Tillkännagivande

Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

[RQG] Klarvin och vidare (spoilers)

Minimera
X
 
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

    [RQG] Klarvin och vidare (spoilers)

    I det följande finns spoilers frånKampanjmaterial: https://kanka.io/en/campaign/17819
    Spelet: https://app.roll20.net/campaigns/det...ine-and-beyond

    Klarvin och vidare

    Försvaret av Äppelby

    Det var höst i Sartar, jordsäsongen i solens år 1625. Fruktträden dignade, gyllene fält av korn svajade inbjudande i den lätta brisen, men den ovanligt rika skörden inte till fullo bärgats än. De vars lador redan borde ha fyllts hade haft annat att tänka på, tack vare de världsomvälvande händelser som helt nyligen skakat om en hel världsdel. För ett par veckor sedan hade en grupp rebeller uppväckt en gigantisk slumrande drake, stor som en bergskedja, som därefter uppslukat större delen av det invaderande Månkejsardömets armé och ledarskap, och flera decenniers tyranniskt styre var plötsligt till ända. I detta vakuum försökte lokala klanledare hävda sin makt medan herrelösa soldater tog till röveri och plundring för att överleva. Det var inte underligt att folk inte visste om det var värt att ta in skörden eller bättre att packa sina värdesaker och fly så långt bort som möjligt. Nu skyndade de som fanns tillgängliga med att slå och skörda innan det var för sent.

    I detta landskap färdades tre unga män. Den som red främst var lång och atletisk, och han satt på en massiv bisonoxe som tryggt och orubbligt lunkade vägen fram. Han bar en lång lans och sköld, och hade ett svärd vid sidan. Den mittersta ryttaren hade ädelt utseende och rak hållning. Även han hade svärd och sköld, och han red på en zebra som stolt kastade med huvudet så att de smyckade tömmarna rasslade. Den siste var kraftig och bar på en fotsoldats stora sköld och svärd, och även han satt på en zebra. Alla tre var rustade i pansar från topp till tå, men mannen i mitten hade en bronsrustning av högre kvalitet som fick honom att sticka ut från gruppen.



    Det där var ingen stor by, tänkte Derdil när den lilla husklungan kom i sikte. Han höll in sin bison och vände sig mot de andra. “Harmast, snart får vi se om de bärgat sitt vin i Äppelby!”

    Mannen i bronsrustningen lutade sig en aning åt sidan för att kunna se förbi den mörka bisonoxen och nickade. “Det får vi hoppas”, svarade han och red upp bredvid Derdil. “Om ett par dagar mångdubblas befolkningen av alla som kommer hit för att fira skördefesten, och något måste de ju dricka. Ett är i alla fall säkert, vinhandlaren kommer gå med förtjänst i år!”

    Dangik som red sist kom också han fram på sin zebra och spanade ner mot byn. “De behöver annat att tänka på än allt jävelskap som pågår just nu”, muttrade han. De tre sporrade sina riddjur och red uppmärksamt vidare mot de stillsamma husen.

    Fastän byn var liten innehöll den flera imponerande byggnader. Husen var av vitputsad sten, och i centrum stod två tempel, det största var helgat åt kärleksgudinnan Uleria, medan det andra, som var mindre i omfång men som tack vare ett torn höjde sig över resten av samhället, var tillägnat alla de övriga gudarna. Mellan dessa två låg värdshuset, en tvåvåningsbyggnad med vingar och stall som omslöt in innergård. Det var uppenbart att de som besökte Äppelby var många fler än de som bodde där.

    Flera kärror med nybärgat korn eller vintunnor var på väg in från fälten och gårdarna utanför. De personer de såg på gatorna verkade upptagna med att förbereda den kommande festen, men det var något tryckande över atmosfären. Många av byborna såg spända ut. De tre ryttarna fick många blickar, en del undrande, andra som närmast tycktes lättade. När de kom fram till värdshuset lämnade de över sina riddjur till stalldrängen och gick in.

    Därinne var tomt sånär som på en man och två kvinnor. Den ena kvinnan visade sig vara värdshusvärdinnan medan den andra var Aileena, den lokala Uleriaprästinnan. Mannen, vars namn var Hendroste, var hästhandlare. Harmast tog till orda, presenterade sig och sina följeslagare och berättade att de hade kommit på uppdrag av Baranthos, hövding av Ernaldori, för att rekognoscera och ta reda på hur följderna av Drakresningen och Månkejsardömets frånfälle såg ut. Prästinnan hälsade artigt tillbaka och värdinnan välkomnade dem till Äppelby.

    Hendroste berättade att de kom lägligt eftersom byn var ansatt av svinryttare. Dessa vildsvinsridande halvtroll hade överfallit gårdar längre ut och sagt att de skulle ta själva byn snart. Det fanns faktiskt en överlevande från en gård som attackerats här på värdshuset som de kunde tala med. Värdinnan lade till att om de ville åta sig att försvara byn skulle de få bo och äta hos henne gratis. Harmast, Derdil och Dangik bad att få träffa mannen, som låg illa tilltygad till sängs på övervåningen. Det var tydligt att han hade blivit torterad, och ingen visste varför just han hade lämnats levande av halvtrollen. Han kunde i alla fall inte berätta mycket vidare förutom att hans gård attackerats och bränts ned, och att alla utom honom hade blivit dödade. Derdil önskade honom snabb återhämtning och därefter gick de tillbaka ner.

