Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Spelrapport: Sju tavlor av Elvira Wallin (PÅGÅENDE)

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av terje, Idag, 11.45
2 responses
42 visningar
1 gillar
terje
av terje
 
Skapad av zonk, 20 July 2017, 16.57
7 responses
142 visningar
1 gillar
zonk
av zonk
 
Skapad av Halo, Idag, 11.48
0 responses
8 visningar
0 gillar
Halo
av Halo
 
Skapad av Bolongo, 17 July 2017, 09.19
23 responses
507 visningar
0 gillar
da_bohz
av da_bohz
 
Skapad av MetaLarsson, 23 July 2017, 10.30
16 responses
303 visningar
0 gillar
MetaLarsson  
Skapad av Opoopo, 15 July 2017, 10.50
4 responses
124 visningar
0 gillar
Opoopo
av Opoopo
 
Skapad av phastari, Igår, 12.35
7 responses
111 visningar
0 gillar
Mundo
av Mundo
 
Skapad av krank, 18 July 2017, 13.05
16 responses
463 visningar
6 gillar
Mundo
av Mundo
 
Skapad av Max Raven, Igår, 22.06
4 responses
72 visningar
0 gillar
Måns
av Måns
 
Skapad av 2097, 01 June 2017, 10.29
8 responses
182 visningar
1 gillar
Fiktionslek  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Spelrapport: Sju tavlor av Elvira Wallin (PÅGÅENDE)

    Halloj!

    Nedanför kommer den direkta fortsättningen på äventyret "Korbins Hus"! Det är nog bäst att läsa den först, för att få någon slags sammanhang.. :)

    Jag kommer att lägga upp kommande sessioner av kampanjen, allteftersom vi tröskar oss igenom den! :)
    Vanligtvis spelar vi ett tillfälle i veckan, så förhoppningsvis kan jag uppdatera i den takten.
    Mycket nöje!

    Mvh Håkan
    Last edited by Hakoon; 23 March 2016, 15.30.

  • #2
    Robban & Selwans Kronologiskt Nedpräntade Bedrifter:
    En ny början.
    En blek augustisol lyser in genom fönstret i Robbans lägenhet, där ni båda har tillbringat den senaste veckan. Dagarna har snabbt försvunnit i ett töcken av snabbmat, alkohol, ändlösa frågor och mer alkohol. Nätterna far inte bättre, då varelser från nattsvarta bråddjup hemsöker era drömmar. Inte heller boxen i frysen, innehållandes en av igelvarelserna från Korbins hus, gör mycket för att muntra upp stämningen.

    ”Helt normalt,” menar Kerstin. ”Ni skulle varit med mig när jag först såg illusionen rämna. Ni klarar er bra.” Men ni mår allt annat än bra. Bitarna till det puzzel ni trodde var er verklighet passar inte längre, och de nya bitarna nå fått är plågsamma att foga samman. Men samtidigt börjar en hunger tändas inom er, en hunger efter att veta mer.
    Efter kunskap. Och makt.

    Del 1: Yngelångest

    Selwan och Robban börjar efter denna karga tisdagsmorgon med att vara rejält surmulna på Kerstin Polman. Hennes vaga, kryptiska svar på deras frågor börjar minst sagt frustrera de båda. De försöker därför pressa Kerstin på info om världen bakom, vad som egentligen hänt och aktörerna bakom allt, men Kerstin anser inte att de är redo ännu och svarar med fler gåtor och liknelser. Hon varnar våra rollpersoner för att vara för otåliga i sitt agerande, och att vara för giriga i vad de önskar vetskap om. Baserat på detta beslutar sig därför vår duo att på egen hand agera så snabbt som möjligt med att ta reda på så mycket som möjligt.

    Deras första självpåtagna uppdrag blir att ta reda på vad ynglet från avgrunden är. Kerstin rekommenderar att de tar kontakt med en gammal bekant vid namn Henning Oerstedth, som jobbar på MAS. Henning arbetade tidigare som kirurg, men verkar nu mera ha rollen av en glorifierad vaktmästare. Första kontakten med Henning blir inte långvarig, då han lägger på luren när de nämner Kerstins inblandning. För att övertyga Henning om allvaret i situationen, så tas det bilder på ynglet och skickas till hans mobil. Henning nappar nu direkt och bestämmer möte, med villkoret att Kerstin inte är inblandad.

    Ynglet tinas och plastas in, en burner-mobil inskaffas från lokala arabkiosken och från bilens bagagelucka hämtas de båda väskorna från det Korbinska huset: både de äldre pengarna och den ännu äldre mumien. De båda göms i en garderob i Robbans lägenhet.

    Halv elva på kvällen möter de Henning utanför vaktmästaringången vid MAS. Hennning, som bär drag av en rödmosig Rolf Lassgård, är märkbart uppspelt och orolig på samma gång. Konstant pratandes leder han Robban och Selwan,genom kulvertarna, mot sjukhusets äldre delar.

    I ett äldre, övergivet undersökningsrum dukas så ynglet upp för undersökning och dissektion. Henning utför dissektionen och konstaterar uppspelt att det enligt honom är en perfekt hybridvarelse de har framför sig. Han hittar dock inget sätt varelsen skulle kunna fortplanta sig på. Hans gissning är att det kan ske genom celldelning, men att det egentligen vore omöjligt för så komplexa varelser.

    Henning blir mer och mer uppspelt, och menar att detta är ett otroligt fynd som måste delas med massorna. Helst är det såklart Henning själv som bör ta åt sig både upptäckten och äran. Våra rollpersoner är minst sagt tveksamma till detta, vilket upprör Henning än mer. Han börjar nu bli argsint, och direkt ovillig att skiljas från ynglet. Selwan och Robban väljer, trots en viss frustration, att vara tillmötesgående för Hennings önskemål.

    Deras förslag går ut på att Henning visst kan få presentera ynglet för världen, men att det måste ske vid en senare tidpunkt, då de har en del andra möjligheter som måste undersökas först. När Selwan försöker övertyga Henning om detta, drabbas han så av en våldsam yrsel som med ens sänder honom vacklandes bakåt. Robban ser storögt på när Henning i sin tur plötsligt bryter ihop på golvet framför honom. Hysteriskt gråtande sträcker Henning ut sin skälvande hand mot Selwan, och verkar böna honom att sluta. Selwan själv kan knappt stå, med sprängande solar dansandes framför ögonen. Vår duo tar tillfället i akt att i all hast sno åt sig boxen med hybridynglet och raskt bege sig ut i kulvertarna igen. Hennings ångestfyllda vrålgråt ekar längs med väggarna.

    En stund tror de sig vara vilse i de mörka gångarna under sjukhuset, men efter en stund så börjar Selwan att kvickna till, och med gemensamma ansträngningar lyckas vår duo åter ta sig upp till den kaffedoftande entrén ovan jord. Under bilturen hem språkar de med Kerstin, som meddelar dom att deras bilder på ynglet på något sätt letat sig ut på sociala medier, och sprids med oroväckande hastighet. Detta är enligt Kerstin rejält oroande och bekymmersamt. Vem har sett bilderna och vilka vet tillräckligt mycket för att kunna se att de är äkta? Våra rollpersoner viftar dock bort hennes farhågor. Fulla av tillförsikt över sig själva styr de kosan tillbaka mot Robbans lägenhet.




    Del 2: Ett oväntat besök

    En bra bit efter midnatt anländer Selwan och Robban till lägenheten. De upptäcker dock direkt att något inte står rätt till. Träflisor på marken och märken på ytterdörren indikerar nattligt besök. Märkligt nog har inte Robbans larm lösts ut. Selwan beväpnar sig direkt, och med skjutjärn i hand öppnar han försiktigt dörren. Han möts av en nattsvart hall och beslutar sig för att smyga in i köket. En frän, muskaktig doft står i hela lägenheten.

    Selwan upptäcker och jagar en inkräktare via köket, genom vardagsrummet och in i sovrummet. Robban vågar sig in i lägenheten och smyger fram till badrummet. Där lyckas han upptäcka ytterligare en gömd inkräktare innanför dörren och lyckas kila fast den. Dörren bågnar av påfrestning under inkräktarens attack, men håller. Selwan undviker ett utfall från sin angripare, med resultatet att denne krockar våldsamt med Robban istället. Rejält tilltufsade faller de båda till marken och brottas frenetiskt. Robban drämmer till inkräktaren i skallen med ett skohorn av gjutjärn. Medan detta pågår så slås toalettdörren sönder och Selwan skjuter den andre inkräktaren i benet. En tredje inkräktare gör sig snart synlig i hallen. Robban stryper ut sin angripare på golvet, samtidigt som den tredje inkräktaren i blint raseri rusar fram mot Selwan. Som tack får han en kula i magen och segnar ihop på golvet. Inkräktarna är alla smutsigt klädda i slitna jeans, munkjackor och mössor. De förefaller grovt byggda och luktar rastplatsurinoar.

    Då polissirener hörs närma sig, beslutar vår duo att de gör bäst i att bege sig iväg. Dock ej utan sällskap. Ynglet tas med, och Robban drar upp sin råbankade angripare på benen och släpar med sig denne ut i trapphuset. Dock har polisbilar anlänt framför porten och ett antal poliser förhör nyvakna hyresgäster. Selwan beslutar sig för att försöka distrahera bylingen medan Robban och hans gissla obemärkt tar sig ut via källargångarna. Selhan spelar ”odräglig nysvensk”, och lyckas på så vis distrahera poliserna länge nog för att senare kunna återförenas med Robban vid bilen något kvarter bort. En väska med gamla pengar samt en väska innehållandes en mumifierad man, tvingas vår duo dock lämna kvar i Robbans lägenhet. Men Selwan är mest upprörd för att hans bil fick utstå karosskador då Robban klämde angriparens arm i dörren.

    Kerstin svarar, nyvaken och förvirrad, på sjunde signalen. Situationen förklaras snabbt, och den sena timmen till trots svänger våra rollpersoner till sist in vid hennes 60-talsdoftande radhus i stadsdelen Gullvik. Kerstin ber om tystnad, då hennes dotter Maria sover våningen över. Angriparen läggs bakbunden på köksgolvet, och studeras noggrant. Kerstin tänder bekymrat två cigaretter samtidigt.

    Den grovt byggde mannen förefaller ha slaviskt påbrå, och besitter förutom bitvis borstliknande behåring även nästan rovdjurslika tänder, mer lika en hunds än en människas. Hans fräna doft verkar ha sitt ursprung i två väl dolda körtlar bakom hans öron. Mannen är ytterst ovillig att tala, med undantag från enstaka engelska ord utan något egentligt sammanhang. När ynglet råkas tas fram blir han dock plötsligt som förbytt.
    Vigt hoppar upp på benen och slänger sig med våldsam kraft och med vidöppna, fradgande käkar efter ynglet. Han missar dock, och sänks åter till golvet med en välriktad käftsmäll från Robban. Trots att han nu blöder ned köksgolvet, fixerar mannen, med nära nog utbuktande ögon, ynglet i lådan. Efter att mannen rappt gjorts medvetslös, fortlöper diskussionen om vem eller vad han är. Och om vem som kan ha sänt honom.

    Ett otal koppar kaffe senare är frågan fortfarande obesvarad. Kanske är det bäst att åter ta kontakt med Henning? Innan man hinner fundera vidare på detta, slås dörrarna till ett äldre linneskåp plötsligt upp och något tumlar ut på golvet. En rödhårig blek kvinna, endast insvept i vad som förefaller vara en lakanslik gul klädnad, reser sig långsamt upp. Med isblå ögon synar hon rummet, alltmedan natten utanför antar ett alltmer sällsamt sken. Kerstin är som förstenad, och viskar, knappt hörbart: ”..gult. Drottningen..i gult.”
    Kvinnan rör sig långsamt runt på nedervåningen, och talar osammanhängande om egendomliga ting. Hon verkar bitvis frånvarande, bitvis svidande självklar.
    Hennes dräkt prasslar likt döda löv när hon rör sig.

