Tillkännagivande

Tillkännagivande Module
Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Speltimmen v12 2017

Sidnamn Module
Flytta Ta bort Minimera

Senaste inlägg

Senaste inlägg Module
Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Skapad av Bifur, 09 November 2017, 21.50
164 responses
6.532 visningar
1 gillar
Mundo
av Mundo
 
Skapad av Henke, 31 July 2017, 20.25
15 responses
465 visningar
0 gillar
Henke
av Henke
 
Skapad av LJSLarsson, 14 November 2017, 13.48
13 responses
186 visningar
5 gillar
LJSLarsson  
Skapad av Max Raven, 13 October 2017, 12.44
5 responses
103 visningar
0 gillar
krank
av krank
 
Skapad av Hans E Magnusson, Idag, 08.07
12 responses
187 visningar
0 gillar
Nässe
av Nässe
 
Skapad av PAX, Idag, 10.32
7 responses
84 visningar
0 gillar
Rangertheman  
Skapad av Aesmondih, 10 October 2017, 16.05
2 responses
64 visningar
0 gillar
da_bohz
av da_bohz
 
Skapad av Khal, Idag, 07.56
2 responses
69 visningar
0 gillar
Khal
av Khal
 
Skapad av Pansarsvinet, 15 November 2017, 16.06
1 response
132 visningar
0 gillar
PowerNap  
Skapad av Henke, 11 November 2017, 18.49
6 responses
228 visningar
0 gillar
Henke
av Henke
 
X
Konversationsdetalj Module
Minimera
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Speltimmen v12 2017

    Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

    ​Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

    1. Nytt spel varje vecka.
    2. Helst spela minst 60 minuter.
    3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

    Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

    Ni gör såklart vad ni känner för =)

    Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

    Spoiler: 

    75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
    80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
    85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
    90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
    95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

  • #2
    Jag har spelat 1.5 timme av sagan om den tredje tidsåldern på PS2, det är ett spel som jag provspelade hemma hos en kompis av när jag gick i mellanstadiet och har sedan dess vilat spela igenom ordentligt.
    Jag minns det som Sagan om ringen filmernas motsvarighet till Rosencrantz and Guildenstern Are Dead, där spelet huvudpersoner hela tiden befinner sig i närheten av Brödrarskapet och påverkas av vad de gör, utan att någonsin faktiskt mötas. Efter 1.5 timme kan jag nu säga att antigen minns jag fel eller så kommer de här aspekterna börja senare för hittills har kopplingen mellan bröderaskapet och spelets karaktärer varit monologer ifrån Gandalf.

    Spelet handlar om Berethor en kapten ifrån Gondor som söker efter Boromir efter det att Boromir Sökt upp vattnadal för att tyda sin brors dröm. Varför Denethor skulle skicka upp en kapten kort efter att Boromir ridit iväg,när Boromir innan dess ridit ensam är något som spelet än inte har förklarat, Hur som helst, efter att Gandalf har pratat i hans huvud och berättat hela den bakgrunds historia som Galadriel berättar i början av första filmen och sagt att Boromir nu rider med brödraskapet, så tar Berethor beslutet att springa efter dem (antar jag, det är lite otydligt), ganska snabbt springer han ihop med en Alvkvinna vid namn Idrial, som envisas med att han skall följa med och hjälpa henne varna Galadriel för något som jag inte uppfattade. De slår också följe med en utbytesjägare vid namn Elegost som vill att de skall hämnas på en ork som stulit hans kompis karta till Morias ingång.
    Så trotts att de alla tre vill olika saker så slår de ändå följe av någon oförklarlig anledning, och tur var väll det, för när Gandalf fortsätter att kommunicera med Berethor så säger han att bröderskapet är på väg till moria, så plötsligt har alla tre karaktäers olika mål lätt dem till samma väg.

