Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Projekt Pratchett!

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av God45, Igår, 20.08
6 responses
98 visningar
1 gillar
Tre solar  
Skapad av Förstefadern, 05 October 2018, 12.54
11 responses
949 visningar
5 gillar
Spelaroll  
Skapad av Bolongo, Igår, 08.55
22 responses
662 visningar
0 gillar
Svarte Faraonen  
Skapad av Henke, Igår, 19.19
12 responses
134 visningar
0 gillar
soda
av soda
 
Skapad av anth, Idag, 10.53
0 responses
23 visningar
0 gillar
anth
av anth
 
Skapad av luddwig, 11 November 2018, 09.25
1 response
53 visningar
0 gillar
luddwig
av luddwig
 
Skapad av Enshadi, Idag, 09.29
0 responses
28 visningar
0 gillar
Enshadi
av Enshadi
 
Skapad av Pendragon, 09 October 2018, 20.39
16 responses
1.367 visningar
6 gillar
Rhodryn
av Rhodryn
 
Skapad av Quadrante, Idag, 00.57
0 responses
45 visningar
0 gillar
Quadrante  
Skapad av pappa, Idag, 00.01
0 responses
27 visningar
2 gillar
pappa
av pappa
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • The Science of Discworld (1999)
    Ponder Stibbons har byggt något bisarrt på Osynliga Universitetets squashbana - en thaumisk kärnreaktor. Tack och lov förstör den inte hela universum när den dras igång1 utan skapar bara en otrolig mängd energi. Den energin trycker trollkarlarna ner i ett gammalt projekt som länge stått i träda eftersom det just krävt för mycket energi - projekt Roundworld.

    Vips har trollkarlarna skapat vårt universum, med speciellt fokus på vår lilla boll till planet. Via speciella trollformelsprojiceringar kan de ta sig ner på ytan och uppleva vad som händer där, utan risk att drabbas av någonting2. Men för att vara på den säkra sidan låter de den nyinsatte Eregious Professor of Cruel and Unusual Geography3 sköta det praktiska. Därefter observerar de hela världens tillblivelse på en makronivå, med solsystemets tillblivelse och stabilisering, livets uppkomst och problem, och mycket, mycket mer...

    Boken är uppdelad med trollkarlarnas historia som ramberättelse och instuckna kapitel emellan där Stewart och Cohen hugger tag i någon del av det som hänt Roundworld och förklarar hur det egentligen gick till. Även om det på ett ungefär följer utvecklingen från Big Bang hela vägen fram till vår civilisations flykt ut i rymden kan de skriva om precis vad som helst. Ämnen inkluderar, men är inte uteslutande: hur fossilisering funkar, varför man vet att vissa djur hade päls trots att man bara hittat ett höftben, varför israeliska stridspiloters barn så gott som uteslutande är döttrar (84%), varför det är fel att säga att fåglar utvecklades ur dinosaurier, varför rymdhissar är fysiskt mer praktiska än rymdraketer, hur gravitation påverkar och inte påverkar tidvatten och mycket mer.

    Det är mycket rolig buffé av populärvetenskap och det märks att Stewart och Cohen vet hur man är roliga. Det gör att det är lättare att ta sig igenom det vetenskapliga kapitlen, men en hel del bitar är tunga ändå. Jag skulle anta att det har mer att göra med mitt bristande kunnande och intresse för vissa delar (jag kan inget om astrofysik), men är man mer intresserad av det än, säg evolutionslära, kan jag helt klart tänka mig att man tycker tvärtom.

    Kapitlen med trollkarlarna är fyllda av karaktär, humor och underbart pratchettskt skämtande, men de saknar en naturlig utveckling, konflikt och den traditionella dramatiska kurvan. Det är ganska tydligt att de tre författarna bestämt sig för ett ramverk för att följa universums och Jordens utveckling och att det är viktigare än det klassiska narrativet. Inget fel i det, jag hade både roligt och kände att jag lärde mig en hel del. Boken är fortfarande bra, mycket bra till och med. Dessutom visar det sig att Rincewind och de övriga trollkarlarna kompletterar varandra fantastiskt. Jag ser fram emot resten av böckerna där Rincewind har chansen att bolla sin hopplösa och kvicka pessimism mot de gnabbande akademikerna i universitetets kollegium.

