Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

TV/film/webb-serier 2015

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Svarte Faraonen, 12 December 2018, 23.29
15 responses
289 visningar
8 gillar
Svarte Faraonen  
Skapad av Rangertheman, 20 November 2018, 22.29
30 responses
452 visningar
1 gillar
Rangertheman  
Skapad av Möller, 09 December 2018, 15.36
11 responses
166 visningar
0 gillar
Möller
av Möller
 
Skapad av Krille, Igår, 12.20
2 responses
54 visningar
0 gillar
Khan
av Khan
 
Skapad av wilper, 02 February 2018, 07.18
71 responses
3.115 visningar
13 gillar
wilper
av wilper
 
Skapad av ceruleanfive, 20 November 2018, 12.19
62 responses
3.163 visningar
1 gillar
Tzeraph
av Tzeraph
 
Skapad av joth1006, 19 November 2018, 13.31
9 responses
209 visningar
2 gillar
Tzeraph
av Tzeraph
 
Skapad av luddwig, 28 October 2018, 13.09
8 responses
347 visningar
0 gillar
Tzeraph
av Tzeraph
 
Skapad av Björn Wärmedal, 28 November 2018, 14.19
87 responses
2.934 visningar
1 gillar
Tzeraph
av Tzeraph
 
Skapad av talgboll, 12 December 2018, 11.07
10 responses
256 visningar
4 gillar
Swedish Chef  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • TV/film/webb-serier 2015

    Denna tråd är lika opretentiös som speltimmen, WRNUs filmklubb och bokklubb: se en serie, skriv om serien.
    Och vi är inte så knussliga med formatet eller begreppet "serie" heller, är det fler än ett avsnitt (oavsett format) kan vi kalla det en serie.

    Men det är jättekul om ni vill skriva lite om serien: vad den handlade om, vad ni tyckte om den och gärna någon bild eller videosnutt.

    Här är en länk till förra årets tråd: TV-/film-/webb-serier

  • #2
    Nu vet jag att du skriver att tråden ska vara opretentiös, men jag funderar lite hur du tänker kring hur mycket av en serie man bör ha sett för att skriva något. Hela serien? Nån säsong? Ett par-tre avsnitt? Tio minuter medan man väntade på att reklamen skulle ta slut på en annan kanal (eller hur det nu funkar nuförtiden, så gjorde man iaf när jag senast såg på sänd TV)?

    Kommentera


    • #3
      Jag är väldigt entusiastisk till animeserien Parasyte: The Maxim som går just nu, finns att se här. Den är extremt välgjord och påkostad, väldigt långt åt "realistisk" på skalan i termer av karaktärsdesign, narrativ etc.. Det är en body horror-dramathriller om utomjordiska parasiter som invaderar jorden; huvudpersonen, den unge killen Shinichi, blir besatt av en av dessa, men den lyckas inte invadera hans hjärna, utan bara hans hand, och därefter måste han och parasiten lära sig att samexistera och bemöta hotet från andra parasiter som sakta växer i Japan. Det som gör ståryn så intressant är att den innehåller parallella karaktärsutvecklingar i motsatta riktningar - handparasiten, Migi, blir sakta allt mer mänsklig och sympatisk, medan Shinichi samtidigt blir allt mer bitter, förhärdad, och omänsklig. De tar alltså intryck av varandra, till den grad att de nästan växer om varandra. Rekommenderas! Also, OP-låten är asfet.

      Jag ser även fram emot nästa säsong av piratserien Black Sails (mycket mer än jag ser fram emot Game of Thrones...), första avsnittet iaf finns på youtube. Jag diggade Black Sails därför att den hade massor av coola kvinnliga karaktärer med en massa agens, och en av dessa är till och med typ den centrala drivande aktören i ståryn, -trots- att samhället som skildras är hyper-misogynt. Männen i ståryn är som jämförelse undantagslöst rätt clueless och puckade, dvs som i typiska kinesiska haremssåpor. I love it.
      Last edited by Ymir; 05 January 2015, 20.34.

      Kommentera


      • #4
        Jag ser mest fram emot tredje säsongen av The Americans (Deep cover KGBagenter i Reagans usa, snygg, välgjord och spännande!).

