Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Spelrapport: Sju tavlor av Elvira Wallin (PÅGÅENDE)

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av lofty, 09 December 2018, 08.32
10 responses
259 visningar
0 gillar
Henke
av Henke
 
Skapad av Möller, 09 December 2018, 15.36
8 responses
133 visningar
0 gillar
Möller
av Möller
 
Skapad av Skarpskytten, Igår, 21.58
0 responses
38 visningar
2 gillar
Skarpskytten  
Skapad av Khan, 10 December 2018, 12.54
25 responses
637 visningar
1 gillar
Birkebeineren  
Skapad av Galdermester, 04 December 2018, 17.21
3 responses
117 visningar
0 gillar
Kaigon
av Kaigon
 
Skapad av God45, 27 March 2018, 21.04
90 responses
5.046 visningar
12 gillar
CapnZapp  
Skapad av ceruleanfive, 06 December 2018, 21.34
30 responses
1.242 visningar
16 gillar
Måns
av Måns
 
Skapad av Khan, 10 January 2018, 10.51
170 responses
6.810 visningar
14 gillar
Khan
av Khan
 
Skapad av Cyberhest, 27 November 2018, 12.12
4 responses
226 visningar
4 gillar
Cyberhest  
Skapad av Mannen i skogen, 10 December 2018, 16.36
1 response
94 visningar
0 gillar
illuzive  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • #16
    Grymt bra.

    Kommentera


    • #17
      Del 15: Den store gæstfrihed!

      De närliggande bohemiska butikerna kring Hovedbanegården,finkammas och man lyckas införskaffa hyfsat trovärdig reperatörutrustning i form av verktygslådor, tillhörande bälten och jobbmässiga skjortor. Magnussens adress, 21 Store Strandstraede visar sig ligga vid Nyhavn, strax ovanför Kongens Nytorv. Ett sekelskifteshus i åtta våningar, med hörntak och koppartorn ses torna upp sig likt en tegel-fästning. En neslig portkod tvingar dock våra rollpersoner att söka en annan, lättare väg in.

      Robban lyckas flinkt sätta låset på husets baksida ur spel och vårt sällskap träder in på innergården. I dess mitt pågår en gemytlig grillfest, och de överförfriskade småbarnsföräldrarna hälsar lite för högljutt. Vår kvartett rör sig hastigt över gården, och lyckas hitta en halvöppen port som leder ned i husets källare. Lite senare finner man dörren till husets elcentral, vilken dock visar sig bjuda rejält motstånd. Den envetna metalldörren vägrar att ge med sig. Inget görs lättare av att småfulla småbarnsmammor titt som tätt genar genom källaren, i en outtröttlig jakt på slik till festen ovanför. Svetten lackar nere i källaren, och efter flera försök med metalldörren sliter Robban nu istället itu random rör ovanför sig, i hopp om att kapa intranätet. Man hoppas att han har lyckats.

      Minuter senare ringer Selwan och Diana på hos Magnussen, medan Jelena och Robban spänt väntar i trappen ovanför dörren. Genom trädörren hörs en radio spela stilla jazz från 20-talet. Magnussen, en långsmal, tunnhårig man i de femtio, öppnar kort därpå. Iklädd mörk polo, kostymbyxor och ett rutigt förkläde, granskar han stirrandes vår duo bakom hornbågade glasögon. Knappt hinner Diana och Selwan presentera sig, förrän de finner sig oväntat välkomnade av den matlagande konstprofessorn, som, med ett ledande på läpparna, raskt bjuder in de båda i lägenheten. Magnussen tycks ha lagat till en smärre kulinarisk festmåltid, då mustiga dofter av muskot, koriander och jasmin flödar genom den enorma lägenheten. Vår duo möts av slipade ekgolv, ljusa väggar inramade med svulstiga lister och allmän dansk högdesign. Medan Selwan försöker kallprata, nämner Magnussen som i förbifarten att resten av sällskapet också bör deltaga. Så att de alla kan samspråka kring tavlorna. Magnussen verkar väl medveten om vilka som väntar i trapphuset utanför och Selwan ser inget annat val än att kalla in både Jelena och Robban.

      När alla är samlade i köket, sätts man i arbete att duka inför den stundande måltiden tillsammans. Förvirrade och en smula oroade spelar vårt sällskap med. Alla utom Robban som, under förevändning att han ska måste nyttja toaletten, smiter iväg och på egen hand utforskar delar av den förvånansvärt stora niorummaren. Han upptäcker snabbt att varje dörr i lägenheten är stängd. Robban undersöker några rum, men när han stiger in i ett av tavelrummen ter sig tapeterna med ens slitna och solkiga. Ingen el tycks fungera, och genom fönstret stirrar Robban ut över ett molntäckt, dyster stadssiluett. Väl ute i korridoren ter sig allt likt förut. Magnussen bjuder nu till bords, och sällskapet tvingas samlas.

      Nu inleds en minst sagt spänd middagsbjudning i lägenhetens magnifika matsal. Magnussen raljerar om vikten av ”den store gæstfrihed”, och pratar obesvärat på om sin fascination över vårt sällskaps taveljakt. Mellan tuggorna av den dansk-indiska currygrytan breder han ut texten om sin kännedom kring de sju Korbinska porträtten. Han säger sig ha släppt in rollpersonerna för att han är nyfiken över deras jakt på tavlorna, och än mer specifikt, vad som händer när de sätts samman. Robban är sjukt misstänksam och petar endast i maten. Selwan äter för att visa goodwill. Diana och Jelena ser sig mest oroligt omkring, klart nervösa och obekväma i Magnussens sällskap. Även om Magnussen visar sig intresserad av våra rollpersoners förehavande, deklarerar han precis som förut, att vårt sällskap tyvärr inte kan få med sig tavlan. Inte under några omständigheter. Synnerligen beklagligt. Sedan hugger han in på ett stycke chutney-täckt innanlår.

      Magnussens oberördhet får vår kvartett att våndas. Vad vet han och hur mycket? Man försöker på nytt att få till ett byte eller någon slags uppgörelse . Täckta hot tycks nu slingra sig kring varje noggrant formulerad mening som yttras kring bordet. Magnussen håller dock lugnt fast vid ståndpunkt. Tavlan lämnar inte lägenheten. Visst är det besvärligt så säg? Leendes tömmer han glaset med rödvin framför sig.

      Det visar sig dock att Magnussen inte har något emot att visa tavlan för våra rollpersoner. Halvvägs genom måltiden leder han dem mot en av lägenhetens bakre salonger. Magnussen visad vårt sällskap in i rummet och de identifierar utan svårighet det femte porträttet. Motivet ter sig vara från begravningen av Elvira mor. Elvira själv står bredvid någon som skulle kunna vara en ung dotter, strax över de tio. Det finns även ett stort porträtt på Elviras mor,och några mindre av hennes far. Alla kvinnorna på målningen bär samma tjocka, täckande kappor, och de har alla håret uppsatt i samma strama frisyr. Porträttet är vackert, men återhållsamt målat, i dova, jordnära färger. Det rejäla målningen är monterad i en detaljrikt snidad ram av ek.

