Tillkännagivande

Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Projekt barndomsfantasy!

Minimera
X
 
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Khan
    svarade
    Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 3: The Castle of Llyr
    Prinsessan Eilonwy har först gått i lära i det stora Spiralslottet hos trollkvinnan Achren, för att därefter flytta hem till Taran i Caer Dallben där hon gått i lära hos Dallben, Prydains främste trollkarl. Men nu är det dags att resa vidare, för att fokusera på det där prinsessor måste lära sig, och lämna magin därhän ett tag. Hon ska lära sig hovliv hos kungen och drottningen av ön Mona.

    Taran och gänget gör henne sällskap, och självklart visar det sig vara något skumt på gång när de kommer fram. Kan det vara kungens främste rådgivare, Magg the Steward (absolut inte släkt med Grima Ormstunga. Inte alls. Hedersord), som är skurken tro?

    Det positiva
    Det är en rätt bra handling. De anländer, de förstår att något skumt är på gång, de försöker lösa det, men misslyckas och måste ta sig ur några knipor på vägen, innan de hjältemodigt gör sina hjältedåd på slutet. Funkar fint.

    Taran blir här lite vuxnare än förut - framför allt i sin relation till Eilonwy. När det visar sig att knugen av Mona hoppas att hans hopplöst hafsige son (tänk Neville Longbottom i första Harry Potter) ska gifta sig med honom hugger det till i Taran på ett sätt han inte räknat med. Det får honom att omvärdera allt, och det är banne mig en riktigt fin tolkning av hur det kan kännas att bli kär i sin kompis när man är fjorton-femton någonstans.

    Stora slutfajten är riktigt fräck - ett fåtal hjältar mot ett rövarband av skurkar, ledda av den onda trollkvinnan Achren, allt i ett öde slott innan någon öppnar slussarna och havet forsar in och dränker hela byggnaden. Jag gillar den småskaliga känslan här - det är småkungadömen, Mona beskrivs i förordet som inspirerat av Angelsey. Hela kungadömet är alltså mindre än en tredjedel av Gotland.

    Det negativa
    Det här är första gången jag tycker jag skulle vilja ha mer världsbygge. De två första böckerna balanserar perfekt på knivseggen av för lite och för mycket. Men här hade det behövts lite mer om Eilonwys familj och hennes familjeslott. Är hon ens föräldralös? Varför är slottet övergivet? Är hon enda överlevaren av en hel kungaätt? Det är många frågor som inte besvaras, men som jag gärna hade fått en skvätt info om.

    Sedan är själva mittpartiet riktigt kul, men är alldeles för fritt från resten av storyn. Visst förekommer det en del balla grejer, som försätter Taran, Fflewddur och de andra i situationer där de måste göra svåra val, men det känns som om det kunde ha kopplats mer till det övergripande. Om hela akt två lyftes loss skulle det inte påverka handlingen i stort. Typ. Hela sidohandlingen om jätten med mindervärdeskomplex är kul dock.

    På det stora hela
    Fortfarande en riktigt bra bok, tro inget annat. Bara inte riktigt så bra som jag mindes den. Chronicles of Prydain är fortfarande de som gett mig störst positiv överraskning att återgå till och jag kommer med glädje läsa dem för mina egna ungar när de blir stora nog. Men jag tror nog Black Cauldron är bättre med marginal, och Book of Three bara är snäppet sämre.

    TL:DR
    Alla böcker i Prydain är bra. Den här är inget undantag.

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 2: The Black Cauldron
    Herrejädrar vad bra den här var. Långt mycket bättre än jag mindes.

    Så. Merlin/Gandalf/Dumbledore/Obi-Wan (Dallben i den här sviten) har bestämt sig. Det är dags att vara proaktiv och sno det främsta vapnet från Arawn, Dödsriket Annuvins konung. Den Svarta Kitteln har alldeles för länge skapat ondskefulla odöda soldater åt honom, men nu har han en plan för att knycka den. Han samlar landets bästa hjältar och ger dem sitt uppdrag. Däribland följer våra vänner från förra boken.

    Naturligtvis är det inte så enkelt. Någon hade redan knyckt Kitteln när Taran, Eilonwy, Fflewddur och alla de andra dyker upp. Arawn är rosenrasande och skickar ut varenda kämpe han har. Av en slump får vår lilla grupp reda på att kitteln antagligen finns i Morva Träsk, hos några som kallas Orwen, Orddu och Orgoch. Nu gäller det att skynda sig dit innan Arawn får samma information.

