Tillkännagivande

Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Projekt barndomsfantasy!

Minimera
X
 
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

  • Khan
    svarade
    Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg

    Aldrig hört talas om det här! Det låter helt fantastiskt! :D Länk?


    Jag inser också att jag glömde nämna musiken av Enteli. I min hjärna är det fortfarande såhär Sagan om Ringen låter - Howard Shores fantastiska orkestrar ligger på en andra plats. Ren nostalgi, förstås, men ändå. Enteli visste hur man gör musik.

    Kommentera:


  • Jocke
    svarade
    Min gamla kompis Ylva är med i första avsnittet som barn-hob. Hon ropar typ "Gandalf, Gandalf, Skjut upp en raket snälla!" och lite senare "Hallå, det där är min efterrätt!" Idag är hon polis - så kan det gå, ungdomar!

    Kommentera:


  • God45
    svarade
    Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
    RADIOTEATERN PRESENTERAR - SAGAN OM RINGEN (1995)

    Låt mig ta med er tillbaka i tiden. Till en tid när gräset var grönare, vintrarna fyllda med snö, och internet knappt var mer än en blinkning i Al Gores öga. En tid när barn som vuxna kunde bänka sig framför en radioteater. En magisk tid kallad nittiotalet.

    Som jag minns det var radioteatern som gick 1995 allt mina vänner pratade om. Det var så ohyggligt spännande. Välcastat och välskrivet och allt som de kunde göra hade de gjort rätt. ALLA lyssnade på den. I alla fall alla andra jag umgicks med när jag var nio.

    Nu har en okänd välgörare gjort årtiondets kulturgärning och langat upp hela klabbet på youtube. Jag har avnjutit alla tretton timmar. Det är fortfarande bra.

    HANDLINGEN
    Har ni läst Sagan om Ringen har ni koll på storyn. Men likt filmerna har de kapat en del här och där, flyttat runt lite och strukit en del. Framför allt början är väldigt skild från filmerna, där de här vågar ta ett snäpp längre tid på sig. De har med försäljningen av Baggershus, mötet med Gildor Inglorion och resan genom Gamla Skogen (men inte Tom Bombadill). Och allting avslutas med Sarumans skövling av Fylke, som det borde vara.

    Däremot har de klippt bort helt andra saker. Slaget vid Helms Klyfta är helt borta. Rohans armé samlar sig och reser direkt mot Isengård för att belägra Saruman, istället för att låta sig belägras. Rent dramatiskt funkar det hur bra som helst - de har tagit bort alla referenser till att Saruman byggt sig en armé, så det blir inga logiska krockar i handlingen av detta. Saruman är en trollkarl först och främst, inte en krigsherre.

    CASTINGEN
    Krister Henriksson som Frodo! Peter Harrysson som Sam! Skärgårdsdoktorn som Éomer! Helena Bergström som Galadriel! Berts pappa som Grima Ormstunga! I stort sett hela Sveriges skådespelarelit från nittiotalet var med här. Det är fantastiskt att höra. Och det är välcastat. Jag trodde Peter Harrysson skulle skära sig i mina öron, men jag tror han är den jag gillar bäst av alla.

    NOSTALGIN DÅ?
    Det är flera gånger jag satt och gapade över hur mycket det här bränts in i min hjärnbark där på nittiotalet. Hur vi satt över de raspiga kassettbanden gång på gång på gång efter att vi slaviskt följt när det gick på radion. Jag kunde fortfarande flera repliker utantill, komplett med intonation och allt. Jag blev en nioåring igen när jag hörde på det här.

    MEN ÄR DEN BRA?
    Ja, med emfas. Även när jag försöker plocka av mig mina nostalgiglasögon är det svårt att kalla det här något annat än välgjort. Det är få saker som skaver helt - att Rohans ryttare sjunger i manliga stridskvintar ska nog låta coolt, men låter mest som om Mattisrövarna fått hästar - och det är många gånger det sitter som en smäck.

    Gillar man inte det här är det för att man inte gillar radioteater, eller för att man inte gillar Sagan om Ringen.
    Aldrig hört talas om det här! Det låter helt fantastiskt! :D Länk?

