Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Projekt Pratchett!

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av krank, 09 July 2018, 21.57
15 responses
239 visningar
0 gillar
Feuflux
av Feuflux
 
Skapad av krank, 09 July 2018, 21.58
2 responses
42 visningar
0 gillar
krank
av krank
 
Skapad av Henke, 30 June 2018, 07.29
49 responses
1.322 visningar
0 gillar
Sponny
av Sponny
 
Skapad av God45, 28 February 2018, 09.48
304 responses
15.393 visningar
14 gillar
Henke
av Henke
 
Skapad av Genesis, 06 July 2018, 23.06
22 responses
486 visningar
0 gillar
Caligo
av Caligo
 
Skapad av God45, 19 December 2017, 07.40
227 responses
10.861 visningar
18 gillar
God45
av God45
 
Skapad av Anthrox, 14 July 2018, 21.38
0 responses
97 visningar
3 gillar
Anthrox
av Anthrox
 
Skapad av anth, 12 July 2018, 09.35
12 responses
281 visningar
0 gillar
pappa
av pappa
 
Skapad av Pilzeman, 10 July 2018, 11.10
5 responses
240 visningar
8 gillar
Pilzeman  
Skapad av jensofsweden, 13 July 2018, 08.57
2 responses
162 visningar
0 gillar
Kaigon
av Kaigon
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • #76
    Feet of Clay (1996)
    Någon har försökt giftmörda Lord Vetinari! Och försöker fortfarande! Vem kan vara ond nog att ha ihjäl någon, smart nog att smuggla in och administrera giftet utan det märks och dessutom diabolisk nog att göra försök efter försök… Det här låter som ett jobb för Stadsvakten!

    Det här är en otroligt bred bok. I stort sett varenda karaktär har en egen ark, konflikt och en story. Colon, Nobby, Vimes, Angua, nykomlingen Littlebottom… ALLA har verkligen en egen liten story i storyn, som på något sätt relaterar till den stora deckargåtan de har att lösa, om så bara för att det gör att de råkar vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.

    A-storyn är en deckarhistoria där Vimes & co försöker lösa den kontinuerliga förgiftningen av Vetinari. Vem det är genererar inte så mycket tid i boken, utan huvudfokus ligger på hur. Hur lyckas någon smuggla in mer gift rakt under näsan på vakterna? Svaret är en riktigt snyggt konstruerad slutna rummet-historia med många bra villospår och möjlighet att lösa allt direkt om man ser rätt ledtrådar. Det hela leder till den gamla vanliga konspirationen som vill sätta en gammal vanlig kung på tronen, men bara en som de kan styra själva… Alltså precis samma ståry som de två tidigare historierna om vakten. Tröttsamt, men vägen dit är riktigt välkonstruerad.

    B-storyn handlar om golemar1. Deras story är en konstig blandning av robotar som får självmedvetande och en judiskt kodad minoritet i staden. Alla har namn på kvasi-jiddisch eller kvasi-hebreiska, arbetar konstant och försöker hålla sig för sig själva så mycket de kan. Det är en konstig blandning, men den funkar rätt bra. De har en egen deckargåta för sig, som naturligtvis vävs ihop med A-storyns, men för det mesta är självständig. Riktigt snyggt gjord och när Dorfl, en av dem, får kvitto på att han äger sig själv istället för att han som alla andra golemar MÅSTE ägas av någon annan… Det är några välskrivna scener där han försöker förstå vad frihet är.

    Robotdelarna är också fantastiska för att bygga humor - hela slutscenen är en stor strid med någonstans runt fyrtio tusen miljarder referenser till Terminator 2 och Robocop. Fast i fantasy. Och med stor humor. Pratchett lyckas både få mig att garva högt och känna mig nervös kring hur det ska gå, samtidigt. Fantastiskt.