    Boken får en klar rekommendation till alla som gillar populärvetenskap, även om man inte gillar Discworld i allmänhet, och en rekommendation till alla som gillar Discworld, även om man inte gillar populärvetenskap i allmänhet.


    1Ponder Stibbons hade räknat ut att det bara var 1/50 att det skulle hända.
    2Okända sjukdomar, kometer i skallen, spontana vulkanutbrott, gigantiska tsunamis, etc.
    3Rincewind. Vem annars?
    Last edited by Khan; 03 June 2018, 18.39.

    Kommentera


    • Efter din rankning har jag läst om två av böckerna som du lagt högt men som jag inte gillat, Hogfather och Jingo. Jag hittade dem på svenska på biblioteket. Hogfather var rent av ännu sämre än jag minns den. Vet inte om det var översättningen. Töntiga namn. Konstig berättelse. Töntigheter. Jingo (som jag inte avslutat än) är mycket bättre än jag minns. Kul! Kan vara så enkelt att jag gillar allt med Vimes och vakterna...

      Kommentera


      • Ursprungligen skrivet av Nässe Visa inlägg
        Efter din rankning har jag läst om två av böckerna som du lagt högt men som jag inte gillat, Hogfather och Jingo. Jag hittade dem på svenska på biblioteket. Hogfather var rent av ännu sämre än jag minns den. Vet inte om det var översättningen. Töntiga namn. Konstig berättelse. Töntigheter. Jingo (som jag inte avslutat än) är mycket bättre än jag minns. Kul! Kan vara så enkelt att jag gillar allt med Vimes och vakterna...
        Jag har faktiskt aldrig försökt läsa dem på svenska, inte en enda av de många böckerna. Så översättningen kan jag inte uttala mig om. Att namnen var töntiga är ju lite av Pratchetts grej i allmänhet, tror inte jag reagerade på det i Hogfather mer än i någon annan. Vad var det som var konstigare med berättelsen i den än med någon av de andra?

        Jingo är bra. Men jag är otroligt mycket mer skeptisk till Vimes & co sedan jag läst om böckerna. Det är några av Pratchetts bästa karaktärer, men de historier de befolkar är inte direkt hans finaste verk. Jag blev rent chockad av hur mycket sämre Fifth Elephant var än jag mindes den, till exempel. Samma sak med Guards Guards, och det är ändå den näst bästa av dem, i alla fall än så länge.

        Kommentera


        • Death’s Domain (1999)
          Ännu en karta! Det här är den fjärde och sista av kartorna över Discworlds kändaste platser. Den här visar visserligen inte Discworld, utan en liten parasitdimension strax intill. Dödens domän, en plats som många gånger besökts i böckerna.

          Kartan i sig är vacker, men det är ett trubbigt verktyg att tvinga någon att arbeta med femtio nyanser av svart. Efter att Dödens land beskrivits så flitigt i böckerna som just svart, svartare och svartast är det väl lite svårt att göra något annat, men det är helt klart tråkigare att titta på än de tidigare kartorna. Som rollspelare blev jag sugen på att skicka en grupp till Ankh-Morpork så fort jag såg kartan. Samma sak med den över Lancre och den över hela världen. Men här? Njae. Det blir nog ett snabbt besök, på sin höjd. Snyggt designad och vackert genomförd, men inte så inspirerande.

          I häftet som tillkommer är det heller inte så mycket som gör att man höjer på ögonbrynen eller anstränger smilgroparna. Visst finns undantag, som de små dialogerna mellan Döden och Albert, eller när Pratchett på ett språkligt plan beskriver saker som det är trekvarts omöjligt att förmedla i bild1. Det är också min bild av Dödens hem från böckerna - ett evigt föränderligt landskap som inte följer naturens vanliga lagar. Att insidan ska vara mindre än utsidan, att trappan upp leder till ovanvåningen och liknande gör det svårt utan att ge sig in i direkta M C Escher-referenser i målningarna. Och det är inte
          heller riktigt rätt… Sedan är det lite tråkigt att bara få se utsidan av husen när det är insidan som räknas, särskilt med tanke på alla viktiga platser som inte syns, utan vi bara får se taken av. Ett genomsnitt och/eller en närbild vore fint, som på de andra kartorna.

          Jag får nog sätta den här längst ner på listan över kartorna. Den är helt enkelt den enda av dem som känns överflödig. Alla de andra gav i alla fall något mervärde, i vissa fall mycket. Tyvärr inte den här.



