Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Projekt Pratchett!

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av entomophobiac, 15 February 2019, 16.40
187 responses
4.146 visningar
2 gillar
Jocke
av Jocke
 
Skapad av Måns, 20 February 2019, 11.38
17 responses
302 visningar
6 gillar
Måns
av Måns
 
Skapad av Jedvard, 28 January 2019, 10.19
1 response
199 visningar
0 gillar
Jedvard
av Jedvard
 
Skapad av Dante, 29 January 2019, 08.38
94 responses
3.753 visningar
1 gillar
Anarchclown  
Skapad av flashknappen, 20 February 2019, 15.13
1 response
50 visningar
3 gillar
olaberg
av olaberg
 
Skapad av Måns, Igår, 22.05
2 responses
64 visningar
0 gillar
Måns
av Måns
 
Skapad av Rymdhamster, 19 February 2019, 16.25
24 responses
694 visningar
15 gillar
Måns
av Måns
 
Skapad av S.I.R.E#01, Igår, 19.19
2 responses
98 visningar
1 gillar
S.I.R.E#01  
Skapad av Khan, 20 February 2019, 22.17
2 responses
197 visningar
1 gillar
Khan
av Khan
 
Skapad av luddwig, 16 February 2019, 08.14
17 responses
298 visningar
0 gillar
luddwig
av luddwig
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Soul Music - Cosgrove Hall (1996)
    Sju avsnitt, trettio minuter var, bildar tillsammans Cosgrove Halls filmatisering av Soul Music. Det här är den filmatisering jag sett flest gånger. Musiken har jag haft flera vändor i både gamla MP3-spelare och i telefoner. Men jag har inte sett den på flera år och undrar om den kommer hålla för omseende…

    Svaret blev ett tydligt nja.

    Som tidigare är grunden i historien att rockrevolutionen kommer till Discworld! Vi följer världens första band, trollkarlarna som försöker stoppa det/startar tonårsuppror, Döden som försöker glömma, samt Dödens dotterdotter Susan Sto Helit som måste sköta hans jobb under tiden. Fyra historier som går parallellt, men ofta flyter in i varandra. Själva handlingen är riktigt, riktigt bra precis som i boken.
    Mycket av tolkningarna och anpassningarna de gjort är fantastiska. Castingen är till 80% helt jäkla fenomenal. Christopher Lee som Döden är den enda kändisen, men Susan, bandet, C.M.O.T. Dibbler, Chrysophrase och så vidare ger verkligen allt och flera av dem är on par med Christopher Lee. Det vill ju inte säga lite.

    Designen av allt är också runt 80% rätt. De som skär sig mest är trollkarlarna, men även här är rösterna bra, så det tar ut varandra Ridcully har knappt något skägg, två monoklar och någon sorts mössa snarare än en trollkarlshatt, men det funkar ändå just pga rösten. Dibbler har någon sorts kostym med ridbyxor och en komiskt stor slips, men han ser verkligen ut som en riktigt sliskig manager. Blandningen av “modernt” mode och fantasy-medeltid flyter ihop bra.

    Sedan ska vi inte glömma bort musiken. Det finns en anledning till att jag haft den i öronen långt mycket mer än jag sett serien. Den är skitbra. Pastischerna på Elvis, Beatles, hippie-rock och all annan tidig 50-, 60-talsmusik är verkligen värda att lyssna på utöver deras plats i serien. Finallåten The Messenger i synnerhet.

    Men de 20% som inte klickar då? Jo, vi har en del fulskämt som inte skulle flugit idag. En del skämt om Susan och “women in the professions”, och så där. Visserligen får de som säger det smäll på fingrarna men ändå. Jag minns inte heller att barägaren på The Mended Drum var en sådan gaystereotyp. Inte så jäkla bra. De röster som inte funkar är också riktigt irriterande. Quoth the Raven har en raspig röst, uppenbart förställd och det är fruktansvärt att lyssna på när det är han som förklarar hela upplägget för Susan i de första avsnitten. Mr Clete, chefen för Musikergillet är någon sorts skrattande monsterskurk som njuter av att köpa in lönnmördare. Jag minns inte riktigt att han var sådan galning i boken.