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    RADIOTEATERN PRESENTERAR - SAGAN OM RINGEN (1995)

    Låt mig ta med er tillbaka i tiden. Till en tid när gräset var grönare, vintrarna fyllda med snö, och internet knappt var mer än en blinkning i Al Gores öga. En tid när barn som vuxna kunde bänka sig framför en radioteater. En magisk tid kallad nittiotalet.

    Som jag minns det var radioteatern som gick 1995 allt mina vänner pratade om. Det var så ohyggligt spännande. Välcastat och välskrivet och allt som de kunde göra hade de gjort rätt. ALLA lyssnade på den. I alla fall alla andra jag umgicks med när jag var nio.

    Nu har en okänd välgörare gjort årtiondets kulturgärning och langat upp hela klabbet på youtube. Jag har avnjutit alla tretton timmar. Det är fortfarande bra.

    HANDLINGEN
    Har ni läst Sagan om Ringen har ni koll på storyn. Men likt filmerna har de kapat en del här och där, flyttat runt lite och strukit en del. Framför allt början är väldigt skild från filmerna, där de här vågar ta ett snäpp längre tid på sig. De har med försäljningen av Baggershus, mötet med Gildor Inglorion och resan genom Gamla Skogen (men inte Tom Bombadill). Och allting avslutas med Sarumans skövling av Fylke, som det borde vara.

    Däremot har de klippt bort helt andra saker. Slaget vid Helms Klyfta är helt borta. Rohans armé samlar sig och reser direkt mot Isengård för att belägra Saruman, istället för att låta sig belägras. Rent dramatiskt funkar det hur bra som helst - de har tagit bort alla referenser till att Saruman byggt sig en armé, så det blir inga logiska krockar i handlingen av detta. Saruman är en trollkarl först och främst, inte en krigsherre.

    CASTINGEN
    Krister Henriksson som Frodo! Peter Harrysson som Sam! Skärgårdsdoktorn som Éomer! Helena Bergström som Galadriel! Berts pappa som Grima Ormstunga! I stort sett hela Sveriges skådespelarelit från nittiotalet var med här. Det är fantastiskt att höra. Och det är välcastat. Jag trodde Peter Harrysson skulle skära sig i mina öron, men jag tror han är den jag gillar bäst av alla.

    NOSTALGIN DÅ?
    Jag satt flera gånger och gapade över hur mycket det här bränts in i min hjärnbark där på nittiotalet. Hur vi satt över de raspiga kassettbanden gång på gång på gång efter att vi slaviskt följt när det gick på radion. Jag kunde fortfarande flera repliker utantill, komplett med intonation och allt. Jag blev en nioåring igen när jag hörde på det här.

    MEN ÄR DEN BRA?
    Ja, med emfas. Även när jag försöker plocka av mig mina nostalgiglasögon är det svårt att kalla det här något annat än välgjort. Det är få saker som skaver helt - att Rohans ryttare sjunger i manliga stridskvintar ska nog låta coolt, men låter mest som om Mattisrövarna fått hästar - och det är många gånger det sitter som en smäck.

    Gillar man inte det här är det för att man inte gillar radioteater, eller för att man inte gillar Sagan om Ringen.
    Last edited by Khan; 06 February 2020, 09.06.

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    Just det! Glömde ju nämna den största synden i Ohlmarks översättning! Han har på många ställen översatt texten till skånska, inte svenska. Sam kör rullebör hemma i Fylke, inte skottkärra, och bär Frodo på slutet som om han burit möllesäck med en barnhob. Varför översätta till syndens och ohederlighetens språk, istället för ärans och hjältarnas*?





    *för att parafrasera Esaias Tegnér.

    Kommentera:


  • Bifur
    svarade
    Fantastisk recension!

    Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
    ÖVERSÄTTNINGEN
    För den som vill gräva ner sig i Ohlmarks-bashing rekommderas den underhålkande och elala artikelserien på Tolkien Arda: http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/arfett14.htm
    Tolkien-podden har också något lyssna tyvärr avsnitt om de olika översättningarna.

    Kommentera:


  • God45
    svarade
    Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
    JRR TOLKIEN - SAGAN OM RINGEN
    (I översättning av Åke Ohlmarks)

    Jahapp. Då kör vi.

    Någon gammal pajsare skrev en gång en fet bok om något mossigt fantasyland där alla hade håriga fötter och gick en massa. Hans redaktör sa "men för h-vete" och styckade upp boken i tre när han såg hur lång den var.