        På delad andraplats kommer Game of Thrones och Penny Dreadful (Victoriansk mysskräck med kända karaktärer som Dorian Grey och Frankenstein såväl som orginalkaraktärer. Fantastiskt ensemble med Eva Green i toppen!)

        Kommentera


        • #5
          Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
          Nu vet jag att du skriver att tråden ska vara opretentiös, men jag funderar lite hur du tänker kring hur mycket av en serie man bör ha sett för att skriva något. Hela serien? Nån säsong? Ett par-tre avsnitt? Tio minuter medan man väntade på att reklamen skulle ta slut på en annan kanal (eller hur det nu funkar nuförtiden, så gjorde man iaf när jag senast såg på sänd TV)?
          Man bör ha sett tillräckligt mycket för att ha en vettig åsikt om serien. Hur mycket det är får var och en avgöra själv.

          Personligen recenserar jag bara serier som jag lyckats se en hel säsong av. Det betyder å andra sidan att jag normalt tycker ganska bra om serien, annars skulle jag inte orka en hel säsong.
          Jag skulle kunna recensera och spy galla över det hundratalet serier som jag bara orkat se ett eller ett par avsnitt av, men jag tycker inte det känns produktivt. Men var och en får göra som den vill.

          Kommentera


          • #6
            Ursprungligen skrivet av Ymir Visa inlägg
            Jag är väldigt entusiastisk till animeserien Parasyte: The Maxim som går just nu, finns att se här.
            Jo, den ska ses, men det kommer att dröja ett tag.
            För det första har jag sett färdigt ungefär ett dussin serier som jag inte recenserat ännu (ska försöka skriva en recension i veckan).
            För det andra så följer jag på ungefär ett dussin serier just nu och måste beta av ett par av dessa innan jag kan börja på något nytt.
            För det tredje har jag ungefär ett dussin serier på min "ska se"-lista.
            Så vi får se när jag har tid med Parasyte.

            Förutom kissanime kan jag även rekommendera http://www.crunchyroll.com/

            Kommentera


            • #7
              Jag ser på en hel del serier, flera av dem har jag följt skitlänge. Jag skulle kunna göra en lista, men tänker besinna mig... Kanske ska jag försöka skriva något om en serie i veckan? Det känns som en lagom målsättning.

              Jag tycker att The Closer är/var en riktigt trevlig serie. Jag hittade den när jag efterfrågade en kvinnlig variant av det griniga manliga geniet -- ni vet, House, Sherlock, etc. Grissom kvalar kanske in även om han inte var så grinig.

              Jag är på säsong 5 just nu och har följt Brenda Johnsson genom en hel del. Det är, tja, CSI fast med fokus mer på manipulation och att vara smart under förhör, lite på samma sätt som Numbers var CSI med matte och Forever är CSI med en odödlig snubbe och The Mentalist är CSI men med fokus på en snubbe som är jättesmart och social lurendrejare.

              Det som drar ner serien lite i mina ögon är att de prompt ska hålla på och bry sig om hennes privatliv hela jävla tiden. Tacka vet jag Grissom, där privatlivet inte dök upp förrän det plötsligt visade sig att han haft en kontorsromans. Det kan gå hela säsonger i CSI utan att det grottas ner i nåns privata affärer. Även i The Mentalist dyker ju privatlivet upp mest lite sporadiskt sådär, även om det ska erkännas att Forever har med en del. Men hursomhelst, jag skiter fullständigt i Brendas katt, make, föräldrar och hela den där grejen. Allt jag vill är att se henne vara smart och vass; måste jag behöva stå ut med att se henne smyg-tröstäta choklad och försöka dölja för sina föräldrar att hon jobbar medan de är på besök?

              Jag väntar fortfarande på serien som ger mig en smart, vass, kapabel kvinna som faktiskt får existera i ett CSI-liknande kontinuum utan att hela tiden behöva vara svag och privatlivsk hela tiden för att inte alla ska glömma att hon minsann är kvinna också.

              Kommentera


              • #8
                Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
                Jag ser på en hel del serier, flera av dem har jag följt skitlänge. Jag skulle kunna göra en lista, men tänker besinna mig... Kanske ska jag försöka skriva något om en serie i veckan? Det känns som en lagom målsättning.
                Det är min målsättning med. Sedan får man se hur nära målet man kommer.

