Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

WRNU:s bokklubb Första Kvartalet 2017

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Thermominator, Igår, 20.20
3 responses
81 visningar
1 gillar
P.eLL.e
av P.eLL.e
 
Skapad av wilper, Igår, 11.08
6 responses
137 visningar
2 gillar
gustaf s  
Skapad av Krille, Igår, 22.04
0 responses
43 visningar
4 gillar
Krille
av Krille
 
Skapad av Feuflux, 05 September 2017, 21.29
10 responses
382 visningar
4 gillar
Feuflux
av Feuflux
 
Skapad av Cake, 06 October 2016, 11.07
65 responses
2.721 visningar
2 gillar
LordXaras  
Skapad av Platon, Igår, 15.52
3 responses
82 visningar
1 gillar
Rangertheman  
Skapad av luddwig, 03 September 2017, 18.12
83 responses
2.716 visningar
0 gillar
Bifur
av Bifur
 
Skapad av Taogoli, Igår, 14.16
0 responses
28 visningar
0 gillar
Taogoli
av Taogoli
 
Skapad av Lambendil, Igår, 09.24
8 responses
132 visningar
0 gillar
Lambendil  
Skapad av ceruleanfive, 19 April 2017, 16.51
51 responses
1.170 visningar
9 gillar
Rangertheman  
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • WRNU:s bokklubb Första Kvartalet 2017

    Nytt år, ny bokklubb.

    Reglerna är enkla:

    Läs något. Skriv något om det här.

    Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också. :)

    Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

    Länk till lista över lästa böcker

  • #2
    Jag har läst klart When the People Fell,en samling av Cordwainer Smiths noveller. Detta är inte den kompletta - denna bok och We the Underpeople bör täcka samtliga romaner (inklusive Norstrilia), på samma sätt som The Rediscovery of Man från 90-talet ska göra - om jag förstått saken rätt.

    Cordwainer Smith är lite av en öppen doldis i SF-sammanhang, nämnd bland annat av Alastair Reynolds. Många av novellerna är kompetent skrivna och med en del berättargrepp som känns hyfsat fräscha än idag, även om kvinnosynen i en del känns aningen unkna. Men det som sticker ut från mängden är hur berättelserna äger rum i samma universum, samma framtidshistoria där man som läsare får ögonblicksbilder. Det finns, som med Reynolds, en del saker som kanske inte passar perfekt ihop, men det känns som helhet att allt hänger samman och ger extra behållning. Berättelserna som hänger samman i The Instrumentality of Man täcker en period från 1900-tal till över 20000 år in i framtiden. Boken innehåller även noveller som inte har med denna framtidsmytologi att göra, men det är de tidigare som jag själv gillar mest.

    Själv hade jag läst exakt en novell av honom före detta - A Game of Rat and Dragon - vilket nog är en av mina egna favoriter - telepater och deras partners bekämpar "drakar" som existerar mellan stjärnorna och anfaller skepp som "planoformar" (rymdhopp). Scanners Live in Vain är ett annat exempel - där vissa människor förändrats för att kunna uthärda rymdens fasor och blivit både mindre och mer än människor ("Scanners"). Andra fann jag mindre intressanta, bland annat "No, No, Not Rogov!" och "War No. 81-Q" - tyvärr de första i samlingen (berättelserna verkar vara i universum-kronologisk ordning)

    I korthet: En intressant samling berättelser med vissa sämre och rätt många underhållande i ett sammanvävt universum.

    Kommentera


    • #3
      Jag blev klar med Alastair Reynolds Revenger igår.

      Det finns ingen som helst anledning till varför jag skulle gilla den, utom att Reynolds generellt skriver jävligt bra grejer. Jag brukar inte tycka om "ned-techade" scifimiljöer, alltså där folk lever med hightech ingen vet hur den funkar för alla har glömt av nån anledning. Överlag tycker jag rätt illa om lågteknologiska fiktiva världar, och även om den här inte nedgraderats hela vägen ner till medeltidsnivå så är det ändå klart och tydligt något jag inte brukar gilla.

