Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Projekt Pratchett!

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Brynolf, Igår, 12.47
11 responses
143 visningar
0 gillar
RasmusL
av RasmusL
 
Skapad av God45, Igår, 16.50
13 responses
210 visningar
0 gillar
Herr Grönstedt  
Skapad av Brynjard, 18 August 2018, 13.19
32 responses
759 visningar
0 gillar
Nässe
av Nässe
 
Skapad av ceruleanfive, 19 April 2017, 16.51
133 responses
3.171 visningar
9 gillar
ceruleanfive  
Skapad av krank, Igår, 18.12
0 responses
7 visningar
0 gillar
krank
av krank
 
Skapad av krank, Igår, 18.11
0 responses
15 visningar
0 gillar
krank
av krank
 
Skapad av Brynolf, Igår, 15.03
3 responses
86 visningar
1 gillar
Ram
av Ram
 
Skapad av Khan, Igår, 10.09
7 responses
203 visningar
5 gillar
Björn den gode  
Skapad av Widundret, 16 August 2018, 10.52
2 responses
192 visningar
0 gillar
Rangertheman  
Skapad av ragngand, 28 July 2018, 16.52
1 response
145 visningar
0 gillar
ragngand  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • #61
    And it came to pass that in time the Great God Om spake unto Brutha, the Chosen One:

    "Psst!"

    Kommentera


    • #62
      "You Shall Not Subject Your God To Market Forces!"

      Kommentera


      • #63
        Small Gods (1992)
        Henrik Dorsin sade en gång att hans reaktion när han såg Galenskaparnas Grisen i Säcken inte var skratt, utan insikten "jävlar vad bra!" Lite så är det att läsa Small Gods. Det är inte roligt. Det är bara jävligt bra.

        Brutha är en ung novis i ett kloster i Omnias stora, strikta och hårt reglerade teokratiska imperium. Men så en dag rubbas hans enkla, ödmjuka och ganska långsamma cirklar av att Den Store Guden Om talar till honom. Om sade: "Are you deaf boy?!".

        Efter att till slut ha accepterat att den lilla sköldpaddan på marken faktiskt är Om, fast i en förnedrande kropp, börjar Bruthas stora och långsamma förvandling från enkel novis till Den Åttonde Profeten, den som sagts skall komma. Men det vet ingen än. Särskilt inte Brutha. Och ännu särskiltare inte Vorbis1, chefen för Kvisitionen.2 Och särskiltast inte Om själv - han refererar inte till Brutha som "the chosen one" utan som "the one avaliable" vid ett tillfälle. Rätt talande.

        Men för Om är Brutha den sista troende omniten. Alla andra tror på strukturen, på kyrkan, på riterna och ceremonierna. Men Brutha tror fortfarande på Om. Den enda i hela imperiet. För gudar på Discworld är tro deras livskraft, utan tro sjunker deras makt och medvetande tills de blir små gudar, och ännu senare försvinner ur existensen. Därför Om är fast i sköldpaddeform. Den sista makt han hade använde han för att förvandla sig till ett djur, men nu finns det inget kvar att förvandla honom rätt igen.

        Omnia är indraget i ett krig med Ephebe, motsvarande antika Grekland. Just nu råder en bräcklig vapenvila, efter att Ephebe krossat Omnias flotta. Vorbis och andra högt uppsatta inom kyrkan/staten ska dit och diskutera fredsfördraget. Med sig tar Vorbis Brutha. Brutha är nämligen begåvad med ett fotografiskt minne, vilket är klart praktiskt i en förhandlingssituation.

        Chocken när Brutha möter Ephebe är stor - nya intryck för första gången i sitt liv. Här finns andra gudar, ateister, statyer, avbildningar, religiösa debatter och, värst av allt, folk som tänker själva utan kyrkans översyn. Fascinerande, skrämmande och överväldigande på samma gång. Det stora biblioteket är chockerande. Det finns alltså andra böcker än den heliga skrift.

        När Bruthas ögon öppnats och nya intryck börjar svämma in börjar han tvivla, våga ta initiativ och fundera. Det är subtilt gjort i början, växer över tid och är riktigt bra gjort.

        Sedan händer saker. Restultatet av dem är att Brutha vandrar hem genom öknen mellan Omnia och Ephebe. Med sig släpar han Vorbis i koma, trots Oms högljudda protester. Men Brutha kan inte låta bli att hjälpa en annan människa. Inte ens någon som Vorbis. Medmänsklighet är bokens punchline. Och budskap.

        Det är svårt att prata om den här boken eftersom den är så annorlunda mot de andra. Dels är den kronologiskt något sekel eller så tidigare än de andra, så inga återkommande karaktärer gör gästspel. Men främst är den som sagt inte rolig. Den är, om uttrycket tillåts, en idéroman.

