Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Projekt Pratchett!

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av buenaventura, 25 October 2018, 16.09
2 responses
101 visningar
0 gillar
buenaventura  
Skapad av RedMoon, Idag, 13.59
0 responses
21 visningar
1 gillar
RedMoon
av RedMoon
 
Skapad av Bifur, 13 November 2018, 18.04
11 responses
320 visningar
4 gillar
pappa
av pappa
 
Skapad av Max Raven, 18 September 2018, 17.53
12 responses
393 visningar
0 gillar
Cybot
av Cybot
 
Skapad av Inkognito, Igår, 20.46
1 response
99 visningar
0 gillar
RedMoon
av RedMoon
 
Skapad av Dunkel, 13 November 2018, 20.41
14 responses
284 visningar
7 gillar
Dunkel
av Dunkel
 
Skapad av PalMer, 07 November 2018, 16.10
41 responses
1.986 visningar
0 gillar
Gurgeh
av Gurgeh
 
Skapad av Zire, 04 November 2018, 17.14
41 responses
1.057 visningar
0 gillar
CapnZapp  
Skapad av chrull, 09 November 2018, 17.52
19 responses
285 visningar
0 gillar
anth
av anth
 
Skapad av McAber, Igår, 10.55
1 response
81 visningar
1 gillar
illuzive  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Monstrous Regiment (2003)
    Pratchett har genom böckerna ofta pratat om religion, krig och könsroller. Här bygger han ihop ett narrativ av alla tre samtidigt. Kortfattat kan man säga att han är kritisk mot alla tre. Långfattat kan man säga som följer.

    Skådeplatsen för Monstrous Regiment är Borogravia, ett litet rike med namntraditioner som påminner om östeuropa. De har länge legat i krig med diverse grannar, just nu en allians ledd av Zlobenia. Vår huvudperson Polly Perks klär ut sig till man och skriver in sig i tionde lätta infanteriet, allmänt kallade “the ins-and-outs” eller “osthandlarna”. Tillsammans med ett gäng andra rekryter tar de sig först till en kvartermästare några städer bort för att få uniformer och utrustning, sedan till fronten.

    Den här delen av boken gör upp med mycket av den krigsromantik Pratchett sett i andra böcker. I en intervju sade han att han hellre hade förlagt boken i Napoleonkrigen om han hade vågat, och det märks att det är mycket inspiration från både Sharpe och Hornblower i texten. Militärslang kastas runt, praktiska tips läggs fram, och gamla rävar lämnar sin visdom till de nya rekryterna. Alla skakar på huvudet åt den menlösa löjtnanten som knappt är torr bakom öronen och så vidare. Men istället för att man ska bli glad och få känslan av äventyr och samhörighet, morska män med mannamod i bröstet och allt det där blir det istället en hälsosam portion av krigets ångest. De möter de lemlästade, de plundrade, de elända stackarna som har oturen att bara bo för nära fronten när desertörerna kommer för nära och inte vill ha några vittnen. Två gamla morföräldrar hittas mördade bara för att de hade lite mat när fel personer kom förbi. Krig är inte äventyr. Krig är förjävligt.

    Den som bäst fångar upp det här är bokens starkaste karaktär - Sergeant Jackrum. En gammal räv som verkligen sett allt kriget erbjuder, men gått igenom det och kommit ut på andra sidan. En som inser att alla regler om hur man för krig inte spelar någon roll nere på slagfältet, utan att allt man kan se till att göra är att ha ihjäl fienden innan de har ihjäl dig. Sen spelar det ingen roll att du vet att de allra flesta på andra sidan bara är bondpojkar som skrivit in sig för att få en snygg uniform och två mål mat om dagen och egentligen bara är som du. All filosofi om fred och samhörighet spelar ingen roll, för i slutändan kommer någon av er dö nu när ni är fast i något mycket större än er själva. Jackrum är både en klassisk soldat med erfarenhet och slughet upp till öronen, men ändå totalt illusionslös om att det finns någon nobelhet i krig. Det bästa du kan räkna med om du blir tillfångatagen är att få en sista cigarett och att de hugger bra när du blir av med huvudet.

    Den andra stora tråden, religionen, manifesteras av Nuggan. Hela Borogravia är nämligen Nuggans trogna tjänare. Han nämns i förbifarten i The Last Hero som en i gudaskaran på Cori Celesti, men i Borogravia är han monoteistiskt tjänad. Problemet är att han konstant skriver nya förbud, många av dem säger emot varandra. Andra går helt enkelt inte att leva efter. De har alltså en bibel med konstanta revisioner för varje ny upplaga, kan man säga. De senaste förbuden var mot att lägga pussel, mot stenar och mot färgen blå.