      Jag gillar heller inte pirater. Precis som ninjas tenderar de att vara rätt trista typer.

      Så. Det här är alltså en scifi-piratberättelse i en värld där det finns en massa ball tech men ingen vet hur den funkar. Man kan hjälpligt använda den, men inte reparera och det finns inget liksom teoribygge kring saker och ting. Det är dessutom en sån där värld där det är tillräckligt mångt in i framtiden att nästan vad som helst, teknologimässigt, funkar. Berättelsen kretsar kring två systrar, som tar värvning ombord på ett skepp som "bone readers" (i varje skepp finns det en dödskalle från en sedan länge död utomjording, som kan kommunicera telepatiskt med andra sådana skallar om man är tillräckligt bra på att manipulera teknologin som finns inbäddad i den, och det verkar bero på... genetiska faktorer?). Det går inte så bra, och hela storyn blir, som titeln antyder, en historia om hämnd.

      Och jag älskar den. Den är helt fantastisk och jag hade svårt att lägga ner boken. Jag hoppas att det kommer en uppföljare, för jag vill läsa vidare om de här personerna. Framför allt när det mot slutet börjar introduceras lite mer göttiga mysterier med större skala...

      Nåja, jättebra bok. Läs den.

      Kommentera


      • #4
        Jag har läst Terms of Enlistment av Marko Kloos.
        Året är 2109 och Jorden har 30 miljarder människor i befolkning.
        90% av befolkningen lever enbart på bidrag från staten. 2000 kalorier om dagen.

        Enda sättet att ta sig ut från de enorma megastäderna är att antingen vinna på lotto och bli utvald som kolonisatör till en av de nya kolonierna ute bland stjärnorna.
        Eller gå med i arméen.

        Andrew Grayson väljer att gå med i arméen.

        Man följer Grayson genom hans tid i bootcamp och vidare in i tjänsten.
        Boken tar sin tid att bygga upp världen, stämningen och att introducera Grayson som karaktär.
        Mot slutet av boken så trappar takten upp och Grayson lär sig att mänskligheten inte är ensam bland stjärnorna.

        Något som de följande böckerna i serien går igenom.

        Rätt bra bok.

        Kommentera


        • #5
          Jag har läst Det Svenska Hatet av Gellert Tamas.

          Förhandssnacket har sagt att det i princip är en oumbärlig bok för alla som är intresserade av svensk samtidspolitik och jag kan nog säga att det stämmer. Oavsett ens politiska åsikter är detta en mycket intressant bok där flera års svensk politik gås igenom och avhandlas på samma sätt som i Tamas tidigare bok Lasermannen. Det är inte bara dagens näthat och nättroll som avhandlas, en stor del av boken handlar om islamister och svenska IS-resenärer. Det är alltså inte bara rasistiskt och sexistiskt näthat det handlar om, utan även andra former. Men bokens genomgående "huvudperson" är helt klart Kent Ekeroth. Tamas visar Ekeroths uppväxt och ungdom och hur han formats till den centralgestalt han är inom både SD och andra islamhatande rörelser. Mycket intressant på alla plan.

          Vill dessutom säga två saker till. För det första - boken är tyvärr inte alls lika tajt som den kunde varit. Den hade behövt en genomgång till av en duktig redigerare (en person sägs komma från både Borås och Örebro i samma kapitel, tex) och kanske kapas lite i. Efter att ha läst Lasermannen med det spretiga berättelse, men otroligt tajt skrivna driv är det svårt att inte se den här som yvigare vilket skadar Tamas beskrivning av läget.

          För det andra - på sidan 100 outas Ekeroth som rollspelare. Tydligen spelade han ganska aktivt i högstadiet och gymnasiet. Tråkigt nog lyfter Tamas detta som en suspekt aktivitet som lär ut hur man manipulerar lärare och skolkamrater till att göra som man vill. Det märks att Tamas ser rollspel som menligt inverkande på ungdomen. Tack och lov är det bara någon sida och inte en hel konspirationsteori á la Didi och Björn.

