Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Rollspel.nu's filmklubb 2017 v30

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av krank, 18 July 2017, 13.05
58 responses
1.982 visningar
7 gillar
krank
av krank
 
Skapad av Arfert, 15 August 2017, 15.12
8 responses
328 visningar
4 gillar
Arfert
av Arfert
 
Skapad av aknaton, 24 July 2017, 11.40
5 responses
101 visningar
1 gillar
aknaton
av aknaton
 
Skapad av zonk, 19 July 2017, 11.07
39 responses
1.298 visningar
0 gillar
Rymdhamster  
Skapad av ceruleanfive, Igår, 11.47
2 responses
78 visningar
0 gillar
Max Raven  
Skapad av Vincir, 31 July 2017, 17.14
5 responses
265 visningar
0 gillar
Rymdhamster  
Skapad av durandal, 14 August 2017, 00.19
2 responses
135 visningar
0 gillar
durandal  
Skapad av Krille, 12 August 2017, 22.46
4 responses
254 visningar
11 gillar
Krille
av Krille
 
Skapad av RobertBarkhald, 18 March 2017, 12.13
9 responses
603 visningar
2 gillar
RobertBarkhald  
Skapad av centerbord, 16 August 2017, 21.06
1 response
109 visningar
1 gillar
Lambendil  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Rollspel.nu's filmklubb 2017 v30

    Detta är WRNU's filmklubb för v30.

    Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

    Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

    Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

    1) Jag tänker se minst en film i veckan.
    2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
    3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
    4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
    4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

    (Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

    Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

    Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


    * TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

    [spoiler] [/ spoiler]

    fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

  • #2
    I måndags såg jag Minority Report (2002) med Tom Cruise. Vi skämtade i början om att om vi skulle haft dryckesregler borde vi skåla varje gång Tom Cruise springer. Och mycket riktigt, Tom Cruise sprang en del. Extra roligt var det när han pratade om, och såg på filmer med, sin döde son – sonen tjatade nämligen en massa om att hans pappa är så bra på att springa, och en dag ska han bli lika bra på att springa som honom!

    Om två veckor ska jag ha filmmaraton och se alla Mission: Impossible-filmerna, med dryckesregler varav en är "Tom Cruise springer". Säg till om du vill vara med! 12/8, i Göteborg.


    Igår såg jag Baby Driver på bio. Som så ofta när jag går på bio fick jag hela första raden för mig själv :)
    Baby Driver håller inte riktigt samma klass som Edgar Wrights övriga filmer, men den var rakt inte dålig. En del humor, intressanta figurer, och så gott som konstant musik som får påverka rytmen, klippningen, tempot i skottstriderna, ja allting i den här filmen är matchat till musiken. Otroligt välgjort!

    Kommentera


    • #3
      Väggkryparoriginalet: 'Spider-Man' (2002, R: Sam Raimi) med Tobey Maguire, Willem Dafoe, Kirsten Dunst m.fl. Andra än jag har skrivit om filmen (Krank, tror jag, kanske flera) och handlingen behöver inte dras en gång till.
      En film som hade oddsen på sin sida: bra regissör, bra skådisar, bra förlaga i figur och serie, en mycket känd stad som bakgrund och ingen film innan att jämföra med. Och resultatet blev ju också lyckat...men nog kunde den ha blivit ännu bättre? Striderna tycker jag blir den svaga delen av filmen, och en superhjälterulle borde vara bättre där, då det ju går att vräka på med överdrifter utan att det stör. Men det är inte dåligt gjort, bara lite fantasilöst, speciellt slutstriden.
      Det är bara lite gnäll, allt som allt gillar jag vad det blev av en gammal hjälte från min tidiga skolålder: 4/5.
      Last edited by Voldstagg13; 28 July 2017, 21.49.

      Kommentera


      • #4
        Jag har just sett Flatliners (1990).

        Jag var beredd på att den skulle vara mycket, mycket sämre än vad den var. Och att den skulle ha åldrats sämre.

        Den handlar alltså om ett gäng unga läkarstuderande, spelade av så pass totalt okända skådespelare som Keifer Sutherland, Kevin Bacon, Julia Roberts, Oliver Platt och William Baldwin. Sutherlands rollfigur övertalar de andra om att genomföra ett experiment, där de först dödar honom på medicinsk väg och sedan återför honom till livet. De andra är skeptiska, men vill av olika anledningar också vara med och skapa historia och upptäcka vad som finns bortom döden...

        Det går väl "sådär" med det hela, kan man kanske säga utan att spoila nå't viktigt.

        Alla gör ett mycket bra jobb. Scenografin är möjligen lite övertydlig och teatralisk, med extremt tydlig symbolik och färgsättning och så, men den är ruskigt välgjord och det teatraliska anslaget passar ändå filmen väldigt bra. Storyn är intressant och inte speciellt formulaisk; allt knyts inte ihop perfekt utan lösa trådar och osäkerhet får liksom ligga kvar - utan att jag tycker att det gör filmen mindre bra.

        Spoiler: 
        Till exempel är det ju mycket oklart varför inte Joe var tvungen att "make amends". Hade det här varit en film mån om att knyta ihop allt och låta reglerna vara tydliga så hade de ju bara haft ett montage på slutet där han går runt till olika kvinnor och t.ex. ger dem banden - men filmen lämnar honom trots att han bara förlorat sin fästmö. Hans story är oavslutad, och "hur det funkar" med synd-skuld-förlåtelsegrejen lämnas öppen. Hell, Nelson ber ju inte heller riktigt om förlåtelse, han bara går in i dödsdvala och upplever sitt offers död.