          The Streets of Ankh-Morpork
          A Discworld Mapp
          A Tourist’s Guide to Lancre
          Death’s Domain

          1Beskrivningen av bergen vid kanten av kartan: “They have been designed as mountains for being a long way away.” är rätt svår att göra som del av kartan, till exempel.

          Kommentera


          • "It's amazing what you can do with a little charm and a lot of blackmail."

            Kommentera


            • Nanny Ogg’s Cookbook (1999)
              Jag nämnde redan när jag skrev om The Sea and Little Fishes att Nanny Ogg numer är min favoritkaraktär. Om det var en svag ledarposition då har hon nu tagit ledningen med flera kilometer.

              Boken är till största delen skriven av Nanny Ogg, med lite småbitar från redaktörerna här och där. Det ger boken en personlig touch, med ett språk som inte matchar Pratchetts vanliga. Vissa detaljer känns igen från hennes dialog i tidigare böcker, t.ex. att stava banan “banananan”, men det mesta är en ny djupdykning ner i hennes huvud. Och det är underbart.

              “Storyn” i boken är att Nanny Ogg har samlat ihop recept från några av Discworlds kändaste profiler och sammanställt dem tillsammans med sina egna. Efter recepten följer dessutom en sektion om vett och etikett á la Nanny Ogg, vilket bara det är en fantastisk idé. Mer obrydd och bufflig gammal tant än Nanny Ogg är det svårt att tänka sig.

              Recepten är bra, och några av dem har bevarat språket från sina nedtecknare. Lord Vetinari, Bibliotekarien1 och Leonard of Quirm är de som tydligast lämnar sitt språkliga spår i recepten. Flera av de andra recepten är omtolkade av redaktörerna för att vara säkra på att de är ätbara - receptet på dvärgbröd, till exempel2.

              Det är också i den här boken vi får reda på hur alla magiutövare vet om när de ska dö. Det ingår i kapitlet om vett och etikett, där en del förstås handlar om hur häxor bör lämna över sin stuga till nästa häxa när de ska dö utan att vara oartig. Och kom ihåg att gå på andras begravningar, så kan du lita på att de kommer på din.

              Jag vågar inte lova att alla recept är bra eller ens ätbara, men de jag testat är fullt vettiga. Rincewinds potatiskakor var riktigt goda. Bibliotekariens recept testade jag också. Men några av de andra verkar också klart goda - jag ska göra Spotted Dick vid tillfälle, och kanske göra mintkarameller enligt lönnmördargillets chef, Lord Downeys recept3.

              Jag tror den här boken har högst SpS-ratio4 av alla av böcker, alla kategorier hittills. Det är nog också den högsta lägstanivån på skämt - jag tror det var knappt något jag inte drog på smilbanden av, och många fler än vanligt som fick mig att fnissa eller skratta högt. Min gissning är att det beror på att det småskaliga formatet passar bra för att leverera oneliners. De tydliga rösterna gör också mycket för att humorn ska lysa. Kanske gynnade detta sätt Pratchetts styrka, fantastiska karaktärer, men undviker hans ibland svagare plottar och prioriteringsproblem.

              Det här sidoprojektet är bättre än en hel del av de ordinarie böckerna. Min rangordning av böckerna är i första hand baserad på hur sugen jag är på att läsa om dem, men hade jag klämt in den här någonstans i listan hade jag definitivt satt den på den övre halvan, till och med nära toppen. Tung rekommendation. Läs den. Laga maten. Erövra en kontinent.


              1Jag kan reproducera hans recept här: “Ook”. Översatt (min översättning): “Ta en banan.
              2Best eaten while warm, unlike the genuine article, which is best when not eaten.
              3Enligt receptet ska man krydda och smaka av mer arsenik. Någon som vet var man hittar ett bra saltkar som passar?
              4SpS = Skämt per Sida. Osäker på om det är en etablerad metrik, eller om det är något som borde införas.

              Kommentera


              • The Truth (2000)
                EXTRA! EXTRA! Lord Vetinari anklagad för mordförsök, ertappad på bar gärning när han försökte fly staden! EXTRA! EXTRA! Pulp Fiction-referenser går lösa på stadens gator! EXTRA! EXTRA! Stadens första tryckpress har resulterat i stadens första dagstidning! EXTRA! EXTRA! Läs allt om det i The Ankh-Morpork Times!