    Vad kan vi säga som inte sagts förr? De tre böckerna är fruktansvärt bra. Det finns en anledning till att de i princip aldrig varit ur tryck sedan de kom för en miljon år sedan. Vi kan väl börja med lite om Ohlmarks översättning? Den ena av de två som Tolkien aktivt avskydde och klankade ner på.

    ÖVERSÄTTNINGEN
    Ohlmarks har gjort en milt uttryckt "fri översättning" av boken. Det är samma historia, men han har inte direkt ansträngt sig för att efterlikna originalets språk. Hans eget, däremot, är inte dåligt. Det är mustigt, pampigt, flytande och drar in en i texten. Det ligger någonstans i samma stil som Röde Orm och andra sena nationalromantiska romaner. Det funkar hur bra som helst som sin egen text. Som översättning är det rent horribelt.

    Däremot minns jag inte sedan tidigare att Ohlmarks varit så in i Norden slarvig. Några missar minns jag, men att det var så många rena korrmissar som gått hela vägen till tryck? Jisses. Legolas namn stavas ganska ofta med två s, Denethor blir ibland Denehtor, och liknande. Flera karaktärer byter namn (Snabba Solstrålen blir Kvicka Solstrålen, tex), och det värsta är nog när Isengård kallas för fyra olika namn på samma sida (Isengård, Isengard, Isendor och Isendal). Man baxnar för att ingen redaktör gick igenom och stramade upp de rena stavfelen (även på helt vanliga ord som occh och denn) i alla fall.

    Sedan finns det också många rena fel i texten. Alltså rena galenskaper i texten, som att Denethor innan han dyker upp som karaktär kallas både kung och riksföreståndare, innan Ohlmarks bestämt sig för titeln rikshovmästare. Inkonsekvens är, för mig som accepterar Ohlmarks text som sin egen entitet, mer irriterande än alla brott den gör mot originalet.

    Men jag kan ändå inte låta bli att tycka om översättningen. Den är levande på ett helt annat sätt än nyöversättningen är. Det här är skrivet av en person som har passion och eld i sin själ. Erik Anderssons version har inte alls samma hjärta.

    BÖRJAN, eller PROBLEMEN I BÖRJAN
    Det är fascinerande att en bok jag läst femtioelva gånger fortfarande kan gripa tag i mig så till den milda grad. Det börjar starkt med allt myspys och hemtrevligt i Fylke innan äventyret kommer, för att sedan tippa betydligt i mitten av första boken. Men när de kommer till Vattnadal tar det fart igen och resten är precis lika bra som jag minns.

    Det stora problemet i början är Tolkiens stora kärlek till just Fylke. Miljöbeskrivningarna är många och ordrika, och varje liten bäck de korsar måste nämnas. När de reser i storgrupp och senare splittrar sig är inte den detaljnivån alls lika tung, utan pekar mer på världens historia och fördjupning av seder och bruk och folk. Men i början? Ännu en skog. Ännu ett sädesfält. Ännu ett skitgammalt träd som är fint att titta på. Och igen. Och igen. Och igen.

    Men det här gör också att man faktiskt får känslan av att vara en helt vanlig jeppe som ger sig ut på det stora äventyret på riktigt. Det är en annan känsla än den sagoboksvariant som tickar på i Bilbo eller Narnia, där det är kortare intro och mer pang på. Jag tror på fullt allvar det gynnar berättelsen att läsaren måste ha tråkigt i början.

    MITTEN OCH SLUTET
    Skitbra. Vad trodde ni jag skulle säga?

    SAKER SOM JAG TÄNKTE PÅ NU
    Det finns få saker i boken som är genuint problematiska. Efter att ha sett filmen om Tolkien, och läst en del biografier sedan jag senast läste Sagan om Ringen, trodde jag att alla allusioner till världskrigen skulle vara mycket starkare. Även om Tolkien förnekade deras existens i böckerna skulle de vara uppenbara. Men det var de inte.

