Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

WRNU:s bokklubb Tredje Kvartalet 2017

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Platon, 20 September 2017, 15.52
5 responses
131 visningar
1 gillar
Rangertheman  
Skapad av Brior, 21 September 2017, 14.20
20 responses
758 visningar
9 gillar
wilper
av wilper
 
Skapad av krank, Igår, 23.07
0 responses
11 visningar
0 gillar
krank
av krank
 
Skapad av Stareater, 21 September 2017, 18.10
1 response
48 visningar
0 gillar
Feuflux
av Feuflux
 
Skapad av Lambendil, 05 September 2017, 12.18
34 responses
651 visningar
1 gillar
Lambendil  
Skapad av lilonjo, 21 September 2017, 09.35
3 responses
108 visningar
0 gillar
Arfert
av Arfert
 
Skapad av wilper, 20 September 2017, 11.08
14 responses
318 visningar
2 gillar
RedMoon
av RedMoon
 
Skapad av Hellzon, 01 April 2017, 22.24
1 response
148 visningar
0 gillar
Schwen92  
Skapad av God45, Igår, 07.21
8 responses
134 visningar
1 gillar
God45
av God45
 
Skapad av Lambendil, 20 September 2017, 09.24
15 responses
258 visningar
1 gillar
Lambendil  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • WRNU:s bokklubb Tredje Kvartalet 2017

    Reglerna är enkla:

    Läs något. Skriv något om det här.

    Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också. :)

    Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

    Länk till lista över lästa böcker

  • #2
    Jag har läst klart Iain M Banks Matter och har därmed läst samtliga Culture-romaner han skrev (samt the Algebraist).

    Jag läste Surface Detail och Hydrogen Sonata långt före jag bestämde mig för att läsa resten av böckerna, så min ordning är lite rörig. Inte för att det spelar jättestor roll, då böckerna i stort sett är fristående utöver Consider Phlebas.

    Vi befinner oss i en värld i brytning mellan medeltid och industriell revolution, när ett mord får kronprinsen Ferbin att ge sig iväg för att söka hjälp utanför världen, bland utomjordingar.

    Boken är... ok. Den är som de flesta andra Culture-böcker välskriven. Som vanligt med Banks så är det gott om sidor vilket jag inte ser som egenvärde. De är inte som vissa av de andra böckerna av honom men boken kunde antagligen också kapats till en tredjedel utan större förlust. Det åsido, utöver att jag tröttnat rejält på primitiva folk som fokus i science fiction (lite som antikens Grekland i Star Trek tycker jag konceptet knappt håller för en berättelse) så funkar den hjälpligt... Förutom att:

    Spoiler: 

    Allvar, det här är spoilers.

    Hela boken verkar menad som någon slags mystery box där vi ska fråga oss saker som förrädarens motivation (som verkar koka ner till maktbegär underblåst av idiotiska utomjordingar - och sedan dör alla av Deus Ex Machina).

    Sedan tar boken en evighet att komma någonvart, folk dyker upp och dör ungefär lika fort, huvudtrådarna till en slags huvudhandling (eller avslutande sidohandling) introduceras upp långt in i boken med nytt mysterium som mer eller mindre förblir olöst - och den frågan är egentligen inte "varför byggdes skalvärldarna" eller "varför ville Iln förinta dem" utan "vad är det här för idiotiskt fängelse/låsningsmekanism"? Och egentligen faller allt på att det inte finns någon data åt något håll - och det verkar inte heller vara berättelsens fokus.

    Det är sidoberättelser som vävs samman, men den mest koherenta delen som får mest plats är den förlagd till den primitiva civilisationen.


    Inversions är en tajtare berättelse, med mer intressanta frågeställningar. Matter är mer någon slags försök till att göra en uppstyrd handling av "händelser som de sker". Jag gillar Matter mer än Inversions, men ingen av dem ligger högt på min Culture-lista. Det stora problemet är kanske, utöver att jag inte gillar medeltida fantasy med rymdskepp som utger sig för att vara science fiction, att Banks karaktärer är ganska själlösa. Det är något med agens, någon avsaknad av personlighet eller annan faktor som jag inte kan uppfatta som gör att jag inte fäster mig vid dem. Banks styrka är intressanta koncept och världar, och den här boken hade behövt själar att befolka materian med.

    Sammanfattning: Matter är OK. Liksom Inversions och The State of the Art kan jag bara rekommendera den om man vill läsa alla Culture-romaner.
    Last edited by Max Raven; 15 August 2017, 18.46.

