Hej! Här kommer en berättelse jag skrev för några år sedan. Det är berättat ur en mors synvinkel när det gäller levande rollspel. Det mesta är faktiskt sant även om namn och sugrör är fiktiva.
Mamma, jag vill bli en orch!Hela familjen utom Per, moderns sambo satt samlade och tittade på ett debattprogram på teven. Johan och Anders sneglade på sin mamma. De hade bett henne titta eftersom programmet skulle handla om rollspel och dess utövare. Pojkarna hade höga förväntningar eftersom de trodde att mamma skulle ändra uppfattning. Hittills hade hon sagt blankt nej till att åka på rollspelsläger. Hon hade fått för sig att de skulle bli jätteknäppa om de åkte iväg på ett läger. Det var hennes bestämda uppfattning att de skulle bli äldre och mognare innan de åkte på sådana där dumheter. Pojkarna kände mycket väl igen hennes beteende. Så där sa alltid morsan när hon hoppades att de skulle glömma bort alltihop och bli intresserade av något annat under tiden.
Pojkarna led ju längre programmet höll på. Johan tyckte att de skulle byta kanal när det hade pågått en stund. De skruvade på sig och sneglade på varandra där de satt i soffan. De stönade invärtes båda två. Det var bara att erkänna att det varit ett stort taktiskt misstag att be henne se på programmet. Programledarna hade verkligen hittat udda typer som medverkade. Nu var det kört, tänkte de. Nu skulle de aldrig få åka iväg. Ena knäppgöken värre än den andra uttalade sig om rollspel. Inte nog med att de kom med dumma kommentarer, de såg inte kloka ut heller. Under debattdelen kom en ung tjej, med ett så ovanligt korkat uttalande att pojkarnas mamma plötsligt brast ut i ett gapskratt. När hon lugnat sig och torkat tårarna ur ögonen efter skrattanfallets sa hon bara åt dem att det begriper ni väl själva att ni inte får åka iväg på något liknande.
Jodå, dumma var de ju inte. Trots det, så gjordes ett sista försök att övertala henne, mest för syns skull, men det var benhårt nej. Morsan tackade så mycket för att de visat henne ett intressant program och gick ut i köket för att ordna en kvällsfika.
Anders och Johan gick ned i källaren till Anders rum och förbannade redak-tionen till Heta Fakta. De hade verkligen lyckats ge morsan all ammunition hon behövde. Eftersom det var mycket kloka unga män så kom de fram till att de skulle vänta ett bra tag innan de tog upp diskussionen på allvar igen. De bestämde också att de skulle slänga ur sig frågan lite då och då. Deras ömma moder tillhörde nämligen den skara mödrar som rätt vad det var kunde trilla dit och lova något som varit helt omöjligt tidigare. Alldeles som Anders påpekade för sin lillebror Johan så arbetade tiden på deras sida. Anders var snart sexton och Johan skulle fylla tretton till sommaren.
En dag knappt ett år senare så bestämde sig Johan för att prova en ny taktik. De hade nämligen inte glömt bort lajvintresset utan tvärtom blivit ännu mer intresserade än tidigare. Så en dag när den ömma modern kom hem från arbetet satt tre unga män och väntade på altanen.
- Hej! Ropade Johan. Det här är Fredrik och Magnus. Jag tänkte att de skulle få berätta för dig hur roligt det är på lajv. Sedan får du se att de är kloka än, fast de har varit på flera lajv. Ingen av dem är dum i huvudet.
Den ömma modern kände hur hopplösheten och vanmakten sköljde över henne. Vad ska jag ta mig till, tänkte hon. Det var tyst några ögonblick medan hon tänkte febrilt.
- Tyvärr pojkar, sa hon. Just nu har jag inte tid men ni kan komma tillbaka en annan dag och berätta för mig. Jag måste tyvärr iväg på en gång för jag har en tid att passa.
