XI:
Johannes svängde av huvudvägen ned mot den mindre grusvägen som ledde till villan och lade då märke till att det fanns en busshållsplats här. Den lystes upp i skymningen som börjat sänka sig av strålkastarna från bilen.
”Bra då behöver jag inte låna bilen igen om jag behöver komma iväg” tänkte han för sig själv, samtidigt som bilen nu körde vidare på grusvägen, fram mot villan. En hastig blick på klockan sade att det fortfarande var tjugo minuter kvar tills Adam skulle ha tillbaka bilen och det var med viss lättnad som Johannes andades ut att han hunnit.
Då Johannes svängde upp framför huset kunde han se Adam vandra oroligt fram och tillbaka på gårdsplanen. Johannes parkerade bilen, klev ur och mötte Adam som nu skyndat fram till bilen.
"Ursäkta att jag drog ut på tiden..." sade Johannes och sträckte fram nycklarna till Adam som tog emot dem. "Men jag hann ändå tillbaka i tid, tills du behövde bilen." Adam nickade som hastigast och muttrade något lågmält som Johannes inte kunde höra. Då Johannes vandrade bort mot villan öppnade Adam bilen och snart kunde Johannes höra bilen åka därifrån. Han vände sig om och såg bakdelen av bilen försvinna iväg längs vägen. Det verkade onekligen som om Adam hade bråttom härifrån.
Då Johannes klev in möttes han av den behagliga doften av mat. Han hade inte fått i sig någon direkt mat, bortsett från frukosten, och magen kurrade till rejält då han gick mot köket. Då han kom dit såg han sin syster stå vid spisen och då hon hörde fotsteg in vände hon sig om.
"Så hur gick det idag?"
"Bara fint" ljög Johannes. "Min handledare förstod min situation och lovade att hjälpa mig."
"Och på arbetsförmedlingen?"
"Inte lika bra - men de satte alla fall igång mig. Det var därför jag kom hem såhär sent. Vad var det med Adam?"
"Äsch, bry dig inte om honom. Han är bara lite stingslig över att inte få ha fri tillgång till bilen. Vi borde verkligen skaffa oss en till." Johannes kunde se att hans syster verkade vara gladare än igår och förhoppningsvis var inte det en fasad som hon visade upp inför honom. Det var nog med att han var tvungen att behöva dölja saker för henne. Hur gärna han än skulle vilja berätta sanningen om Adam kunde han inte det. För det första skulle han bara spela Adam rakt i händerna, då Eva verkligen skulle tro att Johannes fått ett återfall. För det andra, hur skulle hon reagera på att få höra att hon levt tillsammans med en mördare och inte känt igen att det inte var hennes älskade make? Nej, han kunde inte berätta det för henne.
Johannes hjälpte Eva att göra klart maten och de slog sig ned till bords. Under måltiden kände sig Johannes väl till mods. Avsaknaden av Adam gjorde att stämningen var mycket gemytligare och att Johannes inte behövde vara lika spänd, något som han fann mycket avslappnande. Men trots detta lämnade inte spöket Adam dem helt i fred- mitt i middagen hade han ringt och berättat att mötet skulle komma ta längre tid än vanligt och att han skulle sova över inne i staden. Detta var i och för sig en nyhet som Johannes tog emot med glädje. Slapp han att vara i närheten av Adam kunde han koncentrera sig närmare på det arbete som han hade framför sig, utan att oroa sig att bli upptäckt av Adam.
Efter maten hade de två syskonen städat av bordet, diskat och sedan spenderat tid framför teven och kopplat av. Ungefär på samma sätt som de gjort förr i tiden. Kvällen förflöt snabbt och snart sade Eva att det var dags för henne att dra sig tillbaka för natten. Johannes sade godnatt, men satt kvar framför teven, även om han sänkte ljudet för att inte störa. Eller det var i alla fall vad Eva trodde - i själva verket räknade Johannes med att på så sätt bättre höra vad Eva gjorde och när hon lade sig till ro för natten. Planen gick i lås och cirka en halvtimma senare kunde Johannes höra sin syster slå igen dörren till hennes och Adams sovrum. Johannes satt kvar i soffan framför teven och väntade tålmodigt på att minuterna skulle förflyta. Eva brukade somna rätt fort - det var i alla fall det han mindes från deras uppväxt tillsammans - så han räknade med att en halvtimma skulle räcka.