    Kommentera


    • #3
      Jag har just blivit klar med Peter F. Hamiltons Night without stars.

      Hamilton är lite av ett "guilty pleasure" för mig. Jag tycker ganska rejält illa om honom rent politiskt, men hans böcker lyckas ofta väldigt bra med att dra in mig och få mig att vilja läsa vidare.

      Det finns några saker man kan räkna med när man läser något av Hamilton:
      • Antisocialism
      • Sexism och chauvinism
      • Nationalism
      • Konservatism
      • Explicita beskrivningar av unga människor, oftast byxmyndiga i svensk lagstiftning men inte sällan under 18, som har ganska explicit sex. (Seriöst, den här karlns böcker är som scifi-Grottbjörnens Folk).
      • Flera berättelsetrådar som vävs ihop från olika håll.
      • Mäktig, episk rymdopera.
      • Många sidor.
      • Något slags fantasyinslag.
      De här sakerna kan man naturligtvis vara mer eller mindre positivt inställd till. Jag är väl i allmänhet mycket mer positiv till de senare grejerna på listan än de förra.

      Night without stars är i mina ögon en av Hamiltons bästa. Den har, så att säga, de bra delarna av listan men inte speciellt mycket av de dåliga. Visst syns lite antisocialism, men den är ganska bra begravd och den sovjetkritik den ju egentligen innebär tror jag få socialister idag inte kan skriva under på. Fantasyinslagen är här också ganska få, och teknologinivån lagom hög så att inte jag som hatar medeltid blir uttråkad.

      Boken bygger i stora delar på hans tidigare Commonwealth- och Voidtrilogier och är ett slags fortsättning av The abyss beyond dreams. Överlag har han blivit mycket bättre med åren, det är mindre sunk i hans senare produktion än i hans tidigare. Jag tror hursomhelst att den här boken går att läsa separat, även om början nog blir lite lurig (det var den för mig också, det var ett tag sedan jag läste de tidigare böckerna). Sedan är det ju så med återkommande karaktärer att det hjälper om man faktiskt lärt känna dem tidigare, och redan har band till dem.

      Boken handlar, i korthet, om ett solsystem som av anledningar som spoilar tidigare böcker befinner sig jättelångt från resten av galaxen. Människor bor på en av planeterna och de är under anfall från arga utomjordingar. Samhället är den totalitära fortsättningen av en idealistisk revolution för att få bort en diktator. Och tja, en ny faktor dyker upp från ett oväntat håll och kan sätta saker och ting i rullning, både påverka samhället och striden mot utomjordingarna.

      Bör man läsa den här? Tja, om man gillar rymdopera och långa böcker och står ut med Hamilton i allmänhet tycker jag nog faktiskt det.

      Kommentera


      • #4
        Jag har läst klart Sleeping Giants av Sylvain Neuvel. Jag minns inte riktigt varför jag började läsa den - jag ville fortsätta läsa scifi trots att jag typ verkar ha slut på favoriterna Banks och Reynolds och Hamilton. Och så tipsade nån om den här, och jag gav den en chans.

        Den är inte så bra. Karikatyrmässiga karaktärer, en ganska oengagerande plot med lite för mycket deus ex machina. Den utger sig för att vara nå't man borde läsa efter att man läst World War Z och The Martian, och det betyder nog mest att den som påstår det inte förstått någon av böckerna. Den enda likheten är väl i det narrativa greppet - boken består av intervjuer, rapporter etc snarare än traditionell prosa.

        Så. Mitt stora problem med plotten är att dess huvudsakliga uppgift är att berätta hur cool författarens mechadesign är. Och den är inte speciellt cool. Den är typ på nivån "något jag kunnat rita på rasten i gymnasiet". Det är lite för mycket "oj, kolla vad coolt, nu har de upptäckt att de kan göra X med den" och lite för lite om hur den faktiskt funkar.

        Nå. Medioker plott, karaktärer som är trista och platta, hela grejen känns som något slags rahxephon-fanfic som av nån anledning publicerades.

        Men.

        Öh, jag vet inte. Men jag är lite sugen på att läsa nästa bok. Inte så sugen att jag är beredd att lägga de 130 spännen de vill ha för E-boken, men lite sugen. Den var lättläst, det var ingen traditionell "hero's journey", den hade ett par oväntade vändningar.

        Kommentera


        • #5
          Vårt matematiska universum



          Sommarens semesterbok blev "Vårt matematiska universum" av Max Tegmark.