        Humor finns det förstås i boken, men till skillnad från de andra där meningen är att läsaren ska skratta, känns det konstant som om humorn här är till för att läsaren ska reflektera över det absurda i tillvaron3. Att Pratchett hade starka åsikter om religion ("I'm rather angry with God for not existing") och var uttalad ateist märks. Men han är aldrig förnedrande eller förenklande. Han lyfter upp självemotsägelser, dryftar komplikationer och avslutar allting med en ödmjuk, komplex och rent ut sagt vacker tanke om att alla förtjänar förlåtelse. Till och med någon som Vorbis.

        Det är så många idéer här som kan lyftas för diskussion. Som scenen när ett skepp fullt med omnier förliser och deras själar väljer att segla mot en annan guds himmel. Eller den oväntade diskussionen om massförstörelsevapen, terrorbalans och kapprustning. Eller vad som händer när Vorbis konfronteras med vad han själv tror på. Eller Oms sarkastiska, dryga kommentarer till religiösa diskussioner mellan folk i boken. Så mycket att prata om, även sådant som inte faller inom den direkta handlingen.

        Många har Small Gods som sin favorit och boken är utan tvivel en av Pratchetts bästa. Men räkna inte med att garva åt den så mycket som åt de andra i sviten. Det här är en bok där skrattet ofta fastnar i halsen, men ännu oftare i eftertanke.

        Witches Abroad
        Small Gods
        Wyrd Sisters
        Moving Pictures
        Mort
        Guards! Guards!
        Reaper man
        Eric
        Pyramids
        Sourcery
        Equal Rites
        The Light Fantastic
        The Colour of Magic

        1Antagligen den ondaste och mest fascinerande karaktär Pratchett hittat på. För att citera Döden: HE WAS A MURDERER. AND A CREATOR OF MURDERERS. A TORTURER. WITHOUT PASSION. CRUEL. CALLOUS. COMPASSIONLESS.

        2Kvisitionen är indelad i två delar, Inkvisitionen och Exvisitionen. Inkvisitorerna för in saker i folk (oftast knivar, glödgade tänger och liknande), medan exkvisitorerna klämmer ut information ur de olyckliga efteråt.

        3När en karaktär mot slutet kläs av naken för att torteras ihjäl får han ha kvar sitt ländkläde. För värdighetens skull. Han ska alltså dö den mest plågsamma död någon kan tänkas. Hans värdighet värderas högre än hans liv.

        Kommentera


        • #64
          Lords and Ladies (1992)

          Enligt Pratchett själv bör man ha läst Witches Abroad för att förstå den här boken. Det är mig veterligen enda gången han lägger till ett sådant förord. Jag håller verkligen inte med. Om något är det Wyrd Sisters som är viktig att ha med sig, eftersom Lords and Ladies plockar upp många trådar därifrån, men det är absolut inte nödvändigt. Jag skulle nog säga att den här är lika fristående som de flesta andra. Trots varningen.

          Boken följer flera olika trådar som en efter en interagerar på olika sätt. Inte A+B som Pratchett oftast använder, utan här har varje huvudperson (Magrat, Nanny, Granny och Ridcully) en egen drift och agenda. Det blir lite svårt att hålla allas olika agendor i huvudet, men det går. Och det är väldigt givande.

          Häxorna återvänder till Lancre efter sin utflykt till Genua. De blir snabbt osams och Magrat stormar iväg till slottet, slänger sina häxerier i ån på vägen och bestämmer sig för att vara drottning. Inte häxa. Granny och Nanny får ta hand om en ny skock unga häxor, gothare som läser tarotkort och målar naglarna svarta utan att ha koll på vilka krafter de leker med. Den kraften kommer från the lords and ladies. Alverna och älvorna. De är på väg tillbaka in i vår värld. Och de är inte så trevliga som hos Tolkien.

          Här är mycket från brittisk folklore lite förlorat för mig som inte är uppväxt med det. Men det är en rätt bra liknelse att ta till tomtar och troll i hur de "mysifierats" med tiden, även om de har en hemsk bakgrund. Det var troligen en dödsdom om man förolämpade tomten1 och hur hemska trollen egentligen var2 är något helt annat än de putslustiga figurer de är i barnböckerna och Bamse idag.

          Men alverna är något annat. De är inte fula, de är gudomligt vackra, så vackra att du inte kan göra annat än känna dig meningslös och underdånig i deras närhet. Det där är läskigare än mycket annat. Det tråkiga är bara att alvernas Stora PlanTM inte vinkas om förrän sista sidorna i boken, i stora konfrontationen. Det är lite surt och förtar lite av känslan. Fram tills dess har de liknats vid katter som planlöst leker med möss (oss människor) utan någon långsiktighet utöver sitt nöje just nu. Och sedan har de helt plötsligt en PlanTM. Det blir lite... skevt.

