Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

WRNU:s bokklubb Fjärde Kvartalet 2017

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Henke, 30 June 2018, 07.29
49 responses
1.309 visningar
0 gillar
Sponny
av Sponny
 
Skapad av God45, 28 February 2018, 09.48
304 responses
15.361 visningar
14 gillar
Henke
av Henke
 
Skapad av krank, 09 July 2018, 21.57
14 responses
224 visningar
0 gillar
Voldstagg13  
Skapad av Genesis, 06 July 2018, 23.06
22 responses
478 visningar
0 gillar
Caligo
av Caligo
 
Skapad av God45, 19 December 2017, 07.40
227 responses
10.852 visningar
18 gillar
God45
av God45
 
Skapad av Anthrox, Igår, 21.38
0 responses
91 visningar
3 gillar
Anthrox
av Anthrox
 
Skapad av anth, 12 July 2018, 09.35
12 responses
278 visningar
0 gillar
pappa
av pappa
 
Skapad av Pilzeman, 10 July 2018, 11.10
5 responses
239 visningar
8 gillar
Pilzeman  
Skapad av jensofsweden, 13 July 2018, 08.57
2 responses
159 visningar
0 gillar
Kaigon
av Kaigon
 
Skapad av God45, 13 July 2018, 00.22
3 responses
149 visningar
0 gillar
Björn den gode  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • WRNU:s bokklubb Fjärde Kvartalet 2017

    Reglerna är enkla:

    Läs något. Skriv något om det här.

    Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också. :)

    Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

    Länk till lista över lästa böcker

  • #2
    Jag har läst "broken earth" triologin ("the fifth season", "the obelisk gate" samt "the stone sky") av N. K. Jemisin.
    Bokserien utspelar sig på kontinenten "Stillness", som drabbas av återkommande större och mindre jordbävningar. Dessa kan radera ut byar, städer eller hela civilisationer.

    Delar av befolkningen, "orogenes", har en medfödd förmåga att kontrollera geologisk aktivitet vilket gör dem både fruktade, hatade och nödvändiga för samhällets överlevnad. Det styrande imperiet "Old Sanze" har implementerat ett system där orogenes betraktas som lägre stående, och inte helt mänskliga, men tillåts att existera så länge som de underkastar sig den rådande ordningen. Vilket innebär att de måste utbilda sig på "the Fulcrum" i huvudstaden, och ständigt övervakas av en "Guardian", en person som de tvingas att både frukta och älska.

    Jag är helt golvad av "broken earth". Boken handlar i grund och botten om rasism och hat, och vad ett rasistiskt system gör med både den som hatar och den som hatas. Jemisin skriver om detta med ett otroligt skarpt fokus. Nästan varje kapitel handlar om hur någon av huvudpersonerna påverkas av systemet, och hur det styr deras tankar och handlingar.

    Trots att formen på böckerna skulle kunna beskrivas som "episk fantasy" (världens öde står på spel, folk som kan trolla, ett ondskefullt imperium, långa resor kors och tvärs) så saknas helt kapitel som känns som transportsträckor. Varje kapitel driver på handlingen, och handlingens fokus är just på hur rasismen påverkar huvudpersonerna. Det känns som författaren är väl bekant med vilka troper som finns inom genren, och glatt struntar helt i dem. Där en mer generisk berättelse hade haft ett eller ett par kapitel som förklarar hur "Old Sanze" fungerar och styrs så struntar Jemisin helt i detta, förutom där det påverkar huvudpersonerna direkt. Långa, mödosamma och farofyllda resor avhandlas på en paragraf eller två, om de inte innebär någon förändring för huvudpersonerna.

    Språket känns rätt eget, på ett bra sätt. En av huvudpersonerna beskrivs i andra person (som i en Fighting Fantasy-bok), och berättarrösten är ömsom gravallvarlig, ömsom sarkastisk och faktiskt rätt rolig.

    TL;DR: Broken Earth är bland det bästa jag läst. Kan varmt rekommenderas.

    Kommentera


    • #3
      Jag har läst The Fall of Hyperion.

      Som namnet antyder är det uppföljaren till Hyperion. Här skördas mycket av det som planterades i den första boken. Den lider dock lite av uppföljar-itis och introducerar inte speciellt mycket nytt. Saker förklaras, dras till sin spets. Boken har också en mindre tydlig struktur än den första - det finns en ramhandling (typ) men den fungerar inte på samma sätt.

      Å andra sidan är det fortfarande en sjukt bra bok, som gör en del intressanta val.

