Tillkännagivande

Minimera
Inga tillkännagivanden ännu.

Projekt barndomsfantasy!

Minimera
X
 
  • Filtrera
  • Tidsrymd
  • Visa
Rensa All
nya inlägg

    #61
    Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
    CS Lewis - Min Morbror Trollkarlen
    Då var det dags för prequel! Historien om hur Narnia skapades står på menyn, och tyvärr är det en rätt spretig och överkryddad röra att beta av.

    Det är svårt att sammanfatta den är boken på ett vettigt sätt, för här händer det nästan för mycket. Jag mindes den som en kort förhistoria, sedan får man se Narnia skapas med c:a 3 ton referenser till Biblens skapelsemyt. Inte riktigt så i verkligheten. Visst är det med, men förhistorian är stor, har otroligt många beats och det är inte riktigt så att skapelsemyten är det viktigaste i historien, utan snarare handlar det mesta om ondska, och hur den kommer in i världen mot Guds/Aslans vilja.

    Men det är en svårsmält allegori, för av någon anledning försöker sig Lewis på humor här på ett sätt han aldrig gjort förr. Bokens båda antagonister (vita häxan och morbrodern) får båda sina läskiga stunder och hamnar i situationer där det är uppenbart att man ska tycka de är tramsiga och skratta åt dem. Det funkar inte riktigt. Alls. Särskilt morbrodern som börjar så fint som en riktigt sliskig elaking blir bara någon sorts tragikomisk skåpsupare på slutet. Meh. Tack och lov får vita häxan en riktigt bra slutscen.

    Det kläms in lite för mycket i boken, och flera bra koncept får inte chansen att blomma ut. Den stora skogen med portaler till andra världar, tex. Sjukt frän, men där är de alldeles för lite. Morbroderns prylar från Atlantis? Med alldeles för lite. Den dömda världen Charn? Består av en gata och ett rum i ett hus. Skapelsen av Narnia? Går ohyggligt fort, och handlar i stort sett bara om att våra huvudpersoner står still och tittar på när Aslan gör balla grejer. Många fler exempel finns och gör att de 160+ sidorna känns som om de borde varit åtminstone 30 till eller så, så det fanns lite mer tid för karaktärerna att andas i allt fräckt. Det blir för mycket "titta på det här" i kontrast till tidigare böcker.

    Här är också de kristna övertonerna äntligen så övertydliga som jag minns från tidigare läsningar. Hujedamej. Hjälten Digory lockas av en vita häxan att äta ett förbjudet äpple i en lustgård avskärmad från världen. Ehem. Lite väl på näsan där, även om Lewis skrev om ormen till häxan. Sen blir man slagen i huvudet med den tunga hammaren flera gånger när det handlar om morbroderns reaktioner på allt underligt i Narnia - vetenskapsmannen och ateisten kan ju inte förstå storheten i Guds Rike även när han har det rakt framför näsan. Hej och hå. Det blir predikande på ett betydligt mer uppenbart sätt än tidigare. Det är inte bara kristna motiv och lån som monteras om blir något nytt, utan här är det nästan pinsamt lätt att se rakt igenom allegorin även om man sov sig igenom religionslektionerna i skolan.

    Boken är klart bättre än Hästen och Hans Pojke, men inte långt när lika bra som de fyra första. Rekommendationen hamnar någonstans runt förra boken. Läs den om du verkligen vill, men du förlorar inget väsentligt på att låta bli den.
    Jag minns att den här här var min favorit som barn men har inte läst den som vuxen. Jag älskar dock den kristna delen så...
    Last edited by God45; 18 September 2019, 19.48.

    Kommentera


      #62
      Skogen mellan världarna säger jag <3 <3 <3

      Lätt värd att läsa för den IMO. Tyckte häxan Jadis över lag var frän också.