    Pratchett var övertygad ateist, men inte lika aktiv i debatten som Douglas Adams. Det märks i Discworld, där religion som bäst är menlös och tramsig (Överstepräst Ridcully i Ankh-Morpork, tex) men som värst fruktansvärt livshämmande och förtryckande, som här. Men ändå finns det en trygghet någonstans i tron, men inte nödvändigtvis i religionen.

    Den tredje, och kanske största, tråden genom boken är könsroller. Det är inte bara Polly Perks som klär ut sig till man för att gå med i armén, utan det visar sig vara flera stycken av de rekryter hon har med sig har gjort samma sak. Under boken funderar de ofta tillsammans på skillnader på att vara man och kvinna, hur de tas emot av samhället och hur de till och med ser på sig själva. Vissa praktiska saker, som att de kan svära mer och att det är praktiskt med byxor och fickor, men också de mer psykologiska delarna. En av bokens viktigaste scener är när Polly och en av de andra blir aggressivt osams, börjar skrika på varandra och Polly inser att hon faktiskt inte behöver låta sockarna1 tala.

    Det är lite svårare att prata om den här delen utan att gå in och spåjla stora delar av boken, så jag nöjer mig med att säga att den hela slutar på ett betydligt mer tillfredsställande sätt än Mulan. Ja, de räddar landet och blir hjältar och får åka hem. Men de förändrar också landet och skapar nya förutsättningar för nästa generation. Det påminner en del om slutet i Amazing Maurice, på ett bra sätt.

    Med det sagt är det mycket i boken som inte är klockrent. Pratchett har i flera böcker svårt att bygga längre tidsskalor. Både den här och Night Watch utspelar sig under max tre dagar, trots att det inte alls vore svårt att dra ut på tiden i dem till två-tre veckor. Det gör att den vänskap som byggs upp och den påverkan på världen Polly, Jackrum och gänget gör inte känns riktigt genuin, eftersom den inte riktigt får ta plats att mogna. Det är konstigt att det kan gå fort när det är nästan 500 sidor bok. För även om den har sina brister i tidsskala, i några underutvecklade sidokaraktärer och några biroller som bara är genuina stereotyper, är den bra på att dra in en i texten. Jag bryr mig genuint om hur det går och vill veta vad som händer med våra hjältar. Mycket i boken är fascinerande och det Pratchett vill diskutera blir aldrig pekoral. Idéerna och Jackrum lyfter boken högt, men det är nog bara de jag kommer bära med mig. Inte den bästa boken, men inte någon jag ångrar att jag läst.

    The Last Hero
    Witches Abroad
    Small Gods
    Night Watch
    The Truth
    Wyrd Sisters
    Soul Music
    Moving Pictures
    The Amazing Maurice and His Educated Rodents
    Mort
    The Wee Free Men
    Maskerade
    The Last Continent
    Hogfather
    Jingo
    Lords and Ladies
    Feet of Clay
    Guards! Guards!
    Carpe Jugulum
    Monstrous Regiment
    Interesting Times
    Reaper man
    Eric
    Men at Arms
    The Fifth Elephant
    Thief of Time
    Pyramids
    Sourcery
    Equal Rites
    The Light Fantastic
    The Colour of Magic

    1I början får hon ett par sockar som hon lägger i byxorna för att det ska se ut som om hon har något hon inte har. Därefter dyker ordet “sockor” upp som omskrivning för samma sak i andra sammanhang genom boken.

    Kommentera


    • Just det ja, Monstrous Regiment kom precis rätt i tiden för Irakkriget. Men det är inga direkta gliringar ditåt i boken. Ingen plot point om att "Zlobienia har massförstörelsevapen" eller något sådant. Med tanke på hur Pratchett arbetade skulle jag tro att den här var ganska klar långt tidigare än den publicerades. Irak invaderades i mars, boken kom ut i oktober, så det fanns gott om tid att göra revisioner för att klämma in referenser och dissar om det hade varit intressant.

      Jag har faktiskt inte hittat att Pratchett uttalat sig alls om Irakkriget. Att han inte gillar krig i största allmänhet är rätt uppenbart, i och för sig.

      Kommentera


      • Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
        Just det ja, Monstrous Regiment kom precis rätt i tiden för Irakkriget. Men det är inga direkta gliringar ditåt i boken. Ingen plot point om att "Zlobienia har massförstörelsevapen" eller något sådant. Med tanke på hur Pratchett arbetade skulle jag tro att den här var ganska klar långt tidigare än den publicerades. Irak invaderades i mars, boken kom ut i oktober, så det fanns gott om tid att göra revisioner för att klämma in referenser och dissar om det hade varit intressant.
        Böcker är nästan alltid färdigskrivna ett bra tag innan de publiceras.
        Vad jag förstår så är det normala (det finns undantag) att det går 6-12 månader från det att författaren skickar in sitt manuskript till förlaget tills dess att boken finns i handeln.