          Max Tegmark är antagligen Sverigen kändaste nu verksamma fysiker och hans verksamhetsområde inom fysiken äör kosmologin: "det vetenskapliga studiet inom astronomin och fysiken av universums uppkomst och utveckling och dess storskaliga struktur."

          Den bok jag fick tag på var en 500-sidors pocket som har flera svart-vita förkrympta bilder och han hänvisar ett par gånger till färgerna i bilderna så jag antar att originalet är en stor bok (så bilderna inte blir så små) i fyrfärgstryck.

          Denna bok kan sägas bestå av flera olika delar.
          - Dels kan man se det som Max' självbiografi där han på ett personligt och underhållande sätt berättar om sitt liv och vad det egentligen är som han och hans fysikerkollegor ägnar sig åt på dagarna (och nätterna).
          - Dels kan man se det som en snabbkurs i vad fysiken uppnått, från antiken till nutid (och med nutid menar jag fram till för något år sedan då boken trycktes).
          - Dels kan man se det som Max' forum för sina mer vansinniga (och inte helt rumsrena) idéer om multiversum.

          En del av boken ägnas åt fysiker som av olika anledningar blivit förföljda. Som Giordano Bruno som blev bränd på bål år 1600 bl.a. för sin åsikt att det finns flera världar än jorden. Och Galileo Galilei som år 1633 dömdes till husarrest resten av livet för sin åsikt att jorden snurrar runt solen och inte tvärt om.
          Även om det inte sägs rakt ut så anar man att Max, med sina multiversum-teorier, jämför sig med Bruno och Galilei.

          Det "intressanta" i boken är givetvis Max' fyra versioner av multiversum.
          För att förstå de första versionerna måste man förstå vad Max menar med universum: i det här fallet menar han det observerbara universum som ser ut som en sfär med radien 46 miljarder ljusår. Det är kort och gott det som vi kan observera från jorden. Eftersom ljuset behöver tid för att färdas från avlägsna platser till jorden så betyder det att ljuset från avlägsna platser är väldigt gammalt. De äldsta sakerna vi kunnat observera är bara från 400 miljoner år efter big bang och det är idag omöjligt att se längre bort/bakåt i tiden än så.

          Vad finns bortom det som vi kan se? Antagligen bara mer av det vi kan se, d.v.s. mer galaxer och stjärnor. Här gör Max ett antagande: om inflationsteorin är sann och Universum är platt (vilket de flesta fysiker idag anser) så fortsätter universum i all oändlighet. Därför finns det oändligt många universum-sfärer med den observerbara radien 46 miljarder år. Det är detta som är Multiversum-I.
          Och det är här som de första konstigheterna dyker upp. Ni har säkert hört historien att om oändligt många apor skriver skrivmaskin så kommer en av dem förr eller senare att skriva Shakespears samlade verk. Det låter knäppt, men det är så oändligheten fungerar. Faktum är det ännu knäppare än så: det är inte bara en apa som kommer att skriva Shakespears samlade verk, utan oändligt många apor.
          Det betyder att färdas man tillräckligt långt bort i det oändliga universum kommer man förr eller senare att stöta på en exakt kopia av sig själv. Det är inte bara du som läser det här inlägget, utan en kopia av dig gör detsamma väldigt väldigt långt bort. Och eftersom universum är oändligt finns det faktiskt oändligt många kopior av dig. Och alla dessa kopior kan vara identiska med dig eller skilja sig på något sätt. Kanske har de bara andra kläder på sig, kanske är de USA:s president, kanske är de sauropoder istället för humanoider, kanske lever de i en galax lång lång borta och de brukar spela rollspel med deras bästa vänner Luke Skywalker och Han Solo - de brukar spela ett konstigt rollspel om en konstig värld där det finns ett stort land som styrs av en president som heter Donald Trump.
          Om universum är oändligt finns ALLT i det någonstans.

          Nu kan man tycka att det är lustigt att en person som är professor vid MIT för fram så konstiga åsikter. Problemet är att OM inflationsteorin är korrekt och OM universum är platt så är det så här universum fungerar.