                Kommentera


                • #9
                  Jag råkade snubbla över 37 days, en dramadokumentärminiserie från BBC om dagarna inför första världskriget.



                  Serien består av tre avsnitt, "One Month in Summer", "One Week in July", och "One Long Weekend", och börjar vid mordet av ärkehertig Franz Ferdinand och slutar vid krigsutbrottet. Jag har inte sett hela, eftersom jag snubblade in i mellanavsnittet.

                  Jag fastnade för serien av en slump, när jag märkte att "Kejsar Palpatine", dvs Ian McDiarmid, spelade rollen som Sir Edward Grey, Storbritanniens utrikesminister, och sen kände jag igen Tim Pigott-Smiths röst som Henry Asquith, inrikesministern, och det fick mig krokad nog att fortsätta titta och upptäcka att serien var spännande, välspelad, välfilmad och hade en rätt kul stårydesign.

                  Berättaren skiftar från stund till stund och är högst subjektiv: när en händelse berättas om någon sidas kritiska händelser så är det någon person från den sidan som berättar i retrospekt och ger hintar om hur dåligt det skulle vara. "Titta på honom" säger en österrikares röst när kejsar Franz Joseph undertecknar krigsförklaringen, "när han skriver under krigsförklaringen utan en min, som om det vore utfärdandet av ett tillstånd att upprätta belysning i Krakow. Men i själva verket skriver han under sin dynastis dödsdom."

                  Den är som vanligt när det gäller brittisk drama berättad genom understatement och karaktärsskådespelande. Som när den tyske och franske ambassadören möts i den brittiske utrikesministerns kontor. Paul Cambon, den krigshetsande franske ambassadören, flyttar sig genast en stol bort, och en pinsam tystnad uppstår. "Har ni väntat länge?" säger till slut prins Lichnowski, den tyske ambassadören. "Bara sedan 1870" svarar Paul Cambon, bittert och revanschlystet och refererande till fransk-preussiska kriget 1870.

                  Än så länge har jag bara sett mittenavsnittet, men det lovade läskigt gott för de andra två, och serien är på väg från Discshop. Vi får se om TiVo hinner spela in den först.

                  Kommentera


                  • #10
                    Lotte's Toy!/Astarotte no Omocha!
                    eller Astarotte's Toy, eller Lotte no Omocha!, eller...

                    Japansk Seinen Anime (för vuxna män), Engelsk SUB.
                    Genres: Fantasy/Romantic Comedy/Harem/Succubi/Fan Service/Ecchi/Lolicon
                    Manga 2007
                    Anime, 1 säsong, 12 st 25-minuters avsnitt, 2011.



                    Det här är antagligen den sjukaste animerecensionen ni kommer att se från mig. Inte för att det här är den sjukaste animen som finns, tvärt om, det finns betydligt sjukare saker. Däremot är det här på gränsen till vad jag står ut med.

                    Låt oss börja med vilka genres denna serie anses höra till. Fantasy och romantisk komedi borde de flesta vara bekanta med. Harem däremot är lite ovanligare i Sverige, det betyder att huvudpersonen är omgiven av flera stycken av det motsatta könet. Succubi syftar på kvinnliga demoner som förför män. Fan Service syftar på en tecknarstil där man får se mer naken hud än vanligt (t.ex. "beach episodes" där flickor springer runt i baddräkter). Ecchi är mjukversionen av hentai, men då hentai är porr så är ecchi endast en antydan. Lolicon är lolitasyndromet, d.v.s. minderåriga i sexuella situationer.
                    Är det någon som anar vissa problem med den här serien?

                    Serien utspelar sig i Alfheim, d.v.s. i nordisk mytologi, inklusive att viss text i serien på isländska, vilket är berömvärt.

                    Nu till den sjuka bakgrundshistorien, vilket antagligen gör serien olaglig i Sverige.
                    Alfheim befolkas av massor med olika "alvraser": ljusalver, mörkalver, halvalvskossor, vampyrer, demoner... you name it!
                    ...men den mäktigaste och "kungligaste" rasen är succubi, d.v.s. en kvinnlig demon som förför män.
                    Precis som vampyrer suger blod, måste succubi suga ut kraft ur sina manliga offer. Och denna kraft heter sáðfryma. Ja, det är någon form av isländska. Och ja, det betyder sädesvätska. Då kan ni säkert räkna ut vad "suga ut" betyder...