    Väl där kungjorde de sitt beslut att rädda by från de slemma svinryttarna, till allmän glädje och förtröstan. En utmaning låg i att redan nästa dag skulle den stora Skördefesten infalla, följd av Slaktfesten till Orlanth på natten. Byn, som hade ett tjugotal invånare, skulle fyllas på med minst etthundra besökare som alla skulle ge sig hän i det rituella firandet. Naturligtvis vore byn extra sårbar just då. Det fanns inte många vapenföra, förutom Hendroste som var vass med båge fanns en äldre Orlanthprästinna, Kareena. Hon hämtades till värdshuset och lovade att hjälpa till så gott hon kunde. Vinhandlaren, en äldre man vid namn Squinch, bodde på värdshuset, och trots hans något överlägsna attityd gav han tillstånd att använda kornförrådet som han förestod om så krävdes. Det var en bastant byggnad med magiskt lås, så det skulle kunna komma till gott bruk.

    Eftersom det var sent gick äventyrarna och lade sig, men de delade för säkerhets skull upp natten i skift som de vakade i tur och ordning. Även Hendroste hjälpte till. I gryningen följande dag åt de en skyndsam frukost och gav sig sedan av till den nedbrända gården för att söka efter spår. Den låg några kilometer bort, men allt de fann var förkolnade ruiner och förvirrande fotavtryck, inga av vilka de lyckades följa i någon särskild riktning därifrån. Det fanns heller inga spår av några kroppar. De återvände och började nu patrullera omkring i byn för att ta in omgivningen och smida försvarsplaner.

    På väg tillbaka såg de hur vägarna fylldes med folk på väg till festivalerna. Kärror med bondefamiljer, enstaka individer som gick till fots, en och annan till häst. Alla var festklädda efter bästa förmåga. Tillbaka i byn var förberedelserna igång. Bybor bar bord och bänkar, några staplade en stor vedhög i mitten på torget. De tre Ernaldorianerna började vandra runt och ta in omgivningen. Byn var inte särskilt försvarbar i någon riktning. Den bestod av endast ett dussin byggnader, men de var uppenbart att de stått här länge. De var gjorda av vitputsad sten med tegeltak, och de tre centrala, värdshuset, Alla Gudars tempel med sitt höga torn och templet till Uleria dominerade allt annat. I nordöst reste sig en höjd i terassliknande steg, i övrigt övergick samhället i skogsdungar och fält, med en och annan ruin som markerade ett stycke av historien som kommit och nu passerat. Nu var byn full av människor, och allteftersom skördefesten kom igång utomhus satte sig gruppen på värdshuset för att överlägga. Då kom det in två män som de kände väl, Gar Kalargsson och Lordin Garlensson. De var medlemmar av Ernaldori och årsbarn med dem. Derdil kände Gar som en skarp jägare och Lordin som en följare av Lankhor Mhy, kunskapens gud. De var tydligen även de utsända av Baranthos men hade kommit iväg någon dag senare. De invigdes i situationen och snart satt de fem och diskuterade planer medan de drack äppelvin och té.

    Planen

    Det som de till slut kunde enas om, och som de skulle bli tvungna att presentera för byborna nästa dag, var att de skulle placera Hendroste med sin båge i det höga tornet i Alla Gudars Tempel, som även skulle försvaras av Kareena, Orlanth-prästinnan. Aileena skulle naturligtvis hålla Uleria-templet tillsammans med sina assistenter men resten av byn skulle inkvarteras på värdshuset, som var den mest försvarbara byggnaden. Efter att Gar gått omkring och sökt av terrängen hade han fastställt att det rörde sig om fem till tio Tuskriders, men de kunde omöjligt vara säkra och framförallt inte veta från vilket håll de skulle komma. Deras bästa plan var att försöka åstadkomma en strid med huvudstyrkan framför värdshuset, så att de som gömde sig därinne kunde falla dem fienden i ryggen.

    Dagen övergick i kväll. Äventyrarna gick ut på byn igen och såg på festligheterna. Kvinnorna hade samlats runt den stora brasan som brann mitt i byn och mässade extatiskt medan prästinnorna utförde de uråldriga riterna. De patrullerade och höll utkik med det verkade som om halvtrollen hade för avsikt att vänta tills folkmassan gett sig av och åter lämnat byborna ensamma. Till slut föll mörkret, firandet nådde sin kulmen och kvinnorna drog sig tillbaka. Nu var det männens tur, och Derdil som var initierad i Orlanths kult tog av sig sin rustning och förberedde sig att delta. I fackelsken började de leda fram boskapen som skulle slaktas till Orlanths ära, och både de och oxarna gick med sänkta huvuden, som om de delade sorgen över vad som komma skulle. Orlanth-prästinnan Kareena sjöng kraftfullt allteftersom djuren fördes fram till bålet ett och ett och slaktades i enlighet med ritens krav. Blodet flödade svart i det flammande skenet, och deltagarna sjöng och grät om vartannat. Så pågick det hela natten, och snart blev de övriga äventyrarna tvungna att gå till vila. Endast Derdil stannade med sina kultfränder, sjungandes och fastandes tills det blev ljust.

    Nästa morgon när de andra steg upp för att äta frukost satt Derdil rödögd och blek och åt gröt i matsalen. Efter att äventyrarna ätit och förberett sig gick de ut på byn medan de förberedde sig på att presentera sin plan för byborna. Allt var tyst, och det enda som kvarstod av nattens riter var den stora pyrande askhögen där några hundar tog för sig av slaktavfallet. Ett antal korpar kretsade runt ovanför och vågade sig ibland på att dyka ner och hugga ett stycke när hundarna var upptagna. Derdil tänkte att Orlanth nog var nöjd med att offret även delades med fåglarna som levde sina liv i hans vindar. Förmiddagen gick och byn började vakna till liv. Runt middagstid tog sig byborna en efter en till värdshuset, och när alla var samlade gick äventyrarna dit.