          Men som vanligt är Pratchett en karaktärernas mästare. Alla gamla kändisar är lika bra som vanligt, de nytillkomna3 är finfina de med och de studsar mot varandra så hårt att det blir elektriskt mellan sidorna ibland. Skämten haglar tätt, men är också genuint snygga planteringar av teman och vändningar i handlingen. Vid ett tidigt tillfälle berättar Ponder Stibbons om parallella universa för Ridcully och att han inte förstår konceptet är ett återkommande skämt senare i boken. Men det är också ett återkommande tema i form av vad som kunde ha hänt. Man måste stå vid de val man gjort, även om de är hårda att göra. Diamanda, ledaren för de unga häxorna försökte ta ett lättare val till det hon ville ha och det gick åt fanders. För länge sedan stod Granny Weatherwax inför ett liknande val och valde... något annat. Och hade hon valt annorlunda kan ingen veta hur det kunde gått.

          Just Grannys ungdom tilsammans med Ridcully pratas det mycket om, men bara löst och fluffigt. Det är uppenbart att de hade en synnerligen romantisk sommar tillsammans i tonåren, men varför de bröt eller vad som egentligen hände överhuvudtaget är helt subtilt. Det är mest de som minns. Väldigt subjektivt dessutom. Eller Nanny som minns hur det var att vara ung och vara bästa vän med Granny redan då. Läser man mellan raderna finns det mycket bitterhet, melankoli och sorg. Hur mycket som helst. Det är fenomenalt skrivet. Granny är en så otroligt mycket mer komplex karaktär än jag minns från tidigare genomläsningar. Men även Nanny. Och Magrat. Och den store buffeln Ridcully. Det är så mycket att prata om här att det är svårt att få plats med allt. Så jag låter bli.

          Det här är en riktigt bra bok. Tyvärr får jag nog säga att den inte är riktigt lika tajt som de två andra i sviten om häxorna. Man fick mer av Grannys innersta själ i Witches Abroad dessutom, även om det är klart intressant här också. Bara inte lika mycket. Men som sagt, fortfarande riktigt, riktigt bra.

          Witches Abroad
          Small Gods
          Wyrd Sisters
          Moving Pictures
          Mort
          Lords and Ladies
          Guards! Guards!
          Reaper man
          Eric
          Pyramids
          Sourcery
          Equal Rites
          The Light Fantastic
          The Colour of Magic

          1 Om han slutar arbeta i sju år (vilket händer i vissa sagor) svälter du antagligen ihjäl på gården. Sen får Jenny Nyström säga vad hon vill
          2 Kannibaler, kidnappare och mördare
          3 Bland annat är Shawn Ogg, Nannys yngste klart rolig.

          Kommentera


          • #65
            Troll Bridge (1992)1

            Det här är en novell om c:a 7 sidor. Den handlar om hur Cohen Barbaren kommer till en trollbro mitt i smällkalla vintern och där möter trollet Mica. Målet är att han ska besegra honom och följa traditionen som barbarhjälte, ni vet hur det går. Men Mica blir helt överväldigad när han inser att det är just Cohen Barbaren som ska slåss med honom. Han visar sig vara lika stor traditionalist som Cohen och de slåss inte. De minns istället hur mycket bättre det var förr och skiljs åt som vänner.

            Här kommer för första gången den seriösa delen av Cohens centrala tema upp till ytan på allvar. Redan från början i Light Fantastic var han gammal och gnällde på att vara gammal. Men där var det skoj. Här är det på allvar. Känslan av att världen är på väg någonstans jag inte hänger med och ingen verkar riktigt bry sig. Vi har gjort så här i evigheters evigheter, traditionsmässigt och fint, men dagens ungdom gör tydligen så här istället. Inget fel i det, egentligen, men vad händer med oss som minns?

            Det här temat vet jag att Pratchett återkommer till senare, med mer emfas och oopmph. Det ser jag fram emot.

            För er som vill läsa novellen finns den gratis här: http://www.angelfire.com/weird2/athe...erry/troll.htm 2
            1 Den skrevs visserligen 1991, men publicerades för första gången 1992. Det är det som räknas.
            2 Även den som vill minnas hur fint internet var på nittiotalet kan titta in på sidan, för att minnas att allt kanske inte var bättre förr.

            Kommentera


            • #66
              "The Ramkins were more highly bred than a hilltop bakery"
              Last edited by Khan; 02 March 2018, 17.46.

              Kommentera


              • #67
                "Fingers-Mazda, the first thief in the world, stole fire from the gods. But he was unable to fence it. It was too hot."
                Last edited by Khan; 02 March 2018, 18.16.