      Efter att under tystnad ha betraktat porträttet, uttrycker Magnussen plötsligt besvikelse över rollpersonerna och deras ”brist på tillit” och proklamerar att kvällen inte blev som han hade önskat sig. Det har bestämt blivit dags för gästerna att gå, hävdar Magnussen. Vårt sällskap tänker dock inte ge sig av tomhänta. Robban och Jelena lyfter helt sonika ned den bastanta målningen från sin plats på väggen. Selwan ser under tiden till att agera köttmur, så att Magnussen inte kan försöka stoppa det hela. Men den taniga professorn ses helt sonika vända på klacken, och försvinner snabbt ut genom rummets stängda dörr.

      Vårt sällskap följer hastigt efter, men konstprofessorn är som uppslukad av jorden. Hastigt rör sig vår kvartett så tyst de kan mot lägenhetens ingång, med ”Ryska dockor” i ett vitnande grepp. Väl framme märker de att ytterdörren inte längre går att öppna.
      Och här kommer Magnussen med förskärare i högsta hugg.

      Då Selwan står närmst, drar han instinktivt sitt vapen och varnar skarp. Men Magnussen fortsätter alltjämt framåt. Alltjämt leendes. Kulan träffar sitt mål, men saktar inte ens ned. Selwan grinar illa när den rostfria kniven dricker djupt. Robban använder tavlan likt en sköld, och gömd bakom avlossar även han skott, men till synbart föga nytta. Den dödliga valsen fortsätten och det står smärtsamt klart att det är Magnussen som för. Obönhörligt skär han sig framåt, obekymrad över motangrepp. Robban och Selwan avlossar än fler skott på nära håll. De båda svär på att de träffar, men Magnussen harvar obevekligt vidare med sin nu blods-döpta kökskniv. Ljudet av klackar hörs genom virrvarret, och snart ser man tydligt att varken Diana eller Jelena längre står att finna i korridoren.

      Den kraftigt blödande Selwan uppmanar kraftreserver och vålds-tacklar Magnussen in i närmsta vägg. Detta slår kniven ur Magnussens hand och han dråsar tungt ned i ekparketten, tätt följd av Selwan själv. Tyvärr blir respiten kortvarig, då den tanige smilfinken oroande snabbt kommer upp på fötter igen. Trots tappert försök från vår duos sida, tar sig Magnussen snabbt sig in i det närliggande köket och stänger dörren bakom sig. Robban och Selwan lämnas ensamma i den nu dödstysta korridoren, där det enda ljud som hörs är deras egna, flämtande andetag.

      Kommentera


      • #18
        Tänkte kicka igång sju porträtt om nån vecka, vad är dina bästa tips och trix Hakoon?

        Kommentera


        • #19
          Halloj Jocke! Ledsen att jag ännu inte svarat, men intensivkurs i teckenspråk samtidigt som jag skriver sammanfattningar efter spelmötena har tyvärr lämnat min hjärna stekt! Sorry! Men jag tänkte försöka ge några tips snart! Kommer dock antagligen att göra en ny tråd eller kanske lägga ett PM, så att mina nosiga spelare inte råkar leta sig in här i tråden och få reda på något de inte ska..! ;)

          mvh Håkan

          Kommentera


          • #20
            Del 16: Självmord och söndagsfika

            Vår duo försöker desperat öppna dörren ut, men den förblir stängd. Genom improviserade förband lyckas Selwans blödningar stoppas. Tills vidare. Då den Korbinska tavlan är rejält otymplig, lämnas den vid ytterdörren tills det att en väg ut från lägenheten hittats. Man rör sig nu mot det närliggande badrum Robban tidigare besökte. Badrummet visar sig dock rejält förändrat. Det smutsmörka rummet är nu slitet, och blickarna dras snabbt mot ett större badkar i dess bortre del. Genom karets stillastående, igengrodda vattnet ses bubblor stiga upp mot ytan. Något anas på dess botten. Robban skrider till handling och vispar med en toalettborste mot bottnen. Ett gällt skri bryter tystnaden, när ett glosögt spädbarn görs synligt. Barnet bär drag av gälar kring sin hals och den seniga kroppen anas vara täckt av matta fjäll. Robban petar ned toalettborsten i tingestens gap och tar sedan upp den ovan ytan, där den febrilt försöker skydda sig från det bleka ljuset. En envis Robban försöker vidare förhöra fiskbarnet, men till föga nytta. Den glosögda tingesten betraktar honom oförstående.

            Med fiskbarnet i fast grepp utforskas resten av lägenheten. Vissa av rummen man kliver in i är direkt slitna, i stark kontrast till Magnussens moderna lägenhet. I ett av de större vardagsrummen möter vad man förmodar vara Magnussens föräldrar. Det gamla paret, Rolf och Marianne, bjuder på en till synes aldrig sinande ström av fika och kaffekask. Hela rummet är pensionärsvarmt och hemtrevligt. De är rysligt vänliga, men åldersstigna och inte så lite dementa. Bakom soffan gömmer sig Diana, som tycks ha undkommit Magussens utfall oskadd. Hon är skamsen öven sin flykt, och är djupt bekymrad över Selwans rejält tilltagna skador. Utanför skiner solen och fiskmåsar hörs i fjärran. Robban försöker konfrontera föräldrarna med Magnussens illdåd, men till föga nytta. När han i frustration vräker ned fiskbarnet över fikabordet, tycker det äldre paret mest att den är bedårande. De är sååå glada över att få träffa lille Lars vänner! Då ynglet påvisar allt större problem med att klara sig ovan vatten, beslutar Robban sig för att snabbt återbörda den till det närliggande badrummet och lämnar det jollrande gamla paret bakom sig.

            Badrummet är dock åter förändrat. En yngre kvinna iförd blodat nattlinne har sitt huvud nedkört i den nu spräckta vasken, Hennes öppna hals mörkar vattnet. Robban finner inget som kan styrka hennes identitet, och återbördar olustigt fiskbarnet till dess badkar.
            I rummet tvärsöver berättar slutligen en medtagen Selwan för Diana om sin oroväckande dröm angående hennes antågande dödsdom. Diana låtsas oberörd och försöker avfärda nyheten, men oron lyser igenom. Sammanbitet ändrar hon snabbt samtalsämne. Robban kommer åter till vardagsrummet, och berättar om badrummets förändring. Någonting förändras från det ena rummet till det andra. Men vad?

            När man som bäst diskuterar vad som bör göras härnäst, hörs ljudet av en dörr som stängs. Med köttyxa i hand hälsar en nedblodad Magnussen slugt vårt fikande sällskap välkomna och stegar obekymrat fram mot rummets mitt. Det nyförvärvade mordvapnet göms dock bakom hans rygg, och med ett belåtet leende på de tunna läpparna slår han sig ned i närmsta manchesterfåtölj. Varken Rolf eller Marianne tycks reagera på professorns härjade utseende, utan propsar på mer kaffe. Magnussen verkar vara hälsan själv, väl synliga skador till trots. Såren har en antydan av frystorkat kött.

