Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Projekt Pratchett!

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av anth, Igår, 10.22
29 responses
630 visningar
2 gillar
Björn Wärmedal  
Skapad av Minimoni, 24 September 2018, 15.17
46 responses
1.165 visningar
0 gillar
Bakagan
av Bakagan
 
Skapad av anth, 16 October 2018, 12.03
6 responses
207 visningar
2 gillar
CapnZapp  
Skapad av Basilides, 09 October 2018, 18.35
7 responses
421 visningar
6 gillar
CapnZapp  
Skapad av ceruleanfive, 09 October 2018, 22.28
5 responses
262 visningar
5 gillar
ceruleanfive  
Skapad av Lambendil, 10 October 2018, 21.44
23 responses
515 visningar
3 gillar
Möller
av Möller
 
Skapad av ManU77, 16 October 2018, 22.53
5 responses
140 visningar
0 gillar
ManU77
av ManU77
 
Skapad av God45, 17 September 2018, 19.02
30 responses
1.205 visningar
6 gillar
Cybot
av Cybot
 
Skapad av Swedish Chef, 11 October 2018, 14.38
79 responses
2.539 visningar
2 gillar
gustaf s  
Skapad av jascon, 14 October 2018, 09.32
8 responses
529 visningar
1 gillar
LordTengel  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Where’s my cow? (2005)
    Genom hela Thud! spelar en bok en stor roll. Den är en barnbok som Vimes varje eftermiddag klockan sex måste läsa för sin lille son. Det är en enkel bok, med en enkel story där den namnlösa huvudpersonen tappat bort sin ko, letar efter den, men bara hittar andra djur fram till sista sidan. Enkelt och lite mysigt tramsigt för små små barn.

    Men i den barnbok med samma titel som finns i vår värld, har de lagt på ett metalager. Den handlar om hur Vimes läser boken för sin lille ett-och-ett-halvt-åring, men spårar ur och lägger till exempel från sin vardag. Allt vackert illustrerat av Melvyn Grant, tidigare mest känd för att ha illustrerat soloäventyr och några av Iron Maidens snyggaste skivomslag. Ett mycket väntat val för att illustrera en barnbok, med andra ord.

    I och med metalagret är boken lite knepigare än den i fiktionen. Jag skulle nog tro den passar barn fyra till fem år, snarare än barn ett till två.,

    Det enda tråkiga är att det inte finns översatt till svenska. Jag hade gärna läst den här boken för mina barn, men det får vi nog hoppa över. Men jag ska definitivt se till att de läser den när de börjar med engelska i skolan.

    Kommentera


    • Wintersmith (2006)
      Den tredje boken om den nu trettonåriga Tiffany Aching börjar med att hon går i lära hos en häxa som bokstavligt är hundra år äldre än henne själv. Miss Treason har varit häxa så länge att ingen i bygden minns hur det var innan hon kom och hon har blivit en institution, stark nog att skipa rättvisa och injaga enorm respekt trots att hon är blind, döv och behöver gå med två käppar för att ta sig fram.

      När Miss Treason vill visa Tiffany när vintern tar slut och sommaren tar vid händer något som inte borde hänt. Övergången tar på en så bokstavlig plats som Discworld plats genom att vinterns elementar, the Wintersmith, dansar med sommarens dito, the Summer Lady, och genom deras dans byter de plats. Men Tiffanys fötter drar in henne i dansen precis vid fel tillfälle. Hon dansar med Vintersmeden och förhindrar sommarens återkomst. Inte med flit. Men konsekvenserna blir inte mindre för det.

      Vintern tilltar genom boken, tills det är den värsta i mannaminne. Över hela bergskedjan, till och med ner på Tiffanys låglänta hemland ligger snön kvar långt efter att den borde försvunnit. Samtidigt börjar Tiffany få mer och mer egenskaper som egentligen borde tillhöra Sommardamen. Skott skjuter upp från hennes fotsteg, hon får och kan kontrollera ett ymnighetshorn, med mera. Vintersmeden försöker göra sig till människa för att kunna dansa med henne än en gång, och kidnappa henne till sitt vinterslott.