                Kommentera


                • #68
                  Men at Arms (1993)

                  Ett nytt fall för Kapten Vimes och stadsvakten! Någon har stulit något från Lönnmördarnas gille, men ingen vet vad. Eller ens om det är stulet, i ärlighetens namn. Men samtidigt dyker det upp en död clown1, en död dvärgisk hantverkare och en död assistent till Molly, boss i Toggarnas Gille. Det verkar som om det är en mordvåg i staden. Men vad är de mördade med? Och hur är det kopplat till stölden hos Lönnmördarna? Allt hänger ihop, fast kanske inte. Vimes har större saker att tänka på - han har fått en skock nya rekryter att hantera i stadsvakten. En dvärg, ett troll och en kvinna2. Och så ska han gifta sig om en vecka, och i och med det gå i pension. Det är svårt att hantera allt på en gång, även för en person med mer än tjugo år i tjänsten...

                  Boken har flera olika trådar samtidigt, som på olika sätt hänger ihop och inte gör det. Det viktigaste att tänka på är att själva handlingen inte spelar någon roll. Allt är upplagt som en klassisk detektivroman med mordgåta och ledtrådar att hitta och allt det där. Men det spelar ingen roll, även om stadsvakten är klart mer effektiv här än de var i sin förra bok. Den här gången löser de faktiskt brottet, stoppar skurken och spelar roll för hur det hela slutar. Den röda tråden i boken är istället fördomar och hur man kommer över dem. Pratchett använder sig skickligt av fantasyn för att komma undan en hel del av det där obekväma som kan bli när man försöker diskutera seriös rasism och samtidigt vara rolig. Och rolig är han definitivt.3 Han lyckas konstant hålla sig på de underlägsnas sida utan att göra de maktbesuttna för tramsiga eller orealistiska. Det är rimligt att Vimes på en middag med Ankh-Morporks créme de la créme får höra saker som gör honom djupt förbannad. Det är rimligt att konstapel Cuddy har en gravt sarkastisk comeback så fort någon påpekar att han är dvärg ("It's the nose, isn't it? It always gives me away"). Jag tror inte man ska dra för långtgående slutsatser av boken - troll representerar inte X och dvärgar representerar inte Y, utan de är bara en allmän "någon annan" som kommit till staden och upprör eliten. Och är allmänt "annorlunda" på ett sätt som gör att de bor i egna stadsdelar och har egna vanor. Det är intressant. Och det är kul gjort när dvärgen Cuddy och trollet Detritus efter ett antal försök att slåss och bli förbannade på varandra faktiskt inser att de måste jobba ihop och försöker hjälpa varandra så gott de kan. Detritus sista två scener i boken är skitbra skrivna, en förvånansvärt rörande stunds allvar mitt i allt trams och flabb. Att faktiskt mötas och sträva mot gemensamma mål är det som gör skillnad och överbrygger klyftor. Att isolera sig i sina elfenbenstorn utan att träffa andra och behålla sina fördomar är moraliskt förkastligt.

                  Sen är den stora frågan om Pratchett försöker diskutera vapenfrågan också, eller om det är en sorts "pryl med eget sinne"-grej på gång, eftersom det är en fantasyklyscha. Mordvapnet som används är Discworlds enda krutvapen. Det verkar besätta folk på ett sätt som lite liknar en mer rättfram version av Ringen i Tolkien. Alternativet är att Pratchett menar att kraften i ett eldvapen i sig är kraftfullt nog för att förvrida sinnet på en människa. Jag vette fanken vad han vill med den tråden i ärlighetens namn.

                  Jag måste nog säga att boken var sämre än jag mindes den. Den är rolig och proppfull med bra oneliners men har inte så mycket mer än en rejäl moralkaka utöver det. Inte den bästa i sviten, men heller inte den sämsta. Bra karaktärer och humor och meh handling ger ett genomsnitt på helt okej.

                  Witches Abroad
                  Small Gods
                  Wyrd Sisters
                  Moving Pictures
                  Mort
                  Lords and Ladies
                  Guards! Guards!
                  Reaper man
                  Eric
                  Men at Arms
                  Pyramids
                  Sourcery
                  Equal Rites
                  The Light Fantastic
                  The Colour of Magic
                  1Att blanda ihop klassiska medeltida/fantasy-narrar med moderna clowner är ett genidrag. Otroligt roligt.

                  2För det mesta.

                  3Säger jag som är vit, cisman, normallång, etc. Ni fattar. Jag är medveten om att jag inte är rätt person att säga något i frågan egentligen.

                  Kommentera


                  • #69
                    Theatre of Cruelty (1993)
                    Den andra novellen på Discworld finns att läsa här -> http://www.lspace.org/books/toc/toc-english.html

                    Ett mord har begåtts innan Men at Arms. Carrot löser brottet genom att förhöra det enda vittnet som definitivt var på plats. Döden.

                    Novellen är kort, knappt tre sidor lång. Jag fnissade några gånger, men det är nog inget jag kommer komma ihåg om en vecka.

