Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Feminism: en grundkurs

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Evokee, 19 November 2017, 21.58
33 responses
605 visningar
0 gillar
kaptendral  
Skapad av Hans E Magnusson, 18 November 2017, 08.07
21 responses
495 visningar
0 gillar
Rangertheman  
Skapad av Evokee, Igår, 22.47
13 responses
282 visningar
0 gillar
Rangertheman  
Skapad av CapnZapp, 10 November 2017, 09.41
9 responses
209 visningar
1 gillar
CapnZapp  
Skapad av Organ, 16 November 2017, 09.30
6 responses
177 visningar
0 gillar
Ram
av Ram
 
Skapad av Bifur, 19 November 2017, 11.04
59 responses
1.162 visningar
0 gillar
Janke
av Janke
 
Skapad av da_bohz, 14 November 2017, 19.59
66 responses
1.581 visningar
1 gillar
kaptendral  
Skapad av wilper, 03 May 2017, 12.56
85 responses
2.200 visningar
11 gillar
Khan
av Khan
 
Skapad av Acenchious, Igår, 22.17
4 responses
79 visningar
0 gillar
Fahnen
av Fahnen
 
Skapad av Bifur, 09 November 2017, 21.50
228 responses
8.649 visningar
1 gillar
Paal
av Paal
 
Denna diskussion är låst.
X
Detta är en klistrad diskussion.
X
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Feminism: en grundkurs

    Edit: Diskutera inte i den här tråden. Ta diskussionen i den här tråden istället.
    /Moderatorn


    Vad är feminism egentligen?


    Feminism är en politisk inriktning/rörelse som syftar till att män och kvinnor ska vara lika mycket värda. Inget mer. Inget mindre.

    Men jag har hört feminister säga -

    Jo, det har jag med. Vad det nu än var du tänkte säga. Det finns nämligen lika stor spännvidd av åsikter inom feminismen som inom vilken annan gammal och utbredd politisk rörelse som helst. (Feminismen har sina rötter bl a i suffragettrörelsen under senare halvan av 1800-talet, så den är inte på nåt vis ett nytt påfund.)

    Det finns feminister som faktiskt tycker att kvinnan ska överordnas mannen. De är få och pinsamma, men de finns. Det finns också särartsfeminister (oftast av äldre årgång) som helt skriver under på att män och kvinnor är fundamentalt olika, och vars föreslagna metod för att uppnå jämlikhet inte är att kvinnor ska beredas mer tillträde till politik, näringsliv etc. utan att man ska "uppvärdera" de traditionellt kvinnliga sysslorna som barnavård och hushållsarbete. Det finns transexklusiva feminister, som tycker att transkvinnor och icke-binära borde uteslutas ur sammanhang som är till för "riktiga kvinnor". Det finns vita europeiska och amerikanska feminister som bara vägrar att inse att kvinnor i andra länder, eller med andra hudfärger och bakgrunder, faktiskt inte upplever misogyni på exakt samma sätt som de själva gör, och att man kanske behöver lyssna och ta till sig dessa kvinnors synpunkter innan man försöker förklara hur de ska fixa sin situation.

    Jag personligen tycker att alla ovan nämnda grupper har fel, och suckar lika tungt varje gång nån utgår ifrån att jag håller med dem, men det vore oärligt att påstå att de inte finns. Vad jag däremot tänker säga är att om en tar dessa som nån slags allmängiltig modell av vad feminister är, så överförenklar en i precis lika hög grad som om en tror att alla som röstar vänster är kommunister, eller alla som röstar höger är fascister och rovkapitalister.

    Men alla jag känner säger att -

    Du, jag vet, okej? Det finns väldigt mycket folk där ute som inte vet vad feminism handlar om. Eller rättare sagt, de tycker (på ett mer eller mindre medvetet plan) att det är bekvämt att fortsätta tro att det handlar om nåt helt annat, för om en kan förlöjliga eller misstänkliggöra oss så slipper en smidigt undan att behöva tänka på att vi kanske har en poäng.

    Men varför skulle nån göra så? Det där du sa låter ju rätt vettigt.