    Vad är bra?
    Allt. Typ.

    Karaktärerna är klockrena, nästan rakt över brädet. På en bok á 180 sidor får Alexander ut mer ur varenda en av huvudpersonerna än vad Eddings fick på fem böcker á 350 sidor. Taran och Eilonwy känns verkligen som trettonåringar, och Taran växer över boken in i ledarrollen,en plats han bara var inne och trevade på förra gången. Jag förstår verkligen varför Fflewddur, som är minst dubbelt så gammal och dessutom kung i ett eget rike, följer honom istället för tvärtom.

    De nya bekantskaperna är bra. Ellidyr, den arrogante och äresökande prinsen är en finfin sekundär antagonist. Adaon, den lätt melankoliske och längtansfyllda barden är djupt fascinerande. Jag kan verkligen se hans sorgsna leende framför mig när jag tänker på honom. Morgant och Smoit och Gwystyl och alla de andra som dyker upp nu är också intressanta på sitt sätt.

    Boken får över tid en ganska tung känsla. Från att handla om äventyr och rädda världen blir det en historia om öde, om uppoffringar och ren fatalism. Vad har ödet givit dig för lott i livet, och vad gör du med den? Olika svar för de flesta, men det är inga lätta val de får göra. Taran, den assisterande grisvakten, vill ju inget hellre än att få chansen att bli Någon AnnanTM än en assisterande grisvakt. Att bli en HjälteTM är en väg ut ur hans lott i livet, men är det värt det? När en karaktär offrar sig i det sista kapitlet förstår jag verkligen varje steg på vägen dit.

    Det är så jäkla bra.

    Vad är dåligt?
    Tja... Det är ju egentligen till barn. Språket är enkelt och flyter, men det är kanske lite mörka teman för en så ung målgrupp? Om jag nu måste hitta på något? Kanske att den är lite kort?

    Avslutningsvis
    Jag är övertygad om att Pratchett måste ha läst den här boken gång efter annan. Om man undantar humorn fullkomligt osar den här boken Pratchett. Brittisk landsbygd, gamla tanter med magiska krafter och kvick dialog uppblandat med gigantiska konsekvenser för landet, stora teman och tyngd i berättelsen.

    Det flyter också in lagom mycket från förra boken. Om jag minns rätt är det lite som flyter in i nästa dessutom. Jag är ju en sucker för serieövergripande kontinuitet, så jag dras ju in lite extra.

    TL:DR
    Läs. Nu. För bövelen!
    Last edited by Khan; 09 November 2019, 23.08.

    Kommentera:


  • Bifur
    svarade
    Ursprungligen skrivet av erikt Visa inlägg
    Västmark-trilogin. Finns översatt till svenska som "Väster om friheten", "Tornfalken", och "Tiggardrottningen".
    Så var det ja. Finns på biblioteket i alla fall. Kanske något för barnen snart nog.

    Kommentera:


  • erikt
    svarade
    Ursprungligen skrivet av Bifur Visa inlägg

    Har för mig att Lloyd skrivit en del annan bra ungdomslitteratur. Tiggardrottningen tror jag att den hette. Var en serie på tre böcker. En fiktiv värld även det men utan övernaturliga inslag och mer åt tidigmodern tid.
    Västmark-trilogin. Finns översatt till svenska som "Väster om friheten", "Tornfalken", och "Tiggardrottningen". Antagligen svåra att hitta idag.
    Utspelas mycket riktigt i en fiktiv värld, tidig-modernt samhälle och teknik (tänk sena 1700-talets Europa).
    Lite 'vuxnare' i både stil och inte minst ämne än Prydain-böckerna.

    Jag minns de som bra, men det var många år sedan jag läste dem.

    Kommentera:


  • Bifur
    svarade
    Jag gillar Taran-serien, den håller än som ungdoms/barnlitteratur. Jag läste någon högt för sonen och sedan läste han de senare delarna. Jag tillhör dem som även tycker att den tecknade filmen funkar bra. Älskade den som liten och den är fortfarande helt ok.

    Har för mig att Lloyd skrivit en del annan bra ungdomslitteratur. Tiggardrottningen tror jag att den hette. Var en serie på tre böcker. En fiktiv värld även det men utan övernaturliga inslag och mer åt tidigmodern tid.

