Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Rollspel.nu's filmklubb 2019 v1

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av lofty, 16 January 2019, 14.35
3 responses
89 visningar
1 gillar
lofty
av lofty
 
Skapad av Kotaka, 01 January 2019, 22.29
4 responses
176 visningar
1 gillar
Zyx Zoismos  
Skapad av wilper, 16 January 2019, 17.33
22 responses
680 visningar
12 gillar
Flanell
av Flanell
 
Skapad av Leon, 11 January 2019, 14.33
99 responses
3.123 visningar
2 gillar
afUttermark  
Skapad av RedMoon, Igår, 13.54
1 response
71 visningar
4 gillar
clarence redd  
Skapad av RasmusL, 14 January 2019, 18.50
7 responses
190 visningar
0 gillar
Cyberhest  
Skapad av Bifur, 09 January 2019, 19.51
56 responses
1.300 visningar
1 gillar
Cyberhest  
Skapad av RedMoon, 16 January 2019, 14.01
2 responses
128 visningar
7 gillar
Evokee
av Evokee
 
Skapad av krank, 21 December 2018, 14.51
1 response
245 visningar
4 gillar
P.eLL.e
av P.eLL.e
 
Skapad av Quadrante, 13 January 2019, 20.54
25 responses
406 visningar
1 gillar
da_bohz
av da_bohz
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • #16
    Jag har sett The Gold Rush.

    Big Jim (Mack Swain) har hittat sitt livs fynd under guldruschen i Klondike, då en snöstorm slår till. Snöstormen tvingar en ensam prospektör (Charlie Chaplin) att ta skydd i en stuga, där den efterlyste brottslingen Black Larsen (Tom Murray) bor. Larsen försöker hota honom med sin hagelbrakare då Big Jim också snubblar in och övermannar Larsen. En ohelig allians uppstår då alla tre måste överleva snöstormen.

    ---

    Svartvit stumfilm från 1925! Det var inte planerat eller så, men jag hittade den på Öppna kanalen och tyckte att jag lika gärna kunde se den. Den bygger inte på slapstick-komedin som Chaplin fortfarande är bland de bättre på (sorry, Jim Carrey, du är inte ens i närheten), utan blandar in ståry och drama med en värme som behövs i dessa tider.

    Det som förvånade mig var att fajtkoreografin var så levande och i kameran, och helt oskiljbar från slapstick-komedin. De två flyter ihop på ett sätt som man sällan ser idag. Det skulle väl i så fall vara Jackie Chan som gör det.

    Det är ju en stumfilm, så det är ingen dialog eller ljudeffekter. I bästa fall får man en skylt. Men allt gestaltas utan dialog framför kameran med enbart pianomusik till, och man följer ändå med. Dessutom var det förvånansvärt nog rätt skönt att slippa pang-bom-tjaff och stämningsfullt viskande.

    Kommentera


    • #17
      Jag har sett Underworld: Blood Wars.

      Sett till mina låga förväntningar var detta en oväntat bra film. Det är gott om action men det finns också en handling med några snygga vändningar som passar bra för intrigerande vampyrer. Annars är allt som det brukar i den undre världen. Det är dunkelt, kladdigt av fejkblod och det doftar av både Matrix och Wolverine. Efter fem filmer börjar hela Underworld-konceptet med vampyrer, varulvar och hybrider som fightas också kännas uttjatat. Det är faktiskt samma känsla som jag har med Star Wars: Nu behöver jag inte mer. Skillnaden är närmast att Underworld-serien aldrig nått samma höjder så det är inte lika smärtsamt när nyare filmer bara är okej tidsfördriv och inte mer.

      Betyg 3+ av 5.
      Last edited by luddwig; 03 January 2019, 22.55.

      Kommentera


      • #18
        Jag har nu också sett Jack Reacher: Never Go Back.

        Det är tyvärr inte alls en lika bra film som ettan. Tunnare, mer linjär plot, sämre skriven. Cobie Smoulders är med och spelar en major som nästan, men inte riktigt, får vara Reachers jämlike. Och gud, vad dåligt skriven den rollen är. Smoulders är bra, men hon är väldigt beroende av bra manus och regi - hon är inte en sån skådis som kan bära en roll eller en film helt själv, tyvärr. Och här är manuset skitdåligt och regin verkar mest bestå av "se trulig ut".

        Actionsekvenserna är adekvata, men inget att skriva hem om.

        Det enda som är bra med den här filmen är att den är lite tydligare än den första med att Reacher är ett sexistiskt rövhål. Tyvärr drunknar all eventuellt sammanhängande kritik mot hans kvinnosyn i klichétyngda, knappt sammanhängande dialoger.

        BETYG: 2/5

        Kommentera


        • #19
          Jag har sett The Ballad Of Buster Scruggs.