                    Kommentera


                    • #70
                      Läste om Lords and Ladies i helgen, asbra! Men at arms är nog den jag läst flest gånger. Blir nog en gång till snart :) Har inte tänkt på vapenfrågan innan. Spännande!

                      Kommentera


                      • #71
                        Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
                        Mort (1987)

                        Det här är den första helgjutna boken i serien. Det märks att den är ordentligt genomtänkt i teman, scener, platser, sammansatta karaktärer, återkommande skämt och sidohistorier. Helt klart den bästa av de fyra hittills.

                        I grunden handlar boken om Mort, en gänglig yngling som vid en marknad där hantverkare tar sig an nya lärlingar blir rekryterad av Döden. Japp, Döden. Lång svart kåpa, lie, ganska smal, ni vet vem det handlar om. Döden ska lära Mort allt han kan. Av någon anledning. Döden själv har dykt upp i samtliga böcker hittills, om än i ytterst liten omfattning. Döden pratar alltid i KAPITÄLER UTAN CITATTECKEN när alla andra pratar i vanliga röster, vilket ger honom en rent övernaturlig känsla redan i dialogen. Det är ett mycket effektivt drag.

                        Mort märker att Döden har en betjänt, Albert, och en dotter, Ysabell. Ingen av dem är skelett, utan helt vanliga dödliga. Dessutom råkar Mort på en trollkarl och en prinsessa. I övrigt inte mer än någon karaktär som är med i mer än en till tre scener. Det är ett drag jag märkt först nu, men det är väldigt glest i persongalleriet i Pratchetts böcker. Inte för att det gör något alls, men det är värt att notera.

                        Själva handlingen är en väldigt klassisk Campbellsk hjälteresa, bara en väldigt underlig setting. Mort får chansen att göra jobbet själv en kväll, men fumlar. Han försöker berätta det för Döden, men vågar inte. Döden tar en semester nu när allt går så bra för Mort, kommer på att han inte vill tillbaka och bestämmer sig för att stanna bland folk. Scenen där Döden går till arbetsförmedlingen kan vara den roligaste i hela boken.

                        Men naturligtvis skiter sig allt, Albert kallar Döden tillbaka och Mort måste duellera honom i en episk strid inne i den stora sal där världens alla livsglas (timglas med dina återstående minuter i, talar om för Döden när det är dags) står. Svärd mot lie, gnistorna flyger, livsglasen faller från hyllorna när de missar (in flyger en kort mening om vem som dör och hur) och till slut har Döden lien mot strupen på Mort. Men hur det går ska jag naturligtvis inte avslöja. Men jag kan säga att jag läst boken minst två gånger förr, senast för fem-sex år sedan, men jag satt ändå som på nålar när jag läste den. Pratchett vet hur man skriver engagerande.

                        Mort som karaktär är lätt att tycka om. Trollkarlen, prinsessan och Albert likaså. Ysabell börjar lite som en klyscha, men får både djup och påverkan på handlingen i tredje akten på ett snyggt och naturligt sätt. Väl konstruerad historia, på alla sätt.

                        Men den stora stjärnan i boken är helt klart Döden. Jag är så glad att jag vet att det kommer fler böcker med honom i en av huvudrollerna.

                        Mort är en lysande bok. Läs den.
                        Tack för recensionerna! Mort var min favorit bland de svensköversatta back in the days. Läser om den nu (på engelska) tack vare ditt recensionprojekt.

                        Kommentera


                        • #72
                          The Streets of Ankh-Morpork (1993)
                          Det här är en karta! Över Ankh-Morpork! Med en tillhörande liten bok, skriven av Terry Pratchett och Stephen Briggs.

                          Boken är en skrivarkrönika över hur Briggs går igenom ALLA referenser i de olika böckerna som skrivits hittills, tillsammans med några tips om vad som komma skall från Pratchett. Pratchett är rätt öppen med att både staden och hela Discworld bara byggdes på att han plockade saker ur luften när han behövde en kul referens eller en rolig plats att åka till, alltså inget tolkieneskt kartritande och funderande över långsiktig hitorieutveckling. I en av böckerna står det till och med som förord "This book contains no map. Plese feel free to draw your own." Man kan tänka sig att det är en lite komplicerad historia att få ihop en koherent värld i efterhand då...

                          I vilket fall är humor, stadsplanering och allmän nostalgi över de böcker man läst nyss är en trevlig kombination. Kartan själv är en stor pjäs på c:a en kvadratmeter. Den är otroligt väldetaljerad och snyggt gjord. Jag blir sugen på att gå igenom varenda gatunamn och gräva i minnet. Jag vill ha den på väggen. Jag kommer nog beställa en till, fast som plansch så jag kan ha den på väggen.

                          Inte ett måste för någon som inte är Pratchett-fantast, men en kul kompis att hålla i handen när man läser.