    A- och B-storyn är verkligen rysligt bra på alla nivåer, men sedan kommer vi till C-storyn. Och här är jag betydligt mer… tveksam…

    C-storyn handlar om nykomlingen Littlebottom, vaktens första forensiker. Hon är dvärg och hennes stårylajn handlar om hur hon vill bli feminin och slippa det dvärgiska förtrycket2 av kvinnor. Hon paras ihop med Angua, som dras med sin lykantropi. Det finns paralleller mellan hennes dolda förtryck (kan läsas som HBTQ+ om man vill) och Littlebottoms tydligt synliga förtryck (förvägras vara feminin). Att Littlebottom har enorma fördomar mot vandöda är en snygg touch. Mycket snyggt om olika fördomar mot varandra, olika lager av fördomar, etc.

    MEN! När Littlebottom långsamt genomgår sin efterlängtade feminisering - klär sig i kjol, börjar med läppstift och nagellack, etc - känns det som om tanken är att det ska vara tokroligt att hon fortfarande har på sig hjälm och vägrar raka av skägget… Alla hon möter hanterar det rätt bra. Lite förvirrad och förvånad först, men sedan är det bara att köra på som vanligt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om det här. Är det ärligt och roligt? Är det djupt problematiskt och transfobiskt? Jag vet faktiskt inte.

    Feminina dvärgar är dessutom ett tema som återkommer i senare böcker, där jag vet att det skapar en del kulturella konflikter mellan “traditionella” dvärgar och de “moderna” som följer i Littlebottoms fotspår. Jag vet inte riktigt om jag ser fram emot det. Jag satt och skruvade på mig lite för mycket av det här för att känna mig bekväm. Skäggiga Damen-skämt är rätt föråldrat. Men samtidigt känns det aldrig som om det finns någon illvilja… Å tredje sidan tillför det inget till storyn mer än humor… Jag är fel person för att ta det här snacket i vilket fall. Var medvetna om det om ni ska läsa boken3.


    Det här var länge min favorit bland böckerna. Nu är det inte det längre. Det är för mycket frågetecken och obekvämligheter. Men det som är bra (minst ⅔ av boken) är fortfarande bland det bästa hittills i sviten. Så den hamnar högt i listan, men inte högst. Om inte annat så för att det var sjukt skönt att se Stadsvakten faktiskt spela roll för en gångs skull.
    Witches Abroad Small Gods
    Wyrd Sisters
    Soul Music
    Moving Pictures
    Mort
    Equal Rites
    Maskerade
    Lords and Ladies
    Feet of Clay
    Guards! Guards!
    Interesting Times
    Reaper man
    Eric
    Men at Arms
    Pyramids
    Sourcery
    Equal Rites
    The Light Fantastic
    The Colour of Magic
    1Golemer? Golem? Golemmar? Hur i hela Hälsingland stavar man golem i plural!? Plural-s är en ondska som knappt ens får förekomma i svengelska.
    2Dvärgar är män. Punkt. Alla dvärgar. Att klä sig så folk kan se skillnad på män och kvinnor är ett enormt kulturellt tabu i deras kultur. Alla tvingas in i mansnormen.
    3Någon med koll får gärna kommentera det hela. Jag är mycket intresserad av vad någon insatt i frågan har att säga.
    Last edited by Khan; 13 April 2018, 11.32.

    Kommentera


    • #77
      Jaaa! Har också varit min favoritbok, men precis som du missat hela det problematiska med tredje storyn. Men ska du inte plutta in den i hierarkin? Eller är jag blind?

      Kommentera


      • #78
        Ursprungligen skrivet av Nässe Visa inlägg
        Jaaa! Har också varit min favoritbok, men precis som du missat hela det problematiska med tredje storyn. Men ska du inte plutta in den i hierarkin? Eller är jag blind?
        Du har rätt, jag missade den i ctrl+c, ctrl+v när jag postade.

        Kommentera


        • #79
          Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
          1Golemer? Golem? Golemmar? Hur i hela Hälsingland stavar man golem i plural!? Plural-s är en ondska som knappt ens får förekomma i svengelska.
          En golem, flera golem? Låter minst konstigt!

          Kommentera


          • #80
            Hogfather (1996)
            Det mest bisarra med hela den här upplevelsen var att läsa en bok om julen i april.