      Men historien med bokens titelkaraktär är den minst intressanta. Parallellt ligger B-plotten, som nästan tar mer plats i rena sidor, där Miss Treason dör och hennes stuga tas över av Anagramma från de tidigare böckerna. Anagramma gör en fin resa genom boken, där hon börjar på samma ställe som hon stått och stampat på sedan hennes läromästare Mrs Earwig dök upp åtta år tidigare. Hon tvingas här ta tag i verkligheten och inse att den inte är så rosenskimrande och självklar som hon trott. Tiffany drar ihop de olika häxlärlingarna från trakten, och trots att alla egentligen tycker illa om Anagramma, lyckas Tiffany samla ihop dem till stöd för att Anagramma ska växa upp. Och det gör hon på ett lysande sätt.

      I B-plotten diskuteras ofta konceptet Boffo. Boffo är en vidareutveckling av Grannys headology, en sorts grovhuggen folklig psykologi som bygger på att du får respekt och att folk litar på dig om du beter dig som du borde bete dig. Om jag någon gång skriver en seriös filosofisk diskussion om Pratchett istället för bara recensioner ska jag nog fokusera på det och hur kvävande det måste vara i verkligheten. Men här lyfts det som något positivt, eftersom det gör att Anagramma till slut får respekt av sina bybor och genom det faktiskt kan hjälpa dem. Rent pragmatiskt är det en bra idé, men hur påverkar det henne själsligt att förneka sitt egna jag? Inget som står eller ens vinkas om i boken, men jag greps tag i det ordentligt, särskilt som det går igen från tidigare böcker om Grannys ungdom.

      Granny och Nanny dyker upp och är viktiga biroller igen, och som tidigare märks det att de två är varandras motsatser, men hur de samtidigt behöver och kompletterar varandra. Nanny fortsätter vara den kanske bästa karaktären i hela romansviten, och här får vi se hennes egen typ av häxkonst för första gången. Att traktens officiella skvallertant också kan vara en lugnande kraft, en hobbypsykolog, en frisk fläkt av gott humör, och allt annat som behövs passar perfekt. Alla som hon pratar med börjar tro att de är bättre än vad de egentligen är, “but this gives them something to live up to, you see?” Det är nästan samma sak som Grannys headology, fast trevligt. Folk berättar allt för Granny för att de är rädda för henne, medan de berättar allt för Nanny för att de tycker om henne. Att hela B-plotten handlar om hur Tiffany och Anagramma drabbas av maktspelet mellan Granny och Earwig är en fin del av storyn dessutom.

      Humorn är det heller inget fel på. De småsinta byborna och bönderna är tokroliga, Nanny Ogg är lika glad och knasig som vanligt, och Nac Mac Feegles gör sin vanliga grej. Tiffany är en sorts straight man i mitten, runt vilken alla de komiska elementen cirkulerar. Det fungerar bra. Hon är en stark karaktär, men också en som växt mycket. Det märks att hon lärt sig mycket från första boken, och från första sidan av den här till sista. Boken är bra, betydligt bättre än jag mindes den, men inte riktigt på samma nivå som den förra. Den är lite för spretig och lite för osubtil med sin foreshadowing1. Men det som är bra är bra, och mycket är till och med riktigt bra.

      Jag förstår att Pratchett fastnade för Tiffany, och jag ser fram emot de två andra böcker om henne som kommer sen.