        Kommentera


        • Ursprungligen skrivet av erikt Visa inlägg

          Böcker är nästan alltid färdigskrivna ett bra tag innan de publiceras.
          Vad jag förstår så är det normala (det finns undantag) att det går 6-12 månader från det att författaren skickar in sitt manuskript till förlaget tills dess att boken finns i handeln.
          Absolut. Det jag tänkte på var Pratchetts arbetsmetod som bland annat innehöll att han skrev idéer långt innan de blev böcker, och redigerade om sina verk många många många gånger innan de blev skickade till förlaget. Wee Free Men hade legat i malpåse i sex år innan han togstag i den ordentligt, tex. Jag skulle inte blivit förvånad om Monstrous Regiment hade kunnat vänta i något/några år medan han byggde in referenser till Irak om han velat.

          Kommentera


          • A hat full of sky (2004)
            Två år efter The Wee Free Men har Tiffany hunnit bli elva år. Det är dags för henne att börja gå i lära och bli häxa på riktigt. Hon får tjänst som lärling hos Miss Level, långt hemifrån. Här får hon lära sig vad häxeri egentligen går ut på. Men när hon råkar bli besatt av ett oändligt gammalt väsen från urtiden går inget som det ska…

            Herreminje vad bra den var! Så många bra scener, så många bra karaktärer och små biroller. Alla speglar någonstans temat om att tygla sin ambition och att göra det man inte nödvändigtvis vill. Ödmjukhet är inte riktigt rätt ord, att veta sin plats är inte heller riktigt fingret på knuten, men det handlar om att vara jordnära. Att ha fötterna på jorden. Att inte låta saker stiga en åt huvudet trots att man ibland är bättre än andra. Granny Weatherwax är bäst på häxeri, punkt slut. Men hon har fötterna på jorden1.

            Bokens skurk är ett mystiskt väsen kallad the Hiver, en sorts övernaturligt självförtroende och ambition utan själ eller ande. Den som blir besatt är fortfarande sig själv, men utan minsta behärskning. Ett intelligent id, ett evigt växande ego och galenskap. Det händer Tiffany.

            Bokens tredje akt utspelar sig på the Witch Trials, ett kärt återseende från novellen the Sea and Little Fishes. I viss mån är Mrs Earwig (skurken i novellen) och hennes lärjunge Annagramma sidoskurkarna boken igenom. De representerar de olämpliga ledarna, de som besitter maktlystnad men inte nödvändigtvis förstår att de gör det. Om Anagramma eller Mrs Earwig skulle ha Grannys kunskaper, kombinerat med deras brist på självbehärskning och deras stora egon… Det skulle inte bli fint. Men samtidigt är de inte platta stereotyper, utan väl ihopbyggda karaktärer. Annagrammas lilla koven och hur de, Tiffany och Tiffanys nya vän Petulia samspelar är riktigt bra scener.

            Men det bästa i boken är alla moralfilosofiska diskussioner Pratchett klämmer in när man inte är beredd. Så många gånger tror man att det ska gå på ett sätt för att Tiffany ska visa att hon lärt sig något eller att hon är beredd att ta ansvar. Men det visar sig att hon lärt sig något helt annat, mycket djupsinnigare än man kan tro. När hon gör en stor häxbragd får hon Grannys hatt, något alla andra häxlärlingar skulle ge vad som helst för. Men efter att ha funderat på saken ger hon tillbaka den. Hennes dialog med Granny i codan när hon förklarar varför visar att hon inte bara lärt sig själv saker och ting, utan att hon också lär Granny ett och annat. När Tiffany studsar mot Granny i deras scener sker tamejfan litterär magi.

            A Hat Full of Sky är vida överlägsen the Wee Free Men. Mängder med detaljer lyfts över därifrån, främst Nac Mac Feegle förstås, men också många småsaker som på olika sätt symboliserar Tiffanys ankare och rötter i världen. Om jag måste säga något negativt är det att det är lite väl många förklaringar om vad som hänt i förra boken i denna. Många av dem sköts taktfullt och trovärdigt - det är inte direkt någon i Annagrammas lärlingskoven som tror att den här lilla elvaåringen besegrade Älvornas drottning - men ibland blir det lite mycket. Trots den lilla detaljen är boken bannemig fantastisk och klassar direkt in på topp fem.

            The Last Hero
            Witches Abroad
            Small Gods
            Night Watch
            A Hat Full of Sky
            The Truth
            Wyrd Sisters
            Soul Music
            Moving Pictures
            The Amazing Maurice and His Educated Rodents
            Mort
            The Wee Free Men
            Maskerade
            The Last Continent
            Hogfather
            Jingo
            Lords and Ladies
            Feet of Clay
            Guards! Guards!
            Carpe Jugulum
            Monstrous Regiment
            Interesting Times
            Reaper man
            Eric
            Men at Arms
            The Fifth Elephant
            Thief of Time
            Pyramids
            Sourcery
            Equal Rites
            The Light Fantastic
            The Colour of Magic

            1Å andra sidan har hon ju näsan i vädret…

            Kommentera


            • The Art of Discworld (2004)
              En samling med Paul Kidbys målningar och skisser, uppblandat med kåserier och löst flödande tankar från Terry Pratchett? Låter som en bra kombination.