Nu är du feg, tänkte hon för sig själv medan hon såg hur det förhoppningsfulla glittret i sonens ögon slocknade. Än sen då, det där klassar jag som bakhåll. Jag måste få en chans att försvara mig tänkte hon. Sedan blev inget mer sagt eller gjort under några veckors tid. Från pojkarnas sida i alla fall. Mamman gick där och funderade. Har de hållit fast så här länge vid sin önskan att få åka så måste jag ju ta reda på mer om det här tänkte hon. Hon hörde sig för bland bekanta och det var blandade reaktioner och åsikter. Tydligen så fanns det en förening för ungdomar i hennes barns ålder som åkte till ett ställe utanför stan och hade sådana där lajv. Ju mer hon fick veta desto roligare tyckte hon att det lät. Den stora samvetsfrågan, om hon själv skulle ha velat bli ivägsläppt på något liknande i samma ålder, blev hon till slut tvungen att besvara med ja. Sedan var det klart men det visste inte pojkarna.
Nästa gång var det Anders som slängde ur sig frågan medan han höll på att duka middagsbordet.
- Ja det får ni sa mamman. Men ni får själva betala och fixa dräkter och allt annat som ska göras. Jag kommer inte att lyfta ett finger för att underlätta det hela. Anders trodde inte sina öron.
- Va? sa han. Modern upprepade vad hon sagt och Anders satte sig ned på rumpan.
- Menar du det? frågade han.
- Naturligtvis, svarade hon. Men det blir bara på sådant jag godkänner och ni får hålla er till föreningen Enhörningen här i stan. Minsta lilla dumhet jag får höra om lajv och det är stopp. Skulle det vara så att jag bedömer att ni tar skada av det, är det också stopp. Men jag är villig att låta er åka på ett provlajv.
Efter att ha skrikit ett jubelrop som var så högt att modern bara ville gömma sig försvann Anders ur köket med blixtens hastighet. Ned på sitt rum där Johan satt och spelade dataspel. Hon kunde höra upp till köket hur glada pojkarna var och modershjärtat svämmade över av glädje. Det är nog rätt beslut jag har fattat, tänkte hon för sig själv. Pojkarna kom störtande uppför källartrappan och rusade fram till henne och kramade henne tills hon skrattande fick göra sig fri för att inte dö av syrebrist. Det kändes väldigt bra att få se sina barn så glada och lyckliga. Ögonen glittrade på pojkarna och de pratade i munnen på varandra om allt de måste fixa. På något mystiskt vis kom det omedelbart fram papper som visade att det skulle vara ett nybörjarlajv om tre månader. De ringde genast till kontaktpersonen och anmälde sig. Sista anmälningsdatum gick ut på fredagen samma vecka. Det var föreningen Enhörningen som anordnade lajvet så det var helt OK. Där hade pojkarna en sagolik tur. Därefter ringde de hem till Pers dotter Katrin. Hennes sambo, Markus var nämligen också intresserad av lajv. Han och pojkarna hade diskuterat hur de skulle komma iväg så fort de träffats den senaste tiden. Det bestämdes omedelbart att de unga tu skulle avlägga ett besök senare på kvällen hemma hos pojkarna.
Familjen samlades och satte sig ned och åt sin kvällsmat och sedan kom Katrin och Markus. Ynglingarna pratade i munnen på varandra, planerade och ritade dräkter och rollfigurer. Namn på deras rollfigurer diskuterades fram och tillbaka. Tydligen hade de allt förberett innan hon gav sitt tillstånd. Nu startade en karusell som den ömma modern och Per förstummad betraktade. Hon upprepade med jämna mellanrum att ni får fixa allt själva, jag tänker inte sy kostymer åt er. Inga problem alls, sa pojkarna i mun på varandra.
- Du kanske kan tala om hur man gör, så gör vi det själva. Du behöver inte sy en endast liten söm, sa Markus.
Det tyckte hon var OK så det lovade hon att bidra med.