    De hade bestämt att Derdil skulle föra gruppens talan, då han var son till Aris, den store skalden, och hade ärvt något av vältalighetens gåva. Han ställde sig på en pall och tog till orda. Han talade till folkgruppen om deras stolta arv som medlemmar av Colymars stam, och hur Orlanth och Ernalda alltid hållit dem nära sina bröst. Han talade om förfäders stordåd och folkets ändlösa förmåga att genomgå lidande och umbäranden för att till sist alltid nå fram till sin välförtjänta frid. Och han talade om hur ett band av samvetslösa småtroll ridandes på enorma vildsvin nu hotade dem. Som tur var hade Derdil och hans klanbröder skickats ut av hövding Baranthos, och de hade kommit i rättan tid för att avstyra den annalkande katastrofen. Hans ord tycktes ha verkan, och det kom entusiastiska utrop från en del av publiken. Någon frågade hur de tänkt att försvara byn, och Derdil gick in på detaljerna. Byborna gick med på att förskansa sig inne på värdshuset med sina värdesaker, men det var inga ytterligare som ägde vapen eller var i övrigt stridbara. Så småningom avslutade Derdil mötet. Byborna tackade honom och gick tillbaka till sitt. Det var inte helt uppenbart att de kände sig fullständigt trygga i äventyrarnas händer, men deras plan var det bästa de kunde hoppas på.

    Folket i byn började nu förbereda sig för attacken. De samlade ihop sina dyrbaraste ägodelar och hjälpte varandras gamla och barn till värdshuset, som nu åter blev fullt kort efter den stora skörde- och slaktfesten. Äventyrarna hjälpte till bäst de kunde men var mest fokuserade på att vakta byn. Ingenting rörde sig dock ute i terrängen och utanför byn var allt tyst. Det blev kväll och alla gick till sängs så gott det gick i det överfulla värdshuset. Derdil och hans följeslagare gjorde upp ett vaktschema men den beckmörka natten förflöt händelselöst. Nästa morgon var de tidigt uppe och redo. Ännu en man från klan Ernaldori, Udo, dök upp och anslöt sig till gruppen. Han, Gar och Lordin tog upp positioner på värdshusets tak med sina bågar, medan Derdil, Dangik och Harmast höll utkik längs vägen utanför. Timmarna gick.

    Svinryttarnas attack

    Plötsligt visslade Hendroste uppifrån tornet. Derdil red fram och tittade upp mot Hendroste, som pekade åt norr och gestikulerade med två fingrar. Dangik kom framspringande och de tog sig snabbt och försiktigt åt det håll Hendroste pekat. De tog skydd bakom ett hus och hörde nu ljudet av tunga galopperande klövar någonstans bortom andra sidan. Ett horn ljöd hest. ”Gå fram och möt dem så tar jag dem i flanken”, viskade Derdil. Dangik nickade och klev resolut fram och ställde sig på den vitdammiga vägen medan han slog på sin stora sköld med svärdet. Gutturala utrop hördes och Derdil tyckte det lät som två svinryttare. Antagligen spejare. Var var de övriga halvtrollen? Det här var i alla fall en chans att snabbt slå ut två av dem. Han backade med Gorth, sin tappra bisonoxe, för att få tillräcklig uppfart för en ryttarchock. Men de dök inte upp på den plats han väntade sig, och Dangik började istället springa framåt. De höll på att passera huset åt andra hållet. Derdil vände sig ditåt och strax dök två välrustade halvtroll på enorma vildsvin upp, i full fart västerut medan de blåste i hornet. Derdil sporrade oxen och lade lansen till rätta under armen. Som ett åskmoln dundrade den mäktiga besten framåt mot svinryttarna. De upptäckte honom och försökte komma undan, men Derdil var snart framme i flanken på den längst bak. Denne hann precis få upp skölden och lansen slog i med full kraft. Svinryttaren lyckades dock styra bort slaget och fortsatte bort, medan Derdil släppte lansen och drog sitt bredsvärd. Han förföljde svinryttaren tätt inpå och snart var de i västra utkanten där den andra skogsvägen ledde in i den lilla byn. Nu visade det sig att deras fiende var listigare än de förutsett. Två till halvtroll på jättesvin anslöt till dem som var på flykt undan Derdil, och när dessa nu vände sig om stod han plötsligt öga mot öga med fyra fiender. Samtidigt hördes rop och hörnstötar bortifrån värdshuset. Fienden kom även från söder och anföll medan Derdil och Dankik, som nu kom springande i sin tunga rustning, var upptagna här. ”Vi måste falla tillbaka”, ropade Derdil men Dangik fortsatte bara framåt. ”Är det Humakt som driver honom?”, hann Derdil tänka innan han fortsatte mot halvtrollen. En som följer Humakt backar aldrig från en strid när den väl inletts, och fastän Derdil inte gillade oddsen kunde han inte låta sin frände slåss ensam mot en sådan övermakt. Han sporrade Gorth och stormade fram mot fienden.

    Med ett brak drabbade de samman. Utan lansen kunde Derdil inte åstadkomma samma chockverkan, och befann sig han och Dangik i en desperat närstrid med de fyra halvtrollen. Flera hugg utdelades fram och tillbaka, men plötsligt stötte ett av dem sitt svärd under Derdils höjda sköld, och spetsen gled mellan fjällen i pansaret och in i buken. En stark smärta skar igenom kroppen och det svartnade för ögonen. Han kände hur han föll genom luften, och det verkade ta en evighet innan han landade på marken. Den hårda dunsen fick honom att kvickna till. Han lyckades koncentrera sig och använde sin helande magi för att snabbt sluta såret. Detta gjorde det möjligt att snabbt komma på fötter igen och återuppta striden från marken. Nu var det hans tur att utdela ett fruktansvärt hugg, som splittrade halvtrollets sköld och gick in i armen. Halvtrollet vrålade av smärta och styrde sitt vildsvin bakåt. Gorth stångade även mot trollen, och Dangik högg med svärdet, och till slut flydde svinryttarna svårt skadade därifrån. Derdil använde sin helande magi på Dangik som fått ett svårt sår i armen, och sedan skyndade de mot värdshuset. Där låg det ett par döda halvtroll, och de såg hur två andra flydde bort mot skogen. Byn var räddad!