      Spoiler: 
      Till exempel är det ju rätt snyggt att ramhandlingen liksom faller samman och blir alltmer orimlig ju längre fram i boken man kommer, i takt med att även allt annat tappar sin koherens. I takt med att förklaringarna väller in och den gamla samhällsordningen kollapsar, kollapsar också den narrativa strukturen.


      Så. Bra bok, rekommenderas starkt om man gillade den första.

      Just nu har jag börjat ta mig igenom Immortality Inc., romanen som låg till grund för den inte-så-jättebra scifirullen Freejack. Därefter blir det nog Endymion, som jag förstått är ett slags fristående fortsättning på Hyperionböckerna.
      Last edited by krank; 05 November 2017, 16.20.

      Kommentera


      • #4
        Jag läste klart The Fiend with Twenty Faces, en bok av Edogawa Rampo.

        I 1930-talets Japan får unge Kobayashi, detektiv Akeshis assistent, hoppa in när skurken Twenty Faces, en mästare i förklädnad, och dennes underhuggare stjäl konstskatter.

        För sin genre (ungdomsdetektiver) är den kompetent - jag skulle säga att den är något bättre än Fem, men inte riktigt håller sig till att huvudpersonerna ska vara i fokus - det här är lite före Hitchcocks uttalande om varför huvudpersoner inte bara ringer polisen, och egentligen tjänar kanske boken på det. Boken är också något före genrens mest stilbildande, alla "reglerna" var inte där än. Så det blir mer en detektivroman med en ungdom till huvudperson. Oavsett - den är underhållande och har en del oväntade vändningar. Den är dock inte i klass med de kortberättelser som jag läste i The Edogawa Rampo Reader, delvis för att det är riktat mot en yngre målgrupp.

        I korthet, en intressant bok, troligen bättre om man är målgruppen, även om jag själv tyckte tonfallet mot läsaren kanske var lite... eh.

        Kommentera


        • #5
          Vem var Dracula?
          Utgiven 1973 av Raymond T. McNally & Radu Florescu
          Original: In Search of Dracula, utgiven 1972
          Raymond T. McNally & Radu Florescu

          De två historikerna Raymond och Radu samlade ett forskarteam runt sig för att samla all info som fanns om Dracula.
          Det betyder att de sökt i arkiv och besökt gamla kloster och slott över hela Europa för att samla information om den historiske Dracula.
          De har även vandrat runt på den rumänska landsbygden, besökt ruiner och intervjuat bönder och präster om gamla berättelser och skrönor.
          Även om detta är skriven som en populärvetenskaplig bok och deras team har gjort sitt yttersta för att försöka utröna vad som är fakta och vad som är myt.

          Eftersom de är historiker är delarna om den historiska Dracula de bästa i boken. Men delarna om andra kända vampyrer i historien, samt Dracula och andra vampyrer inom litteratur och film, är fortfarande imponerande.
          När det gäller film och litteratur sträcker sig skildringen endast fram till 1972, för det var då boken gavs ut.

          Den historiske Vlad III vojvod Dracula, 1431-1476, var ett fascinerande monster. Under sin korta regeringstid i Valakiet under åren 1448, 1456-1462 och 1476 spred han skräck över hela Europa: från Tyskland till Turkiet.

          Här är en av berättelserna från boken:
          Ursprungligen skrivet av Vem var Dracula?
          En utländsk köpman, som tillbringade natten på ett värdshus lämnade sin vagn, lastad med skatter, på vägen eftersom han visste att Draculas land var känt för sin hederlighet. Men följande morgon fann han till sin häpnad att 160 gulddukater saknades. Han anhöll omedelbart om audiens hos fursten. Dracula sade bara: "Ikväll ska du åter finna ditt guld." Han meddelade innevånarna i Trigoviste: "Antingen finner ni tjuven eller så förstör jag er stad." På förhand övertygad om att tjuven skulle bli funnen befallde han sedan att 160 dukater och en extra dukat skulle placeras i köpmannens vagn på natten. Som väntat blev både tjuven och de ursprungliga gulddukaterna funna. Dracula bevisade hur hederlig hans stad var men ville också pröva utlänningens moral. Denne var lyckligtvis ärlig och meddelade Dracula att han funnit en dukat för mycket. Medan Dracula lät spetsa tjuven på en påle talade han om för köpmannen att säkert skulle detta ha blivit också hans öde om han hade visat sig oärlig.
          Draculas favoritavrättningsmetod var att spetsa folk, på en inoljad lite trubbigare påle så att döden inte skulle inträffa ögonblickligen och offren skulle få lida längre.
          Men det hindrade inte att han använde andra hemska metoder, som att halstra folk levande, flå folk, slita folk i stycken, tvinga mödrar att äta upp sina egna barn o.s.v.
          Man kan tro att det var dessa saker som gjorde honom till ett monster, men nej.
          Tvärtom var detta beteende inte helt ovanligt hos Europas furstar på 1400-talet: boken räknar upp Ludvig XI, Ludovico Sforza, Påven Alexander VI, Sigismondo Malatesta och Cesare Borgia som exempel.