    Det står snart klart att Drottningen i gult har ett uppdrag åt rollpersonerna: de ska finna sju tavlor åt henne. Tavlor föreställande porträtt av Elvira Wallin och målade av konstnären Elsa Korbin. Geniala, laddade verk. Utanför fönstren till villan flockar sig nu egendomliga, köttiga fåglar med svarta knappnålsögon. De pickar rytmiskt på glaset med sina näbbar. Drottningen fortsätter sin utläggning utan att ta någon större notis om rollpersonerna. Eller något annat för den delen. Tavlorna ska ställas ut om tre veckor. Rollpersonerna bör inte misslyckas. Drottningen verkar veta mycket. Det mesta. Vinklarna i rummet framkallar nu direkt yrsel. Från vissa vinklar framstår kvinnan som genomskinlig. Vad Drottningen i gult ska göra med tavlorna förblir oklart. Mitt under en utläggning släpar hon utan ansträngning helt sonika med sig den bakbundna busen längst med golvet, och in i linneskåpet. De tunga linneskåpsdörrarna slår igen, fåglarna lyfter med ett samstämt ljud av blöt tvätt som slås samman. Ljuset återgår till nattmörker. Kerstin Polman andas kraftigt ut, torkar sin sjöblöta panna och tänder med darrande händer tre cigaretter.




    Del 3: Radhusakvarium

    Med utmattade sinnen somnar vårt sällskap i Kerstin Polmans blomstermönstrade soffgrupp. Timtal senare vaknar Robban och Selwan, märkligt utvilade och uppspelta inför det uppdrag de fått ålagt sig. Kan det rent av vara så att uppdraget är en ära? Att de av Drottningen i gult är utvalda för större ting? Kerstin snarkar högljutt i soffan bredvid.

    Selwan ordnar med frukost, och stöter i köket på Maria, Kerstins dotter. Maria, en rödlätt knubbig kvinna i 20-årsåldern, är frågande över deras närvara, men överlag vänligt inställd. Efter att de båda samspråkat en stund, ursäktar sig Maria till övervåningen. Selwan lägger i förbifarten märke till en brännskada på hennes högra lår.

    Nu bestämmer sig Robban för att inspektera det något ovanliga linneskåpet. Han gräver raskt bakom gamla lakan och gardiner, men stöter endast mot linneskåpets massiva baksida. Men skam den som ger sig! Robban tar sats och sparkar så genom skåpets bakstycke. Hans fot fastnar plötsligt i något vått, och Robban dras med våldsam kraft in i skåpet. Han lyckas dock hålla fast i skåpets överdel, och vrålar förtvivlat efter Selwans hjälp. Med gemensam ansträngning dras Robban ut från linneskåpet, och efter honom följer en strid ström av svart, illaluktande havsvatten. Snäckor med vilt främmande färger och former täcker nu, tillsammans med tång och vatten, större delen av vardagsrummet. Robans fot är illa skuren och Selwan förbinder med närmsta filt.
    Bakom honom sätter sig Kerstin sömndrucket upp.

    Nu följer långa haranger av förklaringar, i ett desperat försök att tydligöra för Kerstin varför hennes golv nu ter sig vara en mindre vattenpark. Inte blir det lättare av att Maria kommer ned och blandar sig i diskussionen. Trots tappra förklaringsförsök, involverandes såväl krossade akvarium som spruckna vattenrör, står det snart klart att Maria inte köper förklaringarna. Hon börjar starkt ifrågasätta vad som verkligen hänt, och snart försvinner hon och Kerstin upp på ovanvåningen. Snart hörs de gräla högljuddt bakom stängda dörrar. Våra rollpersoner kan inte göra mycke annat än att vänta. Och städa.

    Efter någon timme kommer Kerstin ned igen. Hon ser rödgråten ut och berättar att hennes dotter aldrig får eller heller fått veta om Kerstins mer onaturliga åtaganden. Aldrig någonsinn. Detta är av så stor vikt att Kerstin efter nattens händelser kännts sig nödgad att söva dottern. Tanken är att när Maria väl vaknar, ska hon inte minnas något av dagens händelser, men Kerstin är oroad över vad hon benämner som ”biverkningar”, och är ovillig till stt lämna sin dotters sida. När Marias brännskada kommer på tal blir Kerstin märkbart sammanbiten. Att skadan hör samman med ”Den Brände Mannen” bekräftar hon dock, men nämner inte mycket mer. Förutom att det är ett pris som Maria fått betala för hur Kerstin agerat i det förflutna.

    Nu börjas planer dras upp för hur man ska komma åt Elsa Korbins sju porträtt. Robban utför en ack så grundlig nätsökning, och finner information om såväl ”Den Korbinska Stiftelsen”, som om en ”Evert Lindroos”. Den senare verkar ligga bakom försäljningen av samtliga verk ett antal år sedan, men mer information står ej att finna. Vår duo plannerar att snarast möjligt bege sig mot Stockholm, då ”Den Korbinska Stiftelsen” har sitt säte i Rönninge. Då Kerstin själv är ovillig att följa med, menar hon att det behövs fler folk i sökandet efter de sju tavlorna. Ett möte med en kvinna vid namn Diana Sjögren bestäms på internercaféet ”Uttaget” i utkanten av Stockholm. Hon sägs kunna vara till nytta, med kunskaper i konst och kultur. Innan de beger sig lovas det dyrt och heligt från Selwans sida att hans kusin ska ta hand om Kerstins havstäckta golv.

    Del 4: Hemkirugi och vetelängd

    Färden till Stockholm tar sin början och bagageluckan på Selwans bil proppas med nyinköpt vårdutrustning och användbara piller. Väl framme i Den Kungliga Hufvudstaden möter de upp Diana på det fritidsgårdsaktiga ”Uttaget”. Diana känns direkt instinktivt trevlig och nästan bekant. Dock finns det fortfarande nervositet över om Diana är att lita på, speciellt från Robbans sida. Efter någon timme med bitpop, energidryck och kaffeslask beslutar man sig dock för att ge henne en chans, då hon verkar långt mer okryptisk och hemlig än Kerstin. Diana är dock orolig över deras uppdrag. Främst av Drottningens direkta inblandning, men även över vad tavlorna representerar.

    När de ska till att lämna caféet får Robban av en slump åter syn på en uggla, denna gång sittandes orörlig på en lamppost utanför, mennär han ska visa för Selwan är den borta. Är detta samma uggla som sågs av Robban utanför Kerstins hem?

    Inkvartering sker så i Dianas pitoreskt gammelmodiga lägenhet på Kungsholmen. Tvårummaren sånärsom svämmar över av modetidningar, manekängdockor och konstböcker. Man sätter i sig hämtmat och utbyter information. Selwan är dock bekymrad över Robbans skadade fot, och menar att den behöver sys. Man vill dock helst inte åka tilll sjukhus, då detta kanske riskerar kontakt med polisen, utan beslutar sig för att på egen hand sy ihop Robbans fot. Patienten sätter i sig en flaska Kaluha som bedövning, och uppmanar till att använda en häftapparat för att hålla ihop såret. Detta går sådär och Robbans fot är nu i värre skick än tidigare. Det blir nu en hastig färd till vårdcentral och till sist även en privatläkare, som med bravur syr ihop Robbans trasiga fot. Robban är dock så påverkad att han anger både sitt och Selwans riktiga namn för läkaren, tvärs emot vad de kommit överrens om.

    Väl tillbaka i lägenheten får Diana snabbt avhysa en dejt som hon glömt att avboka och Robban och Selwan inkvarteras därefter i det lilla sovrummet. Selwan beslutar sig för att skumma igenom Dianas blogg: ”Det Händer Nu.nu”, men hittar inget misstänkt. Bara mode, hemstylingtips och ytligt mingel på Stockholms inneställen.

    På morgonen bestäms det att det är dags att besöka ”Det Korbinska Sällskapet”, och man bokar även medlemskap genom den ålderdomliga hemsida. Vår nyformade trio anländer i Rönninge strax efter kl 10, och bjuds entusiastiskt in i den starkt konstpräglade tvåplansvillan av Vivianne Storch-Johansson och hennes man Reidar.

    I vardagsrummet förtärs sedan en ohemul mängd vetelängder, småkakor och kaffe i sällskap med parets dussintal katter. Förutom en grundlig genomgång av Korbins konstnärsskap, får Robban och Selwan även ta del av en komplett lista över de sju verken i ”Porträttserien”. Listan visar sig ha skrivits av Evert Lindroos, som paret Storch-Johansson mött vid en resa genom Sverige för ett 20-tal år sedan. Då det första av porträtten, ”Den Faderlösa”, enligt listan ska finnas på Schefflerska palatset i Stockholm, tackar vår trio hastigt för sig. Ivrigt tuggandes på resterande vetelänger lämnar de Rönninge bakom sig.



    Del 5: En natt på muséet

    På färd tillbaka mot Stockholm fortgår sökandet efter information. En snabb googling på Oscar Wallin, Elviras far, ger dock inte mycket matnyttigt. Träpatronen verkar ha levt ett nästintill intetsägande liv. Selwan beslutar sig istället för att fråga Diana vad hon vet rörande modeltvillingarna Wallin. Enligt Diana är tvillingarna något av ett unikum inom de högre societetskretsarna, kända för oförglömliga fester endast ett fåtal är färärade tillträde till. Mycket mer vet hon inte då tvillingarna är direkt kameraskygga, något som endast verkar ökat deras kändisskap. Hon lovar dock att använda sina kontakter och kännedom försöka ordna inträde till en av festerna, men att det verkligen är en chanstagning.

    Vår trio anländer kort därefter till Schefflerska palatset, en ståtlig 1600-talsbyggnad som nu fungerar som både konstarkiv och allmänt museum. Efter att pressat den allt skyggare kvinnan i receptionen på allt hon vet om palatset, lyckas de omgående stämma träff med dess intendent: Eva-Britt Abrahamsson. Hon visar sig vara en stramt klädd kvinna i de femtio, med en än stramare attityd. Vår trios önskemål om att direkt beskåda tavlan avvisas obarmhärtigt. Tavlan sägs vara arkiverad, och det förklars att det finnes rigida procedurer för beskåda den. Regler som Abrahamsson till varje pris efterföljer.
    Dock erbjuds våra rollpersoner att komma tillbaka följande dag och inspektera verket tillsammans med Abrahamsson i museéts studierum.

    Selwan och Robban har under mötets gång lagt märke till två hunsade medarbetare som strykt kring Abrahamssons kontor, och bestämmer sig för att försöka pressa dessa på information istället. De båda kvinnorna svarar skyggt på frågor, men vågar göra mycket lite utan Eva-Britt´s samtycke. ”Fröken Abrahamsson bestämmer”, tycks de viska unisont.

    Efter att vår trio diskuterat hur de bäst ska kunna komma åt tavlan, väljer Diana att förbereda sig inför kvällens dejt istället, och lämnar Schefflerska palatset bakom sig. Kanske tröttnade hon på att allt som oftast få sin nytta och lojalitet ifrågasatt, speciellt av den till synes allt mer paranoida Robban?

    Selwans telefon ringer, och det visar sig vara Henning som är frågvis om hybriden. Henning framstår under samtalets gång som både kuvad, urskuldande och stött. Han antyder att Selwan låg bakom hans sammanbrott i kulverten och att han nu ”vet sin plats”. Henning anklagas för att ha spritt bilderna på hybriden via nätet, men bedyrar sin oskuld. Vår duo är dock minst sagt tveksamma till hans motiv, och meddelar vänligt men bestämt att hybriden är i tryggt förvar och att de återkommer till Henning vid en senare tidpunkt.

    Robban och Selwan beslutar sig för att tålmodigt vänta i bilen utanför palatset när kvällningen nalkas, för att se till att ”Den faderlösa” inte förs på villovägar under natten. När palatsets vaktmästaren stänger järngrinden, bestämmer dock sig vår dou för att helt sonika följa efter honom. Färden leder till ett slitet bostadsområde i Kungsholmen, där ett improviserat rånförsök äger rum i trappuppgången. Vakten lämnas med endast ett skadat ego, men dock en plånbok och nycklar fattigare.

    Selwan och Robban kör nu direkt mot Schefflerska palatset, i hopp om att inte bli misstänkliggjorda om de helt synligt vandrar in. Taktiken verkar fungera, då ingen höstsömnig stockholmare höjer på så mycket som ett ögonbryn när Robban med flika händer sätter larmet ur spel och vandrar in genom entrén.