Nu följde en hektisk tid. När hon och Per kom hem från arbetet så visste de aldrig hur det skulle se ut hemma. Det släpades hem alla möjliga konstiga tyger och pälsbitar. Det kändes nästan som om hon vadade i fårskinnspäls när hon gick in i pojkarnas rum. Johan, den yngste kom snabbt igång med att sy. Han satt på varje ledig stund och fäste fårskinnsbitar på gröna byxor och på en grå skjorta. Tyget skulle vara kamouflagefärgat så att det inte syntes så mycket. Han klippte till en mantel och gjorde i ordning den med päls och tyg. De två äldre herrarna, Anders och Markus de planerade mest. Det gjordes oerhört många ritningar på kostymer och tiden gick. Ibland sa hon till de att komma ihåg att hon inte skulle sy, men att det kunde ta tid att göra det så det vore nog bra om dem kunde komma igång. I övrigt så lade sig modern och Per inte i hantering. Det enda krav de hade var att de fick hålla till utomhus med vapentillverkningen. Det kravet tillkom när de upptäckte att tillverkningen orsakade en hel del lukt av lösningsmedel. Mycket kemi gick det åt för att tillverka gummiklubbor och svärd.
Johan knåpade på med sin utrustning och visade med jämna mellanrum upp framstegen. Det mest positiva man kunde säga om hans alster var att de var fantastiskt förskräckliga. Då sken han som en sol. Det såg förfärligt ut när han provade sin dräkt. Efter några veckor åkte Johan, Per och modern upp till sin stuga. Där blev det katastrof när de kom fram och Johan blev tillsagd att byta om. Han hade packat en stor resväska. Den innehöll en T-shirt och två par kalsonger. I övrigt var det bara lajvsaker i väskan.
-Hur har du tänkt att dina kläder ska räcka? frågade den vid det här laget hårt prövade modern. Vi ska ju faktiskt vara här i tre veckor. Även om vi har tvättmaskin i stugan är det i minsta laget, eller hur?
Johan vred sig generat och erkände väl att han hade nog inte tänkt så mycket. Visst hade hon tjatat om att han skulle fixa sina kläder och lagt fram allt nytvättat, men nu var ju så att det fick ju inte plats i hans väskor. Därför hade han lätt packning. Som tur var fanns det gamla kläder i stugan som passade till nöds. De dög väl att fiska i och att skrota runt på gården med. När det blev vardag får vi väl åka in till närmaste tätort och ekipera ungen lite provisoriskt, tänkte mamman. Under natten som kom fick Johan hög feber och influensa så han blev mer eller mindre sängliggande i åtta dygn. De kunde inte göra ett dugg på semestern. Efter tre dagar lade sig Per också i hög feber. Den enda utflykten under denna tid var till ortens sjukstuga för att få antibiotika. De fick nämligen öroninflammation båda två. Modern tyckte att det kändes lite ensamt och tråkigt under dessa svåra dagar. Semester, influensa och instängd i en isolerad stuga långt ute på landet. Roligare semester hade hon nog tänkt sig. På den nionde dagen så släppte febern för Johan och han deklarerade vid frukosten att nu var det dags att tillverka mask till lägret.
-Mask, sa modern och Per frågande? Hur menar du?
-Jo, man ska ha en gummimask över ansiktet och den ska vi göra nu, sa Johan. Man börjar med att gipsa huvudet och sedan när det har torkat använder man gipsformen för att göra en gummimask.
-Det går väl inte att gipsa skallen, sa den stackars modern. Man måste ju ha luft och då kan man inte gipsa ansiktet.
-Jodå, det är inga problem. Man stoppar sådana här sugrör i näsan, sa Johan och skuttade iväg ut till kammaren där han sov. Han kom direkt tillbaka med grova sugrör i ena handen och gipsbindor i den andra. Han måste ha varit scout i ett tidigare liv, tänkte modern när hon stumt betraktade sin son. Det där hade han alltså köpt och packat med sig i stället för kläder. Jag tror jag blir galen. Det skulle vara skönt att vara galen, åtminstone en stund tänkte hon samtidigt som hon betraktade sin son. Per satt på köksstolen och skrattade så han grät.
-Du Johan, sa han. Jag gillar ungar som har initiativförmåga och det har du. Det är klart att vi ska hjälpa dig med masken. Kom nu morsan, sa han. Vi gipsar tillsammans.
Under mycket prat och skratt så fick Johan sätta sig på en pinnstol vid disk-bänken och där virades han först in i plastfolie och därefter i gips. Det var en välsignelse med den här masktillverkningen i alla fall tänkte modern för sig själv där hon stod. Gipset skulle torka i tjugo minuter och under den tiden var Johan tvungen att vara tyst och sitta still. Det hade nog inte hänt tidigare i hans liv att han varit vaken och tyst så länge.