    Därför att de flesta människor idag skulle skriva under på att män och kvinnor ska vara jämställda, eller rentav påstå att vi redan ÄR jämställda. Men att ta till sig vad det faktiskt betyder för ens eget liv är jobbigt.

    Är en kvinna, eller icke-cisman ÖHT, så betyder det att en måste erkänna att en är förfördelad av samhället, och det är svårare än jag tror att de flesta fattar. Det är en extrem tankevurpa att tro, som MRAs eller GamerGate-förespråkare ofta gör, att vi feminister blir glada när vi kan säga att vi har det svårt. Det är nämligen jobbigt att behöva acceptera att saker hos en själv som en inte kan ändra kommer att hållas emot en, att en alltid kommer få mindre erkännande och uppskattning för det en gör, att en alltid kommer att dömas efter hur folk tror att ens sort är.

    Är en man så är det jobbigt på ett helt annat sätt, för då är en tvungen att erkänna att en har haft orättvisa FÖRDELAR. Att kanske inte allt en åstadkommit här i livet, från befordringar på jobbet till hur mycket folk lyssnar på en i samtal, beror helt på ens egna ansträngningar. Och vad som ofta är än värre, att en mer eller mindre aktivt kan ha bidragit till att ens icke-manliga nära & kära har det jobbigt.
    Last edited by Dante; 22 April 2016, 15.41.

  • #2
    Men om feminister nu vill att allt ska vara jämställt, varför jobbar ni bara för att göra saker bättre för kvinnor?

    Det gör vi inte.

    Vi fokuserar i stor grad på det, ja, helt enkelt därför att typ 75% av alla genusberoende orättvisor i samhället enbart är till icke-mäns nackdel, och även de sista 25% beror mycket på kvinnoförakt/fördomar. Cases in point: pojkar ska inte gråta - för då beter de sig som flickor. Pappor har svårare att få ensam vårdnad om barn - för att ta hand om barn är ju mammans uppgift. Kvinnor får i vissa fall kortare straff för samma brott - för kvinnor är ju milda och veka och lätta att tycka synd om.

    Alla dessa exempel, och mycket mer, är saker som (en majoritet av) moderna feminister vill upphäva. Vi tror att jämställdhet bäst uppnås genom att könsroller och biologistiska förväntningar utraderas och att ALLA, oavsett genus, får stå som individer. Vilket innebär att frigöra män från den traditionella mansrollen också.

    Men ni pratar inte lika mycket om det...?

    Nej. Som sagt, vi fokuserar på kvinnor och andra icke-män... mycket beroende på att även om män har en hel del att vinna på feminismen, så är själva poängen med rörelsen att kvinnor får mindre uppmärksamhet, mindre resurser, mindre stöd i nuläget. Att vi då skulle spendera lika mycket tid på att försöka sälja in oss med hur bra vår rörelse är för män känns väldigt snett.

    Kommentera


    • #3
      Men alltså, nu fattar jag inte. Först säger du att kvinnor får mindre cred och män får fördelar, sen säger Tsianphiel att kvinnor typ kan få fina jobb bara för att de är kvinnor. Det går inte ihop.

      Jo, sorgligt nog gör det det. Föreställ dig att du hade fått det där jobbet du gått och drömt om, men att det sen visade sig att du inte hade fått det för att folk trodde att du skulle göra ett bra jobb. Föreställ dig att chefer och kollegor hela tiden lade sig i med "hjälpsamma" tips, och blev överraskade (inte nödvändigtvis positivt) när du visade att du faktiskt kunde dina saker. Föreställ dig att alla bara utgick ifrån att du skulle fixa fikat, ta upp insamlingar när nån fyllde år, anteckna på mötena, städa personalrummet. (Ja, det här är en till av de där grejerna som man inte vill tro skulle kunna hända i nådens år 2016, men det gör det. Hela tiden.) Föreställ dig att folk var mer eller mindre öppna med att de skulle "slippa" anställa fler som du så länge du jobbade där. Föreställ dig att du var tvungen att stå ut med obehaglig "humor", oönskat flirtande, kanske rentav tafsande och trakasserier, och knappast kunde räkna med stöd om du gick till cheferna eller HR.

      Tror du att du skulle gilla det?