        Så det finns ganska stora osäkerheter kvar. På vad jag upplever som ett bra sätt. Det här är inte en strömlinjeformad, fokusgruppstestad och -anpassad upplevelse.

        En mycket, mycket bra film. Jag vill inte se den igen i morgon, men det blir en stark fyra och en varm rekommendation. Den här filmen överraskade mig verkligen.

        BETYG: 4/5

        Kommentera


        • #5
          Så jag såg tre filmer under Fredagen, två vilka jag har sätt tidigare. Kommer dela upp detta på två inlägg... där andra inlägget kan eventuelt komma senare... beror på om jag känner för att "foruma" och skriva mer efter jag skrivit färdigt denna. XD Men de två andra filmerna kommer skrivas om tillslut. :)

          Den första filmen som jag såg var:

          Dredd: Kom ut 2012, och är baserad på en brittisk serietidning vid namnet "Judge Dredd" (vilker är huvudkaraktären så klart). Såg den ju för en 4 eller så år sedan, men bestämde mig för att se om den tack vara att där har under kanske ett halvår nu funnits information ute där om att de håller på att arbeta med att försöka skapa en Judge Dredd tv-serie som kanske ska heta "Judge Dredd: Mega-City One". Och, Dredd är en riktigt bra film enligt min mening också.

          Filmen utspelar sig i en efter-apocalyptisk dystopisk värld, i en massiv stad känd som "Mega-City One" (sträcker sig från Boston till Washington D.C, och New York, med en befolkning på en ca 800 miljoner människor). Majoriteten utav lagen i denna staden förses utav så kallade "Street Judges", där varje Judge är både polis, dommare, och eventuelt avrättare, allt rullat ihop i en enda roll.

          Judge Dredd (spelad utav Karl Urban) har fått i uppdrag att medan han är ute och patrulerar så ska Rookie Judge Anderson (Olivia Thirlby) följa med honom, där Dredd ska utvärdera om hon bör vara en fullvärdig Judge eller inte (detta är sista ledet som alla Rookie Judges måste gå igenom innan de kan bli en full Street Judge, att bli utvärderad utav en senior Judge under arbetets gång... de flesta misslyckas här, och en inte så insignifaktiv mängd utav dem överlever inte ens denna första dagen på jobbet). Han ger henne valet att bestämma vilken utav de massvisa mängden med brott som händer just nu som de ska hantera (som Dredd säger så händer 17000 allvarliga brott varje dag i Mega-City One, och att Judges bara har tid nog att utreda ca 6% av dem), och Anderson väljer ett trippel mord som hänt i en av de stora "Mega-Blocks" byggnaderna känd som "Peach Trees" (Mega-Blocks är massivt stora skyskrapor med plats nog för hela städer värt utav människor). Pga omständigheter så blir Dredd och Anderson inlåsta i Peach Trees, där de sen måste försöka överleva och plocka ner det kriminella gänget som till större delen styr och ställer i Preach Trees.

          Filmen har en inbyggd "slo-mo mekanism", där det finns en drog som heter Slo-Mo som många av karaktärerna i filmen använder. Detta förser filmen med sina slo-mo scener, scener som man kan se var också uppbygda för att försöka utnyttja 3D teknologin för filmer (versonen jag såg dock var utan 3D så klart, för att 3D ser inte bra ut för mig allt som oftast, antagligen delvis pga mina ögons synfel och att jag måste ha glasögon). Drogen i sig själv ska sänka användares uppfattning utav tidens gång ner till ca 1% utav normal hastighet. Slo-mo'n ser för det mesta rätt bra ut tycker jag, så inget att klaga här på för mig.

          Urban gör rollen som Dredd bra tycker jag, och jag gillar verkligen att han var ok med att man aldrig får se Dredd utan sin hjälm (mer än eventuelt i början när han sätter på sig hjälmen, men man fick fortfarande inte se Dredds ansikte där heller)... och det är något som jag tycker är lite så där viktigt delvis, för så långt jag vet så har Dredd aldrig synts utan sin hjälm på som en faktiskt Judge i serietidningarna, så faktumet att filmen Dredd inte "bröt" den reglen från serietidningarna har betydelse tycker jag (Stallons version t.ex bröt ju den "reglen"). Olivia Thirlby, som spelar Rookie Judge Anderson, tycker jag spelar rollen bra också, hon känns som att hon är en rookie på sin första dag på jobbet. Och den tredje skådisen som står ut så klart också är ju huvud boven, bossen för gänget som Dredd och Anderson tvingas gå upp emot, "Ma-Ma" spelad utav Lena Headey... aka Cersei Lannister her self... också hon tyckte jag spelade sin roll bra.