          Det som gjorde honom till ett monster var omfattningen:
          Ursprungligen skrivet av Vem var Dracula?
          År 1461 hade Dracula fått en så stark maktställning i sitt eget land att han kunde ta mera aktiv del i kampen mot turkarna.
          ...
          ...de överraskade turkarna var helt chanslösa. Hela fiendestyrkan med de två sändebuden i spetsen fördes i kedjor till Tirgoviste. På en äng utanför huvudstaden tog man av fångarna deras kläder och spetsade dem sedan på pålar - en del med huvudet och andra med fötterna upp.
          ...
          Enligt vissa uppgifter fanns det 20000 pålspetsade kroppar på platsen.
          ...
          Sex månader senare när sultan Muhammed II anföll Trigoviste i spetsen för sin här möttes han av denna scen
          Inte undra på att hans epitet var Vlad Tepes, "Vlad pålspetsaren"

          Men det var inte bara fiender som drog på sig hans vrede. Man räknar med att under sin korta regeringstid dödade han 100000 av sitt eget folk - och då ska man veta att Valakiets totala befolkning beräknades uppgå till 500000 under denna tid.

          Det är med sjuklig fascination man läser denna historieberättelse, men det mest fascinerande är innan denna bok kom ut var den historiske Dracula nästan okänd.

          Ni som vill läsa mer kan gå till:
          In Search of Dracula

          Kommentera


          • #6
            Jag är klar med Immortality, Inc, boken som låg till grund för scifirullen Freejack (med Emilio Estevez, Mick Jagger och Anthony Hopkins).

            Boken handlar om en helt vanlig lyxfartygsdesigner vars liv är jobbigt för att han aldrig får designa några lyxfartyg utan bara sköta PR och stora affärer åt sitt företag. En dag är han med i en bilolycka och sedan vaknar han upp i framtiden, i en ny kropp.

            I framtiden är det ungefär som det brukar, med svävarbilar och självmordsbås och dåligt människomaterial och kvinnor som har mansarbeten och inte tycker att traditionella könsroller är något vidare (men det visar sig tack och lov att de egentligen innerst inne är lika husmoderliga som kvinnorna på 50-talet, och fortfarande svimmar så snart något händer). Kort sagt, mestadels dåligt...

            Alltså, det är något ganska fascinerande med att läsa gubbig scifi från 50-talet. Författarens syn på kvinnor och samhället skiner igenom ordentligt, och i vanlig ordning har den moderna tekniken sprungit ifrån väldigt mycket av den kavalkad av "tekniska underverk" läsaren får presenterade för sig. Det är väldigt mycket framtiden sedd ur en dåtida spegel, så att säga.

            Det som skiljer den här medelapokalyptiska semidystopin från andra i liknande genre är nog inslaget av Ghostbusters. Till skillnad från i filmen så är huvudgrejen här inte egentligen att man kan föra folk genom tiden - det är bara en berättarmässig grej för att bokens protagonist ska kunna vara substitut för läsaren och ställa frågor. Nej, istället ligger fokus på att vetenskapen upptäckt att det finns själar, och att själen lever kvar efter döden - ett vetenskapligt bekräftat, om än inte utforskat, livet-efter-detta. Boken beskriver otaliga sätt som detta påverkat hur folk levt sina liv. Det finns också en viss klassamhälleskritik här; det är nämligen inte alla som kan nå livet efter detta - man kan hamna där av (osannolik) slump eller via vissa meditationstekniker, men det säkraste sättet är att helt enkelt betala företaget Hereafter en rätt stor summa för att få genomgå en behandling som garanterar att ens själ lever vidare.

            När allt fler lever vidare blir det också fler spöken som inte går vidare...

            Överhuvudtaget är det här en ganska tråkig bok. Dess premiss föll mig inte på läppen, och plotten finns ju egentligen bara som ursäkt för att visa upp olika konsekvenser av premissen. Det är traditionell, idéburen kavalkad-scifi där fokus ligger på de nya koncepten och dess samhällskonsekvenser.

