Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Rollspel.nu's filmklubb 2017 v7

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av da_bohz, Igår, 23.28
3 responses
85 visningar
0 gillar
ceruleanfive  
Skapad av Peter, Idag, 10.15
0 responses
32 visningar
0 gillar
Peter
av Peter
 
Skapad av Nässe, Igår, 11.10
11 responses
218 visningar
2 gillar
Tant Ragnar  
Skapad av ragngand, 21 October 2017, 13.37
1 response
60 visningar
0 gillar
ragngand  
Skapad av luddwig, 19 October 2017, 18.53
28 responses
643 visningar
2 gillar
Rymdhamster  
Skapad av RasmusL, 21 October 2017, 12.03
3 responses
78 visningar
0 gillar
Björn den gode  
Skapad av GnomviD, 29 July 2017, 15.11
5 responses
257 visningar
6 gillar
GnomviD
av GnomviD
 
Skapad av Evokee, 20 October 2017, 17.57
53 responses
1.385 visningar
0 gillar
Rymdhamster  
Skapad av Caligo, 20 October 2017, 19.25
2 responses
66 visningar
3 gillar
Caligo
av Caligo
 
Skapad av RasmusL, 19 October 2017, 13.34
36 responses
551 visningar
1 gillar
Måns
av Måns
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Rollspel.nu's filmklubb 2017 v7

    Detta är WRNU's filmklubb för vecka 7.

    Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

    Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

    Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill (med ett undantag, som förklaras längre ner):

    1) Jag tänker se minst en film i veckan.
    2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
    3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
    4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
    4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

    (Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

    Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

    Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva. Om du blivit ikryssad av någon annan och inte vill vara ikryssad, känn dig fri att ta bort kryssen och/eller ditt namn. Om du framledes vill slippa få ditt filmtittande registrerat i dokumentet, markera hela raden där ditt namn står och färga bakgrunden grå eller någon annan tydlig färg. På så vis blir det lätt att minnas att du inte vill vara med.


    DEN ICKE FRIVILLIGA REGELN: INGA SPOILERS.
    Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

    [spoiler] [/ spoiler]

    fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Mycket praktiskt!

  • #2
    Igår såg jag The Exorcist (1973) för första gången. Eftersom det är en sådan där klassiker som blivit inbakad i vår populärkultur känner man ju troligtvis redan till väldigt mycket av scenerna och replikerna på förhand, men jag visste inget om hur filmen började och jag visste inget om hur den slutade och jag hade högt ställda förväntningar.

    Det jag mest vill nämna är dock två saker som blev riktigt stora överraskningar för mig:

    1. Max von Sydows ödmjuka screen-time. Han är det stora huvudrollsnamnet, men i en ungefär två timmar lång film är hans karaktär inte med i mer än kanske tjugo minuter. Det hade jag inte väntat mig, särskilt inte efter inledningsscenerna som uteslutande kretsade krings hans karaktär. Men jag säger inte att det är något negativt med filmen, bara väldigt överraskande för mig. (Nästan som om det vore hans signum, visserligen bara bedömt utifrån de relativt få grejer jag sett honom i frånsett Sjunde inseglet, att han bara förekommer sparsamt.)

    2. Soundtracket. Jag hade ingen aning om att Mike Oldfields "Tubular Bells"-platta utgjorde delar av soundtracket. Det är en gammal härlig platta jag lyssnat mycket på under hela mitt liv, ända sedan farsan spelade den när jag var väldigt liten (han visste inte heller att musiken använts i Exorcisten, jag frågade honom idag). Och av den anledningen blev det riktigt överraskande att höra Mike Oldfield i ett sammanhang som plötsligt fick musikstycket att verka sinistert och kusligt, vilket inte är hur jag upplevt musiken när jag lyssnat på albumet under alla dessa år.

    Hursomhelst. Väldigt välgjord film som levde upp till klassikerförväntningarna. Särskilt inledningen i Irak tyckte jag var fullkomligt magisk. Karaktärerna kändes vettiga och väl sammansatta. Enstaka specialeffekter kanske inte åldrats så väl att de känns särskilt läskiga idag, men själva den psykologiskt läskiga stämningen är så pass välgjord att det ändå är en riktigt bra skräckis. Helt klart välförtjänt av sin klassikerstatus.

    Betyg? 5 av 5!


