Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Rollspel.nu's filmklubb 2019 v12

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Bifur, 14 April 2019, 20.27
58 responses
2.197 visningar
1 gillar
Henke
av Henke
 
Skapad av God45, 14 April 2019, 20.50
56 responses
2.100 visningar
1 gillar
stenhöna  
Skapad av God45, Igår, 15.57
13 responses
196 visningar
7 gillar
Cybot
av Cybot
 
Skapad av God45, 02 April 2019, 16.17
69 responses
4.668 visningar
9 gillar
Jocke
av Jocke
 
Skapad av Leon, Igår, 21.55
3 responses
84 visningar
2 gillar
zonk
av zonk
 
Skapad av krank, 15 April 2019, 17.11
57 responses
1.530 visningar
7 gillar
krank
av krank
 
Skapad av Lupus Maximus, Igår, 20.25
4 responses
50 visningar
4 gillar
Lupus Maximus  
Skapad av Shaarus, Igår, 20.16
3 responses
38 visningar
2 gillar
Shaarus
av Shaarus
 
Skapad av Anarchclown, Igår, 16.41
0 responses
65 visningar
0 gillar
Anarchclown  
Skapad av anth, Igår, 09.47
8 responses
128 visningar
0 gillar
krank
av krank
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Rollspel.nu's filmklubb 2019 v12

    Detta är WRNU's filmklubb för v12.

    Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

    Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

    Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

    1) Jag tänker se minst en film i veckan.
    2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
    3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
    4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
    5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

    (Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

    Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

    Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


    * TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

    [spoiler] [/ spoiler]

    fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

  • #2
    Jag har redan hunnit se två filmer och det är bara tisdag!

    Captain Marvel (2019)
    Jag tänker fortfarande på superhjälten som nuförtiden bara heter "SHAZAM!" när jag hör namnet Captain Marvel. Det är en helt annan hjälte. Den här CM är Marvels figur med samma namn. Annyways, jag har läst Marvel Unlimited i typ två år nu så jag har någon slags hum om att Carol Danvers är den absolut sämsta kompisen man kan ha om man är Jessica Jones, att hon är tölpig på samma sett som tex Iron Man är (det är något Marvel verkligen gillar) och att hon har aktivt fel i Civil War 2.
    I filmen är hon aktivt tölpig på samma sett som tex Iron Man men en HELT OK kompis till en tjej som både heter Rambo och är stridspilot.
    Det är en aningen bättre än genomsnittet marvelfilm, den är typ lika bra som Ant Man och Ant Man & The Wasp och bättre än Avengers 2, 3 och Black Panther. Alltså sämre än Guardians of the Galaxy och Thor: Ragnarok,

    Av oklara skäl utspelar sig filmen på 90-talet vilket gör att Nick Fury kan ha en mer aktiv roll. Och det är skulle jag säga filmens stora misstag, efter som han i varje scen där både han och Captain Marvel är med blir filmens huvudperson. Så Marvels första rulle om en kvinnlig hjälte blir till stor del i stället Nick Fury Begins. I övrigt lämnade 90-tals nostalgin mig helt oberörd. Jag har inte slutat lyssna på Nin, Hole eller Smashing Pumpkins, så det är typ bara som att ha en av mina spotifylistor på i bakgrunden. Internet då är typ internet nu, videobutiker är typ Netflix (särskilt nu när det känns som att det inte finns något att se på Netflix).
    Jag gillar hur Kree och Skrulls porträtteras, vi som har kollat på Agents of S.P.A.C.E och de andra AoS säsongerna vet ju att Kree är som de är men Skrulls kunde ha gått lite hur som helst.

    Det bästa med filmen är att jag blev sugen på att se Captain Marvel träffa de andra hjältarna, mest kanske Tony Stark och Guardians of the Galaxy men hon och Loke i nån ganska lång scen skulle ju vara fräckt i Avengers 4.

    Det blir en välförtjänt Marvel 4 av 5 på marvelskalan.



    Sen har jag sett om The X-Files: Fight the Future (1998) efter som jag kollar på Arkiv X och just såg klart säsong 5. Förra gången såg jag den utan att ha tv-serien i färskt minne och tyckte så här:
    http://www.rollspel.nu/forum/allmänn...2440#post62440

    Nu när den passar in med allt annat som händer har jag följande tankar:
    1. Det är för mycket action för att vara Arkiv X.
    2. Det är otroligt orättvist att Scully råkar ut för så mycket skit. Hon har blivit bortförd av utomjordingar, haft cancer som bara kan botas av att ha en spårdsändare inopererad i nacken, fått sin livmoder stulen, fått syskon föräldrar och husdjur mördade av konspirationen, fått en dotter som sen bara insta-dör och nu åker hon på utomjordingspest! Vad har Mulder vart med om för elände? Hans farsa lämnade ort hans syrra till nått klonprojekt och hans morsa var otrogen med Cancermannen - det är inget i jämförelse.
    3. Vi blir lite för skrivna på näsan om vad den hemliga sammanslutningen av äldre män håller på med.
    4. Det är störigt att ett vaccin kan bota någon som redan har sjukdomen, men det har arbetats in i flera säsonger att den hemliga sammanslutningen jobbar med ett vaccin.
    5. Alex Krycek borde fått dö storslaget och spektakulärt i den här filmen. Och blodigt på ett sett som inte går att visa i en tv-serie. Det hade vart ett bra öde för honom.