    Folket samlades och jublade. De kunde andas ut igen och överöste äventyrarna med tacksägelser. Prästinnorna helade deras skador, mat och dryck bars in, men äventyrarna sade att det inte var över än. Svinryttarna hade till största delen undkommit och kunde återvända. När de vilat upp sig bestämde de sig för att följa fiendens spår, som ledde sydöst ut i skogen.

    Grisjakt

    Gar hade inga problem att spåra, och de gick i samlad trupp med honom ett femtiotal meter framför. Efter någon timme korsades spåret av spår efter enorma klövar, liknande jättesvinen men många gånger större. Dessa halvmeterbreda avtryck tycktes följa svinryttarnas ett tag för att sedan ta av inåt skogen igen. Med förhöjd uppmärksamhet fortsatte äventyrarna några timmar till. Då hörde de halvtrollens röster igen någonstans framför dem. Försiktigt smög de fram, och såg de sex överlevande i en liten ravin där de gjort upp sitt skydd. Gar och Lordin kröp upp på höjden bakom dem, medan resten väntade utom synhåll på sina riddjur. När bågskyttarna började skjuta stormade Derdil, Dangik och Udo fram. I pilregnet och närstriden nedgjordes halvtrollen snabbt, och faran från dessa banditer var definitivt över. Ett pilregn gjorde även processen kort med jättesvinen som stod bundna längre in i ravinen. Halvtrollen hade få värdesaker förutom en magisk kristall och en stav. Derdil ställde upp en segertrofé av trollens spjut och sköldar, och tog med svärden för att dedikera till Orlanth i templet i Äppelby. Då hörde de hur något enormt närmade sig i skogen, träd skakade och grenar bröts av. De väntade inte för att se vad det var utan gav sig snabbt av mot byn. Ljuden följde dem ett tag men avtog sedan. Väl tillbaka i byn i kvällningen möttes de återigen av bybornas jubel. Vapnen helgades i källaren i Vapenmästarens Gilleshus, där det fanns kapell till både Orlanth och Humakt.

    Något värt mer än mynt

    Efter detta höll man en stor fest, och äventyrarna belönades med pengar. Dessutom fick Derdil erbjudande om att bli byns tegn, vilket han antog. Han fick därmed bo i tegnens hus till vilket tillhörde fem hudar med fält med en familj som brukade vardera, varav han fick behålla överskottet. Hans skyldigheter gick ut på att försvara byn och döma i mål. De fick veta att det stora monstret i skogen måste varit Rödöga, ett magiskt vildsvin stort som ett hus som svinryttarna tillbad. Det hände att det kom och bökade upp deras fält men brukade inte attackera dem.

    Befrielsen av Jonstad

    Äventyrarna fick även reda på att Kallyr Stjärnbryn gått till anfall för att befria Jonstad, men de bestämde sig för att inte resa dit utan deras klandrottnings godkännande. De reste sedan till Klarvin för att få utmärkelsen bekräftad av drottning Leika Svartspjut, och Derdil fick ett fint svärd och en armring av henne. Sedan återvände de till Äppelby. Där fick de så småningom veta att Stjärnbryn lyckats med sitt anfall och att Jonstad befriats. Prästinnorna från Grönstenstemplet till Ernalda hade åkallat en enorm jordelementar som bildat en ramp som sartariterna använt för att komma över stadsmuren. Hela garnisonen och många invånare hade massakrerats.

    Vinterkrig

    Efter ett par veckor kom dock två härolder bärandes fyra olikfärgade pilar, blå, gul, svart och röd, vilket symboliserade fiendernas fyra element. Månkejsardömet hade gått till motattack! Molnskepp hade siktats. Allmän mobilisering var kommenderad, och äventyrarna anslöt till Blackspears trupper i Runegate där armén först samlades. När det var dags marscherade de ut för att försvara vadstället i norr vid Tvåsystrar, en by i två delar som låg på varsin sida om floden. Kallyr Stjärnbryn skulle å sin sida hålla vadet vid Svårvad längre österut. Till äventyrarnas förtret fick de dela på uppgiften med Malani-stammen, deras rivaler. Det gick rykten om att Malani tänkte anfalla Colymar för att få fördelar när kejsardömet återtog kontrollen, men inget av detta hände. Derdil, Dangik och Udo anmälde sig som frivilliga att ta sig över floden och speja efter fiender. Det gick inte så bra, både Derdil och Dangik föll av sina riddjur och höll på att drunkna. Till slut kom de över, spejade runt ett tag men såg inget och återvände. Senare fick de veta att Månkejsardömet attackerat Stjärnbryns positioner vid Svårvad. Under natten lystes natten upp av något som såg ut som fallande meteoriter långt bort i öster. Derdil iakttog att de tycktes komma från Orlanths stjärnbild. De slog ner någonstans därborta och stora ljussken flammade upp. Nästa morgon kom nyheten att Stjärnbryn vunnit. Stort firande utbröt. Längs floden började nu kroppar komma flytande i hundratal, tarshiter såväl som sartariter. Många av kejsardömets soldater hade brännskador medan sartariterna hade fruktansvärda sår. Det gällde att inte låta liken flyta ut i Upland Marsh, som var känt för att ge upphov till odöda, så man kämpade för att samla in dem och bränna dem. Senare återvände äventyrarna till Klarvin och deltog i ännu en segerfest, där de blev inbjudna till självaste Svartspjuts bankett, vilket var en stor ära.