                William de Worde, en ung aristokrat, har länge försörjt sig på att skicka och sälja nyhetsbrev om Ankh-Morpork till andra staters makthavare. Men en olycklig olycka saboterar hans planer och gör att han slår sig i slag med Gunilla Goodmountian och hans dvärgar som arbetar med det hetaste - en tryckpress med lösa typer. Det har länge varit förbjudet, men efter en påhälsning av självaste patriciern löser det sig. Men att starta dagstidning visar sig bara vara början på Williams, Gunillas och alla de andras problem. Snart måste de hantera olicensierade lönnmördare, en frustrerad Vimes, en stämning från Tryckarnas gille och dessutom det största scoopet i stadens historia.

                Det här är Discworld! Allt som behövs för att det ska bli bra är med. De nya hjältarna runt
                the Times är alla intressanta, och de nya skurkarna Mr Pin och Mr Tulip likaså. En extra fin grej är att få se alla de olika kändisarna från tidigare böcker från ett annat perspektiv. Stadsvakten är mycket viktig, men att få se Vimes och det gamla gänget utan att få insyn i deras arbete och utan Vimes inre monolog är något helt annat än vad man är van vid. Och det är riktigt, riktigt bra.

                Boken följer William och
                the Times till största delen, men i nästan lika hög grad Mr Pin och Mr Tulip, Den Nya Firman, som de kallar sig. Den Nya Firman har hyrts in av Kommitén för att Avsätta Patriciern, en hemlig sammansvärjning av aristokrater som inte drar sig för att göra “det som behövs för stadens bästa”. Den Nya Firman löser problemet, men både the Times och stadsvakten är dem på spåren.

                Det var länge sedan Pratchett lyckats klämma in teman och återkommande skämt på samma snygga sätt. Boken handlar i tematiken om rasism, klassism, att frigöra sig från sin bakgrund och vem som bestämmer vad som är viktigt och sant. Goodmountain är en traditionell dvärg1, som samlar pengar för att bokstavligt köpa sig fri från sina föräldrar enligt gammal dvärgisk hävd. William är på flykt från sin privilegierade bakgrund, både för att han vill göra sin egen grej men också för att han vill undkomma sin fars hårda styre. Fotografen Otto von Chriek är vampyr, men har också medlemskap i Svarta Bandet2 och kämpar med sin natur varje dag.

                Jag skrattade gott åt skämten om Man Bet Hund respektive Hund Bet Man3, vilket börjar som en skvätt ordvitsar, men när William i slutet kan klämma till med rubriken DOG BITES MAN är det inte bara ett kul skämt, utan också en djupt tillfredsställande avslutning på bokens stora story.

                William de Worde kan också vara en av de bästa karaktärerna Pratchett skrivit. Han delar samma starka rättspatos som många av de andra (Granny, Vimes, Susan, etc.) men är lågmäld och korrekt, talar sanning för att han är så dålig på att ljuga och tar det hellre försiktigt så gott han kan. När han upptäcker att journalistik är något han verkligen brinner för under bokens gång är det också en gång från det till att frigöra sig från hans far, vilket är en makalöst bra skriven scen. Den återkopplar flera lösa trådar från tidigare i boken, visar på Williams utveckling, kontrasterar mot hans far och fick mig att sitta med hakan nere vid knäna. Då har jag ändå läst boken förr.


                The Truth är en av de absolut bästa. Det gör mig ledsen att vi bara får se redaktionen från the Times i cameoroller i resten av böckerna, de borde fått en lika lång serie i serien som stadsvakten. Minst.

                Witches Abroad
                Small Gods
                The Truth
                Wyrd Sisters
                Soul Music Moving Pictures
                Mort
                Maskerade
                The Last Continent
                Hogfather
                Jingo
                Lords and Ladies
                Feet of Clay
                Guards! Guards!
                Carpe Jugulum
                Interesting Times
                Reaper man
                Eric
                Men at Arms
                The Fifth Elephant
                Pyramids
                Sourcery
                Equal Rites
                The Light Fantastic
                The Colour of Magic


                1 Det finns en lång dialog mellan William och Gunilla om just skillnaden på dvärgiska och mänskliga sedvänjor och att det som är fullt normalt för dig är omöjligt att förstå för någon annan. Den dialogen är Pratchett när han är som bäst - lika delar humor, tragiskt allvar och djup.