    Filmen börjar med att det för flera tusen år sen (typ 37 tusen?) fanns svart olja i Texas. Det vi vet om den svarta oljan från Tunguska som vart med tidigare gäller inte för den här oljan, den gör helt andra grejer. I vanliga fall kan oljan tex göra ingenting, ta över ens kropp som en sån där snigelparasit, bara döda en och så vidare. Den här oljan är som sagt helt annorlunda. De som smittas av den blir till geleig massa och det kläcks en supermördar-alien ur dem! Och i nutid hittar några ungar grottan där den bott sen stenålderstiden.
    Mulder och Scully råkar av en ren händelse ramla över regeringens plan att dölja den nya svarta oljans existens, samtidigt som Arkivet känt som Arkiv X brunnit upp och det utreds om deras avdelning ska fortsätta eller ej. Utredningen leder dem till militärsjukhus, biodlingar i öknen, exploderande bilar och till sist ett UFO på Antarktis.

    En sanning om Arkiv X jag har lärt mig är att Vince Gilligan är ansvarig för allt som är riktigt bra och att Chris Carter bossar för allt som är okej som bäst. Då Vince inte alls ser ut att vara inblandad i filmen är det inte konstigt att den är okej som bäst.
    3 av 5
    Första avsnittet i säsong 6 är en direkt fortsättning och på alla sett och vis bättre än filmen.
    Last edited by Jocke; 19 March 2019, 20.47.

    Kommentera


    • #3
      Jag har fortsatt med gammal monsterfilm och har nu lämnat det svartvita 30-talet och nått fram till färgfilm!

      The Phantom of the Opera (1943)

      Löst baserad på den franska romanen från 1910, mest känd i sin musikalversion av Andrew Lloyd Webber. Jag har inte läst boken så jag kan bara jämföra med musikalen, men de två versionerna skiljer sig i att en stor del av den här filmen är Fantomens origin story, från blyg och hunsad violinist i orkestern till galen intrigmakare och mördare. Titelrollen spelas av den galante Claude Rains, som tidigare i vintras imponerade mig stort i "The Invisible Man". Han är fantastisk även i den här filmen.

      Sprakande starka färger, vilket känns väldigt fräscht och uppfriskande, och oerhört snygga miljöer och kostymer! Underbar fest för ögonen!

      Det var dock oväntat mycket musik, med hela sångnummer från operascenen. Det kanske är ofrånkomligt, men det hade jag inte väntat mig eftersom det här var tänkt mer som rak skräckfilm än som musikal.

      Till filmens nackdel tyckte jag tyvärr att Fantomen som karaktär, när han väl genomgått förvandlingen, aldrig fick komma till sin rätt. Det var några riktigt snygga bildrutor av honom i katakomberna medan han lyssnar på musiken ovanför, men man hade kunnat göra fem minuter till av hans närvaro på operan. Nu blev det, i mitt tycke, väldigt stressat i slutet eftersom filmen lagt mest fokus på origin story och för lite fokus på den färdiga monsterfiguren.

      3 av 5.
      Last edited by Daniel; 21 March 2019, 01.29.

      Kommentera


      • #4
        Efter färgsprakande 40-tals kostymdrama på Parisoperan gav jag mig vidare till ett färgmässigt dovare 80-tals-England och ännu en monsterklassiker!

        An American Werewolf in London (1981)

        Det här är en film som jag var osäker på om jag faktiskt sett i sin helhet. Vissa av klippen (som den första förvandlingen) har jag sett så många gånger i dokumentärer och filmlitteratur att filmen är väldigt bekant, men jag tror faktiskt detta var första gången jag såg den helt och hållet från början till slut. Och jävlar, vilken fantastisk film!

        Redan i öppningssekvensen kände jag att det skulle bli något väldigt speciellt. Filmen öppnar med en stillsam landskapsvy av de nordengelska hedarna till den behagliga old school-crooner-låten "Blue Moon". Två amerikanska tonårskillar är på Europa-resa, jag gissar efter high school, och vandrar i Nordengland. På en ogästvänlig krog blir de varnade från att ge sig ut på hedarna, men lyssnar givetvis inte på varningen och blir överfallna av vad som omedelbart avslöjas som varulv. Bara den ene killen överlever och vaknar upp på ett sjukhus i London, självklart smittad av förbannelsen...