                          Kommentera


                          • #73
                            Soul Music (1994)

                            Rockrevolutionen har nått Discworld! Det här är historien om världens första, största och bästa rockband. Och historien om Döden som vill glömma allt. Och historien om hans dotterdotter Susan som tvingas arbeta åt honom så länge. Och historien om hur Ankh-Morpork på olika sätt hanterar en oregerlig ungdomsrevolt mot allt som en gång var, för att istället lyssna på Music with Rocks in...

                            Det här är boken Reaper Man borde varit! Distinkt åtskilda handlingar som vävs in i varandra, men hänger ihop i tema och i stuk hela tiden. En A-plot, en B-plot, en C-plot och en D-plot slåss om sidorna, men det blir aldrig förvirrande.


                            Barden Imp y Celyn (harpa) lämnar en liten håla i Llamedos (motsvarande Wales) och söker lyckan som musiker i Ankh-Morpork. Av en slump bildar han ett band med ett troll (trummis) och en dvärg (saxofon) och får tag på en magisk gitarr. Tillsammans spelar de musik som ingen hört förr. Den gör ungdomarna rebelliska, skapar hundratals imitatörer och en helt ny industri i opposition med Musikergillet. Allt på grund av att Imp inte fick en yxa i huvudet på deras första gig på Mended Drum. Han borde dött, och på ett sätt gjorde han det också. Men musiken tog över. Nu fyller den hans själ.

                            Den som ser till att han inte dör är Susan Sto Helit, dotter till Mort och Ysabell från boken Mort. Hon är sexton, och förnuftig nog att inte tro på det övernaturliga. När hon blir rekryterad till att ta över sin morfars jobb begår hon tjänstfel bland det första hon gör. Sedan följer hon Imp och bandet i hasorna och försöker förklara vad som hänt. Det går inte så bra.

                            Döden har sin egen historia. Han tar sig Discworld runt i jakt på ett sätt att glömma det han gjort, men det går inte. Han är begåvad med ett speciellt minne som minns allt som hänt, händer och ska hända. Allt sker i ett evigt nu1 för honom. Hans melankoli är lika påtaglig som när han bara hade dagar kvar att leva, men nu är den på något sätt tyngre. Det han söker är inte någon mening med livet, utan pen fristad i glömskan. Bara då kanske han kan nå en förlåtelse.

                            Dessutom har vi trollkarlarna, som försöker studera musiken och förstå vad som skiljer den från vanlig musik. Men det måste Ärkekansler Ridcully göra med de unga studenterna istället för med sina seniora forskare och magiker. Varför? För att när tonårsupproret, som ju går hand i hand med rock, manifesteras hamnar det hos trollkarlspresidiet2.


                            Det här är en av de bästa böckerna. Det mesta av humorn är olika ordvitsar på band- och låtnamn från klassiska rockeran, men mycket kommer också från trollkarlarnas historia och de genuint välskrivna personerna i alla historier. Döden skiner som en sol, fast hans historia för det mesta är djupt tragisk.

                            Boken har en fascinerande precision i historien. Framför allt hur Pratchett använder protagonisterna. Det är fantastiskt hur historien om Imp långsamt tas över av hans bandkollegor och Imp efter ett tag bara syns utifrån, helt förändrar jämfört med början. Musiken har tagit över, men det får vi inte se inombords honom. Flera av bokens mest gripande, och genuint läskiga, sekvenser kommer när läsaren förstår att något stort pågår inom Imp men allt filtreras genom vad de övriga ser och tänker om saken.

                            Sedan måste man tala om musiken. Den är vid liv. Bokstavligen. Den har ett liv, ett medvetande och en plan. Den vill inte bara infektera folk och sprida sig själv som ett virus, den vill skapa en legend. Även om legenden inte vill bli skapad...


                            Witches Abroad
                            Small Gods
                            Wyrd Sisters
                            Soul Music
                            Moving Pictures
                            Mort
                            Lords and Ladies
                            Guards! Guards!
                            Reaper man
                            Eric
                            Men at Arms
                            Pyramids
                            Sourcery
                            Equal Rites
                            The Light Fantastic
                            The Colour of Magic


                            1Eller då. Eller sen. Ni fattar.
                            2Presidiet är ganska seniora. Alltså mellan 60 och 80 år...

                            Kommentera


                            • #74
                              Interesting Times (1994)
                              Rincewind är tillbaka! Och han hinner träffa sitt älskade Ankh-Morpork igen i nästan en hel halvtimme innan han måste ut på nya äventyr, mot sin vilja. Den här gången ska han till Aurienten1 och det Agateanska Kejsardömet. Men väl på plats möter han inte bara sin gamla vän2 Cohen Barbaren, utan också Cohens barbarhord3. Dessutom träffar han motståndsrörelsen Röda Armén, Kejsaren och Twoflower. Han knallar runt i förbjudna staden, ser Cohen slåss mot ninjor och ramlar ner i en grav vaktad av en armé terrakottasoldater. Ganska många bisarra äventyr, kan man säga.