          Vi hoppar lite till Multiversum-III. Ni har säkert hört talas om Schrödingers katt: man stänger in en katt i en låda och i lådan kopplar man en giftig cyanidkapsel till en radioaktiv atom. När atomen sönderfaller utlöses cyanidkapseln och katten dör. Du väntar en timme efter att du stängt in katten. Är den död eller levande? Enligt kvantfysiken är svaret att den är både död och levande på samma gång tills du tittar efter - då kollapsar kattens vågfunktion och den blir antingen död eller levande.
          Detta låter som Hokus Pokus för de flesta, men faktum är att det är på detta viset som kvantdatorer fungerar.
          Nu gör Max ett nytt antagande: säg att Schrödingers vågfunktion faktiskt inte kollapsar, utan "delar" på sig: när du öppnar lådan så skapas två universum, ett där katten är död och ett där den lever.

          Man kan tycka att detta är stolligt, men Max visar att Schrödingers vågfuntion mycket väl kan tolkas så att den aldrig kollapsar. Faktum var att "vågfunktionens kollaps" infördes under mellankrigstiden just för att ekvationen skulle bli enklare att lösa och man därmed skulle slippa multiversum - men det är inte alls säkert att vågfuntionens kollaps är den rätta lösningen.

          Sedan blir det riktigt riktigt konstigt.
          De flesta fysiker säger idag att matematiken beskriver den yttersta verkligheten. Max går ett steg längre:
          Han visar att att sjäva rumtiden kan beskrivas rent matematiskt - utan att blanda in några fysiska faktorer överhuvudtaget.
          Han visar också att elementarpartiklarna kan beskrivas som rent matematiska objekt utan att blanda in fysik.
          Kort sagt så beskriver inte matematiken den yttersta verkligheten, utan ÄR den yttersta verkligheten.

          Är det här en bra bok och finns det någon sans i det Max skriver?
          Jag tycker att det är en mycket underhållande bok som ger en inblick i en modern fysikers liv.
          Däremot är jag inte så glad över att vanliga lekmän tar åt sig av Max' idéer. Problemet är nämligen att vi idag varken kan bekräfta eller förneka multiversums existens och det enda det leder till är knäppgökar som skriver böcker som Livet med kvantfysiska glasögon.
          Observera att jag inte är emot tanken på multiversum. Vad jag är emot är att man för fram teorier som inte kan falsifieras. Kommer däremot någon på ett experiment som kan falsifiera multiversum är jag för att genomföra det.

          Kommentera


          • #6
            Jag har läst Hyperion av Dan Simmons. Efter den synnerligen lättsmälta Sleeping Giants som jag läste precis innan så var detta lite som att gå från att åka trehjuling till att rida något slags svävarmotorcykel. Eller ja, det var väl kanske inte den bästa liknelsen; men min poäng är väl ungefär: Hyperion är betydligt bättre och mer komplex, vilket var en skarp kontrast och det tog mig ett tag att komma upp i varv.

            Hyperion är skriven med rätt informationstät prosa, där långtifrån alla koncept, namn eller företeelser egentligen förklaras. Väldigt mycket är underförstått och fantasiväckande snarare än konkret. Jag tycker om sådant; det ger lite mer tuggmotstånd i läsandet och innebär samtidigt ett mycket effektivt och mäktigt världsbygge.

            Det tog mig tydligen 48 timmar att läsa den här, säger min Kobo. 480 sidor. Jag har fått mersmak. Men först ska jag ta mig igenom Waking Gods, uppföljaren till Sleeping Giants... Jag är nära att få whiplash av de kraftiga svängningarna i kvalitet och komplexitet...

            Jag var lite sur på slutet av boken, men nu har jag ju fått reda på att det finns en uppföljare som tar berättelsen vidare. Så nu är jag glad igen.

            Kommentera


            • #7
              Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
              Jag har läst klart Sleeping Giants av Sylvain Neuvel.
              Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
              Men först ska jag ta mig igenom Waking Gods, uppföljaren till Sleeping Giants
              Jag äger bägge.
              Jag kommer aldrig orka läsa igenom någon av dem.
              Jag önskar att forumet hade smiley som ser ut som en döskalle.

              Kommentera


              • #8
                Nu har jag läst Waking Gods då. Andra boken i The Themis Files, där Sleeping Giants var den första.

                Efter att ha läst Hyperion kändes det lite som när man trycker i sig en burgare på McDonalds på två minuter och inte tycker att den påverkade ens hunger- eller mättnadskänslor alls. Det var en mycket kort smakbit som var över innan jag hann reflektera över den och som inte lämnade något vidare avtryck.

                Det är typ samma grej som den första boken. Jag tror att de kan bli en hyfsad film. Men några fantastiska böcker är de inte.