            Vårt sällskap sitter på helspänn medan Magnussen kör sina sjuka lekar, med allt fler dolda hot bakom en alltmer glättig fasad av tillgjord trevlighet. Samtidigt som han mumsar på wienerbröd med chokolääääde, utmanar han vårt sällskap att springa mot dörren.
            Kanske hinner de undan en yxa i ryggen? Kanske inte. Obekymrat skrockar han för sig själv. Marianne tycker att det har blivit dags för att visa bilder från bilsemestern på Flen. På Robbans uppmaning lyckas Selwan tillfälligt överrumpla Magnussen i soffan. Då Selwan lägger sina händer på Magnussen, bryter denne överraskande ihop. Selwan stelnar oförstående till. Ligger han själv bakom detta? Medan Magnussen på knä storgråter över den strävhåriga designermattan, passar Diana och Selwan på att i all hast fly från rummet. Dock inte Robban. Han har andra planer.

            Med utsökt hämnd i sinne drar Robban sin silverdolk och börjar, efter en kort bön till sin Drottning, att utan dröjsmål karva i den gråtande konstprofessorns nacke. Men dolken möter motstånd, och vad värre är, tycks hals-kapandet väckt dansken ur sin djupa sorg. Robban försöker fly, men en oväntat stark Magnussen drar honom raskt tillbaka. En mottagen dansk skallning senare ser Robban stjärnor, med blod forsande nedför ett illa tilltygat näsben. När Magnussen tar sats för att upprepa dådet, placerar Robban dock illsnabbt silverdolken i vägen, och vips är konstprofessorn ett öga fattigare. I vredesmod vräks Robban med väldig kraft över manchestersoffan och slår våldsamt i den tavelprydda väggen bakom. Bredvid våra kombatanter hasar Marianne oberört så sakteliga framåt, med dia-projektor och Flen-bilder i högsta hugg. Förföljd av Magnussens vrål av smärta kastar sig Robban ut ur rummet och slänger igen dörren bakom sig.

            Efter att ha lämnat Robban ensam med Magnussen, rör sig Selwan och Diana försiktigt genom lägenheten. De letar sig igenom många konst- och gästrum, vilka slumpmässigt verkar skifta utseende. I ett ingrott rum med flagnande tapeter och flackande belysning ser de en hukande gestalt sakta resa sig bakom en solkig dubbelsäng. Det förefaller vara en äldre kvinna, iförd ett hårt smutsat nattlinne. I det blinkande ljuset ter sig hennes kranium sargat, insjunket och krossat. Genom sammanpressade tänder väser hon Magnussens namn, och klättrar sedan våldsamt över sängen mot våra rollpersoner. Vår duo hastar ut i korridoren. I fasa ser de handtaget till rummet vridas om, men dörren förblir stängd.

            Nu hör de Robbans desperata skrik ljuda genom korridoren, och skyndar sin nedblodade kompanjon till mötes. En triumferande, men märkbart skakad Robban stoltserar med Magnussens spetsade öga på sin silverdolk. Man beslutar sig för att hastigt söka igenom fler av de hittills outforskade rummen innan Magnussen åter är hack i häl.

            I nästa rum lyser det bleka skenet utifrån upp en makaber scen. Rummet är full av lik. Diverse köksredskap gapar ur fasansfulla sår på kropparna. Onaturligt poserade över stolar och bord, likt vid en ohelig middagsbjudning tycks offren titta anklagande med spegelblanka ögon mot vårt sällskap. Verkligheten snurrar när man även finner sig själva bland offren, vax-bleka och skändade. Man räds sina döda jag, och hastar snabbt iväg.

            Glädjande nog finner man Jelena, gömd under en av sängarna i följande gästrum. Tillsammans försöker de förtvivlat att sammanställa vad de vet, och framför allt hur de ska ta sig ut från lägenheten. Det tycks stå klart för vårt sällskap att varje rum innehåller en viss typ av verklighet, dimension eller iallafall tid. Vad som gäckar är anledningen till förändringen. Man resonerar att det har med lägenhetens dörrar att göra, men vad aktiverar förändringen? Man hittar föga logik bakom vad man upplevt och finner endast råd i att än mer grundligt utforska lägenheten vidare. Några fotspår hörs i korridoren utanför, och stannar till utanför dörren till gästrummet. Sällskapet håller spänt andan. Efter vad som verkar vara en smärre evighet avlägsnar sig stegen i fjärran.

            Kommentera


            • #21

              Del 17: Magnussönerna

              Utforskande fortsätter genom rummen i lägenhetens västra del. På nytt tycks verkligheten skifta mellan rummen, till synes utan rim och reson. Våra rollpersoner tycks dock skönja ett fåtal distinkta versioner av lägenheten som ständigt verkar återkomma. ”Dansk design”, verkar vara en verklighet lik Magnussens nuvarande lägenhet. ”Pensionatet”, ståtar sig med åldrat möblemang och en svag doft av pensionär och nybakade bullar, där sol ständigt tycks skina genom fönstren. Häri huserar det åldrade paret. I ”Dödsdalen”, finner vårt sällskap ständigt nya lik, makabert skurna och stelt poserade i vart rum. ”Förfallet”, presenterar en mörk, sliten och minst sagt fuktskadad lägenhet, med vattentäckta golv och flackande belysning. Utanför fönsterrutorna står ett till synes evigt skyfall.

              I ett av de större ”pensionat-rummen” hör vårt sällskap plötsligt skrapande ljud från dess balkong. Då de försiktigt inspekterar, finner de en linluggad pojke i tio-årsåldern, som på balkonggolvet leker med en fint snidad riddarborg i trä. Robban anar direkt att det är Magnussen själv som barn, något som den förskräckte pojken själv bekräftar. Vårt sällskap ägnar en stund åt att prata med ”Lasse”. Han verkar, liksom pensionärsparet, ovetande om märkligheterna utanför dörren, och förklarar lugnt att han väntar i rummet tills Rolf och Marianne kommer tillbaka från affären. Inte heller reagerar han nämnvärt på våra rollpersoners allt mer nedbäddade uppsyn. Han frågas om styvföräldrarna, och man kommer fram till att det även finns en mamma med i bilden. Hon bor dock någon annanstans och Lars verkar inte gilla henne. Hon gör dumma saker, är allt han berättar, för att sedan återvända till sina träriddare. Vårt sällskap fabulerar om Magnussens mor är kvinnan med det kluvna kraniet de stött på tidigare. Att Magnussen i vuxen ålder skulle kunna ha utkrävt hämnd för gamla oförätter, ses inte som en omöjlighet.