          Det är bröderna Coens senaste verk och utspelar sig i ett starkt stiliserat Vilda Västern. Det är en episodfilm, upplagd som en antologi av sex stycken noveller med stor variation - från en inledande musikal med lustigt sjungande revolvermän, till betydligt mörkare och stundtals betydligt mer lågmälda historier.

          Jag var skeptisk under den första episoden. Lustig cowboyparodi med sång? Nej tack. I mitt tycke är Coen-bröderna väldigt ojämna - fast de stunder som är bra är extremt bra och eftersom det ändå var såpass fantastiskt snygga bilder valde jag att se vidare en stund till.

          Och efterföljande (tämligen annorlunda) episod nummer två höjde ribban. Nu började det bli intressant på riktigt.

          De kvarvarande fyra episoderna var sedan fullkomligt briljanta. FULLKOMLIGT BRILJANTA. Det här är det bästa jag sett sedan 2015. Då det var "The Hateful Eight", också den en utdragen och stiliserad västern som jag sett flera gånger, och som har en del likheter med särskilt den sista episoden.

          Gillar man något av följande - episkt storslagna naturvyer, utdragen dialog eller uppbyggnad som (ofta) exploderar i brutal action, oväntade (?) vändningar, och extremt snyggt filmade scener - är det här verkligen att rekommendera.

          5 av 5!

          Jag vill se om filmen redan imorgon. Särskilt fascinerad var jag av den tredje episoden, den om de två kringresande artisterna. Särskilt eftersom jag alldeles nyligen läste den hyllade (inte av mig dock) svenska "historiska" (nja, ungefär lika historiskt korrekt som "Braveheart") deckaren "1793" som kretsar kring en nästan exakt likadan figur (se spoilerruta nedan), fast i ett tämligen annorlunda sammanhang.

          Spoiler: 
          Alltså en ung man utan ben och armar. Mannen i "Scruggs" spelades helt fantastiskt bra av Harry Melling, bara vagt bekant när jag såg episoden men som efter kvick googling efteråt var Dudley i Harry Potter-serien.


          Det enda trista med den här upplevelsen var att det var en Netflix-produktion, för det här mästerverket hade jag velat få uppleva i en stor biosalong!
          Last edited by Daniel; 04 January 2019, 02.17.

          Kommentera


          • #20
            Jag har också sett The Ballad Of Buster Scruggs och har inte så mycket att tillföra till Daniels uttömmande recension.

            Personligen hade jag gärna sett att de sex episoderna hade hängt samma något bättre: här blir det lite väl tvära kast mellan det burleska, pikareska, tragiska, komiska. Finns det ett tema här? Efter de första tre episoderna tänkte jag att bröderna Coen ville dekonstruera Westernmyten med den här filmen, men jag vet inte om den tesen håller när man lägger till de tre sista.

            Sen tycker jag det är synd att nordamerikas ursprungsbefolkning i de två episoder de får vara med skildras som de gjorde i Westernfilmer på 50-talet: som ansiktslösa, irrationella vildar.

            Oavsett, en snudd på lysande film.
            Last edited by Skarpskytten; 05 January 2019, 10.56.

            Kommentera


            • #21
              Jag har sett The Punisher (2004).

              På sätt och vis är detta en superhjältefilm eftersom Punisher ingår i Marvels universum, men han har inga superkrafter och är heller ingen direkt hjälte utan en självutnämnd rättsskipare. Lite som en brutalare Batman skulle man kunna säga. Jämfört med andra Marvel-filmer är The Punisher klart våldsammare och på alla plan sämre. Handlingen är tunn som papper, karaktärerna klichéartade och actionscenerna utan finess. Dessutom finns här några försöka att göra en "serietidningsfilm". De är i bästa fall uthärdliga, i sämsta fall rent pinsamma. Det mest underhållande med filmen är istället hur mycket Thomas Jane som spelar huvudrollen påminner om Christopher Lambert.

              Betyg 2- av 5.

              Jag har även försökt se Punisher: War Zone.

              Det här är sämsta möjliga kombination av överdriven pang pang-action och Buttericks-masker, och eftersom Christopher Lambert-kopian är borta ur huvudrollen finns här inget underhållningsvärde utom möjligen lite snygg ljussättning i miljöerna. Jag hoppade mellan scenerna för att få slut på eländet så fort som möjligt.

              Betyg 1 av 5.

              Kommentera


              • #22
                Ursprungligen skrivet av Skarpskytten Visa inlägg
                Personligen hade jag gärna sett att de sex episoderna hade hängt samma något bättre
                I det längsta spekulerade jag (eller hoppades) att någon av de efterföljande episoderna skulle knyta samman med någon av de tidigare och erbjuda ett ljusare slut.