    Kommentera:


  • Jocke
    svarade
    Svarta Kitteln var en flopp för Disney och det tog väldigt många år innan de gav ut den igen efter första vändan på bio och video. Det snackas om att det hade att göra med att den var för våldsam, men jag har förstått det mer som att den klassiska Disneymagin inte infann sig och de valde att satsa på annat i stället. Därför har vår generation ganska märkliga minnesbilder av filmen. Den fanns - men bara nästan liksom. Jag läste några av romanerna i mellanstadiet men kan inte säga att jag minns något alls av dem.

    Kommentera:


  • DeBracy
    svarade
    Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
    Holy shit är The Black Cauldron baserat på en bok?!
    Jag anar en världsomdanande insikt på samma nivå som den jag fick när jag insåg att seriealbumet jag hade som liten var från en film (vilket kom långt efter jag läste böckerna, så jag måste ju ha missat något uppenbart i samma veva som jag fick höra talas om dem).

    Kommentera:


  • erikt
    svarade
    Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
    För övrigt - Var kommer landsnamnet Prydain ifrån? Vet ni hur det låter om man uttalar Britain på walesiska?
    https://en.wikipedia.org/wiki/Prydain
    "Prydain (Middle Welsh: Prydein) is the modern Welsh name for Great Britain."

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg

    Holy shit är The Black Cauldron baserat på en bok?!
    Gäss, fast en ihopbankning av de två första i serien. Hade inte tänkt nämna det förrän jag kom till bok två.

    Kommentera:


  • God45
    svarade
    Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
    Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 1: The Book of Three
    Efter 21 TP-volymer med Green Arrow har jag återgått till fantasyn. Nu är det dags för det fantasyfierade Wales att ta form i Lloyd Alexanders historier om Prydain.

    Det här är barnfantasy, med ungefär samma målgrupp som Narnia. Men vad jag minns växer våra huvudpersoner upp under böckernas gång och i den femte är de vuxna, istället för de tolv-trettonåringar de är nu.

    Ståry
    Hur som. Allt börjar med vår huvudperson Taran, assisterande grisvakt, som springer iväg från sitt hem när hans gris rymmer. Världens mest episka start på en bok, med andra ord. Men grisen är den magiska orakelgrisen Hen Wen, som kan se in i framtiden, och hemmet är Caer Dallben där landets mäktigaste trollkarl bor. Den första person Taran möter är också prins Gwydion, landets kronprins och mäktigaste hjälte.

    Det är en stapplande, fumlande historia i början, där Taran mest ramlar från äventyr till äventyr, blir tillfångatagen och blir räddad gång på gång, med de stora målen att återfinna Hen Wen, men sedan också varna Gwydions far och stad att en armé marscherar mot dem. Inte vilken armé som helst, förresten, utan en armé ledd av den onde Behornade Konungen, en ärkeskurk klädd i en dödskallemask med hjorthorn. Ondare än så går det ju knappt att bli.

    Karaktärer
    Jag får känslan av att Alexander har läst Bilbo. Många gånger. Inte i språket, men i strukturen. Varje äventyr är ett kapitel eller två, sedan rullar vi vidare. Däremot är det färre biroller och betydligt mer färgstarka. Fflewdur Fflam är fantastisk, en "sanningsförstärkande" bard med hjärtat på rätta stället, men varje gång han ljuger går en sträng på hans harpa. Fantastisk idé. Prinsessan Eilonwy är en nästan perfekt skriven tonåring och jag tror inte jag har läst en bättre flicka skriven av en gammal fantasyförfattare (läs: man) någonstans. Hon är 25% Pippi Långstrump, 25% pratkvarn, och 50% helt mänsklig. Välskriven, kort sagt.

    Avslutningsvis är det en hel drös med schysst setup som inte alls får den utbetalning man tror den ska få. Exempel: Det magiska svärdet som kräver Kungligt Blod för att dras vinkas om att det kan dras av den (självklart) föräldralöse Taran halva boken. Men när han väl försöker i slutstriden går det åt fanders när skyddsmagin sätter in, och han däckar.

    Slutligen
    Boken är betydligt bättre än jag minns. Jag har tidigare mest kommit ihåg bok fyra som den klart bästa, men redan här är det gott om skoj scener och det är massor med bra karaktärer. Skurken är precis sådär läskig så man får kalla kårar, medan världen är precis lagom utvecklad för att det ska kännas både främmande och hemma. Rekommenderas, särskilt eftersom jag är rätt säker på att det blir ännu bättre sen.