      Men du säger ju att det händer män hela tiden, att de får jobb bara för att de är män.

      Jo, men det går till lite annorlunda. Det är ytterst sällan nån tänker att de absolut måste ha en man, för det vore ju synd om en kvinna fick jobbet. Sexism är ingen medveten process på det viset.

      Däremot är det väldigt vanligt att män antas vara mer kompetenta än jämlika kvinnor, kanske rent av mer kompetenta än vad de faktiskt är. Det antas att män kommer vara ambitiösa, ta en för teamet, vara hängivna jobbet - i motsats till kvinnor som man ju "vet" kommer vara hemma med barn och sånt. En man som är rättfram och pådrivande betraktas som chefsmaterial; en kvinna med samma egenskaper betraktas som en bitch. Och så vidare.
      Last edited by Dante; 22 April 2016, 15.42.

      Kommentera


      • #4
        Ni feminister använder ena krångliga ord ibland... intersektionalitet till exempel, vad är det? Låter påhittat.

        Det är det också! Ibland behöver en nya ord för att kunna diskutera nya prylar och koncept. Ord som planekonomi, cd-spelare eller sabbatsår till exempel.

        Termen intersektionalitet (från engelska, intersection = korsning, skärningspunkt) myntades av en svart feminist som heter Kimberlé Crenshaw, för att tala om hur olika former av förtryck - t ex sexism och rasism, men även homofobi, transfobi, religiöst bigotteri, klasstänkande osv - överlappar och påverkar varandra.

        Hur påverkar de varandra då?

        Det skulle ta mig en väldig massa tid att helt besvara den frågan - förutsatt att jag kunde det, alltså, vilket jag inte kan eftersom jag är vit, högutbildad och bara funktionshindrad på insidan. Som intersektionell feminist måste jag alltså acceptera att det finns problem jag inte förstår, och som inte nödvändigtvis skulle lösas av mina idéer.

        Ett exempel på intersektionalitet: folk i ett litet svenskt samhälle är bekymrade över att det skrivs så mycket i lokaltidningen om kvinnomisshandel, så några eldsjälar startar en jour för misshandlade kvinnor. Jättebra initiativ! Tyvärr är det dock så att lokalen ligger på tredje våningen i ett hus utan hiss (svårtillgängligt för t ex rullstolsburna) och ingen i arbetsgruppen pratar nåt språk förutom svenska (klart kommunikationsproblem gentemot många invandrarkvinnor) och första gången det kommer dit en tjej som blivit misshandlad av sin flickvän blir alla jätteställda - vadå, kvinnor slår väl inte varandra heller?! - och det slutar med att hon inte får nån hjälp.

        Det här är alltså vad som händer när en fumlar bort intersektionaliteten. En har utgått ifrån att gruppen "misshandlade kvinnor" är väldigt homogen och bara behöver en lösning, när det i själva verket är så att många är misshandlade OCH funktionshindrade, misshandlade OCH invandrare, misshandlade OCH HBTQ - eller alla tre, eller har särskilda behov av andra anledningar!
        Last edited by Dante; 22 April 2016, 15.43.

        Kommentera


        • #5
          Men varför är feminister så sura hela tiden? Varenda gång nån kille ställer frågor eller försöker hjälpa till så blir ni bara ilskna.

          Mja, kanske inte varenda gång. Men du har rätt i att det finns en hel del irritation kring sånt här, och jag ska försöka förklara varför.

          För det första, det är jättebra att folk är intresserade. Men, tja, föreställ dig att du var insatt i vilket som helst annat område, och folk kom och ställde de mest grundläggande frågor varenda gång ämnet kom upp. Oftast SAMMA grundläggande frågor. Nästan alltid frågor som de skulle kunna hitta svaret på genom att hala upp mobilen och googla. Väldigt ofta med en attityd av att om du inte ville besvara dessa frågor, så skulle det betyda att du inte kunde nåt egentligen, eller att ditt intresse inte var äkta, eller att området inte var viktigt. Ibland med ett - ofta väldigt uppenbart - intresse av att ta upp din tid och gå dig på nerverna snarare än av att faktiskt lära sig nånting.