                Spoiler: 
                Men, alright, de dödade faktiskt den karaktär jag trodde var minst sannolik att dö.


                Så... Ett ljudligt "meh". Nu ska jag fundera på om jag ska varva med en Agatha Christie eller om jag kastar mig på uppföljaren till Hyperion direkt.

                Kommentera


                • #9
                  Jag har läst Agatha Christies The Moving Finger, eftersom jag inte var säker på om jag läst den förut eller ej. Det är jag fortfarande inte. Det här är den 42:a Christieboken jag läser, så jag tänker att det är OK om jag börjar blanda ihop dem.

                  Jag tyckte om den här. Dels för att jag uppskattade kvinnoporträtten mycket - flera intressanta och färgstarka personligheter - och dels för att plotten var lite speciell. Bland annat för att Miss Marple visserligen är med, men inte dyker upp förrän ganska sent.

                  Överlag, det här med kvinnoporträtten. Jag gillar att Christie låter både kvinnor och män vara starka, svaga, elaka, obehagliga, inbilska och så vidare. Även om hon ibland fastnar i en vad som med moderna glasögon känns som en väldigt stereotyp syn på könsroller.

                  Det enda jag egentligen inte gillade var nog
                  Spoiler: 
                  att lösningen visade sig bygga på en såpass könsessentialistisk grej - man förväntades alltså som läsare fatta att om en kvinna skrivit de anonyma breven så hade hon minsann fått allt skvaller rätt. För nu var ju skvallret missvisande, alltså måste det vara en man.


                  Men ja, jag vet inte riktigt vad mer man ska säga. Ett syskonpar flyttar till en liten engelsk lanthåla för att brodern behöver vila upp sig efter en flygolycka. Det skickas anonyma brev med elakheter, vilket för all del kan verka relativt ofarligt, om än grund för rykten i en så liten lanthåla som Lymestock, men det blir snart betydligt mer allvarligt...

                  Christie briljerar som vanligt. Jag får definitivt känslan mot slutet att jag BORDE ha kunnat sätta ihop ett och ett själv, men att jag uppenbarligen helt enkelt var lite, lite för dum i huvudet.

                  Kommentera


                  • #10
                    Jag läser Origins of the state and civilization - The process of cultural evolution. Kort kan man säga att den handlar om hur samhället gått från informell auktoritet till formell. Den är från 70-talet, så jag måste undra hur mycket i den som gäller fortfarande. 40 år av antropologisk forskning kan ha förändrat en del. Författaren själv är postmarxist, så hans utgångspunkt är att staten är om inte förtryckande, så i alla fall inte gudagiven eller kanske inte ens nödvändig. Människan har ju levt mesta tiden utan en stat. Jag har inte läst ut den ännu, den är på 300 sidor så borde inte ta så lång tid. Får återkomma om författarens slutsatser. Frågeställningen i sig är givetvis otroligt intressant.
                    Last edited by stenhöna; 13 September 2017, 23.33.

                    Kommentera


                    • #11
                      Jag har läst Shaun Tans Sommarregler. Det är en kort bilderbok jag läste i förbifarten.

                      Boken är fantastiskt målad och helt underbart vacker - kolla gärna själv (https://tinyurl.com/y9h22ksy). Det märks att han förtjänar sitt ALMA-pris.

                      Varje uppslag är en enda mening och en bild. Hela boken SKRIKER att den är en "Vad jag gjorde i somras"-uppsats från någon som spenderade sommaren hos sina kusiner i Ur Varselklotet. Jag tror jag fick minst en äventyrsidé per sida. Med betoning på minst.

                      Rekommenderas stenhårt.

                      Kommentera


                      • #12
                        Läste The Edogawa Rampo Reader, en samling noveller från en av Japans största detektivromanförfattare Edogawa Rampo (1894-1965). En nätt pocket på 239 sidor inklusive förord och anteckningar.

                        Att jag överhuvudtaget läste den här började med en referens i The Kurosagi Corpse Delivery Service. De refererade till novellen The Stalker in the Attic, som översättarens anteckningar nämnde finns översatt för första gången i Reader. Nå, jag älskar Kurosagi, och översättarens rekommendation intresserade mig.

                        Till boken själv: Upplägget är intressant - första hälften är en samling skönlitterära noveller, andra hälften artiklar författaren skrev om sig själv och saker som intresserade honom. Båda är insamlade över Rampos karriär, i ungefärlig kronologisk ordning för båda hälfterna.