        Effekterna är riktigt snygga, och som stor beundrare av gamla hederliga practical effects och bister föraktare av modern övertro till ren och skär CGI kändes det jäkla härligt att se detta filmmakeri! Tydligen ska Michael Jackson ha sett filmen och omedelbart kontaktat filmteamet för att göra hans Thriller-video, vilket innebär att estetiken i filmen är välbekant igenkänd från Thriller-videon (eller snarare tvärtom, således).

        Filmen är inte bara snygg, kul och lagom läskig - den har också helt fantastiska musikval, från "Bad Moon Rising" till ytterligare en version av "Blue Moon"! Dessutom tycker jag att huvudpersonen agerar någorlunda rationellt och vettigt genom hela filmen, vilket gör honom väldigt lätt att sympatisera med.

        5 av 5!

        Kommentera


        • #5
          Och slutligen, min tredje film denna veckan...

          The Howling (1981)

          Jag följde upp föregående varulvsklassiker med ytterligare en, den snäppet obehagligare "The Howling" från samma år, en film som jag inte hade sett tidigare. Tyvärr hade jag sett slutscenen, i något studiesyfte i filmkunskap, så jag visste hur det skulle sluta. Kulturvetenskapliga föreläsare och författare av studielitteratur är krasst dåliga på att undvika spoilers.

          Den här filmen börjar väldigt obehagligt. Riktigt jävla obehagligt! En kvinnlig journalist har efter ett traumatiserande samarbete med polismakten blivit rekommenderad av sin terapeut att ta semester i en avsides ort på kusten. Redan första kvällen hör hon ylanden ute i skogen, and the horror enfolds...

          Den otäcka stämningen håller länge i sig, fast jag tycker dessvärre att filmens final inte riktigt höll måttet spänningsmässigt och det kan jag inte bara skylla på att jag fått slutet spoilat.

          Mannen som ansvarade för effekterna i "London"-filmen arbetade först på denna filmen, men övergick till "London" och lämnade då sin assistent att färdigställa effekterna i The Howling. Det medför att filmerna har ganska lik estetik och ganska lika effekter. Om man bortser från en enskild, extremt daterad effekt som i det närmaste ser ut som tecknad film, som visserligen går att förlåta eftersom den i sitt sammanhang går att betrakta mer som hallucinatorisk magi än fysisk händelse.

          Medan "London"-versionen är mer trogen till den klassiska varulvsberättelsen med smitta överförd från bett och medföljande fullmåneförvandlingar, är Howling-monstret snarare än sorts shape shifter som själv styr sin förvandling. Jag föredrar den mer klassiska hållningen, men det här gav en varierande och mer psykopat-artad vinkling.

          Bra setting och många kul referenser till varulvsmytologin, definitivt en klassisk skräckis att rekommendera!

          4 av 5.
          Last edited by Daniel; 21 March 2019, 01.35.

          Kommentera


          • #6
            En gång i den grå urtiden, när jag var liten pilt med synthlugg och skinnrock och kajal under ögonen, såg jag en film som heter Pi och som kom 1998.

            Nu är det rätt många år sedan jag såg den senast. Det kan vara över 10 år sedan, när jag tänker efter.

            Men nu har jag sett den igen.

            RESTATE MY ASSUMPTIONS:
            1. Mathematics is the language of nature.
            2. Everything around us can be represented and understood through numbers.
            3. If you graph the numbers of any system, patterns emerge. Therefore: there are patterns everywhere in nature.

            Pi handlar om en matematiker som försöker hitta ett mönster på aktiemarknaden med hjälp av sin dator Euklid. Samtidigt brottas han med huvudvärk och andra problem. Hans vän och mentor, en äldre matematiker som gav upp sitt letande efter mönster i Pi efter en stroke, försöker få honom att ta det lugnt och att inte jobba så hårt. Men han är ju SÅ NÄRA. Och ju närmare han kommer, desto märkligare saker börjar hända. En dag spottar Euklid ur sig ett par omöjligt låga börs-förutsägelser ihop med en lång serie siffror huvudpersonen aldrig sett förut.

            Det här är en film som satt mycket djupa spår i mig. Samtidigt hade jag hunnit glömma rätt mycket, så det var nog ganska lagom att se den igen nu. Filmen har ett gäng teman och många blindgångar; det är lite klurigt att försöka reda ut vad som egentligen händer. En sak jag tänkte på den här gången var att

            Spoiler: 
            Efter den där första förutsägelsen som är rätt, så ser vi väl faktiskt ingenting mer som tyder på att någonting funkar? Inga fler korrekta förutsägelser? Så hela resten av filmen är i princip bara ett enda långt sammanbrott, utan egentlig nytta. Utan att han tar sig ett enda steg framåt.