    Spelmekaniskt växlar spelet mellan ett tredjepersons perspektiv där man springer omkring och ett taktisktperspektiv där man stider. I tredjepersons perspektivet så springer man runt i ganska linjära områden där den enda motivationen ett utforska lite är för att man kan hitta skattkistor som innehåller loot. Miljöerna och kartorna är tråkiga så om man inte motiveras av loot kan man sprinta rakt igenom spelet, Looten är extremt tråkig, varje föremål har bara ett stat, så det är bara att sätta på sig den med högst, inget val eller strategi krävs.
    Men utforskningen bryts upp av strid, och striden är ett väldigt Final fantasy system, med turns, och special attacker. Oerhört standard, det ända som gör att stridssystemet känns annorlunda är skill systemet. För att låsa upp nya skills så måste man använda skills i den kategorin man vill låsa upp, man tar snabbt ett val vad man vill jobba emot och sedan har man ett extra incitament att använda de skills som komemr låsa upp det du vill ha, Det gör att du ställs inför val som ”ska jag använda skillens om är bäst just nu, eller den som senare kommer ge mig vad jag vill ha”. Det funkar ganska bra hittills.


    Spelet har även cutscenes, dels har de Gandalf monloger som är Ian Mckellen som bärretar vad brödraskapet håller på med och eller vad som händer ute i midgård, Dessa monologer använder klipp ifrån filmerna. Sedan har vi cutscens med våra hjältar, där det dels framkommer hur underutvecklade och tråkiga karaktärerna är, dels vilka dåliga röstskådespelare de har, och dels att de verkar vara mycket mäktigare i cutscens än när man spelar dem, Seriös Idrial går ifrån att spöa Ringvånare i spelets första cutscene till att behöva kämpa emot en ork. Jag förstår inte hur de tänkte här.

    Jag kommer fortsätta spela spelet, mest för att jag är nyfiken på att se om spelet kommer bli så som jag minns det, eller om mitt minne ljugit för mig, Men också dels för att jag tycker så mycket som settingen att jag kan stå ut med ett mediokert spel.

    Kommentera


    • #3
      Jag har spelat en del NieR: Automata


      Sooner or later, gonna cut you down

      Man spelar 2B, en stridsandroid av många i YorHa, vars mål är att utrota maskinhorden som erövrat Jorden och föra mänsklighetens få överlevande tillbaka till sin hemplanet. Det känns lite... obalanserat till ens favör. De flesta robotar är ganska harmlösa till utseendet, väldigt mycket hink-med-lemmar och rudimentär intelligens. I jämförelse är du en uppgraderad terminator. Med stöddrönare, backup-kroppar och möjligheten att spränga dig själv om du verkligen hatar ett gäng fiender och orkar gå och hämta ditt liks ägodelar. Det finns förstås bossar. De är mer imponerande, men ändå...

      Spelmässigt är det lite likt Dark Souls, med andra kontroller och mer klassisk JRPG-känsla. Dör du så blir utrustning (tror jag) kvar på liket och du måste hämta liket för att få dessa. Du lämnar också ett androidlik för andra spelare att finna, och kan lämna några poetiska avskedsord. Det är dock betydligt enklare än Dark Souls.

      Intrycksmässigt är jag lite kluven - den första timmen är typ en lång rad av adrenalinhöjande strider som avlöser varandra, och sedan blir det plötsligt mer lugnt i post-apokalyptiskt landskap. Ja, alltså, det är fortfarande strider, men det är mer i egen takt. Av någon anledning lade jag en massa tid på att fiska och jaga djur - det är lite skumt. Men när man följer storyn så blir det mer fart på det igen.

      Kan säga att jag på pappret inte var fan av huvudpersonens design* men när jag spelar det så bara... funkar det? Det är lite bisarrt men också coolt.

      Betyg: I am the Android Queen Bitch of Murder. All who stand before me falls.

      *"Hörni, vi behöver ta tillbaka Jorden, är det någon som har några idéer vad vi kan göra? Kasta sten på dem?"
      "Jag, öh, har en fabrik för androider som är eh, rätt kraftfulla..."
      "Vilken sorts andro-vill jag veta? Nej, det vill jag nog inte. Kör på det."