            Discworlds motsvarighet till Tomten är borta! Det är upp till Döden att ta hans plats, dela ut julklappar och belöna snälla barn. Ho. Ho. Ho. Samtidigt börjar hans dotterdotter Susan Sto Helit undersöka varför The Hogfather har försvunnit, assisterad av Baksmällornas Gud och trollkarlarna på UU. Spåren leder till Tandféns torn där miljoner av insamlade tänder kan användas för mörka syften…

            Det här var en skoj historia. Ankh-Morpork har aldrig känts mer som Dickens London än här. Barn med näsorna tryckta mot skyltfönster, fattiga tiggare i snön som dricker oidentifierbara saker för att hålla sig varma, dryga rikemän som får smäll på fingrarna… Det är julstämning, i allra högsta grad.

            Många scener är direkta parodier på företeelser kring julen. Episoden med Döden som tomte i ett varuhus kan vara det roligaste Pratchett skrivit hittills. Men många andra roliga koncept baseras på att Hogfathers frånvaro lämnar ett “maktvakuum” som måste fyllas. I det här fallet av i princip vad som helst som kan fylla en funktion, tex. Baksmällornas Gud eller Sockätaren1.

            Skurkarna, ett gäng standardfarliga råskinn inhyrda av lönnmördaren Teatime2 är ett välutvecklat sällskap. De förekommer mindre än jag mindes, men har alla tydliga personligheter och bra bakgrunder. De känns lite som en grupp RP som hamnat på fel plats vid fel tidpunkt, på ett bra sätt. Teatime är en bra skurk han också, främst för att han lyckas krypa under skinnet på en. En fullblodspsykopat ska inte ha bra hand med djur och gilla hundar, till exempel.

            Bokens största tema är just tro i allmänhet, och barnatro i synnerhet. Vad kan tro ställa till med på en plats där det magiska fältet gör verkligheten extra tunn? Och har Hogfather alltid varit en myspysfarbror som delar ut presenter till snälla barn?

            Det finns egentligen bara en enda sak jag stör mig på på riktigt, och det är [SPOILER]. Även om det passar in rätt bra i temat om tro förtar det en del av flödet i storyn att introducera en helt ny karaktär så sent i berättelsen bara för en enda scen. Det blir inte riktigt bra. Sen finns det alltid småsaker man kan gnälla på, tex att den fantastiska scenen i varuhuset inte får någon avslutning för den mycket sympatiske varuhusägaren.

            Det här var bok tjugo. Hogfather har aldrig varit en favorit förut. Men nu är den nog det. Läs den. Var glada. Och Happy Hogswatch!3

            Witches Abroad
            Small Gods
            Wyrd Sisters
            Soul Music
            Moving Pictures
            Mort
            Maskerade
            Hogfather
            Lords and Ladies
            Guards! Guards!
            Interesting Times
            Reaper man
            Eric
            Men at Arms
            Pyramids
            Sourcery
            Equal Rites
            The Light Fantastic
            The Colour of Magic

            1En sorts korsning mellan en elefant och en myrslok, stor som en katt. Det är dens fel att alltid fattas en strumpa i paret.
            2Uttalas Te-a-Tim-e, inte som fyra på eftermiddagen.
            3”God bless us, everyone!”
            Which god?
            “I don’t know, which ones’ve you got?"
            Last edited by Khan; 25 April 2018, 14.05.

            Kommentera


            • #81
              Dödens förklaring för Susan i slutet av Hogfather om varför människor behöver fantasi är bland det vackraste jag läst.
              Spoiler: 
              “All right," said Susan. "I'm not stupid. You're saying humans need... fantasies to make life bearable."

              REALLY? AS IF IT WAS SOME KIND OF PINK PILL? NO. HUMANS NEED FANTASY TO BE HUMAN. TO BE THE PLACE WHERE THE FALLING ANGEL MEETS THE RISING APE.

              "Tooth fairies? Hogfathers? Little—"

              YES. AS PRACTICE. YOU HAVE TO START OUT LEARNING TO BELIEVE THE LITTLE LIES.