                2 En organisation i samma stil som gamla IOGT, dvs en nykterhetsorganisation för vampyrer med varm choklad, sångstunder och långa möten där man sitter i cirklar. Dök upp första gången i The Fifth Elephant, men är här mer närvarande i storyn.

                3 En klassisk diskussion om nyhetsvärde, finns till och med en artikel om det på Wikipedia.

                Kommentera


                • Jag vill bara avslöja och inflika att The Truth är anledningen till att jag är så stor Pratchett-fan som jag är (vilket är rätt så stort). Hade läst en Pratchett innan (Sourcery, tror jag, fast på svenska), tyckte det var meh. Fick tag på The Truth bra många år senare, sträckläste den och började sen läsa Pratchett på allvar (göteborgs stadsbibliotek hade en bra pratchett-avdelning, tack och lov). Den är nog min näst mest sönderlästa bok någonsin...

                  Kommentera


                  • The Truth är verkligen en av mina favoriter. Länge sen jag läste den nu men väldigt rolig. Hade hellre sett fler böcker med de Worde än med Moist Lipwig, även om jag tyckte att Going Postal var rätt rolig.

                    Kommentera


                    • "He was definitely a boy with special needs. In the view of the staffroom, these began with an excorcism."

                      Kommentera


                      • "It makes you wonder if there is anything to astrology after all."

                        "Oh, there is," said Susan. "Delusion, wishful thinking and gullibility."

                        Kommentera


                        • Thief of Time (2001)
                          Det här är en svår nöt att knäcka. På en nivå är det en finurlig och välkonstruerad drift med kaosteori och kvantfysik. Å andra sidan är det en roman som inte riktigt håller hela vägen.
                          Boken är i grunden ganska klaustrofobisk. Boken följer tre huvudspår, men Döden på ett fjärde, mindre viktigt. De två första följer de nya karaktärerna Jeremy Clockson, urmakare i Ankh-Morpork samt historiemunken Lu-Tze och hans lärling Lobsang. Jeremy blir anlitad av en mystisk dam1 för att bygga världens mest korrekta klocka. Men historiemunkarna vet att det hela har hänt en gång tidigare, och då stannade tiden. Eftersom det är historiemunkarnas plikt att se till att historien händer som den ska, och att tiden fungerar i största allmänhet måste de stoppa klockan!

                          Det tredje spåret följer Susan Sto Helit i hennes sista bok. Som tidigare i Hogfather har Verklighetens Revisorer bestämt sig för att lösa vad de ser som problem och det är upp till Susan att försöka stoppa dem. De tre olika huvudspåren sammanstrålar i slutet, men är för det allra mesta åtskilda över handlingens gång.

                          Det fjärde, minst viktiga, spåret om Döden är det helt klart roligaste. Det handlar om hur han försöker dra ihop det gamla bandet igen, nu när det är apokalyps på gång. Krig, Pest, Svält och han själv behöver rida ut som de gjort förr. Ren humor. Men bra humor.

                          De andra tre spåren känns i det närmaste klaustrofobiska. Det gynnar spåret om Jeremy, men inte de andra två - Jeremy är instabil och milt galen och alla hans scener utspelar sig i hans lilla verkstad. Det gör att det känns litet, instängt, inrutat och… just det. Instabilt och milt galet. Det kröp i skinnet på mig under vissa sekvenser, på rätt sätt så att säga. Men de andra två, där Susan umgås med mängder med människor känns det aldrig som att de spelar någon roll. De har en scen eller två var och det gör att hon känns ensam på fel sätt. Visserligen är temat av ensamhet och att vara den enda i sitt slag en återkommande underton i hela boken, men den känns inte väl inrutad som temat i The Truth eller några av de andra.

                          Samma sak med Lobsang och Lu-Tze. Båda två är välrundade karaktärer med lagom mycket inslag av eget sinne och kung fu-filmsparodi. Hur Lu-Tze långsamt förstår att Lobsang inte är en vanlig pojke är lagom utdraget och det är svårt att gissa twisten på slutet i förväg. Men större delen av deras historia är tyvärr en ensam resa från deras kloster ned till Ankh-Morpork, där de mest känns ensamma och utsatta och bara har sig själva.