          TLDR - Rekommenderad läsning för alla politiskt intresserade.

          Kommentera


          • #6
            Jahapp... I år har jag läst ut en bok som jag påbörjade 2016, om Netsuke, små japanska skulpturella detaljer som användes för att hålla saker kvar i bältet. Ruskigt tjusiga bilder var det i Netsuke - 100 miniature masterpieces from Japan, av Noriko Tsuchiya. Sen började jag läsa på Corum-serien av Michael Moorcock, som är en härlig blandning av episk fantasy, tokigheter, stort drama och humor. Har hittills klippt de första två böckerna, The knight of the Swords och Queen of the Sword. Mkt bra grejer, rekommenderas till den som gillar Elric!

            Kommentera


            • #7
              Jag håller på att läsa The Lymond Chronicles av skotska författaren Dorothy Dunnett, en serie historiska äventyrsromaner som kom ut på 60- och 70-talet. Jag kände inte till författaren förrän paret bakom http://westeros.org/ gjorde ett inslag på sin YouTube-kanal där de tipsade om litteratur de gillade utöver George RR Martin. Stort tack till dem, för halvvägs genom Lymond-serien skulle jag vilja säga att Dunnett är en av mina nya favoritförfattare!

              En likhet med Martin och A Song of Ice and Fire (Game of Thrones) är väl det stora persongalleriet, de täta politiska intrigerna och det starka familjedramat. Det är dock långt ifrån Martins språk, här finns inga kursiverade ljudeffekter och dyligt som sticker i mina ögon.

              Serien utspelar sig på 1500-talet och huvudpersonen Francis Crawford of Lymond är en charmant och vältalig äventyrare som hittills bl.a. rört sig från krigsepisoder i det skotska gränsmarkerna till spion vid det franska kungahovet.

              Det är virtuost språkbruk, mästerligt välskriven dialog och färgstarka karaktärer. Magisk läsupplevelse!

              Kan dock upplevas som ganska svårläst, som kräver sin koncentration.

              *** 

              Hursomhelst, som en paus i ovanstående eminenta serie, häftigt inspirerad av den här forumtråden http://www.rollspel.nu/forum/specifi...er-i-symbaroum sprang jag och köpte de två romanskildringarna av Symbaroum, Den eviga nattens riddare och Det svarta hjärtats vilja, skrivna av en av spelskaparna, Mattias Johnsson.

              Jag var inte alls särskilt insatt i Symbaroum, utöver enstaka fantastiska illustrationer jag sett, men under forumsurfandet här läste jag ovannämnda tråd och blev oerhört nyfiken.

              Den första boken går att läsa fristående, medan den andra är en direkt uppföljare. De två huvudpersonerna är ett ungt syskonpar som till följd av diverse omständigheter ger sig ut på nån sorts uppdrag i den gamla mörka skogen Davokar, där de ganska omgående råkar i konflikt med mänskliga urinvånare, olika sagolika monster och andra utforskare - och med varandra. (Tyvärr inte så mycket alver, vilket jag hoppats på!)

              Böckerna gick på ett kvick att läsa, med cirka 230 sidor per bok och ett språk som - för att uttrycka mig artigt - ligger långt från Dunnetts intrikata virtuositet.
              Det var... som att läsa en lätt litterärt omskriven spelrapport från faktiska rollspelsmöten, för att åter igen försöka uttrycka mig artigt. Vilket jag antar är själva syftet med böckerna, att visa hur det kan vara att spela rollspelet Symbaroum.

              Hursomhelst - världen fångade mig verkligen. Som setting kändes det fullkomligt magiskt för en sådan som mig, som alltid tyckt att det inte kan bli häftigare än Tolkiens Fangorn Forest eller Athel Loren i Warhammer Fantasy. Jag är defintivt fortfarande sugen att spela Symbaroum!