                Spoiler: 
                I synnerhet den om den handikappade artisten. Mitt sista hopp stod till att diligensen i det sista kapitlet skulle passera över bron där den unge talaren kastats ner, bara minuter efter att han kastats, och rädda honom... Men det var väl oerhört naivt spekulerat...


                Ursprungligen skrivet av Skarpskytten Visa inlägg
                Sen tycker jag det är synd att nordamerikas ursprungsbefolkning i de två episoder de får vara med skildras som de gjorde i Westernfilmer på 50-talet: som ansiktslösa, irrationella vildar.
                Min tanke var att man gjorde en medvetet överdrivet klyschig och gammaldags skildring av Vilda Västern, nästan fantasy-artad, som om man filmatiserat en för karaktärerna samtida eller för oss publik åtminstone minst sjuttio år gammal novellsamling. Där man till skillnad från Johnny Depps clown i "The Lone Ranger", aldrig påstått sig vilja leverera en modern och nyanserad skildring. De här berättelserna var mer "så här galet och världsfrånvänt skildrades Vilda Västern på den tiden som sådana här novellsamlingar var inne bland kidsen."
                Möjligen ett problematiskt grepp i sig självt, visserligen, eftersom det lämnats okommenterat?

                Kommentera


                • #23
                  Jag har sett Plankan.

                  Och det kan ni också göra.



                  Två brittiska snickare (Eric Sykes, Arthur Lowe) ska lägga sista plankan, när den saknas. Den har två ungar snott för att göra en gungbräda på bygget. Istället för att förstöra nöjet för ungarna ger snickarna tummen upp och ger sig av till brädgården för en ny planka. Och så börjar kaoset.

                  ---

                  En gång i tiden var Plankan lite av en svensk tv-tradition kring jul och nyår, men har inte visats sen nittitalet eller så.

                  Plankan är i stort sett utan dialog, utan har bara ljudeffekter och grymtningar – och skrattlåda, förstås – så det är inte riktigt en stumfilm. Filmen behöver ingen dialog heller, för det är brittisk slapstick när det är som bäst. Eller kanske näst bäst. Men jag fick en skön avslutning av årets första vecka och massor med skratt i en halvtimme.

                  God fortsättning.

                  Kommentera


                  • #24
                    Ursprungligen skrivet av Daniel Visa inlägg
                    Min tanke var att man gjorde en medvetet överdrivet klyschig och gammaldags skildring av Vilda Västern, nästan fantasy-artad, som om man filmatiserat en för karaktärerna samtida eller för oss publik åtminstone minst sjuttio år gammal novellsamling. Där man till skillnad från Johnny Depps clown i "The Lone Ranger", aldrig påstått sig vilja leverera en modern och nyanserad skildring. De här berättelserna var mer "så här galet och världsfrånvänt skildrades Vilda Västern på den tiden som sådana här novellsamlingar var inne bland kidsen." Möjligen ett problematiskt grepp i sig självt, visserligen, eftersom det lämnats okommenterat?
                    Fast jag tycker ändå att den gamla romantiken saknas. Det går ju i allmänhet inte så bra för huvudrollsinnehavarna, och bara en av huvudpersonerna får något som ens till hälften liknar ett lyckligt slut. Och alla berättelser är inte särskilt klyschiga, tvärtom, berättelsen "Meal ticket" är ju oerhört finstämd, gripande och hemsk. Den sista är bara ett samtal, den har inte ens någon handling. I slutändan blir det för mig sex bra till lysande små berättelser som jag har svårt att koppla samman till en helhet. Och jag undrar om helheten helt enkelt inte finns eller om jag inte kan se den.
                    Last edited by Skarpskytten; 12 January 2019, 20.22.

                    Kommentera


                    • #25
                      Ursprungligen skrivet av Skarpskytten Visa inlägg

                      Fast jag tycker ändå att den gamla romantiken saknas. Det går ju i allmänhet inte så bra för huvudrollsinnehavarna, och bara en av huvudpersonerna får något som inte till hälften liknar ett lyckligt slut. Och alla berättelser är inte särskilt klyschiga, tvärtom, berättelsen "Meal ticket" är ju oerhört finstämd, gripande och hemsk. Den sista är bara ett samtal, den har inte ens någon handling. I slutändan blir det för mig sex bra till lysande små berättelser som jag har svårt att koppla samman till en helhet. Och jag undrar om helheten helt enkelt inte finns eller om jag inte kan se den.

                      Helt rätt. Instämmer helt.

                      När jag skrev "klyschig och gammaldags" tänkte jag väl egentligen bara på estetiskt utseende, sceneri och förpackning. Story och innehåll var ju hundra procent 2010-tal, vilket i sin tur blivit väldigt klyschigt vad gäller dagens tv-innehåll.

                      Kommentera

                      Arbetar …
                      X