      Kommentera


      • #4
        Jim Sterling verkar tycka att NieR: Automata är typ det bästa sedan skivat bröd. Är ganska sugen, ska jag säga, för han brukar ha bra smak.

        Kommentera


        • #5
          Jag spelar "Horizon zero dawn" och måste säga att jag är förälskad i ett spel på ett sätt som jag inte varit sedan Mass Effect 1 och 2. Mass Effect 3 finns inte i mitt universum men nog sagt om det.

          Jag verkligen älskar settingen, storyn samt huvudpersonen i Horizon, jag vill inte berätta varför då allt man berättar om det här spelet är en potentiell spoiler. Men gillar man starka kvinnliga karaktärer, färgstarka och unika kulturer samt underbara miljöer att äventyra i, då är detta spelet för dig!

          Kommentera


          • #6
            Har fortsatt i spelandet av mobilportar och shovelware till Switch. Nu senast Human Resource Machine som ju skulle ha varit en launchtitel men dröjde 20 dagar. Det är ett gammalt spel men jag hade aldrig spelat det förut. Varför man skulle vilja sitta och programmera assembler utan program counter / funktionspekare / code insertion, och eller varför man skulle vilja göra det i soffan på en lite ostadig spelmaskin ist för att sitta med M-x god-mode på sitt dvorak i favoritstolen med rostat bröd och några droppar pure acid och en vettigare assembler med makros kan man också ifrågasätta. Eller varför man vill göra dessa lite töniga fiktiva kontorsproblem ist för project euler eller göra lite romhacks går också att ifrågasätta.

            Men. Kvarstår är att jag ville det. Kanske för att det är lite mer lekfullt och mycket mer didaktiskt, kanske för att den visuella debuggern är helt amay, kanske för musiken och känslan, kanske för den detaljerade poängsättningen, kanske för att ha något att göra på sin nja-var-det-verkligen-värt-det switch. Men, jag har sett fram mot spelet och reloadat eshop några gånger varje dag. När det väl släpptes kraschade eshop men jag fick ner det. Sen spelade jag det i ca 20 h, med en tretimmars sovpaus, utan att äta och utan att sluta tänka på. det. Den mesta av tiden gick åt att försöka klara space challenge på Three Sort (year 28). Vilket jag fortfarande inte klarat. Fick ner det till 36 commands väldigt snabbt (och efter ett tag till mitt nuvarande bästa, 35 commands) men den behövs 34.

            Har annars klarar det mesta av spelet (om det inte låses upp extra banor?) Dom rum jag inte klarat alls är Prime Factory och Sorting Floor. Såg dom som SMOP, tidsödande, pilliga, bökiga och att jag var trött efter mitt maratonpass med spelet och ville sluta. Kan spela dom senare.
            Dom rum jag klarat i sig, men där jag inte klarat space challenge och speed challenge är Three Sort, Dupligate Removal och Digit Exploder. Efter att Three Sorts space challenge åt upp typ sju timmar bara det (utan att jag ens lyckades... klarade själva rummet direkt, men att få ner det till 34 commands... huh, jag missar nog något), efter det så slutade jag bry mig lite. Innan lämnade jag inte rummen innan jag klarat speed & space challenge, men sen bytte jag till att nöja mig med att bara klara av rummet. Många sena rum har väldigt låga krav för speed & space challenge och jag fick dom två belöningarna nästan på köpet i dom flesta av rummen efter Three Sort.

            Det finns inga rum där jag klarat bara en av dom två utmaningarna, utan det har varit antingen varken eller båda (dock inte alltid med samma program. Geez vad fula en del av dom loop-utrullade versionerna blivit för att klara av speed challenge. Space challenge är mer min stil av vad jag tycker är elegant programmering).

            Så, jag har lite kvar att göra på spelet om jag väljer att återvända till det. Fem rum. Alla lite smoppiga och pilliga och oöverskådliga och inte så lockande. Digit Exploder var väldigt otydligt med sin spec (om det ska vara zero padded eller inte) så den var jag inte speciellt sugen på att försöka få perfekt.