    Det finns däremot jättemycket psykologiskt stoff i hur kriget och utsattheten påverkar "soldaterna" på personnivå. Frodo och Eowyn står i rak motsats till varandra här, där den ena mest vill hem och slippa allt, och den andra drömmer om att få slåss, kosta vad det kosta vill. Frodo drabbas efter allt av en stark PTSD, nästan så uppenbart att det är svårt att beskriva hur uppenbart det är. Sam klarar sig. Jag tror skillnaden är, och framför allt för Tolkien, att Sam aldrig blev korrumperad av krigets fasor / ringen, till skillnad från Frodo. Om man ger upp sitt innersta väsen och låter det raseras skapar det sår som aldrig kan läka. Hur gärna man än vill.

    Det är också helt fascinerande hur stor skillnaden på Rohan och Gondor är i kultur, på ett sätt jag inte alls mindes från när jag läst dem förut. De flöt ihop till någon sorts gemensam gyttja, där de ena var gamla och de andra nykomlingar, men på det stora hela rätt så jättelika. Den stora skillnaden är mellan människor och alver / dvärgar / enter / hober. Men så är det verkligen inte. Rohan <-> Gondor är minst lika distinkt som Fylke <-> Örebro.

    DET SOM INTE FLYTER SÅ VÄL IDAG...
    Ja, det går ju inte riktigt att undvika är jag rädd.

    Det tar ett bra tag innan det dyker upp rakt ut i texten, men i Konungens Återkomst pratar Tolkien rakt ut om "rent blod i ådrorna" och rasrenhet. Flera gånger nämns att Gondors folk för det mesta inte lever lika länge som förr, eftersom de har gift in andra "raser" i sina släktled. Det sägs i sammanhang där det blir ett tydligt tecken på förfall och förlorad storhet - likt förlusten av huvudstaden Osgiliath och att Minas Tirith har en minskande befolkning. Det får mig milt uttryckt att skruva på mig i gungstolen och ibland till och med att sätta kaffet i halsen. Det går liksom inte att vare sig ignorera eller bortförklara. Det är milt uttryckt obekvämt.

    Sedan finns det en hel del mindre saker, som den överväldigande bristen på kvinnor, men det är inte i närheten av läskigheterna i rasbiologin.

    BERÄTTARSPRÅK
    Det som däremot flyter och ger stämning är den lätt ödesmättade berättaren. Tolkien har tonat ned sitt berättarjag och lyssnardu från från Bilbo, men ersatt det med att även i den "neutrala" berättarrösten ha en ödesmättad känsla, en sorts tillbakablickar från framtida versioner av karaktärerna uppblandat med definitiva uttryck och ödesdigra kommentarer. "När Pippin tänkte tillbaka på det på äldre dar beskrev han det såhär:..." eller "...och de skulle aldrig se Lothloriens skogar igen". Det griper in i känslan av att stora ting är i rörelse och att ger en air av melankoli och tyngd. Det är riktigt, riktigt bra.

    FILMER OCH SÅNT
    Det var förvånansvärt lite från filmerna som studsade förbi för mitt inre öga. Knappt någon, i ärlighetens namn, med undantag av Gollum. Det som istället spelades upp i huvudet var den gamla radioteatern från nittiotalet, med hela Sveriges dåvarande skådespelarelit. Samuel Fröler som Eomer, Peter Harrysson som Sam, Krister Henriksson som Frodo, etc. Vissa röster hörde jag klockrent med intonationer och allt, trots att jag inte hört dem på sisådär tjugo år. Facinerande.

    AVSLUTNINGSVIS
    Sagan om Ringen är klassiker av en anledning. Det finns en del grejer i den som med rätta går att ifrågasätta både strukturellt, storymässigt och i världsbygget. Men som helhet är det bra. Till och med fantastiskt. Jag vågar påstå att det är den bästa av de jag läst hittills i projekt barndomsfantasy. Inte den största överraskningen, men den bästa överlag. Det antar jag att ni redan gissat.

    The blood of numenor is all but spent! Men det är brutalt imponerande att du läser hela trilogin i den här översättningen för den här tråden! Din tråd är ett av de bästa projekten i fantasy Sverige just nu!

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    JRR TOLKIEN - SAGAN OM RINGEN
    (I översättning av Åke Ohlmarks)

    Jahapp. Då kör vi.

    Någon gammal pajsare skrev en gång en fet bok om något mossigt fantasyland där alla hade håriga fötter och gick en massa. Hans redaktör sa "men för h-vete" och styckade upp boken i tre när han såg hur lång den var.