                        Den första hälften är kanske den mest intressant skrivna delen - Rampo blandade skickligt mysterium med en grad av osäkerhet och en bit av det groteska och det nästan övernaturliga. Den första novellen, "The Daydream" (Hakuchumu) öppnar med något som kan appliceras på nästan samtliga noveller: "Was it a nightmare or a daydream, or did it actually happen?"

                        Artikelsamlingen (och de två förorden i samband med utgåvan) ger mer inblick i det tidiga 1900-talets Japan/omvärld och författarens bakgrund. Det är intressant men lite mer kämpigt att läsa igenom. Om ni läser författarens pseudonym (Edogawa Ranpo) högt ett par gånger (helst med japansk ljudbild) så bör det framgå att han influerats en del av amerikansk och annan "västerländsk" litteratur - det här var en människa som var passionerad när det gällde fiktion.

                        Rekommenderas hjärtligt. Utöver de utmärkta novellerna i sig så ger de en del inblick i var en stor del av modern Japansk fiktion utgår ifrån - jag kan minnas att jag sett de upplägg som först uttrycks här återanvänds senare, i regel mindre väl genomfört.

                        Kommentera


                        • #13
                          Nu är det gjort.

                          Jag har, efter två års bojkott och tveksamhet till om jag verkligen ville veta slutet, äntligen läst de sista två böckerna Kinslayer och Slayer i min favorit-action-fantasy-serie Gotrex & Felix.

                          Jag läste den första boken "Trollslayer" när jag var elva och nyligen hade börjat med figurspelet Warhammer. Jag härleder figurspelet men kanske framförallt den nämnda bokserien som utspelar sig i speluniversumet till att jag blev bäst i klassen på engelska under mellanstadiet.

                          Eftersom jag alltså räknar serien som en av mina stora favoriter i mitt läsande liv tänker jag ge mig på ett långrandigt inlägg här.

                          Såhär ser alltså de två hjältarna ut som spelfigurer: https://i.pinimg.com/originals/09/0d...8ca9812ee4.jpg

                          Karaktärsbeskrivning överflödig efter att ha sett figurerna, möjligen, men Gotrek är i alla fall böckernas titelfigur, "slayern". En slayer är en dvärgkrigare som dragit vanära över sig själv genom något onämnbart hedersbrott och därför valt att försöka avsluta sitt liv som kamikaze-monsterdödare som reser jorden runt för att hitta en värdig död i strid. Felix är en ung poet (åtminstone ung i den tidiga halvan av serien) som av rent fyllemisstag råkat svära en ed att bli slayerns följeslagare med uppdrag att nedteckna hans öde.

                          Serien började skrivas av William King, som skrev sju böcker mellan 1999 och 2003. Jag slukade dem med glupande intresse under de tidiga s.k. formativa åren, och minns såklart dessa böckerna som de bästa i serien (även om jag var väldigt ung när jag läste dem och kanske finns ett överdrivet nostalgiskt skimmer över minnet).

                          Några av omslagen hör dessutom till mina favoriter i boksamlingen, exempelvis dessa två action-fantasy-mästerverk:

                          http://whfb.lexicanum.com/mediawiki/...emonslayer.jpg

                          https://images.gr-assets.com/books/1...21l/981870.jpg

                          Sedan tappade King intresset och övergav serien, men den fortsattes av först en andra och sedan en tredje författare eftersom karaktärerna var en sådan säker inkomstkälla för förlaget. Med varje författarbyte gjordes ett klipp framåt i kontinuiteten med många års mellanrum i storyn, dessvärre på bekostnad av gamla ärkeskurkar och vissa plot arcs som försvann längs vägen.

                          Och tyvärr blev omslagen allt sämre för varje bok som släpptes, men den estetiska neråtspiralen gällde hela Warhammer-utgivningen, inte bara litteraturen utan även figurspelet som gick från en mästerlig peak i början av 00-talet till att i den mån det fortfarande existerar numera vara ganska taffligt och fult (i min smak, alltså, jag vet att många andra veteraner tycker annorlunda och anser att de nya figurerna är riktigt festliga).

                          De allra sista två böckerna i serien kom 2015 och är skrivna av en fjärde författare vid namn David Guymer som alltså fått gå in och avklara finalen, som föranleddes av spelets nerläggning i samband med den avslutande fluffkampanjen The End Times.