              "So we can believe the big ones?"

              YES. JUSTICE. MERCY. DUTY. THAT SORT OF THING.

              "They're not the same at all!"

              YOU THINK SO? THEN TAKE THE UNIVERSE AND GRIND IT DOWN TO THE FINEST POWDER AND SIEVE IT THROUGH THE FINEST SIEVE AND THEN SHOW ME ONE ATOM OF JUSTICE, ONE MOLECULE OF MERCY. AND YET—Death waved a hand. AND YET YOU ACT AS IF THERE IS SOME IDEAL ORDER IN THE WORLD, AS IF THERE IS SOME...SOME RIGHTNESS IN THE UNIVERSE BY WHICH IT MAY BE JUDGED.

              "Yes, but people have got to believe that, or what's the point—"

              MY POINT EXACTLY.

              Kommentera


              • #82
                "He looked at the face staring at him in the mirror. Unfortunately it was his own."

                Kommentera


                • #83
                  "Give a man a fire and he is warm for a day. Set a man on fire and he is warm for the rest of his life."

                  Kommentera


                  • #84
                    Jingo (1997)
                    Krig! Krig förändras aldrig… Utom på Discworld där världens mäktigaste stat har lagt ned sin armé. Det skapar något av en situation när en ensam bågskytt bakom en gräsbeklädd gnoll1 skjuter den klatchiska prinsen, här på statsbesök. Det, i kombination med den nyupptäckta ön Leshp2 mellan de båda staterna, skapar en inflammerad stämning som snabbt eskalerar till fullskaligt krig! Det är upp till stadsvakten och kommendant Vimes att lösa situationen. Vem sköt? Varför? Och varför har någon riktigt inkompetent pajsare lagt ut spår som ska peka åt Klatch?

                    Jingo handlar om rasism. Klatch dök upp första gången i Sourcery som ett sätt för Pratchett att göra skämt baserade på Tusen och en Natt. Här fortsätter det arabiska temat och det är tydligt att Klatch ska vara vagt mellanöstern med starka medeltidsmuslimska övertoner. De har uppfunnit mängder med saker - alkemi, matematik, alkohol, med mera - och har en civilisation som är en par3 med Ankh-Morpork utan problem. Men här kommer vi till rasismen.

                    Fördomar frodas. Där det tidigare handlat om troll mot dvärgar och fördomar mellan odefinierat kodade fantasyklyschor är det numer dags att prata om fantasy-London mot fantasy-mellanöstern och det är… förvånansvärt bra gjort4. Utan att ge för många spoilers är boken väl balanserad och hela twisten i slutet är en snygg vändning av troperna man brukar se när vita män i skäggåldern brukar försöka skriva om rasism. Då och då kan det bli övertydligt, särskilt i den del av storyn som handlar om Sgt Colon och Cpl Nobbs. Deras diskussioner sinsemellan blir oftast bra5 men Colons egna eskapader får mig att vilja ta fram skämskudden lite för ofta när de kommer till Klatch i sista delen.

                    Det här är den bästa om vakten än så länge. Deckarhistorien är intressant, de politiska intrigerna är fängslande och karaktärerna lätta att intressera sig för. Även om ingen får ett rejält djupdyk i sitt psyke, mer än möjligen Vimes, är det alltid lätt att vända blad för att man bryr sig. Särskilt om de som tidigare bara varit humorister, Nobby och Sgt Colon. Lord Rust och de andra krigshetsarna är också fascinerande, och jag tror aldrig Pratchett har varit så här öppen med sitt klassförakt som här. Men när ska man vara det om inte när gamla snofsiga rika män tycker unga fattiga folk ska ut och dö utan att det egentligen finns någon anledning? Pratchett är uppenbarligen mot krig. Svårt att argumentera emot, och jag håller helt med. Särskilt eftersom krig... krig aldrig förändras...