    Vad kan vi säga som inte sagts förr? De tre böckerna är fruktansvärt bra. Det finns en anledning till att de i princip aldrig varit ur tryck sedan de kom för en miljon år sedan. Vi kan väl börja med lite om Ohlmarks översättning? Den ena av de två som Tolkien aktivt avskydde och klankade ner på.

    ÖVERSÄTTNINGEN
    Ohlmarks har gjort en milt uttryckt "fri översättning" av boken. Det är samma historia, men han har inte direkt ansträngt sig för att efterlikna originalets språk. Hans eget, däremot, är inte dåligt. Det är mustigt, pampigt, flytande och drar in en i texten. Det ligger någonstans i samma stil som Röde Orm och andra sena nationalromantiska romaner. Det funkar hur bra som helst som sin egen text. Som översättning är det rent horribelt.

    Däremot minns jag inte sedan tidigare att Ohlmarks varit så in i Norden slarvig. Några missar minns jag, men att det var så många rena korrmissar som gått hela vägen till tryck? Jisses. Legolas namn stavas ganska ofta med två s, Denethor blir ibland Denehtor, och liknande. Flera karaktärer byter namn (Snabba Solstrålen blir Kvicka Solstrålen, tex), och det värsta är nog när Isengård kallas för fyra olika namn på samma sida (Isengård, Isengard, Isendor och Isendal). Man baxnar för att ingen redaktör gick igenom och stramade upp de rena stavfelen (även på helt vanliga ord som occh och denn) i alla fall.

    Sedan finns det också många rena fel i texten. Alltså rena galenskaper i texten, som att Denethor innan han dyker upp som karaktär kallas både kung och riksföreståndare, innan Ohlmarks bestämt sig för titeln rikshovmästare. Inkonsekvens är, för mig som accepterar Ohlmarks text som sin egen entitet, mer irriterande än alla brott den gör mot originalet.

    Men jag kan ändå inte låta bli att tycka om översättningen. Den är levande på ett helt annat sätt än nyöversättningen är. Det här är skrivet av en person som har passion och eld i sin själ. Erik Anderssons version har inte alls samma hjärta.

    BÖRJAN, eller PROBLEMEN I BÖRJAN
    Det är fascinerande att en bok jag läst femtioelva gånger fortfarande kan gripa tag i mig så till den milda grad. Det börjar starkt med allt myspys och hemtrevligt i Fylke innan äventyret kommer, för att sedan tippa betydligt i mitten av första boken. Men när de kommer till Vattnadal tar det fart igen och resten är precis lika bra som jag minns.

    Det stora problemet i början är Tolkiens stora kärlek till just Fylke. Miljöbeskrivningarna är många och ordrika, och varje liten bäck de korsar måste nämnas. När de reser i storgrupp och senare splittrar sig är inte den detaljnivån alls lika tung, utan pekar mer på världens historia och fördjupning av seder och bruk och folk. Men i början? Ännu en skog. Ännu ett sädesfält. Ännu ett skitgammalt träd som är fint att titta på. Och igen. Och igen. Och igen.

    Men det här gör också att man faktiskt får känslan av att vara en helt vanlig jeppe som ger sig ut på det stora äventyret på riktigt. Det är en annan känsla än den sagoboksvariant som tickar på i Bilbo eller Narnia, där det är kortare intro och mer pang på. Jag tror på fullt allvar det gynnar berättelsen att läsaren måste ha tråkigt i början.

    MITTEN OCH SLUTET
    Skitbra. Vad trodde ni jag skulle säga?

    SAKER SOM JAG TÄNKTE PÅ NU
    Det finns få saker i boken som är genuint problematiska. Efter att ha sett filmen om Tolkien, och läst en del biografier sedan jag senast läste Sagan om Ringen, trodde jag att alla allusioner till världskrigen skulle vara mycket starkare. Även om Tolkien förnekade deras existens i böckerna skulle de vara uppenbara. Men det var de inte.

    Det finns däremot jättemycket psykologiskt stoff i hur kriget och utsattheten påverkar "soldaterna" på personnivå. Frodo och Eowyn står i rak motsats till varandra här, där den ena mest vill hem och slippa allt, och den andra drömmer om att få slåss, kosta vad det kosta vill. Frodo drabbas efter allt av en stark PTSD, nästan så uppenbart att det är svårt att beskriva hur uppenbart det är. Sam klarar sig. Jag tror skillnaden är, och framför allt för Tolkien, att Sam aldrig blev korrumperad av krigets fasor / ringen, till skillnad från Frodo. Om man ger upp sitt innersta väsen och låter det raseras skapar det sår som aldrig kan läka. Hur gärna man än vill.