                          För den som inte är bekant med vad som hände med figurspelet Warhammer var alltså End Times en sista (ja, sista!!) kampanj för spelvärlden, där allt skulle dras till sin allra mest dramatiska spets då de onda makterna håller på att vinna och det hela slutar med att världen går under.

                          Man gick från att ha haft en väletablerad och detaljrik spelvärld i status quo under flera decennier till att lägga ner produkten med en sista apokalyptisk kampanj där spelarna blir ifråntagna världen och alla dess karaktärer. Sedan re-bootade man med en post-apokalyptisk version av spelet i ett nytt universum, där både estetiken och spelmekaniken lagt sig närmare den i kvantitet populärare sci/fi-varianten Warhammer 40 000. Jag tillhör den skara spelare som avskyr det nya spelet och som aldrig någonsin kommer förlåta företaget för dess oerhörda svek mot en trogen spelcommunity. Fuck det där jävla Games Workshop. Länge leve minnet av Warhammer.

                          Nåväl, tillbaka till böckerna. De släpptes alltså i samband med den där vidriga End Times-kampanjen som jag bojkottade av ren och skär trots, och storyn utspelar sig därmed vid tiden för världens ofrånkomliga undergång. Felix är gammal och grå nu, nånstans över 50 men det specificeras aldrig exakt, och har sagt upp sin bekantskap med Gotrek efter att denne frigjort honom från deras ed för att Felix ska få leva ett stilla liv med sin käresta. En figur från det förflutna dyker emellertid upp och tvingar ut Felix på ett nytt farlig uppdrag, ut till det apokalyptiska krigets yttersta frontlinjer, och självklart kommer hans vägar åter igen att korsas med Gotrek som också befinner sig i krigets farligaste landsände. Därifrån påbörjas deras gemensamma resa mot det oundvikliga slutet för både dem och för hela spelvärlden (med facit i hand vet läsaren ju rimligtvis att Warhammer-världen verkligen gick under efter detta krig).

                          Guymer, den nye och siste författaren, är en bra skribent. Väldigt bra. Han kan det där med världsbygge. Ja, alltså Warhammer-världen är ju redan färdigskapad och väletablerad, men han är skicklig på att fördjupa sig med egna detaljer om språkbruk, militär organisation, lokal geografi och olika häftiga minikulturer. Det hela känns därmed bara sorgligare att spelvärlden togs ifrån oss.

                          End Times-konceptet vann redan i det första kapitlet över mig eftersom det är en väldigt spännande och effektiv setting. Med facit i hand vedervärdigt sorgligt, alltså att de lade ner hela spelet, men in medias res en väldigt spännande kampanj. De onda makterna har för första gången verkligen brutit igenom och de goda länderna står i brand på riktigt. I denna mardrömslika, apokalyptiska setting får vi följa våra gamla välkända hjältar Gotrek & Felix på deras sista äventyr i den döende världen. Möjligen bör man som läsare ha tillskansat sig större förkunskap av End Times-kampanjens fluff, och jag förmodar att böckerna är tänkta att vara inkluderade i den övriga litterära utgivningen kring kampanjen, men man hänger med tillräckligt i vad som hänt. Tydligen har den ena månen sprängts (Warhammer-världen hade två månar) och lite andra sådana spektakulära grejer som nämns mest i förbigående.

                          Alla böckerna i serien har varit mörka och dystra, vilket ju varit spelvärldens signum. Visserligen med stor charm bland karaktärerna, men alltid med en stämning av undergång. Nu dras det verkligen till sin spets, och det är ingen gladlynt läsning, även om enstaka äventyrliga actionscener är ganska festliga.

                          Jag kallar genren för actionfantasy, för förlaget verkar i alla sina Warhammer-böcker ha krävt blodutgjutelse eller annan våldsam spänningsscen minst var femtonde sida ungefär. När man som jag genom åren blivit allt mindre intresserad av action som underhållning är det lite tröttsamt och jag får erkänna att jag snabbskummade igenom de mest överflödiga av de dussintals stridsscenerna. Det mer intressanta är karaktärernas replikskiften, landskapsmiljöerna och hjältarnas bakgrundshistorier.

                          Det psykologiska spelet mellan Gotrek och Felix ges stor plats i den sista vändan äventyr, och splittringen som uppstått mellan dem är verkligen intressant och tragisk att följa. Man får även slutligen veta vad det var för händelse som vanärade Gotrek till den grad att han blev tvungen att bli slayer. Och det är en jäkla bra story. Ingen besvikelse där.

