inte eg. så svårt att tro det, och koncentrerar sig istället på att övertala Roseberry att försonas med fader Alberto och dyka upp i kyrkan igen. Det förblir oklart vad fader Albertos och Leonidas Roseberrys bråk egentligen handlade om.

          Under sin brunch i hotellets matsal möts Alodia och César istället av en välklädd herre vid namn Burl van Horn, som uppenbarligen äger en stor ranch i norr. (Det börjar vid det här laget bli härligt mystiskt att alla verkar bo på Tularosa no 1 Hotel när ett finare hotell egentligen ligger uppe i korsningen, men det hotellet pratar ingen om). van Horn är väldigt trevlig och, till skillnad från andra i stan, en ren fontän av information, så César anar givetvis oråd och lyckas genomskåda honom. van Horn fokuserar nämligen sitt narrativ på att Fritz Baumann brukade samla blommor för torkning uppe vid hans ranch, och där av någon anledning råkade i bråk med ett antal mexikanska bönder. Dessa bönder är förmodligen mördarna, menar van Horn, men César borde se upp för de är mordiska och inavlade. César har en annan teori, att van Horn vill bli av med bönderna på grund av någon markdispyt, och tackar vänligt för samtalet.


          Sheriffens posse släpar sig till kinesgränden, i vars kaos de släpps in i ett litet, dammigt hus fullt av torkade örter. Efter en utdragen språkförbistring lyckas Tularosa Tom Taylor, som uppenbart är lika missnöjd med kines-situationen som Malcolm Muggeridge, kommunicera sin vilja, och en fet, fryntlig kinesherre får några dollar i sin hand. Kinesen börjar därefter plåstra om Josefines blodiga skalle medan två av hans kamrater plockar hagel ur armen på César Gallardo. Tom Taylor grymtar och lämnar scenen. Det är uppenbart att han fortfarande ämnar låsa in Josefine, åtminstone tillfälligt, men hon ser inte särskilt rymningsbenägen ut just nu.

          Cullen har följt med in, och bekantar sig lite med Josefine sedan hon kvicknat till en aning. De finner snart sitt gemensamma intresse, men mer påträngande behov gör sig påminda, nämligen Josefines opiumberoende. Även här kan kinesfarbrorn dock med glädje hook her up, och hon sjunker snart ned på en bädd i källarhål i samma gränd, och känner den bultande smärtan i huvudet bara rinna iväg i opiumdimmorna. En nu omplåstrad César Gallardo, som trots situationen verkar tämligen avslappnad, väntar helt sonika utanför för att tids nog släpa henne till sheriffkontoret.

          Cullen har under tiden navigerat genom en snårskog av gester och obegriplig mandarin i ett försök att kommunicera till kineserna att han gärna vill ha en stallplats och ett diskret rum (efterlyst som han är vill han inte gärna krascha på hotellen). Tids nog hittar han någons "jiejie", en kineskvinna (den enda i stan utöver opiumhåle-tanten) som faktiskt pratar engelska, om än med en svårbegriplig pekingbrytning. Kvinnan ifråga, Hsiao-yen, förklarar att kines-patriarken och doktorn, Yi-ji, är hennes "shushu", och uttrycker, till skillnad från resten av stan, stor belåtenhet med att han nu är den enda doktorn. Hon hagglar entusiastiskt med Cullen om priset på ett rum, och de enas till slut om en försvarlig summa på en halv dollar natten. Därefter installeras Cullen i ett källarhål strax bakom kinesernas hönshus. Det är rent, men det känns ändå som att någon förmodligen dött där.


          En mycket drogdimmig Josefine har nu ömsom släpats, ömsom burits till sheriffkontoret, där hon blir inlåst i en cell. Fader César och Cullen har bägge tänkt fråga sheriffen om familjen Baumanns försvinnande, och möts därför på verandan. Efter diverse krångel övertalas Tularosa Tom att Josefine inte är någon tjuv, utan bara en landsstrykare som likt César och Cullen vill utreda Baumanns försvinnande, och han låter henne gå mot en böter på 50 dollar. Själv tvår han närmast sina händer från hela Baumann-affären, och menar att han följt spåren så noggrant och långt det gått, men mumlar något om The Original Cactus Joe ute i öknen och att man kanske egentligen borde samla ihop en posse och ta itu med honom och hans anhang (vilka de nu är). Han refererar även i förbigående till ett seglivat rykte att Baumanns yngste unge, Hermann, setts stryka runt både här och var ute i ödemarken efter familjens försvinnande. Cullen, César, Alodia och Josefine bestämmer sig för att slå sina kloka(?) skallar ihop, åtminstone tills vidare, och går gemensamt upp mot familjen Baumanns hus.