              Åter hörs steg i korridoren utanför, vilka tystnar framför rummets dörr. Selwan, som tycks återhämtat sig oväntat väl, gör sig redo för ett nytt tumult. Magnussens siluett, med köttyxan dragen, gör sig synlig i dörröppningen. Men några steg in ses han stanna upp, för att sedan åter lämna rummet bakom sig. Vårt rollpersoner anar ugglor i mossen, och beslutar sig för att på något sätt locka med sig Lasse under sitt fortsatta utforskande. Selwan lockar med förmodade sötsaker från lägenhetens kök, och till slut ger den sötsugen pojken med sig. Lite godis kan väll inte skada? Oväntat nog lyckas vårt godis-sökande sällskap ta sig till köket utan några förändringar, och dess skafferi plundras på russin, finska pinnar och lakritspipor. Robban letar förgäves efter en förmodad lönndörr i skafferiet.

              Planlöst rör man sig vidare i lägenheten, i hopp om att finna något man ännu inte upptäckt. Olyckligt nog upptäcker Selwan något bekant, då Magnussens förmodade mor lurpassar bakom en av dörrarna. Med sprucken röst skriar hon: ”..men hennes kjolar breddes ut, hon bars en stund av dem - hon flöt som en havsfru!” Alltmedan hon med oroväckande beslutsamhet släpar Selwan allt närmre den vattenfyllda vasken i rummets bortre del. Några beslutsamma hugg från Robbans silverdolk sätter dock käppar i hjulet för den stundande dränkningen, och med ett gurglande tystnar sången för alltid. Lasse klamrar sig livrädd fast kring Diana, som nu får bära honom.

              Under de kommande rummen visar sig lägenheten från sin betydligt sämre, fuktskadade sida. Medan man än en gång diskuterar hur man ska ta sig vidare, ses Jelena tystlåtet skåda ut över skyfallet utanför rummets fönster. Hon verkat tala för sig själv, och Robban smyger försiktigt fram bredvid henne. Genom stormen utanför skådar de tillsammans ut över ett ödelagt Köpenhamn, vilket sakteliga ses nötas ned av jättelika, mörka vågor från den obevekliga atlanten utanför. Jelena berättar trevande om legender hon hört. Om ”Mörkret vid Nordsjön”. Danskarna sägs ha offrat till det i forna tider. Blev mäktiga och starka. Men Mörkret i Nordsjön har närapå fallit i glömska. Kanske är det tillbaka för att ta tillbaka vad som är sitt? Är det därför som de väldiga vågorna sakta ses ses sluka Köpenhamn? Plötsligt tystnar Jelena och stirrar ut i mörkret framför sig. De måste härifrån. Snabbt. Jelena insisterar.

              När de har lämnat rummet bakom sig, hörs Magnussens röst plötsligt ljuda från en okänd punkt i lägenheten. Professorn själv förblir dock dold. Han uppmanar vårt sällskap att lämna ifrån sig pojken. Kanske kommer de få leva om de lyder? skrockar Magnussen förnöjt. Selwan anar dock oro i Magnussens röst, något som inte fanns där innan. Kanske kan pojken vara ett triumfkort? En ytterligare färd genom en likfylld korridor gör dock föga för att muntra upp ovannämnda pojke, som nu krampaktigt klamrar sig fast i Dianas famn. Selwan lovar Lasse att föra honom hem igen och tröstar med en lakritspipa.

              Magnussen tycks på avstånd förfölja våra rollpersoner genom lägenheten. Ständigt dold. Han sätter på nytt villkor: kommer de honom alla tillmötes, en och en, utan pojken så ska de bli släppta ur lägenheten. På professorns heder. Våra rollpersoner väljer att med djup oro gå med på villkoren. Men inte utan en plan i bakfickan. Hastigt göms Lasse inuti bottenpartiet på det äldre golvur som står att finna i korridoren nära ytterdörren. Innan pendeldörren stängs om honom, torkar den snörvlande pojken sina tårar. Han lovar att vara modig. Selwan ska ju ta honom hem.

              Man går nu Magnussen till mötes. Sakta, steg för steg, en och en, rundar man närmsta hörn. Halvvägs ned i korridoren ses Magnussen stå. Hans kvarvarande öga tycks granska dem noga. De smala läpparna sammanbitna. När vår kvartett radat upp sig ler Magnussen triumferande, och ber dem följa honom. Mot utgången. Nonchalant snurrar han den tunga köttyxan, varv efter varv. Dess vinande ekar genom tystnaden. Lägenheten håller andan.
              Kanske gör ögonskadan att Magnussen missar det ögonblick då vårt sällskap passerar hallens golvur, och Selwan hastigt lyfter in Lasse bland dom. Magnussen gnolar förnöjt, och placerar sig slutligen framför ytterdörren. Hans leende blir nu än större. Köttyxan snurrar snabbare. Men plötsligt stelnar Magnussens leende. Något stämmer inte för honom. Var finns all rädsla? Selhan drar ett djupt andetag och lyfter ut Lasse framför Magnussens förfärade blick.

              Professorn släpper nu köttyxan, vänder sig om och springer skrikandes iväg. Men han hinner inte långt. Allt snabbare, med händerna vilt fäktandes i luften, dras han bakåt. Mot Lasse. Pojken ifråga klamrar sig fast kring Selwans handled, då även han oförklarligt dras bakåt. Mot Magnussen. De båda dras obönhörligt mot varandra, med skräcken lysandes ur ögonen. Lasse skriker och gråter. Klamrar sig panikartat kvar. Selwan skulle ju ta med honom hem. Han lovade. Med en djup suck släpper Selwan taget. När de båda Magnussönerna skriandes, likt svin till slakt, börjar smälta samman med varandra vänder han slutligen bort blicken. Även resterande lägenhet börjar att smälta, i en degel av form och färg. Desperat når man ytterdörren, och med skriandet ringandes i öronen exploderar världen.

              Golvet i hallen är svalt och skönt. Illamåendes vaknar man sakta till liv. Ingen Magnussen står att finna. ”Ryska dockor” ligger framför dem. Utanför fönstren hörs fiskmåsar skria ut över ett höst-soligt Köpenhamn.

              Kommentera


              • #22
                Del 18: Det är något skit med havet

                Den initiala glädjen över att ha funnit ännu en tavla visar sig bli kortvarig. Jelena vill mer än gärna fingra på det nyfunna verket. Lite väl mycket. Robban och Selwan tycker att hon är våldsamt creepy, så det får hon inte. Minns Jelena inte hur det gick senast hon skådade djupt inuti en av tavlorna? Först när Robban fysiskt fått hålla ned henne, besinnar sig Jelena och lämnar, med ett sårat uttryck i ansiktet, tavlan ifred.