    Cosgrove Hall är också lite väl billiga i produktionen. Engelsk lågbudget från nittiotalet är inte så vackert, men att återanvända så mycket som de gör är nästan pinsamt i vissa scener. Särskilt i scenerna där bandet framträder är det mängder med bilder som körs om och om och om igen. Men visst, det märks att de valde att lägga krutet på röster och ljud och jag är glad att de valde den prioriteringen om de nu var tvungna. Men jag kan inte låta bli att drömma om en version där de kunde ha samma liv och energi i bilderna som Animaniacs. Det hade varit fint.

    TV-serien rekommenderas, så länge man kan ha överseende med de 20% som nämnts. Den är bra. Sevärd, rolig, många välgjorda skämt, fantastiska röster och så vidare. Och eftersom DVD:n är ur cirkulation får jag rekommendera att använda världens största piratcentral igen - https://www.youtube.com/watch?v=rRhzClMa7qs

    BONUS: En halvtimmes intervju med Pratchett själv om Discworld i allmänhet men Soul Music i synnerhet: https://www.youtube.com/watch?v=9yWN55Ltgv8
    Last edited by Khan; 29 December 2018, 12.49.

    Kommentera


    • Wyrd Sisters - Cosgrove Hall (1997)
      Den andra storproduktionen från Cosgrove Hall är inte ens hälften så bra. Kortfattat, men sant.

      Av alla karaktärer är det bara en som är bra designad. Majoriteten är någonstans på skalan fel till vad ända in i självaste tänkte de!? Hwel, pjäsförfattaren, är riktigt rätt som direkt Shakespeare-kopia. Granny Weatherwax är helt rätt i kroppsbyggnad och ansikte och röst, men kläderna är helt fel. Flera av de andra ser mer ut att höra hemma i Star Wars än på Discworld.

      Men kommer man över den dåliga karaktärsdesignen kan man börja förfasas över kvaliteten på skådisarna. Christofer Lee ger allt som Döden, men är med alldeles för lite. Undantaget Granny låter resten som halvtaffliga amatörer inplockade från den lokala nyårsrevyn. Möjligen att den onde kungen är något att ha, men det är gränsfall.

      Om man kommer över det har man skämten att ta hänsyn till. De är, liksom majoriteten av storyn, direkt överförda från boken. Men levererade så mycket sämre. Många av Pratchetts roligaste oneliners förstörs helt av en värdelös leverans, eller en bild som ABSOLUT inte gör texten rättvisa.

      Jag vet inte varför det inte blev fler animationer efter den här. Men jag skulle inte bli förvånad om både Pratchett och publiken blev så nedstämda av resultatet här att alla avtal bröts, särskilt i kontrast med Soul Music.

      Totalbetyg: total besvikelse.

      Kommentera


      • Guards! Guards! - Graham Higgins och Stephen Briggs (2000)
        Tecknaren Graham Higgins är samma nisse som tidigare tecknat Mort Big Comic. Manusförfattaren Stephen Briggs har skrivit en drös av sidoprojekten ihop med Pratchett, och har dessutom överfört flera av böckerna till pjäsformat. Här slår de sina påsar ihop och skapar en version av Guards! Guards! som inte är så mycket att hänga i julgranen.

        Men jag skulle säga att det stora problemet är Higgins del av arbetet, i den mån jag har någon insyn. Bildmaterialet är riktigt kass för det mesta, och växlar hejvilt från seriösa, semirealistiska bilder till rent parodimaterial direkt från Asterix i nästa ruta. Flera gånger ser det också ut som om bilderna inte är färdigtecknade, då även ansikten i förgrunden kan sakna 80% av detaljerna jämfört med de precis bredvid. Jag tror det bara är en enda ruta i hela boken jag gillar - en semi splash där vi får se draken/kungen/spoilern hänga upp och ned som en fladdermus över sin guldskatt. En enda bildruta. På 120+ sidor. Inte så bra betyg.

        För manuset är helt okej gjort. Skämten är i många fall väl överförda, och flera små detaljer från senare böcker är inklämda utan att det stör. Det är bra flyt i storyn, och det kändes aldrig som att något blev vare sig stressat eller utdraget. Men hur de kunde gå med på designarbetet har jag svårt att förstå.

        I Higgins Mort är det mesta helt okej, med ett fåtal starka Ja! och Nej! här och där. Men här är det genomgående NEJ! Draken är tramsig, ful och fånig med mer design från gosedjursdrakar än något som faktiskt ska vara skrämmande. Den ende karaktären som är någorlunda okej är Vimes när han är realistiskt tecknad. Problemet är att det ofta trycks in ren cartoon-stil i bilderna, vilket inte funkar alls. I Mort var det ett fåtal detaljer här och där i bakgrunden, inte huvudpersonerna själva i starka scener.

