Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Rollspel.nu's filmklubb 2018 v52

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av runequester, Igår, 19.38
9 responses
139 visningar
1 gillar
erikt
av erikt
 
Skapad av Per, 23 March 2019, 21.45
67 responses
1.860 visningar
3 gillar
lilonjo
av lilonjo
 
Skapad av stenhöna, Igår, 01.44
12 responses
154 visningar
0 gillar
Staffan
av Staffan
 
Skapad av krank, Igår, 21.22
7 responses
150 visningar
5 gillar
Ape of Wrath  
Skapad av Gurgeh, Igår, 22.58
3 responses
43 visningar
0 gillar
Ape of Wrath  
Skapad av DEX LEGENDARIUM™, Igår, 15.49
1 response
81 visningar
1 gillar
Ape of Wrath  
Skapad av God45, Igår, 09.25
38 responses
771 visningar
0 gillar
Mundo
av Mundo
 
Skapad av Nässe, 22 March 2019, 23.19
15 responses
401 visningar
0 gillar
Bolongo
av Bolongo
 
Skapad av S.I.R.E#01, 20 March 2019, 11.24
6 responses
240 visningar
0 gillar
S.I.R.E#01  
Skapad av Leumas, 23 March 2019, 00.55
9 responses
221 visningar
5 gillar
Magnamund  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Rollspel.nu's filmklubb 2018 v52

    Detta är WRNU's filmklubb för v52.

    Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

    Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

    Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

    1) Jag tänker se minst en film i veckan.
    2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
    3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
    4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
    5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

    (Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

    Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

    Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


    * TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

    [spoiler] [/ spoiler]

    fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

  • #2
    Jag har sett den geniala kortfilmen Karl-Bertil Jonssons julaftonSVT Play.

    det här är naturligtvis en alldeles strålande, tidlös socialistisk klassiker med flera fina budskap. Manuset är med (mycket) lätt hand anpassat från Tage Danielssons korta berättelse, och Tage var också själv inblandad här. Det märks, för språket har överlag den där mycket speciella precisionen, tydligheten och lekfullheten som var Danielssons signum. Tage var en av de författare som till slut övertygade mitt tonårsjag om att man absolut kunde skriva bra på svenska - jag var ju en sån yngling som antog att engelska generellt var mycket häftigare och bättre. Tages prosa är makalös, och jag läser ibland om hans texter bara för inspiration.

    Det finns en anledning till att nästan varje replik i den här filmen är citerbart, och igenkännbart. Från den evigt relevanta "JAG HAR NÄRT EN KOMMUNIST VID MIN BARM" till mer subtila som "Kan vi få tala med byrådirektörn? Det gällde en julklapp"...

    Per Åhlins tecknarstil är också väldigt speciell, och passar manuset som hand i handske. Jag älskar verkligen den extremt säregna animationsstil han har, och som också användes till mycket god effekt i den ljuvliga långfilmen Resan till Melonia. Jag skulle också vilja se Hundhotellet, men den verkar vara lögn och förbannad dikt att få tag på. Jag borde också köpa Dunderklumpen, nu när jag tänker efter... Jag skulle vilja se ett peka-klicka-äventyrsspel ritat av Åhlin, eller någon som kan härma hans stil. Eller ett rollspel illustrerat på det här sättet.

    Hur som helst är Åhlin en mästare på att skapa rörelse, volym och personlighet, och de bitvis fotorealistiska bakgrunderna och detaljerna fungerar även de alldeles utmärkt.

    Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga som inte redan är sagt av bättre skribenter än mig. Jag tror att man måste vara någon form av ovanligt kallhamrad Ayn Rand-nyliberal för att inte uppskatta det här.

    För egen del sätter jag betyget 5/5. Det här är mästarklass.

    Kommentera


    • #3
      Jag har liksom krank sett Karl-Bertil Jonssons julafton.

      En strålande film. Krank har redan hyllat språket och teckningarna, och det med all rätt. Vad jag vill tillägga är att även rösterna och musiken är grymt bra.

      Betyg 5 av 5 årets alla dagar.

      Kommentera


      • #4
        Jag har nu också sett (om) Hogfather, del 1.

        Det är alltså en filmatisering av boken med samma namn, av Terry Pratchett. Jag gillar boken - eller jag gjorde det i vart fall senast jag läste den, vilket är alldeles för många år sedan nu.