              Texten i boken är till största delen rent litteraturbiografisk. Pratchett förklarar om de olika karaktärerna, miljöerna och bilderna, hur de kom till och varför de är som de är. Carrot är döpt efter en hantverkare som hjälpte Pratchetts att renovera huset en gång, Nanny Ogg dök egentligen upp som en punchline som på ett skämt, Überwald kom till för att han har en fascination för Christopher Lees version av Dracula, med mera. En lång förklaring kring varför Vetinari inte är en machiavellisk figur är bland det intressantaste. Massor med anekdoter om hur skrivprocessen går till och hur han inte gillar tanken på att någon ska forska i den efteråt - det är ingen slump att han bad sin dotter och Neil Gaiman att köra över alla hans utkast och gamla hårddiskar med en ångvält i sitt testamente.

              Kidby skriver själv lite text här och där, men enbart för att förklara vissa bilder och hur processen gick till. Han samlar tydligen på stenar för att ha som referensmaterial till när han målar troll. Det gör mig lite glad inombords. Men den stora stjärnan här är hans bilder. Pratchett säger på flera ställen hur klockrent Kidby har lyckats tolka hans ganska vaga instruktioner1, och är imponerad av hans känsla för att plocka upp detaljer genom flera böcker till en enda bild.

              Flera av porträtten är helt rätt för min bild av karaktärerna och i en del är det till och med detaljer jag själv inte hade tänkt på, men som känns så självklart efteråt. Det är i efterhand uppenbart att Twoflower har strumpor i sandalerna. Andra är så klockrena att jag inte kan tillföra något själv. Cohens ansiktsuttryck med en kombination av bitterhet, ilska, heroism och stoisk bestämdhet, allt på en gång, till exempel. Eller det lilla flinet i Death of Rats’ ansikte2. Eller allt med Mr Tulip.

              Jag tror den här är den mest essentiella av alla sidoböcker hittills - inte lika rolig som Nanny Ogg’s Cookbook3, eller användbar som Streets of Ankh-Morpork, men otroligt intressant ur ett metaperspektiv. Jag tror det här kan vara det närmaste Pratchett kom till att skriva en biografi över sitt verk. Absolut intressant för alla som gillar Discworld.

              1”Paul sees things my way about seventy-five per cent of the time”

              2Är det ett flin? Eller är det bara så en råttskalle ser ut? Det är så subtilt att det är svårt att veta. Helt rätt, med andra ord.

              3Som jag via den här boken fick reda på skrevs för att samla pengar till The Orangutan Foundation. Coolt.
              Last edited by Khan; 31 July 2018, 13.16.

              Kommentera


              • "I accept as natural born criminal, habitual liar, fraudster and totally untrustworthy perverted genius."

                "Capital! Welcome to government service!"

                Kommentera


                • Going Postal (2004)
                  Genomgående i Discworld är den enda riktiga synden att behandla folk som saker. Ingenstans har det blivit så tydligt som i Going Postal.

                  Moist von Lipwig1 är en klassisk bluffare och svindlare som rest land och Skivvärld runt och lurat på folk glas istället för diamanter, skyfflat om pappersarbete så bankers pengar hamnat hos honom, sålt “finfina” hästar för vrakpriser, och så vidare. Aldrig vapen, aldrig våld. Bara lite pengar som byter ägare. Inget farligt. Men så åker han fast och hängs.

                  Fast dör gör han inte, utan erbjuds ett val av Lord Vetinari, patriciern. Döden eller bli postmästare för Ankh-Morporks trekvarts nedlagda postverk. Lös problemet.

                  Som motståndare har Moist det hypermoderna semafornätverket som spritts över både stad och värld, men tagits över av profitörer som kört det i botten för att tjäna pengar. Efter att ha kämpat med att få posten på fötter igen, med att gnabbas med semaforerna - “the Clacks” - via pressen och ta hand om bokens största subplåttar är det dags för en gigantisk final. Clacks vs posten - ett race till Genua 200 mil bort! Sisten dit är ett ruttet ägg!

                  Boken handlar om profithunger. Nästan rakt av. Anledningen till att Vetinari plockat fram Moist är för att Clacks inte är tillförlitligt nog längre. Att plocka ur pengarna ur bolaget har blivit viktigare än att sköta en service och hålla på en yrkesintegritet. Hantverksstolthet har nedprioriterats för att kunna ge pengar till de nya ägarna som fått bolaget via ett fientligt övertagande.