                    "Kungariket" Ygvarland regeras av drottningen Mercelída Ygvar I som är en succubi. Hon har en dotter som är 10 år, prinsessan Astarotte "Lotte" Ygvar. Lotte bor i ett hus en bit från slottet då hon inte riktigt kommer överens med sin mor efter en händelse när hon var fem år gammal. Hon råkade befinna sig i sin moders sovrum när denne hade en av sina älskare från sitt 3000 man stora harem. Detta var en så traumatiskt upplevelse för femåriga Lotte att hon utvecklade androfobi.
                    Problemet är att när succubier kommer i puberteten, runt tioårsåldern, så MÅSTE de suga av sin första älskare. Annars dör de.
                    Och tioåriga Lotte, som är androfobisk, dör hellre (bokstavligt talat) än att röra vid en man.

                    Nu är goda råd dyra och Lottes hovdam, Judit Snorrevik, gör allt för att förmå Lotte att börja träffa män. Till slut säger Lotte att den enda man hon kan tänka sig är en människa.
                    Betänk att vi befinner oss i Alfheim, Det finns inga människor här. De bor i Midgård (jorden), dit ingen alv varit på flera hundra år. Man vet inte ens längre hur människor ser ut, men det ryktas om att de har päls, går på alla fyra och har väldigt långa halsar. Exakt varför alverna blandat ihop människor med lamadjur är oklart.

                    Lotte tror att hon överlistat Judit, men icke! Bredvid huset växer nämligen en gul gran som bara råååkar heta Yggdrasil...
                    Judit Lyckas ta sig till jorden och anställa Naoya Tohara, som accepterar jobbet mot att han får ta med sig sin dotter till Alfheim, Asuha Tohara.
                    Lotte accepterar motvilligt Naoya som sin "leksak", men behandlar honom för det mesta som skräp.

                    Nu visar det sig att Naoya är 23 år och hans dotter, Asuha, är ett par månader äldre än den tioåriga Lotte (do the math!). Inte nog med det. Det visar sig dessutom att Asuhas mor är drottningen, som besökte jorden för tio år sen och att Asuha därför är Lottes äldre halvsyster.
                    Samtidigt smyger Judit runt i bakgrunden och försöker få Naoya att göra sitt "jobb" (som är att bli avsugen av Lotte).
                    Till slut blir Judit så desperat att hon i princip beordrar Naoya att våldta den tioåriga Prinsessan (Judit är ytterst ansvarig inför drottningen för att Lotte inte dör bara för att hon inte vill suga av en kille när hon kommer i puberteten).



                    Så varför ska man se sådan här pedofilsmörja?
                    Ja,... problemet är att ovanstående bara är bakgrundshistorien och egentligen inte har ett dugg med själva animen att göra.

                    Istället får vi se en mycket vacker och varm berättelse om en mycket ledsen och trumatiserad tioåring som tar ut sin frustration och aggression på sin omgivning. Och en väldigt snäll och självuppoffrande ung man som gör allt han kan för att läka hennes psykiska sår och som inte har några som helst planer att ha sex med henne (till Judits frustration). Och vi får se hur hon sakta utvecklas till en mer normal tioåring.

                    Hade det inte varit för peddo-bakgrunden och peddo-bilder (kameravinklar underifrån bara för att man ska se tioåriga flickors trosor) hade jag gett denna serie en svag 8:a i betyg. Nu får den -/10.

                    Jag har tyvärr inte hittat en enda vettig youtubevideo från serien så ni får klara er utan det.
                    Last edited by anth; 11 October 2015, 09.13. Anledning: Fixat länkar

                    Kommentera


                    • #11
                      John Rogers nya TV-serie, The Librarians, är charmig på ett lite smådumt sätt (Rogers gjorde tidigare serien Leverage). Den bygger på ett gäng gamla TV-filmer ("The Librarian") som handlar om Flynn Carsen, en snubbe som blir omhändertagare av Biblioteket, vars syfte det är att samla på sig all farlig magi i världen och gömma undan den. I The Librarians så rekryteras ytterligare tre "Librarians-in-training" plus en "Guardian", för att sköta om den dagliga ruljansen medan Flynn är ute och letar rätt på Biblioteket som har kommit på drift i mellanrummet mellan dimensionerna, typ.

