"Mama, mama… Juan… Juan es muerte" De båda kvinnorna sjönk ner på knä och grät ohejdat i flera minuter innan modersgestalten bjöd de övriga tre att komma in i skuggan. Hon satte på en kanna med kaffe och skrek något på spanska in mot de andra delarna av huset. In i köket kom en stor, hårig man iklädd en nätbrynja och ett par kalsonger. En stor mustasch prydde hans överläpp. Han såg mycket skeptiskt ut, men hälsade sedan Jennifer med en grymtning. När modern berättade om Juans öde satte han sig bara ned och skakade på huvudet. Hector tog två steg mot bordet och slängde fram en mycket tjock bunt med smutsiga sedlar. Fadern tog upp den, bläddrade i sedlarna och tittade sen på Hector för att få en förklaring.
Hector, Josie och Hanna satte sig ner vid bordet men drack inte kaffet som serverades. Istället bad de om en kanna isvatten. De berättade om allt som hade hänt, om Juan och om stöten, i munnen på varandra. Ju längre historien fortskred, desto mer överraskad och fascinerad blev fadern. På knagglig engelska frågade han om detta var Juans andel, och hur mycket det var. När Hector svarade vågade han inte tro sina öron. Exalterad ställde han sig upp och välte nästan bordet i förbifarten. Talade snabbt och oförståeligt på spanska med sin fru, som inte riktigt hade förstått hela samtalet. När hon insåg vad pengabunten innebar sken hon upp som en sol. Den något svettiga och definitivt otvättade fadern omfamnade Hector hjärtligt och förklarade vilken fin grabb han var. Men fadern var ändå en gnutta orolig. Hur skulle de ta sig över gränsen? Josie började rota i sina fickor och fick fram två solkiga vita häften. Det var inresevisum till USA, förfalskade såklart. Kom de bara över gränsen skulle det vara enkelt att försvinna under jorden. I den lilla förorten till Mexico City firades det. Men det låg en sordin över stämningen. Grannarna delade glädjen, men inte sorgen, som amerikanernas besök innebar.
Så småningom fick resterna av Juans familj fram en madrass som Hector och Hanna glatt delade på. Jennifer sov i sitt gamla rum. Josie lade sig på soffan men hade inte för avsikt att somna där, för det luktade väldigt skarpt från det plastiga tyget. Vart hon annars skulle ta vägen visste hon inte, men soffan var otänkbar.
"När ska du hitta någon, då, Josie?" Hannas röst var ärlig och helt fri ifrån sarkasm. "Var det inte du som snackade om att ta sig ur skiten och starta ett nytt liv? Förort, eget hus, ungar?"
"Äh, jag behöver ingen karl för att klara mig. Ska fan inte bli Svensson bara för att jag rakat hem en massa stålar. Kan ju säga att moster inte ser röken av mig i sin skabbiga städfirma längre. Och ungar! Nädu, inte än på ett jävla bra tag."
"Hector och jag har redan pratat om det..."
"Ni är fan inte kloka. Fattar ni inte vad en unge gör med ens liv? Vill ni bli som våra föräldrar?"
"Nej, vem som helst klarar det bättre än dem… ska inte göra om deras misstag"
"Kom igen, Hanna, lyssna på dig själv… hur många gånger har man inte hört andra säga exakt sådär?"
"Jag skiter väl i hur jag låter, jag ska ha en unge och ge den en bra uppväxt. Håll käften och sov nu."
"Kan fan inte sova här. Jag går en runda för att se om jag kan bli trött."
"Bli inte borta för länge, bara."
Josie stängde försiktigt dörren bakom sig. Hon hade hittat en extranyckel på en spik i hallen som hon omsorgsfullt låste efter sig med. Längre bort kunde hon se hur storstaden lyste upp den annars så mörka natten. Luften var ljummen och Josie knöt sin tröja kring midjan. Den skulle knappast behövas som hon först hade trott. Det var torsdag, en vecka efter att de gett sig av hemifrån. Resan hade varit rolig, men hela tiden legat under ett melankoliskt lock. Saken hade givetvis stått i ett helt annat ljus om Juan suttit med dem i baksätet. Det var ganska få människor ute, och de flesta verkade jäktade eller på väg någonstans. Josie var bara inriktad på att vandra runt planlöst, och samtidigt leta efter ett härbärge där hon kunde tillbringa natten. Hon skulle ta kontakt med de andra under morgondagen. Om inte annat så för att hitta tillbaka, hon visste själv att hennes lokalsinne inte var det bästa så det var ingen idé att ens försöka.
Efter att ha förirrat in sig på vad som verkade vara förortens prostitutionsstråk hittade hon ett hyfsat billigt hotell, som tillkännagav sin existens med en trasig skylt högt över gatunivå. Föreståndarinnan var en tunn dam i femtioårsåldern med en cigarett till synes klistrad i mungipan. Josie gissade att hon var ensamt ansvarig, för det var hon som hämtade och bäddade i de rena lakanen i sängen utöver att ta emot bokningen, som framfördes på turistspanska. Sympati fyllde av någon anledning Josie, som drog fram en hundradollarssedel och gav till damen. Eventuella tankar på att sticka utan att betala var som bortblåsta. Överväldigad av tacksamhet försökte kvinnan göra sig om möjligt ännu mera hjälpsam. Det var lite svårt, för Josie var knappast hungrig och hotellet hade ändå ingen egen restaurang. Josie bad om att få bli lämnad ifred och började klä av sig. På nattduksbordet damp det ner två små återförslutbara plastpåsar med något vitt pulver i. Med van hand rullades en annan hundradollarssedel, och snart hade en noggrant förberedd vit linje försvunnit i Josies näsa. Ironin med en egentligen utfattig snärta som drog lyxdroger i näsan på ett sjaskigt hotell med hjälp av stora, fina pengar slog Josie. Genast började hon skratta på ett nästan hysteriskt sätt. Hon hann knappt lugna ner sig innan hon somnat. Det hade varit jobbigt att gå utan fix längre tider, och förbannat jobbigt att smussla hela tiden. Hursomhelst hade hon aldrig tänkt sova på den äckliga plyschsoffan.