              (Fast när jag spelleder vill jag nog hitta stämningsfullare synonymer för i mina ögon alltför modernt vardagliga termer som "lunchpaus".)

              :)
              Last edited by Daniel; 10 January 2017, 16.27.

              Kommentera


              • #8
                Två böcker på audible.com har jag hunnit igenom sedan årsskiftet!

                Deep Work
                Rules for Focused Success in a Distracted World
                ...av Cal Newport

                Ursprungligen skrivet av calnewport.com
                Deep work is the ability to focus without distraction on a cognitively demanding task. It’s a skill that allows you to quickly master complicated information and produce better results in less time. Deep work will make you better at what you do and provide the sense of true fulfillment that comes from craftsmanship. In short, deep work is like a super power in our increasingly competitive twenty-first century economy. And yet, most people have lost the ability to go deep—spending their days instead in a frantic blur of e-mail and social media, not even realizing there’s a better way.

                In Deep Work, author and professor Cal Newport flips the narrative on impact in a connected age. Instead of arguing distraction is bad, he instead celebrates the power of its opposite. Dividing this book into two parts, he first makes the case that in almost any profession, cultivating a deep work ethic will produce massive benefits. He then presents a rigorous training regimen, presented as a series of four “rules,” for transforming your mind and habits to support this skill.
                Det här är en sådan där halvpretentiös bok som försöker vara både självhjälpsbok och samtidigt hålla någon form av vetenskaplig nivå. Och jag gillar den.

                Grundtanken är att du presterar som bäst när du får ägna sammanhängande tid åt en aktivitet med full uppmärksamhet utan distraktion. Detta är dock något som i vår tidsålder försvåras av ständig och närmas ansträngningsfri åtkomst till distraktion via smartphones och liknande och vi tenderar att vända oss till dessa som tillflykt vid första tecken på tristess eller utmaning. Gammaldags och bakåtsträvande tes? Kanske, men jag känner igen mig i det och boken bemöter den kritiken på ett sakligt och motiverande sätt.

                Boken är underhållande skriven och håller intresset uppe med spännande anekdoter blandat med resultat från forskning på större skala och jag känner mig pepp att testa de metoder och tips Newport lägger fram. Jag har länge gått och grubblat över att jag lätt blir distraherad på arbetstid och Deep Work fick mig att tillslut göra något verkningsfullt åt saken: Adjö Facebook förutom tre fasta kvällar i veckan.

                Rekommenderar! 4/5 (Jag lyssnade dock på boken direkt efter Pre-Suasion av Robert Cialdini, som också rekommenderas, och det finns en del överlapp i tankesätt som kan ha färgat min bild av Deep Work)


                Meditations
                ...av Marcus Aurelius

                Ursprungligen skrivet av amazon.co.uk
                Meditations is a series of personal writings by Marcus Aurelius, Roman Emperor 161–180 CE, setting forth his ideas on Stoic philosophy. Marcus Aurelius wrote the 12 books of the Meditations as a source for his own guidance and self-improvement. His stoic ideas often involve avoiding indulgence in sensory affections, a skill which, he says, will free a man from the pains and pleasures of the material world. He claims that the only way a man can be harmed by others is to allow his reaction to overpower him. An order or logos permeates existence. Rationality and clear-mindedness allow one to live in harmony with the logos.
                Jahapp. En halvsläpig och aningen sömnig berättarstämma har lett mig genom den här gamla godbiten. Jag kan med en gång säga att det märks att texten inte är skriven för att publiceras och det är gott om upprepningar och otydlig struktur genom hela verket.