                      Huvudpersonerna i serien är:

                      Eve Baird - f d kontraterrorismagent för NATO, Guardian och mer eller mindre ledare för Librarians-teamet. Spelas av Rebecca Romjin, känd från bl a X-Men.
                      Jacob Stone - oljeriggsarbetare som lever ett dubbelliv som konstexpert och geni. Spelas av Christian Kane, från bl a Angel och Leverage (också den av John Rogers).
                      Cassandra Cillian - supermatematiker vars hjärna emellanåt spårar ut och får synestesi och/eller hallucinationer, p g a en hjärntumör. Spelas av Lindy Booth.
                      Ezekiel Jones - arrogant tjuv och techie, spelas av John Kim.
                      Jenkins - omhändertagare av Annexet, vilket vårt team använder som bas. Har ett mystiskt förflutet, och spelas av John Laroquette, som har gjort typ hur mycket saker som helst.

                      Serien är väldigt pulpig, med flera olika världsomspännande konspirationer och diverse magiska artefakter som Våra Hjältar är ute efter. Den primära skurkorganisationen hittills är The Serpent Brotherhood, lett av Dulaque (som spelas av Matt Frewer, känd från bl a Max Headroom och Orphan Black) med sin primära henchwoman Lamia (spelad av Lesley-Ann Brandt, bl a från Spartacus), som vill återställa magi till världen i stor skala, helst under deras egen kontroll.

                      Varje avsnitt har sin egen undertitel, t ex "... and the Crown of King Arthur", eller "... and Santa's Midnight Run" (den senare har Bruce Campbell som jultomten). Det är inte världens smartaste serie, och man märker emellanåt av att de inte har superhög budget, men den är charmig som tusan. Dessutom har John Rogers en blogg där han svarar på fans frågor om serien vilket ger en intressant insikt i TV-produktion (lite som JMS på Babylon 5-tiden).

                      Kommentera


                      • #12
                        The Transporter
                        Jag älskar biljakter i filmer så frågan är då om man kan göra en hel serie som baserar sig på detta? Nja. Filmerna fungerade bra och Jason Statham är ju alltid en hårding av rang i sina filmer. Luc Besson har varit med och producerat men tyvärr är budgeten lite för smal, vilket märks exempelvis på vilka fordon som används. Dock tycker jag att Chris Vance axlar rollen mycket bra. François Berléand återses i flera avsnitt som den pensionerade kriminalaren Tarconi. Säsong 1 fick troligen en större skattkista att ösa pengar ur. Likaså var manus bättre med en liten röd tråd i bakgrunden. Säsong 2 spretar och lider en hel del av dåliga skatteintäkter. Av någon anledning försvinner några av första säsongens skådespelare också vilket gör att man känner sig lite snuvad. I stället skall nya roller sättas in och det blir inte riktigt samma känsla längre.

                        Att se Transporter ger inget speciellt mer än en massa gladaction i form av biljakter och en hel del fightning. Transportören själv använder helst nävarna i stället för en automatkarbin. Serien ligger nära Knight Rider och Renegade i sin karaktär. Man få ta det för vad det är helt enkelt. Faktum är att avsnitten passar bättre att ses med någon veckas mellanrum, i stället för att betas av 3-4 stycken åt gången.



                        Last edited by PAX; 06 January 2015, 15.04.

                        Kommentera


                        • #13
                          Leverage
                          Om man gillar Oceans Eleven och liknande heistfilmer så rekommenderar jag verkligen Leverage. Serien kan även fungera som inspiration till nutida agent- eller cybertechrollspel.



                          Nathan Ford (Timothy Hutton) samlar ihop ett gäng specialister av rollpersoner och bildar en liten grupp vars syfte är att sno pengar från de rika och ge till de fattiga. Gärna med finess, magi och sinnrikt lurendrejeri. Serien är verkligen charmig och med 5 säsonger så ger den en hel del till publiken. Man hinner fästa sig vid karaktärerna och de har bakgrunder som cementeras fast på ett bra sätt. Rekommenderas verkligen!