    Vår dou börjar nu genomsöka det folktomma och skuggtyngda palatset, med dess arkivrum som främsta mål. Rum efter rum genomsöks på nedervåningen, men inget arkiv står att finna. En av dörrarna visar sig dock vara förstärkt, och bakom denna döljer sig en cell, komplett med en mindre metallbur, matbricka och ett fåtal filtar. Efter vår dou lämnat rummet bakom sig börjar märkliga ting att ske: de upplever att kinder slickas, att det tafsas i nackar och att det flåsas och stönas med jämna mellanrum. Från andra rum hörs glas spittras och tunga steg steg ljuder i trapporna, vilket driver på Selwan och Robban i sitt sökande.

    Efter vad som känns som timmtal av letande och rotande, finner de slutligen arkivrummet på ovanvåningen och däri en lapp från palatsets konservator, vilken indikerat att tavlan de söker finns i hans arbetstum. Nu hörs den stönande, tunga andhämtningen allt närmre, vilket driver sökandet uppåt till palatsets vindsvåning.

    Bland de låga träbjälkarna i vindsförrådet tycks skymmningens skuggor tjockna, och Selwan och Robban tränger hukandes in rum efter rum. Till sist finner de konservatoriet, till synes undanträngt mellan packlårar och tavelförråd. Från inom den förgyllda ramen i rummets mitt granskar så fröken Elvira Wallin vår duo med oseende ögon.

    Kommentera


    • #3
      Del 6: Jakten på pigan

      ”Den faderlösa” packas hastigt in i säckväv och rep och efter en kvick genomsökning av konservatoriet letar vår duo nu desperat efter en flyktväg från palatset. Robban minns en nödutgång vid vindsvåningens södra flygeln och snart arbetar de sig fram genom mörker och bråte, med ficklampan flämtande i det råa mörkret. De tunga, flåsande stegen verkar nu ha upphört. Men de ersätts snabbt av andra ljud. Från nedervåningen hörs röster lågmält tala. Det står snart klart att ett vaktbolag är på plats, och att de rör sig allt närmre. Våra rollpersoner försöker röra sig allt snabbare i tystnad, men de klagande vindsplankorna förråder dom. Robban försöker köpa tid genom att barrikadera dörren med en halvtrasig stol. De beger sig längre in i flygeln och kämpar sig fram genom kasserade möbler och bråte. Taket sluttar alltjämt nedåt, tills de hukandes till slut når det nattsvarta fönstret vid nödutgången.

      När Robban så ska till att öppna, sprider sig ett åderlikt rimfrostmönster ilsnabbt över fönstret och bränner hans fingrar. Värme tycks nu försvinna för varje andetag. Den isande kylan väser. Barrikaden till vindsvåningen bänds upp och ljuskäglor dansar i mörkret. En trälår splittrar genom Selwans försorg frostfönstret, och en en iskall vind flyr vrålandes upp mot natthimmeln. Den efterföljande tystnaden trasas snabbt sönder av vaktens antågande, och Robban och Selwan flyr hastigt ned längs den åldersstigna brandstegen. En ljuskägla träffar dom från ovan, men deras försprång över vakterna är alltför stort.
      Med andan i halsen lämnar de med spinnande däck det Schefflerska palatset bakom sig.

      Väl hemma hos Diana undersöks tavlan noggrant och dess innebörd debatteras länge. Varför porträtteras Elvira med två vänsterhänder? Finns det någon symbolisk mening med att inkludera faders jakthorn och karta över Norrland? De efterhand allt mer vin-stinna teorierna är många, men svaren förblir förtvivlat få.

      Man beslutar sig istället för att fokusera på ”I pigornas trappa”, den andra tavlan i ordningen. Robban söker vildsint längst med brutna länkar i nätets dunkla vrår och hittar av en slump tavlans alternativa namn: ”Flicka vid fönstret”. Den ingår turligt nog i Nationalmuseums riksarkiv, beläget vid Skeppsholmen. Vår trio är dock villråda över hur de ska fortsätta. Kan någon ha sett dem i palatset? Kommer de att efterhand sammankopplas med tavlorna och väcka misstankar? Och hur fortsätter de sökandet efter Korbins tavlor utan att dra uppmärksamhet till sig? När den värsta paranoian lagt sig, beslutas det att man trots allt ska besöka Riksarkivet följande morgon för att studera om man överhuvud taget kan komma åt tavlan. Enligt Dianas förslag bör de utge sig för att vara konststuderande, med fallenhet för att söka upp udda svenska konstnärer. Vårt sällskap sjunker sedan till sömns, i en röra av vinglas, kuddar och olikfärgade baskrar.

      Ett märkligt ljud väcker hastigt Robban under nattens mörkaste timme. Försiktigt tänder han ficklampan och möts utanför sovrumsfönstret av en kattugglas stirrande blick. Ugglan förefaller ålderstigen, med sliten skrud och ögon likt svarta tjärnar. Den skrapar rytmiskt med näbben mot fönstret. Osäker på om han drömmer eller ej försöker Robban sig på att kommunicera med ugglan. Detta nyttar dock föga, då ugglans pickande snart upphör och den ljudlöst lyfter mot den kalla stjärnhimmeln. Robban somnar förvirrat om.

      Ännu en blek augustimorgon anländer. Efter trenne koppar bäcksvart kaffe lämnar vår trio lägenheten bakom sig, efter att ha tejpat fast tavlan av Elvira på sängens undersida. De tar därpå stadsbuss 16 och får där sällskap av en grupp utsökt överklädda konsthippsters, vars djupt pretentiösa konstdiskussioner varar enda till Skeppsholmen.

      Kommentera


      • #4
        Del 7: Bland ugglor och tunneltroll

        Diana, Robban och Selwan stegar in på Nationalmuseet och stämmer raskt möte med dess administrativa chef, Anna- Lena Anderberg. Ett kort samtal äger rum, om såväl Korbin som om Lars Ringblom, chefen över arkivet. Gruppen uppfattar att Anna- Lena inte är helt bekväm med Lars. Det antyds att Lars är lite av ”den gamla skolan”, och kanske lite väl närgången mot de kvinnliga kollegorna. Selwan kör en lätt charmoffensiv på Anna-Lena som klädsamt rodnar.

        Sedan leds de så vidare till Ringbloms kontor, där Lars själv tar emot. Han är en dansbands-sliskig, medelålders karl med ett fast handslag och lätt fuktig överläpp. Under mötets början störs Lars av en yngre kvinna som oanmäld sökt upp honom på jobbet. De har en hätsk och kort diskussion i dörröppningen, innan Lars bryskt avslutar. Resten av mötet tycks Lars endast ha ögon för Diana. Efter en sökning på sin laptop, meddelar Lars något förbryllad att den Korbinska tavlan inte tycks finnas på sin plats. Lars lovar att tillsätta en utredning för att finna tavlan och snarast meddela vår trio när den dyker upp. Då Robban insisterar på att de kan leta runt i arkivet själva, blir Ringblom retlig och kort i tonen. Han överöser våra rollpersoner med blanketter de kan fylla i för att skynda på utredningen och visar dom sedan bestämt dörren. På Selwan och Robbans inrådan stannar Diana kvar med Ringblom för att försöka få honom på bättre tankar. Men Ringblom visar sig okuvlig, och Diana tycks rysa över att ens vara honom nära.

        Vår trio stämmer på nytt möte Anna-Lena, och lyckas använda hennes motstridiga känslor för Lars till att hjälpa dom få åtkomst till arkivet. Anna-Lena verkar nästan lite uppspelt över prospektet att få trassla till det lite för sin långfingrade chef, och sätter våra rollpersoner i kontakt med Jimmy, en av de yngre ”tunneltroll”, dvs vaktmästare som jobbar vid arkivet. Jimmy säger sig kunna släppa in vår trio genom personalingången före öppningsdags följande dag. Allt för en flaska sprit och lite spänning. Anna-Lena förtäljer om och visar foto på sin ack så fetlagda katt, Cinnamon Bun, som kom henne åter endast dagar efter ett fatalt fall från hennes balkong på femte våningen. Det är i sanning ett mirakel! Trion anar möjlighet till ockult inblandning, men har inte mycket mer att gå på, och lämnar museet bakom sig.

        Diana identifierar kvinnan som grälade med Lars på dennes kontor som lokala konstnärinnan Martina Bergström. Denne är känd för sina tekniskt skickliga verk med radikalfeministisk anstrykning. Under eftermiddagen används så Dianas lägenhet till informationssökning. Diana själv försöker att åter igen få reda på detaljer kring tvillingarna Wallins kommande fest, samt att få till en intervju med Bergström. Sedan börjar hon att göra sig iordning för kvällens utgång, på jakt efter nyheter till sin blogg.

        Selwan och Robban väljer att nysta lite kring ”Evert Lindroos”, den auktionshandlare som en gång i tiden sagts ha ägt samtliga sju porträtt. Efter en del samtal når de fram till den ålderstigne konstrepresentanten för auktionsfirman Bukowskis, vid namn Eynar Kieslowski. Denne minns Lindroos som en kompetent konsthandlare, och drar sig också till minnes att det var dennes partner som en gång sålde hela porträttsamlingen, och inte Lindroos själv. Kieslowski nämner även att det hade varit trevligt att se alla tavlorna samlade igen, men samtalet bryts abrupt kort därefter. När vår duo ringer igen går han ej att nå.

        När Diana lämnar lägenheten i favör för den Stockholmska nattpulsen, beger sig Robban och Selwan kort därefter ut för att byta nummerskyltar på bilen, för att undvika igenkänning. Väl tillbaka i Dianas lägenhet hör så Robban plötsligt ett välbekant skrapande från sovrummet. Åter möts han av kattugglans stirrande blick och den pickar likt förut rytmiskt på fönstret. Ugglan släpps in, och Selwan, uppmuntrar Robban att visa tillit genom att låta den sitta på hans arm. Fjäderfäet vankar långsamt uppför armen, ständigt fixerandes Robban med de nattsvarta ögonen. Utan förvarning attackerar den och sticker näbben rakt in i Robbans hörselgång. Den sylvassa näbben får fatt i något. Robban gallskriker med blod flödandes nedför halsen. Försöker desperat få bort ugglan, men den förblir kvar. Slitandes. Tärandes. Selwan ingriper, bara för att häpet se ugglan ge efter och kuvas under hans grepp. Ugglan smackar med sin blodiga näbb. Efter mycket diskuterande beslutar sig Robban för att låta några droppar av sitt blod falla ned i det glupande svalget. Minuter senare ses den nerblodade fjäderskruden avteckna sig gentemot månens bleka siluett. Selwan drabbas därefter åter av svårartad huvudvärk och närapå kollapsar till sängs. Robban kan inte göra annat än att ful-bandagera sig själv och städa upp. Under natten informeras Diana och det formuleras teorin om att Robban nu genom blodsband har fått tilldelat sig en tjänare. Eller en spion. Sådant är svårt att veta.

        Nästkommande morgon samlas vår trio innan dess öppningstid vid Nationalarkivets baksida, där de stämt träff med Jimmy Halvordsen. De finner Jimmy bland de andra tunneltrollen och ett par märkliga manliga hälsningsritualer äger rum. Efter att ha hälsat på Selwan blir Jimmy plötsligt nästintill panikartat ångerfull, och vill helst av allt backa ut planen. Efter några minuter verkar han dock åter ha lugnat sig och leder våra vänner i arkivet, mot löfte av en flaska finfin spiritus.

        Arkivet breder nu ut sig framför våra rollpersoner. Ett svåröverskådligt virrvarr av tunnlar och gångar, endast stötvis upplysta av dovt surrande ljusrör. Efter att ha letts genom sidogång efter sidogång, kommer vårt sällskap till slut fram till platsen för objekt 402676B, ”Flicka vid fönster”. Men ingen Korbinsk tavla står att finna. Istället finner man en tavla av Severin Persson, kallad ”Skuggans blomster”. Då denna tavlan inte förefaller särskilt anmärkningsvärd, beslutar vårt sällskap sig för att leta vidare efter dess egentliga plats,
        nr 387009B. Än längre in i arkivet strider man nu, med Jimmys ficklampa som enda ledljus in i det stilla dunklet. Väl på plats tätnar mysteriet ytterligare, med en äldre packlårs plötsliga uppdykande. Låren är märkt ”CARL LARSSON, och visar sig innehålla en mumifierad manskropp, klädd i ålderdomlig kostym, med en silverdolk instucken mellan revbenen. Jimmy början nu bli olustig till mods, och det krävs löften om än mer sprit för att övertala honom att stanna. Robban beslutar sig för att en souvenir är på sin plats, och knäcker raskt av ett av mumiens revben, samt stoppar på sig den nordiskt inspirerade silverdolken. Lådan spikas åter igen.