          Så långt som jag kan se så spelade Headey in Dredd direkt efter hon spelade in första säsongen utav Game of Thrones, vilket ju betyder att hennes roll som Cersei hade inte än nått tv-tittarna än vid den punkten. Dredd kom dock ut ca 1.5 år efter första avsnittet utav GoT's först visades, men det verkar inte ha haft en påverkan på Dredd's Box Office nummer, för rent så så floppade filmen. Den drog möjligen in mindre pengar på bio än vad den kostade att göra... vilket är oerhört synd tycker jag, för jag gillar verkligen denna filmen och hade verkligen viljat se fler utav dem gjorda. Majoriteten utav tittarna och kritiker gillade också filmen. Den känns också som att den verkligen gör orginal materialet, serietidningarna, rättvisa... även om jag bara har så långt jag minns läst 3 stycken av dem (nån gång under tidigt till mitten av 90-talet tror jag det var). Så det är synd att den inte lyckades dra ögon till sig medan den gick på bio.

          Där är också en grej med filmen som jag redan första gången jag såg den kände, och det var att där var element med denna filmen som helt klart fick mig att tänka på filmen "The Raid" (som kom ut 2011, en film som för mig helt blåste nytt liv i Martial Arts filmer), för båda filmerna tar plats i en stor fleravånings höghus där huvudkaraktärerna måste slåss sin väg igenom byggnaden mot det kriminella gänget som styr stället, för att de har mer eller mindre blivit inlåsta i byggnaden. Dredd är dock en mer traditionel action typ utav film ju, medan The Raid helt lutar åt en Martial Arts film. Tror dock inte att Dredd var influerad utav The Raid alls, för Dredd spelades in innan The Raid släpptes på marknaden, så det är mer en händelse att båda har ett liknande tema. Båda regissörerna är Britter dock, Dredd's Pete Travis är Engelsk och The Raids Gareth Evans är Walesare... så kanske där finns någon gemensam grej där om stora höghus där många människor bor med eventuella kriminella element som styr dem.

          Jaja... förhoppningsvis så blir tv-serien "Judge Dredd: Mega-City One" av, och förhoppningsvis så kommer Karl Urban tillbaka till rollen (för där har ryktats att han kanske skulle göra det).. för jag vill verkligen se denna tv-serien. :)

          Jaja... betyg då ju. Det är ju andra gången jag sätt filmen nu, och det är definitivt en film som jag kan se mig själv se igen nån gång i framtiden... där är inget med filmen som stör mig heller, gillade allt jag såg, den ser bra ut och allt ser trovärdigt ut tycker jag, den känns som den är gör serietidningarna någerlunda rättvisa, och skådespelarna gör ett bra jobb tycker jag... och jag skulle rekomendera den till personer som gillar åtminstone action filmer... så...

          Jag ger Dredd en stark 4/5.

          Kommentera


          • #6
            Jag har sett filmen Push från 2009 http://www.imdb.com/title/tt0465580/

            Premiss: det finns människor i världen med förmågor i stil med telekenesi, att plantera "sanningar" i andra människor hjärnor (att göra en Push, se filmens titel), att spåra andra med förmågor, förutspå händelser framtiden, etc. Dessa har det forskats på sedan nazisterna drog igång 1945, och forskningen har pågått sedan dess i flera länder, med förhoppningen att skapa supersoldater. Division kallar filmens skurkorganisation sig.

            Låter det som om det är X-men 2 jag har sett? Nja, snarare åt Heroes-hållet (en serie jag knappt sett något av, men det är inga serietidningstendenser här med mantlar och hjälmar, utan det känns "riktigt").

            Hong Kong utgör en charmig bakgrund i scenigrafin när Chris Evans (som spelar arketypen "Snygg kille som inte tar ansvar som växer till snygg kille som tar hyfsat med ansvar och plötsligt är riktigt duktig under filmens gång", inte min favorit-arketyp) och Dakota Fanning (solid prestation!) måste hitta en väska (och kvinnan som har väskan) före Division-agenterna och de förmåge-Kineser som också vill ha den.

            Jag tycker filmen lyckas mycket bra med att lägga sig på en lagom nivå. Man får veta tillräckligt om förmågorna för att kunna följa med, men det grävs inte för mycket någonstans. Rätt mängd mystik om storyn kring vem kvinnan med väskan är. Bra slut, utan att skapa känslan "men vad händer seeeeeen?" eller att allting reds ut.

            Rätt annorlunda mot filmer jag sett tidigare (jag ser ju inte så mycket film... men till skillnad från filmer med typ Jason Statham vet man inte vad man får när filmen börjar).

            Stark 3/5.

            Spoiler: 

            Feuflux-betyg-skalan
            5 = eufori-känsla efteråt, det här var skitbra!
            4 = riktigt bra, den här kommer jag säkert att se om någon gång i framtiden, kvalité!
            3 = lite som fyran, fast det klickade inte helt, riktigt bra men inte helt min kopp te
            2 = godkänt, men ser ingen anledning att se det här igen
            1 = min tid är försvunnen och kommer inte tillbaka
            0 = jag avbröt tittandet

            Kommentera


            • #7
              Bonus-inlägg.
              Jag har sett två avsnitt av Shadowhunters på Netflix. Jag ska försöka skriva två parallella recensioner här. En som 35-åring (som jag är) och en vad jag tror jag hade tyckt om jag varit hälften så gammal. Minimala spoilers kan förekomma.

              Setting: Det vandrar demoner på våra gator, men de är shapeshifters och ser ut som vanliga människor. Det finns warlocks/wizards (hälften demon och hälften människa) som har sina egna planer. Och så finns det Shadowhunters som är människor som har fått förmågan att slåss mot demonerna och de ska skydda vår värld mot dem. Cirkeln är en organisation som grundades av ett antal Shadowhunters men deras ledare är ond och villta över världen typ. Övriga shadowhunters är "snälla".