    Det är också helt fascinerande hur stor skillnaden på Rohan och Gondor är i kultur, på ett sätt jag inte alls mindes från när jag läst dem förut. De flöt ihop till någon sorts gemensam gyttja, där de ena var gamla och de andra nykomlingar, men på det stora hela rätt så jättelika. Den stora skillnaden är mellan människor och alver / dvärgar / enter / hober. Men så är det verkligen inte. Rohan <-> Gondor är minst lika distinkt som Fylke <-> Örebro.

    DET SOM INTE FLYTER SÅ VÄL IDAG...
    Ja, det går ju inte riktigt att undvika är jag rädd.

    Det tar ett bra tag innan det dyker upp rakt ut i texten, men i Konungens Återkomst pratar Tolkien rakt ut om "rent blod i ådrorna" och rasrenhet. Flera gånger nämns att Gondors folk för det mesta inte lever lika länge som förr, eftersom de har gift in andra "raser" i sina släktled. Det sägs i sammanhang där det blir ett tydligt tecken på förfall och förlorad storhet - likt förlusten av huvudstaden Osgiliath och att Minas Tirith har en minskande befolkning. Det får mig milt uttryckt att skruva på mig i gungstolen och ibland till och med att sätta kaffet i halsen. Det går liksom inte att vare sig ignorera eller bortförklara. Det är milt uttryckt obekvämt.

    Sedan finns det en hel del mindre saker, som den överväldigande bristen på kvinnor, men det är inte i närheten av läskigheterna i rasbiologin.

    BERÄTTARSPRÅK
    Det som däremot flyter och ger stämning är den lätt ödesmättade berättaren. Tolkien har tonat ned sitt berättarjag och lyssnardu från från Bilbo, men ersatt det med att även i den "neutrala" berättarrösten ha en ödesmättad känsla, en sorts tillbakablickar från framtida versioner av karaktärerna uppblandat med definitiva uttryck och ödesdigra kommentarer. "När Pippin tänkte tillbaka på det på äldre dar beskrev han det såhär:..." eller "...och de skulle aldrig se Lothloriens skogar igen". Det griper in i känslan av att stora ting är i rörelse och att ger en air av melankoli och tyngd. Det är riktigt, riktigt bra.

    FILMER OCH SÅNT
    Det var förvånansvärt lite från filmerna som studsade förbi för mitt inre öga. Knappt någon, i ärlighetens namn, med undantag av Gollum. Det som istället spelades upp i huvudet var den gamla radioteatern från nittiotalet, med hela Sveriges dåvarande skådespelarelit. Samuel Fröler som Eomer, Peter Harrysson som Sam, Krister Henriksson som Frodo, etc. Vissa röster hörde jag klockrent med intonationer och allt, trots att jag inte hört dem på sisådär tjugo år. Facinerande.

    AVSLUTNINGSVIS
    Sagan om Ringen är klassiker av en anledning. Det finns en del grejer i den som med rätta går att ifrågasätta både strukturellt, storymässigt och i världsbygget. Men som helhet är det bra. Till och med fantastiskt. Jag vågar påstå att det är den bästa av de jag läst hittills i projekt barndomsfantasy. Inte den största överraskningen, men den bästa överlag. Det antar jag att ni redan gissat.

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    Ursprungligen skrivet av Franz Visa inlägg
    Vilken nostalgi! Håller tummarna för en recension av Shanaras Svärd av Terry Brooks. Minns att jag tyckte den var bedrövlig när jag läste den i unga år, en ripoff på Sagan om Ringen och rätt rasistisk, men en vän till mig har alltid hyllat den. Det vore kul att se vem av oss som får rätt ????
    Shannara kommer! Inte som nästa bok, men de kommer.

    Kommentera:


  • Franz
    svarade
    Vilken nostalgi! Håller tummarna för en recension av Shanaras Svärd av Terry Brooks. Minns att jag tyckte den var bedrövlig när jag läste den i unga år, en ripoff på Sagan om Ringen och rätt rasistisk, men en vän till mig har alltid hyllat den. Det vore kul att se vem av oss som får rätt ????