Efter en stund knackade hon på gipset lite försiktigt. Det hade stelnat så nu var det dags att ta bort eländet. Hon kom ihåg att man klippt bort gips från hennes armar när hon var liten. Därför letade hon fram alla saxar huset förmådde. Det blev sju olika sorters saxar. De flesta med antikvärde, trodde hon. Under tiden hade gipset verkligen blivit stenhårt. Hon gick lös på gipset ungefär där öronen skulle vara. Detta för att få loss det i två halvor. Det blev en stund av blod, svett och tårar. Fyra saxar senare så hade hon kommit fem centimeter på väg. Genomsvettig kände hon hur paniken börja krypa efter ryggraden. Tänk om dem inte fick ut ungen ur det här. Han började på att bli otålig där han satt på stolen och inte kunde göra sig förstådd. Det enträgna mumlandet steg i ljudnivå. Det gick inte att urskilja några ord men hon fattade nog att det var dags att få loss honom. Resolut tog hon vassaste saxen och körde in den under kanten och börja klippa. Då vrålade ungen så det hördes nog över hela bygden. Aj då, där var örat tydligen. Per kom till undsättning och sa att det var nog bäst att han tog över. Varsågod, slit både unge och gips med hälsan sa den utmattade modern och satte sig på kökssoffan. Efter att ha lugnat ned Johan, gick Per ut och hämtade en bågsåg i boden. Nu ska vi såga upp det här, sa han. Beslutsamt började han såga. Modern satt på soffan och började skratta. Det såg inte klokt ut. Där satt Johan invirad i gips och såg ut som en mumie. Ur näsan stack två rödrandiga sugrör ut. Ett ihärdigt mummel hördes och av tonfallet att döma var det lika bra att man inte kunde höra vad han sa. Per stod böjd över honom och sågade och nu började gipset på att släppa. Här och var stack det upp lite plastfolie och det var synd att de inte hade någon film i kameran. En sådan här bild får man nästan betalt för, tänkte hon där hon satt. Efter en liten stund så sa Per åt Johan att han skulle ta tag i ansiktet så det inte ramlade på golvet. Simsalabim, så var gipsen i två halvor och Johan satt flinande och glodde på sitt eget ansiktsavtryck. Lite blod ungefär där ena örat sitter men det var bara en rispa som tur var. Det kan jag ha som riktmärke när jag gör gummimasken sa ungen. Glad i hågen gick han ut och tvättade sig. Per och mamman satt tillsammans på kökssoffan och skrattade. Tänk vad mycket man får vara med om när man har ungar sa de.
Dagen efter sjuknade Johan om och de tröttnade på sin semester så de packade in ungen och alla saker i bilen. Nu fick det vara slut med sådan här semester tänkte modern och var glad att få åka hem. Tänk vilken lisa för själen att få gå till jobbet och koppla av.
Väl hemma igen och åter i arbete så startade den verkliga semestern. Pojkarna åkte på semester med sin pappa som de inte bodde hos. Deras föräldrar hade nämligen skilt sig för länge sedan. Pojkarna var bortresta i två veckor. Under den tiden var det lugn och ro. Allting låg på plats och fanns exakt där modern och Per lagt det. Efter 10 dagar var det i lugnaste laget och ganska tråkigt, så pojkarna var efterlängtade när de kom hem. Huset fylldes snabbt med kaos igen. Fullt med päls, tyg, rep, lim och gud vet allt som for omkring i omgivningarna. Det var alltid ungar där. Ibland kunde tre-, fyra stycken komma upp ur källaren och fika och när det gått en halvtimme kunde plötsligt två till dyka upp. De fick börja ta ett extra varv runt huset innan de gick hemifrån för att inte av misstag låsa in någon unge av okänd härkomst.
