Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Projekt Pratchett!

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Krille, Idag, 19.31
0 responses
2 visningar
0 gillar
Krille
av Krille
 
Skapad av Svarte Faraonen, Igår, 23.31
7 responses
210 visningar
1 gillar
Vimes
av Vimes
 
Skapad av Oreh, 28 May 2018, 12.38
11 responses
790 visningar
3 gillar
Oreh
av Oreh
 
Skapad av acke, Igår, 20.57
5 responses
78 visningar
0 gillar
zonk
av zonk
 
Skapad av krank, 17 September 2018, 18.25
2 responses
75 visningar
0 gillar
DeBracy
av DeBracy
 
Skapad av acke, Idag, 12.19
0 responses
47 visningar
6 gillar
acke
av acke
 
Skapad av acke, Igår, 15.32
6 responses
156 visningar
10 gillar
Lind
av Lind
 
Skapad av skraku, 17 September 2018, 17.31
2 responses
139 visningar
6 gillar
skraku
av skraku
 
Skapad av Sunn3, Idag, 09.06
0 responses
25 visningar
0 gillar
Sunn3
av Sunn3
 
Skapad av Björn Wärmedal, 16 September 2018, 14.35
18 responses
271 visningar
5 gillar
Björn Wärmedal  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Where’s my cow? (2005)
    Genom hela Thud! spelar en bok en stor roll. Den är en barnbok som Vimes varje eftermiddag klockan sex måste läsa för sin lille son. Det är en enkel bok, med en enkel story där den namnlösa huvudpersonen tappat bort sin ko, letar efter den, men bara hittar andra djur fram till sista sidan. Enkelt och lite mysigt tramsigt för små små barn.

    Men i den barnbok med samma titel som finns i vår värld, har de lagt på ett metalager. Den handlar om hur Vimes läser boken för sin lille ett-och-ett-halvt-åring, men spårar ur och lägger till exempel från sin vardag. Allt vackert illustrerat av Melvyn Grant, tidigare mest känd för att ha illustrerat soloäventyr och några av Iron Maidens snyggaste skivomslag. Ett mycket väntat val för att illustrera en barnbok, med andra ord.

    I och med metalagret är boken lite knepigare än den i fiktionen. Jag skulle nog tro den passar barn fyra till fem år, snarare än barn ett till två.,

    Det enda tråkiga är att det inte finns översatt till svenska. Jag hade gärna läst den här boken för mina barn, men det får vi nog hoppa över. Men jag ska definitivt se till att de läser den när de börjar med engelska i skolan.

    Kommentera


    • Wintersmith (2006)
      Den tredje boken om den nu trettonåriga Tiffany Aching börjar med att hon går i lära hos en häxa som bokstavligt är hundra år äldre än henne själv. Miss Treason har varit häxa så länge att ingen i bygden minns hur det var innan hon kom och hon har blivit en institution, stark nog att skipa rättvisa och injaga enorm respekt trots att hon är blind, döv och behöver gå med två käppar för att ta sig fram.

      När Miss Treason vill visa Tiffany när vintern tar slut och sommaren tar vid händer något som inte borde hänt. Övergången tar på en så bokstavlig plats som Discworld plats genom att vinterns elementar, the Wintersmith, dansar med sommarens dito, the Summer Lady, och genom deras dans byter de plats. Men Tiffanys fötter drar in henne i dansen precis vid fel tillfälle. Hon dansar med Vintersmeden och förhindrar sommarens återkomst. Inte med flit. Men konsekvenserna blir inte mindre för det.

      Vintern tilltar genom boken, tills det är den värsta i mannaminne. Över hela bergskedjan, till och med ner på Tiffanys låglänta hemland ligger snön kvar långt efter att den borde försvunnit. Samtidigt börjar Tiffany få mer och mer egenskaper som egentligen borde tillhöra Sommardamen. Skott skjuter upp från hennes fotsteg, hon får och kan kontrollera ett ymnighetshorn, med mera. Vintersmeden försöker göra sig till människa för att kunna dansa med henne än en gång, och kidnappa henne till sitt vinterslott.