                Diana å andra sidan, är fly förbannad. Hur kunde Selwan släppa pojken? Samuel gick att rädda, men inte Lasse? Diana kämpar mot sitt vredes tårar och påminner alla om natten efter de räddat Samuel. Hur hon innan de alla somnat på golvet i Statins villa, hade tackat dom båda. Tackat dom för att de inte lyssnat på hennes råd om att överge Samuel och ta tavlan istället. De kämpade för att rädda Samuel. Tillsammans. Men för Lasse försökte man inte ens. Robban och Selwan försöker förtvivlat övertyga Diana om att Lasse aldrig var verklig, endast ett fantasifoster. Och om han var verklig, så skulle han ändå vuxit upp till den galne mördare de alla mötte. Men Diana vill inte lyssna. Det var i hennes famn som Lasse grät ut. Det var hon som lugnade hans skälvande kropp under färden genom lägenheten. För henne var han verklig. Med lågande ögon betraktar hon resten av gruppen och konstaterar bittert att de blivit värre. Vem kommer de att offras vid nästa tavla? Diana stormar, arg och besviken, ut från lägenheten och proklamerar att de nu får klara sig utan henne. Selwan följer efter i trapphuset och försöker tala till rätta, men snart ser han Dianas röda klänning försvinna in i mängden utanför Store Strandstraede 21.

                Uppe i lägenheten försöker Jelena klumpigt trösta: de klarar sig alla bättre utan Diana. Visst? Hon tystar dock hastigt under Selwans mördande blick. Väl ute på gatan känner man av att något hänt. Det ligger en oro i luften, och ett snabbt dopp i nyhetsflödet visar på varför: en översvämning har oväntat drabbat staden. Ögonvittnen beskriver hur jättelika vågor under eftermiddagen började driva in från Nordsjön med oväntad frenesi och kraft. De materiella skadorna förväntas vara omfattande, och minst ett dussin människor befaras ha dragits med ut till havs, men detta är i nuläget ej konfirmerat. Sociala medier bågnar under trycket av bilder och videor från ögonvittnen, som visar såväl vågornas ankomst som dess plötsliga försvinnande. Rykten sprids redan om att såväl äldre vrakdelar som sällsamma färgade fiskar och snäckor från djupet spolats upp längst Köpenhamns kust. Vår trio inser snabbt att översvämningen ägt rum under deras besök i Magnussens lägenhet. Robban kalkylerar att Magnussens död kan utlöst översvämningen, som en slags motattack från Mörkret i Nordsjön. Kanske var Magnussen rentav dess tjänare, dess apostel? Hans teorier oroar Jelena djupt, och hon famlar nervöst efter de rätta orden. De krafter och ting som hon känner till har alltid jobbat i det fördolda. Med intriger och ränker. Manipulation. Aldrig handgripligen manifesterat sig så här. Det är inte så det ska fungera. Hon biter nervöst på naglarna. Regler sätts ur spel. Är det de fem tavlorna? Om så, vad händer när de är sju? Jelena skådar tyst ut i fjärran.

                Pådrivna av händelserna runtomkring dom, beslutar sig vår trio för att snabbt ta upp jakten på nästa tavla, den sjätte i ordningen. Jelena hävdar först att tavlan står att finna i Ryssland, men ändrar sig sedan. Det är det Korbinska sällskapet som i hemlighet har tavlan, hävdar hon nu med säkerhet. De har en egen agenda och har vilselett dem alla från början, för att till slutligen ta alla tavlor för sig själva. Selwan och Robban är tveksamma. Hur vet Jelena egentligen vad hon vet? I en ny-hyrd skåpbil passar de på att pressa den till synes allt mer sinnes-sköra Jelena. Under samtalet pendlar dennes humör konstant mellan upprymd, rädd, osäker och självsäker. Alltmedan hon stapplande åter förtäljer sin historia:
                Hon var framgångsrik. En gång. Ägde salong. Drottningen kom. I drömmen. Hon blev utvald. Fick lista. Gjorde misstag. Tittade för djupt i tavlan. Såg saker. Platser. Inte bra. Sinnet sönder. Inspärrad. Ingen salong. Inget uppdrag. Tappade allt. Nu. En andra chans. Hjälpa hitta tavlorna. Altid hjälpa. I bilens baksäte ses Jelena sluka några piller. för att ”komma på rätt köl igen”. Då Jelena hade rätt om den femte tavlans varande, besluta man att lyda hennes råd och styra kosan mot Svealand.

                Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort, då Öresundsbron av säkerhetsskäl är stängd efter översvämningen. Allt och alla packas istället in i besvärande långsamma och överfulla färjor, vilka mödosamt stånkar sig framöver sundet. Inne i skåpbilen tycks tiden nästintill stå stilla, och att söka information via nätet är det enda som kan lätta den växande frustrationen. Robban utforskar en möjlig koppling mellan Mörkret i Nordsjön och sin Drottning i gult. För visst var det så, att när han försökte följa efter Drottningen genom Kerstins garderob, var mängder av saltvatten och sällsamt färgat havsliv inblandat? Robban gräver vilt bland glömda foto-domäner, nedslängda sub-arkiv och föråldrad källkod. Där finner han My. Bilderna på kvinnan med det röda håret speglar hans älskade Drottning. My Witt. Uppmärksammad skandal-konstnär vars verk präglades av en stark pornografisk ådra. Förklarad försvunnen, och enligt vissa sammankopplad med ett spektakulärt, nära televiserat, styckmord. Men informationen är flyktig, inkomplett, och söndras under Robbans fingrar. Korrupt.

                En udda stämning sprider sig i skåpbilen. Är My Witt verkligen Drottningen i gult? Likheten är där, men ändå inte. Jelena blånekar och anser blotta tanken på att Drottning skulle vara det minsta mänsklig som hädisk. Robban överväger tanken, och oroas plötsligt över vem han följer.Skulle hans Drottning vara dödlig? Har han ens valt rätt sida att följa?

                Slutligen når färjan sin slutdestination, och med besvärande frågor surrandes i sina huvuden, styr vårt sällskap kosan mot Rönninge och paret Storch-Johnsson.


                Kommentera


                • #23
                  Del 19: Irrvägar

                  Vår nybildade trio anländer med sin skåpbil till det Korbinska sällskapets pittoreska villa. Efter de släppts in, och utbytt diverse artigheter, ändras vårt trios tonfall. Pådrivna av sitt sökande låter de ett utdraget, plågsamt förhör tar sin början. Jelena envist hävdar att tavlorna finns i huset. Det nu allt mer vettskrämda gamla paret nekar konstant, men huset genomsöks under kvällen från topp till tå. Storch- Johnssons insisterar på att de inte känner till tavlan, och är helt frågande till Selwans förklaringar om tavlornas makt och syfte. Ingen tavla står heller att finna. Humöret mellan vår trio tryter, och Jelena beter sig än märkligare än tidigare, benhårt övertygad om att hon vet var tavlan finns.

                  Vivianne beordras iväg att skaffa färskt blod hos en närliggande slaktare, då vår surmulna trio inte längre ser någon utväg annat än att resa via tavlorna igen. Jalena visar sig dock nu bli mer och mer av en börda, då Robban och Selwan varken vågar lämna henne kvar i huset med tavlorna eller ta med henne på resan. Hennes fascination för de Korbinska tavlorna, hennes önskan att vara nära dem igen, visar sig vara lite väl påtaglig för att vår duo ska känna sig riktigt bekväma. Till slut bestämmer man sig för att ta med Jelena.
                  Då kan man åtminstone hålla koll på henne.