      The Last Hero
      Witches Abroad
      Small Gods
      Night Watch
      A Hat Full of Sky
      Going Postal
      The Truth
      Wyrd Sisters
      Soul Music
      Moving Pictures
      The Amazing Maurice and His Educated Rodents
      Mort
      Wintersmith
      The Wee Free Men
      Maskerade
      The Last Continent
      Thud!
      Hogfather
      Jingo
      Lords and Ladies
      Feet of Clay
      Guards! Guards!
      Carpe Jugulum
      Monstrous Regiment
      Interesting Times
      Reaper man
      Eric
      Men at Arms
      The Fifth Elephant
      Thief of Time
      Pyramids
      Sourcery
      Equal Rites
      The Light Fantastic
      The Colour of Magic

      1Jag har letat, men inte hittat någon officiell, eller ens bra, svensk översättning av foreshadowing. Förslag mottages tacksamt.

      Kommentera


      • Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
        Jag har letat, men inte hittat någon officiell, eller ens bra, svensk översättning av foreshadowing. Förslag mottages tacksamt.
        Förebådande? (kanske lite gammaldags)
        Planterande? (kanske för moderniserat och svengelskt)

        Kommentera


        • Ursprungligen skrivet av Bolongo Visa inlägg
          Förebådande? (kanske lite gammaldags)
          Är den så gammaldags? Det är den term jag hade använt, och jag hade för mig att jag har sett den användas i just det här sammanhanget flera gånger.

          Men det kanske är för att jag läst en hel del gamla böcker =D

          Kommentera


          • “Building a temple didn't mean you believed in gods, it just meant you believed in architecture.”

            Kommentera


            • "But I have sinned. Oh, I have! I have worshipped false idols!"
              "Well, sometimes you can't get real ones."

              Kommentera


              • Making Money (2007)
                Bara några månader efter att Making Money publicerats gick Pratchett ut offentligt och berättade om sin Alzheimers. Varianten PCA, som han drabbats av fick bakre delen av hans hjärna att krympa och skrumpna. För Pratchett själv innebar detta att han fick svårare och svårare att läsa längre texter, men också att hans syn gradvis förstördes. Ett exempel han använde var att han ställt en tekopp på bordet och ögonen ser tekoppen, men hjärnan vägrar ta emot ögonens signaler. Det finns ingen tekopp, säger hjärnan. Jo, säger Pratchett. De måste bråka en stund för att koppen ska dyka upp igen, oftast efter att ha tittat bort en stund. Sjukdomen påverkade också förmåga att skriva - vissa tangenter “försvann” från tangentbordet och dök inte upp igen förrän nästa försvann. De sista böckerna skrev han med inläsningsprogram och med hjälp av sin assistent. Många seriösa Pratchett-fans brukar undvika Making Money och framåt just för att det “nästan är någon annan som skriver”. En del undviker till och med Wintersmith eftersom den antagligen påverkats av sjukdomen också eftersom den legat på lur länge innan diagnosen kom.

                Varken Wintersmith eller Making Money känns annorlunda. Det är inte gamla skämt som återupprepas (vilket hänt redan långt tidigare) eller ett bristande ordförråd, eller okända ordval eller karaktärer som går emot sina tidigare porträtteringar eller någonting sådant. Än så länge har Pratchett full kontroll över the embuggerance.

                Nu boken i sig. Det är en lattjo liten pryl om 450 sidor ungefär, och börjar med ett kärt återseende av Moist von Lipwig från Going Postal. Av gänget därifrån är det han, Vetinari och Adora Belle Dearheart som återvänder i större roller, men flera andra skymtar förbi i någon scen här och där.