          Jag törs lova att efter en tid av sånt skulle du börja klättra på väggarna. Kanske rentav utveckla en viss misstänksamhet mot folk som kom och ställde grundläggande frågor.

          Men varför skulle nån fråga om de inte var intresserade? Låter ju heldumt.

          Det är det, men det är också en känd manipulationstaktik. Det är en av de grejer feminister (och andra) menar när vi snackar om "derailing". En får diskussionen att handla om att den andra parten minsann borde vara villig att ta av sin tid för att lära en, och inte om frågan som de ursprungligen diskuterade.

          Men är det inte möjligt att folk bara är ärligt intresserade?

          Jo, förstås! Men det innebär inte att det inte derailar konversationen att komma och vilja att andra ska ge dig information som du kan hitta själv - eller rent av information som du HAR fått tidigare, och bara inte velat ta till dig. Ett hett tips i såna situationer, om du verkligen vill veta men inte vill störa, är att fråga om det t ex finns nån resurs folk skulle rekommendera för att lära sig grunderna.

          ...jaha ja. Du sa nåt om "för det första"?

          Ja, det finns fler orsaker. Den andra jag spontant kommer på är hjälpsamma förslag. De är ju ofta så välmenande... men när de kommer från nån som precis har börjat sätta sig in i ämnet, om de gjort det alls, så kan de faktiskt vara jobbiga ändå. Antingen för att det är uppenbara grejer som precis alla andra också har kommit på, eller för att det är grejer som helt enkelt inte funkar, av skäl som är lika uppenbara för nån som har lärt sig mer eller tänkt till lite extra.

          För att ta ett exempel som varje rollspelare fattar, så är det som om du försökte tänka ut en ny tärningsmekanik, och nån kom och sa "jag vet! varför tar du inte och slår en T20 och försöker komma under ett värde?" Och sen förmodligen blev sårad när du påpekade att det långt ifrån är nån originell tanke.

          Okej, jag kan gå med på att det vore psykande. Nåt mer?

          Tja, en sak som jag måste erkänna stämmer på mig själv, eller i alla fall brukade göra det, och som jag tror kan vara bekant för många andra feminister också... ibland är jag faktiskt helt enkelt förbannad, och jag är - eller var - inte jättebra på att hantera den saken.

          Saken är den att om en är tjej (eller tillhör nån annan minoritetsgrupp) så "får" en ofta inte vara arg. Om du tänker efter lite så vet du säkert hur det är... en är en bitch. En ställer till med drama. Tjatkärring. Hysterisk. Alla vet ju hur fruntimmer håller på, det är inget att fästa sig vid.

          Och sen börjar en nosa på feminism, och inser att du, jag blir faktiskt orättvist behandlad här. Allt det här som jag bara tar för givet, att killar avbryter mig, ignorerar mig, att de glor och tafsar och kommenterar mitt utseende, att jag inte ska gå ute ensam på kvällen eller vara i sällskap med fel killar eller följa med nån ut eller bjuda in nån hem, för då är det faktiskt mitt eget fel om... det är inte tingens naturliga ordning, och folk som påstår det är taskmörtar.

          Och då blir en arg. En blir heligt förbannad. Och det kan ta lite tid innan en lär sig att hantera det på ett bra sätt. Det är ofta inte fair mot de som mer eller mindre välförtjänt råkar ut för ens ilska, och ofta inte kul för en själv heller... men det är en funktion av att en tar sig rätten att ha ett komplett känsloregister, inte egentligen ett tecken på att en är mer aggressiv än genomsnittet.

          Kommentera


          • #6
            Moderering:

            Jag flyttade ut allt som inte är grundkursen i feminism till en separat tråd att diskutera i. Den finns här. Vill ni diskutera, gör det där, så att den här tråden bara har grundkurs i feminism (och förstås den här modereringen).

            Kommentera


            • #7
              Men alltså, jag förstår ju att ni blir sura, men det är väl knappast smart att visa det?

              Jo då. För det första – ingen förfördelad grupp har nånsin lyckats förbättra sin situation genom att be snällt. Och kom nu inte dragande med Gandhi. Gandhi och hans lärjungar avstod från våld, det innebär inte på nåt sätt att de avstod från att vara förbannade och visa det.