            Om spelet i sig... det är väldigt charmigt. Den har den lite fulbruna indie-färgläggningen och det är sådär, men det passar kanske ett kontorsspel. Tematiskt påminner det om brädspelet Ad Acta.
            En väldigt fin kosmetisk detalj är att (visuell detalj i Human Resource Machine, ingen plot-detalj men kan ändå vara kul att upptäcka själv)
            Spoiler: 
            ens sprite åldras under dom ca 30 år som spelets historia sträcker sig över. Man kan först bara välja mellan man, kvinna, svart, vit, inte välja hårfärg eller nåt. Men under spelets gång byts utseendet, håret ändras, blir på sikt grått, rynkor kommer osv allt medans ens lilla söta avatar bränner ut sig på att flytta dom där lådorna på rullband och golvmattor.


            Jag tyckte om spelet. Och heaven knows att det slukade upp mig helt under ett par dagar. Det är väldigt bra, snyggt osv. Och Switchporten är absolut fantastiskt bra gjord. Är bara väldigt utbränd på spelet just nu. Och, känns sådär att det redan är slut. Iofs tog det fler timmar än Blaster Master Zero men jag kunde inte slita mig, var helt addicted.

            Men... jag borde lägga undan min Switch ett tag. Det har varit dyrt med dom här kortlivade indiespelen. Fördelen med 2DS var ju att det fanns en massa DS-spel inkl emulatorer, rommar (inkl fan translations), flashcarts osv. Det var en härlig tid. Det gick att dryga dom nya indiespelen genom att varva dom med lite scummvm eller game boy-klassiker. Att spela igenom For the Frog the Bell Tolls och Oracle of Seasons (och min favorit Cave Noire) mellan alla Shovel Knights och Phoenix Wrights. Då kunde det bli nåt eshop kanske varannan månad eller så. Nu har det blivit... fyra? + 1-2 Switch och BotW som kassetter. Största floppen för mig var Snipperclips för killen jag ville spela det med (ps: 💔) tyckte inte det var så bra. Och, ärligt, inte jag heller. Det har en väldigt pillig och frustrerande känsla för fysiken är så stingslig. Spelet är ju ursnyggt och pusslen är bra. Ska spara det (undviker att kolla på YouTube om det) tills jag brämar någon ny pojk- eller flickvän att tv-spela med (och efter att jag och denna hypotetiska lyftkran klarat Blaster Master Zero tillsammans) och förhoppningsvis kommer jag tycka bättre om det då. Syster rapporterar om hur hon med make roar sig med BotW (jag har fortfarande inte hittat (Zelda-spoilers:)
            Spoiler: 
            det sista fotografiet. Jag har klarat drygt 70 shrines, kanske 40 korok seeds, master sword, fyra gudomliga bestar, dödat ganon och lynel osv. Det var ursvårt att hitta dom två sista av dom tolv fotona men till sist klarade jag det helt utan hjälp bara genom att tänka och tänka och tänka på var det kunde vara nånstans. Men det sista är en bild inne i Payas och Impas hus och jag har typ ingen aning. Vill klara det själv snarare än att googla upp det men det går segt. Går runt i skogar och berg och typ gör side quests. Känns sådär. Försöker få ihop 10 diamanter (har sju) till gerudotjejen i goron city. Har använt många av mina diamanter till diademet som skyddar mot guardians (ett kasst skydd för dom one-shottar mig ändå trots att jag brände ännu mer diamanter hos great fairy).
            )

            PPS: dagens bästa nätsökning "Unicode Heartbreak". Jag paxar det som mitt nästa bandnamn nu när Dödsbrunnen och Ingen Årstid är nerlagda och Lucifers Lovsång har kickat ut mig till förmån för nån tågtecknare från Galago(???).
            Last edited by 2097; 24 March 2017, 21.12.

            Kommentera


            • #7
              Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
              Jim Sterling verkar tycka att NieR: Automata är typ det bästa sedan skivat bröd. Är ganska sugen, ska jag säga, för han brukar ha bra smak.
              Det känns riktigt bra. Jag är inte helt hundra med på kontrollernas layout (dodge mest) men man vänjer sig, och sedan är det bara att springa runt och döda mänsklighetens fiender... och älgar... och vildsvin... och en och annan fisk. Jag är lättdistraherad, okej?