      Kommentera


        #63
        Min morbror trollkarlen är den enda av Narnia-böckerna jag läst i modern tid. Min åsikt nu är att den är skithäftig, fram tills de kommer till Narnia. Då blir den helt poänglös.

        Kommentera


          #64
          De olika Narniaböckerna kan ju, bland mycket annat, läsas som pastischer på olika stilar och genrer inom fantastik. "Skeppet Gryningen" är klart inspirerad av medeltida romanser och reseberättelser medan "Silvertronen" påminner mer om folksagor. Första 2/3 av "Min morbror trollkarlen" liknar ju mest scifi-fantasy á la Weird Tales. Det känns också som den av böckerna som har klart närmast anknytning till Lewis' idag mer bortglömda (vuxen)scifi-trilogi.

          Kommentera


            #65
            CS Lewis - Den sista striden
            Ragnarök! Armageddon! Gudarnas skymning! Men i en förvånansvärt liten skala.

            Här har vi världens undergång. Men allt börjar med den mest uppenbart kristna diskussionen hittills. Apan Skift lurar sin dumme vän, åsnan Pussel, att klä ut sig till ett lejon. Med Pussel som "vapen" agerar han falsk profet som Aslans språkrör och lurar i narnierna att Aslan vill att de arbetar som galna, hugger ner heliga träd (där dryaderna bor), säljer sina vänner som slavar och massor med annat hemskt. Det är inte vackert. Den stora frågan är om det handlar om någon sorts diss mot påven (i och med att Lewis lämnade irländska katolska kyrkan till förmån för anglikanismen) eller om det är något mer allmänt falsk profetigt det handlar om.

            För att kämpa mot det här dyker Jill och Eustace upp igen, sju generationer efter sin förra bok. De gör gemensam sak med kung Tirian som tillfångatagits. Jag lyfter lite på ögonbrynen när det bara är självaste knugen som dyker upp, och ingen av hans armé, underrättelsetjänst, spionstyrka eller annat. Men men... Det är ju ändå en barnbok, så lite logik får man väl strunta i. Och han är ju lite impulsiv och hinner inte vänta på backup. Men ändå. Det skaver lite mer den här gången.

            Det här med liten skala är värt att lyfta. Den Stora Striden i titeln utkämpas mellan trettio calormener och ungefär lika många narnier. Jag skulle knappt kalla det skärmytsling i ärlighetens namn, men men... Skådeplatserna är en skog, ett vakttorn i skogen och ett stall vid Kittelsjön, förutom Aslans land i slutet. Det känns inte som ett stort epos direkt.

            Boken har en hel del intressanta tankar kring det här med religion och tro. En twist jag inte mindes var att många av de som lurats att tro på den falska Aslan tappar tron även på den riktiga Aslan. Istället för att hitta tillbaka till den rätta tron fastnar de i ett tvivel starkare än vad som går att beskriva, så starkt att när de till och med hamnat i Himlen (bokstavligt) tror de inte på det, utan sitter fast i sina egna föreställningar om att de håller på att bli lurade igen. Tro behövs för att nå Himlen. Men å andra sidan har de inte hamnat utanför Himlen i alla fall, även om de inte kommer hela vägen in genom de gyllene portarna, så jag tror det kan betyda att de fortfarande har chansen att komma med om de skärper sig.

            När boken slutar går nämligen världen under. Det är tonvis med coola bilder i texten, främst den gigantiska jätten som är flera mil hög. Han sträcker sig ut mot solen och klämmer den till döds. Bästa apokalypsen hittills. Sedan delar Aslan de rättrådiga från de onda i en port, och här någonstans blir det inte en allegori längre, utan rakt av plockat från Uppenbarelseboken. Aslan refereras till som Han, med stort H, och det går inte längre att låtsas som att lejonet är en standin, utan är farbrorn bland molnen rakt av. Lucy säger att de är i ett stall som är större på insidan och att det i deras värld fanns ett stall som innehöll något större än hela världen en gång också. Ehem.