    För övrigt - Var kommer landsnamnet Prydain ifrån? Vet ni hur det låter om man uttalar Britain på walesiska?
    Holy shit är The Black Cauldron baserat på en bok?!

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 1: The Book of Three
    Efter 21 TP-volymer med Green Arrow har jag återgått till fantasyn. Nu är det dags för det fantasyfierade Wales att ta form i Lloyd Alexanders historier om Prydain.

    Det här är barnfantasy, med ungefär samma målgrupp som Narnia. Men vad jag minns växer våra huvudpersoner upp under böckernas gång och i den femte är de vuxna, istället för de tolv-trettonåringar de är nu.

    Ståry
    Hur som. Allt börjar med vår huvudperson Taran, assisterande grisvakt, som springer iväg från sitt hem när hans gris rymmer. Världens mest episka start på en bok, med andra ord. Men grisen är den magiska orakelgrisen Hen Wen, som kan se in i framtiden, och hemmet är Caer Dallben där landets mäktigaste trollkarl bor. Den första person Taran möter är också prins Gwydion, landets kronprins och mäktigaste hjälte.

    Det är en stapplande, fumlande historia i början, där Taran mest ramlar från äventyr till äventyr, blir tillfångatagen och blir räddad gång på gång, med de stora målen att återfinna Hen Wen, men sedan också varna Gwydions far och stad att en armé marscherar mot dem. Inte vilken armé som helst, förresten, utan en armé ledd av den onde Behornade Konungen, en ärkeskurk klädd i en dödskallemask med hjorthorn. Ondare än så går det ju knappt att bli.

    Karaktärer
    Jag får känslan av att Alexander har läst Bilbo. Många gånger. Inte i språket, men i strukturen. Varje äventyr är ett kapitel eller två, sedan rullar vi vidare. Däremot är det färre biroller och betydligt mer färgstarka. Fflewdur Fflam är fantastisk, en "sanningsförstärkande" bard med hjärtat på rätta stället, men varje gång han ljuger går en sträng på hans harpa. Fantastisk idé. Prinsessan Eilonwy är en nästan perfekt skriven tonåring och jag tror inte jag har läst en bättre flicka skriven av en gammal fantasyförfattare (läs: man) någonstans. Hon är 25% Pippi Långstrump, 25% pratkvarn, och 50% helt mänsklig. Välskriven, kort sagt.

    Avslutningsvis är det en hel drös med schysst setup som inte alls får den utbetalning man tror den ska få. Exempel: Det magiska svärdet som kräver Kungligt Blod för att dras vinkas om att det kan dras av den (självklart) föräldralöse Taran halva boken. Men när han väl försöker i slutstriden går det åt fanders när skyddsmagin sätter in, och han däckar.

    Slutligen
    Boken är betydligt bättre än jag minns. Jag har tidigare mest kommit ihåg bok fyra som den klart bästa, men redan här är det gott om skoj scener och det är massor med bra karaktärer. Skurken är precis sådär läskig så man får kalla kårar, medan världen är precis lagom utvecklad för att det ska kännas både främmande och hemma. Rekommenderas, särskilt eftersom jag är rätt säker på att det blir ännu bättre sen.

    För övrigt - Var kommer landsnamnet Prydain ifrån? Vet ni hur det låter om man uttalar Britain på walesiska?

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    [quote)God45]
    Ursprungligen skrivet av Feuflux Visa inlägg
    Dina Belgarion recensioner har varit fantastiskt bra! Tack för att du skrev dem

    Ursprungligen skrivet av Feuflux Visa inlägg
    Medhåll!
    Och jag är helt övertygad om att jag aldrig ska läsa om dem utan behålla det positiva minnet jag har.
    Nämen tack! :D

    Kommentera:


  • Feuflux
    svarade
    Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
    Dina Belgarion recensioner har varit fantastiskt bra! Tack för att du skrev dem
    Medhåll!
    Och jag är helt övertygad om att jag aldrig ska läsa om dem utan behålla det positiva minnet jag har.

    Kommentera:


  • God45
    svarade
    Dina Belgarion recensioner har varit fantastiskt bra! Tack för att du skrev dem

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    David Eddings - Sagan om Belgarion 5: Ödets Fullbordan
    Jahapp. Då var det slut.