            Och det slår mig att det här är den första boken där jag tänkt att det är något dåligt. Det är ju det jag brukar säga att jag gillar med hård, klassisk scifi.

            Jag vet inte om det är jag som ändrat smak eller om det bara var det taffliga utförandet här. Men även om boken inte fångade mig så är nog just den aspekten lite intressant. Har jag börjat bli mer intresserad av människorna i berättelsen än av koncepten? Det vore ju ett rejält paradigmskifte för min del i så fall.

            Tål att undersökas vidare.

            Kommentera


            • #7
              Jag har lyssnat klart på The Neutronium Alchemist, andra boken i Peter F. Hamiltons Night's Dawn-trilogi. Det gjorde jag för nån månad sedan, men jag har inte tagit mig för att skriva om det förrän nu.

              Hamiltons hypernationalistiska rymdepos fortsätter. Joshua Calvert, första bokens oansvarige, chauvinistiske idiot till pilothjälte-huvudperson blir, i den här boken, kristen. Han hittar jesus mitt i någon av bokens konflikter, jag minns inte riktigt vilken. Det görs ingen större grej av det; att folk hittar jesus är väl bara en del av deras naturliga utveckling mot att bli Good Honest People antar jag.

              Bokens centrala story är att en tokig vetenskapskvinna för 30 år sedan hittade på ett domedagsvapen och har varit inlåst sedan dess. Nu har hon lyckats fly, mitt under brinnande zombieapkalyps. Alla vill ha vapnet, så det blir en ordentlig jakt. Under jaktens gång får vi veta att extremister är dåliga, att politiker är korrupta och att monarkin är fin och bra och monarker upplysta, smarta typer.

              Så... Nationalism, populism, rojalism, religion (specifikt kristendom)... Finns det inget dåligt Hamilton inte vill framhålla som något bra i de här böckerna?

              I NÄSTA BOK: Varför underklassen är ond, farlig och djurisk, och varför medborgarlön sår frön för satanism, och varför rika konspirerande Illuminatigubbar är goda väktare av jorden (Jag önskar att jag överdrev).

              Alltså, Hamilton är en väldigt habil författare. Han är mycket bra på mångfacetterade narrativ med många huvudpersoner och på att skapa en stark, episk känsla. Hans världsbyggen känns ofta väldigt stabila, och han visar förtjänstfullt hur han kan ändra och tweaka i dem och se till att saker och ting har trovärdiga konsekvenser. Jag kan inte ta ifrån honom hans hantverksskicklighet. Men jag kan inte heller riktigt bortse från att han är en fähund när det gäller värderingar och ideologi. Bara hans avskyvärda vurmande för imperialism och den grundläggande hypernationalism han uppvisar är nog för att ge kräkkänslor.

              Så. Hamilton fortsätter att vara en författare jag trots allt återvänder till. Men man ska nog vara beredd på de värderingar som är ingrodda i hans världsbyggen. För den som delar hans politiska värderingar: här finns äntligen en SF-författare som inte är vänster. För den som inte gör det: läs det här om du vill se hur den andra sidan tänker. Och var beredd på att det är vad du får.


              Jag har också läst klart Endymion av Dan Simmons.

              Efter Fall of Hyperions avslutning så var det helt rätt val att flytta handlingen en bra bit framåt. Händelserna i Hyperionböckerna är nu historia; men ekot av dem gör sig påminda. Jag vet inte om jag kan skriva så mycket här utan att spoila saker, men jag tyckte mycket om den här boken. Fall of Hyperion behövde ingen fortsättning, men om man nu skulle skriva en fortsättning så vore det såhär.

              Precis som Fall of Hyperion så saknar den Hyperions känsla av utforskning från läsarens sida. Den försöker ersätta den känslan genom att beskriva några nya saker, några nya världar, men det är aldrig samma sak som när man som läsare får utforska ett helt nytt universum och utifrån knappa ledtrådar få räkna ut hur saker och ting hänger ihop. Endymion är en ny story men i ett universum där de viktigaste komponenterna redan är kända.

              Jaja, ovanstående är väldigt vagt. Så får det vara. Jag tyckte mycket om Endymion och ser fram emot att läsa nästa bok i serien.

              Kommentera


              • #8
                Jag läste klart Elric of Melniboné and other stories för ett bra tag sedan nu.