            Jag gillar i och för sig allt i himlen. De möter Narnia i Narnia, det sanna Narnia och det sanna England, som är mer på riktigt än det Narnia och England de sett hittills, likt Platons skuggor i grottan. När de möter alla sina gamla vänner från generationer bakåt, framför allt när kung Tirian träffar sin far igen, blev jag lite tjock i halsen. Jag tror jag har blivit sentimental på gamla dagar.

            Tror det var allt, utom två saker till.

            Dels är det dags att mumla lite om översättningen. Birgitta Hammar har översatt alla, utom den förra boken som översattes av Britt G Hallqvist (känd från Bilbo, samt ett helt gäng psalmer). När jag återvände till Hammars översättning blev jag medveten om att det var ett nedköp. Fler anglicismer ("spara ett liv", kontra skona ett liv) och de skräckinjagande genetivapostroferna är tillbaka, bland mycket annat. Hallqvist är så bra att man inte tänker på översättningen. Hammar är det tyvärr inte.

            Sedan är det den stora elefanten i rummet. Rasismen. Här finns det hinkvis med rasism mot calormener, dvs. fantasy-araber. Jag är inte den som ska prata mest om vad som är rasistiskt eller inte, jag som är västgöte sedan femtioelva generationer bakåt, men det skaver en hel del här och där. Värst är nog när Aslan säger att deras gud Tash är hans motsats. Dvs, fantasy-islam är djävulsdyrkan.

            Det finns en bra bunt exempel till som definitivt fick mig att skruva på mig i läsfåtöljen, men men... Jag är som sagt inte den som ska prata om det.

            Totalt blir det nog en rekommendation, men med stora brasklappar kring rasismen. En bra avslutning, trots allt.

            Kommentera


              #66
              Ett par korta (edit: ehm, de var tänkta att bli korta) kommentarer om Den sista striden:

              - Även om skildringen av calormenerna otvivelaktigt är rasistisk och orientalistisk tror jag inte just islam har så mycket med saken att göra. De skymtar vi får av deras religion påminner ju inte om islam alls utan mer om "avgudadyrkan" i Gamla testamentet eller kanske de medeltida romansernas fantasi-saracener. De få omnämnanden Lewis gör av islam i sina facktexter är en smula avfärdande men inte speciellt ovänliga; han såg den definitivt inte som satanism. Det som synkretism-plotten i Den sista striden mer anspelar på är en annan idé som Lewis återkommer till flera gånger både i fack- och skönlitterära texter och som störde honom mycket mer, nämligen tanken att "Gud" eller det gudomliga är bortom gott och ont och att "gott" och "ont" är mänskliga koncept.

              - Det lustigaste som slog mig när jag läste om boken för några år sedan är hur hela grejen med världens undergång verkligen bara är en bokstavlig deus ex machina som inte har nånting med storyn dittills att göra. Det framgår inte på nåt sätt att hela storyn med den falske Aslan och ockupationen av Narnia eller ens det oavsiktliga frammanandet av Tash på något sätt _orsakar_ eller direkt leder till världens undergång, utan allt går bara stadigt sämre och sämre tills Aslan plötsligt deklarerar att det får räcka och drar ur kontakten.

              Kommentera


                #67
                Det här är den bästa tråden på forumet just nu och jag vill bara tacka för ditt jättearbete med den :D

                Kommentera


                  #68
                  Ursprungligen skrivet av Theo Visa inlägg
                  Ett par korta (edit: ehm, de var tänkta att bli korta) kommentarer om Den sista striden:

                  - Även om skildringen av calormenerna otvivelaktigt är rasistisk och orientalistisk tror jag inte just islam har så mycket med saken att göra. De skymtar vi får av deras religion påminner ju inte om islam alls utan mer om "avgudadyrkan" i Gamla testamentet eller kanske de medeltida romansernas fantasi-saracener. De få omnämnanden Lewis gör av islam i sina facktexter är en smula avfärdande men inte speciellt ovänliga; han såg den definitivt inte som satanism. Det som synkretism-plotten i Den sista striden mer anspelar på är en annan idé som Lewis återkommer till flera gånger både i fack- och skönlitterära texter och som störde honom mycket mer, nämligen tanken att "Gud" eller det gudomliga är bortom gott och ont och att "gott" och "ont" är mänskliga koncept.
                  Måste man läsa Lewis facklitteratur för att få en mer nyanserad bild tror jag han har misslyckats som författare.

