Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Rollspel.nu's filmklubb 2017 v20

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av talgboll, 26 July 2017, 20.07
37 responses
509 visningar
0 gillar
Dimfrost  
Skapad av Bolongo, 17 July 2017, 09.19
37 responses
891 visningar
0 gillar
Dimfrost  
Skapad av Tomatalven, Igår, 23.32
2 responses
28 visningar
0 gillar
Tre solar  
Skapad av krank, 18 July 2017, 13.05
19 responses
645 visningar
6 gillar
Björn den gode  
Skapad av Äventyr, 22 July 2017, 13.44
11 responses
386 visningar
7 gillar
P.eLL.e
av P.eLL.e
 
Skapad av Khan, 26 July 2017, 15.26
24 responses
435 visningar
1 gillar
P.eLL.e
av P.eLL.e
 
Skapad av Hans E Magnusson, 26 July 2017, 06.50
19 responses
628 visningar
1 gillar
Rhodryn
av Rhodryn
 
Skapad av krank, 24 July 2017, 16.54
1 response
51 visningar
0 gillar
Pilzeman  
Skapad av krank, 17 July 2017, 01.19
7 responses
177 visningar
0 gillar
Pilzeman  
Skapad av God45, Igår, 11.57
0 responses
44 visningar
0 gillar
God45
av God45
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Rollspel.nu's filmklubb 2017 v20

    Detta är WRNU's filmklubb för v20.

    Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

    Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

    Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

    1) Jag tänker se minst en film i veckan.
    2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
    3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
    4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
    4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

    (Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

    Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

    Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


    * TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

    [spoiler] [/ spoiler]

    fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

  • #2
    Jag har sett två filmer de senaste dagarna, båda från HBO Nordics "sista chansen i Maj" lista.

    Art School Confidential (2006)
    En grabb börjar i konstskola. Där går ett gäng konstfreaks, lärarna är lite kufiga och det ryktas om nån lags mördare som kanske utgår från skolans campus. Grabben blir kär i en av krokimodellerna, som är en sån där cool tjej som tjejer är i indiefilmer. Filmen är gjord av samma team som gjorde Ghost World men är inte särskilt intressant, bra eller kul. Den funkar, typ. Men inte mer än så. 3 av 5

    Coraline (2009)
    Coraline är en roman jag gillar och har läst flera gånger. Jag har sett filmen förut också, men det var nog 2009, så det var hög tid att se den igen. Det är en stop-motion film som är riktigt snygg, men jag håller inte med om hur de har tolkat boken alls, vilket jag den här gången såklart redan visste. Coraline och hennes föräldrar (som båda jobbar hemifrån) har flyttat till ett nytt hus, det är en rejäl villa som är avdelad i flera olika lägenheter. I vardagsrummet finns det en liten, övertapetserad dörr, som när Coraline övertygar sin mamma att öppna den visar sig leda till en tegelvägg. Men på nätterna, när Coraline sover så kan hon i drömmarna krypa genom dörren. På andra sidan finns hennes andra föräldrar. De har alltid tid med henne och lagar mycket godare mat än hennes vanliga föräldrar. Det enda som inte stämmer är att de har stora svarta knappar i stället för ögon.
    Filmen har en masa bra saker på gång, bland annat så finns det ett snyggt motiv med syrsor, kackerlackor och andra insekter som återkommer.
    Jag har mest problem med att verkligheten är för drömsk, de färgglada grannarna är extrema figurer redan från början. Sen gillar jag verkligen inte att dörren är liten, och att den inte bara leder in i den andra värden som en dörr, utan att den leder till något som ser ut som insidan av en tarm som i sin tur leder till den andra världen. Att dörren är en vanlig dörr, som i samband med att man delade upp huset i lägenheter murades igen är en perfekt grej. Att de tär en liten konstig dörr som sen inte ens leder någonstans är för konstigt.
    Filmen är inte heller särskilt skrämmande, boken har flera fantastiska bitar mardrömsmaterial i sig.
    Det är verkligen synd att den här filmen inte är bättre än vad den är. Det borde vara en toppenfilm, det är det inte. Den har mer hjärta och själ än andra animerade barnfilmer men inte lika mycket som tex en bra Pixar rulle, Wallice & Grommit eller något sånt. Svår att sätta betyg på, 3 är för lågt, 4 är för högt. 3,7 av 5.