                Ankh-Morporks myntverk och tillhörande bank fungerar inte som den ska. Någon behöver göra något! Men den stora klanen Lavish som kontrollerar institutionen vägrar. Men så dör majoritetsägaren i familjen, testamenterar sin andel till hunden och testamenterar hunden till Moist. Vips kontrollerar han bank, myntverk och har äntligen en ny utmaning att sätta tänderna i. Problemet är bara att den mordiska klanen Lavish vill ha tillbaka sin bank. Och att de nationalekonomiskt nyttiga reformer han vill genomföra motarbetas inifrån. Och att Adora Belle är ute i ödemarken och letar golemar. Och att den stora ekonomiska simulatormaskinen i källaren styrs av en galen vetenskapsman. Och att Moist precis blev igenkänd av en av sina gamla arbetskamrater från tiden som brottsling…

                Moist von Lipwig och Vetinari fortsätter vara två av Pratchetts bästa karaktärer. Jag tror inte Vetinari har kommit fram så fint som han gjort i de två böckerna om Moist. Man får se bakom fasaden och höra hans långsiktiga planer, hans strategi för staden och hur han balanserar de olika maktfaktorerna mot varandra utan att det känns krystat. Han är fascinerande.

                Moist själv är en spjuver, en con man med glimten i ögat och ett hjärta av guld. Även om han inte är lika intressant denna gång som förra är han brutalt välgjord. Hans förmåga att hantera folk och folkmassor balanserar alltid på kanten av vad som går och inte, men det är där han trivs bäst. Det går hur bra som helst. Hans inre driv, adrenalinet och upptäckarlustan, lyser fram flera gånger mellan raderna innan han faktiskt tänker över saken själv och kommer fram till att det han helst vill är att imorgon ska vara annorlunda än idag. Det, kombinerat med hans vapenvägran och stora samvete, är fascinerande.

                Karaktärerna är det som gör boken. De första två delarna av boken är riktigt bra. De nya delarna av Ankh-Morpork, de nya karaktärerna, de nya dynamikerna är bra och intressanta. Texten sprudlar av rena skämt och humor på ett sätt de inte gjort på ett rätt bra tag. Flera av twistarna i historien visar sig syfta på äldre, etablerade delar av Discworld och allt flyter ihop i snyggt sammanhållen värld som verkligen känns levande. Cosmo Lavish, “ledaren” för klanen Lavish, är en riktigt välskriven skurk, som ju mer historien går visar sig inte vara en skurk. Men på ett helt annat sätt än man tror. Det är oväntat, men riktigt bra. Och tragiskt.

                Men när vi når klimax i historien faller den. Där det hittills handlat om snygga planer och val från karaktärerna blir det bara en fråga om timing. Den stora rättegången det mesta byggts upp mot faller när något annat händer i exakt rätt sekund för att distrahera hela staden. Sedan besegras en av sidoskurkarna av slumpen1. Det är trist, när starten var så bra. Det är lite som i Thud, där realismen faller på slutet och nästan stressas fram.

                Tyvärr gör det att boken som helhet tappar. Den är inte bra, även om den fortsatta utvecklingen från fantasy-medeltid till fantasy-Shakespeare till viktorianska fantasy-England är intressant som bakgrund för romaner. Karaktärerna är som sagt också riktigt bra. Att Pratchett lyckas resonera kring nationalekonomi och pengar funkar utan att tappa humorn är också fint. Men att själva dramat, plåtten, historien ska rasa så i slutet… Det är inte bra.

                Läs Going Postal istället. Allt som funkar bra här funkar bättre där, och allt som funkar dåligt är inte med där.
                The Last Hero
                Witches Abroad
                Small Gods
                Night Watch
                A Hat Full of Sky
                Going Postal
                The Truth
                Wyrd Sisters
                Soul Music
                Moving Pictures
                The Amazing Maurice and His Educated Rodents
                Mort
                Wintersmith
                The Wee Free Men
                Maskerade
                The Last Continent
                Thud!
                Hogfather
                Jingo
                Lords and Ladies
                Feet of Clay
                Guards! Guards!
                Carpe Jugulum
                Monstrous Regiment
                Interesting Times
                Reaper man
                Eric
                Men at Arms
                The Fifth Elephant
                Making Money
                Thief of Time
                Pyramids
                Sourcery
                Equal Rites
                The Light Fantastic
                The Colour of Magic

                1Ålrajjt, här får jag ändå ge att det kan handla om ett spöke som hemsöker hans löständer2. Men om det är det är det så subtilt gjort att jag missade det tills jag funderade på det nu. Dessutom hade det hänt ändå, även om vår kära huvudpersoner agerat på något annat sätt.