                Mackan Aurelius ger genom Meditations en bild av verkligheten som något förutbestämt och ordnat och därför inte något att hetsa upp sig över. Det är bättre att inte vilja ha kul än att ha kul och att onda människor gör onda handlingar är lika oundvikligt som att dagen följs av natten. Genom att acceptera alla tings och varelsers förgänglighet, att fundera över de beståndsdelar som utgör varje människa, djur och ting och att acceptera att vi endast är små själar som släpar omkring på lik så är tanken att en ska finna någon form av frid i tingens ordning och den egna positionen ibland dem. Lätt att säga om en är kejsare över världens mäktigaste imperium ;)

                Jag tycker att boken var helt ok och att filosofin som läggs fram är förvånansvärt sympatisk på många punkter, även om det det märks att det är närmare 2000 år sedan texten skrevs. Jag har fått fundera mycket över livet, döden, vad som är viktigt för mig och vad jag bör bry mig om, vilket bör vara ett godkänt betyg!

                Bra kärna men knepigt skriven! 3/5!


                Last edited by RasmusL; 13 January 2017, 14.29.

                Kommentera


                • #9
                  Läste igår klart Look to Windward av Iain M Banks

                  I vår galax finns en mängd utomjordiska raser i olika stadier av utveckling. Medan många högnivå-civilisationer antingen blir någon slags frånvarande gudar (Sublimed) eller drar sig tillbaka så finns det ett antal som är högteknologiska och försöker styra galaxens utveckling. En av dessa är The Culture, en post-scarcity-civilisation som huvudsakligen styrs av kraftfull AI. För ungefär 800 år sedan så förde deras utveckling dem i direkt konflikt med Idirans, en semi-biologiskt odödlig art som såg The Culture som ett hot mot dem och i förlängningen allt intelligent biologiskt liv. Nu nås en av deras ringvärldar, Masaq, av ljuset från en av de värsta drabbningarna som slutade med två supernovor som slukade miljarder intelligenser. En medlem av en mindre utvecklad civilisation, Chelgrian, har en medlem som lever i exil på världen - och vars artfränder har en plan mot en eller flera av Masaqs invånare...

                  Det finns flera trådar som är intressanta, dock har jag nog lite svårt för Banks miljöbeskrivningar i den här, vilka jag tycker dödar tempot och inte alltid målar upp en tydlig bild. Boken känns också lite planlös - den hoppar mellan tre (fyra) olika narrativ och de tänkt storslagna miljmålningarna tar upp mer plats än jag tycker fungerar - takten haltar lite. Det här är visserligen lite av mitt vanliga problem med M Banks romaner - det blir ofta väldigt mycket sidor utan att jag personligen tycker de tillför mycket. Det blir lite whiplash att ha spänningshöjande moment och mysterier å en sida och "titta på konstiga platser där utomjordingar pratar om diverse och gör lite saker"

                  Det sagt så är det en bra bok men den slår inte Use of Weapons. Mina topp 3 från M Banks är så här långt är nog The Algebraist, Surface Detail och The Hydrogen Sonata. Use of Weapons är väldigt bra skriven men jag blir lite trött av de låg-tech-samhällen-i-SF (som även dyker upp i Surface Detail, om än simulerat)

                  Nu har jag hoppat runt lite men jag bör ha Inversions och Matter kvar att läsa av Culture-böckerna och sedan är jag typ... klar me de böckerna. Tog ett tag.

                  Nästa bok kommer vänta lite tills jag tagit mig igenom diverse annat, men misstänker att jag kommer att plocka upp A fire upon the deep eller The Ringworld Engineers.

                  Kommentera


                  • #10
                    Jag har läst Wishful Drinking, Carrie Fishers självbiografi från 2008.

                    Boken är tunn och dessutom väldigt luftigt typsatt. Ovanpå det innehåller den stora mängder foton och bilder så själva boken är inte lång. Jag hann läsa ut den på en tvåtimmars tågresa.

                    Carrie Fisher berättar sitt livs historia i vagt kronologisk form med många anekdoter och historier om sin mor, far och mormor insprängt. Hennes ofta halsbrytande mörka humor var för mig helt överraskande och jag föll helt för hennes fantastiska berättarspråk. Jag blev själv sugen på att börja skriva saker bara för att få härma hennes stil. Hon blandar hemska episoder i sitt liv (droger, skilsmässa, bipolaritet, etc.) med humor (hon önskar att hon gift sig med doktorn som magpumpade henne efter en överdos bara för att det hade vart en fantastisk historia om hur de blev ihop). Fantastisk läsning.