                    Witches Abroad
                    Small Gods
                    Wyrd Sisters
                    Soul Music
                    Moving Pictures
                    Mort
                    Maskerade
                    Hogfather
                    Jingo
                    Lords and Ladies
                    Guards! Guards!
                    Interesting Times
                    Reaper man
                    Eric
                    Men at Arms
                    Pyramids
                    Sourcery
                    Equal Rites
                    The Light Fantastic
                    The Colour of Magic

                    1JFK-skämten tappar en del när man försöker översätta dem. Men tjo vad många det finns.
                    2På ett sätt är det en referens till R’lyeh med bläckfiskmosaiker och uråldriga ruiner. Å andra sidan är det precis lika mycket en väldigt Pratchettsk referens till Atlantis. Det är Atlantis. Fast tvärtom.
                    3Inte enligt Morporkerna förstås. Alla vet ju att de där inte är civiliserade på riktigt.
                    4Jag har inget som helst tolkningsföreträde när man pratar rasism, då jag själv är inavlad västgöte sedan femtielva generationer bakåt. Not 3 från recensionen av Men at Arms gäller även här.
                    5Särskilt Nobbys svar. Sarkasm? Är han uppriktig? Är han uppriktigt förbannad på sin gamle vän eller bara försiktigt kritisk? Så mycket som lämnas åt läsaren, på ett bra sätt.

                    Kommentera


                    • #85
                      Även om Jingo är allmängiltig har den ett särskilt horn i sidan till Falklandskriget. Krig om en liten skitö på andra sidan världen används för att piska upp nationalistiska stämningar på hemmaplan för politiskt gagn... och den som gör det heter Lord Rust, en inte helt subtil referens till the Iron Lady, Margaret Thatcher.

                      Kommentera


                      • #86
                        Ursprungligen skrivet av Staffan Visa inlägg
                        Även om Jingo är allmängiltig har den ett särskilt horn i sidan till Falklandskriget. Krig om en liten skitö på andra sidan världen används för att piska upp nationalistiska stämningar på hemmaplan för politiskt gagn... och den som gör det heter Lord Rust, en inte helt subtil referens till the Iron Lady, Margaret Thatcher.
                        Jag tror jag var för fast i fantasyland och historiska referenser för att ta den. Jag fick en bild av att det var mer en isärplockning av äldre referenser, tex. Lord Cardigan och Charge of the Light Brigade och liknande krigsromantik. Det kombinerat med tankar kring Frankrike och Algeriet... Pinsamt att jag missade helt enkelt.

                        Med tanke på hur Pratchett skrev, dvs alla idéer samtidigt och när en bok blev någorlunda klar fokuserade han på den, är det inte omöjligt att han börjat skissa på Jingo redan på åttiotalet, även om den gavs ut först 1997.

                        Kommentera


                        • #87
                          The Discworld Mapp (1995)
                          Ännu en karta! Den här gången är det dags för hela Discworld att kartläggas, tillsammans med en kort historik över kända upptäckare på Discworld. De är alltifrån viktorianska dumskallar till den kände "Llamedos" Jones, som tog med sig stencirklar och druidism till hedningarna. Korta anekdoter med en stor dos Pratchettsk putslustighet. Inte en lång läsning (25 sidor) men en rolig liten distraktion från de vanliga böckerna.

                          Kartan i sig är vacker, men inte lika brutalt överproducerad som Streets of Ankh-Morpork. Jag är fortfarande sugen på att ha den på väggen, men inte den här. Den är fin, men inte lika fin. Fast rätt fin ändå.

                          Kommentera


                          • #88
                            The Last Continent (1998)
                            Nu har Pratchett återvänt till sina rötter, fast med alla lärdomar han dragit av över tjugo böcker och femton års skrivande. Och det är fenomenalt.


                            Boken är den hittills allra tydligaste på det Pratchetts formel för bokskrivning med två distinkt åtskilda historier som vävs ihop på slutet. I den här boken är de till och med åtskilda fram till sida 387 av 412. De båda möts alltså inte förrän de sista sex procenten av boken...