                2Ja, du läste rätt. Hemsökta löständer. Frågor på det?
                Last edited by Khan; 13 September 2018, 11.19.

                Kommentera


                • "Death is clearly the patron saint of album covers."

                  Kommentera


                  • The Folklore of Discworld (2008)
                    Den här boken är omöjlig att få tag på om man inte gör riktigt onödiga och dyra inköp från andra sidan saltvattnet. Så jag har istället läst den reviderade utgåvan från 2014, med extra information från övriga böcker som kommer efter de jag redan läst. Det blev lite knas i knoppen, men inget gick i baklås.

                    Boken är en översikt av Discworlds inspirationer av Jacqueline Simpson, en tvättäkta folklorist, under glatt överseende av Terry Pratchett själv. De stolpar upp ett gäng rubriker (Dvärgar, Döden, Alver, Lancre, mm.) under vilka de förklarar varifrån inspirationen kommer. Bara sällan går de ner på ren textnivå och förklarar specifika skämt, utan de håller sig på en metanivå om dvärgarnas ursprung i nordisk och germansk mytologi, om orchernas fluktuerande bakgrund, om folkdans och folkseder i Lancre som speglats från vår värld och så vidare.

                    Författarna håller sig nästan helt borta från anekdoter och gräver istället ned sig ordentligt. Kapitlet om vampyrer handlar inte bara om lattjo vampyrfilm med Christopher Lee, utan förklarar olika typer av vampyrer, hur legenderna utvecklats över tid, hur skillnaderna ser ut geografiskt (skillnad på Balkans varianter och södra Tysklands, tex) men på det stora hela är det tydligt att det här är mer av ett kul projekt för två vänner. De använder Discworld som lins för att förklara lite blandad europeisk folklore, med några inslag av egyptisk och muslimsk här och där.
                    Det är inte en utomordentligt rolig bok, men det finns gott om skämt strösslat genom boken. Mycket av skämten är i och för sig hur bisarra saker som faktiskt förekommit genom tiderna… Men jag är mer intresserad av den som en sorts populärvetenskaplig bok om folklore - främst Englands. Här finns mycket inspiration till egna historier och äventyr, med mycket som kan kastas i för att ge by #74 i kampanjen lite egenhet och krydda.

                    The Folklore of Discworld är en intressant bok. Men är det en nödvändig bok? Jag tror inte det. Jag är inte arg för att jag gett dem mina pengar, som jag var efter Discworld Almanack, men jag har heller inte fått en lika fördjupad bild av Discworld som jag fick av att läsa alla Pratchetts kommentarer i The Art of Discworld. Inte heller lika ökad förståelse i fiktionen som jag fick av några av kartorna. Jag tror helt enkelt jag har svårt att se vem som är målgruppen, utöver galningar som jag som vill läsa allt. Men vill man det är det 500 sidor med information om något man redan vet att man gillar. Och det är ju alltid trevligt.

                    Kommentera


                    • Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
                      500 sidor med information om något man redan vet att man gillar
                      Jag förstår inte hur en säljpitch kan bli bättre än så?

                      Kommentera


                      • Ursprungligen skrivet av Bolongo Visa inlägg
                        Jag förstår inte hur en säljpitch kan bli bättre än så?
                        Det är en bra beskrivning på merparten av min bokhylla.

                        Kommentera


                        • The Pratchett Portfolio (1996)
                          Det här är den första officiella sammanställningen av Paul Kidbys verk som hör till Discworld. Ett tunt häfte på trettiotalet sidor, med svartvita teckningar av de kändaste karaktärerna. Pratchett själv har skrivit texten där han berättar lite om varje karaktär och några miljöer. Nästan allt broderas ut mer i The Art of Discworld, men några karaktärer och skisser saknas i den boken.