        Det här är inte en jättebra filmatisering, men jag ska börja med att skriva vad som är bra:
        • Scenografin, kostymerna och, tja, allt visuellt. Makalöst snyggt alltsammans. Mestadels fysiska grejer, och allt känns påtagligt och motsvarar ungefär den bild jag hade i huvudet när jag läste boken. Närmast perfekt.
        • Castingen. Alla skådespelare är typ perfekta för sina roller. Utom han som spelar Teatime, han passar inte överhuvudtaget med hur jag tänkte mig karaktären när jag läste boken, och den tolkning han gör funkar inte det allra minsta för mig heller.
        Sedan... det som gör att den inte fungerar:
        • Tempot. Herregud, det glaciärliknande tempot. Varje replik ska levereras på ett överdrivet, teatraliskt, övertydligt sätt, och dessutom ganska långsamt. Som om varje talare vore rädd för att en hörselskadad person i närheten inte skulle kunna läsa på läpparna. Plus långa pauser, och långa, helt onödiga mellansekvenser som inte fyller något syfte alls. Man känner hur ens liv liksom rinner bort. Om målet var att skapa känslan av sand som rinner ner i ett av Dödens timglas så har de lyckats.
        Jag tror att det här blir värre av att jag läser ganska snabbt - när jag läser Pratchett så är känslan alltid att det är rappt, skarpt, roligt. Högt tempo, kontinuerligt roligt. Det här är som om en betydligt långsammare läsare mödosamt stavade sig igenom texten.
        • Pacingen och dumförklarandet av publiken. Jag minns Hogfather som en bok där jag som läsare fick ett mångfacetterat perspektiv genom en massa olika scener, och att jag fick pussla lite själv för att räkna ut hur allt hängde ihop. Här förklaras allting, inklusive ondingens plan, tidigt och i övertydlig detalj. Filmen vågar absolut inte räkna med att tittaren är intelligent, och resultatet bidrar verkligen till känslan av trött seghet. Jag får intrycket av att en hel del repliker och scener lagts in enbart för att överförklara allting. Det finns liksom inget mysterium alls kvar, och hela den andra halvan av berättelsen är kvar.
        Så nej, det här fungerar inte alls. Det känns krystat och tråkigt och segt som knäck. Jag kommer nog att tvinga mig igenom del 2 också, mest för att se om den är lika illa, men jag kan nog tyvärr inte alls rekommendera den här. Vilket är synd för, som sagt, det visuella är ju närmast perfekt. Och originalet, boken, är riktigt bra.

        BETYG: 2/5

        Kommentera


        • #5
          Jag har även sett Pirates of the Caribbean - Salazar's Revenge.

          För den som sett de tidigare filmerna är det mesta sig likt. Man får pirater, odöda, hyfsat barnvänlig action och tramsigheter med Johnny Depp som kapten Jack Sparrow i centrum. För mig är detta precis som tidigare lite för tramsigt och utdraget, men det är ändå bra underhållning. Javier Bardem passar fint i rollen som hämndlysten spanjor medan Geoffrey Rush känns trött i sin återkommande roll som kapten Barbossa. I övrigt har jag varken positivt eller negativt att säga om skådespeleriet. När det gäller handlingen är den lite tydligare och lättare att engagera sig i än vad jag kan minnas från de tidigare filmerna. Faktiskt blev jag sugen på att se om film två till fem för att kunna jämföra, men jag gissar att jag inte skulle orka igenom alla. Jag upplever nämligen att det är med denna filmserie som med Harry Potter. Det blir för monotont i längden, och i backspegeln flyter allt ihop. Som avslutning öppnar Salazar's Revenge för en uppföljare och visst, den kan säkert bli underhållande, men den känns knappast nödvändig och jag slår vad om en Snickers att den inte kan toppa The Curse of the Black Pearl.

          Betyg 3 av 5.

          Kommentera


          • #6
            Liksom de andra har även jag sett Karl-Bertil Jonssons julafton, i soffan med familjen.

            *pekar på krank* What he said!

            ---

            Dessutom har jag sett While you were sleeping.