        Låt bli den här. Snälla. För er egen skull.

        Kommentera


        • Hogfather - The Mob / Sky1 (2006)
          Live action! Julspecial! Engelska skådisar som är ohyggligt engelska! Cameos som är så interna att ingen förstår sig på dem förrän de kollat upp allt på nätet1!

          En engelsk miniserie på 2 x 1,5 timme i regi av Vadim Jean, som också skrivit manus. Rätt kompetent på båda delar, men inte riktigt hela vägen i mål.

          Som Krank påpekade i julas är det här en låååååååångsamt berättad historia. Inte nödvändigtvis för att manus är segt, även om det förekommer på sina ställen. Det handlar snarare om att det är många långa kameraåkningar, lite för långa etableringsbilder, lite för lite driv i dialogen och på det stora hela en känsla av att det rör sig i ett långsamt mullrande tempo istället för kvickt och rappt för att passa en humorhistoria.

          Men missförstå mig rätt - det är fortfarande en väldigt rolig historia. Inte minst för den på sina ställen briljanta castingen. David Jason ÄR Albert. Punkt slut. Nicholas Tennant som Nobby och Joss Ackland som Ärkekanslern är inte utseendemässigt rätt, men bra nära. Däremot har de röst och utstrålning som bara SKRIKER Nobby och Ridcully för mig. Skurken Mr Teatime är också riktigt bra, med rätt sorts barnasinne kvar och utseendet som plockat direkt från en bild av Paul Kidby, även om hans skratt kunde plockats bort och gömts för eftervärlden.

          Manuset är väl överfört och känns väldigt Pratchettskt, men kunde gott ha trimmats en sväng till för att få upp farten. I och för sig tror jag att mycket hade förbättrats bara av lite tempoökning i redigeringsstadiet, men det hade ju inte skadat att rappa på lite i dialogen här och där. Skriven dialog kan låta styltig när den hamnar framför en kamera om den överförs så direkt som här. Särskilt mot slutet, när Susan hamnar i direktkonflikt med huvudskurkarna blir det ganska svårt att känna att det hade behövts mer oomph och övertygelse både i skådespeleri och i manus.

          På det stora hela är det en fröjd att se något gjort med så mycket kärlek som den här filmatiseringen. Det är uppenbart att de haft roligt under tiden, att de tyckt om källmaterialet och att de ansträngt sig för att hitta en julkänsla dessutom. Jag gillar det. Det är ingenting jag kommer damma av varje jul och njuta av tills jag kan alla repliker, det behovet fyller redan Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton för mig. Men jag lämnar den bara med positiva känslor, även om de inte slår i taket.

          Rekommenderas försiktigt i allmänhet, men starkt till de Pratchett-fan som inte sett den. Vad väntar ni på?


          1Mr Sideney är tydligen röstskådis i flera av Discworldspelen och har likt varuhusföreståndaren2 läst in ett gäng av ljudböckerna dessutom. Där ser man. Albert är också kompis med gänget på Cosgrove Hall och har gjort en drös röster åt dem, men inte deras Discworldprojekt.

          2https://youtu.be/SikKBvSuEd0?t=30

          Kommentera


          • The Colour of Magic - The Mob / Sky1 (2008)

            Gääääääsp.

            Tredje versionen av The Colour of Magic, först boken, sedan serieboken och nu en miniserie på 2 x 90 min. Det är en mix av både The Colour of Magic och The Light Fantastic, där parallelhandlingen från den andra boken är utdragen och ligger genom båda avsnitten.

            Men för att börja med elefanten i rummet. Nej, den här går inte att rekommendera heller. Både boken och serieboken lider av samma problem som filmatiseringen, dvs. det är inte en intressant grundhistoria. Det är för få skämt för att kallas en komedi och för osammanhängande handling för att rycka in en som en bra episk fantasyhistoria. Men det här är också första gången jag blivit genuint uttråkad av Discworld i någon form.