          En noggrann undersökning av familjens lite avskiljda gamla adobehus ger ett antal resultat. Till att börja med kommer man över en stor del av Fritz och Magdalenas korrespondens med olika intellektuella vänner, som César åtar sig att gå igenom mer noggrant senare. Man kommer också över Fritz omfattande samlingar av torkade blommor och fjärilar, del av hans drömprojekt Flora Nova Mexicana, och César undrar om inte hans rörelser i regionen hade gått att spåra genom dessa. Man observerar även att ett gevär fattas, och att huset verkar ha lämnats i relativt städat skick - inget står kvar på borden. Några hästspår eller fotspår går inte att hitta, det var alltför länge sedan, men en vägg upp mot ett fönster är täckt av egendomlig mossa, och Fritz har nämnt något om en okänd mossa i en av sina botaniska anteckningsböcker. Gömt inuti en madrass hittar man något mer anmärkningsvärt - en liten revolver, en double eagle, Magdalenas anteckningsbok, och ett fragment av barkpapper täckt av egendomliga tecken och bleknande bilder. Ingen kan uttyda mer än att bilderna verkar föreställa en procession av figurer inför en bisarr, skelettlik varelse, men César får en déjà vu från sina hemtrakter i södra Mexico, och vet mycket väl att detta är mycket, mycket gammalt.

          Mysteriet blir desto djupare och kusligare när den intuitiva Alodia kommer tillbaka från skogen kring huset, där hon har sett figurer av trä upphängda i träden. Hon har hela tiden haft en dålig känsla av huset, men tycker nu det är direkt olycksbådande och misstänker svart magi. Hon visar rollpersonerna ut bland de torra träden, och de följer tillsammans en serie enkla små träfigurer, praktiskt taget bara sammanflätade pinnar, som sakta leder mot floden. Djupt inne i skogen verkar figurerna sluta, och man hittar där en håla bakom några rotvältor, full med pyttesmå gravar och enkla träkors. Rollpersonerna misstänker först en djurkyrkogård, och att Baumanns barn hängt upp pinnfigurerna, men slås snart av den mer makabra sanningen.

          César behöver lite tid att smälta att hans vän Fritz dödade ofödda barn, men man ser samtidigt att det här verkligen lägger en ny dimension på saker. Här finns ett lager av hemligheter och potentiella motiv för folk att hata den tyske läkaren. Det här förtjänar att nystas mer i.

          Nu drar det ihop sig till kväll. Josefine tänker campa i Baumanns hus, trots Alodias onda aningar - eller kanske på grund av dem. Hon misstänker att kanske, kanske har någon besökt huset efter att familjen Baumann försvann, så varför inte ligga och ruva där, bara utifall att?

          César och Cullen går tillbaka ned i stan, där ett gäng boskapsfösare kommit in från van Horns ranch, och åtminstone saloonerna sjuder av liv. César hade tänkt dra sig tillbaka till hotellet och läsa Baumanns korrespondens, men traskar istället in på Tularosa Cantina och gör livet surt för Godredo Almendarez, då prästens närvaro gör klientelet påtagligt mindre benägna att köpa sprit och saloonflickor. En grupp berusade bönder, med den godmodige Pedro Delgado i spetsen, sitter dock kring ett bord med César en lång stund och pratar förtroligt. De delger honom egentligen ingen ny information, då han redan var väl införstådd med spänningarna mellan mexikaner och amerikaner i staden, men de lovar att nästa dag komma till mässan.