                  Men du har helt rätt i att Aslan gör en skillnad på gott och ont som mänskliga koncept kontra "Gud är god" och så. Men han säger också uttryckligen att Tash är hans raka motsats. Det är väldigt svårt att läsa in något annat än att de som gillar Aslan är goda och de som gillar Tash är onda. En enda calormen är nämligen välkommen in i himmelriket när världen går under (två om vi en som är där sedan innan). Det skaver hårt, mer än blackface-grejen tidigare i boken, eller pratet om narniskt blod och ljushårighet och allt det där. Det finns stora problem här. Vilka av dem som är viktigast att dekonstruera och diskutera är jag inte rätt person att bestämma.

                  Ursprungligen skrivet av Theo Visa inlägg
                  - Det lustigaste som slog mig när jag läste om boken för några år sedan är hur hela grejen med världens undergång verkligen bara är en bokstavlig deus ex machina som inte har nånting med storyn dittills att göra. Det framgår inte på nåt sätt att hela storyn med den falske Aslan och ockupationen av Narnia eller ens det oavsiktliga frammanandet av Tash på något sätt _orsakar_ eller direkt leder till världens undergång, utan allt går bara stadigt sämre och sämre tills Aslan plötsligt deklarerar att det får räcka och drar ur kontakten.
                  Ja men visst är det så. :) Det bara händer för att Aslan är trött på tjafset.

                  Men det går också att läsa som att allt är förlorat när calormenerna tar över Narnias hjärteland och slottet Paravel, och det då är lika bra att låta världen gå under. Inte mycket man måste läsa mellan raderna för att få till den läsningen.

                  Kommentera


                    #69
                    Ursprungligen skrivet av God45 Visa inlägg
                    Det här är den bästa tråden på forumet just nu och jag vill bara tacka för ditt jättearbete med den :D
                    <3

                    Kommentera


                      #70
                      Soon...

                      Kommentera


                        #71
                        Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg

                        Men du har helt rätt i att Aslan gör en skillnad på gott och ont som mänskliga koncept kontra "Gud är god" och så. Men han säger också uttryckligen att Tash är hans raka motsats. Det är väldigt svårt att läsa in något annat än att de som gillar Aslan är goda och de som gillar Tash är onda.
                        Nja, han säger ju också att de som gör goda handlingar i Tashs namn egentligen har gjort i Aslans namn, medan omvänt de som gör onda handlingar i Aslans namn egentligen har gjort det i Tashs namn.
                        Så vilken av dem du anser dig dyrka/följa har inte så stor betydelse utan det är hur du i praktiken lever och agerar som spelar roll.


                        Kommentera


                          #72
                          David Eddings - Sagan om Belgarion 1: Stenens Väktare
                          Det här är bitvis en rätt obekväm läsning efter att gorillotaur påpekat att Eddings var en riktigt usel människa. Antagligen borde paret Eddings vara skurkarna i en bok av Torey Hayden. Den som vill veta mer kan lyssna på relevant avsnitt av Läs Hårt! eller läsa på pikiwedia.
                          Men i vilket fall. Eddings har anklagats för att vara en klyschig författare som använder varenda trop han kan. Det beror på att han gör det. Men det funkar ändå, bisarrt nog. Det är inte stor litteratur direkt, men det flyter och det är ständigt något mer som lockar i texten. Lite som en slaskdeckare där man bara måste veta vad som händer på nästa sida.