                    Rekommenderas till alla. Oavsett intresse för vare sig Carrie Fisher, Star Wars eller annat. Helt enkelt det mest läsvärda jag sett på mycket, mycket länge.

                    Kommentera


                    • #11
                      Idag läste jag klart The Accursed av Joyce Carol Oates.

                      Första boken jag läst av henne, och en bok som lockat mig sedan den kom (2013) men som jag inte tagit mig för att läsa förrän nu i år.

                      The Accursed är ett gotiskt skräck/mysterie/spök-drama som utspelar sig år 1905 i New Jersey-trakten och som huvudsakligen handlar om religion, ockultism och rasism vid Princeton University kring sekelskiftet.
                       
                      Merparten av berättelsen utspelar sig i den lilla staden Princeton, och vid universitetet med samma namn, där den vita akademikeröverklassen lever viktorianskt prydsamt och presbyterianskt kristet med tebjudningar och småskvaller bland fruarna och akademiska och politiska ambitioner med medföljande intriger bland männen.
                      De otäcka Ku Klux Klan-lynchningar som ibland förekommer i delstaten tystar man helst ner som oönskat samtalsämne eller blir bortviftat som tråkiga bråkigheter man helst inte ens bör nämna i tidningen.
                       
                      Den rika och välartade eliten börjar emellertid själva bli offer för olika svårförklarliga och blodiga våldsdåd (från övernaturliga krafter?) och familj efter familj blir hemsökta av spöken, demoner och påstådda vampyrer. Snart börjar man säga att det är en förbannelse som drabbat det lilla samhället. Är det Djävulen själv som kommit till staden? Eller Djävlarna, rättare sagt, för det nämns att enligt äldre varianter av bibeln är Satan inte en figur utan flera.
                       
                      Boken är oerhört välskriven - Joyce är ju uppe bland Nobelpris-tipsen varje år - men inte överdrivet svår.
                      Den är finurligt upplagd som om det varit en (fiktiv) historieforskare som skrivit den. Till största del återger han (alltså historikern) berättelsen om förbannelsen i skönlitterär text, men ibland avbryter han med sin egen tolkning av vad som hänt eller hur andra historiker tänkt kring förbannelsen, och ibland redovisar han dagsboksinlägg från någon av huvudpersonerna som får föra berättelsen framåt i ett par kapitel.

                      Och en sådan sak som att en roman med ockulta Djävuls/religionsinslag slutar på nästan exakt 666 sidor! (667 i pocket.)

                      Detta var definitivt en av de bättre romaner jag läst i mitt liv, och jag skulle absolut vilja rekommendera den till alla som gillar välskrivet drama i allmänhet och skräck, ockulta mysterier och spökhistorier i synnerhet. Hon har skrivit ytterligare några romaner i samma genre, kallade hennes "Gothic Series", och det blir väl främst dem jag kommer söka mig till härnäst!
                      Last edited by Daniel; 08 February 2017, 22.32.

                      Kommentera


                      • #12
                        Olyckligtvis råkade jag sätta mig med Nivens The Ringworld Engineers och läste ut den igår.

                        Det har gått ett tag sedan Louis Wu och dennes utomjordiska kompanjoner flydde Ringvärlden, och Louis är en man på flykt. Mot sin vilja förs han till Ringvärlden, och gamla mysterier tas upp på nytt - vilka byggde Ringvärlden? Varför byggde de den? Och vad hände med de som blev kvar på Ringvärlden..?