              17år: vilken cool setting!
              35år: det här hade varit mycket coolare när jag var 17 år (innan jag blev en småtrist småbarnsförälder som tänker på bolån och outsourcing).

              Huvudpersonen är en vanlig tjej (som är skitsnygg) som har en vanlig manlig kompis (som är hemligt kär i henne, samt nördig, fast med magrutor som givetvis ska visas i första avsnittet). De råkar krocka med tre shadowhunters (som är snygga förstås) på en nattklubb, och Clary (hjältinnan) kan se dem fastän de har osynlighetsrunor aktiverade och inte ska kunna ses av vanliga människor (mundanes). Clary har förstås hemliga krafter.

              17: fan vad coolt, tänk om jag skulle ha hemliga krafter! Coola vapen de slåss med också!
              35: mmm, det här var ju lagom orginellt, men skit samma, nu fortsätter vi kolla. Vapnen ser för övrigt lite ut som självlysande leksakssvärd från Toys'R'Us.

              Yada yada, Clary får följa med shadowhuntersarna, och det visar sig att hennes mamma är i fara för att Cirkeln tror att hon har något som de vill ha. När man räddas från demoner av okända coola hjältar i svarta läderjackor, och behöver få låna kläder, vad får man låna då? Jajamen, någon slags push-up-läderkorsett, kort kjol och högklackat.

              17: Clary är skiiiitsnygg, och hon den där shadowhunter-tjejen jag inte minns vad hon hette är skiiiitsnygg. Tänk om en snygg tjej flörtade med mig fastän jag inte alls borde vara hennes typ.
              35: men lägg av, vem slåss mot demoner i push-up och 10 centimeters klackar? Really? Jag har för låg fermomon-nivå för det här programmet.

              Simon (bästa kompisen, som är nördig och har glasögon, fast magrutor!) har ju spenderat 18 år med att vara kär i Clary (tolkade jag avsnitt 1 som) behöver två sekunder på sig för att vilja hänga med Isabelle istället (den snygga shadowhunters-tjejen). Och Jace (den coolaste och bästaste shadowhunters-killen) och Clary har kemi ihop. Skådespelet är helt okej, det är lite roliga repliker här och där, och inget fel på actionscenerna, men herregud vad ytligt det har varit, hoppas det minskar om jag ska orka kolla så mycket mer.

              Simon råkar för övrigt illa ut i slutet på avsnittt 2.
              17: ooh vad dramatiskt, hur ska det gå?
              35: VARFÖR lämnar man någon ensam i en skåpbil mitt i natten???

              Jag saknar lite att vara 17. Det var lättare att bli underhållen då. Å andra sidan saknar jag inte alls att vara 17...

              Kommentera


              • #8
                Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
                Keifer Sutherland, Kevin Bacon, Julia Roberts, Oliver Platt och William Baldwin
                En sak jag glömde skriva något om är att den här filmen har ganska lite male gaze i sig. Den som framställs som snyggast i filmen är Kevin Bacon (hunkalicius!), Julia Roberts' karaktär är visserligen åtrådd av grabbarna men det framställs mest som jobbigt och lite patetiskt från deras sida (framför allt Joes kassa raggningsförsök).

                Det närmaste sexualisering av kvinnokroppar som ses är ju via Joes sexfantasier och filmande i princip, och de i sig framställs ju inte som direkt positiva eller önskvärda. Tvärtom är ju hela Joe-arcen byggd för att visa på att det är både självdestruktivt och hänsynslöst att hålla på som han gör.

                Så, även om filmen vad jag såg inte fixar Bechdel så finns det ändå en del intressant att se ur feministisk synvinkel.

                Kommentera


                • #9
                  Passade på att se filmen Atomic Blonde igår på bio.

                  Handlingen är att precis innan Berlinmurens fall, så har en lista på hemliga agenter kommit på vift, och verkar finnas dubbelagenter. Så MI6 skickar agenten Lorraine Brougthon (Charlize Thereon) till Berlin för att få tag i den. Faller den i fel händer skulle kalla kriget förlängas med 40 år. Redan från start verkar saker dock gå fel så det blir många våldsamma möten med tyska poliser och andra agenter. Vem kan man lita på?

                  Filmen alternerar skickligt mellan hennes debriefing efter uppdraget och scener där man får se vad som hände i Berlin.

                  Gillar soundtracket som använder en hel del låtar som var populära då 1989, och snyggt koreograferade slagsmålsscener i bästa Jason Bourne-anda. Så vill man ha ett par timmars action så rekommenderas den. Det man kan reagera på är att folks frisyrer är betydligt mer sent 90-tal än 80-tal.

                  edit: Sedan finns väl vissa interaktioner mellan huvudpersonen och en annan person som ju knappast hade varit ok vid den tiden för hemliga agenter.


                  Ger betyg 4/5
                  Last edited by Ulfgeir; 29 July 2017, 14.20.

                  Kommentera


                  • #10
                    Så... de två andra filmerna... ska försöka att inte skriva för mycket... but... who am I kidding... det är ju jag... XD

                    Inför väntan på söndag kväll, då jag ska se Atomic Blond, så bestämde jag mig för att jag måste ju se John Wick 2 innan jag såg Atomic Blond... för jag hade inte sätt John Wick 2 än, och för att allt som jag har sätt i trailerna med Atomic Blond så har det givit mig rätt kraftiga John Wick liknande typ utav vibbar, åtminstone när det gäller fight scenerna då. Men för att göra det fulländat så bestämde jag mig för att också se om John Wick 1 först, för det var nog ett år sedan sist jag såg den också.