                          Det är konstigt att världen kan vara så full av liv och karaktär och ändå vara… tom och öde. Det är svårt att förklara, men den känns verkligen så. Tomt och öde.

                          Sedan kommer vi till slutet. Jag ska inte avslöja vad som händer, men det är första gången jag tycker att skämt överanvänds. Visst är de roliga, men när de blir en del av handlingen och hjältarnas taktik blir det… tjatigt. För att välja ett snällt ord. Fenomenet Death By Chocolate är skoj. Men inte femton gånger på vartannat. När sedan det ska bli ett emotionellt avsked till boken blir det mycket arbete som krävs för att komma över den irritation som byggts upp över överanvända skämt.


                          Det är tråkigt att Susan inte kunde få en bok till. Jag känner mig lite ledsen över att inte få läsa mer om henne, men nu när det fått smälta lite är det nog mer för att hon förtjänade ett bättre avsked än den här boken.

                          Med allt det sagt är trots allt Pratchetts lägstanivå rätt hög. Boken är inte dålig per se, utan mer det att så många andra av böckerna i sviten är bättre. Den saknar de stora topparna och den riktigt gnistrande inspirationen som finns i så många av de andra böckerna. Jag har svårt att se att någon har den här som sin favorit av Discworld-böckerna. Jämfört med de andra blir den mest… meh.

                          Witches Abroad
                          Small Gods
                          The Truth
                          Wyrd Sisters
                          Soul Music
                          Moving Pictures
                          Mort
                          Maskerade
                          The Last Continent
                          Hogfather
                          Jingo
                          Lords and Ladies
                          Feet of Clay
                          Guards! Guards!
                          Carpe Jugulum
                          Interesting Times
                          Reaper man
                          Eric
                          Men at Arms
                          The Fifth Elephant
                          Thief of Time
                          Pyramids
                          Sourcery
                          Equal Rites
                          The Light Fantastic
                          The Colour of Magic

                          1I början av boken känns det som om hon gått rakt ut ur en roman av Raymond Chandler och in i den här. Fascinerande pastisch.
                          Last edited by Khan; 17 June 2018, 16.48. Anledning: Gurgeh har röntgensyn

                          Kommentera


                          • Jag noterar att The Truth blivit lite sämre sedan förra inlägget. (Den har hoppat ner ett snäpp i listan.)

                            Kommentera


                            • Ursprungligen skrivet av Gurgeh Visa inlägg
                              Jag noterar att The Truth blivit lite sämre sedan förra inlägget. (Den har hoppat ner ett snäpp i listan.)
                              Hoppsan. Fixat. Tack.

                              Kommentera


                              • The Last Hero (2001)
                                Innan jag började det här läsprojektet var min topplista helt ograderad, med en flummigt definierad topp fem utan egentlig inbördes ordning. Två av de från topp fem (Reaper Man och Feet of Clay) höll inte alls för omläsning. Witches Abroad gjorde det med bravur. Om någon skulle tryckt en Burleigh & Stronginthearm1 mot min tinning och frågat vilken som var den bästa boken av mina topp fem skulle jag nog svarat The Last Hero. Skulle den hålla? Det korta svaret, är JA! Det långa svaret kommer nedan.
                                För första gången sedan Interesting Times är det dags för Cohen the Barbarian att dyka upp i händelsernas centrum igen. Han, tillsammans med Den Silverne Horden, ska återbörda till gudarna det den första hjälten stal från dem. Elden. I det här fallet menar de med eld en agateansk eldbomb, stor nog att spränga hela Dunmanifestin2 i luften och rasera hela toppen av det heliga berget Cori Celesti totalt. Vad Cohen och gänget inte vet är att det skulle resultera i att hela världens magi försvann. Och Discworld skulle gå under på bara några minuter utan magi.

                                Några som däremot vet vad som pågår är trollkarlarna och Lord Vetinari. De organiserar kvickt ihop en expedition för att hinna före Cohen till gudarnas hemvist. Det snabbaste sättet, enligt supergeniet Leonard da Quirm? Bygg en rymdraket, släng ner den från skivans kant och ta hjälp av gravitationen för att åka hela varvet runt till det högsta berget i världen.