      Men historien med bokens titelkaraktär är den minst intressanta. Parallellt ligger B-plotten, som nästan tar mer plats i rena sidor, där Miss Treason dör och hennes stuga tas över av Anagramma från de tidigare böckerna. Anagramma gör en fin resa genom boken, där hon börjar på samma ställe som hon stått och stampat på sedan hennes läromästare Mrs Earwig dök upp åtta år tidigare. Hon tvingas här ta tag i verkligheten och inse att den inte är så rosenskimrande och självklar som hon trott. Tiffany drar ihop de olika häxlärlingarna från trakten, och trots att alla egentligen tycker illa om Anagramma, lyckas Tiffany samla ihop dem till stöd för att Anagramma ska växa upp. Och det gör hon på ett lysande sätt.

      I B-plotten diskuteras ofta konceptet Boffo. Boffo är en vidareutveckling av Grannys headology, en sorts grovhuggen folklig psykologi som bygger på att du får respekt och att folk litar på dig om du beter dig som du borde bete dig. Om jag någon gång skriver en seriös filosofisk diskussion om Pratchett istället för bara recensioner ska jag nog fokusera på det och hur kvävande det måste vara i verkligheten. Men här lyfts det som något positivt, eftersom det gör att Anagramma till slut får respekt av sina bybor och genom det faktiskt kan hjälpa dem. Rent pragmatiskt är det en bra idé, men hur påverkar det henne själsligt att förneka sitt egna jag? Inget som står eller ens vinkas om i boken, men jag greps tag i det ordentligt, särskilt som det går igen från tidigare böcker om Grannys ungdom.

      Granny och Nanny dyker upp och är viktiga biroller igen, och som tidigare märks det att de två är varandras motsatser, men hur de samtidigt behöver och kompletterar varandra. Nanny fortsätter vara den kanske bästa karaktären i hela romansviten, och här får vi se hennes egen typ av häxkonst för första gången. Att traktens officiella skvallertant också kan vara en lugnande kraft, en hobbypsykolog, en frisk fläkt av gott humör, och allt annat som behövs passar perfekt. Alla som hon pratar med börjar tro att de är bättre än vad de egentligen är, “but this gives them something to live up to, you see?” Det är nästan samma sak som Grannys headology, fast trevligt. Folk berättar allt för Granny för att de är rädda för henne, medan de berättar allt för Nanny för att de tycker om henne. Att hela B-plotten handlar om hur Tiffany och Anagramma drabbas av maktspelet mellan Granny och Earwig är en fin del av storyn dessutom.

      Humorn är det heller inget fel på. De småsinta byborna och bönderna är tokroliga, Nanny Ogg är lika glad och knasig som vanligt, och Nac Mac Feegles gör sin vanliga grej. Tiffany är en sorts straight man i mitten, runt vilken alla de komiska elementen cirkulerar. Det fungerar bra. Hon är en stark karaktär, men också en som växt mycket. Det märks att hon lärt sig mycket från första boken, och från första sidan av den här till sista. Boken är bra, betydligt bättre än jag mindes den, men inte riktigt på samma nivå som den förra. Den är lite för spretig och lite för osubtil med sin foreshadowing1. Men det som är bra är bra, och mycket är till och med riktigt bra.

      Jag förstår att Pratchett fastnade för Tiffany, och jag ser fram emot de två andra böcker om henne som kommer sen.

      The Last Hero
      Witches Abroad
      Small Gods
      Night Watch
      A Hat Full of Sky
      Going Postal
      The Truth
      Wyrd Sisters
      Soul Music
      Moving Pictures
      The Amazing Maurice and His Educated Rodents
      Mort
      Wintersmith
      The Wee Free Men
      Maskerade
      The Last Continent
      Thud!
      Hogfather
      Jingo
      Lords and Ladies
      Feet of Clay
      Guards! Guards!
      Carpe Jugulum
      Monstrous Regiment
      Interesting Times
      Reaper man
      Eric
      Men at Arms
      The Fifth Elephant
      Thief of Time
      Pyramids
      Sourcery
      Equal Rites
      The Light Fantastic
      The Colour of Magic

      1Jag har letat, men inte hittat någon officiell, eller ens bra, svensk översättning av foreshadowing. Förslag mottages tacksamt.