              För det andra, som jag förklarade ovan så finns det en massa tjejer där ute som fortfarande har svårt att uttrycka ilska. Som fortfarande tror att vissa killars taskiga beteende beror på att ”killar bara är såna”. Jag tror personligen att det kan kännas bra för dem att se andra tjejer/icke-män som säger ifrån – och för den delen, att se att det finns killar som är tillräckligt engagerade i sånt här för att bli arga de också.

              Ja, okej, men det kan ju avskräcka folk. Jag menar, om nån kommer och vill veta och hjälpa till, men sen är ni bara arga och kommer med en massa kategoriska uttalanden.

              Tyvärr får personen i fråga försöka acceptera det. Det är inte riktigt realistiskt att begära att nån ska förbli hundraprocentigt artig och kvalificera allt de säger när det gäller nåt som påverkar deras liv i så hög grad.

              Men du måste ju förstå att det här är kontroversiella grejer du pratar om. Om du ger folk en ursäkt att inte lyssna –

              Om nån kommer in i en sån här tråd på jakt efter en ursäkt att inte lyssna, så kommer de hitta en. Oavsett hur de måste vrida och vända på det som sägs för att komma fram till den. Om de däremot verkligen är engagerade och bryr sig, så kommer de att läsa med lite god vilja. Eller i alla fall inte ta det faktum att EN feminist inte var så snäll och diplomatisk som de skulle önska som intäkt för att de nu slipper ta ALLA feminister på allvar.

              Tyvärr är det senare en annan vanlig derailingtaktik. Det är ju så lätt att vrida det till att allt är feministens fel – ”jag ville verkligen hjälpa dig, men du tar inte till dig mina välmenta råd!” Och därifrån till att vederbörande minsann förstår när de inte är önskvärda, men att det är precis sånt här beteende som gör att folk inte vill stödja feminismen, etc.

              Det riktigt trista är att vissa som gör det här säkert nånstans har en genuin vilja att hjälpa. De missar bara ett par viktiga saker en måste ta till sig om en verkligen vill jobba för jämställdhet. För det första att alla kvinnor (och alla feminister) är individer, och att en inte kan döma ut gruppen på grundval av vad en individ gör. Och för det andra att en helt enkelt får acceptera att ens bekvämlighet inte är det viktigaste i såna här situationer.
              Last edited by Dante; 22 April 2016, 15.46.

              Kommentera


              • #8
                Men feminister dömer ju faktiskt ut män som grupp hela tiden! Jag har hört dom säga att alla män är våldtäktsmän, varför är det okej?

                Därför att det faktiskt inte ska tolkas som att varje individuell man är en våldtäktsman. Det är en fras som har kommit att stå för ett par relaterade koncept.

                Dels det faktum att samhället, på ett plan, säger till kvinnor att alla män är våldtäktsmän – nämligen genom att kvinnor skuldbeläggs när de blir våldtagna. Hon borde inte ha varit där, inte då, inte med just honom. Hon borde ha fattat att han var farlig.

                Dels det fenomen som vissa feminister har kommit att kalla ”Schrödingers våldtäktsman”. Det vill säga att kvinnor faktiskt inte KAN förutse vilka av alla män som närmar sig dem som faktiskt är farliga, och att många kvinnor därför blir misstänksamma – om inte mot alla män, så i alla fall mot okända män. Vilket i sin tur gör många män väldigt upprörda, för kvinnor borde ju fatta att just JAG – även om det är just jag strax efter dig i joggingspåret, eller just jag som kommer precis efter dig ut från krogen och råkar gå åt samma håll – inte är nåt hot.

                Och jag kan förstå att det inte är kul! Ingen vill väl att folk ska gå och vara rädd för en. Men samtidigt är det en gång så att om en kvinna väljer att lita på fel man, så kommer hon att straffas dubbelt – dels genom att hon blir utsatt för våld eller övergrepp, dels genom att omgivningen alltför ofta kommer att klandra henne för att hon ”inte var tillräckligt försiktig”.