              Kommentera


              • #8
                Jag har istället spelat 67 minuter av GOD EATER: RESURRECTION.

                Jag har förstått att det finns en spelserie som heter Monster Hunter och som det här spelet liknar? Jag vet inte, jag har inte spelat Monster Hunter.

                Nå. Anime-estetik, postapokalyps, löjligt stora vapen. Gameplay är ganska cykliskt; man får uppdrag som går ut på att döda monster, man går ut, dödar monster, får belöningar, uppgraderar sina skills och sin utrustning, för att kunna döda svårare monster, och få fler uppdrag. Då och då försöker spelet ha lite story, men det är en tunn fernissa och även bakgrundshistorien till spelets värld känns... Tja, mer utfyllnad och "bara för att man måste ha en". Pseudovetenskapligt babbel, stereotypa karaktärer, thatäs about it. Med förbehåll för att det naturligtvis kan bli mer story senare.

                Spelet är egentligen intresserat av att lära folk att spela det. Redan från början öses en massa information över en, massvis med stats och förmågor och grejer, och jag fick nästan intrycket av att jag förväntades plugga in alltihop innan jag ens började spela. Det är tydligt att spelets fokus är på "mid-game" och att man helt enkelt förväntas lära sig genom att göra grejer, och typ ignorera allt som verkar jobbigt just nu. Problemet är att det är lite svårt att sortera i informationen - vad är viktigt just nu? Vad borde jag vänta med att lära mig? Men ja som sagt, fokus på midgame.

                Spelet är snyggt, åtminstone den första timmen var rätt lätt, jag fick känslan av ganska komplexa system och ganska många möjligheter till taktik. Om man inte är dålig på spel (som jag är) och om man är intresserad av "djupa system" och "taktik" i realtidsspel (vilket jag inte är) så tror jag att det finns mycket att hämta.

                Typ såhär kan det se ut. Jag har dock inga screenshorts från mitt i striderna, för de var lite för intensiva...

                Det här är ett helt okej spel, men jag tror inte direkt att jag är målgruppen.

                BETYG: 85+

                Kommentera


                • #9
                  Förresten, appropå God Eater, som jag tänker köra senare, kan säga att det finns skillnader i hur NieR: Automata sköter spelsystemen jämfört med hur jag är van vid hur jRPG brukar göra. Vanligtvis ser JRPG typ ut så här:
                  - Enkel mekanik
                  - Stör mitt i strid för tutorial av nya skills
                  - Levelling, så funkar det
                  - Nu kan du handla uppgraderingar/utrustning, här är 10 minuters genomgångar av alla mekaniker som finns

                  Automata är typ:
                  - STRID! BARA KÖTTA
                  - NY GREJ DET ÄR DEN HÄR KNAPPEN OKEJ KÖR PÅ
                  - AAAAAAAH
                  - Okej, kort paus. Affär finns. Alltså det finns grejer du kan köpa men pallar du läsa hur allt fungerar? Vi kan opta utrustning åt dig om du inte vill pilla med grejerna. Exp vet du hur det funkar så det skippar vi.

                  Jag upptäckte typ 75% av mekanikerna från andra spel och slump - det är förvisso ganska vettigt att dodge och sedan fortsätta röra sig gör att man springer. NieR: Automata har mycket sånt - avskalat upplägg, ej förklarat men rätt vettiga mekaniker.

                  Kommentera


                  • #10
                    När jag spelade Titanfall 1 så var mitt omdöme typ "ja, det här var ju skitjävelsnyggt och hade bra kontroller och fantastisk känsla och intressanta banor. Synd att det bara är värdelös multiplayer, det här orkar jag ju inte spela. Om jag ville ha med andra människor att göra skulle jag väl välja en annan hobby än datorspel. De kan återkomma när de fixat en singleplayerkampanj, sådär som civiliserade spel har".