                  Storcharna hotas till tystnad och drivs upp på husets övervåning, medan tavelfärden förbereds i den hyrda skåpbilen i en närliggande skogsdunge. Med blodsdöpta fötter och blomsterprydda hjässor sväljer vår trio raskt sömntabletter, och står därefter en än gång framför fröken Elvira. Hennes siluett framträder denna gång suddigt i motljuset, och hennes tal släpar efter, likt ett åldrat kassetdäck. Hon svarar kort på önskningen, och sekunder senare vaknar våra rollpersoner åter i den nedbäddade skåpbilen. Knappt har de vaknat ur sitt druckna tillstånd, förrän bleka armarna åter skjuts ut från tavlan och släpar in dem i evigheten bortom.

                  En smal springa av ljus klyver ett annars kompakt mörker. Sakta orienterar sig Selwan och Robban och inser att de vaknat i en garderob. Men var? Jalena sover tungt bredvid. Kanske har en tidigare ilurad trippeldos av sömntabletter något med saken att göra?
                  Petshop Boys ”Go West”, ljuder genom rummet när vår duo sakta smyger ut på den beigefärgade heltäckningsmattan. Utanför det närliggande fönstret spanar de ut i nattmörkret utanför. Stora sjok av djup skog breder ut sig, och bortom anas kvarter av stål och betong. Och kupoler. Dessa omisskännliga lökformade kupoler. Mobilens GPS bekräftar att de tycks befinna sig på Kamennoostrovsky Prospekt, beläget på ön Kretovsky nära St Petersburg. Fönstren tycks plötsligt bågna under de tjutande ryska vindarna utanför.

                  Efter att en bra stund svurit över Jelena och hennes opålitlighet, undersöks rummet vidare. De lämnar efter sig ofrivilliga röda blodspår på mattan. Selwan slänger den sovande Jelena upp på axeln. Plötsligt hörs steg i korridoren. En blond, vältränad yngling vandrar obekymrat in i rummet. Tills han noterar blodspåren i mattan. Och vår trio. Ynglingen tvärvänder och sprintar i panik mot dörren. Dock är Selwan i vägen och den unge mannen trycks raskt upp mot väggen under pistolhot. En snabb utfrågning visar att ynglingen är Alexander Sorokin, son till den förmodade tavelägaren. På oväntad stark engelska bönar och ber Alexander dom att inte skada varken pojkvänner Mischa, eller systern Natalia, vilka båda verkar residera i lägenheten. Vår trio kan ta vad med sig vad de vill, bara de lämnar dem ifred.

                  Varken Robban eller Selwan vill dock lämna något åt slumpen. Alexander tvingas att ropa på Micha, som strax uppenbarar sig, med famnen full av vin, chips och pot-puri. Allt detta hamnar hastigt på golvet när även Micha dras in i rummet, stirrandes in i de hålögda pistolmynningarna. Alexander visar sig felaktigt tro att Robban och Selwan är utsända av en viss Roman Davydenko, någon som han tycks vara skyldig pengar. Mycket pengar. Med en högljutt snarkades Jelena bakom sig, försöker vår duo förklara att så inte är fallet och fokusera på letandet efter ”Kvinnan som blev rök” Det ryska snygg-paret ställer sig dock frågandes till allt som rör svenska konstundret ”Korr-binn”. Från ytterdörren hörs plötsligt ett våldsamt bultande. Selwan och Robban tittar förvirrat på varandra: känns inte hela situationen lite väl bekant, så säg?

                  Kommentera


                  • #24
                    Del 20: All business in Russia

                    Bultandetfortsätter. Alexander ser skräckslagen ut. Det är Davydenko! Han har kommit för att driva in sin skuld! Selwan och Robban vill dock veta mer. Hur många är dom? Är dom beväpnade, och med vad? Den panikslagne Alexander har inga svar att ge, och eftersom bultandet på dörren endast tycks intensifieras, beslutar man sig för att öppna. En surmulen Micha blänger på vår duo men drivs vidare under pistolmaningens blick.

                    Man är nästan framme, när ytterdörren med våldsam kraft slås lös från sin ram och faller ned på golvet i ett moln av rök och damm. Selwan backar instinktivt runt närmsta hörn med Micha i fast grepp. Ur molnet lösgör sig två gestalter, väldiga bjässar till män, båda huvudet högre än Selwan. Tillsynes även dubbelt så breda, av deras stramande kostymerna att döma. Med klarblå ögon tycks de betrakta vårt sällskap med en naiv nyfikenhet. Bakom bjässarna stiger en tredje,betydligt mindre man fram. Han borstar nonchalant bort flisor från sin slitna kostym och betraktar med trötta ögon sällskapet framför sig.

                    Denne Rysslands Steve Buschemi visar sig mycket riktigt vara Davydenko, en gangster tillsynes lika fruktad som livstrött. Davydenko förklarar släpigt på bruten engelska att han har en gås oplockad med Alexander och uppmanar att denne snarast lämnas över.
                    Buizzniz is buizznis, trots allt. Robban nekar dock hövligt, med pistolen fast placerad mot Alexanders tinning. Deras egna affärer med Alexander går före, menar Robban sturskt. Davydenko gör allt bäst i att backa. Ett stelt leende sprider sig över gangsterns fårade anlete. Davydenko verkar gilla Robban stil, och föreslår oväntat att de ska lösa sina oenigheten på det ryska viset: över sprit och tillit.
                    De bägge bjässarna skrattar förtjust.


                    Obekymrat börjar Davydenko och hans hejdukar att rumstrea runt i det närliggande köket. En formidabel spritbuffé dukas fram, och Robban bjuds in att delta. Bakom hörnet lyckas surpuppan Micha vränga sig loss från Selwans grepp, och trotsigt springa inåt i lägenheten. Då gangstertrion inte tycks ha lagt märke till varken Micha eller han själv, låter Selwan honom hållas. Selwan beslutar sig för att förbli osedd, och börjar smyga tillbaka mot rummet där de lämnade Jelena.

                    I köket har en gravt stressad Alexander börjat att delta i superiet, och tittar med vädjande ögon på Robban, i hopp om att även han ska deltaga. Davydenko insisterar än en gång att alla slår sig ned kring bordet. Det vore ofint att avböja. Väldigt ofint. Hans trötta blick granskar Robban intensivt. Sitt. Drick. De båda bjässarna skrockar åter förnöjt.

                    Robban tvärvänder, och springer så fort han kan bort från köket, längs med korridoren. Bakom sig hör han Davydenko skrika, följt av ljudet av ett bord som välter, och krossar glas. Därefter tunga steg. Snabba steg. Robban biter ihop, och tittar inte bakåt.