            I dunno, det var ju inte riktigt det intrycket jag hade från när jag sett filmen tidigare.


            Iallafall. Det här är Darren Aronofskys första film. Den gjordes gör 60 000 dollar och spelade in över tre mille, så det är inte superkonstigt att han fick en karriär efter den. Och det är inte oförtjänt; Aronofsky har gjort en del riktigt balla rullar. Som den här och Requiem for a Dream.

            En annan snubbe som gjorde bra grejer här är filmmusikern Clint Mansell, som Aronofsky även samarbetade med senare, och vars karriär också började med den här filmen.

            Filmens grafiska stil är väldigt snygg. Den hade mycket stor inverkan på mitt eget skapande; den visade mig att man med väl vald grafisk stil och ett genomtänkt manus kan göra riktigt bra grejer även utan en miljonbudget. Den högkontrastiga svartvita stilen tilltalade mitt pretentiösa jag rätt mycket, vilket, ahem, kanske kan ses i min enda färdigställda kortfilm. Mina influenser var nog ingen hemlighet =)

            Så... Vad mer kan jag säga än att jag tycker att den här filmen är jättebra? Jag vet inte om den är bra nog för en femma. En stark fyra, tänker jag. Jag vill verkligen rekommendera den till folk. Jag vet inte riktigt om jag kan säga att "bättre än såhär blir det inte i den här genren" dock. Så.

            BETYG: 4/5

            Kommentera


            • #7
              Jag har sett Ghost Warrior.



              En gång i tiden dog samurajen Yoshimitsu (Hiroshi Fujioka). 400 år senare blir han återuppväckt i Los Angeles av doktor Alan Richards (John Calvin), och kulturkrockar inträffar. Den som lyckas någorlunda med att överbrygga kulturkrockarna är Chris Welles (Janet Julian), men hon förstår inte femtonhundratalsjapanska så bra.

              Och när en girig vakt försöker stjäla Yoshimitsus svärd och lämnar dörren öppen så ramlar Yoshimitsu ut i en värld som han inte förstår.

              ---

              Jag mindes den här filmen från min barndom, när den hette Swordkill och fanns på flimrig VHS. Jag tyckte om den då, och har letat efter den därefter. Och nu har jag hittat den och sett den igen. Om någon behöver ett bevis för att nostalgi funkar asbra ända tills man provar sin barndoms synder igen, så är Ghost Warrior/Swordkill ett utmärkt exermpel: den var bättre förr när jag var tretton.

              Ghost Warrior/Swordkill kunde förmodligen bara ha gjorts efter tv-serien Shogun för att casha in på dess succé. Jag kan tänka mig att den såldes in typ så är i hisspitchen: "Tänk dig Shogun fast tvärtom, att en samuraj hamnar i väst. Och som twist, så hamnar samurajen i USA idag." Den kunde ha varit hur kass som helst, bara den innehöll samurajer och höll sig inom en skitlåg budget.

              Men den är faktiskt inte hur kass som helst. Den är klunkigt berättad och lågbudget, men den är någons kärleksbarn. Och kärleken syns, även om den är oerfaret berättad med begränsade medel.

              Kommentera


              • #8
                Igår såg jag They Shall Not Grow Old, Peter Jacksons nya dokumentär om första världskriget. Den första dokumentär han gjort sedan den 100% sanna Forgotten Silver från 1995.



                Det är inte en nyskapande dokumentär i någon form - det är fyra-fem gamla intervjuer från folk som var med som spelas över noga utvalt bildmaterial. Det följer inga personer, utan följer hela folkrörelsen från att de skriver in sig till att de kom till skyttegravarna till räder och bomber och jävelskap, men också genom ledigheter och permissioner. Till slut ger tysken upp och alla åker hem igen.

                Restaureringen av den gamla ryckiga stumfilmen är banne mig fenomenal. Färgläggningen är lite technicolour, men rörelserna, ljudläggningen och flytet och allt med det blir så nära att det knappt går att beskriva hur välgjort det är. Till och med de sparsamt använda 3D-effekterna är effektivt nyttjade. Känslan av att se en riktig storming genom ingenmansland när det viner bomber och skott överallt samtidigt som man känner djupet i bild... Det är nog det mest obehagliga jag varit med om i en biosalong.

                Filmen är fantastisk. Se den.

                Krig är skit. Låt bli det,
                Last edited by Khan; 26 March 2019, 10.51. Anledning: Stafvel

                Kommentera

                Arbetar …
                X