                (Sen ska sägas att om det är nåt jag personligen önskar att feminister gav fan i att diskutera inför ”oinvigda”, så är det just detta. Det vill säga, konceptet är viktigt, men jag förstår att frasen får många att resa ragg.)

                Det här med våldtäktskultur då? Feminister pratar hela tiden om att vi lever i en sån, att det är våldtäktskulturen som leder till det ena och det andra, men det finns väl ingen som är för våldtäkt?

                Nej, där har du helt rätt.

                Åtminstone inte om de måste kalla det för våldtäkt.

                Om en däremot formulerar frågor som ”har du någon gång tvingat till dig sex med våld eller hot om våld?” eller ”har du någon gång gett någon alkohol eller droger i syfte att kunna ha samlag med dem när de var fulla eller redlösa?” så börjar svaren se annorlunda ut. 6 % av den manliga befolkningen i USA svarar ja; jag vet inte exakt hur siffrorna ser ut i Sverige, men tyvärr har jag svårt att se att det skulle vara nån jättestor skillnad.

                Likadant så är det ingen förutom en del näthatare, och en del skitstövlar på skolgården och i krogkön och... okej, det finns en del folk som skulle säga till en tjej att hon förtjänar att bli våldtagen, men deras beteende brukar inte riktigt ses som acceptabelt av samhället i stort. Däremot har folk i allmänhet en jävla massa åsikter om vad som ”egentligen” är våldtäkt. Det är ju aldrig okej att våldta... men om tjejen är full, eller om hon har kåtat upp killen, eller om hon har haft en massa partners förut, eller om vilken som helst av hundra andra "förmildrande omständigheter" föreligger, då kan en ju inte kalla det som händer för våldtäkt. Inte en riktig våldtäkt. Då blir det liksom bara en naturlig konsekvens av att hon råkar existera och vara tjej.

                För att inte tala om den ofta hävdade åsikten att killar inte kan styra vad de gör när de är kåta. (Och sen påstår folk att det är vi feminister som ser ner på män...)

                Det här är nåt som följer med ända upp till polishus och rättssalar. I ärlighetens namn har det svenska rättsväsendet blivit bättre, men bättre är fortfarande inte bra. Våldtäktsoffer får fortfarande inte ett tillräckligt stöd, de löper fortfarande risk att bli utfrågade om sin sexuella historia eller liknande, som om det på nåt vis var relevant för övergreppet. Det finns fortfarande en risk att det är offret, inte förövaren, som kommer dömas ut av gemensamma bekanta.

                Och det är det som vi feminister menar med att vi lever i en våldtäktskultur – inte att alla svenska män skulle vara våldtäktsmän, men att det svenska samhället är genomsyrat av attityder som ursäktar våldtäkt i ”rätt” omständigheter, och skuldbelägger offren. Och att det är vad de svenska män som faktiskt våldtar utnyttjar för att komma undan, eftersom de vet mycket väl hur de ska välja offer som inte kommer att ses som ”trovärdiga”, som inte kommer att våga eller orka anmäla, som rentav själva har köpt dessa sjuka attityder till den grad att de undrar om de kanske faktiskt inbjöd till våldtäkten.

                Sen skulle jag kunna skriva spaltmeter om hur den här synen på våldtäkt som offrets eget fel underbyggs av objektifiering av kvinnor i media och så vidare, men det är lite överkurs.

                Vet du, objektifiering är ett annat sånt där ord som jag undrar över. Det verkar ju betyda att man kollar in tjejer, men det kan väl inte vara förbjudet, herregud?!

                Nej då – men objektifiering innebär att en ”kollar in tjejer” på ett väldigt specifikt sätt. Ett sätt som reducerar tjejen från en person som en kanske eller kanske inte skulle vilja ha sex med, till ett, ja, objekt som är till för att tittas på och användas.

                Objektifiering i media är t ex när kvinnor avbildas passiva, medan män är aktiva. När kvinnliga karaktärer är omotiverat lättklädda medan manliga har kläder som passar för situationen. (Ringbrynjebikini, nån?) När alla kvinnliga SLP i ett äventyr är under 30 och beskrivs som snygga, medan de manliga sällan om alls beskrivs i termer av skönhet eller sexuell dragningskraft. Såna grejer.
                Last edited by Dante; 22 April 2016, 15.47.