                          Kommentera


                          • #14
                            Say "I Love You" / Suki-tte ii na yo / 好きっていいなよ。
                            Japansk shōjo (flick) anime, Engelsk SUB/DUB
                            Genre: Romance, School, Slice of Life
                            Manga: 2008
                            Anime: 2012, 1 säsong, 13 st 25-minuters avsnitt
                            Spelfilm: 2014



                            Handling
                            Mei Tachibana är en 16-årig flicka som går i andra ring på gymnasiet. När hon var liten (i lågstadiet) blev hon hela klassens hackkyckling och sviken av sina klasskamrater. Sedan dess har hon beslutat sig för att aldrig skaffa några vänner. Alls. Hon är skolans gråa mus som aldrig talar med någon, aldrig ler och aldrig ens tittar åt en kille. Hon är dessutom extremt blyg, tyst och innåtvänd och skulle antagligen ha problem att skaffa vänner ens om hon ville.
                            Den jämnårige Yamato Kurosawa är rena motsatsen. Han ser ut som en fotomodell, är skolans populäraste kille, har kysst nästan varenda tjej och till och med haft sex. Han är väldigt snäll, men inte speciellt emotionellt engagerad; om någon tjej frågar om han vill gå ut med henne svarar han ja av bara farten utan att riktigt bry sig om hennes känslor.
                            En dag möts Mei och Yamato i korridoren och hon, som inte bryr sig om någon, går bara förbi som han inte finns. Något som givetvis får honom intresserad. Ni vet det där med att spela svårfångad...
                            Senare så roar sig Kenji, en av Yamatos vänner, med "skirt flip". D.v.s. man smyger fram bakom en tjej och lyfter upp hennes kjol för att se vad hon har för trosor, något som Yamato tycker är opassande. Givetvis så lyfter Kenji på Meis kjol, Yamato försöker hindra honom och Mei blir rosenrasande. Hon vänder sig om, och delar inte ut en örfil, utan en rundspark i magen på... Yamato. Och han blir blixtförälskad.

                            Yamato försöker uppvakta Mei. För första gången i sitt liv är det han som jagar en tjej och inte tvärt om. Mei däremot har bestämt sig för att inte ha skaffa några vänner och definitivt inte en pojkvän, även om han skulle vara skolans snyggaste kille. Till slut lyckas han ändå få henne att ta emot en lapp med hans telefonnummer.
                            Senare blir hon förföljd av en stalker och flyr in på ett snabbköp. Hon försöker ringa efter hjälp, men hennes telefon innehåller endast ett nummer, till hennes mamma, som inte svarar. I sin förtvivlan kommer hon plötsligt ihåg lappen hon fick av Yamato, och ringer. Yamoto kommer givetvis springande som en riddare i skinande rustning som ska rädda prinsessan från draken. Han löser hela konflikten genom att ta med Mei till stalkern och framför honom kyssa henne samtidigt som han säger att han älskar henne. Tanken är att stalkern ska tro att de är ett par och försvinna, vilket denne gör.
                            För Mei däremot är det en extremt omvälvande upplevelse. Under sitt sextonåriga liv har hon knappt rört vid en annan människa och plötsligt blir hon kysst. I Sverige skulle vi nog kalla det för sexuellt ofredande.
                            Men hon blir givetvis blixtförälskad. Utan att förstå det. Det är mycket "vad är det som händer med mig?" och "varför reagerar jag så här?"

                            Resten av serien handlar om Hur Mei sakta kommer ut ur sitt instängda skal och slår ut som en blomma. Och det går extreeemt långsamt. Att gå från att inte haft någon vän alls till att faktiskt erkänna för sig själv att hon saknar Yamato de dagar hon går ensam hem är ett stort steg som tar flera avsnitt. Att kalla honom Yamato istället för Kurosawa-San tar mer än halva serien. Hon rodnar varje gång Yamato kysser henne och ens tanken att vara ensam i ett rum med Yamato ger henne panik genom hela serien. Seriens namn syftar för övrigt på om hon någonsin ska våga säga de där tre små orden till Yamato: "Jag älskar dig..."