                                I rymdraketen sätter sig Leonard själv, Carrot, samt Rincewind. Kvar på skivan är trollkarlarna och Vetinari, och på väg uppför berget är Cohen, några nygamla3 bekantskaper, och en kidnappad trubadur vars uppdrag är enkelt - bevittna allt som sker och skriv ned världens bästa saga4. Sagan om hur Cohen och hans vänner dör.

                                Boken följer de tre lägren, med störst fokus på Cohen och rymdraketen. Och här känner jag att jag inte kan fortsätta prata om handlingen utan att börja gå inte på spoilrar. Det vill jag inte, för den här boken är den bästa hittills.

                                Det finns så många saker att prata om. Pratchetts ordvitsande är på topp. Det allmänna skämtandet likaså. Att ha puttat ihop ovanliga5 kombinationer av karaktärer gör sig att alla interaktioner känns nya och färska och bara spritter av liv. Vad tycker hjälten bland svärmorsdrömmar (Carrot) om fegisarnas fegis (Rincewind6) egentligen? Inget han säger högt, men det lyser igenom i flera finurligt formulerade fraser. Leonards obotliga optimism mot Rincewinds prudentliga pessimism är också en stor källa till humor. Vetinari som projektledare för trollkarlarna är igenkänningshumor på hög nivå.

                                Men den största behållningen är Cohen. Hans interaktioner med den unge trubaduren, vars resa från tramsig trubadur till brutal krigarbard är imponerande att bevittna, är fantastiska. Flera av scenerna med honom är nog det bästa Pratchett skrivit. Scenen där han och horden möter Carrot är otroligt rolig, både i världen och på en metanivå med olika hjältearketyper. Scenen där Cohen spelar tärning med Ödet7 är rolig, men också djupt rörande, spännande, fascinerande, makalöst väl planterad och allt annat som gör Discworld till Discworld, men också bra litteratur till bra litteratur i största allmänhet.

                                Jag kan inte nog rekommendera den här boken. Den lyckas vara lika tankeväckande som Small Gods, lika rolig som The Truth, lika bra karaktärsstudie som Witches Abroad och lika stark historia som de andra tillsammans. Humor är inte bara på skoj, utan på blodigt allvar. Det här är nog inte bara den bästa om Discworld - det är en av mina absoluta favoritböcker alla kategorier från och med nu.


                                The Last Hero
                                Witches Abroad

                                Small Gods
                                The Truth
                                W
                                yrd Sisters
                                Soul Music
                                Moving Pictures
                                Mort
                                Maskerade
                                The Last Continent
                                Hogfather
                                Jingo
                                Lords and Ladies
                                Feet of Clay
                                Guards! Guards!
                                Carpe Jugulum
                                Interesting Times
                                Reaper man
                                E
                                ric
                                Men at Arms
                                The Fifth Elephant
                                Thief of Time
                                Pyramids
                                Sourcery
                                Equal Rites
                                The Light Fantastic
                                The Colour of Magic

                                1Ankh-Morporks mest kvalitativa producent av armborst. Vimes och stadsvaktens hovleverantör.

                                2Dunmanifestin är inte bara en helig ordvits, utan också Discworlds motsvarighet till Olympen.

                                3Nya för oss, men gamla vänner till Cohen och gänget. Krigarprinsessan Vena, och den onde Evil Harry Dread, till exempel. Bägge två är i samma ålderskategori som Cohen, men Harry Dread har med sig sina hantlangare också. Man vet aldrig när man behöver hjälp av riktigt dumma henchmen.

                                4Snorre Sturlaussons variant, inte Asbjörnsens och Moes. Fast tonsatt, så jag vette fanken vad Pratchett egentligen menar.

                                5Och helt oväntade, vem hade räknat med Rincewind + Carrot + Leonard da Quirm? Eller att de skulle funka så makalöst bra ihop?

                                6Det är nog på grund av den här boken jag älskar Rincewind som karaktär så mycket. För här funkar hans skämt och personlighet helt och hållet och han är, förutom Cohen, bokens bästa karaktär. Hans cynism och pessimism studsar så otroligt bra mot alla andra karaktärer, från Vetinari till Cohen själv.

                                7Guden Ödet, ni vet killen vars grepp alla människor försöker undfly, men aldrig lyckas. Se även: Oidipus, Elektra, och i stort sett varenda grek ni kan tänka er. Ödet fyller samma funktion här som i Grekland.
                                Last edited by Khan; 20 June 2018, 15.51.

                                Kommentera

                                Arbetar …
                                X