    Min enda invändning, som var en stillsam filosofisk fundering, förklaras tydligen i romanförlagan. Jag lade det i spoiler-ruta, men har man den minsta kunskap om vad filmen handlar om är det väl egentligen ingen spoiler:

    Spoiler: 
    Vad i hela friden tjänar djävulen / demonen på att possessa ett barn, funderade jag över. Mer än att det är läskigt, alltså. (Bättre att som i The Omen-trilogin försöka få in en fot i världspolitiken eller nåt?) Men tydligen ställer fader Karras exakt samma fråga till fader Merrin i romanförlagan, och då svarar fader Merrin att det inte är barnet som målet, utan människorna runtomkring som konfronteras med upplevelsen av att se förvandlingen. Vettigt. Det replikskiftet hade gärna fått vara med i filmen också. Tydligen filmades mer dialog mellan Karras och Merrin, men kom inte med i färdiga filmen. Jag vet dock inte om just denna frågeställning ingick i det bortklippta.
    Last edited by Daniel; 13 February 2017, 23.30.

    Kommentera


    • #3
      Jag har sett The Call of Cthulhu, en filmatisering av novellen med samma namn, gjord av H.P. Lovecraft Historical Society.

      Detta är en 47 minuter lång svartvit stumfilm i expressionistisk stil. Dessa val är uppenbarligen gjorda till stor del av nödvändighet, för att hålla ned produktionskostnader, men det har visat sig vara en nödvändighet som blir till en dygd. Jag tycker faktiskt att stilen tillför något - man får känslan att om en filmatisering gjorts på Lovecrafts egen tid kunde den sett ut så här. Det hjälper också att budgetutrymme lagts där det spelar verklig roll: bra skådespelare och bra musik.

      Man får förstås vara beredd på att tempot och strukturen är säregna, eftersom detta är en trogen återgivning av originalet - Lovecraft är lite egen redan i text, och det förstärks på något vis vid konvertering till ett annat medium. En konkret sak jag reagerade på är att det blir extra uppenbart hur fanatisk berättaren måste vara i sitt letande efter ledtrådar när resvägen visas på en karta. Jag vet inte om jag tycker det etablerats innan att han var så besatt. Men det är petitesser. Överlag en helgjuten film som levererar precis vad jag förväntade mig.

      Dvd:n har textning på en imponerande mängd språk, inklusive svenska, och bland extramaterialet finns en djuplodande titt bakom kulisserna på hur filmen gjordes.

      Betyg: 5

      Kommentera


      • #4
        Såg häromdagen Rewind, en sjuminuters baklänges-thriller. Riktigt bra faktiskt - 3.5/5! Finns att se på youtube:
        https://youtu.be/0tOxURNAuGk?t=14

        Testa att se om den sen..

        Kommentera


        • #5
          Jag har sett Alice Through the Looking Glass.



          Alice Kingsleigh (Mia Wasikowska) har seglat hit och dit över hela världen, bara för att upptäcka att hennes ex-trolovade Hamish Ascot (Leo Bill) har tagit över hennes pappas handelskompani. Han erbjuder att köpa skeppet The Wonder i utbyte mot familjehemmet. Alice har svårt att bestämma sig, och snubblar över fjärilen Absolem (Alan Rickman) som susar genom en spegel till Underlandet.

          Alice följer efter och hittar sina gamla kompisar från Underlandet som säger att Hattmakaren (Johnny Depp) mår dåligt efter att hans familj försvann när Jabberwockyn anföll. Den vita drottningen (Anne Hathaway) övertalar Alice att prata med Tiden (Sacha Baron) för att rädda Hattmakarens familj. Och han är svårövertalad, så Alice stjäl en Kronosfär så att hon kan åka tillbaka och rädda Hattmakarens familj.

          Men som bekant så får man huvudvärk av tidsresor. Det märker i alla fall den Röda drottningen (Helena Bonham Carter).

          ---

          Jag tyckte bättre om Through The Looking Glass än Wonderland. Den var galnare, mer lössläppt, och framförallt hade den inte ett omotiverat fältslag på slutet. Istället var det mer vild jakt och lista ut problemet, vilket känns … inte rätt, men framförallt inte tokfel som Wonderland gjorde.

          Designmässigt och effektmässigt är den top notch, med all den galenskap som man kan förvänta sig av en Alice-film. Däremot har den en klase karaktärsutveckling som känns en smula malplacerad, men det får man väl förvänta sig när man gör film nuförtiden.

          Det är faktiskt rätt skönt att alla drivande karaktärer är kvinnor. Hattmakaren är inte med så mycket, och Tiden är mest ur led (pun intended), så det är Alice, Alice mamma, den Vita drottningen och den Röda drottningen som gör saker.

          Och det var en kul liten titt in i ett mentalsjukhus. Alla moderna Alice-historier måste ha en sådan.