          Cullen har gått in på andra sidan gatan, på Muggeridges betydligt vitare (men ännu livligare) saloon, där en mycket uppsluppen stämning råder i fotogenlampornas sken. Han vill följa upp två saker - dels ryktet att en av van Horns cowboys har sett Baumanns pojke, dels misstanken att någon av saloonflickorna utnyttjat Baumanns "tjänster". Han slår sig ned vid ett bord där Flossie och en annan saloonflicka sitter med ett gäng av van Horns mannar, som redan är i full färd med att tafsa och sjunga old lang syne. Cowboyen han söker, Sam Wadlow, är dock inte närvarande, utan ligger hemma på ranchen med feber. Berusade som karlarna är lyckas Cullen fort få bort Flossie från dem, och tar henne åt sidan i ett mörkt hörn. Hon är trumpen över badet han smet ifrån, men en dollar gör henne glad igen. I hans finkänslighet (att uttala sig rakt på sak om sex-relaterade frågor är inte 1800-talsmänniskors starka sida) missförstår hon dock hans fråga, och förklarar att ja, en av flickorna, Blake, utnyttjade Fritz Baumanns tjänster - dvs, han brukade knulla henne.

          Med denna nya och saftiga information i bagaget försöker Cullen få en stund privat med Blake, vilket dock involverar en smärre drucken skärsmytsling med Cleft Clive, en harmynt cowboy som precis skulle gå upp med henne på ett rum. Med Cullens pistol mot ansiktet backar han dock undan, och en mer nykter kamrat släpar ut honom från saloonen medan han mumlar något om att hämnas nån dag. Cullen snurrar sin revolver och sticker elegant ned den i hölstret igen (men gjorde egentligen sig själv till åtlöje genom att fumla, och spenderade raskt ett ödespoäng för att slippa förstöra alla statuspoäng han nyss skaffat sig inför saloonbesökarna, samt eventuellt skjuta sig själv i låret). Blake uppvisar nu en åtminstone skenbar entusiasm för lite sängkammarpolka, och blir närmast besviken när Cullen bara vill fråga ut henne. Hon är förtegen, och varnar honom för att nysta i Tularosas hemligheter. Men hon erkänner beredvilligt att hon brukade ligga med Baumann, och att hon gillade honom. Hon antyder dock också att hon tyckte det var skamligt mot hans fru, som hon uppenbarligen tyckte ännu mer om (men säger inget mer om detta). Baumann tog hand om hälsan hos saloonflickorna, men behövde inte utföra några aborter där - de hade egna lösningar för att slippa låta det gå så långt. Däremot, säger Blake närmast i en viskning, så har dödgrävarens dotter fått Baumanns hjälp med ett sådant ingrepp. Cullen försöker få ur henne ytterligare information, i en vag misstanke att hon undanhåller något, men Blake vidhåller att hon inte vet något mer, och skruvar oroligt på sig på sängkanten.


          I mörkret i Baumanns hus ligger Josefine och väntar. Plötsligt hör hon ljud, och dyker ned under sängen med sitt gevär. Men hjärtat bultar och världen känns tung och kvalmig; hon vet inte om det är hennes milda snedtripp på opium som fortfarande inte släppt. Månljuset spelar i fönstergliporna, skuggorna dansar i dunklet. En dörr gnisslar, nånstans inne i huset, och små, små fotsteg hörs knarra mot golvbrädorna. Sedan försvinner de bort, och allt blir tyst och stilla igen, utom Josefines flämtningar.



          Kommentera


          • #6
            Bra krönika och kul att läsa. Kudos för porträttbilderna.

            Kommentera


            • #7
              Ursprungligen skrivet av PAX Visa inlägg
              Kudos för porträttbilderna.
              Ja! Var har du hittat dem?

              Kommentera


              • #8
                Ursprungligen skrivet av Skarpskytten Visa inlägg

                Ja! Var har du hittat dem?
                Har gjort dem själv. Vart inspirerad av de asballa ferrotyp-promobilderna från Hell on Wheels säsong 3. Så jag photoshoppade (eller ja, gimpade) saker i liknande stil, även om jag inte lyckats få till den sköna flatheten hos ferrotyper. Använde bildmaterial bland annat i form av skärmdumpar från Westernfilmer, viktoriana-cosplayers och promobilder från brasilianska historiska tv-serier.
                Last edited by Ymir; 13 August 2016, 07.07.