      Kommentera


      • Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
        Jag har letat, men inte hittat någon officiell, eller ens bra, svensk översättning av foreshadowing. Förslag mottages tacksamt.
        Förebådande? (kanske lite gammaldags)
        Planterande? (kanske för moderniserat och svengelskt)

        Kommentera


        • Ursprungligen skrivet av Bolongo Visa inlägg
          Förebådande? (kanske lite gammaldags)
          Är den så gammaldags? Det är den term jag hade använt, och jag hade för mig att jag har sett den användas i just det här sammanhanget flera gånger.

          Men det kanske är för att jag läst en hel del gamla böcker =D

          Kommentera


          • “Building a temple didn't mean you believed in gods, it just meant you believed in architecture.”

            Kommentera


            • "But I have sinned. Oh, I have! I have worshipped false idols!"
              "Well, sometimes you can't get real ones."

              Kommentera


              • Making Money (2007)
                Bara några månader efter att Making Money publicerats gick Pratchett ut offentligt och berättade om sin Alzheimers. Varianten PCA, som han drabbats av fick bakre delen av hans hjärna att krympa och skrumpna. För Pratchett själv innebar detta att han fick svårare och svårare att läsa längre texter, men också att hans syn gradvis förstördes. Ett exempel han använde var att han ställt en tekopp på bordet och ögonen ser tekoppen, men hjärnan vägrar ta emot ögonens signaler. Det finns ingen tekopp, säger hjärnan. Jo, säger Pratchett. De måste bråka en stund för att koppen ska dyka upp igen, oftast efter att ha tittat bort en stund. Sjukdomen påverkade också förmåga att skriva - vissa tangenter “försvann” från tangentbordet och dök inte upp igen förrän nästa försvann. De sista böckerna skrev han med inläsningsprogram och med hjälp av sin assistent. Många seriösa Pratchett-fans brukar undvika Making Money och framåt just för att det “nästan är någon annan som skriver”. En del undviker till och med Wintersmith eftersom den antagligen påverkats av sjukdomen också eftersom den legat på lur länge innan diagnosen kom.

                Varken Wintersmith eller Making Money känns annorlunda. Det är inte gamla skämt som återupprepas (vilket hänt redan långt tidigare) eller ett bristande ordförråd, eller okända ordval eller karaktärer som går emot sina tidigare porträtteringar eller någonting sådant. Än så länge har Pratchett full kontroll över the embuggerance.

                Nu boken i sig. Det är en lattjo liten pryl om 450 sidor ungefär, och börjar med ett kärt återseende av Moist von Lipwig från Going Postal. Av gänget därifrån är det han, Vetinari och Adora Belle Dearheart som återvänder i större roller, men flera andra skymtar förbi i någon scen här och där.

                Ankh-Morporks myntverk och tillhörande bank fungerar inte som den ska. Någon behöver göra något! Men den stora klanen Lavish som kontrollerar institutionen vägrar. Men så dör majoritetsägaren i familjen, testamenterar sin andel till hunden och testamenterar hunden till Moist. Vips kontrollerar han bank, myntverk och har äntligen en ny utmaning att sätta tänderna i. Problemet är bara att den mordiska klanen Lavish vill ha tillbaka sin bank. Och att de nationalekonomiskt nyttiga reformer han vill genomföra motarbetas inifrån. Och att Adora Belle är ute i ödemarken och letar golemar. Och att den stora ekonomiska simulatormaskinen i källaren styrs av en galen vetenskapsman. Och att Moist precis blev igenkänd av en av sina gamla arbetskamrater från tiden som brottsling…

                Moist von Lipwig och Vetinari fortsätter vara två av Pratchetts bästa karaktärer. Jag tror inte Vetinari har kommit fram så fint som han gjort i de två böckerna om Moist. Man får se bakom fasaden och höra hans långsiktiga planer, hans strategi för staden och hur han balanserar de olika maktfaktorerna mot varandra utan att det känns krystat. Han är fascinerande.