    Kommentera


    • #3
      Gick och såg Guy Ritchies King Arthur - Legend of the Sword idag.

      Ritchies tidigare gansterrullar blev aldrig favoriter hos mig, men hans Sherlock Holmes-filmer tyckte jag var helt okej, och framförallt gillade jag hans senaste film The Man from U.N.C.L.E oerhört mycket.

      Denna film är en Guy Ritchie-version av Svärdet i stenen-legenden, alltså sagoliknande riddarfantasy som blivit körd genom hans mixer av grabbiga cockney-scoundrels från London, stilistiskt fräck actionklippning och Tarantino-artat omkullkastad scenkronologi.

      Den gode (får man anta) kungen Uther har blivit störtad med massmord och förräderi av sin makthungrande och ondskefulla bror Vortigern. Kungens lille son Arthur undkommer och hamnar i Londinium (London) där han får en streetsmart gangsteruppväxt, medan den nye svartklädde kungen Vortigern är heilande och slavdrivande fascist som vill få ett högt magiskt torn uppbyggt åt sig för att befästa sin magiska oövervinnerlighet (jag kom att tänka på texten till den här fantastiska Rainbow-låten).

      Den där sortens "manligt" kaxiga karaktärer från workingclasskvarteret som jag inte gillar (kobenta med snaggat hår och stora bröstmuskler) är en stor del av den här filmen. Och eftersom det där med "tuffa" London-snubbar inte alls är min grej vann filmen aldrig över mig helt.

      Jag kunde dessutom aldrig riktigt släppa tanken på hur oändligt mycket bättre originalversionen av storyn är (om man räknar Thomas Malory som originalet) framför dessa ständiga filmiska omarbetningar och omkastningar av karaktärerna.

      Men det som var bra var riktigt bra. De inslag som var tänkt att vara coola och som jag faktiskt tyckte var coola, de var COOLA. Och jag brukar inte gilla monstren i vårt samtida filmutbud, men det var riktigt coola varelser i denna.

      Absolut bäst, på en helt mästerlig nivå faktiskt, är Guy Ritchies känsla för soundtrack och musikredigering.
      Soundtracket får högsta betyg, precis som i The Man from U.N.C.L.E. Jag samlar på soundtracksskivor och kommer definitivt att köpa detta albumet. Otroligt bra gjort.

      Många kul ansikten i filmen, för övrigt. David Beckham skymtar förbi och är faktiskt riktigt jäkla cool som fascist-riddare (jag skriver faktiskt eftersom jag inte gillar fotboll och har tämligen låg tankar om företeelsens utövare). Mikael Persbrandt spelar välklädd viking (med betydligt högre värdighet än Beorn-pekoralet). Och såklart ett par Game of Thrones-ansikten, med mina favoriter Aidan Gillen (Littlefinger) och Michael McElhatton (Roose Bolton).

      Betyget blir en enkel 3 av 5.

      ( En seriösare tanke: Jag vet inte var Guy Ritchie står när det gäller Brexit och huruvida det finns en medveten agenda med den väldigt engelske kung Arthurs triumferande och väldigt tydliga hyllande av nationalstaten England, men det är kanske något att fundera över efter att man sett filmen, ifall man på är på det humöret. )
      Last edited by Daniel; 17 May 2017, 23.15.

      Kommentera


      • #4
        Jag har sett Gantz: O



        Masaru Kato (Daisuke Ono) blir spontant mördad av en psykopat med knivar.

        Och det hade väl inneburit slutet på de flesta filmer, men nu vaknar Kato i ett citt rum tillsammans med Reika (Saori Hayami), Suzuki (Shuuichi Ikeda), Nishi (Tomohiro Kaku), och en redig surkart. Innan någon hinner förklara något berättar ett stort svart klot som kallar sig "Gantz" att nästa uppdrag ska börja strax.

        Och uppdraget är rätt enkelt: de har två timmar på sig att döda alla monster. Monster ger poäng, När någon får ihop 100 poäng får de välja mellan att uppgradera sina vapen, återuppliva en död lagkamrat, eller få sina minnen utsuddade och gå fri från "spelet".