                        Nivens "tunna" bok på en 350 sidor är inte riktigt i vissa av Iain M Banks storleksklass, men de är ändå ganska tjocka - ändå verkar jag ha betydligt lättare att komma in i och genom dem. Jag tror en stor del är de mer lättviktiga miljöbeskrivningarna, men också en tonvikt på beskrivningar som är "intressanta" - Banks lägger en del energi på beskrivningar av natur och "primitiva" miljöer som jag personligen inte ser som intressanta, något som Peter F Hamilton också gör i Pandora's Star om jag minns rätt. Nivens fokus är också mer snävt - vi följer en persons perspektiv, vilket minskar mängden energi som behövs för att hoppa mellan olika synvinklar och gör det lättare att läsa vidare.

                        Det är aningen mindre komplexa berättelser än vissa av Banks, men det är science fiction med hjärna. Gillar man Ringworld gillar man nog den här.

                        Kommentera


                        • #13
                          Jag letar efter en ny fantasybokserie att sätta tänderna i. Kikat lite på Prince of Thorns (Broken Empire #1) av Mark Lawrence. Är det någon som har positiva eller negativa erfarenheter av denna?

                          Kommentera


                          • #14
                            Jag har precis lyssnat klart på NPC's av Drew Hayes (Spells, Sword & Stealth #1). Fick några credits på Audible nyligen och tyckte denna titel kändes intressant och lättsam. Jag är mycket nöjd i min nördsjäl. Kände inte igen författaren sen tidigare, men har sett att han har två delar till i samma serie.

                            När hela gruppens rollpersoner plötsligt dör i det rollspel man spelar är det oftast inte annat att göra än att skapa nya karaktärer och fortsätta någon annan stans. Få spelare ägnar en tanke åt de som behöver ta itu med rollpersonernas lik, och allt annat deras död kan ha medfört.

                            Boken handlar om ett sällskap (SLP:er/NPC's) som bara råkar befinna sig på sitt vanliga värdshus i en liten pittoresk by då ett gäng äventyrare kommer in. De beställer varsitt stop öl och börjar dricka, men snart ligger alla fyra döda över bordet. Sällskapet på värdshuset har bevittnat hur några rollpersoner råkat kombinera en väldigt oätlig svamp med alkohol, vilket resulterat i deras plötsliga död. Sällskapet upptäcker också att dessa rollpersoner bar på ett brev från självaste kungen om att de måste infinna sig vid slottet i huvudstaden snarast för att hjälpa till i ett viktigt uppdrag.

                            Bokens huvudpersoner är karaktärer som på ett eller annat sätt fungerat som NPC's i rollspelsäventyr i hela sina liv, men som nu halkar in på äventyrandets bana för att rädda sig själva och sin by, och snart mycket mer än så.

                            Det är en underhållande bok. Kanske inte något litterärt mästerverk om man ser till språkbruket eller ens storyn, men inte dåligt heller för den delen. Den är fullpackad av klyschor som är igenkännliga för alla som spelat någon form av fantasy-rollspel (men främst åsyftas givetvis DnD). I ett antal korta episoder får man följa en nyskapad grupp med äventyrare, vars hack-and-slash-orienterade spelare (de spelare vars karaktärer dog på värdshuset) inte alls följer kampanjens premiss och ger sig av på sidouppdrag istället, till spelledarens förtret.

                            Den stora charmen med boken är meta-narrativet av det hela. Författaren berättar en ganska typisk fantasyberättelse, men leker hela tiden med gränsen mellan rollspel och verklighet, samtidigt som han gör berättelsen både spännande och intressant. Boken är kort, så många läser/lyssnar den säkerligen på någon dag eller så. Den är lite förutsägbar då och då, men mest på grund av att man känner igen mycket från rollspelande och oftast kan ana vad som kommer hända - vilket utan tvekan var författarens avsikt.

                            ​En intressant och underhållande bok. Jag kan dock tänka mig att den är något jobbig att läsa om man inte spelar eller har spelat rollspel i stil med DnD.
                            Last edited by da_bohz; 27 February 2017, 01.04.

                            Kommentera


                            • #15
                              Jag har läst The Once and Future King av T.H. White.