                          Det positiva
                          De första kapitlen är helt klockrena. Man får en enorm sympati för Garion där han växer upp i köket på en stor bondgård i Sendarien. Han är föräldralös och uppfostras av sin faster, som kramar honom hårt när han gråter sig till sömns för att hans föräldrar är döda. Han leker med sina vänner och kommer i puberteten. Han blir vän med smeden Durnik och tutas i dygder och moral. Det är en rätt trevlig uppväxtskildring.

                          När sedan plotten drar igång har läsarna fångats av Garions perspektiv, och det fortsätter genom hela boken. Det är alltid ett mysterium för honom vad som pågår och läsaren får precis så mycket information att man förstår mer än Garion, men inte tillräckligt för att pussla ihop allt. Det stora fattar man direkt om man läst prologen, men detaljerna? Massor att fundera på.

                          Det greppet är nog det som gjorde att Eddings slog så hårt och att större delen av svenska fantasyläsarna (åtminstone bland sjuttio- och åttiotalisterna) har läst Belgarion. Det andra greppet är karaktärerna. För även om karakärerna är totalt endimensionella karikatyrer när vi träffar dem tar de inte upp en rad mer än de behöver. Så fort det är risk att man ska tröttna på dem får de en ny aspekt. Barak, fantasyviking 1A, visar sig ha en fru som hatar honom och knappt låter honom träffa sina barn, tex. Dessutom är karaktärerna bra när de får umgås, för de är genuint intressanta. Särskilt Silke och Polgara har fångat mig totalt. De kommer säkert bli tråkiga över tid, eftersom de som sagt är rätt platta i grund, men i första boken märks det inte alls.

                          Det negativa
                          Sedan har vi resten. Själva plotten är som sagt gömd bakom lite mysteriekänsla, men när man tittar på den är den ohyggligt banal. Huvudpersonerna reser från A till B, upptäcker att de är förföljda, reser lite till, upptäcker att de fortfarande är förföljda, och så vidare. Till slut blir de “kidnappade” av ett gäng militärer som tvingar med dem till ett rådslag mellan flera monarker för att lösa världens problem. Det märks att detta är del ett i en serie om fem, för här händer ytterst lite mer än planteringar och starter. Knappt något når sin kulmen.

                          Världen är ohyggligt platt och lapptäckesartad. Femtonhundratalsriddare bor ett stenkast från fantasyvikingar, och allt det där. En total brist på närtidshistoria genomsyrar världen så till den grad att inget intressant har hänt det senaste millenniet. Alla har stenkoll på namn, platser och dialog på saker som händer för sjuttonhundra år sedan, eller tretusen år sedan, eller ännu längre. Men aldrig pratas det om vad som hände för en generation sedan. Eller två. Det är som om alla har koll på Olof Skötkonung in i minsta detalj och är ytterst medvetna om hur de formats av hans regenttid, men ingen har koll på Erlander, Palme och Bildt. Det är rätt skumt.

                          Sedan känns vardagen otroligt felaktig nu när jag har lite koll på livet. Eddings har aldrig haft på sig en ringbrynja, och har antagligen heller aldrig hållit i ett svärd, och huj vad det märks. Samma sak med skildringarna av bondelivet i början av boken. Eller beskrivningarna av byggnader och en hel del absurda exempel (stora slottet i Val Alorn tog tretusen år att bygga, tex) som bara rycker ut en ur världen. Stora inbördeskriget i Arendien höll på i tvåtusen år, alltihop öppen konflikt. Det är nästan dubbelt så lång tid Romarriket fanns. Det funkar inte. Alls.

                          Sen har vi allt det där obehagliga med rasbiologin också. Folk refererar till varandra som “typisk sendar”, “drasnier ut i fingerspetsarna”, etc. ofta. I kombination med “arendiskt blod”, “finns det någon algar bland dina förfäder”, m.m. gör det att Eddings känns rätt genetiskt deterministisk i sin stil. Är du född i Arendien är du automatiskt dum i huvudet, är du född sendar är du automatiskt praktisk och dygdig. Det är obekvämt att läsa.