                              Storymässigt är det här en bok enligt standardformatet när Rincewind är inblandad. Pratchett sade en gång att Rincewinds jobb är att träffa intressantare folk. Det lyckas han med med bravur i den här boken. Inte bara Lord Hong, den stora antagonisten, utan också Röda Arméns soldater är välskrivna karaktärer som långsamt arbetas fram över boken. Men den intressantaste karaktären är Cohen. Han ska, tillsammans med sin Silverhord, invadera kejsardömet och ta makten4. Men det är inte det som gör honom intressant, utan det är de moraliska ställningstaganden han gör - en barbarisk egalitarian, med stort hjärta och rättspatos. Bisarrt nog. Och det fantastiska sätt Pratchett får honom att kännas mänsklig genom ålder. Det kommer en stor bomb i slutet av boken5 som utvecklas genom en lång, löpande konversation på ett sätt som gör honom djupt tragisk, men mänsklig och komplex och otroligt sympatisk. Dessutom är flera av bokens bästa skämt med/från/om/till honom.

                              Det här är också en av de böcker där Pratchetts cynism lyser igenom starkast. Han är helt klart mot revolution som ett sätt att förbättra saker, vilket syns i en del senare böcker också. Det är alldeles för lätt att en ledare blir en härskare, att människoliv helt plötsligt inte är det man ska rädda utan bara ett mål på vägen. En talande scen mot slutet är när Rincewind träffar en bonde som mest sköter sin vattenbuffel och inte förväntar sig att någonting kommer ändras för honom oavsett vem som sitter på tronen.

                              Rincewind är en bra karaktär här - betydligt mer proaktiv än i tidigare böcker. Han är slug, lurar folk och bluffar sig förbi massor med komplicerade situationer. Det är roligt att se, istället för att han bara råkar ut för saker och kommer loss ur klistret utan egen försyn. Han kommer med många små observationer av kejsardömet, både trevliga och snorkiga. Det är intressant att se. Att boken slutar på en cliffhanger för hans del är dock rätt trist - det hade inte behövts. Att han fick en sådan i Sourcery var helt okej, eftersom den berodde på att han [SPOILER] och då är det rimligt. Här är det bara en teaser till nästa bok. Det känns lite billigt.

                              Låt oss nu ta tag i den stora elefanten i rummet. Det här med att gegga ihop "Asien" till ett land och sedan köra på är lite... Problematiskt. Det är ungefär 50/40/10 Kina/Japan/övrigt som ingår i Agateanska Kejsardömet. Förbjudna Staden, terrakottasoldater, suffixet -san, ninjor och så vidare. Jag vette fanken. Å ena sidan är det uppenbart att det är fantasy. Å andra sidan är det uppenbart att det är fantasy som allegori. Är det okej att blanda hejvilt i en bok som så uppenbart försöker prata om Maoismen och den kinesiska revolutionen? Jag vet inte. Jag känner bara att det låg och gnagde i bakhuvudet hela boken igenom. Det är svårt att ta sig ur.

                              Boken är rolig, tänkvärd och helt klart läsvärd trots detta. Framför allt är Cohens ark fantastisk. Den utvecklas vidare i The Last Hero6. Det ser jag fram emot - Cohen har gått från ett enkelt skämt till en av de bästa karaktärerna på Discworld. Och det vill inte säga lite.

                              Witches Abroad
                              Small Gods
                              Wyrd Sisters
                              Soul Music
                              Moving Pictures
                              Mort
                              Lords and Ladies
                              Guards! Guards!
                              Interesting Times
                              Reaper man
                              Eric
                              Men at Arms
                              Pyramids
                              Sourcery
                              Equal Rites
                              The Light Fantastic
                              The Colour of Magic
                              1Från Aureus, guld, eftersom det är ett otroligt guldrikt land.
                              2Han är gammal och en vän.
                              35 personer i Cohens ålder, varav en i rullstol.
                              4Visste ni att han heter Djingis i förnamn?
                              5Även bokstavligt, men bomben jag syftar på är metaforisk.
                              6Sedan tidigare min favorit, men vi får se när vi kommer dit...

                              Kommentera


                              • #75
                                Maskerade (1995)

                                Drama! Mord! Häxor! Tenorer! Sopraner! Fantomen på Operan! Allt detta och mer, i dagens bokrescension av Maskerade, Terry Pratchetts artonde bok i sviten om Discworld.

                                Efter att Magrat Garlick blivit drottning har hon abdikerat sin post som tredje häxa i Lancres häxtrio. Granny och Nanny går varandra lite för mycket på nerverna när de inte har någon tredje att fokusera på, så det är en sabla tur att de får en anledning att åka till Ankh-Morpork och operahuset där Agnes Nitt arbetar. Hon kommer från Lancre, har all potential att bli en god häxa och har dessutom bra hår och en trevlig personlighet1.