        Då inga fler ledtrådar står vårt sällskap att finna, beslutar man sig för att söka sig en väg ut ur arkivet. Efter viss möda når man tillbaka till utgången, och beslutar sig för att fråga tunneltrollen om information, i synnerhet om Ringblom. Trollens förman Alan, en mösspryd herre med fårat ansikte, visar sig dock inte dra jämt med Robban och vägrar berätta vad han vet om Ringblom. En snyting ligger i luften, tills det att Diana glider in mellan de två männen. Hon börjar tala med Alan, vars hårda, fårade anlete plötsligt mjuknar. Diana sägs påminna honom om hans saliga moder, och han går tårögt med på att visa vår trio till ett undangömt rum i arkivets dunklare vrår: Ringbloms privata arbetsrum.

        Kommentera


        • #5
          Del 8: M/S Paragona

          Med Alans nyckelknippa påpassligt till hjälp tar vår trio sig hastigt in i Ringbloms övergivna arbetsrum. Rummet känns gammalt, är illa städat, luktar instängt och unket. Selwan drar för gardinerna och snabbt söks arbetsrummet igenom. Ringbloms dator står dock ej att finna, och varken ett uråldrigt kartotek eller illa gömd lolitta-porr sprider något ljus över tavlans varande. Dock finner Robban ett kvitto rörande betalning för båten ”M/S Paragona”, förtöjd vid Gåshaga Marina. Båten är registrerad på Ringblom själv, så man beslutar sig för att den blir nästa steg i undersökningen. När våra rollpersoner söker efter Ringblom själv, får de reda på att han inte kom till jobbet imorse.

          Under bilfärden ut mot Gåshaga Marina börjar tunga grå moln ansamlas, och ett stilla duggregn strilar ned. Marinan visar sig vara nästintill vanskött med rostiga, flagnande stängsel och nästintill algtäckta båtar. I ett illa skött båthus bakom stängslet ser vår trio ett ljus tändas, och snart kommer en åldrad, vindbruten saltbjörn till man vaggandes dom till mötes. Båtsvakt Vidar Östberg är allt annat än villig att släppa in vårt sällskap i hamnen, men hans bortom vresiga maner mjuknar något, då ett antal sedlar slinker ned i hans valkiga näve.

          M/S Paragona visar sig vara marinans sorgebarn, delvis strandad och näranog kantrandes i det mörka vattnet. Skeppet är nedsläckt, men en elkabel visar på möjlig vistelse ombord. Robban och Selwan är först på däck, vilket visar sig täckt av rostiga kedjor, sopsäckar och oljetunnor. Diana är djupt ovillig att gå ombord på båten, men övertalas till sist att slå följe. Med ficklampans ljuskägla sakta svepandes, påbörjas så genomsökandet av den skuggtyngda båten.

          Nedre delen av skeppet ter sig inte mycket renare än ovan. I hytterna trängs sopor och smutstvätt med gamla pocketböcker och tomma flaskor. De flesta speglarna i rummen är sönderslagna. I en av våningssängarna återfinns även Ringblom. Han är väldigt död. Längst med hans bleka kropp löper tunna revor och rispor och hans ansikte är stelnat i en förvriden mask av rädsla. En obehagligt närgången undersökning visar att Ringblom även är könsligt stympad, antagligen sedan långt tillbaka.

          Man hittar även Lars dator, och Robbans snabba genomsökning pekar på Lars långa historia av tvivelaktiga möten med unga kvinnor över de sociala medierna. Man hittar även indikationer på att ovanligt stora summor har flyttats både till och från Ringbloms konto under de senaste åren.

          Skeppet knakar och böjer sig. I en av hytterna finner vårt sällskap en signalpistol med fem skott. Även hittas en LIDL-påse, halvfylld med inälvor. När påsen plötsligt sprattlar till liv, kastas dess innehåll ut över golvet, och dörren stängs hastigt om det kippande innanmätet. Nästa hytt som undersöks visar sig vara betydligt renare. Kvarglömd och illa krypterad telefon och dator visar att hytten tillhör Martina Bergström. Hennes sms-historia målar en plågsamt sorglig bild av ett söndrigt förhållande mellan henne själv, Sunny Aldrin, och Lars Ringblom, där Sunny stått för passion och hetta, medan Lars varit famnen dit man flytt för att gråta ut. Hur länge denna trasiga kärlekskarusell spunnit är svårt att veta.

          Diana är nu märkbart oroad. När vår trio når det övre lastrummet, känner det sig iakttagna. Ingen står dock att finna i det atalje-inredda utrymmet, men den stickande känslan består. Genom en lucka lyser man så ner i det nedre lastrummet. Ljuskäglan träffar ett antal tavlor, spridda över golvet. En av dessa visar sig snabbt vara ”Flicka vid fönster”, men är dessvärre en skicklig förfalskning, vars färg fortfarande torkar. Under en hög med rödfärgade lakan påträffas ytterligare en kropp. Sunny Aldrin. Hans hårt designade konstnärsblazer är perforerad av ett dussintal djupa hugg, men inget vapen står att finna. Diana beskriver sammanbiten och skrämd att det känns som om någon tar på henne. Mörkret tycks klamra sig fast i utsidan av lampans sken. Två större plåtskåp dominerar förfalskningssmedjan och i dess andra ände syns dörren till båtens motorrum.

          Dörren in till motorrummet försöks forceras, men den visar sig vara såväl förstärkt som reglad från insidan. Inifrån rummet hörs en skrämd röst skrika åt dom att försvinna. Till slut lyckas man med gemensamma krafter slå upp dörren, och hittar Martina inkrypen bland båtmotorns oljetäckta rör och ventiler. När Selwan försöker nå henne kryper hon förskräckt längre in, ständigt mumlandes: ”någotsomaldrigeruppständigtsökervartvungentvungen ”.
          I hennes händer hålls en stor sax, täckt av levrat blod.

          Samtidigt finner Robban och Diana vad de antar vara originalmålningen av ”Flicka vid fönster”, invirad i säckväv ovanpå ett av plåtskåpen. När han granskar tavlan ser Robban plötsligt ett diffust, kalk-vitt anlete stirra på honom från bakom målningens fönster. Lika snabbt är det sedan försvunnet. Diana frågar vad han ryckte till för, men Robban tiger.

          Selwan försöker desperat att lugna Martina, övertyga henne om att de skänker beskydd, inte fara. Martina sveper ibland den blodiga saxen genom luften, som för att hålla något borta. Hon ter sig glåmig och blek. Tärd. Till sist följer hon med, darrandes likt ett asplöv och med saxen lämnad bakom henne på det det slitna trägolvet.

          Med sin nyfunna tavelskatt säkrad bland sig, rör sig våra rollpersoner nu i hast mot båtens däck. Känslan av att vara iaktagen, att vara solkig, ökar ständig. Martina gråter tyst. Dörrar till hytterna vibrerar olustigt. Något andas dom i nacken.

          Marinans saltstänkta luft är likt ett kallt glas vatten jämfört med kvalm-stanken under däck. Snabbt lämnar vårt sällskap M/S Paregona bakom sig. Båten tycks nu ha sjunkit allt längre ned i den mörka dyn vid Gåshaga, likt en strandad sjöbest, vars nästa andetag är dömt till att vara dess sista.

          Kommentera


          • #6
            Del 9: Hemmakväll

            Det byggs ett näste av kuddar på Dianas vardagsrumsgolv. Inuti nästet dricks det. Pysslas om och skämtas. Dricks lite mer. Allt för att få den vettskrämda Martina medgörlig. Till slut slutar hennes värsta darrningar, och Martina låter sig omslutas av det flerfärgare kuddhavet. Ett improviserat förhör tar nu sin början. Vår trio får reda på att Martina föregående kväll plötsligt hört Lars skrika inifrån sin hytt. Skriken hade stegrats tills rösten trasats sönder och våldsamt ekat genom båten. Sedan abrupt tystnad. Martina och Sunny rusade till undsättning, bara för att finna Lars död i hytten. Något hade hastigt skymtat förbi i rummets speglar. Viskandes. Hånandes. Något med ett likblekt anlete. Förtvivlade och förskräckta hade de båda dragit sig undan in i båtens inre. Den viskande tingesten hade förföljt dom över speglars och fönsters ytor, likt en mardröms solkatt. Kort efter detta hade Sunny, utan förvarning, gått till anfall mot Martina, klösandes efter hals och ögon. Det var då hon säger att hon fann saxen i sin hand. Och högg. Om och om igen. Tills allt var blött och trasigt.

            Medan Diana fortsätter att småprata med Martina, beslutar sig Selwan och Robban att undersöka de tre tavlor de fick med sig från båten. En tavla med solrosmotiv visar sig även den vara Korbinsk, dock daterad innan konstnärinnan ”Wallinska” period. Den andra tavlan är en nakenstudie av okänd konstnär. Kanske värdefull? nämner Diana i förbifarten, efter att ha kastat ett getöga på den.Trots intensivt stirrande ses inget likblekt anlete dyka upp i ”Flicka vid fönster”, den tredje och sista av tavlorna.

            Efter Martina stillsamt somnat, får diskussionerna snart en alltmer arkan inriktning. Vår duo är frågvisa kring offer, högre makter och förmågor. Hur hänger allt samman? Diana är ovanligt frispråkig och förtäljer om två av hennes egna gåvor: att stundtals kunna detektera starka lögner, samt att vid första anblick påminna betraktaren om någon som denne håller kär. Hon tror iallafall att det är så de fungerar. Sådant är svårt att veta. Diana medger att hon har gjort saker för att kunna nyttja dessa ”gåvor”, men vill inte i nuläget gå in på vad. Robban fortsätter sin envetna kamp för att finna namn på de egendomliga makter som nu tycks genomsyra deras liv, men Diana hävdar likt förr att hans kamp är farlig. Det finns vissa namn man inte bör nämna högt, menar hon. Harry Potter-referenserna haglar.

            Man frågar sig sedan vad man ska göra med Martina, då hennes närvaro orsakar problem. Vågar man släppa henne? Kommer hon att kontakta polisen? Är hon tillräckligt mentalt stabil efter vad hon sett och upplevt på båten? Frågorna hopar sig. Robban anser att bästa lösningen är att sätta henne på en buss mot Norrland. Då är hon iallafall ur vägen. Får en chans att börja om.

            Sällskapet somnar utmattat. Robban och Selwans drömmer djupt. Om olika ting. Robbans drömmar visar en hedonistisk sammankomst med äldre borgarkvinnor från Göta Livgardes Hantverksförening. De svinar runt och offrar så att det står härliga till. Det är solrosor överallt. Leve Den stora skuggan! Selwans nattliga drömmerier ter sig inte mycket bättre. Genom en mentoljäst dimma ser han Kerstin lösgöra sig. Retfullt drar hon sig allt närmre, ett dödens sändebud. För Dianas dagar är minst sagt räknade, förkunnar Kerstin lugnt. Diana kommer dö. Om tio dagar. Tio. Sedan fimpar hon sin mentolcigarett i Selwans öga.

            De båda männen väcks samtidigt ur sina drömmar. Sovrummet är endast knapphändigt upplyst av morgonens första bleka strålar. Fröken Elvira Wallin betraktar stilla vår duo med outgrundlig blick från sin plats på en stol i hörnet. Hon ser precis ut som på porträtten. Båda två. Då den ljusa skuggan inte verka utgöra något hot, försöker man komma över hjälpsamma ledtrådar om tavlornas varande. Elvira är förvisso vänligt inställd, men inte närvarande och hennes berättelser långtifrån sammanhängande. Ibland tycks hon blekna av själva ljuset. Hon talar mycket om att tvätta sig. Om att vara smutsig. Oren. När Elvira i förbifarten nämner sin uppväxt vid Upplandsgatan 38, lägger vår duo den dock snabbt på minnet. Plötsligt, likt ett plåster rivs av, försvinner Elvira så åter från verkligheten.