                    Där är en del spoilers i vad jag skriver nedan... men kände inte att jag kunde spoilertagga bort dem på ett bra sätt.. och jag skulle behöva skriva om allt om jag skulle försöka (och det har redan tagit mig 6 timmar att nå hit med detta medelandet och det som jag kommer posta direkt efteråt också)... så jag varnar här isället innan, att där är en del spoilers. Sorry.

                    - - - - -

                    John Wick (nr 1):

                    John Wick är en "neo-noir action thriller film" (heh, nice! Låter bra ju! :D ), där Keanu Reeves spelar John Wick, en i vissa cirklar legendarisk lönnmördare, känd som "Baba Yaga" bland vissa personer (specielt de östeuropeiska), som gick i pension för en hel del år sedan efter han gift sig med sin livs kärlek. Men pga sjukdom så dör hon rätt plötsligt, men inte innan hon hade satt upp en leverans utav en hundvalp, som han får en kort tid efter hennes död. Hon vet väl att risken är att John pga hennes död kommer bara gömma sig undan och fly det normala livet om han inte har någon där att ta hand om, och som tar hand om honom. Det tar inte lång tid innan resterna utav hans värld helt faller ner, när en grupp av gangstrar led utav Iosef (Alfie Allen, mr Reek, aka Theon Greyjoy him self) bryter sig in, bankar skiten ur John, dödar hans hund, och stjäler hans bil (målet till varför de är där). Vad som följer är ju din standard hämnd story, där John Wick gräver upp sin gammla utrustning som han begravt under cement i sin källare, och går på en mördar rampage igenom hela den brotts organisation som Iosef's far Viggo (Michael Nyqvist) är ledare över. Vilket råkar vara samma person som hade låtit Wick lämna lönnmördar världen till att börja med, mot att han lyckades åstakomma en omöjlig uppgift, vilket placerade Viggo som ledare över hans kriminella organisation.

                    Jag tycker Keanu Reeves gör sin roll rättvisa på alla sätt och vis. Många av de andra skådespelarna i filmen gör sina roller bra också. Specielt då Ian McShane står ut för mig, som spelar ägaren utav "The Continental Hotel" i New York... där "Continental Hotel" i denna världen ju är en kedja utav "undrevärlden hotel" (eller något) med samma namn världen över, som förser undrevärlden med vad de kan tänkas behöva, men med en av de få reglerna utav "No business on Continental grounds", vilket gör det till mer eller mindre ett safe haven. Och att bryta den reglen är inte rekommenderad.

                    Filmen är snyggt inspelad, striderna är riktigt bra koreograferade och filmade, och skådespelarna gör sina roller bra som sagt. Specielt Reeves kan man se att han har spenderat väldigt mycket tid med att träna inför denna filmen, för att han gör majoriteten utav alla stuns själv igenom hela filmen, och han gör dem väldigt bra också. Han är verkligen en person som get 100% i sin dedikation till att ge en autentisk bild utav vad det är han spelar.

                    Den har helt enkelt allt man kan tänkas att man vill få ut utav en film som detta.

                    Så jag ger John Wick (1) en 4.5/5 i betyg.

                    - - - - -

                    John Wick: Chapter 2:

                    Vilket återigen är en "neo-noir action thriller film", där Keanu Reeves åvervänder i rollen som John Wick. Filmen börjar bara några timmar efter slutet utav ettan, där Wick har mer eller mindre vunnit sin kamp och fått revange för vad som hände i början utav ettan. Men helt klar är han inte, för hans bil är fortfarande på vift. När han väl hittar den så visar det sig att den finns i händerna på Viggo's (Michael Nyqvist ju) bror Abram (som spelas utav Peter Stormare), som är ledare över sin egen mindre kriminell organisation. Efter en längre kamp mot vad som verkar vara mekaniker-gangstrar (och som involverar en hel del bilkrashar) så har Wick vunnit, tvingat ur ett muntligt fredsavtal med Stormare som seglas med vars en snaps (av vodka gissar jag på), och fått tillbaka sin bil (om än i ett stadiet utav skrotbil). Och tillslut så kan Wick andas ut, gräva ner sin gammla utrustning igen under cement i källaren, sitta ner, och försöka samla ihop det lilla han har kvar av ett så kallat "normalt liv", med sin nya hund, och för alltid ha lämnat den branchen som han så abrupt drogs in i igen i början utav John Wick 1. Och där kunde kanske storyn som helhet kunnat sluta, med Wick sittandes på golvet framför sin nu åternergrävda utrustning, med resten utav hans liv som pensionerad lönnmördare framför sig (hade visserligen varit en kort film, knapt över 19 minuter ju).