                                När de anländer till operan drabbas de svårt av grundstommen från Fantomen på Operan. En mystisk man i aftonkläder och en vit mask bor i väggarna, tränar solister genom en spegel under natten och mördar de som kommer i hans väg. Det är upp till våra häxor att lösa problemet. Men för att allt ska gå som det ska behöver de lösa det på ett sätt som passar opera...

                                Som vanligt studsar Granny och Nanny fantastiskt mot varandra och mot omgivningen. Flera av de bästa scenerna är bara när de pratar med varandra utan något större mål i sikte. Att göra våld på Fantomen på Operan funkar otroligt väl med två buffliga tanter som bryter sig in när det inte passar och vägrar spela med mer än när det tjänar deras syften, på samma sätt som i Witches Abroad. Det är gott om skämt på temat opera och musikal, med många referenser till lätt "discworldifierade" varianter av kända operor - Barberaren i Genua, Il Truccatore, Nibelungigungens Ring,, etc. Kan tänka mig att man fnissar lite mer än jag om man kan sin opera. Jag kan det inte.

                                Sedan har vi våra nykomlingar. Agnes Nitt är för första gången en huvudperson, även om hon var med en liten skvätt i Lords and Ladies. Här är hon plågad av en inre röst som hon själv har skapat - Perdita. Agnes är en rejäl bondtös från landet, med skit under naglarna och som kan se igenom lögn och folk som försöker linda in saker på mils håll. Men Perdita är allt det Agnes vill vara - smal, snygg, rapp i käften, vågar svära ordentligt och inte nöja sig med "attans". Hon försöker bli Perdita, men det är svårt. Har man i ett helt liv varit någon är det väldigt svårt att ställa om till någon annan, hur gärna man än vill.

                                Det är för övrigt ett av bokens två stora och seriösa teman. Dualism, masker och att vara någon man inte är. Agnes vill vara Perdita, den exotiske brindisiske tenoren Enrico Basilica är egentligen Henry Slugg från två gator bort från operahuset, poliser jobbar under täckmantel i operan, Granny förklär sig till en nobel dam för att infiltrera huset, och så vidare. Alla är någon de inte är. Det känns som om Pratchett försöker få fram Nanny och Granny som de som har rätt2 i att man kan ta tigern ur djungeln, men aldrig djungeln ur tigern. Slugg drömmer om morporkisk mat, trots att alla envisas med att ge honom brindisisk pasta på grund av hans förklädnad. Agnes försöker vara den dryga och självsäkra Perdita, men hur hon än försöker blir hon bara Agnes. De enda som är helt säkra på vilka de är är just häxorna. De försöker heller aldrig bli något annat, även om de vet att de skulle kunna bli3.

                                Det andra temat är sinnestillstånd. Både på ett tramsigt sätt, där flera utropstecken i rad är ett tecken på galenskap, men också på ett mer tragiskt sätt. En av de mest gripande personerna hittills i någon av Discworldböckerna är Mrs Plinge, gammal mor till en vuxen son med en tydlig utvecklingsstörning, mer brutal än Forrest Gumps. Han städar toaletterna på operan och kommer nog aldrig kunna få ett bättre jobb. De övriga på operan ignorerar honom totalt i bästa fall, och mobbar honom brutalt i de flesta. Den sorg och hjärtskärande ångest som finns i Mrs Plinge över att inte kunna skydda sin son är gripande. På riktigt.

                                Men på det stora hela är boken ett mycket stabilt hantverk. Skämten är bra, karaktärerna välskrivna och lätta att tycka om - Agnes Nitt i synnerhet - och det är en bra deckarhistoria när de försöker komma på vem som döljer sig bakom Operaspökets mask. En bra och läsvärd bok, helt enkelt.

                                Witches Abroad
                                Small Gods
                                Wyrd Sisters
                                Soul Music
                                Moving Pictures
                                Mort
                                Maskerade
                                Lords and Ladies
                                Guards! Guards!
                                Interesting Times
                                Reaper man
                                Eric
                                Men at Arms
                                Pyramids
                                Sourcery
                                Equal Rites
                                The Light Fantastic
                                The Colour of Magic

                                1Det här är en återkommande omskrivning för att Agnes är tjock. Riktigt tjock.
                                2De har definitivt alltid rätt enligt sig själva.
                                3Granny har ett otroligt mörker inom sig och skulle kunna bli ond och hänsynslös hur fort som helst, men hon blir det inte eftersom hon förbannats med att kunna skilja rätt från fel. Svårt att förklara utan kontexten, men hon vet vem hon vill vara (ond) och hon vet varför hon inte kan bli det (det vore fel).

                                Kommentera

                                Arbetar …
                                X