                    Minuter tidigare har Selwan nått fram till Jelenas rum, men möts av en stängd dörr. Han hör svaga röster innanför, och genom nyckelhålet ser han siluetterna av två kvinnor på rummets ovala säng. Selhan sveper in i rummet, och möts av en fnittrande Jelena, tillsammans med en lika fnittrande flicka med nyrik gothklädsel. Båda tydligt förfriskade. Selwan hälsas välkommen på typisk YouTube-engelska av Natalia, familjens klyschigt upproriska tonårsdotter. Någon förklaring på vem Selwan är verkar inte behövas, då Natalia tycker att gästernas närvaro är lika delar AWSOME!! som EXOTIC!! och mest LOL:ar för sig själv.

                    Ett varningens skrik hörs utifrån rummet och ögonblick senare rusar Robban in, med andan i halsen. Tunga steg hörs hastigt närma sig, så man barrikaderar dörren. Men ingen av jättarna vältrar in igenom sovrumsdörren. Ute i korridoren är allt oroväckande tyst, förutom avlägsna läten från festen i köket. Under förevändningen av en klassisk amerikansk ”treasure hunt”, luras Natalia med i taveljakten (RADICAL!!). Robban och Selwan rör sig långsamt tillbaka mot rummen bredvid köket, medan Natalia och Jelena letar vidare på eget håll. Robban försöker öppna sina sinnen för de krafter som vanligtvis tycks flöda kring de Wallinska porträtten, i ett tappert försök att lokalisera tavlan. Som tack börjar han att klia och nysa, då allt för honom, plötsligt ter sig stinka gammal päls.

                    Efter en stunds fruktlöst letande, hörs plötsligt ett nytt ljud: hårda klackar mot stengolv, följt av ett mistlurs-bräkande av rang. På falsk-klingande amerikanska basunerar en hårt plastikopererad blondin ut ett meddelande längs med den mörklagda korridoren. Hon kallar på Natalia. Och på de främmande gästerna. Farbror Davydenko ska ordna allt. Så bara kom fram. Vår duo vägrar lita på den kusligt skriande kvinnan, men till slut tycks ett möte med henne i korridoren vara oundvikligt. Denna medelålders Barbiedocka visar sig vara Natalias mor, Galina Sorokin, och bakom sitt hårt åtstramade anlete är hon utom sig av oro. Galina vädjar om hjälp: rädda Alexander och Mischa! En tår letar sig stilla ned för de plast-blanka kindbenen. Vår duo ska just till att påbörja sin räddningsaktion, då ett pistolskott ljuder genom lägenheten. Snabbt rör man sig mot ljudets källa: salongen.

                    Endast ett svagt månsken lyser upp den annars mörklagda salongen. Allt är stilla och tyst. Robban anar en svag silhuett av en bardisk, och korsar raskt salongen. Bakom disken finner han en jämrande Micha, till synes skottskadad. Ett nytt skott slår ned strax över bardisken, och medan Robban avfyrar blinda skott som täckning, smyger Selwan bakvägen för att finna den gömda skytten i salongen. Väl innanför salongsdörrarna inser Selwan att skytten väntat på honom och pressar blixtsnabbt avtryckaren. Sedan kastar han sig över den jättelika skugga, som inte kan tillhöra någon annan än Oleg. Eller Boleg.

                    Några rejäla krogmackor senare ligger den redan skottskadade jätten orörlig på marken bakom soffgruppen. Vår duo har dock fått nog av allt drama. Dags att finna tavlan. Dags att åka hem. Man fortsätter sakta genom den nu märkligt folktomma lägenheten. I ett av rummen nära ingången finner man ett bekant motiv: en tavla med solrosor. Och över den, en märkligt tom plats på väggen. Stor nog för en försvunnen tavla. Känslan av dejá vu är nu nästan kväljande. Varför är allt så bekant?

                    Det hela blir heller inte bättre av att man vid lägenhetens ingång finner mor Galina, nära den inslagna dörren. Hon har åkt på stryk, är omtöcknad och förvirrad. Medan hon försöker resa sig upp berättar Galina en osammanhängande historia: Katter har tagit tavlan. Nej. Inte katter. Men en kvinna. Med katter. Hon bara knallade in. Tog tavlan. Varför? Alla ville plötsligt ha den. Davydenko, Natalia. Alla. Hon själv också. Ingen fick den. Utom kvinnan. Och katterna. Det är svårt att minnas. Något är fel med tavlan. Varför är det så svårt att minnas? Galina stönar till och säckar åter ihop då benen inte längre bär.

                    Robban och Selwan är dock redan ute i full fart i trappuppgången. Ingen ska komma undan med tavlan! Man finner att dubbeldörrarna till våningen under står vidöppna, och försiktigt tittar man in.

                    Kommentera


                    • #25
                      Del 21: The things you own end up owning you

                      Redan vid lägenhetens ingång är stanken nästintill olidlig. Korridoren som leder in i lägenheten kantras av enorma mängder skräp och sopor. Vår duo spanar in i den mörklagda lägenheten, tar ett djupt andetag och går in. Med mobilen som enda flackande ljuskälla, lyser man sig runt i den gravt misskötta lägenheten. Endast små gångar gör det möjligt att ens ta sig fram, då varje övrig yta är täckt av något. Skräp och sopor tycks bitvis vara meterdjupa, och det är inte ofta man ser golvet. Det finnes även katter. Överallt. Magra och eländiga stryker som sig kring vår duos ben. Hundälskaren Robban ryser till och fotar iväg de spinnande pälshögarna så fort han får tillfälle. Ju längre in i lägenheten de tränger, desto mer misströstar de. Hur ska man hitta hitta något alls i detta enorma hoarder-hem?

                      När salongen nås, slås man direkt av hur fuktigt och varmt det är i lägenheten. Luften ligger tjock och stilla. Salongen är overkligt nedskräpad, med ett virtuellt berg av sopor som sluttar metervis uppåt mot rummets mitt. Efter att mobilljusen skrämt bort de flesta av katterna, syns något försiktigt röra sig på toppen. Selwan undersöker, och raskt drar han ur skräphögen upp nedsmutsad Jelena, som tycks ha gömt sig bland allt bråte.
                      Likt Gaina på våningen ovanför, är även Jelena omtöcknad och förvirrad. Hon minns att hon följde efter en dam, som hade tavlan i sin famn. Och sedan hände något. Något hemskt. Hon var därför tvungen att gömma sig. För katterna. Ett ljud från någon som rör sig avbryter Jelenas historia, och vår trio rör sig försiktigt allt längre in i misären.

                      När man vadat framåt mot lägenhetens bakre rum, blir man plötsligt beskjuten. Omedelbart släcks mobilerna, och i skräphögen intill ser man den vaga silhuetten av någon som rumlar runt. Vrålandes på ryska ses Davydenko planlöst vandra omkring i rummet, avlossades skott efter skott, tillsynes utan måltavla. Selwan smyger sig ljudlöst allt närmre gangstern, och gör en makaber upptäckt. Tomma hålor stirrar nu tillbaka där man en gång mötte Davydenkos blick. Med nedblodat och sönderklöst anlete staplar den en gång fruktande ryssen nu hjälplöst omkring bland träcket. Hjälplös, men inte ofarlig. Inte med pistol i hand. Robban smyger fram och hugger Davydenko i höften, varefter Selwan på sedvanligt maner grov-tacklar den blinde mannen ned i lagren av sopor. Någonting hörs söndras inom Davydenko, och han förblir stilla. En sopa bland sopor om man så vill.