            Efter att ha delgivit varandra om sina respektive drömmar, beslutar sig Selwan och Robban för att inte informera Diana om hennes kommande frånfälle. Däremot finner de på nätet information kring Göta Livgardes Hantverksförening. Föreningen verkar ha rötter från1800-talet, och ha bevarandet av svenska anor och hantverkstraditioner som främsta syfte. Huvudsidan visar bullätande, rynkiga damer, plirandes bakom än rynkigare klänningar i krås. Förutom några få forumkommentarer om att det är notoriskt svårt att lämna föreningen, står väldigt lite av intresse att finna.

            Martina vaknar, bakfull och skuldtyngd. Hon verkar nu helt inställd på att på alla vis försöka sona mordet på sin älskade. Hon vill tala med polisen. Få ordning på händelserna. Få ro i sinnet. Hon ter sig överenergisk och utmattad på samma gång. Tvivlande. Flackar med blicken. Söker, utan egentligt mål. Både Robban och Selwan försöker övertyga Martina om att inte kontakta bylingen, genom såväl vänlighet som genom förtäckta hot, men förgäves. På väg ut från lägenheten lovar Martina dyrt och heligt att inte nämna vår trio för polisen. Inte på något vis.

            Illsnabbt lindar Diana en närliggande scarf runt Martinas hals, och vräker ner henne på lägenhetens golv. De båda kvinnorna brottas i kuddhavet medan Robban och Selwan häpet ser på. Diana hamnar överst och genom ett knä i Martinas rygg lyckas hon hålla denne nere medan scarfen dras allt hårdare åt. Med svetten pärlandes i pannan skriker hon åt Selwan att hjälpa till, vilket den storvuxne iraniern till slut gör. Martinas ögon buktar ut och händerna slår desperat mot den fiskbensmönstrade parketten. Robban vaknar nu till liv och plockar fram den åldrade nordiska silverdolken och tar sats. En improviserad offerbön till Drottningen i gult undflyr sedan Robbans läppar när han med ett tärande ljud driver dolken genom Martinas bakhuvud. De flerfärgare kuddhavet färgas med ens enhetligt mörkrött.

            Efteråt svallar känslorna i lägenheten. Diana menar att Martina utan tvekan skulle ha anmält dom alla till polisen, och att döda på henne var en ren nödvändighet. Med Dianas förmodade förmåga att ibland skilja lögn från sanning, har Selwan och Robban svårt att argumentera emot. Martinas sargade kropp dräneras sakta i badkaret medan lägenheten grundligt skrubbas ren.Sedan packas kroppen ned i åtsmitande, svarta plastsäckar och dumpas bil-ledes i ett övergivet stenbrott nära Stockholms utkanter. En märklig känsla av deja-vu infinner sig när Robban och Selwan hivar det svarta plastbyltet över kanten. Då Conny. Nu Martina. Hur många fler kommer att kastats ned i djupet innan deras uppdrag nått sin ände?

            Kommentera


            • #7
              Halloj! Ville bara säga att fler delar är på G! Har haft mycket arbete och därför inte hunnit uppdatera i min vanliga takt. Men vi spelar på, och snart kommer det nya texter! Leve Drottningen i gult!

              Mvh Håkan

              Kommentera


              • #8
                Iääää!

                Kommentera


                • #9
                  Del 10: Smurf-hits, solrosor och seanser

                  Efter det uppiggande morgonoffret beslutar sig vår trio för att sätta full fart i sökandet efter den tredje tavlan. Man siktar in sig på Upplandsgatan 38, och anländer strax innan tiosnåret. Huset visar sig vara ett tvåvåningars parhus av äldre ursprung, men med tydliga inslag av modern renovering. Den eftersökta lägenheten visar sig tillhöra familjen Ottosson, vilket orsakar vår trio en del huvudbry. Hur ska de ta sig in hos en barnfamilj utan att väcka misstankar?

                  De beslutar sig för att låtsas vara kontrollanter för brandsäkerheten i kvarteren och ringer raskt på ytterdörren. De lyckas övertala mamma Louise att släppa in dom, och rör sig sakteliga genom den nyrenoverade lägenheten, tillsynes skärskådande el-uttag och apparatur. Medan Diana distraherar Louise passar Robban raskt på att sätta bostadens alarm ur spel. Lägenheten visar sig vara smakfullt inredd, men med ett vardagsrum fyllt av den senaste hemelektroniken. Familjefadern Bosse, för närvarande på jobbet, sägs vara boven i dramat. Till tonerna av ”Smurfhits 17- The Smurfening” introduceras vårt sällskap för hyperaktiva femåringen Vigdis, samt familjens korvtjocka hund, Dexter Gordon. Familjens son, elvaårige Samuel, sägs sova på sitt rum. När Selwan i förbifarten frågar om Samuel inte borde vara i skolan, skiner Louise oro över sin son igenom, och hon börjar att berätta. Samuel visar sig sedan en tid tillbaka lida av svåra sömnsvårigheter och är nyligen avstängd från skolan. Tydligen skadades en klasskamrat då Samuel högg honom med en bunt blyertspennor. Selwan erbjuder sig att tala med sonen när denne vaknar.

                  Bredvid köket finner vår trio en robust, låst trädörr av äldre kvalité. Louise berättar att den förr benämndes som ”pigornas trappa”, en slags personalingång kanske? Vart den leder idag vet hon inte, Familjen Ottoson saknar nyckel, då den tekniskt sett inte tillhör lägenheten. Ett uselt lås stoppar dock inte Robban, vars flika fingrar snabbt gör dörren olåst. Just när våra rollpersoner ska till att vandra ned, uppfattar de en skygg gestalt bakom sig vid köksingången. Närapå dold bakom sin lin-färgade lugg, förkunnar Samuel viskande: ”om ni går ned, så kommer ni inte tillbaka”. Sedan försvinner han snabbt åter till sitt rum. Louise skrattar nervöst. Selwan tar sig tid att prata med den modfällde Samuell på dennes nästintill Marvel-tapetserade pojkrum. Efter att tillsammans begrundat vem som skulle vinna i kamp av Hulken och Big Ben, anförtror sig Samuel sakta och bitvis motvilligt om sina drömmar. Om vad som viskar gömda ord i hans öra när han sover. Om vad som både skrämmer och lockar. Om henne.

                  ”Pigornas trappa”, visar sig vara en gammal spiraltrappa i sten, vilket leder ned till våningen under. Denna kan i äldre tider ha fungerat som bostad för husets tjänare. Längs med den bortre väggen går det att skönja konturer av en ett igenmurat valv. Murandet är gammalt och gediget, vilket gör vår trios försök att riva ner den fruktlöst.Väl uppe i lägenheten dras Robban hastigt iväg av Vigdis, som exalterat parkerar honom i sitt rum, framför ett fullkomligt berg av gosedjur. Först när Vigdis slutat att bombardera honom med gosedjuren lägger han märke till att de alla ter sig lemlästade och slumpvis ihopsydda med varandra. Vigdis fortsätter förtjust att visa upp sina makabra favoriter: Yogga-Sogga, Katta-Lullu och Nyrlan-Totte. Robban lämnar hastigt rummet och de hundratals stirrande knappnålsögonen bakom sig.

                  Tavlan lyser dock fortfarande med sin frånvaro, och vår trios tid för att upprätthålla sin fasad börjar att krympa. Frustrerade beslutas det att åter tala med Samuel på dennes rum. Selwan finner Samuel hopkrupen och dold under en filt. Efter en stunds övertalande berättar han nästan ohörbart vidare om henne. Om hur hon kryper ut ur väggen om natten. Om hur hon slingrar sig nära. Hur hon får honom att göra saker. Att skada. Samuel gråter tyst under filten. Selwan lovar att skydda honom mot allt ont. Och hoppas att han kan hålla sitt löfte. Efter samtalet verkar Samuel lättad över av ha fått tala med någon, och börjar så smått åter tala med sin mor i köket. Det verkar ha varit länge sedan, då Louise hastigt tilllagar lyxig Oboy, med knappt återhållna glädjetårar glittrandes i ögonvrån.
                  Under tiden morrar Dexter Gordon dovt vid ingången till pojkrummet och vår trio tittar förvånat in. Bland alla superhjälte-affischer på väggen finns en alldeles tom yta. Vid närmare inspektion är inte ytan tom. Likt en lätt krusning, en hägring, anas konturer. Av en ram.

                  Den är inte riktigt här, förkunnar Diana fascinerat, efter att Robban lönlöst försökt plocka ned den endast delvis synliga tavlan. Verket ter sig fastnaglat i väggen, omöjligt att ens rubba. Diana konstaterar krasst att de antagligen måste träda in i drömmar för att kunna komma åt tavlan. Detta görs enligt Diana lättast genom en rejäl seans. Hon börjar direkt att söka i sin telefon efter gamla kontakter. När vår trio så hastigt lämnar Ottosons våning, är det med ett nytt mål i sikte: Carl Stattin, självutnämnd doktor i astralvandring.


                  Diana kontaktar raskt Stattin, som visar sig vara både tillgänglig och villig att hjälpa till med en snabb och rejäl seans. Mot en lika snabb och rejäl betalning såklart. Någon timme senare så anländer vår trio till Statins slitna, new-ageinspirerade villa i Lilla Essingen. De tas emot av Stattin, en senig man i 40 årsåldern, med en lite retlig uppsyn och med en än retligare dialekt. Statin försöker i början att narras med en ”svensson-seans”, komplett med profylax-andning och turkisk techno, men förstår snart att vår trio menar obehagligt mycket allvar. Då skickar han ut våra rollpersoner ut för att ordna med droger och alkohol. Allt för att snabba på seansen. Resten fixar Stattin, hävdar han. Är gammal i gejmet serru, pysen.

                  Ett fåtal timmar senare sitter så vår trio där: ordentligt besusade, bakade och nakna inuti en cirkel av benmjöl, i mitten av Stattins vardagsrum. Hur länge de sitter där vet de inte. Den mässande, monotona musiken intensifieras. Ljusen fladdrar och kränger sig. Luften fuktig och het. De blir nedstänkta med blod från en pensel. Varje stänk är som en pisksnärt. Stattins strupsång vibrerar enda in i själen. Varför luktar allt plötsligt ozon?

                  Deras bara fötter nuddar plötsligt kylig asfalt. De är på en bro. Västerbron. Vinden biter bistert, men de är nu klädda. Tillsammans med många andra vandrar de mot brons mitt. Det går inte att vända om. Något hörs långt borta. Stegen trappas upp. Lämmeltåget fortsätter. Ingen talar. Men alla vet. På mitten av bron samlas folk. Kliver av. Störtar ned. Robban är euforisk. Detta är målet! Kiv av! Bli fri! Selhan skriker varnande. Spjärnar mot. Men alla rör sig. Obönhörligt framåt. Så många framför försvinner. Likt fallfrukt under den blå ytan. Diana skriker. Ingen hör. Suget i magen när man lutar sig ut över kanten. Bara lite till.


                  Med ett ryck vaknar vårt sällskap förvirrat, åter i Stattins lägenhet. Under bilresan genom staden framgår det dock att de fortfarande drömmer: okända färger flammar förbi i var fönsterruta, monstruösa luffare greppar syfteslöst genom öppna brunnslock och gravitationen spekulerar. Väl framme vid Ottossons bostad, går de en skuggtyngd figur tillmötes. Röklukten ligger tungt i luften. Tystlåten, med uppdragen huva och med stoppnål i hand, attackerar Conny. Stopnålen borrar sig djupt in i Selwans arm. Robban försöker åkalla Drottningen i gult för att driva iväg Conny. Detta verkar fungera sådär, då Conny gör ett nytt utfall. Selwan grabbar dock raskt tag i Conny och vräker ned honom på marken. Detta får Conny att spy ur sig ett fullkomligt moln av aska. Han reser sig igen, men innan någon hinner reagera slår lågor upp från inunder och utan ett ljud förtärs gestalten av dess forne vän av eld, smulandes sönder för vinden. Röklukten lättar.