                  Det impliceras att det gamla statliga postverket föll ur bruk eftersom inte heller det fungerade. Brevbärarna var överarbetade, så de hann inte allt, så fler och fler brev kom inte fram och till slut började folk skicka sina brev på andra sätt. Staten spenderade inte pengar nog för att få den offentlig servicen att fungera. Nu är det privatägda semafornätverket på väg åt samma håll.

                  Den största av subplåttarna handlar om andra chanser och att man inte måste vara den man tror sig vara. En av anledningarna till att Moist gör det han gör, svindleriet, är att han inte tror han kan något annat. Det får en fin parallell i alla golem som dyker upp i boken, som ofta ställs i kontrast till hammare. Båda är skapta till att vara verktyg, men golem har brutit sig loss och är fria. De är något mer. De går inte vidare i utstakade spår trots att de i många fall inte vet om något annat än sitt arbete. När Moist får pitchen av Vetinari i början av boken pratar han om änglar och att de ger andra chanser. Men bara en. Moist har genom sin privata profithunger skadat otaliga människor2.

                  Den andra chans Moist får räddar livet på honom eftersom han tar den. I bokens kanske bästa scen, den i det absoluta slutet får [SPOILER] samma chans och erbjudande som Moist men tar den inte. Jag fullkomligt älskar hur subtil den är. Visste Vetinari vad som skulle hända hela tiden? Valde [SPOILER] som hen gjorde medvetet, eller var det kortsiktigheten och stoltheten som gick före undergång? Att gå i utstakade spår av vana är inte en bra idé. Särskilt inte när Vetinari ger dig ett erbjudande om något annat.

                  Det finns massor som tilltalar mig i den här romanen på ett rent personligt plan. Pratchetts ilska mot profitörer är ett exempel. Att alla förtjänar en andra chans om de tar vara på den är ett annat. Yrkesstoltheten och arbetsglädjen som finns på platser många ser ner på ett tredje. Många andra böcker i sviten har varit gripande på ett filosofiskt plan - Cohen och åldrande, Reaper Man och döden, etc - men det här är politiskt. Den stora slutklämmen där Vetinari tvångsförstatligar semaforerna känns tyvärr krystat och måste ha gett upphov till tanken “varför gjorde han inte så utan krumbukterna med posten?” hos fler läsare än mig.

                  Jag skulle kunna fortsätta lika länge till med att berätta om de många fantastiska karaktärerna - Moist själv, Vetinari är i sitt esse, storskurken Reacher Gilt, de halvgalna brevbärarna, och alla de andra - men då skulle jag få skriva tills fingrarna blöder. Därför sätter jag punkt här.

                  Going Postal är en av de mest helgjutna böckerna i serien. Karaktärer, skämt, story, balans i plottarna, allt bara funkar3 från första sidan, utöver ett fåtal mycket små gruskorn i maskineriet.Läs den.

                  The Last Hero
                  Witches Abroad
                  Small Gods
                  Night Watch
                  A Hat Full of Sky
                  Going Postal4
                  The Truth4
                  Wyrd Sisters
                  Soul Music
                  Moving Pictures
                  The Amazing Maurice and His Educated Rodents
                  Mort
                  The Wee Free Men
                  Maskerade
                  The Last Continent
                  Hogfather
                  Jingo
                  Lords and Ladies
                  Feet of Clay
                  Guards! Guards!
                  Carpe Jugulum
                  Monstrous Regiment
                  Interesting Times
                  Reaper man
                  Eric
                  Men at Arms
                  The Fifth Elephant
                  Thief of Time
                  Pyramids
                  Sourcery
                  Equal Rites
                  The Light Fantastic
                  The Colour of Magic

                  1Pratchett har, likt JK Rowling, en fäbless för tramsiga namn. Den här boken blir lite extrem.

                  2Hans övervakare, golemen Mr Pump, har räknat ut att Moist haft ihjäl 2,338 personer. Aldrig vapen, aldrig våld. Men lite för lite pengar här, ett lurendrejeri för mycket där… Det kan räcka för att vara det som puttar någon över kanten.

                  3Jag vet inte om jag skulle sätta den här direkt i händerna på en som är ny till serien, även om den absolut skulle funka så. Men då missar man den långsamma teknikutvecklingen över flera böcker som kulminerar i den här.

                  4Det är otroligt jämnt mellan Going Postal och The Truth. Jag satt i tjugo minuter och försökte komma på vilken jag helst skulle vilja läsa om.
                  Last edited by Khan; 12 August 2018, 18.32.

                  Kommentera


                  • Bra recensioner! Jag ser fram emot att läsa fler.

                    Kommentera


                    • Ursprungligen skrivet av shirian Visa inlägg
                      Bra recensioner! Jag ser fram emot att läsa fler.
                      Tack så mycket. Fler är på väg.