                    But... no rest for the Wick(ed)... heh... För det ringer på Wicks dörr, och han tvingas in i det livet igen pga att han svor en blodsed på en så kallad "Marker" till personen på andra sidan dörren, en person vid namnet Santino D’Antonio (spelad utav Riccardo Scamarcio). Han hade varit en av orsaken till att John Wick hade lyckats med sin omöjliga uppgift till Viggo för att kunna lämna lönnmördar livet... och här är han nu, efter han hört att det verkade som Wick var tillbaka i spelet, och kräver in den tjänsten som han har rätt till att utkräva utav Wick. Wick är tveksam först, han är ju pensionerad... men efter lite "övertalning"... så går han tillslut med på det. Målet dock, som D’Antonio vill att Wick ska lönnmörda, är D’Antonio's egna syster Gianna D'Antonio (spelad utav Claudia Gerini), han vill ha den possitionen som hon är på väg att få i undrevärlden... men, en Marker är en Marker, det är en blodsed som ska vara obrytbara, så Wick sätter ut för att få det gjort, och tillslut kunna för alltid lämna det livet bakom sig, och gå tillbaka till att vara pensionerad.

                    Precis som ettan så är tvåan snyggt inspelad, striderna är återigen bra koreograferade och filmade, skådespelarna gör sina roller bra, etc. Och återigen så visar Reeves sin dedikation till träning inför filmen och att ge an autentisk bild utav vad han spelar... där det sagts att Reeves själv gjorde en ca 90% utav alla hans karaktärs stunts i filmen.

                    Den har helt enkelt allt man kan tänkas att man vill få ut utav en film som detta. Det enda jag inte helt vet just nu är vilken av filmerna jag gillar mest, och jag tror inte att jag kommer någonsin komma fram till det heller. För jag kommer alltid vilja se båda filmerna, och varje gång jag kommer se en av filmerna så kommer jag se båda två på raken. Stör mig dock fortfarande på att de inte vissade John Wick 2 på bio i min stad (bara några få ställen i Sverige visade den alls)...

                    Så jag ger John Wick: Chapter 2 en 4.5/5 i betyg.

                    Kommentera


                    • #11
                      Där är två andra saker som jag vill kommentera på när det gäller båda Wick filmerna också. Men pga storleken på allt jag skrev om både filmerna och det nedan, så lägger jag dem i ett helt eget inlägg. Eventuelt några få spoilers för smågrejer i Wick filmerna förekommer.

                      - - - - -

                      Första grejen.

                      En av de absolut starkaste grejerna (vid sidan utav hela action biten) med dessa filmerna är hur bra de är på att bygga upp världen i filmerna. För hela den här undrevärlden kulturen som de bygger fram, hela mythosen och allt, är riktigt bra. Alla de här smågrejerna som de introducerar oss till, må det vara att allt betalas i de där guldmynten (där värdet utav dem kan variera kraftigt, allt från en enda drink, till ett vapen, eller en tjänst, rum för natten, etc... det kostade honom 12 mynt att städa undan 12 kroppar ju), och hela undrevärlden-hotel-kedjan "Continental Hotel's" och de som arbetar på dem, hur det fungerar när man ger ut en order för en hit på någon via att man ringer till de där kvinnliga telefonoperatörerna som ser ut som om de kommer nästan rakt ur 40-50'talet (fast med tatueringar... XD ), hur polisen verkar totalt veta vad som händer men håller sig ur det hela när de förstår vad som pågår ("You, uh, workin' again?" scenen t.ex från ettan när polisen knackar på, länken går till IMDB), och alla andra folk som skräddarna, vapenförsäljaren/Sommelier som pratar som om han håller på att förbereda en kvällslång måltid, m.m och m.fl.

                      Få filmer utav det här slaget gör detta bra, eller gör detta överhuvud taget... vilket jag tycker är väldigt synd, för det ger filmerna så mycker mer att man försöka arbeta in sådant här. Att se Wick filmerna får mig till att vilja utforska den världen mer, veta mer om hur allt funkar, och kanske till och med få spela i en sådan värld... må det vara som penna och pappers rollspel, eller i tv/data-spels typen utav spel (i både fps/3rd person shooter still, eller som ett mer traditionelt rollspel). Fler filmer utav detta slaget bör försöka göra så här, för jag tror det är en utav anledningarna till varför John Wick filmerna har fastnat så hårt för många av oss... inte bara pga hur bra fighterna är, men också pga att det här världsbyggadet som de lyckats skapa för dem.

                      - - - - -

                      Andra grejen.

                      På många sätt och vis så kan jag kanske förstå alla de som eventuelt tycker att där är mycket med John Wick som är kanske mediokert... att det är din standard action rulle, där folk slåss och dödar varandre konstant, etc... och jag kan specielt förstå det om den personen kanske inte igentligen är en fan utav actionfilmer alls. Men jag är utav åsikten att John Wick är kanske en av de bästa actionfilmerna som har kommit ut ur "västvärlden" under de senaste 20-30 åren, men definitivt en av de bästa specielt under de senaste 10-15 åren.

                      John Wick filmerna gjorde samma grej för mig för action filmer, som The Raid filmerna gjorde för mig med Martial Arts filmer... de blåste ett nytt liv i de genrerna för mig. Detta är generelt genrer som har väldigt länge varit lite stela (senaste 10-15 något åren kanske), och nästan utdöendes på vissa sätt och vis, specielt din "bogstandard" typ utav action/martial arts film... där det ofta krävdes andra grejer med filmerna för att dra in folk att se dem (t.ex en setting utav superhjältar eller något). Men dessa filmerna visade som sagt att det går att skapa filmer där actionbitarna i filmen är nog att sälja filmen till tittarna... för trots vad jag säger ovan om Wick filmernas förmåga att världsbygga, så hade jag gillat dem filmerna nästan lika mycket om det bara hade varit action scenerna som filmerna hade haft att sälja mig på.