                  Inne i Ottossons lägenhet ter allt sig likt. Förutom att hela golvet är täckt utav ett hav av solrosor. En radiopratare hörs inifrån vardagsrummet, men vår trio söker sig direkt mot Samuels rum. En förvriden, smuts-kåt nidbild av Elvira sitter bredvid pojken på sängen. Hennes brutna naglar spelar girigt längs med Samuels hals, och hennes bleka läppar formar ohörbara styggelser. När hon ser vår trio, vräker hon sig skriandes genom den svarta öppning där tavlan tidigare fanns. Med Samuel i famnen. In i mörkret.

                  Kommentera


                  • #10
                    Del 11: Nedanför pigornas trappa

                    Ytan på tunneln känns gjord av sträv betong, och verkar nära nog motarbeta vår trios desperata krypande för att hinna ikapp den krälande skuggan framför dom. Tunneln leder åter till Samuels rum. Fast ändå inte. Rummet ter sig nu öde och blekt, endast inrett med slitna tapeter och en än mer sliten träbrits. Utanför de nikotingula fönstren lyser gaslampor upp siluetten av ett äldre Stockholm. De forna seklens huvudstad, drapperat i ett jämngrått dis. Bredvid ingången till tunneln på väggen hänger det omisskännliga tredje porträttet.

                    Tavlan är målad i känslig akvarell, med tillhörande art noveau-snirkliga blomstermönster. Elvira själv ses gungande, iklädd endast vit klänning och ett bekymmersfritt leende. Selwan bär med sig tavlan, då ingen vågar lämna den obevakad. Diana föreslår desperat att de ska ta tavla och gå, lämnandes Samuel bakom sig, men finner inget gehör. Innan man hinner utforska lägenheten vidare, hörs ett tärande ljud från köket. Väl där ses dörren ned mot pigornas trappa gapa öppen. Mörkret verkar välkommna dom.

                    Nere i den fönsterlösa källaren är det bäcksvart. Ficklampans sken tycks kämpa för att lysa upp de labyrintliknande gångar som breder ut sig framför våra rollpersoner. Allt är tyst som i graven. Källarlabyrinten är sliten och nedsmutsad, och mitten av väggarna visar fuktskada, likt efter en översvämning. Varje steg som tas tycks förstoras och ekar genom labyrinten.

                    De igenmurade valven upptäcks, vilka täcker en del av ingångarna till de likformigt kvadratiska rummen. De verkar slarvigt murade och tunnare än resten av väggarna. Kanske kan de forceras och skapa genvägar framåt genom mörkret? Selwan tar sats och använder sin kropp som murbräcka mot fuskbygget. Med ett nästan öronbedövande ljud ger muren vika. Långt borta i labyrintens inre hörs så en pojke gråta. Pådrivna av Samuels klagan rör sig vår trio trevandes från rum till rum. Något annat rör sig dock också genom labyrinten. Något som drar med vässade naglar längs med stenväggarna. Pojkens kött måste möras, mässar Elviras mörka skugga. Möras!

                    En dödlig katt och råtta-lek tar nu sin början. Försiktigt navigerar vårt sällskap allt längre in i labyrinten, ständigt förföljda. Om de inte är tysta nog, lösgör sig Elvira ur skuggorna, klädd i sargat linne, sadistisk och oren. En motbjudande massa av piskande, svartglänsande tentakler är allt som står att finna från hennes midja och nedåt. Med vild frenesi ömsom piskar och stryper dessa våra rollpersoner, innan Elvira kacklande drivs iväg av Selwans skott och Robbans kniv. Till slut ligger hon där på det smutsiga stengolvet, i all sin ohyggliga prakt. Besegrad. Samuels snyftande hörs nu än närmre, och med nerverna på spänn utforskas labyrinten vidare. Selwan och Robban forcerar ännu ett igenmurat valv, och finner till sin förfäran en Samuel på flykt, nu paniskt rädd för allt som rör sig. Pojken hinner dock inte långt förrän Selwan skopar upp honom i sin famn, där Samuel nära nog kollapsar av trötthet.

                    Mööööraaass. Elviras ursinniga vrål skär rakbladsvasst genom tystnaden i labyrinten. Den skugg-alstrade tingesten var visst inte nedgjord trots allt. Vår trio förbannar allt som finns, och rör sig nu med total oförsikt genom labyrinten, i hopp att hinna uppför trappan till lägenheten ovanför. Tyvärr är de inte ensamma om idén. Elviras förvrängda gestalt blockerar spiraltrappan, hennes tentakler spridandes genom luften likt en slingrande väv av smärta. Diana gömmer förskräckt Samuel bakom sig när Selwan och Robban drabbar samman med tentakel-besten i trappan.

                    Robban finner sig snabbt snärjd, med tentakler ned både näsa och svalg. De doftar av kön och svek. Ändå tar han desperat sats, och driver med ett vredgat gurglande kniven djupt in i bondage-bestens inre. Knivens egg stöter mot vad som känns som en murken trädstock, och Elviras skugga retirerar tjutandes in i mörkret nedanför. Nedgjord. Straffad ännu en gång.

                    Väl uppe i våningen igen, sparas det ingen tid på att snabbt bege sig genom tunneln mot Samuels rum. Tunneln tycks nästan svettas, och vår trio förväntar sig närsomhelst att hårdhänta tentakler ska dra dem bakåt, in mot mörkret. Mot den plats där oskuld besudlas. Mot pigornas trappa. Lyckligtvis anländer alla helskinnade i Samuels dröm-rum, åter bland välbekanta leksaker och superhjälteplanscher. Det mörka hålet i väggen ses sakta krympa, för att till slut försvinna helt.

                    Våra rollpersoner rör sig kvickt genom familjen Ottossons solrostäckta lägenhet, när en välbekant radioröst åter ljuder från vardagsrummet. Det visar sig vara familjehunden Dexter Gordon, som på pilsner-filmsmanér käckt kommenterar allas förehanvanden, likt en sportkommentator. Bara för att i nästa stund jucka mot valfritt ben. Ytterst förvirrade småspringer vår trio ut från lägenheten, och lämnar med Selwans trofasta vrålåk den pratglada bytackan bakom sig. Samuel sover utmattat i baksätet, medan den dröm-färgade staden passarende i revy utanför. När man stannar bilen utanför Stattins villa så märker man att baksätet är tomt. Samuel har vaknat i verkligheten, menar Diana.
                    Hoppas hon.

                    Man väcks från Stattins ritual, och börjar direkt att undersöka porträttet efter udda detaljer eller ledtrådar. Man noterat att Elviras ben på målningen är täckt av långa, smala ärr. Liknar de inte ärren som återfanns på Ringbloms kropp? Och även ärren som nu åsamkats dem av Elviras skugga? Dessutom verkar ärren i tavlan stava något. Men vad, eller på vilket tungmål, är omöjligt att avgöra. Bakpå målningen finner de ett kryptiskt meddelande: ”Tillängnad den förbålde turken och hans rusdrycker”. Robban spanar paranoid efter fler bleka anleten i tavlan, men finner inga.

                    Då det har blivit närpå natt beslutar man sig för att sova hos Stattin, som dukar fram sovsäckar, de resterande hasch-kakorna och Pink Floyd på vinyl. Innan Diana driver till sömns, tackar hon Robban och Selwan för att de inte lät henne lämna Samuell. Att de stoppade henne. Sedan viskar hon något ohörbart, och tas av sömnen. Våra rollpersoner är inte långt efter.

                    Precis som föregående natt blir det en långtifrån rofull sömn för vår duo. Selwan drömmer en svårartat erotisk dröm inkluderandes Eva Wallin. Och Robban. Medan det tafsas, trevas, svettas och slickas, står det plötsligt klart för Selwan att ett av porträtten finnes på Mozartgatan. Det hela är i bästa fall genant.

                    Robban och Selwan drömmer även om Elvira på annat sätt. Likt tidigare sitter hon så framför dom, propert klädd men med en outgrundligt uttryck i ansiktet. Hon talar mycket om vad som anstår sig en dam som henne, hur viktigt det är att inte vara oren och smutsig. Att hon måste renas. När Robban frågar varför hon känner sig så oren, byter Elvira hastigt ämne. Istället förtäljer hon om det tredje porträttet, om hur Korbin var nästintill besatt över detta porträtt, och målade med en nästan skrämmande skaparglöd. Men det var likväl Elvira som kände sig utmattad efteråt.

                    Elvira försvinner likt tidigare, och våra rollpersoner väcks åter av morgonsolens obönhörliga ljus. Efter en stund står det klart att de alla känner sig en smula.. smutsiga. Orena. Det är nog bäst att duscha. Riktigt varmt. Och skrubba. Tills det blöder. Lika bra att tvätta sängkläderna också. Och madrassen. Allt måstre renas. Genom ett moln av såpa och klorin betraktar Carl Statin förvånat morgonens spektakel.

                    Kommentera


                    • #11
                      "Vigdis fortsätter förtjust att visa upp sina makabra favoriter: Yogga-Sogga, Katta-Lullu och Nyrlan-Totte."
                      Väldigt kul!

                      Är Diana också en rollfigur?

                      Kommentera


                      • #12
                        Halloj! Nej, Diana styrs mestadels av mig. Men de bägge andra spelarna har ibland petat in förslag, och emellanåt lyssnar jag! ;)

                        Angående Katta-Lullu & Co, så är de faktiskt omnämnda så i kampanjen! Kunde inte undgå att ha med dom! :)
                        Last edited by Hakoon; 01 June 2016, 15.15.

                        Kommentera


                        • #13
                          Del 12: Its´ all about the sex-paintings!

                          Glädjen över att ha kommit över det tredje porträttet förbyts snabbt till besvikelse när vårt sällskap inser att man inte har några tydliga ledtrådar till den fjärde tavlan. Förutom Mozartgatan då, mumlar Selwan förläget. Medan de samtalar om möjliga lösa länkar, hör Stattin dom nämna värderaren Einar Kieslowski. Efter att ha rotat fram en tidning, informeras vår trio om att Kieslowski tydligen har avlidit. Brann inne i sin egen källare. Polisen publicerar det som olyckshändelse, men våra rollpersoner överväger att Den brände mannen är involverad. Sedan fortsätter de att skrubba allt de kommer åt.

                          I bilen på väg mot hennes lägenhet meddelar Diana att försöken till att bli inbjuden hos tvillingarna Wallin ännu inte burit frukt. Enveten som hon är tänker hon dock fortsätta försöka. Väl tillbaka i lägenheten hörs ett bekant pickande mot sovrumsfönstret. Återigen betraktar ugglan Robban med sina nattsvarta ögon. Robban namnger ugglan ”Pallas”,
                          då en bild plötsligt bränns av inuti Robbans sinne: ”VEM”. Inget mer. Ugglan verkar vänta på en uppmaning, men en frustrerad Robban lyckas inte klura ut vad det envetna fjäderfäet vill. Det han får ur sig som närmast kan liknas vid en order är : ”hitta Elvira Wallin”. Ugglan stirrar outgrundligt på honom, för att sedan hastigt flyga sin kos.

                          Man fortsätter under middagen att leta ledtrådar, och väljer att fokusera på Kieslovski, då man minns att han vid ett tidigare tillfälle haft med samtliga tavlor att göra. Det allsmäktiga nätet förmedlar att Kieslowski äger ett förråd i stadens utkant. Kanske kan några ledtrådar stå att finna där? Just som de kliver ut genom porten mot bilen hör de ett skrik tvärsöver den sömniga gatan. En kvinna springer mot dom, vilt fäktandes med armarna mot skyn. Ovanför henne ses Pallas vildsint dykan ned mot henne, drivandes kvinnan framåt i en kakafoni av fjädrar och klor. Selwan sprintar mot undsättning, men ugglan lämnar direkt då han kommer nära. Förutom ytliga skärsår från Pallas skarpa klor, verkar kvinnan vara ok. Förvirrat uttrycker hon sin tacksamhet över trions ingripande. Men efter den initiala presentationen ändras hennes ton. Hon ser på vår trio, och verkar inse något. Hon nämner sig själv Jelena Hein, och även hon är på ett uppdrag. Åt Drottningen i gult.