                            Serien handlar också om att Mei går från att inte ha haft en enda vän till att hamna mitt i den populäre Yamotos stora vänkrets och vilka konflikter det leder till. Det här är Japan som är strikt hierarkiskt uppbyggt, även i skolan. Man kommer helt enkelt inte från lägsta trappsteget i hierarkin (där Mei varit) till högsta steget (där Yamato är) över en natt utan att konflikter uppstår. Folk intrigerar; tjejer försöker stjäla Yamato från Mei, killar försöker stjäla Mei från Yamato. För Mei är detta sociala spel helt nytt och som introvert klarar hon inte alls av det.

                            Omdöme
                            Hur många av er kommer ihåg från skolan när läraren sa att ni var tvungna att läsa ett skönlitterärt verk av en stor författare och ni försökte kämpa er igenom boken? Det skulle ju vara en litterär klassiker, men ni tyckte att boken var sååå jobbig...
                            Lite så kändes det att se denna serie. Har jag en ledig eftermiddag så har jag normalt inga problem att se igenom ett dussin 25-minuters avsnitt av en animerad serie (eller ett halvdussin 45-minuters av en vanlig TV-serie). Men med den här serien hade jag problem att ens se ett helt avsnit åt gången. Hade det inte varit att jag gett mig tusan på att se färdigt något utanför min vanliga intressesfär hade jag skippat denna serie redan halvvägs genom första avsnittet. För mig var varenda avsnitt ångestframkallande.

                            Varför hade jag så svårt att se denna serie? Väldigt förenklat kan man säga att denna serie är extremt flickig och jag är kille. Försök inte ens få mig att se en serie som "Sex and the City". Not gonna happen.
                            Egentligen är detta en standardanime: huvudpersonerna får ett problem, de kämpar i motvind utan att veta hur de ska lösa problemet och allt ser nattsvart ut. Till slut kommer de på att de gjort fel från början och de hittar en lösning till problemet. Ofta innebär lösningen att huvudpersonerna utvecklas och får större självinsikt och vi får den personlighetsutvecklig som är så karaktäristisk för anime.
                            Jag har inget emot att det ser nattsvart ut för huvudpersonerna om det är lite action emellanåt som lättar upp, men här finns ingen action, det är ett relationsdrama som mer liknar en tragedi, även om man vet att det löser sig till slut.
                            Jag tycker om "Sagan om ringen"-filmerna, och den jobbigaste biten tycker jag är när Frodo och Sam tar sig mot/genom Mordor. Det är bara mörkt och deprimerande. Tänk er sex timmar "Sagan om ringen"-film där fem timmar utspelas i deprimerande Mordor-miljö. så upplevde jag serien.

                            För mig var varje avsnitt 3 minuters inledning för att bygga upp episoden, sedan 20 minuters bottenlös förtvivlan hos Mei för att hon är socialt handikappad och inte vet hur hon ska lösa den sociala konflikten, sedan 2 minuters upplösning där alla gråter ut, förlåter varandra och allt blir bra igen.
                            OK, jag överdriver lite, men det var så jag upplevde serien.
                            Jag är ingen machokille och jag har inga som helst problem att gråta en skvätt vid en sorglig scen, men om 5 timmar av en 6-timmarsserie bara är sorgligt mörker är det liiite för mycket för mig.
                            Jag har däremot full förståelse för att de som tycker om snyftarhistorier och realtionsdramer tycker att det här är en av de bästa animes som finns.

                            ***

                            Det var min subjektiva syn av serien, nu lite mer objektivt:
                            Tecknarstilen är väldigt enkel, men vacker, det är inte så mycket animeringar, utan väldigt många stillbilder. Färgtonerna är inte så sprakande, utan ganska matta. Framför allt har personerna ett väldigt alldagligt utseende, annars brukar de se ut som vandrande sexbomber eller vara kawaii (sockersöta) i anime. Detta upplevde jag som befriande.
                            Framför allt känns karaktärs- och relationsbeskrivningar realistiska, vilket är ganska ovanligt i anime. Huvudpersonerna talar med varandra som saker som faktiska 16-åriga gymnasieelever brukar tala om och de talar om sex på ett normalt sätt (annars bruka anime bara ha två extremlägen: sex existerar inte och all kärlek är platonisk eller råporr). Även detta ser jag som något väldigt positivt.