                          Dessutom är Guymer skicklig på att förmänskliga även de demoniska skurkarna med ett intressantare psyke. Den onde krigsherren i den sista boken har en fullvärdig agenda och en vettig bakgrund. Visserligen var de mest färgstarka råttmagikerna och nekromantikerna i de tidiga böckerna härligt intrigerande, men de väckte inte direkt förståelse för sina handlingar mer än att de var skurkar rakt igenom. Här blir det mänskligare, vilket också blir otäckare.

                          Det var två saker jag inte gillade med de här två sista böckerna.

                          Det ena är en sak jag alltid avskyr, oavsett bokserie, och det är förekomsten av förutbestämda öden och allsmäktiga profetior. När Guymer sent påkommet i dessa allra sista delarna av serien introducerar faktumet att hjältarna hela tiden haft en profetia som styrt deras liv blir jag bara ointresserad. Sådant där trams förtar bara alla tidigare faror och äventyr och gör dem oförtjänt obsoleta. Att någon osynlig hand styrt dem till deras slutgiltiga öde, nä fyfan. Det var något alla tidigare böcker var skonade från. Det inslaget gillade jag inte alls, det är bara ett billigt knep att förhöja hjältenivån.

                          Och även om de nya skurkarna för de två sista böckerna var riktigt coola och välskrivna är det ändå en känsla av besvikelse att ingen av de riktiga ärkefienderna från de tidigare böckerna får återvända och vara med i finalen. De största ärkefienderna råttmagikern Thanquol och nekromantikern Heinrich Kemmler spelar tydligen stora roller nånstans ute i den övriga End Times-kampanjen och skymtar förbi i nån omnipotent vision, men de är inte inblandade i Gotrek & Felix sista äventyr och det blev aldrig nån sista showdown mellan dem.

                          Slutligen måste jag avhandla Gotreks slutöde, det som han under hela seriens gång haft som motivation för sina äventyr. Sedan den allra första boken -99 har man ju undrat vad han skulle få för död, eller snarare vilket monster eller vilken karaktär som skulle lyckas ha ihjäl honom. Under ett av uppehållen av bokutgivningen funderade jag själv över hur jag själv hade skrivit finalen, och vad som skulle ha varit den ultimata motståndaren och den mest episka döden. Jag tänkte mig nog att han kunde få möta någon av de onda gudarna öga mot öga, kanske.
                          Hans slutgiltiga öde i "Slayer" blev verkligen en vändning jag inte tänkt mig, på ett sådär oväntat sätt när man inte är säker på om man gillade det eller inte. (Se spoilerruta för närmare detaljer.)

                          Spoiler: 
                          Faktum är att ett möte med Kaos-gudarna själva blev ungefär vad som hände. Den allra mäktigaste kaos-halvguden, åtminstone, och alla gudarnas mäktigaste demoner typ samtidigt.

                          Vad som händer är att han inte dör i strid mot någon mäktig sista motståndare, utan att han blir utvald av dvärgarnas krigsgud att kliva över till det parallella universumet där demonerna och de onda gudarna bor och för evigt utkämpa en strid mot dem i deras egen mardrömslika hemvist, alltså The Realm of Chaos. Eller kanske skulle man tolkat det som att dvärgarnas egen gud dödade honom, för de möts i evig, och gör honom till en krigar-Jesus-gestalt som återuppstår.

                          I viss mån blir han alltså odödlig och gudförklarad, låst i en evig strid mot de onda makterna ute i helvetets sfär, samtidigt blir han en av få karaktärer som på sätt och vis överlever den gamla världens undergång eftersom han blir kvar i den alternativa demonsfären.


                          Sammanfattningsvis skulle jag säga att det blev en helt okej och faktiskt ganska fint värdig avslutning på serien, som lyckades vara spännande trots att jag visste vad som skulle ske med världen. Men jag hade såklart föredragit om End Times aldrig hänt och att jag aldrig behövt höra namnet Age of Sigmar (som det nya löjliga spelet heter).

                          Det var bra actionfantasy med mycket sorg och elände, och skoningslöst berövat på lyckliga slut. Men karaktärerna och spelvärlden förtjänade bättre... Frågan är om jag är tacksam över att serien fick ett definitivt slut som detta, eller om jag hellre levt i ovisshet...

                          Länge leve Gotrek & Felix, och länge leve det riktiga gamla Warhammer!
                          Last edited by Daniel; 20 September 2017, 00.31.

                          Kommentera

                          Arbetar …
                          X