          Kommentera


          • #6
            Något slags action-drama: 'Sacrifice' (2010 el. 2011, inte helt säker) med Cuba Gooding Jr., Christian Slater m.fl. En snut (Gooding Jr.) som efter familjetragedi (jobbrelaterat) är i ett slags livslimbo, blir från sidan indragen i en stor knarksmugglingshistoria. En ganska simpel historia som får mera kött på benen genom hopfogade delhistorier och tillbakablickar, bra skådespelarprestationer blandas med standarddito, och efter ett bra mellantempo får filmen väldigt bråttom på slutet och stökar mera undan än löser något.

            Vad som stör mig mest är att det kunde ha varit en bättre film, det finns potential och löften i historien som aldrig kommer i spel.
            Sen kan man också undra om alla scener på nattklubben (med kvinnliga sexkulisser) är till för att sälja eller ge kontrast till prästen Slaters kyrkoscener. Ju mera jag tänker i efterhand, desto mera stör jag mig på saker: 3/5, innan jag blir ännu grinigare.
            Last edited by Voldstagg13; 18 February 2017, 14.10.

            Kommentera


            • #7
              Jag har sett dokumentären Eleganten från vidderna, om Errol Norstedt - kanske mer känd som Eddie Meduza.

              Det dokumentären lyckas med är att måla ett ganska nyanserat och mångfacetterat porträtt av vad som verkar ha varit en synnerligen komplex människa - ett mobboffer som pendlade mellan högt och lågt, en starkt religiös man som sjöng om att runka sin kuk och åka epa-traktor, en frånvarande far, en kreativ men oförutsägbar kreatör. Som en av de som intervjuas i filmen säger; det var som tio personer i en.

              Filmen följer ett delvis kronologiskt spår vad gäller vilka som intervjuas, och man får glimtar av en tidigt språkligt begåvad grabb som delvis på grund av en alkoholiserad mor fick flytta runt mycket. Och som å ena sidan började skriva låtar till andra band, låtar som hamnade på svensktoppen och så vidare - men som å andra sidan sålde fulkassetter via postorder under namnet "E. Hitler". Han ville bli rockstjärna, och pilot, men bannlystes från TV och radio. Kreativiteten blandades med självdestruktivitet och ångest och alkoholism.

              Jag slås av hur vältalig han ändå är i sentida intervjuer. Mannen som på scen har en stundtals helt obegripligt grötig dialekt, som spenderat större delen av sitt vuxna liv med en mer eller mindre konstant berusning - hade fortfarande talets och språkets gåva.

              Så. Om jag skulle betygsätta hur intressant Errol verkar ha varit som person, eller hur mycket jag gillar hans musik, så skulle det bli 5/5.

              Men. Jag tycker att den här dokumentären har en del svagheter. Den väljer att inte använda sig av någon berättarröst; det enda som egentligen hörs är intervjusvaren från Errol själv (i arkivmaterial) och andra som medverkar i filmen. Materialet och dokumentärens föremål får så att säga tala för sig själva. Det kan funka i dokumentärer men kräver ganska mycket av klippning och redigering, och jag upplever inte att den här filmen når riktigt ända fram. De sporadiska textrutorna förmår inte riktigt binda ihop de olika delarna till en begriplig helhet. Samma perioder av Errols liv behandlar vid flera olika tillfällen av olika personer, vilket gör det svårt för mig som tittare att pussla ihop en ordentlig tidslinje. Jag kanske får en hyfsad bild av den splittrade personen dokumentären beskriver, men hans liv vete katten om jag hänger med i.

              Så. I slutänden kan jag inte låta bli att rekommendera den här filmen, åtminstone för alla som är det minsta intresserade av legenden Eddie Meduza och den komplexa person som gömde sig bakom masken. Men det är mestadels i brist på andra dokumentärer om samma person.

              BETYG: Svag 4/5

              Kommentera


              • #8
                Jag har sett Arrival (2016). Det har landat ett gäng stora rymdskepp på lite olika ställen i världen. Amy Adams och Hawk-guy måste fatta hur man pratar med ödlebläckfiskar från rymden innan... ja innan vaddå? Innan kineserna blir arga typ. Eller nått sånt. Filmen är som bäst när de faktiskt försöker prata med utomjordingarna, eller när vi får lära känna Adams karaktär närmare. Militären är lite klassiskt militärstöriga och den internationella politiken som stressmoment är rätt så trist.

                Jag var aningen för ofokuserad när jag såg filmen, vilket gör att den nog inte kom helt i sin rätt. Dessutom gör de den där grejen som sci-fi ofta gör när de inte vill visa hur tricket fungerar i sista tredjedelen. Själva slutet var dock rätt så bra. 4 av 5.
                Last edited by Jocke; 20 February 2017, 02.24.

                Kommentera

                Arbetar …
                X