            Lucy (Sandra Bullock) jobbar som spärrvakt i Chicago. Hon har en hemlig crush på Peter Callaghan (Peter Gallagher), men har aldrig nånsin pratat med honom. En juldagsmorgon blir Peter rånad och nerknuffad från perrongen och blir nästan överkörd av ett pendeltåg, men Lucy to the rescue!

            Peter hamnar dock i koma, och nånstans där startar förvecklingarna med att Lucy önskar högt att de skulle gifta sig. Och det uppfattas av en sköterska och sen börjar cirkusen. Och det blir ju inte bättre av att Peters brorsa Jack (Bill Pullman) kommer in och …

            ---

            While you were sleeping var en sån där film som jag normalt inte skulle se alls om jag inte råkade sitta i soffan med föräldrar som styrde fjärrkontrollen. Det var en söt liten romcom som egentligen inte lämnade några som helst intryck, men den var söt och välspelad och rätt fnissig. Och jag identifierade mig rätt mycket med Lucy.

            Kommentera


            • #7
              Jag hade absolut inte tänkt titta på hela Temple OS | Down the Rabbit Hole, men nu blev det så ändå. Det är alltså en nästan 90 minuter lång dokumentär om en snubbe med - får man anta - ganska allvarliga psykiska funktionsnedsättningar och som aldrig verkar riktigt ha fått den hjälp han behövde. Istället byggde han ett jättemärkligt operativsystem som lät honom tala med gud, var vansinnig på internet, och blev prankad av 4chan.

              Det är en rätt tragisk historia på det stora hela, som verkligen för mig hamrar hem hur lite jag tror på nattväktarstats-lösningar. Om sådana här människor ska kunna få hjälp och stöd så kan inte staten vara minimal; det måste finnas stödstrukturer som inte beror på marknadskrafter eller välgörenhet. Det kan inte ligga på honom och hans föräldrar att lösa så omfattande problem. Det måste finnas system för långsiktigt omhändertagande här.

              Det här är vad som händer när man som samhälle envisas med att i alla läger betrakta individer som fullt förmögna att fatta beslut om sina egna liv och som individuellt ansvariga för alla s.k. "val" man gör.

              Dokumentären som sådan var väldigt väl genomförd så vitt jag kan se; den är ganska konventionell i sitt berättande men det behövs inga innovationer för att göra en bra dokumentär - det här är helt enkelt ett straight-up återberättande av vad världen erfarit om Terry, i den ordning saker och ting upptäcktes eller dök upp. En tidslinje, helt enkelt, från omvärldens synvinkel.

              Jag kände inte riktigt att jag saknade något - eller ja, det hade såklart varit trevligt med saker som uttalanden från experter inom mentala funktionsnedsättningar och så, men jag hajjar ju också att det här inte riktigt var någon högbudgetproduktion eller så. Man får ta det för vad det är.

              BETYG: 4/5

              Kommentera


              • #8
                Jag såg nästan allt av den låga versionen av Fanny och Alexander (1982) som gick på SVT igår.

                Ibland glömmer man att Bergman faktist är sådär bra som alla Bergmanhyllare hela tiden säger att han är. Även när han är dålig är han bättre än nån annan i det här landet har vart på att göra film. I Fanny och Alexander är han i högform. Alla spelar bra och Sven Nykvist är en jävel på att filma. Att ge filmen 5 av 5 är egentligen ett hån mot filmen, den går liksom över betyg och blir något eget och enormt.

                Jag gillar början med julfirandet och slutet där Bergman går in i sin bästa genre, magisk realism, absolut mest men hela femtimmarsspektalkelt är mer sevärt än någonting annat jag skrivit om i Filmklubben, möjligtvis undantaget när jag lyckades gå på Roadshow visningen av The Hateful Eight men det var ju en unik visning. I alla fall så lär jag se F&A fler gånger, den brukar ju gå runt jul.

                Att filmen är så lång gör att man kanske inte orkar se hela, men det gör inte så mycket. Jag tog tillexempel en tupplur under timme tre och när jag vaknade var det bara att fortsätta kolla. Fantastiskt!


                Jag har också set The Christmas Chronicles (2018) som är en made for netflix rulle där Kurt Russel är jultomten. Den är bättre än Netflixfilmer vanligtvis är och bättre än julfamlijefilmer vanligtvis är. Om ni inte fått för mycket Jul redan så är den värd en tittning. 4 av 5 kan den vara värd, med tanke på att den gör sin genre så pass bra så är det säkert en framtida klassiker.
                Last edited by Jocke; 26 December 2018, 17.41.