                Kommentera


                • #9
                  Strukturella problem, vad menas med det?

                  Att det i viss mån är inbyggt i samhället. Det handlar inte om att några eller ens många individer har sexistiska idéer, det handlar om att alla, eller nästan alla har det, och att det är nåt vi "programmeras" med omedvetet. Till skillnad från t ex vilket parti en röstar på så är det ingen som bestämmer sig för att leva efter sexistiska principer (däremot är försöket att INTE göra det en väldigt medveten process). Det här handlar om grejer vi får med oss från småbarnsåren. Det finns i nån mån i de flesta familjer, det finns i vem som är dagisfröken eller sjuksköterska och vem som (oftast) är polis eller politiker, det finns i TV och serier, i reklam, i skämten vi drar och hur vi beter oss i förhållanden. Och slutligen, i och med att det formar folks förväntningar på hur en "ska" bete sig, så straffas en alltid på ett eller annat sätt om en väljer att gå emot sexismen.

                  Du, det där låter ju jävligt dystert. Hur ska vi kunna förändra nåt då, är det inte ganska hopplöst?

                  Nej då! Det kommer kräva en massa jobb, visst, men tänk så här - idag är det väl knappt nån i Sverige som är okej med att föräldrar slår sina barn. (Det behövs fortfarande göras mer här, precis som med jämställdheten, men vi har kommit långt.) Däremot, om du för 100 år sen hade sagt till Medel-Svensson att det är fel att ge ungar stryk, så hade de nog skrattat dig rakt i synen.

                  Så strukturer går att förändra! Det är jobbigt och kan ta lång tid, och det kräver först att en synliggör dem och ibland mer eller mindre tvingar folk att tänka över dem, men det går.
                  Last edited by Dante; 22 April 2016, 15.48.

                  Kommentera


                  • #10
                    En annan sak ni pratar mycket om är privilegium, men det betyder ju att man har en maktposition eller så. Det har väl inte alla män?

                    Privilegium, så som termen används av feminister (eller aktivister öht) är alltid, alltid en relativ term. Det handlar inte om att en fattig man antas ha det bättre på alla plan än en rik kvinna - det handlar om att han generellt har det bättre än en kvinna som för övrigt är i samma position som han själv. Det finns också situationer där han faktiskt har fördelar gentemot den rika kvinnan, för att det finns folk där ute som är villiga att lyssna på och respektera vilken som helst man i högre grad än nån som helst kvinna.

                    Likadant kommer en vit man generellt ha det bättre än en rasifierad man, osv. Detta beroende på andras fördomar, som får dem att behandla de två personerna olika, vilket leder till att det finns svårigheter som rasifierade behöver förhålla sig till konstant men som ytterst sällan eller aldrig drabbar vita. (Vit kvinna jämförd med rasifierad man är en betydligt krångligare grej, den balansen skiftar enormt beroende på situation och attityder hos den de interagerar med.)

                    Det är också viktigt att påpeka att det inte är ett brott eller ett karaktärsfel att ha privilegier! De flesta har det i nån mån, och det är inget en kan avsäga sig, för det beror helt på hur en uppfattas och behandlas av andra människor. Däremot bör en vara medveten om sitt privilegium, t ex i situationer där folk tar upp problem en själv aldrig drabbats av - för det kan faktiskt bero på att en inte tillhör den grupp som utsätts. En har privilegiet att slippa, eller i stor utsträckning slippa, just den saken. (Och då bör en heller inte komma och uttrycka sig tvärsäkert om hur de problemen ska lösas.)

                    Däremot, att ge privilegier är nåt en bör försöka undvika om en vill jobba för jämlikhet. (En kommer nog inte helt att kunna det, för ingen är helt och konstant medveten om alla fördomar de absorberat, men en bör försöka.) Och att medvetet utnyttja sina privilegier, såsom många gör för att t ex komma undan konsekvenserna av taskigt beteende - "kom igen, visst tror du mer på mig än den där bruden/blatten/bögen?" - är förkastligt.

                    Kommentera

                    Arbetar …
                    X