    Boken följer två parallella spår, dels Garion+Belgarath+Silke som smyger genom fiendens hemland till den onda guden Toraks viloplats, dels resten av karaktärerna som hanterar det stora kriget mot alla Toraks underhuggare.

    Det lilla spåret
    Det lilla spåret är betydligt finare än det stora. Den lilla trion råkar ut för små äventyr som är riktigt inspirerande till rollspel (jag vill ha djävulsbesvärjare som har pokémondueller i min nästa rollspelskampanj!) men tyvärr tillför så mycket för handlingen. De ska gå från punkt A till punkt B. På vägen händer X, Y och Z. Påverkar det någonting i handlingen? Gör det världen mindre platt? Tydligt nej på båda. Sen är det tyvärr en hel del som är som minst pinsamt dåligt, som värst ohyggligt uselt. Rasismen som genomsyrar böckerna får här sällskap av en hel del genomgång av länders statsskick och kultur som visar att Eddings nog inte ens fick D i historia, samhällskunskap och/eller ens idrott och hälsa på gymnasiet. Det är så mycket som är så dumt och inte funkar om man tänker på det en sekund längre än scenen det är med i. Meh på det stora hela.

    Det stora spåret
    Det här kan vara det mest pinsamt beskrivna krig jag läst i en fantasybok. Även om de har legat i krig av och till i femtusen+ år med exakt samma teknologi som idag är det alltså ingen som tänker på att en armé behöver mat förrän en av de många knugarna säger något. De andra blir tagna på sängen. Slagfältsscenerna är totalt livlösa. Det känns aldrig som om någon man bryr sig om är i den minsta fara. Som mest dör någon som haft fyra repliker. Ce'Nedra och hennes vänner är också så urbota korkade att de ger sig av på en nöjesritt utanför försvarsverken de byggt runt lägret utan att säga till någon och ingen stoppar dem innan de varit ute en bra stund. Jo, för ingen lär ju märka att arméns galjonsfigur, kungens kusin och kungens bästa väns fru bara försvinner? Det här är nästan lika dumt som Femhärarslaget i The Hobbit 3: Är det inte slut än?

    Sluttampen
    Profetian slår in, Ljusets Son besegrar Mörkrets Son, och allt det där. Allt slutar med bröllop och glädje, och en putslustig liten epilog. Jag var aldrig orolig när det var högtravande epik, med den galna guden Torak, den döda staden, besvärjaren Zedar och de andra hemskheterna. De gav aldrig någon form av reellt hot, och det kändes aldrig som om de faktiskt var karaktärer i sig. Även om Toraks närvaro alltid hängt stort har han faktiskt snarkat sig igenom resten av böckerna utan att påverka ett smack. Jag var betydligt mer med på att Ctuchik var en läskig typ i bok tre än Torak i bok fem.

    När de återvänder och firar sina bröllop och allt det där andra går alltihop i mål rent narrativt, men jag kan för min själ inte komma på hur i stort sett någon av de många karaktärerna har förändrats av resans gång. Visst, på ytan har det hänt massor - Garion är kung och besvärjare nu, för bövelen - men nog är han samma person på insidan. Det är en klassisk hjälteresa om man tittar hastigt, men inte alls om man gräver lite. Luke Skywalker är inte samma person i början av episod 4 och mot slutet av episod 6, till exempel. Den enda som är i närheten av att nå den förändringen är Polgara. Så varför var de här böckerna så fantastiska när jag var barn när jag nu ser tonvis med brister för varje positiv grej?