                    Sedan förflöt en tid, som jag spenderade med att gnälla på att Hawken bara är multiplayer, att nya Mechwarrior bara är multiplayer och att nya Heavy Gear bara är multiplayer. Nya Battletech-strategispelet kickstartades och jag började längta...

                    Och så kom Titanfall 2. Med singleplayer. Och är grönjävelsnyggt. Och har bra kontroller. Och fantastisk känsla.

                    Och har singleplayer. En riktig kampanj. Som har en story. Som inte är helt platt.

                    Det här är allt jag ville ha.

                    Jag har faktiskt inget att klaga på. Alls. Utom typ att det bara finns på Origin, men det är ju knappast spelets fel.

                    Det är heeeeelt sjuuuuuukt snyggt. Det här är mina drömmars mechspel. Även om man inte alltid sitter i sin mech - det liknar gamla (skitbra) Shogo: Mobile Armor Division på det sättet. Men det gör det nästan bättre, för då sitter man och längtar efter att få spela mech ett tag. Och eftersom även kontrollerna när man "bara" är människa är fantastiska, eftersom man kan väggspringa och dubbelhoppa, eftersom allt bara känns jävligt bra så stör det inte heller. Det är som en riktigt bra singleplayer-first-person-shooter och så får man dessutom köra en mech emellanåt.

                    BETYG: 95

                    Kommentera


                    • #11
                      Jag har spelat ett gäng banor av Lovers in a Dangerous Spacetime. Ett co-op spel där man styr ett gulligt rymdskepp i en 2d miljö och befriar kaniner för att warpa genom hjärtformade maskhål och slåss mot stjärnbilder. Vi var två som spelade, rymdskeppet har totalt åtta stationer som går att bemanna, men kartan och supervapent springer man mest bort till ibland. Så, egentligen är det sex grejer mans tyr, ett vapen åt varje håll, motorn och skölden. Det är otroligt kul och ganska ansträngande. Jag var het slut när vi mötte den första bossen. Alla som har nån att spela med borde testa det här.

                      Kommentera


                      • #12
                        Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
                        Jim Sterling verkar tycka att NieR: Automata är typ det bästa sedan skivat bröd. Är ganska sugen, ska jag säga, för han brukar ha bra smak.
                        Det är ju Platinum Games, genierna bakom Vanquish, the wonderful 101, Bayonetta, Metal Gear Rising: Revengence och det där okejiga Transformers spelet (devestation?). Så jag är också bra sugen.

                        Kommentera


                        • #13
                          Ursprungligen skrivet av Jocke Visa inlägg
                          Det är ju Platinum Games, genierna bakom Vanquish, the wonderful 101, Bayonetta, Metal Gear Rising: Revengence och det där okejiga Transformers spelet (devestation?). Så jag är också bra sugen.
                          Jao, jag vet att det är dem. Det är också det som gör att jag tvekar, för även om alla de där är bra spel så är de inte spel jag tyckt speciellt bra om. Kanske för att jag helt enkelt är dålig på spel, kanske för att jag är för ointresserad av den sortens höghastighets-kombo-taktikspelande. Transformers: Devastation är ett av de spel jag helst velat gilla, men inte lyckades...

                          Kommentera


                          • #14
                            (Jag har påbörjat Throne of Bhaal efter att ha avslutat Baldur's Gate II: Shadows of Amn så återkommer till NieR i mån av tid.)

                            Kommentera


                            • #15
                              Ursprungligen skrivet av krank Visa inlägg
                              Och så kom Titanfall 2. Med singleplayer. Och är grönjävelsnyggt. Och har bra kontroller. Och fantastisk känsla.

                              Och har singleplayer. En riktig kampanj. Som har en story. Som inte är helt platt.
                              SP-kampanjen är riktigt vass. Den där banan (du vet vilken) toppas nog bara av den där banan (ni som spelat vet vilken) i Dishonored 2 (ungefär samma idé). Synd att sp var såpass kort bara.

                              Kommentera

                              Arbetar …
                              X