                      Kroppen muddras, men det mest exalterande som hittas är en fet bunt med rubel, vilken Robban hastigt stoppar på sig. Åter hör man ljud, men denna gång från en annan del av lägenheten. Likt malar mot flamman, dras man hastigt mot lägenhetens kök. Här är koncentrationen av skabbiga katter än högre, och det står snart klart varför: tomma kattmatskonserver står staplade meterhögt och i vasken residerar onämnda fasor. I kökets bortre del faller mobilernas ljusstrålar på ryggen en gestalt klädd i kraftig vinterrock. Med bara fötter hasar sig gestalten sakteliga framåt. Robban sätter genast av mot rummets motsatta ingång i hopp om att genskjuta, medan Selwan drar skarpt och varnar. Gestalten, som bär tydliga drag av en ålderstigen kvinna, fortsätter dock oberört att hasa framåt. Efter ytterligare varning stiger Selwan fram för att förhindra kvinnans fortsatta framfart. Handen som han lägger på hennes sjunker djupt in, och en stank uppfyller nu alla sinnen. Jästa äpplen, rutten fisk och den söta doften av svällande lik. Kvinnan osar död och förintelse.

                      Selwan fortänspyr över kvinnans kappa, och viker sig dubbel i ett lönlöst försök att hålla nere ännu en vomering. Jelena är inte långt efter, vars kaskader väller ut över vasken bredvid. Kvinnan fortsätter obesvärat framåt, ett hasande steg i taget. När Robban så rundar hörnet vid kökets andra ingång hör han Selwan varna honom, men det är försent. Robban panik-spyr även han, och försöker förtvivlat att förstå vad som händer. Den motbjudande gestalten hasar allt närmre, och Robbans ljusstråle lyser upp den åldrade kvinnans nakna famn, där de skinntorra armarna krampaktigt kramar om en tavla. Mellan kaskaderna dras Robbans silverdolk, och han skär djupt i de seniga armarna. Man tavlan förblir i den förruttnade greppet. Men nu hörs ett skrämmande skri, som växer sig starkare för varje ögonblick. Katterna lösgör sig nu från sina gömställen i träcket, och svärmar med oväntad frenesi över vår trio. Katterna luktar inte bättre de heller, så uppkastandet fortskrider.

                      Nu är det pandemonium av sällan skådat slag i den ryska våningen. En malström av sopor, spyor, katter och våld. Så mycket våld. Nya katter tycks anlända i en aldrig sinande ström av tänder och klor. Medan Robban och Selwan tandem-spyr, försöker de förtvivlat att lossa tavlan från den uppenbart odöda kvinnans järngrepp. Allt medan de försöker försvara sig från hundratals skabb-katter. Jelena flyr skrikandes mot lägenhetens utgång, bärandes en formidabel filt av bitande ohyra. Selwan släpar nu kvinnan, alltjämt ulkandes och katt-täckt, mot utgången. Vägrar hon att släppa tavlan, får väll kärringen följa med ut! Robban har fått frispel och både stampar, skjuter och pepparsprejar alla katt-helveten han kommer åt. Vår trio rör sig mot utgången, men horden av katter börjar tära och man lämnar efter sig en strilande ström av blod och spya i sin kamp mot ljuset från trapphuset utanför. Det är då man hör knackningarna.

                      En vettskrämd Natalia har fortifierat sig på toaletten nära lägenhetens utgång. Då hon är för rädd för att öppna, är goda råd dyra. Selwan skyndar för att hjälpa, medan Robban förtvivlat försöker släpa den odöda tingesten allt närmre utgången. Men bördan visar sig övermäktig då en alltmer sönderklöst Robban sakta ses duka under. Selwans sista order får honom dock på benen igen: Rädda dig! Spring Robban! Spring! Samtidigt som en katt-täckt Robban rusar förbi honom, sparkar Selvan svärandes in toalettdörren, och formligen kastar den paniskt rädda Natalia efter honom. Nu är det endast Selwan själv kvar i lägenheten, mot en smärre armé av katter och en zombie-dams overkligt starka nypor. Tavlan tycks närapå glimma i hennes odöda grepp. Under katternas konstanta attacker, tar Selwan spjärn med foten i tankens bröstkorg och greppar de skinntorra armarna. Medan blicken svartnar framför hans ögon, drar han med ett gutturalt vrål loss både armarna och tavlan ur den ödödes grepp. Täckt av allsköns vidrigheter kollapsar han sedan med de andra, utanför lägenhetens tröskel.

                      Robban vräker igen dörren och håller pistolen fixerad vid den i väntan på nästa våg av fientligheter. Men katterna verkar ha fått nog, och gosar vänligt ihop sina magra kroppar intill vår trio, som är alldeles för trötta för att stoppa dom. Natalia bönar och ber våra rollpersoner att även rädda Alexander, som hon är övertygad finns kvar inuti lägenheten. Vår trio tvärvägrar. Aldrig att de sätter sig fot i den lägenheten igen. Kanske är Alexander inte ens där? Kanske har han flytt tidigare och är ok? Någonting i Natalias blick tycks slockna, och hon går tyst med sömndruckna steg tillbaka mot lägenheten ovanför. Våra rollpersoner hasar strax efter henne, sårade och utmattade. Bakom dem nosar katterna nyfiket på de avdragna, skrumpna armar som lämnas kvar utanför grannens lägenhet.

                      Kommentera


                      • #26
                        Halloj!

                        Såg att det var rejält länge sedan jag uppdaterat. Först kom jobbet vägen, vilket ju är ok. Måste ju jobba! Dessutom älskar jag ju mitt arbete. Men nu har ett allvarligt sjukdomsbesked kommit in gällande min familj, och förmågan att skriva är som bortblåst.
                        Jag hoppas att kunna skriva ned avslutningen på Robban och Selwans äventyr, inte minst då kampanjen är färdigspelad.
                        Mina fantastiska spelare förtjänar inget mindre, och inte heller ni som tagit del av deras äventyr här på forumet. Men när detta blir är tyvärr svårt att förutse.
                        Håll tummarna.

                        Mvh Hakoon

                        Kommentera


                        • #27
                          Riktigt kul att följa Selwan och Robbans äventyr.
                          Vore kul om du kort kunde beskriva de två karaktärernas stats såsom Identiteter, Egenskaper, Färdigheter, Förmågor kanske lite utseende och bakgrund.
                          Ger lite djup till berättelsen och hjältarnas agerande.
                          Mvh DL

                          Kommentera


                          • #28
                            ...hoppas skrivlusten kanske återkommer...
                            Last edited by Sidd; 11 August 2017, 00.26.

                            Kommentera

                            Arbetar …
                            X