En skarp telefonsignal ljöd i Josies huvud. Hon slog upp ögonen, men stängde dem genast igen på grund av det starka ljuset. Hur länge hade hon sovit egentligen? Hon rotade fram sina byxor och fick fram mobiltelefonen.
"Ja… jag vaknade innan er… sov på den där jävla soffan i alla fall… har huvudvärk av den jävla lukten… nej, jag kan komma tillbaka om kanske en halvtimme… nä, jag åkte bussen, tänkte handla något till frukost åt oss, även om Juans familj antagligen har råd att mata oss… nu i alla fall..."
Fan. Klockan var mer än ett. Inte konstigt att de hade saknat henne. Hon samlade snabbt ihop sina saker och nästan sprang ut ur hotellet. Hon stannade i ett litet bageri på vägen tillbaka och köpte en limpa bröd, lite smör och en bit ost. Innan hon gick ut hindrade hon sig, kände efter hur magen mådde och köpte en liter yoghurt. Den var uppdrucken innan hon var tillbaka, så det var bara kamraterna som åt av det hon trots tidpunkten ville kalla frukost. Hon insåg hur genomskinlig hennes lögn hade varit, men ingen verkade tänka närmare på det.
Juans mamma och pappa hade redan packat det viktigaste. Det fanns inget som knöt dem fast vid landet längre, och pappans arbetsgivare fick på egen hand lista ut att han inte skulle återvända till jobbet. De ville ge sig av så snart som möjligt och ingen tänkte direkt på att en fullpackad bil skulle väcka misstankar vid gränsposteringen. Jennifer satte sig i alla fall i bilen, ensam. Nu ville hon hem och starta resten av sitt liv. Förvandla Mexico till ett minne blott. Pappan klämde in sig bakom ratten och lyckades få den hostiga motorn att gå igång. Mamman klappade förtjust i händerna och satte sig i passagerarsätet. Hector, Hanna och Josie satte sig i Hectors Impala av nittonhundranittiosex års modell. Onödigt nog var den svart, och luften slog emot dem som en vägg när de öppnade dörrarna för första gången på ungefär ett dygn. Klockan var tre på eftermiddagen och det var dags att fara.
Motorvägen var ganska vältrafikerad, trots att de flesta inte slutat sina arbeten än. Det var om möjligt ännu varmare och svettigare idag än vad det hade varit igår. Det var fortfarande lång väg till gränsen, antagligen mer än tio timmar. Impalan var fylld av apati. Knappt ett ord talades på hela första biten av resan. Bilen med mexikanerna var betydligt mer högljudd. De hade mycket att prata ifatt om, det var flera år sen Jennifer och Juan var hemma sist. Efter en kort rast kom de överens om att stanna för natten, och åka över gränsen dagen därpå.
Ingen sov särskilt gott, och de vaknade heller inte direkt utvilade. Sneda och värkande ryggar fick en stund på sig att bli bättre, sen fortsatte de mot det stora landet i norr. Gränsposteringen nådde de efter en knapp timme, men det var rätt långa köer så de skulle nog få bli stående en stund. De kunde ha valt en annan, mindre postering, men det hade inneburit större risker för upptäckt. Det var ingen medveten planering från någons sida, utan bara någon undermedveten drift att försvinna i massan. Dessutom gick motorvägen överlägset snabbast, och de ville inte dröja i onödan.
Hectors bil hade hamnat först i kön. En lång och smal mexikansk man stod på vänster sida av bilen, med en till synes amerikansk kollega på andra sidan. Pass och visum granskades av mexikanen, som då och då rynkade på pannan. Så småningom fick de passera. Deras papper var trots allt giltiga, så det var inte det huvudsakliga problemet. Hector tog det säkra före det osäkra och lät bli att vänta in sitt ressällskap. Mexikanernas papper granskades länge och ingående, de var ju trots allt inga gringos, och illegala flyktingar var det myndigheterna var mest intresserade av att fånga. Något otålig började Jennifers och Juans pappa gräla med mexikanen. Den amerikanska vakten lossade på sitt sidohölster som innehöll en matt, svart pistol och gick över till förarsidan av bilen. Han granskade snabbt papperna, och eftersom han visste vilka siffror han skulle titta efter blev han genast misstänksam. Knappt hann han gå in i sin kur och lyfta luren innan föraren i den röda bilen tryckt gasen i botten och brakat rätt igenom bommen. Mexikanen fick loss sitt vapen och avlossade ett par skott, som båda missade. Radion ställdes in på en amerikansk kanal, trots att det bara var Jennifer som kunde engelska.
"This is America, baby!" Utropade fadern i triumf och buskörde fram och tillbaka över vägbanan.
Det han inte uppfattade var inrikesnyheterna som lästes upp efter att musiken hade tystnat. Blodet i Jennifers ådror isade sig. Beskrivningen i efterlysningen stämde perfekt överens med deras situation. Snart skulle de vara eftersökta av både FBI och Texaspolisen.
Share Link: 