                      Kommentera


                      • The Discworld Almanak (2004)
                        Fy för den lede. Den här var bara hemsk.

                        I flera av böckerna - främst häxorna och Tiffany Aching - nämns The Almanack. Det är sorts blandning mellan årskalender och bondepraktika, som efter året hamnar på en spik i utedassen där de kan användas till det man behöver papper till. Likt Nanny Ogg’s Cookbook är det här alltså en nästan helt diegetisk bok, reproducerad med små lappar från redaktörer och publicist. Ett kul format som funkat bra tidigare. Men här? Nej, nej och åter nej.

                        Idén är god. Men OJ vad det inte fungerar. Första delen av boken, undantaget ett kortfattat förord, är en lång genomgång av Discworlds astrologi och rabblar olika stjärnor som står i konjunktion i vilken månad. Utan. Ett. Enda. Skämt. På över trettio sidor.

                        Nästa del är lite saker som passar mer i en bondepraktika, en svampguide och en liten genomgång av hur man odlar kål på Sto Slätt. Men är det roligt? Njae… Det korta kapitlet om kålens poet, Makepeace Thomas Bounder, är lite småkul men bara för att det står i kontrast till resten.

                        Sedan har vi avslutningen - där boken blir rolig på riktigt, fast bara nästan. Det är ett antal sidor med reklam, annonser på samma sätt som i gammaldags tidningar. Det passar finfint. Olika kändisar från tidigare böcker har köpt annonsplats och försöker sälja både det ena och det andra. Uppblandat med dem finns, i precis samma stil som de “autentiska” annonserna, lite reklam för Discworld-parafernalia man kan köpa på riktigt. Snyggt och subtilt insmuget. Bra, men alltför få uppslag.

                        Smolket i bägaren på den här delen är att den är så uruselt bildsatt. Clipart från viktorianska England, på riktigt. Inte discworldifierade versioner, utan rakt av. Hujedamej.

                        Den här boken är sämst av dem alla, oavsett kategori. Jag tror det var fyra oneliners i hela boken som fick mig att dra på smilbanden, inga fniss eller skratt. GURPS-böckerna är inte bra, men jag är ändå inte arg på dem. Det är jag på den här. Jag är arg på att jag lade pengar på den.

                        Blä.
                        Last edited by Khan; 16 August 2018, 08.46.

                        Kommentera


                        • A Collegiate Casting-Out of Devilish Devices (2005)
                          Ännu en kort novell. Cirka fyra A4 fylls med ett möte mellan de högsta trollkarlarna på Osynliga Universitetet. De har blivit utvalda för inspektion av patriciern och diskuterar de synpunkter han skickat ut. En putslustig liten diskussion händer, där Pratchett pekar på lite roliga fenomen i det engelska universitetssystemet.

                          Det som är mest roligt är några introduktioner som kommer spela roll här. A E Pessimal är inspektören som kollar upp universitetet, och han kommer in i Thud som en större karaktär. Braseneck College nämns första gången här, och det ska ta stor plats i Unseen Academicals om jag minns rätt.

                          Trevlig liten läsning med några lattjo oneliners, men inget djuplodande.

                          Kommentera


                          • Thud! (2005)
                            Koom Valley… Det mytiska slag i dvärgarnas historia där trollen låg i bakhåll för dem. Eller den mytiska plats i trollens historia där dvärgarna låg i bakhåll för dem. Inget vet exakt vad som hände i slaget, men att ens prata om denna fokuspunkt i Discworlds historia är att be om bråk från troll och dvärgar. De har alltid varit antagonister, men Koom Valley var där det hela blev officiellt.

                            Nu har Koom Valley flyttat in i Ankh-Morpork. Det har aldrig varit helt smärtfritt mellan stadens troll och dvärgar, men när tvåtusenårsminnet av slaget närmar sig är hela staden närmast som en krutdurk och även progressiva troll och dvärgar tvingas fundera över vad det betyder att vara en riktig dvärg eller ett riktigt troll. Jag tänkte först att det var absurt att de fortfarande hatar varandra för något som hände för tvåtusen år sedan. Sedan mindes jag att Grekland och Makedonien fortfarande bråkar om saker som hände på Alexander den stores tid, varav en av de största konflikterna är en så grundläggande sak som staten Makedoniens namn.

                            Mitt i allt hittar någon en av de mest konservativa dvärgledarna mördad, vilket drar in Vimes och stadsvakten i allt. Konflikter uppstår även här, för under jord lyder traditionellt dvärgarna under sin egen lag. Men så är det inte i Ankh-Morpork. Det som gällt i forna dagar uppe i bergen gäller inte här och nu, vilket skapar skav i relationerna mellan de konservativa “deep-downers” och Ankh-Morpork.