                Kommentera


                • #9
                  Spelmöte #2: The Designated Girlfight

                  Nästa morgon betalar Cassidy kineserna för ett bad (istället för det som Flossie fortfarande vill ge honom), och bondar sedan med dem vid ett frukostbord de satt upp i Celestial Alley (dvs kinesgränden). Språkförbistringen är fortfarande total, men kanske är det något befriande med det.

                  César och Josefine, å andra sidan, har sökt sig till morgonmässan. Den är avsevärt mer välbesökt än vanligt, för inte bara har flera av mexikanerna från cantinan som lovade César att komma dykt upp, en drös vitingar har också samlats, däribland välkända katoliker som dödgrävaren Delacroix med familj, men även ett suspekt gäng förmenta protestanter, med saloonägaren Muggeridge i spetsen. Ryktet om fader Albertos avsikt att hålla nån sorts tal har visst spritt sig. En av de församlade är en kvinna från Césars förflutna, Francine Lemaire, som han senast träffade när hon prospekterade i Mexiko. Kanske var hon förälskad i honom en gång. Nu är hon emellertid gift, även om man får misstänka ett marriage of convenience eftersom maken är den strame och betydligt äldre dödgrävaren/begravningsentreprenören Delacroix. Hon hälsar entusiastiskt på César och Josefine utanför kyrkan och presenterar dem för sin make och sin styvdotter, en stel tonårsflicka vid namn Adéle. Strax ringer dock kyrkklockorna, och det är dags att ta plats vid bänkarna, men Francine bjuder hastigt in César och Josefine och Alodia på middag framåt kvällen - det ryktas om någon slags paj.

                  Mässan blir en travesti. Alberto stakar sig och klantar till liturgin, och även om César lyckas reda upp en del i sin roll som hjälppräst måste man be de störande elementen kring Muggeridge att lämna kyrkan. Talet Alberto skulle hålla rinner ut i sanden, och istället mumlar han bara något om att tiden inte är mogen för befrielsen från världens synder och existentiella kval. César försöker rädda upp situationen genom att ta plats i biktstolen, och får höra den ena klichéartade bikten efter den andra om fylleri och horeri - och en om ett spöke som hemsöker bonden Xavier Bobo, som fruktar att det är guds straff för hans synder. En smula fascinerad lovar César att söka upp honom senare och undersöka det hela, för han har en begränsad licens från kyrkan att utreda ockulta ärenden. Slutligen är det Adéle Delacroix tur att bikta sig, men när hon inser att det inte är Alberto som sitter gömd på andra sidan biktstolen vänder hon tvärt och lämnar lokalen med snabba, nästan desperata steg. César försöker övertala Josefine att bikta sig, och får höra att hon minsann alltid brukar bikta sig när hon träffat sin far, men att det nog räcker så tills vidare.

                  César, Josefine och Alodia hittar senare Cassidy uppe vid Baumanns hus, där han parkerat sin häst och övningsskjuter på kort han spikat upp på väggen. De sammanfattar den gångna nattens upplevelser; César är väl lite besviken på nyheten att Fritz inte var världens trognaste make, men allt bleknar ju i jämförelse med aborterna, så det är väl inte hela världen. Josefine uttalar direkt en misstanke att Magdalena var lesbisk, och att äktenskapet bara var ett spel för gallerierna - konceptet "lesbisk" visar sig väldigt svårt för de två männen i gruppen att fatta, och det krävs en mycket lång och awkward förklaring. Sedan Josefine berättat om fotstegen hon hörde i nattens mörker går de in och undersöker huset noggrant en gång till. Josefine har, liksom Alodia, en svårdefinierbar känsla av att de missat något, och rotar igenom varje vrå i sökande efter en dold lucka eller lönndörr.

                  Till slut hittar de något. Golvbrädorna närmast en innervägg i barnkammaren verkar nyare än de andra, och väggen visar sig vara en tunn vägg av trä och puts. På baksidan, i skafferiet, hittar man fler nya golvbrädor. Något finns därunder, som väggen har byggts ovanpå. Alodia hämtar en kofot så att Cassidy kan slå sönder väggen och bryta upp golvet. I jorden därunder hittar de multnade ben. Människoben. Cassidy går och hämtar sheriffen medan de andra noggrant försöker plocka fram benen och sortera dem.