            Filmteamet har gjort många bra val, men varje bra val balanseras upp av två dåliga. De har massor med bra skådisar med, både tillbaka från Hogfather (om än i andra roller) och “riktiga” kändisar. James Cosmo, Tim Curry, Sean Astin, David Bradley, Christopher Lee är tillbaka som Döden, Jeremy fraking Irons spelar Lord Vetinari och så vidare. Men det hjälper inte att birollerna är bra när huvudrollerna inte flyter.
            För hur bra David Jason än var som Albert i Hogfather går det inte att komma ifrån att han inte funkar alls som Rincewind. Inte bara att han inte funkar som min bild av bokens Rincewind, utan att han är genuint ointressant skriven som karaktär för filmatiseringen. Alla bra oneliners från The Light Fantastic är borta och alla sarkasmer i den inre monologen är exorcerade. Nicholas Tennant1 som Bibliotekarien innan han blir en orangutang är bra, men alldeles för seriös för att det ska bli humor.

            Sean Astin funkar bara hjälpligt som Twoflower, och det först när man kommer halvvägs in. Hans entusiasm för barslagsmål och galenskap i Ankh-Morpork i början känns verkligen spelat och fel, men när han kommer ut i naturen och ser vattnet falla över kanten i en rätt vackert CGI:ad scen känns hans ödmjukhet och glädje inför universums väldighet genuin. Men det är små stunder i det stora hela.
            Men många biroller funkar bra som sagt. James Cosmo och Tim Curry som ärkekansler och ambitiös karriärsklättrare funkar hur bra som helst. Curry spelar över precis lagom mycket och hans stora sliskiga smil är klockrent. Tyvärr försvinner Cosmo från handlingen i slutet av första avsnittet och därifrån har Curry ingen bra motspelare. David Bradley som Cohen the Barbarian är riktigt bra, även om jag gärna sett att de hade in någon bättre stuntman till alla actionscener. Jäsingen vad det syns att det är någon som är 60+ som inte är van att hantera svärd som försöker se ut att han kan slåss. Men han har rätt pondus i alla dialoger, så jag ska inte klaga.

            Däremot funkar inte Lee som Döden. Han går in med samma patos och känsla som i Soul Music där han hade en djupt tragisk historia att hantera, men här är det mest korta snärtiga oneliners och det blir inte roligt när det berättas med en röst som känns som om han precis varit på sina föräldrars begravning.

            Musiken är fantastisk, men den accentuerar bara att handlingen inte flyter. De majestätiska fanfarerna vid Wyrmberg där de rider på drakar och har en duell till döden får mig bara att tänka på hur oinvesterad jag är i karaktärerna och storyn. Det är inte ett bra tecken.

            Hur som. Jag kan bokstavligt komma på ett fyrtiotal böcker jag hellre hade sett filmatiseras än de här. Alla problem faller tillbaka på förlagans problem. Det är helt enkelt varken roligt eller engagerande, eller en bra story. Det finns en anledning till att jag försökte se den, men tog paus, försökte se den, men tog paus, försökte se den, men tog paus om och om och om igen i två veckors tid. Den är långtråkig. Hur kan man välja den tråkigaste historien Pratchett skrivit om Discworld att göra film av? Det övergår mitt förstånd.

            Se den inte. Möjligen lösryckta scener på Youtube. Cosmo och Curry förtjänade bättre än så här.


            1Jag har försökt hitta info om han är släkt med David Tennant, men inte hittat något.

            Kommentera


            • Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
              Jag har försökt hitta info om han är släkt med David Tennant, men inte hittat något.
              OT: Troligen inte, eftersom David Tennant egentligen heter (föddes som) David McDonald. (Möjligen kan han vara släkt med Neil Tennant i Pet Shop Boys, som David Tennant tog sitt artistnamn ifrån.)

              Kommentera


              • Going Postal - The Mob / Sky1 (2010)
                Den här gången har Vadim Jean backat till exekutiv producent. De båda andra har han skrivit och regisserat själv, men den här gången är det nya förmågor på båda platserna. Inga som har gjort något annat jag sett, men jag tror det var ett bra val av Jean att ta ett kliv tillbaka. Det här är nämligen klart bättre än tidigare serier.

                Storyn följer boken bra, men har klippt bort flera saker på grund av tid. Där det kändes som om The Colour of Magic klippte bort saker för att hålla sig till budget, känns det här aldrig billigt. Gatumyllret i utomhusscenerna känns äkta, postkontoret känns lika gigantiskt och öde som det ska och så vidare.

                Castingen är lysande. Varenda en av skådisarna har rätt air, rätt utstrålning, rätt stil. Det är fantastiskt att se. Den som lyser klarast är Charles Dance som Lord Vetinari. Att det tog till tredje filmatiseringen att se honom i den rollen övergår mitt förstånd.