                            Samtidigt stjäl någon en berömd tavla, stadsvakten rekryterar sin första vampyr och Vimes måste vara hemma klockan sex varje dag för att läsa boken Where’s My Cow för sin ett-och-ett-halvt-åring. Allt kokas ned i den smältdegel som är Thud! och blandas till en lite udda historia som mest handlar om etniska motsättningar, förljugen historia och vad det egentligen betyder att ha kontroll.

                            Vimes har alltid varit en intressant karaktär. Han har ständigt en grovhuggen dualism i sig, en mycket pessimistisk och cynisk världsbild kontras av en idealistisk hållning och ett starkt rättspatos. Den inre demonen kontrasteras mot det rättskaffens yttre. En uppväxt på gatorna i en av de fattigaste stadsdelarna, men nu hertig av Ankh, gift med stadens rikaste person och kommendant över hela stadsvakten. Här blir dualismen extra tydlig, där Vimes blir besatt av ett uråldrigt väsen i början1, men lyckas hålla den i schack genom sina egna försvarsmekanismer. När den kommit in blir den frustrerad över att inte få fullt utlopp för sina ambitioner. Vimes är så rädd för sitt inre mörker att hans egna metoder för att hålla det under kontroll även kan kontrollera väsen från tidens början. Exakt om det är faderskärlek, en självkontroll av stål, ett tungt liv eller en hjärna van vid att kommendera är svårt att säga eftersom det görs via metafor. Det låter flummigt, men görs riktigt bra2.

                            Att se två sidor av konflikten är temat som går genom boken. Många klassiska dualiteter (troll/dvärg, vampyr/varulv, konservatism/progressivitet, etc) avhandlas och förstärker den underliggande tesen om att världen inte är så enkel. Det är uppenbart att skillnaderna mellan de olika parterna inte är så stora som man vill påskina - vilket märks mest mellan Angua och vampyrrekrytern Salacia. Pratchett gillar inte att någon “vinner” en konflikt, utan verkar ha någon sorts förkärlek för att hitta lösningar som säger att alla vinner. Så även här.

                            Det är också lite av bokens svaghet. En hemlighet, har upptäckts och slår undan fötterna på mängder med maktpositioner som finns inom trollens och dvärgarnas hierarkier. Resultatet blir fred, handskakningar och en ny gryning. Som jag inte köper. Efter så många sekler av strid, våld, folk som dödat varandras släkt och vänner och så vidare tror jag inte att det räcker med vad som beskrivs för att mäkla fred mellan allt och alla. Tyvärr. Vad som hände för tvåtusen år sedan är inte lika relevant som vad som hände förra generationen. Om grekerna hittade Alexander den stores egen dagbok tror jag inte för en sekund att den skulle påverka deras konflikt med makedonierna. Men det är ungefär det som löser allt här och det känns… inte riktigt på riktigt.

                            Överlag är det för det mesta dvärgarnas historia. Deras kultur utvecklas, gamla aspekter fördjupas och nya förs in. Grags, dvärgarnas åldermän introduceras och deras makt förklaras. Men det som får boken att skina är mestadels innan de introduceras. Den första akten, när Pratchett beskriver hur staden kokar och är på gränsen till att gå upp i rök, när Koom Valley tagit sig hela vägen in i stadsvaktens lunchrum och bråk uppstår mellan troll och dvärgar skiner Pratchett på riktigt. Allt känns så levande. Trovärdigt, förståeligt och aktivt. Trots Att Vimes genom flera böcker framhållit att man måste var polis innan man är något annat är det uppenbart att det inte är så lätt.

                            Bokens absoluta styrka är den första delen, och de många karaktärerna. Anguas lågintensiva konflikt med Salacia är finfint skildrad, scenerna mellan Vimes och hans son är urgulliga och Vetinari är alltid Vetinari. Men nästan lika viktigt är det att Pratchett byggt upp sina två kulturer (främst dvärgarna) under så lång tid, utan att de går att dra direktparalleller till vår värld från. När han pratar om dvärgarnas kultur känns det verkligen som dvärgar, inte som vagt förklädda värmlänningar, ryssar, australiensare eller inuiter. Det är en egen kultur. Jag tror den här boken och dess stora fokus på etniskt laddade konflikter skulle varit mycket svårare skriva annars. Jingo gjorde det inte alls lika bra.

                            Det här är en i grunden bra bok som faller ordentligt på slutet. Det är synd, för vägen dit känns som om den lovar något mycket mer än vad som kommer. Trist med ett sådan destination. Men som Karin Boye sade; det är vägen som är mödan värd. Karaktärerna och världsbygget är riktigt, riktigt välgjorda och det är absolut inte den sämsta om stadsvakten. Men den kunde varit så mycket mer.