    Kommentera:


  • Bifur
    svarade
    Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
    [B]
    Jag vågar påstå att de här är underskattade klassiker. Hela Prydain-serien är fantastisk, och har en fin blandning mellan vanlig fantasy och att göra sin egen grej. Språket är lättillgängligt och passar samma ålder som Narnia och Harry Potter, men är absolut ingen barriär för vuxna.
    Fantastisk och välförtjänt hyllning. Tack för insatsen. Jag visste ju att de var bra men att läsa någon annan formulera varför så väl var trevligt. Eftersom både jag och mina barn redan läst dem ska jag rota fram Tiggardrottningen och se om dem lever upp till samma standard.

    För övrigt funderar jag på hur svenska förlag tänker här? Hur har man i de senaste årens fantasy-vurmen inte kunna ge ut ett nytryck av dessa? Översatt och klar. Sjöstrand satt på rättigheterna senast, undrar hur det är nu?

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    Ursprungligen skrivet av Theo Visa inlägg
    Jag såg f ö Disneyfilmen (utom några snuttar) först som vuxen. Det är lite lustigt att den uppenbart är gjord innan det blev inne med "keltiska" motiv och estetik - hela den visuella estetiken är bara generisk fantasy.
    Hade missat detta meddelande. Jag såg också filmen först i vuxen ålder, faktiskt för bara någon månad sedan. Den var rätt usel. Jag har inget emot att man förändrar, förkortar och bygger om storyn för att passa film. Men det var en genuint dåligt gjord film även utan jämförelser med sin förlaga. Manus hoppar hejvilt mellan tokroligt pellejönsande och totalt brutalt allvar, gång efter annan, så till den grad att jag får mer emotionell whiplash här än i någon annan disneyfilm jag sett. Det är inte smidiga övergångar direkt. Sedan är den alldeles för snabb i handlingen - ingenting hinner landa, särskilt inte i första halvan av filmen. Det enda jag minns som bra var designen på skurken och hans rike. Men i övrigt, på sin höjd meh. För det allra mesta usch. Nej tack.

    Kommentera:


  • God45
    svarade
    Jag har verkligen uppskattar dina recensioner av hela Prydain-serien. De har varit höjdpunkten på en redan väldigt, väldigt bra tråd :)

    Kommentera:


  • Khan
    svarade
    Lloyd Alexander - The Chronicles of Prydain 5: The High King
    Jag tror inte jag blivit så här tjock i halsen av ett slut sedan jag såg Sagan om Konungens Återkomst på bio.

    Handlingen
    Det är vinter, och det magiska svärdet Dyrnwyn är stulet! Arawn, magiker-kungen av Dödsriket Annuvin, har stulit det enda vapnet som är ett hot mot honom. Nu samlar han sina arméer och försöker erövra hela Prydain. Våra vänner måste samla ihop en egen här, kalla på stöd från Prydains alla småriken och bjuda in varenda kotte från de tidigare böckerna för att hjälpa till. Allt mynnar ut i en stor, episk drabbning mitt i självaste Annuvin där de anfalls på alla håll av de vandöda Kittelfödda, aggressiva Jägarna och alla möjliga sorters monster och förrädare.

    Kill your darlings
    De tidigare böckerna har haft med död, men sparsamt och väl avvägt. Här är det folk som dör nästan på löpande band, men alla som dör får dö på ett sätt som betyder något. Alla från tidigare böcker som stryker med får gott om tid på sig för att vi ska känna igen dem och förstå varför Taran är fäst vid dem innan de går bort. Det griper hårt rakt om hjärteroten. Men sorgligast av allt är när våra vänner håller på att förfrysa mitt i en vinternatt och det enda som finns att skapa en eld av är... [SPOILER]. Det var mer ryck i mina tårkanaler då än när folk dog, eftersom det var så totalt oväntat, men ändå totalt rimligt.

    Det är så här man ska skriva död i fantasy. Läs och ta lärdom.