                          Hade bara den här funnits hade jag varit själaglad att ha den, men nu när “second edition” finns ute och erbjuder mer, bättre, snyggare, och framför allt fortfarande går att få tag på. Jag letade reda på den här på ett engelskt antikvariat som fick skicka hit den för alldeles för mycket pengar. Det behöver man inte göra.

                          Kommentera


                          • Unseen Academicals (2009)
                            Fotboll! Fotboll! Fotboll! Men grejen med fotboll är att det inte handlar om fotboll.

                            Oj, vad många lager den här boken hade. När jag läste den förra gången fick jag inte med mig i princip någonting. Men nu är jag benägen att säga att Pratchett inte pratat om så tunga saker sedan Small Gods.

                            För det här är en i många fall rolig bok, med många skarpa oneliners och fnissframkallande replikskiften, men på det stora hela handlar dem om.. livet? universum? allting? Vi börjar från början.

                            Bokens huvudämne är förstås1 fotboll. Sporten speglar Discworlds utveckling från medeltida fantasystad till Shakespeare/Tudortid till en pastisch på viktorianska England. När boken börjar spelas sporten ungefär som den gamla tudorvarianten av fotboll - några hundra spelare per sida, en plan som täcker halva staden, en boll med träkärna och linnestoppning, våld, blod och (ibland) ond bråd död. Detta kombinerat med en modern supporterkultur med halsdukar och slagsmålsklubbar. Allt beskrivs som the Shove, en parafras på den stora gemensamma rörelse man får när hela publiken rör sig som en varelse. Men det är också en stor parallell till boken största diskussionsämne.

                            Bokens två trådar är väldigt tätt sammanflätade och båda centreras kring Osynliga Universitetet. På ena sidan har vi trollkarlarna själva, de gamla vanliga med viss variation. På den andra sidan har vi fyra arbetare, två som jobbar med ljusstöpning och -tändning och två som jobbar i köket. Deras historier rör sig i helt olika delar av världen, trots att de är så nära varandra. De är också ganska lika, trots att de egentligen inte är det alls. Men båda handlar om förräderi, att lämna den plats man har i livet, att sträva uppåt och att det enligt vissa är bättre att regera i helvetet än att tjäna i himlen. Boken handlar alltså om en enda sak, när man petar lite på metaforerna och lagren.

                            Klass.

                            Alla historier handlar på ett eller annat sätt om att karaktärer försöker göra, gör, eller har gjort en klassresa. Den största av dem är goblinen Mr Nutt, som arbetar med universitetens ljusförsörjning men har ett läshuvud av rang2. Men också Juliet som arbetar i köket, som via ett modelljobb får chansen att lämna sin arbetarklass bakom sig för ett liv i sus, dus och champagne. Hon hålls tillbaka av sin bästa vän Glenda, som håller så hårt i sin arbetaridentitet att hon internaliserat sitt eget klassförtryck - vilket hon genom bokens gång blir självmedveten om och kommer ifrån. Den största klassresan har väl the Dean gjort, som tröttnat på att vara bara dekan och lämnat UU för att bli ärkekansler på sitt eget universitet i Pseudopolis, vilket gjort Ridcully … förnärmad.

                            Hur människor hålls på plats och blir vid sin läst går riktigt fint in i alla diskussioner om fotbollens supporterkultur. Fotboll är arbetarkultur, vilket de höga hästarna på universitetet inte förstår. Det går inte att analysera och förklara och akademisera in i oändligheten, utan den måste upplevas och vara en del av livet3. Vetinari försöker tämja den råa, vilda fotbollen och omorganiserar den till modern fotboll (elvamannalag, målvakter, spelplan med linjer och domare, etc) vilket förstås orsakar skav och irritation hos stadens befolkning. Men scenen där han bjuder in alla lagkaptener till en bankett är helt fantastisk - Vetinari kan spela även på vanligt folks strängar, inte bara på makthavarnas. Fantastiskt välskriven scen. Dessutom ett tillfälle där klass är så närvarande att Pratchett nästan kunde skrivit ordet rakt ut.