    Den heliga hjorden

    Drottningen bad dem nu att hjälpa med ett annat problem. Klan Varmandi i norr vaktade en hjord med helig boskap, som attackerats av monster, och de behövde hjälp. Kunde äventyrarna åta sig att resa dit? Självklart. Nästa dag gav de sig av i sällskap med en ung herde, Heortal, som berättade att hjorden attackerats av Sakas, en sorts jättekatter med långa klor.

    Uppdraget att ta hand om Sakkar-problemet var inte så mycket ett erbjudande som en order. Inte för att man måste lyda drottning Leika Svartspjuts order, men hon hade ju rätt. De var en grupp som visat sig kompetenta, och de här monsterna var ju tydligen mer än vad en grupp ordinära herdar klarade av.

    Efter lunch återvände de genom Nymiedalen till Äppelby för en övernattning innan vidare färd till Colymarstammens heliga boskaps betesmarker. Det var början av vintern (Fruktbarhetsveckan i Mörka säsongen) och på toppen av Stjärneldsåsarna låg det snö. Det var fruktansvärt obehagligt att ha metallrustning på sig någon längre stund. Heortarl, som kallades Tarl, var sexton år gammal och uppenbarligen imponerad av äventyrarnas bedrifter och erfarenheter. Det var tydligt att den unge herden drömde om ett äventyrligt liv.

    På morgonen gav sig Derdil, Lordin och Gar iväg. Resten av gruppen skulle följa dagen efter. De följde Svanfloden till Hiordingklanens Svanby där det fanns ett vad. De hälsade, och tittade storögt på kvinnornas dräkter av svanfjädrar. Över vadet svängde de åter österut mot Varmandiklanens Ekeby. Efter lunch där gav de sig av in mellan Gejaykullarna. Det innebar att de närmade er gränsen mot Malanistammen, närmare bestämt Orlevingklanen.

    Lordin berättade om Tarkalors torn längre västerut. Det byggdes av Sartarkungen Tarkalor Trolldödaren för mer än femtio år sedan. Det byggdes i gränsområdet mellan Colymar- och Malanistammarna för att underlätta fred mellan dem. Under ockupationen har det inte använts.

    Varmandiherdarna

    Lagom tills mörkret närmade sig nådde de hjorden. Den bestod av ungefär etthundra kolsvarta kor. De fem herdarna hade slagit läger i en av de många låga husruiner som finns på många platser här. Den som steg fram för att hälsa var Vargast, som ju Derdil kände eftersom Vargast är kär i Derdils lillasyster Eonislara. De andra fyra var Jareena, Varlanth, Hengall och Cara. De var alla Orlanthinitierade Varmandiherdar. Vargast som var 25 år gammal var den äldsta bland de närvarande. De bjöd på flatbröd, ost och torkat kött. Vargast bjöd på utspätt vin.

    Under kvällen pratades det om monsterna och äventyrarna lärde att de enorma kattdjuren attackerat vid två tillfällen med ungefär en veckas mellanrum. Eftersom den senaste attacken var för ungefär en vecka sedan var herdarna rädda att det snart var dags igen. De hade sett två sakkars, sabeltandade kattdjur större än korna. Dessutom varnade herdarna för banditer i området. De kom från Orlevingstammen, vilka dessa Varmandiherdar uppenbarligen inte tålde.

    På morgonen bad äventyrarna herdarna sakta ner hjorden för att de skulle kunna förbereda ett försvar. Herdarna klagade och sa att hjorden behövde röra på sig för att få bete. Det kompromissades. Gar hittade nyligen gjorda spår efter sakkars, men kunde inte utröna vart de gått.

    Under dagen passerade hjorden över gränsen in i Orleving-land, men när äventyrarna påpekade detta nekade herdarna och sade sig inte erkänna sådana anspråk. “Det här är vår mark!” hävdade de.

    Kattattack

    På eftermiddagen stannade de i en smal dalgång med en iskall bäck där det fanns bete och vatten för djuren. De spred ut sig runt hjorden. Gar och Lordin på småklippor och Derdil på sin bison. Gar satte nästan osten i halsen när det från klippan han var på väg upp på sprang två enorma sakkars ner mot boskapen. De enorma djuren fällde genast var sin ko. Hjorden skenade.

    Lordin, uppfylld av lojalitet med Colymarstammen, satte en pil i huvudet på den ena katten som omedelbart kollapsade på marken. Därefter satte han fart mot djuren, till synes utan problem rakt genom den skenande hjorden. Derdil lyckades rida genom den skenande hjorden fram till den andra katten, som med ett fruktansvärt vrål hoppade upp och bet huvudet av bisonoxen. Derdil lyckades landa upprätt. Tillsammans med Gar gick de i närstrid med monstret som var nära att göra processen kort med Gar, men tillsammans lyckades de nedkämpa det.

    Gar försökte ge Derdils bisons själ en lugn resa.

    Hjorden hade skenat åt flera håll. Vargast och Jareena försökte följa en grupp djur medan Cara gav Hengall första hjälpen. Han hade hamnat i vägen för skenande boskap. Jareena ropade "Hjälp Varlanth och Tarl! De följde hjorden som sprang norrut, mot Ormtegnsdalen - det är Orlevingklanens jordbruksmark!"
    Last edited by Puckohue; 22 February 2020, 11.50.

    #2
    Inkräktare och boskapstjuvar

    När äventyrarna kom ikapp hjorden som bestod av ungefär femtio djur, och de två unga herdarna, såg Lordin att en grupp Orlevingkrigare närmade sig. Äventyrarna ställde sig snabbt mellan hjorden och de annalkande krigarna. De var sex stycken, varav två till häst. En Orlanthiledare, en Humaktkrigare, och fyra Orlanthikrigare till fots.