    Slutet
    Hur boken slutar är som sagt totalt bitterljuvt. På samma sätt som i Sagan om Konungens Återkomst ska alla de magiska resa över havet till The Summer Country, det land varifrån de en gång kom. Där ska de leva i evighet, i en evigt vacker sommardag. Jag vet att det låter som om det är knyckt rakt av från farbror JRR, men jag får mer känslan av Avalon i valfri Arthurmyt än av Midgård. För att undvika spåjlrar i högsta möjliga grad ska jag inte prata mer om det, men att Taran får sitt episka tal till folket här och inte precis innan den stora striden á la Braveheart (och förstås vad han säger i det), är verkligen exakt varför jag gillar den här boksviten så mycket. Till skillnad från så många andra fantasyprotagonister som går från 0 till hjälte har verkligen Taran kvar fötterna på jorden och minnet i myllan. Han är en assisterande grisvakt, trots alla sina äventyr.

    Det positiva
    Typ allt. Om jag måste välja bland böckerna i serien kommer nog den här först på en tredjeplats, men det är bara för att fyran och tvåan är två, respektive en, hårsmån bättre. Skillnaden på 4.8, 4.9 och 5.0 poäng, så att säga. Tvåan är lite tillgängligare, och fyran är lite mer unik. Men den kulmineringen av fem böckers berättande... Det är svårt att beskriva hur mycket det slog precis rätt.

    Det negativa
    Tja... Det är ju slut nu.

    Totalt och slutligen
    Jag vågar påstå att de här är underskattade klassiker. Hela Prydain-serien är fantastisk, och har en fin blandning mellan vanlig fantasy och att göra sin egen grej. Språket är lättillgängligt och passar samma ålder som Narnia och Harry Potter, men är absolut ingen barriär för vuxna.

    Karaktärerna är riktigt väl ihopskruvade och växer över tid, med ett tydligt fokus på huvudpersonen Tarans inre växtprocess i bok fyra. Som rollspelare är jag riktigt förtjust i hur mycket av böckerna verkligen känns som äventyr också, och våra vänner känns som en eklektiskt sammansatt grupp av RP med vitt skilda koncept. Men allt funkar.

    Jordnära och småskalig fantasy, på ett sätt jag verkligen gillar. Jag kommer sticka de här i händerna på mina barn så fort de blir gamla nog. Före Narnia och Den Oändliga Historien till och med.

    TL:DR
    Den största positiva överraskningen av allt jag läst hittills i projektet. Alla som gillar fantasy borde läsa de här någon gång i sitt liv.

    Kommentera:


  • Theo
    svarade
    Ursprungligen skrivet av Jocke Visa inlägg

    Är du säker på att den vattenfärgs-målade utgåvan saknade karta? Jag har nämligen (mycket vaga minnen) om att den hade en?
    Jag ska inte svära på det, men jag läste den utgåvan flera gånger och när jag hittade kartan i en engelsk utgåva 10-15 år senare hade jag inget minne av att någonsin ha sett den förut.

    Kommentera:

Senaste inlägg

Minimera

Diskussioner Statistik Senaste inlägg
Started by Henke, 16 February 2020, 13.32
49 responses
889 visningar
0 gillar
Senaste inlägg Cybot
av Cybot
 
Started by Henke, Igår, 13.49
8 responses
182 visningar
5 gillar
Senaste inlägg Ymir
av Ymir
 
Started by Ymir, Igår, 23.33
1 response
42 visningar
0 gillar
Senaste inlägg God45
av God45
 
Started by Henke, 17 February 2020, 18.53
32 responses
622 visningar
4 gillar
Senaste inlägg gabrielledebourg  
Started by ceruleanfive, Igår, 21.11
0 responses
58 visningar
9 gillar
Senaste inlägg ceruleanfive  
Started by Henke, Igår, 20.16
0 responses
39 visningar
0 gillar
Senaste inlägg Henke
av Henke
 
Started by krank, 12 July 2019, 18.55
3 responses
327 visningar
8 gillar
Senaste inlägg dancodan  
Started by luddwig, 27 January 2020, 19.38
15 responses
279 visningar
3 gillar
Senaste inlägg luddwig
av luddwig
 
Started by entomophobiac, 14 February 2020, 17.19
10 responses
128 visningar
2 gillar
Senaste inlägg kwarnberg  
Started by Basenanji, 12 February 2020, 15.38
7 responses
227 visningar
16 gillar
Senaste inlägg entomophobiac  
Arbetar …
X