                              Det är en gammal klassiker och säljs på omslaget in som ”the world’s greatest fantasy classic”. Det är en skildring av Kung Arthur-legenden, med mängder av äventyr med alla riddarna kring runda bordet, som genremässigt pendlar mellan barnslig komedi och dramatisk tragedi.

                              Jag ville främst läsa den för att jag var sugen på en tjock bok med mängder av riddare och old school medeltidsfantasy, men också för att den nämnts som en av de huvudsakliga inspirationerna George RR Martin hade till ”A Song of Ice and Fire” (Game of Thrones).

                              Boken är indelad i fyra delar, som i kronologisk ordning skildrar olika tidsperioder av Arthurs livstid. (Det ska nämnas att det finns en alternativ utgåva som är 200 sidor längre än den jag läste, som återger exakt samma story men där en av delarna består av helt annan text. Personalen på Science Fiction-bokhandeln kunde inte svara på vilken variant man helst borde läsa, så jag nöjde mig med den kortare varianten på 640 sidor.)

                              Den första delen heter "The Sword in the Stone" och skildrar den blivande kung Arthurs barndom med trollkarlen Merlyn som mentor. Det är storyn som Disney filmatiserade i tecknad version med samma namn. Jag visste ganska lite om boken när jag började läsa den, och detta kom som en överraskning och som en besvikelse. Det är nämligen alldeles för humoristiskt och barnsligt för min smak, med talande djur och komiska riddare. Även om jag visste att boken skulle ha komiska inslag hade jag ändå tänkt mig betydligt mer vuxna intriger. Vad som räddade mitt intresse under denna första barndelen var den politiska och filosofiska skärpa som författaren lagt in i storyn, med ett mycket tydligt anti-nationalistiskt budskap (boken skrevs under åren kring andra världskriget).

                              Del två, "The Queen of Air and Darkness", började i liknande barnslig stil, med ett annat gäng barn i huvudrollerna. Och när vi återintroduceras till Arthur, nu som ung vuxen kung, är det fortfarande ganska oskyldigt barnsligt. Kändes alltså fortfarande som en besvikelse. Välskrivet, ja, men jag hade ju tänkt mig vuxenfantasy, baserat på vad jag hört om att boken var stor inspiration till Game of Thrones. Men! Ganska snart i andra delen började det bli mörkare. Riddare började slå huvudet av både varandra och damseller och intrigen blev vuxnare och intressantare. Även om vissa inslag fortsatte ha en småbarnslig, sagoartad (men smart) humor, vilket kändes betydligt mer Monty Python-riddare än Game of Thrones.

                              Men den som väntar på något gott!
                              I den tredje och lyckligtvis avsevärt längsta delen, "The Ill Made Knight", och i den avslutande fjärde delen, ”The Candle in the Wind”, blev det uteslutande vuxenintriger med smart drama, tragedi och komplexa karaktärer. Nu dök det dessutom upp mängder av uppenbara grejer som George RR Martin återanvänt i sin serie, både vad gäller direkta storyinslag och inspiration till karaktärer!
                              Det var melankoliskt och våldsamt, mänskligt och filosofiskt, och de sagolika inslagen var inte längre barnsliga utan mer religiöst mystiska. Man kanske kan jämföra med skillnaden mellan ”The Hobbit” och ”The Lord of the Rings”? Djävligt bra blev det i vart fall, och jag älskade det.

                              Hade hela boken hållit samma vackra och vuxna dramastil som under andra halvan hade jag givit den högsta betyg, men jag gillade inte äventyren med de talande djuren i första "barndelen" (även om jag rent objektivt vill påpeka att även "barndelen" var både politiskt smart och ganska rolig).

                              ***

                              Härnäst tänkte jag läsa den svenska rollspelsrelaterade romanen "Kabal" av Theodore Bergqvist (dvs Götterdämmerung, RiotMinds). 25 kr på bokrean. Återkommer om den!
                              Last edited by Daniel; 14 March 2017, 01.00.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X