                            Rincewind är strandsatt på en öde kontinent, XXXX, Discworlds svar på Australien. En talande känguru dyker upp och försöker tvinga honom att bli en hjälte. Rincewind säger nej, och spenderar resten av boken med att försöka undvika Sitt Öde Som Hjälte än en gång. Det gör han genom en ytterst ovanlig roadmovie från ena änden av landet till den andra fullkomligt pepprad med det ena skämtet efter det andra om Australien och australiensare. Möter han en galen dvärg som kör postapokalyptiska fordon genom ödemarken? Check. Finns det ett operahus som ser ut som en samling segel? Check. Får han en Drop Bear i huvudet1? Check. Möter han en krokodil med en stor kniv? Check, check, och check.

                            Samtidigt2 råkar Trollkarlarna gå vilse i tid och rum när de är på semester och hamnar otroligt långt tillbaka i tiden, otroligt långt bort. De är borttappade på en öde ö, en liten söderhavspärla med fantastiskt klimat. Men också där inte växtligheten inte funkar som den brukar - the Dean nämner vid ett tillfälle att han är sugen på en cigg och tio minuter senare finns det en cigarettbuske vars frukt till och med har filter. Det visar sig bero på att ön finns innan tiden börjar (Dreamtime, någon?) och den som skapat den är Evolutionens Gud som bor där och försöker få kläm på hur det här med evolution ska gå till. Det finns en nisch (någon vill ha cigg) och den bör fyllas effektivt (någon får sin cigg). Men länken mellan de två är inte så glasklar…

                            Jag fullkomligt älskar trollkarlarna här! De har sällan varit så perfekta karikatyrer av torra gamla män i akademin som inte sett utsidan av ett universitet på de senaste femtio åren3. Deras småtjafs, gnabbande och små interna maktstrider är fantastiskt roligt. Särskilt den unge Ponder Stibbons, den ende under trettio4 i sällskapet, är excellent. Hans försök att förstå världen och nedtryckta entutiasm och optimism som hela tiden hämmas av de gamla gaggiga det-var-bättre-förr-harangerna är otroligt roliga.

                            Rincewind är som tidigare mest en ursäkt för att få hänga upp skämt på, men hans utveckling från Interesting Times fortsätter här och han har nog aldrig varit mer Rincewind än här. Hans oneliners, självnedsättande skämt, snabba observationer i förbifarten och totala vägran att vara hjälte är ohyggligt skrattframkalalnde. Jag tror jag nog inte skrattat högt en tiondel så ofta åt någon av de andra böckerna. Och det är starkt beröm i en serie med många lysande komedier.

                            Det här är motsatsen till Small Gods. På ett bra sätt. Där Small Gods använde satir och humor för att understryka sina poänger använder Last Continent humor och satir för att visa att den inte har någon poäng. Den är bara rolig. Fantastiskt rolig till och med. Och det räcker långt.

                            Witches Abroad
                            Small Gods
                            Wyrd Sisters
                            Soul Music
                            Moving Pictures
                            Mort
                            Maskerade
                            The Last Continent

                            Hogfather
                            Jingo
                            Lords and Ladies
                            Feet of Clay

                            Guards! Guards!
                            Interesting Times
                            Reaper man
                            Eric
                            Men at Arms
                            Pyramids
                            Sourcery
                            Equal Rites
                            The Light Fantastic
                            The Colour of Magic

                            1Narrativt samtidigt, inte temporalt. Så att säga.

                            2En koala, fast rovdjur. De trillar ner i huvudet på folk, knockar dem och äter dem sedan när de är medvetslösa. De finns absolut på riktigt, hedersord.

                            3Möjligen undantaget närmsta pub.

                            4Till och med den ende under 60.
                            Last edited by Khan; 04 May 2018, 22.29.

                            Kommentera


                            • #89
                              "In fact there are many things everyone knows about vampires, without really taking into account that perhaps the vampires know about them by more, too."

                              Kommentera


                              • #90
                                "Don't trust the cannibal just because he's using a knife and fork!"

                                Kommentera

                                Arbetar …
                                X