    Orlevingkrigarna stannade på kastspjutsavstånd. Den som hälsade var Deseros, tegn. Han konstaterade att herdarna inkränkt på deras mark och krävde att de omedelbart lämnade området, men lämnade kvar hjorden. Lordin försökte mäkla fred genom att uppmana till sartaritisk enhet. Det föll inte i särskilt god jord, men Deseros sade sig nu nöja sig med 30 av djuren.

    Det fick Tarl att väsa till äventyrarna att "han är rädd för er den fegisen!".

    Efter en stunds munhuggande gav Derdil herdrna order att börja valla hjorden tillbaks söderut. Orlevingkrigarna följde efter på avstånd.

    Tarl skrek åt dem att "Haha! Nu går vi hem med vårt boskap och det finns inte ett skit ni kan göra åt det era fega jävla getknullare!". Det var tydligen mer än vad en särskilt storväxt Orlanthikrigare kunde ta. Han kastade sitt spjut rakt i magen på Tarl som kollapsade, svårt sårad.

    Orleving-tegnen Deseros såg överraskad ut men gav genast tecken åt sina krigare att attackera. Varlanth sprang till Tarl för att läka honom medan äventyrarna gjorde sig redo att slå tillbaka Orlevingarna. De båda sidorna kastade sina besvärjelser och åkallade sina runor och passioner. Sedan siktade Derdil med sitt kastspjut - men snubblade och råkade kasta det rakt i huvudet på Tarl som låg på marken brevid honom! Varlanths blick på Derdil var inte att leka med, men Tarl överlevde. Efter en kort strid retirerade Orlevingkrigarna - alla utom den storväxte som låg sårad kvar. Han sade sig heta Alantos “Store” och uppgav sin lösen till 500 månar.

    Med Orlevingkrigarna avvisade och kattmonsterna dödade var det bara för äventyrarna att ta farväl av herdarna och återvända till Ekeby. Där togs de emot av hövding Korol Ormtunga som var mycket belåten med hur det hela gått och bjöd på fest. Han spottade och fräste av ilska när han hörde om Orlevingkrigarna, men sken upp när fången överlämnades. Hövding Korol deklarerade att Äppelbytegnen med sällskap nu räknas till Varmandiklanens vänner och gav dem tio kor.

    Äventyrarna återvände till sitt hem i Äppelby och rapporterade sedan hur det gått till drottning Leika under ett besök i Klarvin.

    Draken

    Derdils bison hade dödats i striden mot kattdjuren i Gejaykullarna, och en ny beställts. Även några av de andra behövde riddjur. En dag i Mörka säsongen när snön inte föll var det dags att ta sig till Klarvin för att köpa dessa djur. Snön var flera decimeter djup där de gick söderut på herdestigarna mot Nymiedalen. Plötsligt hördes ett avlägset, mullrande rytande, som från ett djur eller monster. Strax sågs en enorm varelse lyfta från marken i Nymiedalen - en drake, säkert femton meter lång! Den sprutade eld mot en gård, flög några varv högre och högre, och flög sedan österut över den täta Tarndisiskogen mot Åskbergen där den försvann ur syne.

    Jenstals gård

    Äventyrarna skyndade sig mot gården draken sågs vid. Udo var skräckslagen och ville inte närma sig. Hans minnen från Drakresningen för bara två drygt säsonger sedan gjorde sig påminda. I boskapsfållan vid gården låg många döda djur - sönderslitna och brända - och två döda män. Det fanns inget att göra för dem.

    Inomhus fanns flera överlevande: en gravid kvinna och en tonårig flicka som gav första hjälpen åt en vuxen man och en vuxen kvinna, och en pojke i yngre tonåren. När tonårsflickan såg äventyrarna utbrast hon “Hjälp! Kan ni hjälpa min mor och min farbror? De är svårt sårade och rör sig inte - men jag tror inte de är döda. Var är min far och Hulik? Kom de undan? Snälla, hjälp oss!”.

    Med besvärjelser helades de två bönderna från Anmangarnklanen. Stor gråt utbrast när de fick besked om de övrigas öde. Även en äldre kvinna hade avlidit - av giftgas som draken andats ut. En av de döda männen var den skadade kvinnans man. Hon som nu var gårdens ledare visade sig heta Arndala och var ingift från Orlmarthklanen. När hon fått klart för sig vad som hänt sade hon svagt “Hämnd får vi utkräva senare. Nu måste stammen få besked. Snälla, ta med mina barn till Klarvinfortet och låt drottningen få veta vad som hänt här!”

    Drakråd

    Äventyrarna gjorde som de ombetts efter att ha kontrollerat att ingen på gårdarna intill behövde deras hjälp.När de förklarat sitt ärende fick de nästa omedelbart audiens hos drottning Leika Svartspjut. Audienskammaren och Colymarkungarnas sal var i en rektangulär stenbyggnad med en framsida dekorerad av pelare och med terrakottapannor på taket. Inne låg en öppen eldstad i mitten med fyra pelare runt omkring. Röken från eldstaden försvann genom en öppning i taket. De vita väggarna var dekorerade med fresker som avbildade gudomligheter och hjältar. På ena sidan av eldstaden satt drottning Leika Svartspjut på Colymarkungarnas heliga elfenbenstron, erövrad för många år sedan från de gamla tarshiska kungarna. Flera andra framstående Colymarpersoner var också närvarande: Dunorl den Gamle, Orlanth Åskans överstepräst; Asborn Trefödd, Stormröst och Leikas förtrogne; och Hastur Lagsägaren, Lhankor Mhys överstepräst.