                            En betydligt tyngre bok än vad den putslustiga idén4 ger uttryck för. Boken är tung, 500+ sidor med många kändisar som flimrar förbi (Rincewind är tillbaka, men har max tio repliker i hela boken) och det känns verkligen som om Ankh-Morpork är en äkta stad nu, en plats där folk bor och lever och inte bara en kuliss mot vilken mer “äkta” historier utspelar sig. Bokens nya karaktärer är välskrivna, även om de har det lite trångt när det är så många huvudpersoner som måste få chansen att breda ut sig. Men eftersom så mycket av boken händer mellan raderna gör det ingenting.

                            Kortfattat är boken en positiv överraskning, särskilt mot vad jag mindes den som. Rekommenderas. Det trodde jag inte jag skulle säga.
                            The Last Hero
                            Witches Abroad
                            Small Gods
                            Night Watch
                            A Hat Full of Sky
                            Going Postal
                            The Truth
                            Wyrd Sisters
                            Soul Music
                            Moving Pictures
                            The Amazing Maurice and His Educated Rodents
                            Mort
                            Wintersmith
                            The Wee Free Men
                            Maskerade
                            The Last Continent
                            Thud!
                            Hogfather
                            Unseen Academicals
                            Jingo
                            Lords and Ladies
                            Feet of Clay
                            Guards! Guards!
                            Carpe Jugulum
                            Monstrous Regiment
                            Interesting Times
                            Reaper man
                            Eric
                            Men at Arms
                            The Fifth Elephant
                            Making Money
                            Thief of Time
                            Pyramids
                            Sourcery
                            Equal Rites
                            The Light Fantastic
                            The Colour of Magic

                            1Fast egentligen inte alls. Över huvudtaget.

                            2Han gör också den största klassresan, och fastnar i sitt ursprung på ett sätt ingen annan gör. Men det är en gigantisk spåjler, så den får ni allt läsa om själva.

                            3Tydligen. Jag kan inget om fotboll eller fotbollskultur.

                            4Det är en tillbakagång till de betydligt äldre titlarna - Soul Music, Maskerade, Moving Pictures, etc. - där något nytt dyker upp och boken handlar om det tydliga temat, fast egentligen inte alls. Så att säga.
                            Last edited by Khan; 01 October 2018, 09.40.

                            Kommentera


                            • I shall wear midnight (2010)
                              Boken öppnar med en glad och fin kapitellång scen, där Tiffany Aching knallar runt på den lantliga festivalen och mest njuter av livet, men med lite bitterljuva baktankar eftersom hennes … vän, baronens son Roland, har förlovats med någon annan. Men det är en fin dag - barnen leker, det är försommar och glädje och romantik i luften. Nästa kapitel handlar om hur Tiffany räddar familjemisshandlaren mr Petty från en lynchmobb1 som vill hänga honom för att han slår sin fru och dotter, den här gången så mycket att dottern förlorat sitt barn.

                              Det här är med andra ord en väldigt kontrastfylld bok. Mycket mörka teman, mycket ångest och hemskheter, men alltihop uppblandat med putslustigheter och oneliners. Det ger det hela lite psykologisk whiplash här och där, men den funkar för det mesta.

                              Allt börjar på riktigt när Baronen dör och Tiffany måste resa till Ankh-Morpork där Roland studerar för att berätta för honom att hans far har gått bort. Under tiden vaknar en uråldrig varelse från sin dvala - the Cunning Man. Han är en sorts personifierad xenofobi, en rädsla för det annorlunda som sprids av hans närhet. Han är ett sorts gift som får folk att misstro, hata, förakta det som inte är som de. I boken drabbar han häxor, som genom Tiffanys böcker beskrivits som ovälkomna i hennes hembygd, men det är inte svårt att se hur häxor i den aspekten skulle kunna ses som en metafor för alla som inte passar in i den standardmall som samhället just där och då accepterar2.