    Varför?
    • Power fantasy - Historien är en riktigt välkonstruerad power fantasy. Garion blir inte världens bästa krigare. Han är faktiskt genuint kass på att slåss med svärd. Men han lär sig något han aldrig ens visste fanns - trolleri. Dessutom är han inte bara världens, utan hela universums mittpunkt. Att vara viktig är långt mycket viktigare för en power fantasy än att vara bäst. Säger jag, i alla fall.
    • Karaktärerna - Det vimlar av karaktärer i böckerna. Bara grundpartyt som reser med Garion är tio personer eller mer beroende på när i sviten vi är. Varje gång man är på väg att inse att någon av dem är totalt platt och meningslös dyker det upp ett försök till fördjupning via sidoplott (som 95% av gångerna är platt kärlek) eller en ny karaktär som är lika platt, men åtminstone har nyhetens behag. Läser man inte med ett kritiskt öga är det lätt att missa plattheten i dem. Det är bara ett fåtal karaktärer som bryter plattheten och fastnar i minnet. Resten av världens samlade befolkning är totalt endimensionella, med lite strössel på toppen för de som är med i partyt.
    • Världen - Va? Är världen bra? Nej, absolut inte. Den är lika platt som karaktärerna. Men den används också på samma sätt, och precis när man börjar inse att något är klafs springer de vidare till nästa stereotypa land. Det funkar när man är ung och inte tänker på sånt. Som vuxen är det olidligt, men som barn...? Det flyter. Det gör det mycket lättare att ta till sig och förstå än ett mer intrikat världsbygge.
    • Polgara - Ingen av karaktärerna är en tiondel så minnesvärd som Polgara. Bara Belgarath (som har exakt samma personlighet som Silke, fast gammal) är i närheten. Jag förstår varför jag fastnade för henne som ung, och även varför mina systrar gjorde det (även om det nog i någon mån även var för att det finns så få kvinnliga fantasyhjältar och allt det där också). Hon är både en ball morsa, en cool magiker, en bra ledare, och en person ingen jävel kan sätta sig på. Samtidigt är hon rädd för framtiden, för att bli hjärntvättad av Torak, och en massa hemskheter på vägen. Hon är mänsklig. Raseriutbrott, glädjetjut, irriterande gnabb med sin far, etc, etc. Bra skriven.
    • Mysteriet - Början på historien i första boken är som sagt riktigt välgjord. Bra mysterium där man som läsare inte förstår allt, men precis lagom mycket mer än Garion. Scenerna hemma på bondgården är välskräddade för att man ska få sympati för den lille föräldralöse pôjken, och allt när de rör sig därifrån håller en på rätt sorts halster. Välgjort.
    • Allt slutar lyckligt - Jag tror inte det går att understryka nog mycket att det hela slutar lyckligt. Ovänner blir vänner, skurkarna får spö, hjältarna vinner och de som borde bli kära blir kära och gifter sig. Där många andra fantasyböcker i den tiden och till den målgruppen har någon sorts bitterljuv eftersmak av vemod (LotR, Narnia, Deverry, etc) är det här bara bra på slutet. Ingen fluga i partybålen, liksom.

    Avslutningsvis
    Hm. Tror det var det. I slutändan är det här inte något jag rekommendera någon. Böckerna är kiosklitteratursskräp, och inte den roliga sortens. Det är så mycket misogyni, troper, rasism och platthet här att man som vuxen inte kan låta bli att skaka på huvudet. Jag tror jag måste gå till optikern efter alla gånger jag rullat med ögonen, det måste ha skadat mina synnerver på något sätt.

    Nä, böckerna är blaj. Att läsa om dem i vuxen ålder har också tvättat bort alla känslor av nostalgi från dem. Ingen bör läsa dem när det finns så många bättre böcker att ta tag i.

    Kommentera:

Senaste inlägg

Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Started by Nässe, Igår, 00.06
37 responses
551 visningar
1 gillar
Senaste inlägg luddwig
av luddwig
 
Started by Skarpskytten, 13 June 2019, 09.53
13 responses
267 visningar
0 gillar
Senaste inlägg Booogeyman  
Started by krank, 12 November 2019, 22.12
1 response
31 visningar
0 gillar
Senaste inlägg krank
av krank
 
Started by krank, 12 November 2019, 22.13
4 responses
71 visningar
0 gillar
Senaste inlägg krank
av krank
 
Started by entomophobiac, Idag, 19.30
0 responses
45 visningar
3 gillar
Senaste inlägg entomophobiac  
Started by Skarpskytten, Idag, 18.09
0 responses
17 visningar
0 gillar
Senaste inlägg Skarpskytten  
Started by Pendragon, 14 November 2019, 15.11
1 response
135 visningar
4 gillar
Senaste inlägg Zaphod
av Zaphod
 
Started by Magnus Seter, 15 November 2019, 17.44
9 responses
288 visningar
2 gillar
Senaste inlägg Rymdhamster  
Started by Anthrox, 14 July 2018, 21.38
10 responses
720 visningar
9 gillar
Senaste inlägg Anthrox
av Anthrox
 
Started by Björn Wärmedal, Idag, 12.11
0 responses
14 visningar
1 gillar
Senaste inlägg Björn Wärmedal  
Arbetar …
X