                          Dessutom kan vi dra den stora grejen med att ingen har respekt för överheten. I ett feodalt samhälle bör man nog respektera kungar, grevar och baroner, traditioner, seder och bruk. Det går inte att bara storma in och säga “skippa ceremonierna och snacket, knugen, vi har bråttom”. Kungarna (för det händer fler än en gång) blir mest stötta och lite ledsna. Det är inte medvetenhet om maktstrukturer á la GRRM på långa vägar. Det får mig att rulla ögonen rätt långt in i ögonhålorna.

                          Avslutningsvis kan vi dra själva skrivandet. Det känns som Eddings först skrivit en kort synopsis, någon sorts mål att skriva mot, och sedan börjat med texten utan att så värst bry sig om att hålla koll på vad han skrivit nyss. Kontinuitet är inte så viktigt, eller att han återanvänder idéer flera gånger samtidigt. Det är driv i texten, som jag sade ovan, men när stövlar blir skor, byxor blir hosor och folk byter vapen utan förklaring känns det rätt slarvigt. Meh.

                          Totalt?
                          Boken är absolut inte så bra som jag mindes den från barndomen. Men den lyckas på något jäkla sätt ändå dra in en i världen och storyn, utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför.

                          Jag tror den bästa liknelsen är en sån där gammal westernfilm från sextiotalet med hysteriskt dålig budget. Ni vet, de där där man kan se kulisserna vaja i vinden, de hade råd med typ tre statister och den stora stan består av en general store, en saloon och en kyrka, fast de har befolkat den schablonfyllda storyn med brutalt duktiga skådisar som kan leverera den själlösa dialogen och storyn med så mycket liv att man inte märker alla brister förrän man tar ett steg bak.

                          Så, tyvärr ingen rekommendation. Men kan vara värd ett återbesök för att fluffa upp barndomsnostalgin igen. Får se hur serien står sig som helhet, för det är verkligen inte en avslutad historia.
                          Last edited by Khan; 27 September 2019, 10.50.

                          Kommentera


                            #73
                            Jag måste ändå erkänna en viss tacksamhet till Belgarion. Den gav ändå alla ett "Du kan också göra fantasy! Du behöver inte vara nyskapande!" kort som folk vågade spela. Vi hade gått misste om väldigt mycket bra fantasy annars tror jag. Och Eddings grejer är mysig popcorn litteratur och det är alltid något.

                            Sedan vet jag inte ett skit om honom som person och det låter som att jag inte vill veta :p

                            Kommentera


                              #74
                              Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
                              Måste man läsa Lewis facklitteratur för att få en mer nyanserad bild tror jag han har misslyckats som författare.
                              Ja och nej, det handlar om samtidskontext också. På 50-talet (och än mindre några årtionden tidigare då Lewis formade sin världsbild) var kulturkrig mot islam inte en stor grej och det var inte automatiskt att koppla ihop figurer ur Tusen och en Natt med samtida politiska konflikter, en association som däremot är oundviklig idag. Återigen så ursäktar jag inte rasismen för ett ögonblick, men man får skilja på äpplen och päron.