                  Vad man har att göra med är ett monster. Benen är väldiga och förvridna, och kraniet liknar bara med nöd och näppe en människas. När Tularosa Tom Taylor och Ike Tatum dyker upp tittar de på skelettet med en alldeles särskild mix av äckel och förundran, tills de drar sig till minnes berättelserna om Sancho, en förvriden jätte till man som grävde ut en håla nära ett ställe som heter Nesbert's Ranch numera, och var en av de första mexikanska nybyggarna i trakten. Tom Taylor spekulerar att han måste ha blivit dödad för länge sedan av en viss Herminio de Guzman, som byggde huset man nu står i, som Baumann senare köpte av en señora Guttierez. Herminio var någon typ av mentor åt en ung El Serpiente, idag traktens mest ökända bandit, som dödade honom för länge sedan. Det viktigaste rollpersonerna tar med sig från denna komplicerade informationskedja är den besvikande insikten att gamle Sanchos skelett förmodligen legat i huset utan familjen Baumanns vetskap, och inte har alls med deras försvinnande att göra. Icke desto mindre måste fyndet dokumenteras och skelettet få en värdig jordfästning, så César skickar Alodia efter kameran, och Tom Taylor skickar efter Delacroix (som givetvis kommer hysa en morbid fascination för skelettet).

                  Under tiden då Delacroix är upptagen med detta, kommer rollpersonerna fram till, kan det vara ett bra läge att försöka konfrontera Adéle Delacroix angående aborten Blake berättade om. Detta måste givetvis ske diskret och finkänsligt, så man får den tvivelaktiga idén att skicka Josefine. Cassidy följer med på vägen.


                  Delacroix har ett adobehus en bra bit ned längst stadens huvudgata, där bebyggelsen börjar glesna lite och ersättas av glåmig halvöken. En liten mexikansk pojke står utanför och spikar kistor. Bottenvåningen har en serie skjutdörrar med små glasfönster, och Josefine knackar på och går försiktigt in medan Cassidy väntar utanför. Rummet innanför är stort och fullt av brädor, flaskor och skumma gipsskulpturer. Ett svart draperi är fördraget halvvägs igenom, men man kan ana en trappa på andra sidan. Tapeterna är slitna med gråblå blommönster, och över alltihop ligger en svag doft av arsenik och armagnac. Adéle sitter och broderar i en fåtölj, stramt korsetterad i sin svarta sidenklänning. Hon verkar vara ensam hemma, för styvmodern Francine syns inte till. Josefine bjuds att sitta ned och äta av några torra småkakor, men tackar nej till kakorna.

                  Sedan går det hela utför med rekordartad fart. De börjar prata om Magdalena, som uppenbarligen hade nån sorts kvinnoförening. Adéle försökte gå med i den, men blev avskräckt när det visade sig att den bestod av saloonflickor och annat slödder, och inte alls sysslade med broderier och skvaller utan kvinnokamp och radikal politik. Redan detta provocerar Josefine, som försöker ta Magdalena i försvar genom att tala om "oss" och att framtiden ligger för "oss", syftande på sin moders nätverk av kvinnor. Adéle missuppfattar givetvis, och tror att Josefine pratar om "oss" i etnisk bemärkelse, varvid hon sakligt förklarar att Josefine kan komma tillbaka när någon "mexikanneger" blivit president, det vill säga då grisar kan flyga. Josefine riktar då sitt gevär mot Adéle och kontrar med "som om du vore något moraliskt föredöme, din barnamördare". Adéle blir så chockad och rädd att det knappt går att få något mer ur henne, särskilt inget om aborter och hemliga kontakter med Baumann, och efter en stunds förvirrat babbel vänder Josefine ryggen till för att gå. I ögonvrån ser hon då hur en förbannad och rödgråten Adéle reser sig ur fåtöljen och drar en derringer ur sin klänningsficka. Det första skottet missar, och sätter sig i golvet vid Josefines fot. Josefine kontrar med att blixtsnabbt skjuta derringern ur handen på Adéle, som stapplande backar undan, till synes oskadd trots att derringen gått i bitar. Cassidy stormar in medan förbipasserande mexikaner på andra sidan gatan kastar sig i skydd bakom ett par tunnor, för det går inte att ta miste på den mesiga knallen av en derringer följd av ett dovt gevärsskott. Han mer eller mindre drar ut Josefine, och de lämnar hastigt huset och beger sig bort längst med gatan i besvärad tystnad.