                Kommentera


                • #9
                  Jag har sett nya, tecknade, filmen om Spindelmannen.

                  Jag gillar ju bara superhjältefilmer som antingen tar sig självt på väldigt stort allvar (typ "the dark Knight") eller inser det fåniga och absurda med folk i trikåer som puckar på varandra i rymden och inte alls tar det på allvar (typ thor: Ragnarok).

                  Spiderman: into the spiderverse är ett bra exempel på det sistnämnda. Multipla dimensioner! Många spindelmän! Övervuxa skurkar! Massor av publikfriande skämt om Spindelmannen och populärkultur!

                  Och så var den fantastiskt snyggt animerad också. En mindre detalj jag hängde upp mig på var en sorts prisma-effekt i bildens utkanter som först fick mig att tro att jag hamnat på en 3D visning utan glasögon.

                  Bra film, en av de bättre superhjältefilmer jag sett.

                  Kommentera


                  • #10
                    Jag har sett Jonah Hex.

                    Det här är en film som verkar sågas friskt. Själv tycker jag att den är helt okej. Den har en stark uppställning skådespelare - bland andra Josh Brolin, John Malkovich, Michael Fassbender, Will Arnett och Megan Fox - som alla gör det dom ska utan några särskilda klavertramp. Filmen har också en hygglig serietidningskänsla och likaledes hygglig handling. Att den klockar in på 81 minuter inklusive eftertexter innebär att allt överflödigt har kapats bort. Därför är handlingen också rapp, men å andra sidan finns ingen tid till att utveckla karaktärerna som därför är mer eller mindre endimensionella. Vidare hade filmen tjänat på att vara lite mörkare och ruffigare rent visuellt. Nu är det för mycket solsken och klara färger. Något annat som inte alltid passar in är den skräniga alternativrock som utgör filmmusiken.

                    Betyg 3 av 5.
                    Last edited by luddwig; 26 December 2018, 22.38.

                    Kommentera


                    • #11
                      Jag har sett Ninja Assassin.



                      Raizo (Rain aka Jung Ji-Hoon) hade en riktigt skitig barndom. Han adopterades av Ozunu-klanen och tränades till ninja. "Tränas till ninja" innebär tydligen massor med tortyr, i synnerhet som han förväntas bli nästa klanledare. Den enda som tycker om honom är Kiriko (Anna Sawai), så när hon flyr, blir infångad och avrättad så är det något i Raizo som vänder. Så han hoppar av, och vänder sig mot sina forna bröder.

                      Samtidigt har Europol-agenten Mika Coretti (Naomie Harris) börjat utreda ett antal mord – politiska beställningsjobb, som verkar vara kopplade till en tusen år gammal japansk mördarsekt. Men det kan väl omöjligen stämma…

                      ---

                      Det finns en sak som den här filmen gör rätt: den får ninjor att verka farliga. De är nästan spöklikt bra – utom när de slåss mot andra ninjor, förstås. Då blir det bara kanonmat med IQ fiskmås av dem.

                      Resten är rätt skräp. Skurken talar som en viskande stämningssättande spelledare, så man hör inte vad han säger. Nästan allt händer i mörker eller i silhuett mot eld, och shakeycam används jämt så man ser inte vad som händer. Ståryn är upphuggen med små bitar av prologen instoppade här och var i omotiverade flashbacks. Det digitala blodet ser digitalt ut.

                      Men jag blev lite ninja-inspirerad för rollspel, så den gjorde i alla fall en sak rätt.

                      Kommentera


                      • #12
                        Jag har sett True Grit.

                        Jag är generellt ett fan av bröderna Coens filmer, och av Jeff Bridges. Detta är således en film som verkligen borde falla mig i smaken, och absolut, jag tycker att den är bra. Skådespeleri, karaktärer, handling, miljöer... allt är bra. Och där någonstans har vi själva problemet. Även om filmen har sina toppar är den i stora delar "bara" bra, och jag förväntar mig mer. Särskilt tydligt är detta med epilogen som känns väldigt platt. Så platt att jag petar in ett minustecken i mitt betyg.

                        Betyg 4- av 5.