    Inspirerade av sin lojalitet med stammen beskrev äventyrarna (Derdil?) vad som hänt. Drottning Leika blev mycket bekymrad av beskedet. Hon bad några tjänare att ta hand om barnen från Jenstals gård, och frågade sedan sina rådgivare vad de tror.

    Dunorl den Gamle

    “Varifrån kom draken?”

    “Det verkar troligt att draken vaknade snart efter Drakresningen. Kanske vaknade alla de gamla drakoniska sakerna i Drakpasset, och det är först nu vi märker av det?”

    “Hur kan man bekämpa en drake?”

    “Den som försöker kämpa mot en drake utan annat än råstyrka kommer att dö. Men den som är slug och känner till gudarnas hemligheter kan lyckas.”

    “I tidernas begynnelse kämpade Orlanth mot drakarna för att göra världen till en plats för gudar och dödliga. Orlanth dödade Aroka och Sh’harkazeel, och flera mindre. Hjältar som Alakoring Drakknäckaren har upprepat Orlanths dåd och knäckt drakar.”

    “Orlanth använde slughet och inte bara råstyrks för att bekämpa drakarna. Till exempel använde Orlanth sina vindar för att blåsa bort Arokas giftiga andedräkt. I några berättelser använde Orlanth sina Mörkersandaler för att kunna smyga nära Aroka, i andra förblindade han draken med sitt vapen eller skyddades av Arans sköld. Orlanth upptäckte sin fiendes hemliga svaghet och använde magiska vapen, som hans Flintsvärd. Det är tack vare sådan slughet som Orlanth är Gudarnas konung.”

    Hastur Lagsägaren

    “Vad vet du om drakar?”

    “Jag tror Lordin här vet mer än mig om drakar.” svarade Hastur. Lordin berättade att draken ni såg var en drömdrake. De sanna drakarna, som den som väcktes vid Drakresningen, är stora som bergskedjor. De ligger och sover runt om i landskapet. När de drömmer bildas drömdrakar, och den vi såg var en sådan.

    Hastur fortsatte: “Det kan vara värt att nämna att det fanns tre hjältar som framgångsrikt bekämpade drakarna ett tag, när Drakvännernas kejsardöme först försökte erövra dessa områden för flera århundraden sedan.”

    “Den förste var Senlanth Bröstbrytaren som talade mot att tillåta drakpratarna i Orlanths heliga råd. Han mördades senare så att drakarna kunde gå med i rådet.”

    “Den andre var hans son, kung Thanlanth Ädelsköld, som hade magiska vapen: sin fars spjut, Bröstbrytaren, och kastspjutet Andrinor. Han bar en enorm sköld som motstod drakarnas och deras slags alla attacker, och han bar Silverhjälmen som försvagade hans fiender. När kungen till slut föll bar Berevenenos hans kropp från krigsfältet och visade var mördarna hade träffat honom.”

    “Berevenenos kröntes sedan till kung och bar samma vapen mot drakarna. Men hjälmen passade inte honom, inte heller brynjan, och skölden var så tung att det krävdes två personer som bar den i strid åt honom. När han förråddes begravdes hans beväpning med hans aska i hans grav.”

    “Jag har länge misstänkt att det som kallas Den gamla graven, nära Malaniland, i själva verket är Berevenenos Mästares grav. Kanske där finns något att lära av?”

    Asborn

    “Vad vet du om drakar?”

    “Mycket lite som inte redan Dunorl, Lordin och Hastur sagt. Men det finns inte något i detta land som inte dryaden Tarndisi vet något om. Hon var här innan människor kom till Drakpasset - jag föreslår att vi frågar henne.”

    Leika höll med Asborn, men kommenterade ynkligt att “Jag tvivlar på att dryaden har lust att prata med oss efter att vi gav vårt stöd åt Träsvärdet. Om vi ska fråga henne måste vi skicka någon annan.”

    Diskussionerna fortsatte en stund, varefter drottningen fattade sitt beslut. “Jag och mina följeslagare ska leta på Stjärnregnsåsen efter drakens läger.” Hon bad äventyrarna att gå till Tarndisis skog och fråga dryaden om draken, och därefter fortsätta till Åskbergen och leta efter tecken på var draken håller hus.

    Dunorl gick närmare äventyrarna och gav dem ett besked. “Jag har fångat en vind i en säck som jag vill skicka med er. Om ni släpper ut den kommer den att göra en sak åt er - fler om ni kan kontrollera den.”

    Med detta gick äventyrarna för att göra sina affärer och förbereda för sin avresa.
    Last edited by Puckohue; 07 March 2020, 13.43.

    Kommentera


      #3
      Mot Tarndisis Skog

      Vintermorgonen grydde tung och vit över den långa floddalen. Ut från Klarvins portar red gruppen av äventyrare på sina omaka djur, hästar, zebror och en bison, väl påpälsade och med sina iskalla rustningar nedpackade i sadelväskorna. De tog vägen norrut mot Svartspjut, klansäte för Anmangarn, denna den mest traditionella av Colymars klaner, som en gång stulit det berömda Svarta Spjutet (som drottning Leika nu höll) från den förre kungen eftersom han ansågs vara alltför mycket av en medlöpare med Månkejsardömet. Äventyrarna red hela dagen utan att de såg mycket som rörde sig förutom deras och riddjurens ångande andedräkter. Floden var frusen, och en iskall vind piskade fram över den och fick äventyrarnas fingrar att värka i vantarna. Till höger hade de Åskbergen. Någonstans däruppe kanske draken hade sitt näste.