                          Vid tredje koppen kaffe vid det lokala fiket, är frågorna fortfarande långtifrån lösta. Den nästintill markabert ordinära kvinnan i trettioårsåldern försöker förtvivlat övertyga vår trio om sitt ärliga uppsåt. Jelena förtäljer skyggt att hon, vid ett tidigare tillfälle, blivit utvald av Drottningen för att samla ihop tavlorna. Men hon tittade för djupt in i sin första tavla, och tog, med ett huvud fyllt av absint, en irrfärd genom Hyaderna, bortom tid och rum. Det var mer än vad hon mäktade med. Hon misslyckades med sitt uppdrag. Kastades åt sidan. Förbrukad. Kasserad. Drottningen i gult rörde sig vidare. Mot nya mål. Jelenas chans tycktes förlorad. Men långt senare fann hon vår trio, och insåg deras gemensamma mål.
                          Och med det, sin chans till upprättelse. En ny chans. En sista.

                          Jelena tystnar och tittar skyggt på våra rollpersoner bakom sin rått-färgade lugg. Föga förvånande drar Robban igång en utfrågning av rang, och ifrågasätter allt som sagts. Många koppar kaffe senare har dock någon slags vapenvila uppnåts. Även om vår trio inte helhjärtat litar på Jelena, så är de överrens om att de behöver henne. Hon säger sig nämnligen ha en lista. Hon vet vart tavlorna finns. Och hur man kan färdas mellan dom.

                          TImtal senare granskar Selwan och Robban noggrant prästkragekransarna runt sina huvuden. Häller det nyss tömda blodet över sina bara fötter. Och Dianas sovrumsgolv. Vårt nyligen utökade sällskap stirrar på ett av porträtten som står lutad mot sängaveln. Ritualen följs och man kallar på Elvira. Inget händer. Blodet klibbar mellan tårna. Kransen kliar. Plötsligt faller tavlan framåt och blir liggandes med duken nedåt. Då Robban försiktigt försöker ställa den upp, låser sig plötsligt en alltför lång kvinnoarm kring hans handled och drar med ett isande järngrepp in honom genom tavlan. Selwan kastar sig efter, med ett eget järngrepp om Robbans ben. De faller genom verkligheter, förföljda av Dianas skrik.

                          En puls. En rytm. Sakta dras de mot något. Mörker. Puls. Rytm. De förnimmer inget annat. Inte förrän solen exploderar och rytmen slungar dem båda ut genom mörkret, rakt igenom en sjuvåningars champangeglaspyramid. De badar i öronbedövande disco, glassplitter och förrvirring, medan de likt druckna försöker få en överblick. Det är fest. En sjuhelvetes fest. Folk i märkliga masker och krås skriker åt dem. Franska? Disco-diskanten skär i öronen. Robban drar snabbt med sig Selwan upp på fötter, och försöker hastigt knuffa sig fram genom den alltmer hotfulla folkmassan i den franska festvåningen. Med festdeltagarna hack i häl beger de sig in i närmsta rum och stänger hastigt dörren bakom sig.

                          Inne i vad som visar sig vara ett månbelyst sovrum finner de en stilig, men fest-sliten man i de femtio. Iklädd endast ett lakan, hälsar Patrice Daniel, tillställningens egen tour de force , på bruten engelska vår duo välkommen till hans fest. Under täcket i sovrummets enorma säng fnissar någon hysteriskt. Med Patrice hjälp välkommnas Selwan och Robban som exentriska underhållare från la Suède exotique! Då de båda är spritindränkta och såriga, erbjuds de även passande nya festkläder: en kostym i velcro åt Robban, och en nästintill påmålad turkos kostym med breda beslag åt Selwan. Till vår duos stora förtret nödjas de att gömma sina vapen bland sina gamla kläder i garderoben, innan de tvingas svettas loss på dansgolvet med Patrice och hans maskprydda församling.

                          Patrice själv visar sig vara en konstsamlare av rang, med fallenhet för djupt erotiska motiv. Han blir upprymd när Korbin kommer på tal, och bekräftar att han besitter ett magnifikt verk av henne i sin privata samling. Dock nekas rollpersonerna att se den. Kanske efter festens slut, retas den flamboyente Patrice. När den är över är det dock ingen som vet. Vår dou väljer att valhänt dansa vidare, och stöter snart på en ung modell, endast iförd underkläder, vid namn Matisse. Mellan låtarna lyckas man få nys om att även Matisse känner till tavlan, och frågar denne om inte han kan förevisa den. Sådär lite i smyg.
                          Matisse uttrycker dock oro för att i nuläget bli påkommen av Patrice, då Matisse själv bor i dennes lägenhet. Dock ber han rollpersonerna att vänta, och försvinner in i mängden på dansgolvet.

                          Vårt dou har dock inte tid med dylika fasoner, utan smyger istället iväg mot festsalens garderob, i hopp om att åter beväpna sig. Garderoben är dock låst, och siktet ställs istället in på hushållets städerska, madame Bocholulet. Säkert kan hon skaffa åtkomst till tavlan?Under förvändning att de behöver plåstras om, lyckas de få lite ensamhet med den långlämmade, blekhyade städerskan. Selwan kopplar på charmen, men finner att språketbarriären hämmar hans förförelseakt. Kommentarer som ”It sims so rång, but feels so rajt” samt ”AJ MUST HÄVE YOU!” får inte riktigt avsedd effekt. Madame Bochoulet skyndar hastsamt iväg, eleminerandes all möjlighet till lite skrubb-snusk.

                          Man bestämmer sig något slokörat för att börja utforska resten av den massiva etagevåningen, med den ständigt pulserande basgången som enda sällskap.

                          Kommentera


                          • #14
                            Del 13: What happens in Paris, stays in Paris

                            Bredvid festsalongen finner vår duo endast ett låst rum, vilket de formodar vara ett galleri. Härnäst hittas ett olåst pentry, där man förlustar sig på stulen champange. Man finner även Matisses rum, och snokar som bäst igenom det då någon hörs komma i korridoren. Det visar sig vara Matisse själv. Lyckligtvis verkar Matisse helt obekymrad över att de letat sig in i hans rum. Han har annat i åtanke.

                            Oväntat erbjuds Selwan och Robban att köpa målningen. För en rejäl summa pengar naturligtvis. Mer än vad rollpersonerna faktiskt kan mäkta med. Men det behöver ju inte Matisse veta, ler vår duo i mjugg. När de som bäst förhandlar om förtroende, pris och tavlans förmodade äkthet, tränger ett hårt bankande genom discopulsen. Matisse stelnar ögonblickligen till. Sedan rör han sig hastigt mot lägenhetens motsatta sida, till dess äldre ytterdörrar. Dörren formligen skakar, och Matisse öppnar nervöst, dock med de tre säkerhetskedorna stadigt på plats.

                            Matisse talar högljudt genom dörren till männen utanför, och tonen eskalerar snabbt. Franskan till trots dryper samtalet av ord kring pengar och lojalitet. Och om straff. Matisse låter underdånig och svettas mycket. Robban tröttnar snabbt på att vara diplomatisk och stampar med all kraft ned på den läderklädda sko som hindrar dörren från att stängas, och låser snabbt. Nu försöker inkräktarna utanför på allvar ta sig in. Tunga, köttiga nävar får dörren att skallra. Snabbt beväpnar sig nu vår trio i köket. Köttklubba och slaktkniv. En och annan korkskruv. Mattisse är halvt hysterisk, babblande om spelskulder och oinlösta lån. Selwan och Robban försöker övertyga honom om att omedelbart ge tavlan till dom innan det är för sent. När dörren sånär ger vika, lugnar sig plötsigt skrikandet och nya röster ansluter sig i trappen. Det visar sig vara husets grannar, vilka verkar få inkräktarna att ge sig på kas. För tillfället.

                            Man pressar nu den uppenbart skuldtyngde Matisse att snabbt ta dom till målningen, och genom den få en skälig betalning för att lösa in sin skuld. Man ska endast stanna till i stora salongen, och lyckas stjäla nycklarna från Patrice för att sedan hämta sin gamla utrustning från garderoben. En oroad, men märkbart lättad Matisse leder vägen.

                            Men i den stora salongen är stämmningen förändrad. Discopulsen är nu dämpad av tunga mörkröda draperier, vilka nu täcker såväl fönster som dörrar. Det maskprydda folket viskar mellan sig och det ligger en ekektrisk laddning i luften. Förväntan. Vår trio dras mot den enorma soffgruppen i rummets mitt, där Patrice väntar. Nu erbjuder även Patrice tavlan till våra rollpersoner. Han säger sig vara otroligt…inspirerad av tavlan. Han kan faktiskt inte sluta titta på den. Så fantastisk är den. Men nu kan den alltså snart bli i våra rollpersoners ägo. Mot endast en liten tjänst.

                            Vår trio vill dock ha bevis för att Patrice tavla verkligen är den de söker. I samlad trupp beger de sig så iväg mot dennes sovrum, eskorterade utav ett dussintal av de maskprydda gästerna. Sovrummet väggar visar sig fullkomligt belammrade med erotisk konst. Specifik sådan. Det är Leda med svanarna, kvinnor som förlustar sig med ormar, män med tvåhövdade åsnor och minotauriska betäckelser innuti mörka labyrinter. Men ingen av dessa målningar kan mäta sig med Korbins bestialiska verk. Skildrandet av Elvira Wallins bröllop är i det närmaste av fotorealistisk natur. Motivet föreställer Elvira, endast iklädd en blomsterkrans, som ger sig hän åt en virvlande massa utav köttslighet och blänkande tantakler. Runtom både beskådar och behagar sig en samling äldre maskbeklädda kvinnor över den artöverskridande orgien framför sig. Motivet tycks nästintill utstråla osundhet och befläckelse. Patrice betraktar hängivet tavlan framför sig med uttrycket hos en välsignad man.

                            Då det inte råder något tvivel om tavlans äkthet, står Selwan och Robban nu inför ett val. Att med våld förskanska sig tavlan, eller ställa upp på Patrice tjänst. De dussinet maskbeklädda gästerna i rummet tvingar dem att med en växande klump i magen acceptera det senare. Den maskerade massan nickar instämmande.

                            Tillbaka i festsalongens soffa är Patrice likt ett barn på julafton. Han har väntat så länge, förkunnar han med lågande ögon. Han är tacksam, ack så tacksam. Över den stundande uppofringen. Djupt oroade försöker nu vår duo slänga Matisse under bussen och erbjuda hans uppoffring istället. Men icke-sa-nicke. Matisse är enligt Patrice alldeles för ordinär. Tråkig. Inget gentemot la Suède exotique! Ögonblicket senare öppnas skjutdörrarna mot det låsta galleriet till, och via grova rep dras en industriel tingest in mot mitten av den förväntansfulla salongen. Maskinen ter sig likt en jättelik, förvriden, perverterad nidbild av en Alfons-helikopter. Komplett med kedjor, spännen, högtrycksborrar samt smorda pistonger. Och fukt-svullna piskor. Så många piskor. Patrice strålar av stolthet. Hans verk ska äntligen testas! Elvira hade sitt bröllop. Nu är det dags för Patrice att iscensätta sitt. Robban och Selwan stirrar sammanbitet på varandra då deras kostymer långsamt landar på golvet och mardröms-apperaturen framför dem plötsligt rosslar till liv. Double the fun! vrålar Patrice, när de första remmarna dras åt kring vår duo. Det är bara att sluta ögonen. Och tänka på Drottningen.

                            Barmhärtigt nog anländer morgonen, och med den en besk smak av rostigt stål, läder och skam. Vår dous kroppar sjunger ut sin klagan, medan deras söndrade psyke förtvivlat försöker förneka sinnesbilderna av nattens nidingsdåd. Patrice är dock i extas. Magnifiqe! utbrister han med darrande, svettig överläpp. ViIlken show! Vilken hängivelse!
                            Fantastique!

                            Våra sargade rollpersoner plockar upp resterna av sina respektive kostymer och leds av en bubblande Patrice mot hans sovrum. Ett löfter är ett löfte, trots allt. Patrice stannar plötsligt till och faller stapplandes baklänges, förskräckt pekandes mot den uppbrutna sovrumsdörren. Platsen där Elviras bröllop tidigare förevisades, gapar nu tom och öde. Selwan spetsar direkt öronen och lyckas höra snabba steg i trappen utanför. Utan att tveka kastar han sig ut och möts av en oväntad syn: madame Bochoulet hastar några våningar nedanför, med ”Elvira Wallins bröllop” i famnen. Selwan tar upp jakten i den trånga trappuppgången, medan Robban sätter av mot nödutgången i takvåningens andra ände.