                Filmskaparna har också lagt till visuella saker som bara funkar på film. Att Vetinari är längre än Gilt utnyttjas när Gilt ställer sig på tå för att kunna stirra honom i ögonen, vilket fick mig att fnissa högljutt. Men inte bara skämt, utan även vettiga saker. Scenerna där Lipwigs synder hemsöker honom är gjorda via gammal stumfilmsestetik, till exempel, vilket funkar finfint. Jag hoppas att samma gäng får chansen att göra en film av Moving Pictures vid tillfälle. Introt där vi får se förtexterna flimra förbi samtidigt som vi ser hur ett clacks-torns mekanik fungerar är mycket praktiskt och förebådar mycket av vad som komma skall i dramats upplösning.

                Det här är första gången jag känt att de till och med förbättrat storyn här och där. Vissa saker jag inte tänkt på, som filmskaparna tänkt på, känns så självklara när det dök upp. Att Mr. Pony som jobbat för clacks-nätverket i flera år har en historia med Dearhearts är självklart. Skurken Reacher Gilt har en större roll än i boken. Att första avsnittet har Moist som berättarröst är fantastiskt.

                På det stora hela är det väl inte så mycket mer att säga, förutom att fortsätta kasta beröm på produktionen. Se den. Nu. Helst igår.

                Kommentera


                • Small Gods - Ray Friesen (2016)

                  Ray Friesen har en väldigt distinkt stil. Det är cartoon hela vägen, och teckningarna skulle utan problem kunna fylla en barnbok. Bland hans andra böcker hittar man bla. Pirate Penguin vs Ninja Chicken, och jag tror den titeln säger lite om vad han gillar att teckna.

                  Men det funkar. Det funkar till och med riktigt bra. Den avskalade, cartoonifierade stilen matchar den ofta hemska historien i Small Gods. Vorbis blir mer uppenbart ond, Brutha mer uppenbart oskyldig och Didactylos än mer knasboll. Stilen passar den pratchettska humorn. Det blir också en fin kontrast i att gulliga figurer pratar om våld, krig, tortyr och hemskheter, eller diskuterar De Stora Frågorna™ om livet, gudar och hur vi ska leva våra liv. Det ser ut som om det skulle kunna höra hemma bredvid Hagbard och Knasen på seriesidan i DN, men innehållet är något helt annat.

                  Den som tjänar mest på tecknarstilen är nog Om själv. Ett fantastiskt kroppspråk och minspel, som matchar sarkasmerna och ilskan perfekt. Friesen borde snacka med Pratchetts arvsförvaltare och se till att det blir en tecknad film på Small Gods i exakt den här stilen. Det räcker att peka på Oms uttrycksfullhet för att det ska vara värt det.

                  Storymässigt har förvånansvärt lite förändrats. Det är fortfarande en historia om hur den unge Brutha lär sig om världen, gudaskaran, och konverserar med den guden Om, samtidigt som fanatikern Vorbis organiserar en tvåstegsraket för att krossa kättarna/hedningarna/blasfemikerna i Ephebe, kosta vad det kosta vill. Jag trodde mycket mer var tvunget att strykas, eftersom serieboken bara kommer upp i 125 sidor, men det är en koherent story där det verkligen inte känns som något väsentligt gått förlorat.

                  Det här är definitivt den bästa av serieböckerna. Mort var visserligen rolig, och välgjord och allt det där, men den kändes inte lika genomtänkt. Lite stressad här och där. Här känns det mer som ett genuint kärleksprojekt som gjorts av någon som verkligen förstår seriemediet, istället för att det är en bra bokförfattare som skriver för ett annat medium första gången. Friesen är ett proffs. Det märks verkligen. Pacing, rutornas indelning, sidornas totalkomposition, färgskala, allt känns så välkomponerat att jag blev sugen på att börja om igen direkt efter att jag blev klar.

                  Rekommenderas varmt. Mer än vissa av romanerna, till och med.

                  Kommentera


                  • Därmed är fas 2 av Projekt Pratchett slut. Alla adaptioner är nu lästa och igenomtittade. Datorspelen har jag försökt hitta på laglig väg, men det är banne mig omöjligt, så de får vänta tills de kommer på Steam lagom till Pratchetts hundraårsdag.

                    Jag återkommer senare med reflektioner och utvärderingar.

                    Kommentera

                    Arbetar …
                    X