De trettio minuterna gick långsamt och även om Johannes hade sina ögon på teven såg han egentligen inte vad som visades. Istället började ögonlocken sakta att sänkas och snart somnade Johannes. Halvtimman passerade förbi och Johannes fortsatte att slumra avslappnat.
Teveprogrammen tog slut framåt småtimmarna och snart visades endast myrornas krig på den flimrande skärmen. Johannes började skruva på sig i sömnen och omedvetet sträckte han ut benet som slog i bordet. Detta fick vasen som stod ovanpå att välta och den slogs omkull med en mindre krasch.
"Kom ihåg skapelsen och syndafallet" hördes de viskande rösterna i samma ögonblick som Johannes öppnade ögonen. Han kollade runtomkring sig och såg att han somnat. Rösterna - han hade hört dem igen och mindes nu vad de sade. Hade han hört dem i drömmen? Eller hade de viskat till honom i hans halvvakna tillstånd? Johannes var inte säker, men han mindes i alla fall orden. Skapelsen och syndafallet. Det fick Johannes att minnas orden som den riktige Adam sagt tidigare idag - det bitna äpplet. Hur ormen lurat Eva att ta en tugga av visdomens träd som i sin tur ledde till att mänskligheten hade blivit förvisad från paradiset. Fast enligt Adam hade han varit den som bitit i äpplet, eller tekniskt sett vaknat vid det. Ormen måste varit den messiasgestalt som han beskrivit och som fått Adam att kyssa hans hand. Kunde den handlingen ha varit bettet i äpplet? Det stämde symboliskt sett i alla fall. Men vid förra bettet hade det lett till att mänskligheten förvisats från paradiset - vad skulle då detta betyda? Vad kunde mänskligheten ledas bort ifrån idag? Gudstro? Nej, den var inte alls djupt rotad hos många idag. Moral? Etik? Visst, det fanns fortfarande i dagens läge men det höll ändå sakta på att dö ut. Socialt skyddsnät? Ja, det fanns fortfarande i Sverige men det var ändå på väg bort.
Plötsligt slog det upp ytterligare en fundering i Johannes inre. Varför hade de viskande rösterna, Viktors vänner, varnat honom för det? Vad hade de med det hela att göra? Det var då som det slog honom. I fängelset, på vägen ut, hade han känt igen rörelsemönstret hos Erik Markusson. Det var först nu som han insåg varifrån. Rörelsemönstret stämde in på det monster som han mött i Kägleholmsruinerna och som han själv dödat, men som spårlöst försvunnit. Det gick en rysning igenom hans kropp då han insåg det - men hur kunde det stämma? Erik hade väl varit inlåst då? Hur skulle han då kunnat vara i ruinerna?
Johannes tänkte tillbaka på händelsen tidigare idag då han besökte Kumlafängelset och mindes då hur Adam i Eriks kropp hade vänt sig om och bett om förlåtelse. Han måste syftat på denna händelse. På något sätt måste denne ha tagit sig ut ur fängelset för att kunna mörda de som kallats till Kägleholmsruinerna. En rysning gick längs med Johannes ryggrad då han insåg att hans egen katastrof verkade vara sammanknuten med Adams. Uppenbarligen fanns här en större helhet som ännu inte var klar för honom. Det gällde nu inte längre bara Adams kroppsbyte - det sträckte sig bra mycket djupare än så. Johannes hade tagit första steget ned längs en stig som han inte visste vart den ledde. Det enda han var säker på nu, var att han inte kunde vända om - han var tvungen att nå slutet på den.
Share Link: 