                              The Cunning Man väver ihop introt om Pettys med huvudstoryn riktigt fint, på ett sätt jag inte såg komma, men när den väl gjorde det var det så självklart att jag kände mig dum för att inte ha sett det på en mils avstånd. Första akten och andra akten är riktigt välkonstruerade, särskilt för att hantera så få delar. Men akt tre är på samma gång för snabb, för trång och för hafsig. Rolands svärmor är bokens sekundära antagonist, en mardröm av aristokratiska påfund och bestämmelser i den väldigt jordnära bygden. Att hon tas ned på jorden är bara passande, men det hade blivit så mycket bättre att hon bara blev förmänskligad, som hon blir fem rader innan en av de andra häxorna känner igen henne och insinuant hotar att avslöja hennes stora hemlighet. Det förtog mycket av storyn.

                              Tredje akten är också ganska överbefolkad - flera stjärnskott från tidigare böcker dyker upp först här, flera från denna kommer tillbaka, och samtidigt ska Tiffany få visioner och undvika the Cunning Man och försöka hålla igång relationen med Roland och hans nya fru och svärmor och… Nej. Det blir bara för mycket som händer på för få sidor. Stackars Magrat och Verence nämns bara hastigt i förbigående och har inte en enda replik var. Här borde en del ha strukits. Särskilt eftersom det är här vi ser Mr Petty sista gången. Hans dotter får ett fint avslut i epilogen, vilket känns helt rätt. Men han själv, och hans fru, får ingenting. Efter den otroligt starka början i den storyn är det riktigt tråkigt att inte få en ordentlig avrundning.

                              Men boken stora teman, att våga möta motgångar och skräck och att våga gå vidare efter dem, är fint inkapslad i många av storydelarna, temat haren hoppar genom elden är poetiskt upprepat många gånger och det passar rätt bra. Friskt vågat och allt det där. Det passar både Tiffanys motgångar i kärlekslivet och det som skapas av the Cunning Man, dessutom en del andra historier.

                              Det här är den sämsta om Tiffany. Visserligen knyter Pratchett an till gamla historier från the Chalk, och fyller på med diverse nya världsbyggarbitar. Baronens dödsscen är också djupt gripande. Men att det kläms ihop så i tredje akten är tråkigt och sänker mycket av det som var bra i början. Vi får se om det tas igen av The Shepherd’s Crown senare.
                              The Last Hero
                              Witches Abroad
                              Small Gods
                              Night Watch
                              A Hat Full of Sky
                              Going Postal
                              The Truth
                              Wyrd Sisters
                              Soul Music
                              Moving Pictures
                              The Amazing Maurice and His Educated Rodents
                              Mort
                              Wintersmith
                              The Wee Free Men
                              Maskerade
                              The Last Continent
                              Thud!
                              Hogfather
                              Unseen Academicals
                              Jingo
                              Lords and Ladies
                              Feet of Clay
                              Guards! Guards!
                              Carpe Jugulum
                              I shall wear midnight
                              Monstrous Regiment
                              Interesting Times
                              Reaper man
                              Eric
                              Men at Arms
                              The Fifth Elephant
                              Making Money
                              Thief of Time
                              Pyramids
                              Sourcery
                              Equal Rites
                              The Light Fantastic
                              The Colour of Magic

                              1Inte för att hon bryr sig om honom. Hon vill bara inte att hennes vänner ska bli mördare.
                              2HBTQ+, icke-vita i det vääääldigt engelska the Chalk, etc. Ni fattar vad jag menar.
                              Last edited by Khan; 09 October 2018, 16.44.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X