                      Mycket av detta beror på hur allt från fightscener, till standard action scener, mm, har spelats in och har presenterats till oss i filmen. För vad många kanske inte igentligen märker, när de ser/har sätt Wick filmerna, är att där är nästan inga "jump cuts" alls i filmen, och inte heller är där hela den här "shaky cam" grej i någon större utsträckning alls. Med John Wick så har man gått tillbaka till en "äldre stil" med detta kan man väl säga, som det brukade vara för rätt många år sedan innan jump cuts och shaky cam blev en stor grej inom action, där alla började använda det i mer eller mindre alla action scener som fanns i en film. Och detta har betydelse för att det kraftigt förändrar hur en action scen ser ut, hur man hanterar den, och specielt gör att man väldigt lätt kan se vad som faktiskt pågår i scenen (åtminstone om de har gjort ett bra jobb).

                      Delar av anledningen till att jump cuts och shaky cams används är ju pga att det kan ge en scen en känsla utav action, utav snabbhet, och adrenalin och annat sådant. Och när det används på ett bra sätt så ger det något till scenen ju. Men... många har svårt att använda det med måtta... vilket ofta leder till problemen med jump cuts och shaky cam, vilka är att det kan göra en action scen oerhört rörig, svår att följa, och oerhört tröttsam att försöka titta på, där man inte vet vad som händer i scenen igentligen, och/eller varför vissa saker händer (som varför en av snubbarna helt plötsligt faller till marken eller något). Det kan också göra att en rätt simpel scen ser oerhört löjlig ut. Som en av de vanligaste exemplena, som pekas ut på nätet med detta, är en scen ur en av Taken filmerna där huvudkaraktären ska ta sig över ett stängsel (länk går till youtube)... på 7 sekunder är där 13-14 olika jump cuts + lite shaky cam på det, det ser löjligt ut helt enkelt. Till och med filmer som jag gillar mycket, som Jason Bourne filmerna, tenderar att använda mycket av sådant här aldeles för mycket... där jag ofta önskar att de bara lät scenen få spela ut utan jump cuts och konstant skakande kamror.

                      Och detta är också en av grejerna som är både bra, och dåligt med, jump cuts och shaky cams... att de är oerhört bra på att dölja en skådespelares oförmåga att utföra en viss handling, och jump cuts är också väldigt bra på att helt byta ut skådisen mot stuntpersonen och sen tillbaka till skådisen när grejen är utförd. Må det vara att de är oförmögna att ta sig över ett stängsel på ett någerlunda bra och snabbt sätt, eller att personen har i närheten utav ingen martial arts träning alls, eller att de helt enkelt har blivit lite för gammla för att kunna utföra vad de brukade kunna lätt som yngre (ser detta med en hel del utav de gamla 80- och 90-tals action skådisarna som fortfarande gör sådana filmer/scener som de blev kända för, specielt inom martial arts varianterna av action filmer, som t.ex JCVD och Dolph Lundgren).

                      Sättet som John Wick filmerna är inspelade på dock är ju att ha en stabil kamra, som är lite mer tillbakadragen ifrån action scenen, man brukar också få mycket längre kontinuerliga actionscener med sådant här också... vilket gör att man oftast ser mer av helheten av vad som händer, slipper konstanta jump cuts och liknande allt för mycket, och där inga av misstagen kan döljas igentligen till någon större nivå (mer än att man kanske kört om scenen om och om igen till den blev så nära perfekt som möjligt). En persons oförmåga, eller avsaknad utav kunskap/skicklighet, i vad de ska göra syns direkt i scenerna inspelade på detta sättet. Så för att de ska funka så krävs det att antingen skådespelaren är oerhört skicklig på det de ska göra, eller har åtminstone haft rätt mycket träning inför scenerna... eller att de är väldigt bra på att byta ut skådespelaren mot stuntpersonen, och har stuntpersonens ansikte dolt på ett bra sätt, för att sen byta tillbaka till skådisen. Ofta så krävs det ju en skådespelare som Keanu Reeves för att kunna köra en hel scen som detta, någon som är villig att lägga ner den tiden och träningen som det krävs för att få grejer till att se så snyggt ut som det gör i Wick filmerna.

                      Detta är en av anledningarna (bland många) till varför Netflix tv-serie Daredevil har fått så mycket beröm som den har fått, för stora delar av den seriens actionscener och fighter har spelats in med denna typen utav sätt. Och de flesta av dem är spektakulära pga det. Skådespelaren som spelar Matt Murdock har så långt jag vet inte någon martial arts bakgrund, men tränade väldigt mycket inför serien. Plus att serieskaparna var väldigt bra på att byta in och ut skådisen för stuntmannen när det behövdes, mitt under en pågående scener också i vissa fall. Samtidigt så fick Iron Fist en hel del kritik för en hel del fightscener, trots att de använde liknande inspelningstekniker, och specielt de där Danny Rand var en av kombatanterna... och mycket av det kom faktiskt ner till att likt John Wick så ser man nästan alltid Danny Rands ansikte när han slåss, så skådespelaren måste ju göra mycket av jobbet själv (till skillnad från Daredevil, där han ju använder en mask som gör det lättare att skifta med stundpersonen)... skillnaden där dock mellan Keanu Reeves och Danny Rands skådespelare var att han fick bara 3 veckors intensiv förträning innan de började filma serien, plus att han ofta bara hade en väldigt kort tid innan de flesta scenerna att lära sig fight koreografin på också. Med mer tid än så är jag säker på att han hade kunnat gjort ett lika bra job som både Daredevil skådisen, och Keanu Reeves gjorde... får se hur det blir med Defenders när den kommer, om han fick mer träning innan den eller inte.