                        Kommentera


                        • #13
                          Igår var jag på bio och såg Bumblebee.

                          Den kan sammanfattas som "alltså hade Transformersfilmerna kunnat vara SÅHÄR BRA HELA TIDEN!?"

                          För den är skitbra. Michael Bays första Transformers-film försökte vara lite sådär "min första bil"-sentimental, minns ni det? Shia TheBeef fick sin första bil, etc etc. Men Bay klarar inte av den sortens straight-faced sentimentalitet utan gömde den under ett moln av pinsamma skämt och spattighet. Den här filmen berättar vad som i grunden är samma berättelse - min första skrotbil - men gör det så inåthelvete mycket bättre. Det här en film som ärvt mycket från ET, Herbie och andra 80-talsfilmer, på ett bra sätt.

                          Samtidigt som den inte på något sätt saknar robotar som förvandlar sig och slåss, vilket ju fortsätter vara mitt huvudsakliga önskemål. Och saker exploderar, det gör de. Men när det inte är action och explosioner exakt hela tiden, och när det som är mellan actionscenerna inte är robotar som kissar eller visar pungen eller gestaltar rasseskämt... då blir actionscenerna mycket mer till fredsställande.

                          Sedan är filmen såklart fylld av kärleksbrev till målgruppen "transformersnostalgiska 30-somethings", dvs mig. Det syns redan i filmens introduktion, där ett stort antal klassiska transformers fladdrar förbi utan att ens ges namn, men de är i former som är extremt lika sina glassiska 80-talsformer. Betydligt mer fyrkantigt än Bays alien-formers alltså. Jag tillhör visserligen de som verkligen gillar Bayformers-designen och tanken att "transformers är faktiskt främmande livsformer", men jag kan inte låta bli att kväva ett "squee" när jag ser Arcee och Brawn och när jag hör Soundwaves klassiska röst...

                          Att de sedan slänger in Stan Bushs "You got the touch" från den gamla tecknade långfilmen i ett viktigt ögonblick i filmen, utan att det känns krystat... <3

                          Jag... Jag har egentligen ingenting alls dåligt att säga om den här filmen. Den är jättebra på precis alla sätt.

                          Jag hoppas nu bara att det kommer triplechanger-leksaker av Dropkick och Shatter. (Bara det att ledar-skurken är en kvinnlig triplechanger som röstskådespelas av Angela Basset... Hade nog inte hänt under dudebro-Bay)

                          BETYG: 5/5.- Jag vill se om den här NU. Jag utesluter inte att jag på bio och ser den igen när jag är nere i Stockholmsområdet igen. Jag måste ju faktiskt se den i 3D.

                          Kommentera


                          • #14
                            Det enda som skaver är egentligen alla entitled jävla gnällon som nu känner att de äntligen fått vad de "förtjänat hela tiden" och som började gnälla i princip när de första Bayformer-designerna dök upp på nätet. Gnället mot de mer utomjordiska robotformerna har verkligen varit på "TRUKK NOT MUNKY"-nivå.

                            (Och ni som inte känner till "trukk not munky", ni ska vara glada. Låt oss säga att alla fandoms har sina konservativa töntarslen. Lite som de där som gnäller på att "Doktorn inte kan vara kvinna" eller att nya Star Trek "är för SJW:igt").

                            Kommentera


                            • #15
                              Järvfarsan: 'Logan' (2017) med Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafne Keen m.fl. X-men är borta, Wolverine (numera bara Logan) kör limotaxi för att få professor X att överleva och världen är mörk och skitig. Logan är inte i bästa skick längre, men trots uppgivenhet kan inte gamla ideal (och synder) ignoreras, hans förflutna börjar dessutom hinna ikapp honom.

                              Enligt Jackman är det slut med Wolverine för hans del, jag hoppas att han inte övertalas att ta tillbaka det - det är en utmärkt avslutning, som jag ser det. X-men på film är inte min kopp muterat te, jag håller mig till serierna och Old man Logan är bättre än det här, men Jackman har alltid funkat i rollen och Stewart är alltid kul att se. På sätt och vis blir filmen roligare sedd som road-movie än som superhjältefilm, mycket av action-scenerna känns ointressanta och spänningsmoment kunde ha skruvats upp lite till.
                              Gillade den i alla fall bättre än de andra X-men filmerna: 4/5.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X