        Problemet är att Katos lag spelar i "juniorligan" – mer erfarna lag spelar med bättre prylar och tuffare spelare. Det finns ingen chans att de får ihop 100 poäng. Såvida inte monstren är så många och så farliga, och de andra lagen så övermodiga och får spö – och då kvarstår problemet att de är juniorligan.

        ---

        Filmen är helt dataanimerad med modeller som ser ut som en Final Fantasy-trailer. Snygg CGI, lite karaktärsutveckling, lite plot twists som inte planterats särskilt väl alls, och en papperstunn story. Jag misstänker att det finns bra mycket mer djup, men eftersom filmen bygger på ett avsnitt av en skitlång manga så har väl allt det som jag saknade utelämnats till en framtida uppföljare eller andra media.

        Som film var jag inte så överdrivet imponerad, men den funkade som bakfyllefilm.

        Kommentera


        • #5
          Jag har sett The World's End, alltså tredje filmen i Cornettotrilogin (den som börjar med Shaun of the Dead och har Hot Fuzz som mittenfilm). Jag känner mig hyfsat nöjd med att ha sett den helt legalt, det kostade 39 fucking spänn att hyra den på Google Play men det är en ganska okej hög häst man köper sig att sitta på...

          Nå, hursomhelst, den här filmen har av typ alla beskrivits som "okej, men absolut inte lika bra som de två första".

          Det är ett omdöme jag helhjärtat håller med om.

          Den här filmen handlar om en till lika delar sorglig som skitstörig idiot spelad av Simon Pegg, som envisas med att dra med sig sina vänner tillbaks till hemstaden för att de ska lyckas ta sig igenom den legendariska krogrunda de misslyckades med när de var unga. Alla utom huvudpersonen har gått vidare med sina liv och skaffat riktiga jobb och grejer.

          På samma sätt som de två första händer det såklart grejer som livar upp den här snoozefesten av relationsdrama, men i det här fallet funkar det inte riktigt. För lite humor, för mycket trams. Det hjälper inte att huvudpersonen är så genuint jäkla osympatisk att jag mest bara sitter och önskar att det här var en helt annan slags film, en sån där det fanns en reell risk för huvudpersonen att dö.

          [spoiler]Jag är för övrigt HELT på utomjordingarnas sida.[/QUOTE]

          Jag velar lite när det gäller betyget. Skulle jag kunna rekommendera den här? Jag tror faktiskt inte det. Det kan vara värt att se den om man som mig är komplettist, bara för att känna att man blir klar med hela trilogin, men annars kan man faktiskt hoppa över den här.

          BETYG: 3/5. Jag är glad att jag hyrde den istället för att köpa den, även om skillnaden bara var ett par tjugor.

          EDIT: Det bästa med filmen är nog att Nick Frost får vara en karaktär som inte bara går ut på att vara tjock. Han får vara vuxen, seriös, och senare en
          Spoiler: 
          kickass actionhjälte.
          Last edited by krank; 21 May 2017, 01.06.

          Kommentera


          • #6
            Det var ett tag sedan...'Cry terror!' (1958), med James Mason, Rod Steiger, Inger Stevens m.fl. Terrorister som i ett utpressningsdrama håller en familj (föräldrar med dotter) som gisslan för att de, som en del i deras planer, ska hjälpa dem.
            Jag väntade mig inte så mycket, skådespeleriet är lite 50-tals stelt, men den tar sig och historien blir lite Hitchcock-thriller (fast gode sir Alfred skulle gjort mera av scenerna). Mason är lite blek bredvid den intressantare Steiger, Stevens får spela livrädd hemmafru mot den tuffa gangsterbruden Angie Dickinson och det är väl som alltid: det är roligare att spela skurk och det märks. I övrigt är det högar av FBI-agenter utan datorer och mobiler, experter i vita rockar som inte dissekerar lik och en stark tilltro på ordningsmakten - det var tider det! Eller lika mycket kulisser som nu?
            Och som vanligt, gillar man äldre film med sina brister, svart-vit och ganska ofarligt drama, är den runt : 3/5 , annars kan man strunta i den.

            Kommentera


            • #7
              Om ni såg smutsig hippietant med flätor och Plague Knight–t-shirt som dansade barfota i regnet med hörlurar på Kista t-baneplattform nyss så var det jag.

              Hade sett Guardians of the Galaxy vol. 2 och tyckte om den!

              Kommentera

              Arbetar …
              X