                            The Last Hero
                            Witches Abroad
                            Small Gods
                            Night Watch
                            A Hat Full of Sky
                            Going Postal
                            The Truth
                            Wyrd Sisters
                            Soul Music
                            Moving Pictures
                            The Amazing Maurice and His Educated Rodents
                            Mort
                            The Wee Free Men
                            Maskerade
                            The Last Continent
                            Thud!
                            Hogfather
                            Jingo
                            Lords and Ladies
                            Feet of Clay
                            Guards! Guards!
                            Carpe Jugulum
                            Monstrous Regiment
                            Interesting Times
                            Reaper man
                            Eric
                            Men at Arms
                            The Fifth Elephant
                            Thief of Time
                            Pyramids
                            Sourcery
                            Equal Rites
                            The Light Fantastic
                            The Colour of Magic

                            1Den beter sig väldigt mycket som en Hiver. Se A Hat Full of Sky

                            2Halva nöjet var att i efterhand inse att de kursiverade rader som ibland stacks in i Vimes inre monolog inte var hans egna tankar utan väsendets påverkansoperation. Snyggt och subtilt, men uppenbart i efterhand.

                            Kommentera


                            • "Priests did that?" said the Dean. "What about the praying and so on?"
                              "Some of them did that too, yes, although it was considered to be showing off."

                              Kommentera


                              • The Science of Discworld III: Darwin’s Watch (2005)
                                Ännu mer lättillgänglig! Ännu roligare! Ännu mer givande! Jag börjar tro att den här miniserien är den gladaste överraskningen jag fått av projekt Pratchett.

                                Handlingen i trollkarlarnas kapitel är i stora delar återvunnen från förra boken, men den här gången är det en annan engelsman det handlar om - Charles Darwin. Av någon bisarr anledning har han skrivit fel bok, The Theology of Species istället för The Origin of Species. Darwin förklarar att det visst finns en gud, att vi har oräkneliga bevis för det i naturen och boken håller tillbaka mänsklighetens vetenskapliga framsteg i över hundra år. Som vi som läst de tidigare böckerna måste vi lämna planeten innan en stor katastrof drabbar oss om något hundratal år, så att bli sena till det vore ingen bra idé.

                                Även om teserna “kultur leder till vetenskap” och “fantasi är viktigare än intelligens” är djupt sympatiska och resonerar starkt med vad jag tror på1, krävs mycket mindre förklaring för att förklara Darwins enorma påverkan på vetenskapshistorien. Hälften av de vetenskapliga kapitlen är i det närmaste en biografi över honom. Men den andra halvan matchar bokens andra stora tema - alternativa universa och fasrum.

                                I en oändlig mängd parallella universa (fasrummet) skrev aldrig Darwin sin bok. Han dog, blev aldrig född, klev av HMS Beagle för tidigt, led skeppsbrott, dog av en bola i huvudet, skrev fel bok, eller oändligt många andra anledningar. Det är djupt fascinerande att läsa och inse hur lätt det varit att Darwin aldrig blivit världens kanske viktigaste vetenskapsman. Så många olyckor och anledningar finns - hästar som vält, enorm sjösjuka på HMS Beagles femårsresa, ett större intresse för geologi än biologi, sjukdomsutbrott, och en miljon andra anledningar.
                                Cohen och Stewart tar avstamp i “tänk om”-händelserna när de pratar om Darwins föregångare och hur den teoretiska matematiken bakom parallell-teori fungerar. Just matematiken är det enda kapitlet där min hjärna inte hänger med i svängarna. Att prata om oändligheter i olika form, olika stora, men ändå oändliga och hur de relaterar till varandra som processer, mängder och ting blir för krångligt för att klämma in i den i övrigt lättillgängliga populärvetenskapen. Eller så är det bara för länge sedan jag pluggade teoretisk kvantmatematik.

                                Kapitlen där trollkarlarna hoppar in och ut ur Roundworld och försöker peta rätt historien är roliga - Rincewind i synnerhet - men som vanligt räcker det egentligen att trollkarlarna tramsar runt på akademiskt vis för att jag ska sitta och småfnissa hela tiden. Men det är också fascinerande hur de sitter och filosoferar gemensamt om framsteg, om vetenskapsteori, om religion och gudar, och mycket annat. Särskilt Ponder Stibbons och Ridcully kommer i sitt esse. Jag skulle inte bli förvånad om deras relation blir mer seriöst fördjupad i den här boken än i någon av romanerna.

                                Likt The Globe går det att plocka isär trollkarlarnas kapitel och läsa en bra kortroman om UU när de jäklas med ett av sina magiska experiment. Men det är i samklang med de vetenskapliga kapitlen boken verkligen har sin behållning, nästan mer än de tidigare. Jag blir till och med sugen på att hitta en bra biografi över Darwin och lära mig mer.

                                1Jag är humanist. Go figure.

                                Kommentera

                                Arbetar …
                                X