      Sent på eftermiddagen kom de fram till Svartspjut, där de blev väl mottagna. När de ätit gott på gästabudet de bjudits ställde sig först Derdil upp och berättade för åhörarna om deras uppdrag att döda draken, samt att de sökte dryaden Tarndisi i skogen här intill, och frågade sedan om någon kunde ge några råd, antingen om draken eller om skogen. Ingen hade dock något att bidra med. Lordin å sin sida försökte höra sig för bland sina bordsgrannar, men fick inte heller någon information, förutom att de nog inte borde föra med sig föremål av järn till dryaden eftersom skogens alver närde ett hat mot den metallen.

      Tarndisis Skog låg strax öster om Svartspjut, vid Åskbergens fötter, och följande morgon gav de sig av. Skogen var tät och snårig och omöjlig att rida genom, så de fick leda sina djur. Snart började de känna sig iakttagna och blev varse att någon eller några följde dem. De såg dock inget. Efter en tid kom de så fram till en glänta omgärdad av enorma, uråldriga träd. I samma stund klev ett dussin alver fram. De såg ut att vara delvis gjorda av träd och växter själva, lika mycket växt som varelse. Äventyrarna hälsade dem och sade att de kom med vördnad och utan onda avsikter. Alverna sade då att om de kom för att träffa Tarndisi måste de lämna sina vapen bakom sig. Äventyrarna bestämde att Humaktiterna Udo och Dangik skulle stanna utanför gläntan och hålla reda på vapnen eftersom alver även avskydde Humakt, medan Derdil, Lordin och Gar talade med dryaden. De tre sistnämnda gick in i gläntan, och ut ur ett uråldrigt träd klev en varelse fram. Hon såg ut som en människokvinna med långt hår, men hennes hud var kopparfärgad och hennes hår grönt. Hon hade inga kläder men utstrålade en stor värdighet. Detta var Tarndisi. Hon frågade vad deras ärende var.

      Tarndisi lyssnade på äventyrarna när de berättade om draken och de upplysningar de fått i Klarvin. Det var svårt att läsa av hennes reaktion. Hon kommenterade de uråldriga hjältarna som om det var person hon umgåtts med. Sedan kom hennes bryska svar: hon ansåg inte att hon hade någon anledning att förvänta sig något gott av äventyrarna, men hon kunde tänka sig att göra dem en tjänst om de först uträttade ett ärende åt henne: döda jättegrisen Rödöga i Grisravinen. Om äventyrarna gav henne en av Rödögas betar skulle hon besvara deras frågor.

      Rödögas öde

      De återvände först till Äppelby, där de slutförde planeringen och övernattade. Rödöga var en varelse de hört på avstånd, men avstått från att konfrontera. En närmast mytologisk varelse, sänd av Jordgudinnan som straff för att det fördes inbördeskrig i Sartar. Nu vad det dags att ta honom av daga. Ganska snart kom äventyrarna överens om att de skulle lura Rödöga i en fälla. Men för att hinna gräva en grop i tillräcklig storlek behövde de en Ernalda-kultist med förmåga att åkalla en jordelementar. Alla blickar vändes mot Ljusblomma, värdshusägaren. Hon visade sig inte vara svårövertalad så länge hon fördes tillbaka till byn innan Rödöga dök upp.

      Följande dag, vilddagen i fruktbarhetsveckan i stormsäsongen, begav äventyrarna sig med rustningar på och en uppsättning spetsade pålar tillbaks till Grisravinen där de två säsonger tidigare nedkämpat halvtrollen som hotat Äppelby. Ljusblomma åkallade en gnom och befallde den att gräva en stor grop i vilken pålarna fästes. När Ljusblomma sedan transporterats hem placerade sig äventyrarna uppe på kanten av den klyfta dit de tänkt lura Rödöga. Planen lyckades - Gar fick med sig jättegrisen som störtade ned i gropen och spetsades på två av pålarna.

      Genast rullades stora stenbumlingar ner på honom, spjut kastades, pilar sköts. Derdil red fram och anföll med sin lans. Udo satt av och höll besten kvar i gropen med sitt spjut. Snart var Rödögas saga slut.
      Last edited by Puckohue; 15 March 2020, 15.57.

      Kommentera

      Senaste inlägg

      Minimera

      Diskussioner Statistik Senaste inlägg
      Started by krank, Igår, 18.21
      5 responses
      68 visningar
      1 gillar
      Senaste inlägg clarence redd  
      Started by bortom12e, Idag, 07.14
      0 responses
      33 visningar
      0 gillar
      Senaste inlägg bortom12e  
      Started by Bifur, 28 March 2020, 09.46
      7 responses
      147 visningar
      0 gillar
      Senaste inlägg da_bohz
      av da_bohz
       
      Started by krank, 30 March 2020, 18.07
      1 response
      32 visningar
      0 gillar
      Senaste inlägg krank
      av krank
       
      Started by Evokee, 27 February 2020, 23.35
      23 responses
      837 visningar
      0 gillar
      Senaste inlägg Mekanurg  
      Started by bortom12e, 01 April 2020, 15.17
      11 responses
      249 visningar
      0 gillar
      Senaste inlägg Mekanurg  
      Started by Måns, 01 April 2020, 09.28
      4 responses
      312 visningar
      14 gillar
      Senaste inlägg Leon
      av Leon
       
      Started by Björn Wärmedal, 17 February 2020, 11.05
      86 responses
      2.234 visningar
      13 gillar
      Senaste inlägg Gurgeh
      av Gurgeh
       
      Started by Marrik den allvetande, Igår, 11.07
      0 responses
      101 visningar
      2 gillar
      Senaste inlägg Marrik den allvetande  
      Started by McKatla, 01 April 2020, 22.42
      19 responses
      282 visningar
      2 gillar
      Senaste inlägg ceruleanfive  
      Arbetar …
      X