                            Serien är episodisk och varje avsnitt handlar om en social konflikt som måste lösas för att Mei ska kunna gå vidare. Ofta introduceras en ny person i varje avsnitt som dum/elak/ond och den som ställer till problem för Mei och/eller Yamato, men vartefter serien fortlöper inser man att alla har sina egna inre demoner att kämpa mot och att alla egentligen är snälla bara de själva inser sina brister och man lär känna dem. Serien handlar väldigt mycket om att förlåta och att erkänna sina fel. Detta är givetvis en aning klichéartat inom anime.

                            Här är ett klipp i slutet av ett avsnitt där Yamato slagit en annan kille på käften för att denne varit dum mot Mei.



                            Här är ett klipp i slutet av ett annat avsnitt där Meis armband, som hon fått av Yamato, går sönder.



                            Bägge klippen är typiska för hur alla avsnitt slutar.

                            Serien är också nästan helt befriad från sexuella situationer och "fan service"; vi har skirt flipen i början, men det är allt. Sedan finns ett par scener där Mei och Yamato ska börja hångla, men de blir avbrutna. Jag skulle inte haft något emot om de blev lite intimare, men det behövs inte och det känns ärligt talat rätt skönt att slippa "Beavis och Butt-head"-stilen som brukar känneteckna anime.

                            Betyg
                            Om man tycker om den här serien beror mer på om man tycker om snyftiga relationsdramer eller ej.
                            Jag gör det inte, så jag ger serien bara 5/10.
                            Tycker man om sånt skulle jag tro att betyget blir 8/10.
                            Last edited by anth; 11 October 2015, 09.15.

                            Kommentera


                            • #15
                              FLCL / Fooly Cooly / Furi Kuri
                              Japansk anime, Engelsk SUB/DUB
                              Genre: Seinen (vuxen) anime, obeskrivbar, (vansinne?)
                              Anime/OVA, 1 säsong från 2000, 6 st 25-minuters avsnitt



                              WTF Japan!?!?!?
                              Om man har ADHD och schizofreni, tror ni då att det är en bra idé att ta amfetamin och LSD samtidigt? Fråga inte mig, jag vet inte. Men uppenbarligen är det precis vad skaparna av denna serie har gjort.

                              Handling
                              #¤%&@$!?
                              B-b-behöver en serie h-h-handling?

                              OK, jag ska göra ett försök. Naota, en tolvårig grabb, blir påkörd av en galen brud på en gul vespa, som först ger honom mun-mot-mun-metoden för att rädda livet på honom för att sedan börja slå honom i huvudet med en blå elbas.
                              Hon kör även på hans far som därför anställer henne som hembiträde.
                              Bulan han fått av elbasen utvecklas till ett "horn" i pannan, som sedan exploderar och en robot kommer ut ur huvudet, som den galna vespabruden slår sönder med sin elbas.



                              Roboten bor sedan hemma hos Naota och hjälper till med hushållsarbetet.
                              Den galna vespabruden fortsätter att slå folk i huvudet med sin elbas, fler monsterrobotar dyker upp och ingen förstår vad som händer.
                              I sista avsnittet får man reda på vad det hela egentligen handlar om. Kanske.

                              Omdöme
                              Hela serien är helt obeskrivlig, vansinnig och jag är inte säker på vad det är jag sett. Men det var fantastiskt.
                              Det här är en sådan serie som man måste se flera gånger. Det är dock inte så farligt: dels tar det bara 2½ timme att se igenom serien, dels är den fantastisk.

                              Och när ni ser den flera gånger, se till att se den dels dubbad, dels textad. Översättningarna är nämligen helt olika. Och ja, det ska vara så.

                              Betyg
                              Jag har bara hunnit se serien en gång, men det står redan klart att jag sett ett av mästerverken inom anime.
                              Jag ger den 9/10.
                              Last edited by anth; 11 October 2015, 09.16. Anledning: Fixat läknar

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X