När det var två veckor kvar till lajvet sade den ömma modern på skarpen till Anders och Markus att skulle de ha några tips fick de lov att sätta fart. Modern och Per skulle nämligen åka utomlands veckan som lajvet var. Pojkarna skulle bo hos sin mormor och morfar som skulle hjälpa dem att komma iväg. Eftersom det skulle sys så var det lämpligt att dräkterna var klara när modern gav sig av. På söndagen kom Markus vid middagstid och han och Anders skulle sätta igång. De plockade fram symaskinen och alla sina tyger och materiel de skulle använda. Jaha, sa modern hur vill ni att det ska se ut och vad ska ni ha? Jo, de hade tänkt sig byxor i skinnimitation och vadmalsvästar, väpnarhuvor, skärp och tunikor. Inga sömmar fick synas utan det skulle vara tidsenligt. Medeltida, alltså. Jaha det är bara att vi sätter igång tyckte hon. Vi måste organisera det hela eftersom ni är två stycken och det ska vara dubbel uppsättning i olika storlekar. Vad har du tänkt börja med Markus? frågade modern.
-Jag tänkte byta knappar på den här västen. Markus plockade fram en vadmalsväst ur en påse. Han hade köpt hornknappar som skulle sitta istället för metallknapparna. Du behöver som sagt inte göra något tala bara om hur man gör så syr vi själva. Du kan börja med att tala om hur man syr i en knapp?!!!!!
Ridå! Modern kände hur rullgardinen gick ned framför ögonen. Kan ungen inte sy i en knapp så hur i hela fridens dagar ska de få ihop resten på några dagar. De hade heller inga mönster utan tyget skulle klippas på fri hand. De måste tro att jag är skräddare minst. Anders hade brett ut några meter tyg på golvet och satt bredvid med sax i handen. Mamma, hur klipper jag till en huva?
Ja, det var ju en fråga det också. Hur i hela fridens dagar gör man en huva? Modern tänkte febrilt och sedan fick hon en snilleblixt. Hämta en av era anoraker eller någon annan jacka som har en huva som ser bra ut. Sagt och gjort. Anders försvann en stund och kom sedan tillbaka med anoraken. Vik den i sömmen mitt bak och lägg den på tyget efter det att du vikt det dubbelt.
Det tog hela söndagen och varje kväll under veckan fram till fredagskväll. Då hade Markus och Anders sina dräkter i stort sett klara. Det var bara tunikan som inte var sydd. På köksbordet tronade resväskan uppvikt och Per och modern sprang och packade medan modern samtidigt snodde ihop och sydde två tunikor tillsammans med pojkarna.
När det gått några timmar så tittade plötsligt Markus upp och undrade varför väskan stod mitt på bordet. För att vi åker till London halvsju i morgonbitti sa modern lite torrt.
- Tycker du inte att Per och jag behöver packa lite innan?
-I morgon, sa Markus och du sitter här och syr med oss. Gud vad du är snäll. Jag trodde inte ni skulle åka så snart. Hinner ni nu då, ni ska väl ha mer grejer med er. Det där är ju bara en väska och ni skulle ju vara borta två veckor.
-Vi reser med lätt packning, sa modern. Per, han irrade runt och packade och strök kläder om vartannat.
Till slut var alla kläder färdigsydda och packade. Då var klockan halv två på morgonen. Det blir tuffa tag i morgon för dig sa Per när de gick och lade sig. Till saken hör att den ömma modern inte var frisk utan behövde vila ganska mycket för att orka normalt vardagsliv, vilket det inte skulle bli dagen efter.
De skulle träffa moderns bror och svägerska som var bosatta i England och gå ut på kvällen. Mycket riktigt vart det lite för mycket för den ömma modern. Innan kvällen var över hade hon gjort pangsuccé på Her Majesty´s theatre genom att svimma inför andra akten. Hon blev en allvarlig konkurrent till Fantomen på operan. Det blev ett teaterbesök att minnas. Resan var för övrigt en oförglömlig resa och pojkarna kom till slut iväg på sitt lajv. Där de hade mycket roligt genom att bland annat hälla surströmmingsspad över de väl genomarbetade kläderna de hade eftersom orcher luktade illa. Men det är en annan historia hur lajvet blev och hur resan var. Nu har ni fått ett litet axplock ur vårt mycket alldagliga familjeliv för så här är det väl i alla familjer?
Share Link: 