                            Med oroväckande långa steg rör sig madame Bochoulet nedåt, våning för våning. I ett desperat försök att genskjuta, kastar sig Selwan över trappräcket de åtestående två våningarna nedåt och landar vid trapphusets ingång. Madame Bouchoulet är dock snabbare, och vräker sig med förvånande smidighet ut genom trapphuset, mot parken utanför. Robban, nyss nedkommen från brandstegen, har henne dock i sikte och ämnar genskjuta henne från sidan. Han befaller Pallas att hjälpa, men ingen uggla ger sig till känna. Otroligt nog rör sig madame Bouchoulet allt snabbare ifrån sina båda förföljare. Hennes hesa andetag studsar mellan träden i den ännu skuggtyngda parken. Under ett skräckfyllt ögonblick tycks vår duo ha förlorat henne ur sikte, men får bland en avsides klunga träd syn på en äldre pumpstation. Med uppbruten dörr.

                            Selwan spiller ingen tid, utan springer in i pumphusets kompakta mörker. Samma mörker får honom att snubbla på stegen ledandes nedåt och han faller handlöst ett flertal meter mot pumpstationens golv. Ett otäckt läte ekar genom pumpstationes inre, och Robban klättrar snabbt till undsättning. Selwans vänsterarm hänger slappt vid hans sida och mörkret till trots ses han grimaserar illa. Än mer problematiskt är vår duos brist på någon form av ljuskälla. Pumpstationens äldre paneler ger ett svagt rödaktigt sken, men vilket endast lyser upp någon meter framför. Robban lyckas beväpna sig med en kvarglömd planka, och tillsammans stirrar vår duo bistert in mot den mörka tunnel som breder ut sig framför dom. En väg in. En väg ut.

                            Ljuset från en mobiltelefon lyser likt en blixt upp pumphusets inre. En högröd, sprinkler-svettandes Patrice har tagit upp jakten genom parken, och ämnar fast besluten att återbörda tavlan till dess nya, rättmäktiga ägare. Ljuset från hans mobil leder långsamt vår nyformade trio allt längre in i pumpstationens inre. Vid stationens ände tar ett äldre grottsystem vid. Ljuset spelar över äldre, sliten arkitektur. Romersk? Keltisk? Svårt att veta. Någon har vistats här nere. Man finner kasserade burkar. En fuktskadad bibel. Tunneln fortsätter obönhörligt nedåt. Arkitekturen övergår snart till alltmer organiska sandstenstunnlar, envist eroderade utav århundrade av kalkvattens-tårar från staden ovanför. Än längre ned fortsätter alltjämt vår trios resa. Luften börjar kännas underlig. Vid sådana tillfällen kanske man börjar undra över hur gammal luften man andas är.
                            Och om hurvida den kan ta slut.

                            Ett märkligt surrande fyller plötsligt den smala grottgången, vilken ses öppnas upp strax framför våra rollpersoner. Bortom öppningen skymtas en jättelik, uråldrig kalkstensgrotta, badandes i det dova gröna ljuset från de självlysande alger som beklär dess väggar. Grottans större del upptas av en svartspeglande underjordisk sjö, och en mindre sandstensstrand finnes nedanför grottmynningen. På samma strand skådar man madame
                            Bouchoulet, som med vibrerande struphuvud utstöter den surrande strupsången. Hon är inte ensam. Runtom henne samlas förvridna, hukande humanoider, vars drag knappt är kännbara i det dova ljuset. Hennes flock. Alla sträcker vädjandes sina smutsiga, kloförsedda händer mot ”Elvira Wallins bröllop”, vilken madammen triumferande höjer över sitt huvud.

                            I desperation efter tavlan formar vår trio snabbt en motplan. Selwan smyger längst med grottväggen, i ett försök att gömma sig bakom ett närliggande klippmassiv, för att sedan flanka madame Bochoulet. Ett lyhört feltramp från Patrice gör dock att vi aldrig får veta vad just han och Robbans plan hade varit. Ett halvt dussin grottmorlocker rör sig väsande åt parets håll, med vässade klor och tillhyggen i beredskap. Enligt Robban är anfall alltid bästa försvar, och med ett förvridet leende placerar han med våldsam kraft sin bräda över struphuvudet på närmsta angripare. Patrice, beväpnad med en sällsamt tung flaska whiskey, anfaller skrikandes, men missar sitt mål. Selwan passar påpassligt på att obemärkt dyka in bakom klipporna. Grova klor skär igenom Robbans velcro-rustning, och hans bröstkorg ses snart läcka rött. Medtagen missar han sin nästa attack, medan Patrice triumferande låter sin flaska bekanta sig bättre med närmsta kranium.

                            Smygandes allt närmre, har nu Selwan positionerat sig ett dussintal meter bakom madamme Bochoulett. När ytterligare en strupsång ljuder, tar han sats och vräker sig likt en desperat quaterback mot den långlemmade hondjuret framför sig. Kollisionen formligen ekar genom grottan. Selwan landar överst, men får som tack ta del av frätande uppstötningar som madamme Bochoulet nu vålds-spyr ut över hans bröstkorg och hals. Även Robban blir nedspydd på samma manér av en närstående fiende, och sakteliga sprider sig en svag doft av frätande kött genom den underjordiska grottan. Selwan sluter sakteliga ett järngrepp kring madamens hals, men möts av en vädjan om nåd. Med tårar strilande nedför sina kinder ber hon för sig själv och sitt folk. Tavlan. De behöver den. Måste ha den. Selwans stålgrepp består, och madame Bouchoulet tvingas att välja mellan tavlan och livet.

                            I grevens tid kallas grottmorlockerna tillbaka av madammen, sakta vaggandes mot hennes öppna famn vid strandkanten. Våra rollpersoner plockar i all hast upp tavlan från marken, och söker sig mot mynningen av tunneln. Alla utom Patrice.

                            Med febriga, glasartade ögon krossar han sin flaska, vrålar viva la France!, och börjar urskiljninglöst att frenetiskt hugga grottinvånarna med dess vassa spetsar. Kanske hade Robban och Selwan försökt att ingripa. Om det inte vore för krusningen som genfor sjön, och ljudet av tusentals vattendroppar mot dess yta när något slingrar sig upp ur djupet. Alltför sent upptäcker Patrice det väldiga som ringlat sig kring honom och som drar ned honom under den nattsvarta ytan. Djupt nere i den underjordiska grottsjön får Patrice slutligen sin efterlängtade artöverskridande förbindelse. Selwan och Robban flyr hals över huvud längs den kalkstensprydda tunneln upp mot ytan.

                            Vår duo tvättar av sig vid närmsta parkfontän. De utgör en markaber syn. Genomsvettiga, nedblodade, sårade och anfrätta. Deras vilda blickar möter de förskräckta park-besökarnas. Krampaktigt kramar deras händer kring tavlan. Det prasslar till i en trädkrona ovanför, och något faller ned framför vår duos fötter. En blodig nyckelklippa.Pallas fäller ut sina vingar och ses hastigt försvinna in i det gråtunga molntäcket ovanför.

                            Kommentera


                            • #15
                              Del 14: Un adieu précipité á Paris

                              Man beslutar sig för att återvända till Patrice etagevåning. Där finner man dörren fortfarande öppen, men lägenheten är osedvanligt tyst. Vår duo låser dörren bakom sig och befarar att gangstrarna återvänt. Men då de når festsalen står anledningen bakom den nyfunna tystnaden klar: luften har helt gått ur festen. Med morgonsolens ankomst är allt nu lite för ljust, luktar lite för illa och alla är fulare än man mindes natten innan. Avslagna hälsningar hörs från soffor och från under bord. Discopulsen verkar ha fastnat på ett lågmält repeat.

                              Nycklarna visar sig dock fungera i Patrice lägenhet. Hastigt låses garderoben upp så att Selwan och Robban återfår sin utrustning och vapen. Då de byter om till sina vanliga kläder inser de vidden av sina skador och försöker med minst sagt varierande framgång att plåstra ihop varandra. Till slut lyckas man rätt bra, men vår duo ser rejält makabra ut, halvtäckta av bandage och plåster. Då man undersöker närliggande rum, stöter Selwan åter på sadistmaskinen från gårdagen.
                              Men trots att den nästintill fyller rummet, ser hoppbygget nu mindre ut i morgonljuset. Avskalad och sjaskig. Impotent. Med en lätt rysning stänger Selwan snabbt dörren bakom sig.

                              I rummet bredvid finner man ett andra galleri, även det fyllt med erotisk konst. Dock av något mer ordinär natur. Robban snor åt sig ”Les femmes de la mer”, den tavla som ser mest värdefull ut. Han skär loss duken, rullar ihop den och paketerar den tillsammans med ”Elvira Wallins bröllop i en stulen resväska. I andra delen av våningen hörs plötsligt ytterdörren bändas upp och vredgade röster fyller korridoren. Vår duo antar att gangstrarna nu faktiskt har återvänt och väljer att fly längst med en närliggande brandtrappa. Väl ute på gatan tycker de sig höra skott från ovan.

                              Snabbt rör man sig genom den myllrande storstaden, nu med ett enda syfte: en snabb färd hemåt.
                              Ett mobilsamtal från Diana avbryter dock tillfälligt deras planer. Det visar sig att en del har hänt sedan deras tavelfärd. De tre Korbinska porträtten har fått flyttas, då Diana och Jelena blivit anfallna utanför lägenheten. Diana är övertygad att det är samma typ av hundliknande pack som anföll vid Robbans lägenhet i början av sökandet. Dock drevs de iväg då de fick smaka motstånd. Endast Dianas mitella-insvepta arm visar spår av incidenten. Vår duo har även varit borta två dagar mer än de rimligen borde. Att resa med tavlan verkar ha sitt pris i tid, såväl som i blod.

                              En resa mot Sverige bokas, vilket innebär en sällsamt lugn och vilsam tågresa för våra rollpersoner. Men inte ens stillsamheten stoppar drömmarna. Denna gång rör de de Riksarkivets svindlande mörkergångar och trälåren med de mumifierande kvarlevorna. Efter drömmen följer, likt klockslag, nattens möte med Elvira Wallin. Likt oftast är hon notoriskt svårtolkad, men uppmanar vår duo att ta hand om sina nära och kära. Inte göra som hon gjorde. Mot sin dotter. I skuggan mellan två gatuljus är hon sedan försvunnen.

                              På Dianas begäran möts man upp i Köpenhamn, där det över den sedvanliga fikan berättas att en av porträtten man söker finns här i staden, hos en konstprofessor vid namn Lars Magnussen. Jelena vill gärna se ”Elvira Wallins bröllop”, men varken Robban eller Selwan går med på detta.
                              De hänvisar till att tavlan kan utstråla osund påverkan i allmänhet. Och på Jelena i synnerhet.
                              Bägge tavlorna låses in i det kraftigaste förrådet som Hovedbanegården kan erbjuda.
                              Magnussen visar sig bo i ett höghus i de finare kvarteren kring Store Strandstraede. Robban slår ett samtal till Magnussen, och säger sig företräda det Korbinska sällskapet. Han föreslår en bytesaffär: Magnussens tavla mot den nyligen stulna ”Les femmes de la mer”.

                              Magnussen själv svarar dock vänligt, men föga förvånande, att han ogärna skiljs från tavlan. Våra rollpersoner får tyvärr inte ens låna den. Tavlan betyder mycket för honom. Omedelbart efter att samtalet avslutas funderas det över hur man lättast ska ta sig in i Magnussens lägenhet. Det hela är inte helt oproblematiskt, då vårt sällskap inte ens är säkra på att tavlan finns i lägenheten. Till slut är man överens om följande: man ska slå ut husets internet, och därefter utge sig för att vara utsända reparatörer, och därigenom få tillträde till Magnussons lägenhet. Skulle Magnusson konstra, hoppas man på att Diana kan övertyga honom att släppa in dem. Hon har ju övertygat förut. Som sista utväg får en rejäl rallarsving fungera. Även den har ju funkat förut.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X