                  César har under tiden avslutat sitt fotografi, som imponerade på alla närvarande (han tycks ha den enda kameran i stan). Härnäst har han i sinnet att försöka påbörja kinesernas omvändelse, så han går ner till Celestial Alley och försöker snacka med dem. De inser fort att han är nån typ av bigshot, och skickar fram Yi-ji, och Hsiao-Yen för att översätta, och ett bord fullt med mat. Hsiao-yen antyder att hon är bekant med kristendomen sedan tidigare, att nån puritantant i San Flancisco försökte frälsa henne, men är inte, av allt att döma, superskeptisk till Césars tal om att det kraftigt skulle förbättra kinesernas position i staden om de lät döpa sig. Lite skeptisk är hon dock, för vad skulle kejsaren säga? César dröjer kvar i gränden en bra stund, medan Yi-ji försöker fylla honom med sprit och mat från ett berg av olika skålar.

                  Innan Cassidy till fullo frågat ut Josefine vad FAN som hände möter de en entusiastisk Francine som kommer gående nedför gatan med en korg tvätt, lyckligt ovetande om den korta eldstrid som nyss tilldrog sig i hennes hem. Hon känner igen Josefine som Césars vän, och bjuder in även Cassidy till kvällens pajmiddag hos familjen Delacroix.

                  Det här kommer bli en väldigt, väldigt awkward middagsbjudning...
                  Last edited by Ymir; 13 August 2016, 07.11.

                  Kommentera


                  • #10
                    As a sidenote, kampanjen borde egentligen heta Jornada del Muerto. Men nu är det försent att ändra huvudinlägget så, well, ce'est la vie.

                    Kommentera


                    • #11
                      Ursprungligen skrivet av Ymir Visa inlägg

                      Har gjort dem själv.
                      Imponerande. Jag hade hoppats att du skulle skriva, "du kan ladda ned dem och 2000 andra bilder för Western om du följder den här länken", men livet blir aldrig riktigt så bra.

                      Kommentera


                      • #12
                        Ursprungligen skrivet av Skarpskytten Visa inlägg

                        Imponerande. Jag hade hoppats att du skulle skriva, "du kan ladda ned dem och 2000 andra bilder för Western om du följder den här länken", men livet blir aldrig riktigt så bra.
                        well, processen är omständig men kräver inga egentliga skills, jag kan lära ut den. Det svåra är snarare att hitta bra bildmaterial, det är stundtals groteskt tidskrävande och en enorm utmaning för ens google-fu. Fatta så svårt det tex är att hitta bra bilder på kineser i Qingdynasti-kläder som samtidigt inte är överdrivet snygga (alla skådespelare i kinesiska historiska tv-serier är nämligen alltid det, och alla socialrealistiska filmer där folk faktiskt ser lite mer sunkiga ut utspelar sig efter Qingdynastin, under Republikeran).
                        Last edited by Ymir; 14 August 2016, 01.57.

                        Kommentera


                        • #13
                          Inget för småbarnsföräldrar.

                          Jag har nån tanke på att det borde finnas fotodatabaser med en massa gamla porträttfoton, men jag har aldrig orkat leta. (Kartor finns ju, på David Rumsey heter den väl, och det var ngn här dom hittade en postorderkatalog anno 18xx på archive.org).

                          Kommentera


                          • #14
                            Ursprungligen skrivet av Skarpskytten Visa inlägg
                            Inget för småbarnsföräldrar.

                            Jag har nån tanke på att det borde finnas fotodatabaser med en massa gamla porträttfoton, men jag har aldrig orkat leta. (Kartor finns ju, på David Rumsey heter den väl, och det var ngn här dom hittade en postorderkatalog anno 18xx på archive.org).
                            gamla porträttfoton är inte så svåra att hitta, men jag ville inte ha det. Jag ville ha moderna foton som ser ut som att de är tagna med moderna arrangemang men gamla kameror. Kontrasten mellan ferrotyp-looken och den moderna icke-stelheten var en feature, inte en bugg.

                            Kommentera


                            • #15
                              Ni måste spela mer, så du kan skriva mer krönika, så jag kan läsa mer krönika!

                              Okej, ni måste kanske inte... men snälla? :)

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X