                Moist själv är en spjuver, en con man med glimten i ögat och ett hjärta av guld. Även om han inte är lika intressant denna gång som förra är han brutalt välgjord. Hans förmåga att hantera folk och folkmassor balanserar alltid på kanten av vad som går och inte, men det är där han trivs bäst. Det går hur bra som helst. Hans inre driv, adrenalinet och upptäckarlustan, lyser fram flera gånger mellan raderna innan han faktiskt tänker över saken själv och kommer fram till att det han helst vill är att imorgon ska vara annorlunda än idag. Det, kombinerat med hans vapenvägran och stora samvete, är fascinerande.

                Karaktärerna är det som gör boken. De första två delarna av boken är riktigt bra. De nya delarna av Ankh-Morpork, de nya karaktärerna, de nya dynamikerna är bra och intressanta. Texten sprudlar av rena skämt och humor på ett sätt de inte gjort på ett rätt bra tag. Flera av twistarna i historien visar sig syfta på äldre, etablerade delar av Discworld och allt flyter ihop i snyggt sammanhållen värld som verkligen känns levande. Cosmo Lavish, “ledaren” för klanen Lavish, är en riktigt välskriven skurk, som ju mer historien går visar sig inte vara en skurk. Men på ett helt annat sätt än man tror. Det är oväntat, men riktigt bra. Och tragiskt.

                Men när vi når klimax i historien faller den. Där det hittills handlat om snygga planer och val från karaktärerna blir det bara en fråga om timing. Den stora rättegången det mesta byggts upp mot faller när något annat händer i exakt rätt sekund för att distrahera hela staden. Sedan besegras en av sidoskurkarna av slumpen1. Det är trist, när starten var så bra. Det är lite som i Thud, där realismen faller på slutet och nästan stressas fram.

                Tyvärr gör det att boken som helhet tappar. Den är inte bra, även om den fortsatta utvecklingen från fantasy-medeltid till fantasy-Shakespeare till viktorianska fantasy-England är intressant som bakgrund för romaner. Karaktärerna är som sagt också riktigt bra. Att Pratchett lyckas resonera kring nationalekonomi och pengar funkar utan att tappa humorn är också fint. Men att själva dramat, plåtten, historien ska rasa så i slutet… Det är inte bra.

                Läs Going Postal istället. Allt som funkar bra här funkar bättre där, och allt som funkar dåligt är inte med där.
                The Last Hero
                Witches Abroad
                Small Gods
                Night Watch
                A Hat Full of Sky
                Going Postal
                The Truth
                Wyrd Sisters
                Soul Music
                Moving Pictures
                The Amazing Maurice and His Educated Rodents
                Mort
                Wintersmith
                The Wee Free Men
                Maskerade
                The Last Continent
                Thud!
                Hogfather
                Jingo
                Lords and Ladies
                Feet of Clay
                Guards! Guards!
                Carpe Jugulum
                Monstrous Regiment
                Interesting Times
                Reaper man
                Eric
                Men at Arms
                The Fifth Elephant
                Making Money
                Thief of Time
                Pyramids
                Sourcery
                Equal Rites
                The Light Fantastic
                The Colour of Magic

                1Ålrajjt, här får jag ändå ge att det kan handla om ett spöke som hemsöker hans löständer2. Men om det är det är det så subtilt gjort att jag missade det tills jag funderade på det nu. Dessutom hade det hänt ändå, även om vår kära huvudpersoner agerat på något annat sätt.

                2Ja, du läste rätt. Hemsökta löständer. Frågor på det?
                Last edited by Khan; 13 September 2018, 11.19.

                Kommentera

                Arbetar …
                X