                              Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
                              Men du har helt rätt i att Aslan gör en skillnad på gott och ont som mänskliga koncept kontra "Gud är god" och så. Men han säger också uttryckligen att Tash är hans raka motsats.
                              Det i sig, och hela framställningen av (det lilla vi får veta om) calormenernas religion är också en rätt anmärkningsvärd retcon jämfört med tidigare. I Hästen och hans pojke har Aslan inget problem med att delegera auktoritet till Tash - han skickar ju Rabadash till Tashs tempel för att bli återställd osv - och det finns öht inga indikationer på människooffer eller att religionsutövningen i sig skulle vara speciellt otrevlig. Det finns inte ens några direkta indikationer på att Aravis slutar dyrka de calormenska gudarna hon vuxit upp med. Sedan i Den sista striden har Tashismen plötsligt blivit en Religion of Evil - men t o m där finns det inget i själva storyn som tyder på att Tash skulle vara en Satansfigur i betydelsen Guds/Aslans kosmiska motståndare. Inte nog med att han inte spelar någon direkt roll alls i världens undergång; han verkar inte anse sig ha något otalt med någon annan än de som kallat på honom och han ger sig snällt av när Peter befaller honom att vika hädan.

                              TL,DR: Lewis var inte så noga med det här med kontinuitet. :P


                              Ursprungligen skrivet av Khan Visa inlägg
                              Ja men visst är det så. :) Det bara händer för att Aslan är trött på tjafset.

                              Men det går också att läsa som att allt är förlorat när calormenerna tar över Narnias hjärteland och slottet Paravel, och det då är lika bra att låta världen gå under. Inte mycket man måste läsa mellan raderna för att få till den läsningen.
                              Förvisso, precis som det är lätt att fylla i mellan raderna att Tash skulle vara en kosmisk ondskans princip. Det lustiga var mer att jag insåg vid omläsningen att ingendera av de ifyllda slutsatserna faktiskt finns där i texten. :)

                              Kommentera


                                #75
                                David Eddings - Sagan om Belgarion 2: Profetians Tid
                                Då var det dags för nummer två. Där den förra hade två akter har den här tre. Första boken börjar i Sendarien (fantasy-Kansas, eller snarare vad Kansas önskar att det var) och bygger långsamt upp mysterier och handling, för att sedan löpa vidare till Cherek, där fantasyvikingarna bor. Den här gången går vi igenom riddarromanernas frankrike (Arendien), det senromerska kejsardömet (Tolnedra) och avslutar allt i ormdyrkarnas djungelrike (Nyissa). Nyissa är det enda som känns byggt på rena fantasyklyschor istället för att ha knyckt något från verklighetens historia.

                                I allmänhet
                                Världen är precis lika enkelspårigt platt som förra boken. Trots att Eddings beskriver världen så man förstår den får man ändå ingen känsla för att någonting händer utom precis där huvudpersonerna är. Det värsta exemplet är nog när de i Arendien råkar vandra in rakt på ett slagfält, där två baroners arméer bultar på varandra med kastmaskiner och allt. Men varför slåss de? Den ena förolämpade den andra, så grovt att de är redo att ha ihjäl tusentals av sina undersåtar för det. Men ingen minns vad som egentligen sades. Det refereras heller aldrig till igen, utan är bara ett hinder på vägen mellan plats A och B för huvudpersonerna. Totalt platt.

                                Varhelst huvudpersonerna kommer sätter de också enorma avtryck på världen, men det ger liksom inga spridningseffekter. Det är nog det som ger känslan av att världen egentligen är ganska tom. Att det dras vapen och mördas en diplomat i arendiska kungens tronsal borde väl ses som lite negativt? Om den kejserliga kronprinsessan rymmer hemifrån borde väl varenda legionär leta efter henne och det skapa problem för dem som reser i landet? Och så vidare. Men inget skapar problem för huvudpersonerna. Tyvärr.

                                Det känns än mer som en rollspelsgrupp när de knallar runt världen nu. Alla är totalt olika, men brutalt slagsmålsmässiga på sitt eget sätt. Barak är stor vikingabarbar, Silke liten akrobatninja, Hettar smidig sabelfäktare och Mandorallen stor riddare i helrustning. Känns rätt stereotypt, men funkar.