                      I alla fall... Båda Wick är ju både skrivna och regiserade utav stuntmän, personer som har arbetat som stuntpersoner under många år. Faktiskt så är det stuntmän som arbetade med Keanu Reeves i Matrix filmerna som ligger bakom Wick filmerna. Och det syns i filmerna att så är fallet, för där var nog inte en enda actionscen som jag såg i filmerna som kändes konstiga eller fel eller något. Så... pga detta så ser jag John Wick filmerna som en klart skinande stjärna bland action filmer, för den pekar på vad man kan göra med action scener om man inte bara förlitar sig på jump cuts, shaky cams, cgi, och allt annat som eventuelt används. Alla de sakerna har sin plats i actionfilmer, helt klart, men det måste används vid rätt tillfälle, och i måtta, så det inte bara blir en enda stor röra utav det. Förhoppningsvis så betyder detta att vi kommer få se fler action och martial arts filmer utav dessa slagen, där de tar till sig vad filmer som John Wick och The Raid kan lära dem om hur en action scen kan se ut om man lägger ner den tiden som krävs för att skapa något sådant.


                      jaja... babbel babbel babbel... XD Har säkert upprepat mig om och om igen. /end

                      Kommentera


                      • #12
                        Rhodryn: Intressant och tydligt, jag har tänkt om första filmen (har inte sett andra) att jag inte fattar vad som skulle göra den på minsta vis intressantare än vilken annan hämndfilm som helst. Bra action, jo förvisso - historia, absolut inte. Nu förstår jag hur man kan se på filmen (och filmerna), och faktiskt uppskatta den som värd något mera. Tackar. :)

                        Kommentera


                        • #13
                          Ursprungligen skrivet av Voldstagg13 Visa inlägg
                          Rhodryn: Intressant och tydligt, jag har tänkt om första filmen (har inte sett andra) att jag inte fattar vad som skulle göra den på minsta vis intressantare än vilken annan hämndfilm som helst. Bra action, jo förvisso - historia, absolut inte. Nu förstår jag hur man kan se på filmen (och filmerna), och faktiskt uppskatta den som värd något mera. Tackar. :)
                          Tror det nog är mer jag som borde tacka dig, Voldstagg... för att du på något sätt tog dig igenom den absoluta flervåningsväggen utav text som jag orsakade på denna tråden, och för att du verkar ha lyckats gräva fram de faktiska kornen som jag försökte uttrycka. XD

                          Jag önskar verkligen att jag var bättre på att säga vad jag har att säga på ett mycket bättre, men specielt mycket kortare, sätt. Skulle underlätta livet för alla inblandade... inklusive mig själv, för jag skulle spara in en massiv mängd med timmar på det... XD

                          Så som sagt... tack Voldstagg. XD

                          Kommentera


                          • #14
                            Jag har sett Reign of Assassins.



                            En gång i tiden fanns en buddhistmunk, Bodhi, som mumifierades. Sedan dess tror alla att den som äger munkens kvarlevor får mytiska krafter.

                            Den svarta stenen är en grupp lönnmördare och de är ute efter Bodhis kvarlevor som premiärminister Zhang äger. Men Ösregn (Michelle Yeoh) snor kvarlevorna och flyr, dödar Zhangs son Renfeng (Jung Woo-sung) innan hon försvinner iväg.

                            Så hon byter identitet till Zeng Jing och gömmer sig mitt bland folk som en tygsäljerska. Hon blir kär i och gifter sig med Jiang Ah-sheng (Jung Woo-sung) och de kunde ha levt lyckliga i alla sina dagar om inte Hjulkungen (Wang Xueqi) och resten av Svarta stenen kommer ikapp.

                            ---

                            Det här var en trevlig rulle. Fajterna är precis så koreograferade och överdådans häftiga som man kan förvänta sig från den här sortens filmer. Det är inte riktigt Jackie Chan-nivån på humorn: definitivt inte fysiskt clowneri, utan mer varm och mysig humor.

                            Kommentera


                            • #15
                              Jag har sett The Transporter Refueled.



                              Frank Martin (Ed Skrein) är ex-elitsoldat och ex-legosoldat som numera jobbar med att transportera hemliga paket för personer med tveksamt rykte. Han anlitas av Anna (Loan Chabanol) att transportera två "paket", Maria och Qiao (Tatjana Pajkovic, Yu Wenxia) från en bank till ett gömställe, där Gina, den fjärde kvinnan i gruppen, håller Franks far (Ray Stevenson) som gisslan. De fyra är avhoppade sexslavar som jobbade för Arkady Karasov (Radivoje Bukvic), och bankrånet är ett första steg i en hämndplan.

                              ---

                              Nä, det här är ingen bra film. Men den har en del coola slagsmål och ett par ännu coolare biljakter, och den kan säkert inspirera till något Feng Shui-äventyr.

                              Annars ser jag faktiskt ingen större anledning att se den.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X