                Elric är den sista häxmästarhärskaren av det korrupta riket Melniboné som härskat över världen i tiotusen år. Med sitt förbannade svärd Stormbringer som äter själar och försöker styra honom kommer han att dräpa sin släkt och leda till Melnibonés förintelse.

                ... Om jag minns rätt. Han är någon slags halvalv som har magiska krafter och behöver droger för att överleva tills han kommer över ett förbannat svärd. För de som missat det så är han snubben på DoD-omslaget.

                Det här är den första boken i serien, men den har ett par stora brister:
                1) Berättelserna förutsätter att man läst annat om Elric tidigare
                2) Berättelserna är av rätt varierande kvalité och skumt urval baserat på ren inom-universum kronologisk ordning - Master of Chaos är OK men handlar inte om Elric överhuvudtaget, och en stor del av boken tas upp av ett seriemanus.

                Den sista berättelsen är rätt bra men det märks att den skrevs sent.

                Är den värd att läsa? Ja, men jag skulle nog skippa allt utom den sista berättelsen om man börjar med den här boken. Den känns som en usel startpunkt. Förmodligen är nästa samlingsbok bättre.


                Jag läste också ut Harry Potter and the Philosopher's Stone i December.



                Harry Potter råkar döda(?) skurken Voldemort som spädbarn i samband med hans föräldrars död och blir därför superkändis i den magiska världen. Det är dock inget hans närmsta släktingar vill veta av-men de flesta vet vad Harry Potter handlar om så jag ska inte tråka ut er med detaljer ni redan vet.

                Boken är hyfsat lättläst men har en alldeles för lång startsträcka innan de sätter av mot Hogwarts. Det här är en av de gånger filmen gör det bättre då den skär bort mycket onödigt.

                Känslan är lik Roal Dahl till viss del - men när det kommer till internatet Hogwarts får berättelsen en egen identitet.

                Skolan är för övrigt helt värdelös ur pedagogisk synpunkt och Quidditch behöver dissa cricket hårdare.

                Värd att läsa? Det finns några bra bitar som kanske inte täcks i filmen men filmen har med allt det viktiga. Omslaget på den här utgåvan är fin iaf.

                Kommentera


                • #9
                  I julhelgen läste jag två böcker:

                  Störst av allt, skriven av Malin Persson Giolito. Årets bästa kriminalroman sades det. Jag läser sällan deckare men den här var en sådan snackis att jag blev nyfiken. Dessutom marknadsförd som "en rättegångsthriller". Med tanke på hur spännande verkliga rättegångar kan vara (tex Making a Murderer) så tänkte jag att det nog absolut går att göra lysande thrillers i rättegångsmiljö. Jag kände mig dock blåst på konfekten av denna, då det var väldigt lite rättegång och den rättegång som var kunde man knappast kalla spännande. Istället var det fullt av tillbakablickar, ja det var så mycket tillbakablickar att jag tvekat att kalla det tillbakablickar, om det inte vore för att vi relativt ofta växlade tillbaka till de korta rättegångssnuttarna och då blev påminda om att det finns en nutid.
                  Tyvärr finner jag inte historien speciellt intressant. Miljöerna och skeendena är ganska sterila och förväntade, det stora drama som vi ska engageras av är inte tillräckligt välbeskrivet för att fånga mig. Men det är på intet sätt en dålig bok, bara inte för mig. Det jag gillar mest i den är sättet författaren levandegör karaktärerna genom många långa beskrivningar av vad varje person är för typ (en sådan som klagar på melodifestivalen men som ändå häller upp chips och läsk och kollar på det med familjen varje lördag). Beskrivningar man känner igen eller åtminstone förstår. Betyg 3/5.

                  Det är 1988 och har precis börjat snöa, skriven av Sigge Eklund. Om Eklund lyckas bli en person som man talar om även om 40-50 år, då kommer den här självbiografiska nyckelromanen vara mycket viktig tror jag. Den säger väldigt mycket om hur han blev som han blev, antar jag. Men idag är den inte så intressant för en läsare, inte för mig i alla fall. Den skildrar ganska ordinära händelser över några år, visserligen i en familj där pappan är en av Palmes närmsta män, men det gör detsamma för mig om han hade jobbat på ett lager eftersom vi inte berör pappans viktiga jobb utan endast pappans personlighet, och en sådan personlighet tror jag vi kan finna överallt.
                  Främsta pluset är att författaren ändå har en god förmåga att beskriva sinnesintryck med oväntade liknelser. Det är piggt. Betyg 2/5.

                  Kommentera

                  Arbetar …
                  X