                                Vad som däremot inte funkar är rasismen. Det finns en läskig underton i Hettars hat mot murgoer, fienderna. Han hatar alla, eftersom hans föräldrar mördades av en murgo. Han hatar inte den personen, utan alla murgoer. Alla. Det kan man väl förstå om trauma och allt det där, det är inte direkt rationellt. Men att ingen säger hörrududetdärärinteriktigträtt när han måste aktivt stoppas från att mörda varenda murgo han ser trots att han aldrig sett dem förr? Eller när det målas upp som ett hjältedåd när han mördar en murgoisk diplomat som visserligen försökt organisera inbördeskrig i landet, men det märks tydligt ut att han mördar honom enbart för att han är en murgo, inte för inbördeskrigsgrejen. Jag gillar inte riktigt det där enmansfolkmordet han pysslar med. Det flyger inte idag, som det heter på engelska.

                                Handlingsmässigt är boken en tydlig mellanstation. Några nya karaktärer, några nya miljöer att upptäcka, några nya händelser att märka av. Mysterier grävs djupare, men ytterst lite förändras. Dynamiken i gruppen får ett nytt lager när Ce’Nedra dyker upp och hon och Garion flörtar på klumpigt tonårsvis, men det förändrar inte helheten så mycket.

                                Slutligen
                                Är boken bra? Njae. Det finns många balla scener som jag nog kommer knycka till rollspel någon gång. Skurkdrottningen Salmissra, vars trontillträde beror på att hon liknar gudens gemål, är ball. Styrelseskicket “vi-måste-kunna-lura-guden-att-det-är-samma-drottning-om-han-vaknar”-ism är en fet idé. Eller de mystiska lermännen med magiska ormar som kärna. Eller blodiglar på 1,5 meter. En del till. Men det är för mycket återupprepningar av exakt samma idé, exakt samma detaljer och exakt samma dumheter för att jag ska vilja läsa om den igen om några år. Eller alls. Huvudpersonerna kommer till en ny plats, något är på tok, det visar sig att murgoerna mutar sig till makt och det skapar problem, huvudpersonerna löser det och springer därifrån innan några konsekvenser måste beskrivas.

                                Än har inte sagan om Belgarion övertygat mig om att den är värd en plats i bokhyllan.

                                Kommentera

                                Senaste inlägg

                                Minimera

                                Diskussioner Statistik Senaste inlägg
                                Started by Måns, 13 August 2019, 10.23
                                2 responses
                                269 visningar
                                9 gillar
                                Senaste inlägg Robert E. Howard  
                                Started by Björn Wärmedal, 10 October 2019, 13.10
                                41 responses
                                1.315 visningar
                                13 gillar
                                Senaste inlägg Ulfgeir
                                av Ulfgeir
                                 
                                Started by Knight_Schmidt, Idag, 09.46
                                8 responses
                                63 visningar
                                0 gillar
                                Senaste inlägg Jocke
                                av Jocke
                                 
                                Started by God45, 30 September 2019, 20.49
                                65 responses
                                2.242 visningar
                                7 gillar
                                Senaste inlägg God45
                                av God45
                                 
                                Started by Henke, Igår, 18.12
                                12 responses
                                256 visningar
                                5 gillar
                                Senaste inlägg luddwig
                                av luddwig
                                 
                                Started by Mekanurg, Idag, 09.08
                                1 response
                                46 visningar
                                4 gillar
                                Senaste inlägg God45
                                av God45
                                 
                                Started by Henke, Igår, 17.53
                                19 responses
                                317 visningar
                                3 gillar
                                Senaste inlägg Swedish Chef  
                                Started by God45, Idag, 08.31
                                3 responses
                                58 visningar
                                3 gillar
                                Senaste inlägg God45
                                av God45
                                 
                                Started by ragngand, 06 September 2019, 11.52
                                8 responses
                                161 visningar
                                0 gillar
                                Senaste inlägg ragngand  
                                Started by kwarnberg, Idag, 08.59
                                0 responses
                                25 visningar
                                2 gillar
                                Senaste inlägg kwarnberg  
                                Arbetar …
                                X